Google+ Followers

söndag 27 januari 2013

Malmberget - dokumentären med premiärvisning under 36:e Göteborgs Internationella Filmfestival 26.1.2013

Handlingen enligt Festivalprogrammet:

Malmberget utanför Gällivare har i över 250 år handlat om gruvindustri. Då man nu grävt sig in under samhället kommer det att rasa om man fortsätter. Om man slutar har samhället inget att leva av. De som bott här hela sina liv, kan inte längre stanna kvar men de kan inte heller sälja sina hus. De ska få sitt förflutna raderat, men vet ingenting om sin framtid. Intressant genomarbetad dokumentär med personlig vinklig och självsäkert foto.

Regi: Alexander Rynéus och Per Eriksson. Sverige 2013. Språk: Svenska, Engelsk text. Längd: 59 min.


Som dokumentär saknar den en berättarröst, som hade kunnat hålla ihop berättelsen. Det är många minuter i filmen, där det inte blir varken hackat eller malet och inte heller får någon genomgripande förklaring för den oinvigde. Det blir helt enkelt inget genomgående flyt i dokumentären. Nu blir det istället människorna i dokumentären, som bitvis kan sätta tryck på sammanhangen. 

Jag önskar att filmskaparna Rynéus och Eriksson hade rådgjort om klippningen med någon insatt i hela problematiken, innan man slängde fram den färdiga produkten för dokumentärproblematiken. Därför att material till att göra det till en riktigt bra dokumentär det saknas det verkligen inte. Det handlar nog mer om att ha en tesked och ösa ur ett helt hav.

I det fallet håller jag fullständigt med Herr H, som jag hade släpat med som tummen på vågen, eftersom han kunde se filmen helt från en utomståendes ögon.

Själv betvivlar jag att genomsnittssvensken, med ingen kännedom om vad som pågår i Malmberget kommer att förstå vidden av det hela, den dagen dokumentären sänds i TV. Men ett kommer de att förstå med all övertydlighet: det statligt ägda LKAB och ägaren staten är som vilka förhärdade gårdfarihandlare som helst, vars enda syfte är att profitera hejdlöst och är fullständigt utan ansvar, trots oavbrutna miljardvinster. 

Biopubliken kan inte se några som helst möjligheter i det som de ihärdigt försöker framställa som en möjlighet. Istället skrattas det hejdlöst åt dessa dumheter.


Mellan varven har filmskaparna Rynéus och Eriksson fått till det riktigt bra. Publiken skrattar hejdlöst, när dårarnas paradis blir ett faktum. Dårskapen står otvetydigt LKAB för i dokumentären. Det skulle behövas att några företrädare ur ägarklanen hade funnits på plats och lyssnat till biopublikens reaktioner, därför att det skrattas friskt när enfalden med LKAB blir alltför tydlig.

Skrattsalvorna kom också oavbrutet, när listan på LKAB:s omskrivningar av verklighetsord läses upp, men också när LKAB pajasarna i statens ägda aktiebolag står framför kameran och visar att hissen inte går ända upp.  "Visionerna" skrattar publiken hejdlöst åt. De förstår verkligen, att här är det någon som försöker sälja hårvatten åt flintskalliga.

LKAB lokala propagandaapparat Marita Mossberg och hennes liknelse, när hon försöker skruva till det, utan att ens ha lokalkännedom om Falu koppargruva och hennes nästa framträdande av "nu avbryter vi för kaffe", får publiken nästan att kikna av skratt. LKAB:s Jonny Sjöberg och Karl Wikström sågas också rakt av, av dokumentärpublikens skrattsalvor.

