Termen "århundradets tidvatten" är en rejäl överdrift, eftersom dessa tidvattentoppar kommer ungefär vart 18:e år.

Månen är just nu väldigt nära jorden och när den dessutom ställer sig i linje med solen blir gravitationskrafterna ännu starkare och visst är det både fascinerande som skrämmande.

Det hela handlar om tidvattenvågor på ca 15 meter, vilket motsvarar fyra-femvåningshus´ höjd. Mot normal tidvattenhöjd om drygt 8,5 meter. Men det är verkligen inte lite det heller, det normala.

Den plats som det talas mycket om just i dessa dagar, när det höga tidvattnet slagit till, är världsarvsklassade Mont-Saint-Michel http://sv.wikipedia.org/wiki/Mont-Saint-Michel
Dock tycker jag att det finns annat fascinerande att fundera över, när det gäller just den platsen. 

Mest fascinerande än ändock de här människorna, som på fullt allvar talar om att månen och andra planeters inverkan på jorden och våra liv saknar betydelse. Jag förstår helt enkelt inte hur de ens för ett enda ögonblick kan tro det.


Jag tänker på ostronexperimenten av Frank A Brown, som lagt märke till att ostronen vid Atlantkusten i New Haven öppnade och slöt sina skal efter tidvattnets rytm. 1959 flyttade han en del ostron från New Haven till inlandsstaten Evanstone i Illinois, där det inte finns tidvatten. Ostronen placerades i ett kar med vatten i en mörk källare. - Efter en tid började de öppna och sluta sina skal efter tidvattenrytmen på den nya platsen, som om det hade varit tidvatten där. - Påverkan från vattnet var nu utesluten, återstod sålunda endast månen, eller....

Det går att göra ett eget månexperiment: Ställ ett glas vatten i fria luften exakt vid fullmåne. Glaset måste vara fyllt till randen. Efter ca två timmar rinner vattnet över glaset. Antingen kan du lägga till titeln illusionist, eller så kan du inse att månen haft sitt inflytande.

Ett annat experiment är om man har ett glas fyllt till hälften med vatten, det görs på samma sätt, sätts ut i det fria exakt när fullmåne inträder. I glaset läggs en ärta (sålunda inte prinsesstestet med ärtan i madrassen). Efter ca två timmar börjar ärtan gro, ett litet skott på någon cm väster ut. Kort därefter att man tagit glaset ur månskenet, gulnar grodden och rullar ihop sig.

Det här är en av anledningarna till att jag sedan väldigt, väldigt, väldigt många år tillbaka sätter min tillit till Så- och skördekalender, när jag skall så något. http://www.biodynamisk.se/2015-ars-sa-och-skordekalender/
Det är gäller inte bara planering eller skörd, det finns många andra fenomen som kan inhämtas kunskaper om och för den som har ett eget öppet sinne och vetgirighet är detta en intressant infallsvinkel.

När jag arbetade på kriminalvårdsanstalten Sagsjön, gjorde jag och de intagna ett experiment för att se om det fanns en realitet bakom, eller om det gick att hänföras till fullständigt nonsens. Vi handräknade 100 frön ur samma fröpåse och även separata fröpåser, men med samma datummärkning.

Utfallet lät inte heller vänta på sig på de fröer som såtts enligt Så och skördekalendern. Medan de frön som såtts under Så- och skördekalenders streckade perioder eller icke gynnsamma, fick ett utfall därefter. Nu visste jag redan på förhand

Min mormor som var en klok kvinna hon visste hur man skulle bära sig åt för att få visst kön på barnet och annat som kunde inträffa i människors liv och hälsa. Jag funderade en period mycket över detta varifrån hon kunde ha fått dessa kunskaper, liksom annat som hon visste utan att finna någon ledtråd.

Av en ren slump förde dessa tankar mig vidare till en astrologisk orienterad psykiater, Dr Eugen Jonas, som kommit fram till ungefär samma sak som min mormor kände till.

Dr Eugen Jonas var däremot mer specificerad än vad mormor hade varit. Enligt honom är en kvinna fruktbar i varje månad fram till klimakteriet omkring den tidpunkt då månen och solen bildar samma fas och vinkel, som de gjorde vid den aktuella kvinnans födelse, dvs. när månen har samma "ålder" i dagar som vid kvinnans födelse, med en marginal på två dagar före och två dagar efter. Han hade funnit att det slår in helt i nio fall av tio.

Den andra regeln är att flickor blir resultatet av befruktning som ägt rum medan månen passerat genom jord- eller vattentecken. Medan pojkar följer som ett resultat av måne i luft- eller eldtecken.Men också en tredje regel, som visar om barnet blir defekt vid födelsen, eventuellt blir döfött.

Vill man ägna sig åt "intressant överkurs" kan man studera fenomenet Stjärntvillingar/Tidtvillingar, eller vad Madame L. Kolisko har gjort under en rad år med s.k. kristallisationsbilder. T.ex. den märkliga "stegbild" man får av blysalter vid konjunktion mellan Saturnus och månen (bly är Saturnus metall).
När jag gick på akademien gjorde vi stegbilder på ekologiskt odlat och icke ekologiskt odlat. Men också andra ämnen, som vi stoppar i oss. Fascinerande är nog bara förnamnet. Men dylikt kullkastar läkemedelsindustrins tillbedjare/troende.

Idag lördag är det internationella Downs syndromdagen och hela Facebook är fyllt av folk med omaka strumpor på fötter (och djur som har omaka strumpor på tassarna).

Igår hade ett av bonusbarnbarnen omaka strumpor på fötterna, men jag tror inte han riktigt hade förstått grejen med udda strumpor, eftersom han förklarade för oss, att han visste vilken en fot som var den vänstra och vilken fot som var den högra. - Vilket han också visste.

Eftersom ingen av oss är en sån´där nymodighetsperson, som går omkring med ena handflatan klistrad med någon form av ständigt uppkoppling hade vi inte ens susning om att omaka strumpor var ett event för Downs syndrom.
 
http://www.metro.se/nyheter/darfor-har-alla-i-ditt-flode-pa-sig-omaka-strumpor-i-dag/EVHoct!adGUBQ6WXqBp/
För att uppmärksamma Downs syndrom, skrev Nathea Anemyr ett inlägg på Facebook för hennes syster Noelle, 13, som har Downs syndrom. Eventet går ut på att ha olika strumpor på sig för att sprida budskapet: ”Det är bra att vara annorlunda!”


Men man behöver inte vara annorlunda alls för att det skall komma skit i maskineriet. Det visade hela gårdagen.

Barnbarnets farfardag blev ingen lätt historia för det arma barnbarnet. Han hävdade bestämt att idag skulle hans födelsedagskalas vara. Saken är den att han fyller år i juni så den gubben gick inte hem hos oss korkade vuxna, som saknade större inlevelseförmåga och egentligen borde ha insett, att här låg en hund begraven (en gravad hund, som Hasse Alfredsson uttryckte det i en travesti till uttrycket).
Arma barn säger jag bara, det spelade ingen roll hur många gånger han förklarade, att det skulle vara hans födelsedagskalas "imorgon" dvs. idag. Det gick helt enkelt inte hem. Inte ens efterhörandet vem han skulle åka till på kalas fick någon klocka att ringa, eftersom han faktiskt inte visste vart han skulle åka på "sitt" födelsedagskalas...

När han åter tog upp det här med hans födelsedag i bilen, när vi var på väg att skjutsa hem honom, frågade jag om han blev ledsen över om vi inte kom imorgon på hans födelsedagskalas och det lovade han att han inte skulle bli.

Med skammens rodnad hängande på våra kinder fick vi sedan veta, när hemleveransen av det arma barnet väl var genomfört, att förskolan (dvs. det som vi korkade vuxna fortfarande håller på att tjata om att det heter dagis) skulle fira alla barn som skulle fylla 4 år i år. Det skulle man mycket riktigt göra under lördagen, en dag då förskolan (dagis) överhuvudtaget inte brukar vara öppet. Han hade haft helt rätt hela tiden!

Jag vaknade imorse med en ohjälplig känsla av fullständigt elände inombords: arma barn hur han hade haft det igår med oss. Först det här med de omaka sockorna på fötterna, som vi inte förstått ett jota av. Sedan misslyckandet att övertyga oss om att han faktiskt skulle ha födelsedagskalas idag. Som om det inte skulle räcka:

Det här är en liten bestämd herre, som har ett högst begränsat urval matsorter, som han släpper över sina läppar. Kinkig med maten om man så vill. Inte är han ensam om den saken heller, det är likadant med 2 åringen, som skall bli 3 år i juni. Vilka är stora skillnader från 6-åringen, som skall bli 7 år i år, som alltid ätit precis allt som man ställt på matbordet framför honom. En gång kom det till uttryck i form av ett enda långt stön: 

- Du ger mig så mycket mat!

Varvid jag förskräckt sade: 

- Men du behöver inte äta mer än du känner att du vill äta, även om det finns mat kvar på tallriken! 

Den 3-årige kinkige med maten hade förra farfarsdagen inköpt exakt den form av pasta han ville ha inkl. det som skulle serveras till. Varav gurkan, melonen och mjölken är det enda som jag egentligen gör stora vågen till, som han godkänner att det också plockas med i varukorgen. Men sedan är det tvärnit på försöken att utvidga variationerna av intag. Ett tag fungerade färska bär också, men där är det också numera tvärnit.

Eftersom han nu brukar gilla Lasagne så hade jag gjort en separat köttfärsröra igår till hjulpastan, som han förra gången hade inköpt och som jag dumt nog trodde skulle funka även igår, eftersom han inte ville höra talas om något i potatis eller grönsaksväg eller något annat heller för den delen.

Han kom springande till matbordet, glad i hågen i sedvanlig 
springa-till- matbordet-tävling med farfar. Glatt hoppade han upp i barnstolen. Stirrade ner i tallriken. Utstötte ett kvidande ljud. Föste undan tallriken och lade sig raklång över bordet, som om han hade förvandlats till en död pinne.

Det gick liksom inte att få ur honom vad som var felet, eller vad han helst ville ha på tallriken till mat. Inte ens att blanda in förhandlare gav något resultat, inte ett pip kom över hans läppar. Det var inte förrän han hade rasat under matbordet och börjat nypa oss i fötterna, som jag fick honom på andra tankar. Det var nog ett spöke som nöp oss i fötterna. Då blev han åter glad och kommunicerbar.

Den sagolika lunchen skulle bestå av enbart hjulmakaroner och ketchup! Sucka mitt hjärta sucka, men sucka djupt. Det är i dylika stunder jag tackar gudarna för att det går att muta honom med gurka, nätmelon och mjölk också. Enahanda med samma saker jämt, men liiiiite variation i alla fall på den i övrigt så strikt näringsfattiga maten han har en fascination för.
 
Vad gäller Downs syndrom, eller något annat vad det än vara månde, är det inte personen som är problemet: det är alltid omgivningen!
Varje människa är unik. Låt varje människa få fortsätta att vara unik. Det finns överhuvudtaget ingen mening med att göra oss till några dussinvaror, eftersom ingen är född till det.

Herr H:s morbror Pelle.
Skulle världen bestå av enbart "Pellar" skulle vi ha en betydligt trevligare värld. Därför att i Pelle fanns överhuvudtaget inget som var ont. Han var en alldeles genomsnäll person, som fick ett alldeles för kort liv.

Finansminister Magdalena Andersson (S) blev tillsagd av vice talmannen Tobias Billström, att inte ”käfta” i talarstolen.

Det är inte första gånger det händer sedan valet, att man för en debatt med talmannen av slag som är under lågvattenmärket. Det här barnsliga ofoget kunde man hoppas, att ministrar och riksdagens ledamöter kunde lägga ner omgående.

http://www.svt.se/nyheter/minister-kaftade-i-talarstolen

Man tror knappt sina öron.

Trots allt handlar det här om vuxna personer, som är folkvalda och skall representera och företräda det svenska folket. Dvs. de skall vara förebilder.

Det passar sig helt enkelt inte, att man inte förstår sin roll i förhållande till talmannen, oavsett vilket parti talmannen har i förhållande till det egna partiet.

Skall det verkligen vara så himla svårt att förstå?

Sveriges riksdag                                Foto: Melker Dahlstrand

Det kanske börjar bli dags att riksdagens ledamöter och regeringsmedlemmar får någon form av utbildning i vett och etikett.

I Sveriges Riksdag och Regering där skall det inte var lekstuga. Stå i Sveriges Riksdag eller regering det kräver faktiskt viss eftertanke vad man slänger ur sig. Förstår man inte så elementära saker, då har man definitivt hamnat på fel plats!



 

 

Albert Eistein hade fullständigt rätt om tiden - allting är relativt.

- VA? Det tar två timmar dit med flyget och det tar en timma tillbaka -  Men hur hänger det ihop? sa hon och såg ut som ett livs levande frågetecken.

Just frågan fick mig att inse, att hon trots allt var rätt trött.

Hmmm... skulle jag nu vara snäll eller ironisk. Men så tog mitt bättre jag överhand och jag svarade:

- Du vet du nog om du tänker efter. Det var som när du och jag var på Kreta och tiden ställts om till vintertid och den förväntade bussen till Heraklion inte dök upp. Tiden är ju inte likadan i Sverige som i England just nu.

Hon såg ut ungefär som om hon gjort en luftfärd och kraschlandat, när hon mumlade: 

- Självklart, det borde jag ha tänkt på.

Men på väg hem från Landvetter satt jag och lyssnade på bilradions tidiga nyhetssändning och hörde, att inga plan gick från Arlanda eller Landvetter. Nu var det Lufhansas piloter som strejkade. 

Genast tänkte jag på hur trött hon varit och körde på sidan av vägen och ringde henne och undrade vilket bolag de åkte med. SAS, visade det sig.

Jag hade väl kanske önskat så här i efterhand, att jag inte är som jag är och bara låtit allt passera. Men så hörde jag mig själv säga:

- Du, kolla vad klockan är i London, när du kommer fram. Det underlättar när du skall hem sedan!

- Haha... svarade hon bara.

Jag diskuterade händelsen med Herr H och det rann ut i, att jag kom ihåg hur det varit när vi reste från St Petersburg häromåret. Då landade vi på Landvetter flygplats innan vi egentligen hade påbörjat flygresan i Sankt Petersburg.

Allting är relativt. Det beror bara på vad man jämför med.

Vi har helt enkelt två divor i Sverige: Zlatan Ibrahimovics och Benny Andersson.

Zlatan Ibrahimovics uttalande i söndagskväll kan ni säkert vid det här laget, som han inledde med att skrikande tala om att han hade minsann spelat fotboll i 15 år och fyllde på med:

– Jävla idiot! Jag har aldrig sett en sån här domare i det här skitlandet. Det här landet förtjänar inte PSG.

Nu har inte bara Nationella Frontens ledare Marine Le Pen reagerat, som naturligtvis tycker att:

– Den som tycker att Frankrike är ett skitland kan åka härifrån, så enkelt är det.

Utan nu har uttalandet även chockat Frankrikes premiärminister Manuel Valls, som uttryckte det:

- Jag chockades av det här uttalandet om domarkåren och om Frankrike. Som fotbollsspelare bör man alltid uppföra sig föredömligt. Han måste inse att varenda ord räknas i sådana här lite oroliga tider då vi alla har förlorat fotfästet.

Sedan Frankrikes idrottsminister uttryckt sitt missnöje, bad Zlatan om ursäkt. Till landet Frankrike men inte till domaren, vilket SAFE noterar i ett öppet brev som de skrivit: ”Det är så lätt att göra sig till offer och vända på rollerna, så mycket enklare att torka sina fötter på domaren än på hela landet”..

SAFE organiserar proffsdomare i Frankrikes två högsta divisioner, men man påpekar att det öppna brevet har skrivit lika mycket till förmån för alla de domare som finns på lägre nivåer ute i landet: ”där domaren ofta är ensam och utsatt”.