Själv har jag aldrig tidigare hört vad LKAB chefen Lars-Erik Aaro sade till kommunalrådet Tommy Nyström, när de skakade hand efter det att avtalet var undertecknat.  Men nu gör jag det och det undgår inte heller filmpubliken. LKAB VD:n Aaro känns direktklippt ur en smörig Hollywoodproduktion. Helt enkelt en klämkäck reklamgosse där de tomma orden och flosklerna rinner ur munnen. Ord utan fullständig substans och mening. Jag har inte noterat det tidigare, fastän jag sett klippet på Nord Nytts nyheter flera gånger, men kommunalrådet Tommy Nyström ser i det ögonblicket i det allra närmaste ut, som om han önskar att det fanns ett hål i golvet där han hade kunnat sjunka ner i och försvinna.

Men det finns många blottor i dokumentären. Inte handlar det om några 3 000 innevånare, det är bara de som återstår av Sveriges i särklass största människofördrivning. Sanningen är att Malmbergets befolkning om dryga 
14 000 stadigt har fördrivits på flykten av statens ägda bolag LKAB.

Tja, vad säger man... LKAB:s propagandaapparat skulle nog till en början ha jublat sig salig. Därför att filmen gick inte att få igång, inte vid första försöket, inte vid andra, inte vid tredje, osv... Det innebar att väldigt många lämnade lokalen allt eftersom försöken och klockan tickade iväg, utan något resultat framme på bioduken. Många gick också under föreställningen, när man väl fick igång dokumentären. Den typen av dokumentär klarar inte detta upplägg. Det är nästan så jag önskar, att de hade klippt ihop filmen bakifrån och många vyer, som det talades om framgick inte av dokumentären.  

Ingen uppföljning hanns heller med efter dokumentären var avslutad, eftersom det stod en otålig publik och väntade på att nästa film skulle gå igång. Det var det bara den utomordentliga dokumentären: Lisas känsla som den samkördes med, som hann få och var den dokumentär som inledde denna föreställning. 

Lisa från Jukkasjärvi som drabbats av MS, men som vänt bromsmedicin ryggen och insett att den verkliga bromsmedicinen består i något helt annat.

Men även där blev man varse om vad som händer med en människokropp, som utsätts för långvarig stress och hur det blir när en människa bara passeras av oseende och oförstående ögon. På det sättet så har de här människorna i Malmberget som satts i ett orimligt väntrum av Moment 22 stora likheter med hur Lisas liv hade varit från allra första början. I Lisas fall ledde det till MS. Vilka sår det finns i människorna från Malmberget, det lär framtiden utvisa.

Själv hade jag bitvis väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna, även om jag vet hur de ser ut och hur det har blivit. Så obarmhärtigt agerat av LKAB, hur många fler obotliga sår skall profiten hinna skörda.  

Gällivares kommunalråd Tommy Nyström, är det länge sedan jag har slutat att förstå mig på. Men nog borde han ta sina egna omvärderingar på allvar istället för att ständigt gå med på det orimliga avtalet efter det andra med LKAB. Antingen tvingar man fram visionen genom regelrätta avtal och därmed räddar den utsatta befolkningen, eller så greppar man taget om fiskespöt och bössan. Visa rött och grönt ljus samtidigt, det blir det samma effekt av, som att pinka i brallan. Först blir det varmt och skönt, men sedan blir det otrevligt. Jävligt otrevligt...




tisdag 22 januari 2013

Ibland blir de här glada tillropen i mailboxen som en regelrätt kallsup!

Visst förstår jag att det är mailmassutskick, även om det nu står mitt namn där, lika vackert och åtråvärt, som en skäggvårta mitt på näsan och grönsakslandet kryllande av spanska mördarsniglar:


Gun, 
En hälsosam livsstil handlar inte om perfektion utan om att göra framsteg och att bygga goda vanor och sen fler goda vanor. Vi hoppas att du fortsätter vara aktiv och har roligt.

Så långt är allt ok. 

Men så kommer sparken, som träffar mig rakt i Solar Plexus: En drös av goda råd för träning. En idrottshändelse, som ett lopp eller triathlon, är ett exempel på något som kanske kan motivera dig till att träna. 

Men en del dagar känns dylika glada tillrop enbart som ett regelrätt hån, eftersom sannolikheten är lika stor som att bli den första nybyggaren ute i världsrymdens bortre utkant.

Det kliar onekligen i fingrarna och skall jag då vara enbart snäll och duktig flicka, eller skall jag svara det som han, den där med eldgaffeln, hornen och bockfoten, som plötsligt bara sitter där uppflugen på min söndertrasade axel och väser i mitt öra:

Ingen vore gladare än jag om det var så himla enkelt här i livet, att det bara är att bestämma sig och sedan göra! Men han ger sig inte med det, utan då kommer svallvågen av uppdämd ironi. Väsandet strömmar in i mitt öra och blandar sig bland mina tankar som en strömvirvel i en vårflod:



- Undra om jag skall satsa på Göteborgsvarvet i år? 
- Eller något nytt maratonlopp? NY-maraton kanske.
- Himalaya och Katmandu har jag i hela mitt liv drömt om. Det kanske är dags att prova på några 100 mils bergsbestigning?
Efter fyra knäoperationer, två i vardera knä, går det trögt att komma upp i upprättstående och gående ställning. Trots vad som finns omskrivet i Trafikförordningar och Göteborgs politikerpiskas enfaldiga agenda via det eminenta Trafikkontorets enfaldiga/enväldiga handläggare. Fortsättningen på den svansen inte att förglömma!
- Fråga återstår bara om det blir i rullande form, eftersom det inte funkar med att krypa. Skall man krypa behövs det fungerande knän till det.
- Dessutom kryckjävlarna är hela tiden i vägen vare sig jag väljer att rulla eller någon annan, men ännu inte förstått sätt att ta sig fram. 

***

Sedan tystnar äntligen den väsande rösten i mitt öra och han med bockfoten är som bortblåst. Kvar sitter jag med mig själv

 
Trots allt så är jag inte som hon den där tuffa tjejen, Birgit Skarstein, som jag såg i Skavlans talkshow i lördags. http://www.svt.se/skavlan/sasongspremiar-med-ewa-froling-och-stefan-lofven Hon hade väl lyckats ta sig fram sittandes på baken ålande fram i naturen, över stock och sten, genom vattendrag och pissregn.
  
Också via asfalt och gatstenar, trappor och höga avsatser hade hon hasat sig fram till sina universitetsstudier. Inte bara det. Det var med en åsnas envishet hon hade tagit sig fram genom livet formligen på baken. 

Det kanske hade funkat även för mig, om det nu hade varit så att jag inte haft en kropp som varit behängd med så mycket andra illa tilltygade kroppsdelar och inte att förglömma: en 61 år gammal akter.

Visserligen hade Paris inte ens kommit på tal. För vem vill hasa sig genom utkletade hundskitar var tredje meter.
 

lördag 19 januari 2013

Kryss och blindskär vid runda bordet.

Dottern lyckades övertala mig, att göra henne sällskap i bokstavssökandets förlovade och ibland helt förlorade land. Det visade sig att det skulle bli två missräkningar denna morgon.

Först var det en osedvanligt dålig upplaga av Göteborgs-Postens Två Dagar. Normalt är det något som jag verkligen ser fram emot att läsa varje lördagsmorgon tillsammans med frukosten. Det var väl egentligen bara Anna Mannheimers krönika som var något så när halvhyfsad. Men resten var sas olycksfall i arbetet.

Inte blev det väl så mycket bättre med korsordet, där rutorna verkade vara osedvanligt ordfattiga. Men en och annan lustig blomma hann se dagens ljus i korsordet, innan det fick en riktig förändring. 

Efter skrattsalvan som utbröt där ett tag undrade jag om dottern möjligen ville ha en Rövkoja i sin födelsedagsbukett. Det tog en liten stund innan R:et hade utbytts till ett L och korsordet såg lite mer riktigt ut och blomma hade utbytts till Lövkoja istället för Rövkoja.  