”Med detta brev vill vi uppmärksamma alla er som älskar fotboll att det är dags att utvärdera mentaliteten... Det är dags att förstå att man inte kan säga, göra och acceptera allt. Det finns gränser man inte får gå över”, skriver SAFE i sitt öppna brev.

De dåliga ursäkter från fotbollskungen Zlatan Ibrahimovics lär sålunda inte bita.

Har man spelat fotboll i 15 år, dessutom under divaliknande förhållanden, då borde man vid det här laget veta vem det är som bestämmer.

Det är bara att ställa sig den enkla frågan vad domaren har för funktion:

- När är det mål?
- Är det när bollen ligger i mål, eller är det när domaren säger att det är i mål?

Nästa person, som jag inte ifrågasätter om han är en bra person, dock måste jag tillstå att mitt hårfäste lättade, när jag läste vad som Benny Andersson, musikgurun i bl.a. ABBA, anfört till Förvaltningsrätten, där han nu helt riktigt riskerar att bli av med körkortet.

Den 4 december 2014 stoppades Benny Andersson av polis i Enköpingstrakten. Han körde då i 138 kilometer i timmen på motorväg med 110-gräns. Nu återkallas hans körkort av Transportstyrelsen, något som Andersson överklagat till Förvaltningsrätten i Stockholm.

Sedan är det inte så att den här fortkörningen var en ren tillfällighet, utan Benny Andersson har blivit bötfälld för fortkörning vid två tillfällen under 2013, vilket också är ett av skälen till att Transportstyrelsen nu vill dra in körkortet, därav bötfälld den ena gången där hastigheten var nedsatt till 30 km/H.
 
Den som själv kör bil frekvent vet också vad det i klartext betyder. Herr Andersson borde byta skor till de utan blysula på gaspedalen.

Benny Anderssons ombud skriver, att musikerlegenden behöver körkortet på grund av många resor i jobbet och att det gått lång tid sedan den senaste förseelsen. 

”Jag har aldrig tidigare varnats eller varit föremål för körkortsindragning. Jag har haft körkort i cirka 50 år och använder min bil dagligen.” skriver Andersson själv i ett yttrande till Förvaltningsrätten dit ärendet nu överflyttats för ett avgörande.

Min mamma brukade alltid säga: börja aldrig förklara något som redan gått snett, det blir bara värre. Det är en devis som jag tror att både Herr Ibrahimovics och Herr Andersson borde ta till sig.

Justitia avbildas oftast med en balansvåg (står för rättvisa) i ena handen och ett svärd (en symbol för makt) i den andra. I modern tid har det också blivit populärt att förse Justitia med ögonbindel. Ögonbindeln skall symbolisera allas likhet inför lagarna.

TV-tittande barn blir medelålders soffpotatisar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20476557.ab

Ord och inga visor!

Själv minns jag ännu hur det var under min egen uppväxt, framförallt under vinterkvällarna, när temperaturen var dräglig. Då gick vi ofta ut på promenad hela familjen: mamma och pappa i armkrok med varandra och så barn förstås, som gick sträckan tre gånger så långt som de vuxna p.g.a.. alla små kringelkrokar kring de vuxna. Hela Malmberget var uppe på fötterna och utomhus. Det tog sin lilla tid att ta sig upp och ner från "stan", eftersom de vuxna skulle prata med allt och alla som de mötte.

Men mestadels var vi barn ute och lekte, året runt ända tills det var sängdags. Var det kallt ute om vintern skulle de förhatliga vadmalsbyxorna på, det gick liksom inte att förhandla bort dem överhuvudtaget. På med vadmalsbyxorna och de bruna stickiga strumporna, eller var inne. I det fallet var min annars så timida mamma helt obeveklig. De och de stickiga bruna strumporna till livstycket. Herre Gud om dagens barn skulle veta hur det var att ha linne, livstycke, strumpor. De vet inte hur bra de haft det med kalasbyxor.

De vita strumporna däremot till livsstycket gick an och när man åker in på operation och får de vita operationsstrumporna på sig, är det som att återvända till barndomen igen. Det är något speciellt med de där vita strumporna. Dock saknas livstycket, som skulle hålla upp strumporna.

Jag har faktiskt sparat ett livstycke, som jag använt som väst till min dotter när hon var liten. Dock har inga band för att hålla fast strumporna funnits kvar. En knapp under strumpan som skulle nästlas fast i själva resårbandet, framtill på livstycket.

Jag minns hur skönt det var att som barn komma in på kvällen, dricka en kopp varm choklad och äta en limpskiva med prickig korv eller ost på, borsta tänderna och hoppa i flanellpyjamasen och så raka väg i säng för en saga eller något litet pyssel innan det var dags att sova. Fortfarande kan jag slås av hur gott jag alltid sovit som barn!

Kanske är det därför jag varit så beroende av frisk luft i sovrummet innan jag skall somna, som vuxen. Gärna har jag fönstret öppet på glänt ända tills jag skall somna och även är det första jag gör om morgonen, när jag vaknar till liv: öppnar fönstret om det varit för kallt, att inte ha det öppet på glänt hela natten.

Den kvällen 1957 då man såg den ryska sputniken med hunden Lajka ombord, var nog hela kvarteret på fötterna och det diskuterades och tittades på den där lilla stjärnliknande saken som rördes sig över kvällshimmelen.

Jag är glad och tacksam över att min mamma aldrig talade om att Lajka inte förväntades kunna återvända till jorden, eftersom farkosten inte var byggd för att ta tillbaka passageraren levande tillbaka till jorden. Något som ingen 6-åring i hela världen skulle konfronteras med. 


Men år 2002 fick jag ändå veta vad som hade hänt lilla Lajka, som varit mycket lik hunden i min ryska favoritsaga: Kasjtanka, av Anton Tjechov. Lajka hade dött redan 5–7 timmar efter uppskjutningen till följd av överhettning, sannolikt av värmeslag, eftersom man inte hade hunnit utveckla tillförlitlig temperaturreglering.

En bok jag hade fått, som 5-åring av pappas bror, min egen sagofarbror Nisse och därför genast såg likheterna i Lajka, som skulle snurra runt i rymden helt ensam, vilket bekymrade mig en hel del. Farbror Nisse försedde mig också med alla Elsa Beskows böcker och ett rejält barnbibliotek där även Oscar Wildes sagor ingick. Pappa bidrog med H C Andersens samlade verk, en hel sagoskatt för en liten vetgirig flicka.

När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt och mina barns uppväxt så är det långt ifrån soffpotatisarnas värld. Men vad vi blivit idag, det vill jag inte ens tänka på.

Dock har jag lovat mig själv, att jag skall nappa tag i mitt liv och förbli en liten strimma av vad jag varit förut, innan alla dessa år av rehabiliteringarna efter alla operationer är förbi. Ty, somna i soffhörnet framför TV-n om kvällen är bara något som passar för grumpy old men....

Timsjel = "Du må" - Det fria valet.

En enda cell i den mänskliga kroppen utför ungefär sex biljoner saker per sekund och den måste dessutom veta vad varje annan cell gör samtidigt. 

Är det så att egentligen är våra kroppar rena rama sinnebilden för kontrollfreaks och vad är det som egentligen har hänt, när den uppvisar obalans, eller rent av löper amok och för ett regelrätt inbördeskrig.
 
Einsteins fysik lär oss att varje mänsklig kropp vi uppfattar som solid, egentligen till 99,999 % består av tomrum. Mer chimär än så kan det knappast bli.

Men det är nog inte svårare än att jämföra med de mänskliga agerandena och just nu är det inte mycket till innehåll av substans.

Den svenska regeringens dikeskörning börjar tangera gränsen till ypperligt pinsamt och mest likna amatörernas julafton. Man kan undra vad Sverige har förvandlats till eftersom vi fått en statsminister som alltjämt tror, att han sitter i verkningslösa fackföreningsförhandlingar. En finansminister som ibland ser att ladorna ibland är tomma och ibland finns det så mycket pengar, att man inte ens behöver hålla ordning på finanserna.

En utrikesminister som av allt att döma tror, att posten som utrikesminister inte kräver stor eftertanke och mer långsiktiga strategier.  

Vapenförsäljningen från Bofors skall inte upphöra, för den som nu för ett enda ögonblick fått om bakfoten om att Sverige bestämt sig för att bli ett verkligt fredsälskande land, genom att säga upp vapenavtalet med Saudiarabien. Dock skedde detta beslut dagen efter att utrikesministern personligen blev persona non grata i arabvärlden. Tänk vilken märklig slump...
 
Det hela handlar om VILKA man skall sälja sina mänsklighetsförstörande vapen till och vilka man skall trappa upp tonläget till. Det gäller därför att bokstavligen kasta miljarder i havet, genom att trappa upp jakten på u-båtar i Östersjön!

Det är till att ha fokus på rätt saker. - (Heliga morötter och vilda kaniner!)

Ryssen kan ju komma... den där andra motpolen behöver man inte bekymra sig om. Motpolen som är ute och krigar i hela världen och har varit insyltad i varenda konflikthärd jorden runt sedan 50-talet och som inte ens har ordning i det egna landet.

Som vanligt fortsätter den svenska regeringen att tala med kluven tunga. I ena stunden är man för mänskliga rättigheter, i nästa sekund är det av underordnad karaktär och det är inte ens sopat framför den egna dörren.

Själv upptäcker jag till min förskräckelse, att jag mer och mer undviker världens ondska och maktbegär. Jag vill helt enkelt inte längre vara en del av den delen av världen.

Men jag tänker inte bli så högtravande, att jag kommer att låta som en högmässa, där halva församlingens tankar redan försvunnit ut genom fönstret till den förrädiska vårsolen, som också lovar mer än den verkligen håller.

Jag låter bara hälsa denna söndag 15 mars Anno Domini 2015:

En liten punkt i hjärtat kan expandera och befria världen från dess själsliga armod. Rikedomar och makt är dessvärre ingen garanti för att den punkten verkligen existera i varje människas hjärta. Snarare verkar den minska i takt med att rikedomarna och att makten tilltar.


Timsjel...

Min kära syster... lilla My, som för en stund sedan lyckats fly...

eller det kanske vid närmare eftertanke inte var för en stund sedan.

Hon försvann ur verkligheten en vårdag 1974. Ändå har hon inte slutat att förvåna omvärlden, som är stum av förundran.

Det var hon som t.ex. slet upp ytterdörren, när några småbarn ringde på, inte på hennes dörr utan på någon annans dörr där hon var på besök och så sa hon med en hög och påfordrande röst, medan småbarnen utanför darrade av förskräckelse:

- VAD gör ni här!

Sedan smällde hon igen ytterdörren med en sådan våldsam kraft, att dörrkarmarna gav upp en suck och utan att småbarnen ens så mycket som hade hunnit få något ord ur de vidöppna munnarna.

Sucken kom inte bara från dörrkarmarna, skall jag villigt erkänna.

Man saknar inte uppslag på händelser precis, när man väl stött på en sådan person som min kära syster... lilla My.

 

Idag den 8 mars är det Internationella kvinnodagen.

Dagen proklamerades 1910 med syfte att verka för kvinnlig rösträtt och att visa internationell solidaritet kvinnor emellan. En fin gest och tanke utan att man behöver förvandlas till en militant rödstrumpa för den saken skull.
 
Det som alltjämt känns beklämmande är, att en del kvinnor inte kan känna någon solidaritet med andra kvinnor, som befinner sig i utsatta lägen av olika anledningar. Det är som om den etiska kompassen saknas.

Under mellankrigs- och krigsåren var kvinnodagen förbjuden i länder där fascister och nazister tog makten. Ändå skulle det dröja ända fram till 1977 innan Förenta Nationerna bestämde, att dagen skulle bli en av FN:s högtidsdagar.
http://www.fn.se/press/kalender/fira-internationella-kvinnodagen-med-oss/

I år, 2015, kan man sorgligt nog bara konstatera, att vi alltjämt lever vi i en värld där mäns våld mot kvinnor är en mycket vanlig företeelse. För bara 10 år sedan var exempelvis den vanligaste dödsorsaken bland europeiska kvinnor mellan 15 och 44 år misshandel till döds av den egna manlige partnern.


I väpnade konflikter har systematiska våldtäkter alltid använts som vapen. Massvåldtäkter betraktas idag som massförstörelsevapen, eftersom de påverkar hela samhällen ekonomiskt, socialt och moraliskt.

Varje år omskärs tre miljoner flickor. I resten av sina liv får dessa flickor brottas med mer eller mindre allvarliga fysiska och psykiska problem som en följd av den tortyr de utsatts för. 

Man vet också av erfarenhet, att hjälper man kvinnor i fattiga länder, till egen utbildning, eller till familjens egenförsörjning, att det är då man får till stånd ett verkligt hållbart förändringsarbete. All forskning visar också på att mer jämställda länder är starkt förknippade med fred.
 
Därför borde man i Sverige göra som man gör, när man utbildar/satsar i mindre bemedlade länder, t.ex. länder i Afrika, i Indien: man skulle satsa på kvinnorna/mödrarna, som kommer hit till Sverige som invandrare. Det är genom kvinnorna, som den största förändringen alltid kommer till stånd, när man vill göra ett förändringsarbete. 

Dessutom borde svenska kvinnor i alla möjliga sammanhang komma samman, även med utlandsfödda kvinnor/mödrar. Vardagsbekymren om familjen ser trots allt väldigt lika ut. Det är enbart religion och kultur, som skiljer. Vi borde rimligen kunna finnas där tillhands för varandra. Förändra världen till en plats för de mjuka värdena och omtanken om varandra. Vi mödrar har en viktig uppgift även när det gäller fostran av våra söner, inte bara våra döttrar.

Jag och min dotter i början på 90-talet. 

Min dotter som kom att få Internationella kvinnodagen en helt personlig och mycket viktig innebörd. På Internationella kvinnodagen är det än viktigare, att minnas min egen pappas resonemang över jämställdhet och det faktum att vara till kvinna född: Du kan bli precis vad du vill. - Det finns inget självförverkligande i att leva ditt liv genom en man, eller någon annan som tagit sin rätten över ditt liv.

Skrattar bäst som skrattar sist, eller håller man sig helst för skratt?

En av alla dessa kommunalråd som stadens skattebetalare försörjer är Anneli Hulthén (S). Något större omdöme har hon inte, eftersom hon går ut i media och påstår att omvärlden skrattar åt Göteborg. Men hon menar nog en majoritet av göteborgarna om vi nu skall vara riktigt politiskt korrekta. Hon hånar sålunda de skattebetalare, som varit emot trängselskatten.

Trängselskatten har varit en betungande del i protesterna, eftersom den skatten inte fördelats på ett demokratiskt sätt: De som kommer med bil in till innerstan från rikemansområdena via Botaniska och Slottsskogen, betalar inte en enda sekin i trängselskatt. Många som ligger utanför innerstan får betala trängselskatt för att passera över gatan i det egna området, eller de som kommer körande till de delar som inte ens tillhör innerstan.

Skrattet beror nog också på, att många är orolig över de stora kostnader och det som kommer att försätta hela innerstad i ett enda byggkaos i ett par decennier. Dvs. bygget av Västlänken, eller Värstlänken som det numera framstår som.

Oron hos dessa göteborgare är inte precis obefogad, eftersom hela innerstan redan nu mest liknar ett bombat Beirut sedan ett par år tillbaka. För normalmänniskan är det svårbegripligt på vilket sätt de stora förändringarns skulle ha varit till det bättre. Snarare har det blivit rejäla och effektiva bromsklossar för att trafiken i innerstan inte skall flyta.

Skall man då gräva långa tunnlar under innerstan, med allt vad det innebär: det som grävs upp skall också transporteras bort och deponeras, varav mycket av detta är kontaminerat.

Redan nu har man sprungit på pumpen med gamla ledningar och kablar, som ingen har en susning om hur de ligger. Varenda meter som man grävt så här långt har inneburit många fördyringar och tidsspillan.

Själv vet jag inte vad det är för enfaldiga människor, som skulle skratta åt Göteborg. Det hör nog mer hemma i en beskrivning från en stand up comedy-scen, om det överhuvudtaget skall skruvas till så att det går att skrattas åt denna utbredda dysfunktion.

Det är en bedrövlig lista som Göteborg numera samlat på sig:

1) Tunnlarna, som paketet Västlänken också består av, skall byggas till en tågstation i Haga/Järntorget. En tågstation som inte ger någon större tidsvinst och som kan få vem som helst att lägga pannan i djupa veck och tänka: "Men hur tänkte de nu?" 

Tunneln är dessutom bara tidssparande för en mindre antal resenärer och därför inte heller ekonomiskt försvarbart och evakueringsvägarna i tunnelbygget har Räddningstjänsten varnat för. Ställer man det i jämförelse med den enorma bostadsbrist, som Göteborg dragits länge med blir det ännu mer obegripligt.

Byggnationerna av tunneln kommer per automatik att skada både byggnader och mark. Det känns inte ok att riskera alla dessa byggnader. Problemen kring alla gamla husgrunder i Vasastan, pga. lerjorden som det talades mycket om på 90-talet, de tycks helt ha glömts bort.

"Grädden på moset": Stationen i Haga det mest olönsamma projektet i modern tid, enligt Riksrevisionen. Jag vet inte om det känns så himla smickrande, jag kan i alla fall inte finna det. Inte blir det heller mindre luftfyllt att veta att Riksrevisionen redan i ett tidigt stadium lyft fram enorma dolda kostnader för Västlänken, som inte har redovisats. 

Jag arbetar inte vid Riksrevisionen, men jag får utgå ifrån att de vet vad de talar om, i annat fall är väl hela Sverige illa ute.

2) Mutskandalerna i Göteborg, de börjar bli rätt pinsamt många nu och de flesta områden är numera inpinkade. Inte ens stiftelserna går fria. Det undersökande TV-programmet: Uppdrag granskning har väl vid det här laget slagit rekord i inslag från Göteborg.

3) Upphandlingen av italienska spårvagnar, som verkar vara tillverkade av någon fabrik som specialiserat sig på snabbrostande delar. En fabrik som dessutom aldrig tidigare byggt några spårvagnar, det är därifrån man bestämt sig för att köpa in nya spårvagnar, som inte ens är till för klimatet i Göteborg! Ändå skall det inköpas fler av dessa spårvagnar, som mestadels står pga. rostskador och andra problem. Spårvagnar för dyra pengar som mestadels står i en vagnhall och att man får ha sin tillit i de gamla spårvagnarna.

4) Det skall byggas en ny älvförbindelse (bro) över till Hisingen, men man har valt en lågbro trots att det kommer att innebära många brolyft och att det effektivt kommer att sätta käppar i hjulen för alla de kommuner, som är avhängiga av älvförbindelsen till sina verksamheter. Dvs. man äventyrar alla företag och kommuner, som behöver passera med båtar upp till sina verksamheter.

5) Vindkraftsparken i Hake Fjord.

6) Samtliga fem Dalslandskommuner protestera gemensamt mot Västrafiks planer på förändrade tågtider, som innebär att morgontågets avgångstid förskjuts en halvtimme framåt. Kommunalråden skrivet i ett protestbrev till Västtrafik, att det får mycket negativa konsekvenser för Dalsland om tåget senareläggs. "Morgontåget är helt avgörande för resenärer, som måste hinna fram till Göteborg i rimligt tid" skriver de.

Sägas kan väl att det är många resenärer, som faktiskt fått återgå till bilkörandet, eftersom de allmänna kommunikationerna har fått mycket övrigt att önska. Dvs. i den mån de överhuvudtaget går att nyttja, praktexemplen saknas sannerligen inte där heller.
**************
Hade jag nu varit idog hade listan med punkter kunnat vara betydligt längre än så här. Men det är tillräckligt mycket för att alla former av skratt skall fastna i halsen.

När man betraktar denna hantering, hur Västlänken lanserats och inte minst presenterats från politikerhåll, ja, då kan man verkligen hålla sig för skratt.

Idag skall ett demonstrationståg gå av stapeln längs Avenyn, men jag gissar att intriganta politiker och tjänstemän, som inte ens klarar av att analysera en folkomröstnings resultat inte kommer att närvara.

Föga anade jag, när jag 1991 flyttade till Göteborg, från det statligt ägda gruvbolaget LKAB:s härjningar i Malmberget, att jag än en gång skulle få uppleva hur en gemytlig bostadsort bara smulades sönder inför mina ögon.

Deponin är inte från Malmberget, utan hör hemma inom Göteborgs stadsgräns.

Ondskans filosofi har jag ägnat mig åt för att kunna ta mig framåt i skrivandet.

Tanken på en slutgiltig dom för alla människor, förutsätter ett linjärt tidsbegrepp, enligt vilket historien har en början och ett slut.

Ungefär så långt hann jag, innan hjärnan åter var ute på glädjeskutt överallt. Högt som lågt. Plötsligt och innan jag visste ordet av, hade mina tankar studsat över till ett rejält sidospår: en gammal psalm, som helt plötsligt rann upp i mitt minne. Fråga mig inte hur, eller ens varför: "Weg, mein Herz, mit den Gedanken", av Paul Gerhard från 1600-talets mitt, som översattes av Petrus Brask med nuvarande titelrad "Bort med tanken, sorgsna hjärta" men vars ursprungsöversättning egentligen löd:
 
"Bort mit hierta medh the tanckar 
Lijk som wore tu uthstött"

(Haha... det ser ut ungefär, som nutidsungdomarna stavar!)

Så gjorde hjärnan ännu en helvurpa och så slog det mig plötsligt: kan det ha varit han med "brasklappen", som vi fick lära oss om i skolan.

En del tankar kan jag förtränga genom att tänka... NEJ, jag behöver inte nödvändigtvis veta! Ligg kvar i sängen! - Du MÅSTE inte veta!

Men så är jag som jag är och så kapitulerar jag för envetenheten, envisheten, eller vad det är för slags åkomma jag lider av. Hela bokstavskogen kanske.

Naturligtvis blev jag tvungen att stiga upp för att ta reda på hur allt egentligen var. Min hårddisk börjar visst ha vissa skavanker och dö nyfiken, det är inte min stil helt enkelt.

Men det visade sig att tanken är önskas fader. Han med  "brasklappen" hette Hans Brask och var svensk biskop i Lindköping, som satt i riksdagen och riksdagen beslutade att straffa ärebiskopen Gustav Trolle och riva fästningen Stäket (Almarestäkets borg från 1100-talet). Det berättades att Hans Brask i hemlighet placerade en lapp under sitt sigill där han protesterade mot beslutet med formuleringen: "till denna beseglin är jag nödd och tvungen", alt. som vi fick lära oss i skolan: "Härtill är jag nödd och tvungen". Hans Brask menade att han hade blivit tvingad att delta i beslutet.

Men resten av historien är antagligen bara ljug, så nu vet jag det, men i skolan svalde jag hela kroken med att några år senare, vid rättegången som föregick Stockholms blodbad, klarade sig biskop Brask undan dödsdomen genom att plocka fram sin lapp ur sigillet. Men den historien kan mycket väl vara påhittad, fastän det fick vi aldrig veta i skolan.

Dock var det så att rivningen uppenbarligen genomfördes, eftersom det finns uppgifter om att teglet fraktats från Stäket till Stockholm för att återanvändas. Det var mycket inrikespolitiska stridigheter under den här tien och biskopen Gustav Trolle, som innehade borgen (även kallad Biskoparnas borg) utsattes för belägring av hans huvudmotståndare Sten Sture dy. Trots hot om bannlysning togs ett beslut i riksrådet om att borgen skulle rivas. Händelsen blev upptakten för Stockholms blodbad.

Anläggningen (=Almarestäkets borg, Stäkets borg, Biskoparnas borg, kärt barn har många namn) kallas även S:t Eriks slott efter Erik den helige och var en gång en av Sveriges starkaste och mest omtalade borgar.

Anledningen till att jag fördjupat mig mer i den borgen/slottet/fästningen/anläggningen beror endast på att ett av bonusbarnbarnen redan som liten pekade på en bild av Erik den helige och berättade för oss: Det är jag! bland alla Sveriges kungar som finns på den planschen. Året innan, när han var 1½ år, hade han suttit med en bordskniv i handen och dragit fingrarna över den minimalt räfflade eggen, betraktat den ingående och sett mycket begrundade ut, ungefär som om han analyserade bordsknivens egg. Helt plötsligt, utan förvarning drog han den över halsen på sig själv. Jag och Herr H höll på svimma rakt över bordet!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_den_helige

Jag har förstått att Erik den helige var av en rätt våldsam natur, levde i en våldsam tid och sannolikt har han själv också blivit av med huvudet, liksom han själv säkerligen kapat av huvudet på många av sina fiender.

När bonusbarnbarnet var två år jagade jag reda på ett par gamla manschettknappar med St Erik, dvs. Stockholms stads sigill. Han var mäkta imponerad av dem och tittade ideligen på dem och sa: Det är ju jag!

Häromåret gjorde man ännu en gravöppning med mer ingående analyser, men det har jag inte heller berättat för honom. Det är nog bra om det här med Erik den helige får vila helt still.

http://www.svd.se/kultur/gravoppning-ska-ge-nya-svar-om-helgonkung_3490454.svd?sidan=1

Men jag är så här i skrivande stund rätt övertygad om att det enda jag egentligen kommit fram till är att "Tanken är önskas fader", men katten vet vad den består av... Det här med att skriva manus, det är ett svårt hantverk med fler tvärnitar än surfa på vågen.

Vem är slav och vem är att betrakta som slavhandlare. Det är lätt att gå vill år 2015 i denna snårskog av mysko begrepp.

Udda rubriksättningar det ägnar sig media åt. De där personerna vars jobb och uppgift enbart är att förmedla nyheter. Inte tänka åt oss. Fastän det har de ännu inte förstått över lag, ett och annat undantag finns och det är gott.

I ena fallet så heter det att lönen chockhöjs med 2 000:- i månaden.

http://www.gp.se/nyheter/vastsverige/bohuslan/1.2646491-chockhojde-lonen-for-hel-personalgrupp

Inte ens kaffepengar är det nog att betrakta som för nästa kategoris löner. Dessutom hade de nog tyckt att det hade varit en skymf om de bara hade fått 2 000:- i lönelyft per månad.

http://www.dn.se/ekonomi/sa-hoga-blir-bankchefernas-nya-loner/

Den här kategorins löner, de kan ju inte beskrivas med så taffliga ord som chockhöjningar. Nej, här är det förfinade ord som gäller: Regn.

Varmt, ljuvt regn, inte vilket regn som helst. Närmare bestämt miljonregn.

Låter det som om man skulle ha svårt att gilla denna typ av regn.

Tänk att sitta bänkad framför TV:n och titta på vädret och höra: Över Sverige och resten av världens alla fattiga skrymslen och vrår kommer det nu att vara ett ihållande miljonregn. Ingen svält, inga orättvisor längre. Det skulle inte ens kunna finnas några krig längre, eftersom de skulle ha överlevt sig själva om alla orättvisor utplånades.

Eller om det bara kunde få bli en enda liten lokal regnskur av miljonregn.

Tänk så många andra i min omgivning, som jag skulle kunna glädja om jag "råkade ut för miljonregn, kanske rent av ett miljardregn". Bara en sådan sak att veta att man har tak över huvud även om några månader är inte en allom självklarhet för alla. Gruvbolaget slukar ditt hem, eller så gör banken det därför att du är fattigpensionär, som inte får lån i banken till det hem där du bott i mer än 20 år.

Är det månne flygstrejken i Norwegian som skall dra igång kedjereaktionen, som bara måste vara en tidsfråga innan den sätts i rörelse....

 

Vårsolen skiner in genom fönstren och mina tankar går på högvarv i brist på möligheterna till kroppsliga aktiviteter.

Kanske är det så vågskålarna i mitt liv egentligen kommer i balans. Dessa stunder då jag drar fotsulorna genom huset i sjavig klädsel och med en loj uppgivenhet vid blotta tanken på kroppsliga aktiviteter. Stunder då jag uppskattar sovrummets lugna och omslutande värld.

Anna-Maria-Elisabeth Jerichau-Baumann med datering 1875.

Motiv: Prinsessan NAZILI Hanum, eller NAZLI Khanum. Sist den såldes på auktion gick tavlan för 32 500 €uro

Ännu en av alla dessa tvärnitar, som jag upplever att mitt liv blivit fyllt av. Först fyra veckors influensa och då livet äntligen började komma i lite normalare banor och glada tankar om cykeltur i vårsol och träning i varmbassäng åter fanns som en möjlighet, att få utlopp av det som tycks finnas inbyggt i mitt inre. Som ett kroppsligt behov. Det som jag mår bra av och som håller knopp och kropp i balans.

Så - PANG! Tre beordrade veckor av ett kompakt ingenting: inte bära, inte lyfta, inte städa, inte träna, inte äta rykande het mat, inte dricka het dryck.

Värmeångor aja baja... och det ringer ännu i mina öron "tänk på att värmeångor även bildas vid diskning, karbad och bastubad." Sedan följer fortsättningen på inte-listan: inte sola ansiktet då blodkärlen vidgas och kan ge nya blödningar.

Inte inta värktabletter med acetylsalisyra om du ofta blöder näsblod. Den uppmaningen är fullständigt onödig i den långa listan av "inte", eftersom  dylika preparat aldrig kommer över mina läppar i vanliga fall. Men resten av evighetslistan av inte. Hur mycket blir det egentligen kvar då, att göra.

Hopplöst ingenting skulle nog de flesta säga. Men det gör inte jag. Varför skriver jag nu det här. Kanske för att ge tröst åt den som ännu inte hunnit komma så långt i att hantera dylikt. Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Jag har blivit en mästare, att hantera alla upptänkliga situationer, tror att det finns en inneboende gen inom mig, eftersom jag minns mig som sådan redan som liten.

Speciellt ingentinglistor. Det säger nästan sig självt. Hur hade jag annars kunnat hantera, att sitta gisslan hos vettvilling, om ingenting-genen inte hade funnits till det yttre och det högaktiva på insidan. Det som finns och pågår på insidan kan aldrig någon komma åt om man själv inte ger medgivandet. Däri ligger den mänskliga naturen.

Men tänk så förunderligt livet kan bli permanent, att gå från ett högaktivt liv till ett liv med mest kroppsliga begränsningar.

Den omvandlingen kom i mitt eget liv som en blixt ur klar himmel, den där strålande vårdagen 24 maj 1989. Den där dagen på min arbetsplats, tingsrätten, då hela mitt liv förevigt förändrades totalt. Himmel och jord bytte plats på och den värld jag vaknade till liv till, den skulle aldrig någonsin bli densamma mer.

Har det varit enkelt. Nej, verkligen inte, allt annat vore att ljuga, eftersom samhället är föga anpassat till det som det ställt till med. Helt aningslöst dessutom om hur ondska fungerar.

Men det kan jag inte dröja mig kvar vid, mer än då det åter ramlar över mig. Men i det tillståndet blir jag allt kortvarigare vid. Inte så att det är oväsentligt, men det känns kontraproduktivt att lägga energi på det. Det har redan krävt så många år till dessa energitjuvar oavsett namnet på dem.

Igår kände jag åter hur jag är i nåd, trots den nya kroppsliga tvärniten.

Jag fullkomligen matades med uppgifter, som jag skulle ha behövt göra tidsödande research om längre fram i romanhandlingen. Är inte livet fantastiskt egentligen, att något som man bara nuddat vid tanken om vad man måste göra, bara helt plötsligt kommer serverat på silverfat. Bara att läsa innantill och handlingen i manus tar ett jätteskutt framåt.

Som en osynlig vänlig gest ifrån något större än jag själv är. Det får mig att tänka, att det förefaller finnas någon outtalad mening i även detta kroppsliga stillastående.

Därför att genast fick min romanfigur, Clara, en puff framåt i handlingen i ett av de många kapitlen: 

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2645731-sa-lang-ar-medelpenisen

Ligga på sjukhus i sal med plats för fyra är sannerligen lite väl intressant.

Platsbristen på sjukhusen har länge varit uppenbar och att samhället utanför inte heller är så välfungerande, det behöver man inte vara raketforskare för att förstå.

Men nog innebär den här vårdsituationen ett rejält stressmoment för personalen och inte minst för patienterna själva.

Först var jag helt ensam i salen. Men så trillade det in en åldersnupen dam, som förflyttats från medicinavdelningen, som tydligen inte längre hade plats för henne. Hon satte sig till motvärn, att övertaget kvarhållas på sjukhuset mot sin vilja. HON skulle hem till sitt eget hem därför att hon hade det mycket bättre hemma. Hon hade mat och allt. Det fanns inget hon saknade.

Ungefär 3 timmar åtgick för personalen av eftermiddagen/ början på kvällen, att försöka om och om och om och om igen förklara för henne, att det var inte ordnat så att någon kunde komma för att se till henne förrän på tisdagen. DÅ skulle hon bli utskriven och bara just därför kunde man inte skriva ut henne och därför hade hon blivit förflyttad till just den här avdelningen från medicinavdelningen.

Jag vet inte vem som gav upp, damen eller personalen, men tillslut så levererades en sömntablett.

TACK och lov tänkte jag, det kanske finns en gud i alla fall.

Det blev så tyst och stilla i den där sängen där världskriget hade pågått under så många timmar, att jag ett tag funderade om tanten helt enkelt var död.

Jag smög ut till dagrummet för att där försöka förströ några timmar. Där satt fortfarande en äldre herre med hela hans hov, som hade spridit ut sig i dagrummet och trots att besökstiden var slut kl. 1900. Höra vad man sa på nyheterna SVT 1 gick bra inte, eftersom det fanns en högljudd kommentator bland besökarna, som refererade det mesta som sades på TV. T.ex. talade den högljudde kommentatorn om för alla hugade och icke hugade, att det var Putin som hade tagit död på oppositionsledaren Boris Nemtsov i Moskva. Strax utanför Kreml dessutom: HA! Vilken idiot förstod inte det, vad det var fråga om. Det kunde ju varenda människa förstå att det var Putin, som låg bakom det mordet.

Helt uppenbart tillhör jag inte människosläktet, eftersom det inte var några självklarheter för mig, indicierna till trots. Jag röstar nog med fötterna, därför att it´s always take two for a tango.

Enligt Boris Nemtsovs assistent, Olga Vachrina, hade han hotats upprepade gånger via sociala medier. Han hade vänt sig till polisen, men inga utredningar hade gjorts. Något som bl.a. den ryska nyhetssajten newsru.com rapporterat om, men det sades inte på TV-nyheterna, knappast förvånande.
Däremot framkom under nyhetssändningen, att Rysslands president Vladimir Putin hävdade, dvs. det lilla som gick överhuvudtaget gick att urskilja pga. den högljudda kommentatorn, att detta är ett beställningsmord som ”har karaktären av en provokation”. Vladimir Putin hade också gett inrikesministeriet och underrättelsetjänsten FSB i uppdrag att grunda en särskild undersökningskommission som ska utreda mordet.

Men den högljudde kommentatorn i dagrummet visste bättre, det kändes som om han hade vissa karaktärsdrag med damen på salen/rummet där jag hade min inkvartering. Han fortsatte om och om igen, att han visste minsann vem som låg bakom mordet: det säger sig självt när mordet är begånget utanför Kremls murar. I dylik ögonblick beundrade jag mig själv, att jag lyckades hålla tyst och inte bara sa högt och tydligt:

- Jaha och Olof Palme då, vad har du för stalltips där då? Där kände man också till de allvarliga hoten som fanns omkring honom och ändå kunde han mördas mitt på öppen gata i Centrala Stockholm. Ännu har man inte lyckats hitta någon mördare, vad tyder det på enligt din mening?

Vid 20-tiden då det här programmet, som jag slutat titta på för flera år och flera programledare sedan, drog igång, då drog den äldre herren, vars hela hov äntligen hade lättat ankar, upp volymknappen till 46. Han förmedlade vilka som var medverkande, när den här 160 centimeters, medelålders, överviktiga och flintskalliga typen drog igång sitt program. - Tro nu för allt i världen inte att det är jag som beskriver programledaren så, utan det är hans egna ord. -

Det hela blev helt enkelt outhärdligt både med tanke på den våldsamma volymen och på den pinsamma unga kvinnan, som hade någon form av allmänt hångel med programledaren, så jag lättade ankar och smög mig in på rummet. Där låg den neddrogade tanten i samma läge, som när jag lämnade skutan. Var hon död?

Evigheten och tristessen slog en lov och jag återvände till dagrummet och TV:n, invirad i filt. Det var så fruktansvärt kallt på sjukhuset. Det drog kalla vindar genom de gamla fönstren och utanför gnisslade spårvagnarna på, trots fyra våningar upp. De äldre herrarna lättade ankar och jag kunde därför inta soffan, efter att dessförinnan hade varit hänvisad till stolarna dimensionerad för 2 meterstyper och jag hade sålunda fått benen rejält avdomnade på två röda. Jag blev helt ensam och kände, att jag äntligen kunde koppla av och framförallt dra ner ljudet till en vilsam nivå.

Efter tre TV-program var jag på väg att ge sängen en chans, sömnen hade varit minimal hela dygnet innan. Men det kunde jag bara glömma. Väl sittande på vita tronen med byxorna neddragna i knävecken, kom en ny våg av näsblod. Jag bökade på mig byxorna och ringde på larmknappen. Denna gång var det tack och lov inte i Niagarafalletvariant i näsblod, men nu skulle man säkert kunna konstatera var blödningen kom ifrån. Inskrivande läkare hade nog haft rätt i alla fall, när han inte ville släppa hem mig. Det var att vänta en ny blödning inom 24 timmar.

Läkaren kom springande från akuten i bästa sprinterstil med andan i halsen, han hade fått läget uppdaterat av inskrivande/överlämnade läkare. Han kunde konstatera var tidigare bränningar/etsningar i näshålorna i januari 2014 hade ägt rum och såg även alla nya blödningspunkter. Så började han etsa de nya läckagehålen i slemhinnan nertill i snoken. Men tordes inte gå på hålen i "nästaket", eftersom där sitter 2 vener som sköter blodförsörjningen till ögat. Det lämnades till morgonrondens läkarteam att bestämma om.


Något utmattad återvände jag på nattkvisten till salen. HON var nog DÖD i alla fall, eftersom hon låg i samma läge och som en strandad fiskpinne.

Det var inte någon ljuvlig stämning i näsan, men jag somnade mellan varven av ren utmattning och en uppstigning, eftersom jag trodde att det var nytt blodflöde på G, men det var bara olivoljan från plomberingen i näsan som läckte flödigt (tack och lov!)

Vid 5-tiden vaknade jag av ett fruktansvärt oljud. Det var den värsta snarkning jag någonsin hört! Hon var alltså INTE död. Tillslut gav jag upp. Steg jag upp och hämtade ett badlakan som jag virade runt huvudet och plomberade öronen med pappershanddukar, allt i hopp om att utestänga de våldsamma snarkningarna. Innan jag domnade av, av ren och skär utmattning, sände jag henne en tanke som hoppades, att min tusstilltäppa näsa, skulle returnera samma kaliber av snarkningar till henne. NU var mitt tålamod helt enkelt uttömt!

Jag vaknade till liv strax efter sju av att någon var inne vid hennes säng och om och om och om igen försökte förklara det som helt uppenbart inte lät sig förklaras. Nu letade hon dessutom sina tofflor också, det spelade ingen roll att man försökte förklara för henne, att tofflorna var hennes egna. "Kör fast tofflorna på hennes fötter och lyft ut kärringen härifrån", hann jag tänka innan jag åter försvann ner i djup sömn.

Jag vaknade med ett ryck, då någon helt plötsligt stod lutad vid min säng och talade till mig. Temp och blodprover och nu måste jag nog stiga upp om jag skulle hinna få någon frukost inne i dagrummet.

Jag kalkylerade och kom fram till att med tanke på, att jag missat både lunch och middag och bara funnit en sockerchock till kvällsfika i dagrummet dagen innan, kände jag att jag nog inte skulle avstå frukosten till förmån för sömnen fram till ronden. Men jag hade nog lika gärna kunnat sova istället därför att det var samma sockerchock till frukost, som till kvällsfikat. Inte ens laktosfri yoghurt eller fil. - Väl tillbaka till salen/rummet, så uppenbarade sig nästa överraskning i rummet.

Tre herrar äntrade nu rummet tillsammans med en operationssköterska, som instruerade tolken, en av de tre herrarna. Så ville hon att den manlige patienten skulle säga sitt svenska personnummer. Tolken försökte bistå honom med hans personnummer, som han läste ur papperna som han bar på, eftersom patienten själv inte kunde. Men si den gubben gick inte hem hos operationssköterskan. Patienten skulle själv säga sitt eget personnummer och även de fyra sista siffrorna! Nu blev även den tredje herren inblandad, en kusin visade det sig. Så var cirkusen igång!

Ha ha tänkte jag, varför säger han inte på sitt eget språk och på det sätt som de själva säger, så kan hon står där och se allmänt fånig ut. 

Efter att cirkusen med personnumret hade nått sitt slut, utan att han själv hade kunnat säga alla uppgifter, slängde operationssköterskan åt den vilsekomne patienten, vad han skulle ta på sig till operationen och förmanade tolken och kusinen än en gång, att de måste lämna avdelningen omedelbart, det var inte någon besökstid nu!

Herre Gud! stönade jag för mig själv, vilken verklighet lever de i på ett svenskt universitetssjukhus.

Jag sade därför till tolken, när operationssköterskan hade troppat av:

- Säg till honom att han kan gå in på toaletten, eller duschrummet och byta om.

Den manlige patienten återkom lite senare, helt uppenbarligen vilsen och skamsen över den korta operationssärken. Han hade nu en mobiltelefon i handen, som tack och lov övertog hans intresse där han satt uppflugen på sin säng. Jag kände ett stort medlidande med honom.

Den åldersnupna tanten hon fortsatte cirkusen med att hon ville hem, varför kunde hon inte få åka hem till sig, med ännu ett nytt av alla biträdena hon hade testat hypotesen på otaliga gånger. Nu började det kännas som om huvudet skulle sprängas i bitar vilken sekund som helst, om hon inte slutade med evighetstjatet och förvirringen om det mesta. Hon fördes slutligen ut ur rummet iförd sin rollator av ett biträde som förstått att knuffa ut henne på lite upptäcktsfärd var nog det bästa att göra i låst läge.

Vårdavdelningens sköterska trädde in i rummet och jag pratade med henne om mannen. Förklarade att den manlige patienten, han var med största sannolikhet muslim och bara det att dela rum med två av det kvinnliga könet var inte lämpligt. Hon kunde väl åtminstone dra för förhängena kring hans säng, så att han inte behövde konfronteras direkt med oss. Sedan vore det nog också bra att upplysa honom om, att han kunde låsa in sina saker i skåpet, som han inte heller hade fått instruktioner om av operationssköterska.

Det visade sig att han talade alldeles utmärkt svenska och även engelska förutom sitt hemspråk. Sköterskan valde att tala engelska med honom!

När han senare rullades ut i sin säng till operation dök både tolk och kusin upp vid dörröppningen och det var precis som jag befarat. Jag hörde hur både  tolk och kusin lät hälsa honom:

- In šaʾ Allāh (إن شاء الله; dvs. "om Gud vill", eller friare varianttolkning: "vi får förtrösta på Gud").

När jag senare berättade om det hela till Herr H, blev han fruktansvärt upprörd och sa:

- De skall överhuvudtaget inte blanda män och kvinnor på samma sal, det passar sig helt enkelt inte och är ur många synvinklar helt olämpligt.

Nu är jag åter hemma, matt och medtagen. Men In šaʾ Allāh så skall ingen ny blödning komma från de två venerna i nästaket, som förser ögat med blod och får blodet att pumpa ut. Man vågade/ville helt enkelt inte bränna/etsa där också igen, eftersom det hade gjorts i januari 2014. Det fick räcka med de bränningar/etsningar som nattläkaren hade gjort.

På FB pågår en diskussion om hur lite jag förstår av hur invandrare har det i förhållande till svenskar.

JO, jag vet. Man kan bli trött för mindre.

Våra försämrade sömnvanor håller på att anta epidemiologiska dimensioner, säger sömnforskaren Christian Benedict.

Reportaget är så intressant att det borde engagera varje människa, som sitter i den positionen att den påverkar andra människors livsbetingelser.

http://www.gp.se/gpplus/halsa/1.2642339-langvarig-somnbrist-kan-ge-hjarnskador

När man läser hela reportaget inser man vilken värld vi skapat. Den är faktiskt alldeles suspekt. Istället för att den där tiden för reflektion och kontemplation finns har dessa timmar överintecknats. Inte ens våra riktigt små barn går fria i det fallet.

Den som kan inse omfattningen av detta allvar och åtgärda det, är den som framtiden hör till. Allt annat är ohållbart och det säger sig självt.


Sedan spelar det ingen som helst roll om du är förälder, den som har för lite kvalitetssömn, politiker, samhällsplanerare, eller för att nämna ett mycket aktuellt exempel: är domare i Mark och Miljödomstolen, som nyss hade LKAB:s segdragna mål till huvudförhandling i Gällivare om LKAB:s gruvverksamhet i gruvan i Malmberget, ang. miljöstörningar.

Man kunde ju önska att de läste allvaret i att folk i Malmberget pga. alla skalv får sin sömn saboterad. Det räcker ju inte med de sena sprängningarna, som har blivit alltmer kännbara. När t.o.m. tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen i Norrbottens län, stoppat ner stora bromsklossen och forskarna i Umeå också har gjort det för bra många år sedan, med att tala om att tung industriverksamhet insprängt i ett bostadsområde inte är förenligt, måste ägaren staten/LKAB och politikerna själva inse, att de inte längre kan sabotera livsvillkoren för de drabbade människorna.

Det sätter också fånpappersstruten på vissa ministrars huvuden. De som ihärdigt talat om att de har fullt förtroende för LKAB. De har gjort det utan att reflektera över att LKAB är ett mycket framgångsrikt gruvföretag, men om konsekvenserna för människor, som de drabbar vet de helt enkelt inte ett vitten av. http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/11/lkabs-samhallsfordrivning-och.html

Var och en som är drabbad måste själva få hålla i reglagehandtaget, när de själva inte längre tycker, att är förenligt med ett normalt liv och sedan få ett likvärdigt byte av bostad: "Nyckel mot nyckel".

Det finns inget normalt i att de drabbade är de som skall låna upp, betala mer i boendekostnad dvs. om de nu överhuvudtaget kan göra det, för att få en likvärdig ersättningsbostad.

Efter sprängningen som Mark och miljödomstolen var med på, vid Lövberga i Malmberget, kom det som vanligt efterskalv under natten. Det innebar att  sakägarna sov dåligt under veckans huvudförhandling. Därför är det rätt märkligt att man ifrån Mark och Miljödomstolens håll inte såg till att inkvarteras i Malmberget. Nu sov de istället tryggt och fredat i Gällivare. Man kan undra hur det egentligen står till med varseblivningen om de mål som man skall döma i.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/nattsprangningarna-kontrolleras

Det ligger nog mycket i det som indianerna säger: när du gått i någons mockasiner en månad det är först då du kan få en uppfattning om vad det är fråga om.