Men ett segel som börjar på A tom ruta och A igen och som såg ut att kunna vara ett P i mitten. Där gick gränsen för vårt kunnande. Det blev till att ta till fuskvägen och kika efter i Wikipedia. Apa är ett mesanstagsegel eller ett gaffelsegel på samma plats på den framförvarande masten. Vanligen stor- eller kryssmasten.

EKEWAE? Vadå Mesantagsegel, Gaffelsegel och Kryssmast.

Okey, segel blir APA.

Den här förmiddagen var helt enkelt ett litet fall av missräkning. Vi fick t.o.m. förödmjukade oss och begära bistånd av Herr H, som alltid påstår, att det bara är gamla tanter och hans mormor (som brukade lösa korsord), som löser korsord. Sanning att säga häcklade vi honom ända tills han slog sig ner och gjorde de gamla tanterna sällskap vid korsordet. Men trots storkäftad sakkunnig ligger korsordet nu där likafullt ofullbordat.  

Vi gav upp och två tomma rutor lyser där med sin tomhet. Den ena består av norskt parti tom ruta och följt av N och A. Den andra tomma rutan består av uttröttade tom ruta och följt av A G K A. Men det får bli morgondagens huvudvärk, eftersom det är ett tvådagars kryss.

Men min föresats här i livet, att jag varje dag skall lära mig något nytt, den håller fortfarande. Inte hade jag väl ens kunna ana mig till imorse när jag vaknade, att jag idag skulle få lära mig att det finns ett segel heter APA, för att inte tala om Gaffelsegel och Kryssmast. Undra hur ett Apasegel och Gaffelsegel ser ut och var håller Kryssmasten till.

Jag får väl göra mig en tur ner till hamnen och se mig om, om jag lyckas upptäcka någon Apa eller Gaffel. Om inget annat kanske det finns någon skeppare, som godvilligt kan lära mig något om den mystifika Apan och kanske rent av peka ut en Apa och Gaffel.
På Stena kör de med en Apa, men är det verkligen ett segel de gör reklam för?

Jag såg förresten en tvivelaktig reklam på en av bussarna igår. Det kanske rent av var en könsdiskriminerande reklam. I vart fall var det reklam för Båtmässan, som går av stapeln här på Svenska Mässan i början av februari. Det stod i reklamen, att det nu var dags att börja odla skägget. Så var det en bild av en fryntlig gubbe med skepparkrans. Dock ingen skäggiga damen. Men det kanske inte är så macho med damer ombord på båtarna, om det inte gäller som kuttersmycke och uppassning förstås.

På tal om uppassning. Dottern hade fixat blomkålsmos till lunchen. När hennes storebror inträdde i köket och frågade om det var gröt till köttbullarna, hängde nog gaffeln i pannbenet farligt nära.



 

torsdag 17 januari 2013

Tågkapningen i Saltsjöbaden

- Här har Gevalia en kanonbild till reklamkampanjen "när du får oväntat besök". De behöver inte kosta på några fler påhittade situationer. Det finns tillräckligt med riktiga, som slår det mesta, sa Junior med ett grin i hela ansiktet.  

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/oklart-hur-taget-kunde-kapas_7826080.svd   (här finns de obetalbara bilderna av tågsetet som kört rakt in i huset)

- Säga vad man vill, men nog är det väl lite överflödigt att jobbcoacha ungdomarna. De verkar vara nog så konstruktiva av egen förmåga. Städning och tågförare på samma arbetspass, det är väl en rätt ovanlig kombination, sa Herr H och fortsatte att bläddra i morgontidningen.

- Jag kan förstå hur hon tänkte, men... fortsatte Junior.

- Det är väl ännu inte ens utrett, att det är hon som kört tågsetet, avbröt jag.

- Det kanske inte gick några bussar så där mitt i kalla vinternatten och så tänkte hon: Äh jag tar tåget, sa Herr H.


Men om hon nu har kört tågsetet så kanske det kan vara bra att få in lite sponsorpengar i form av reklam från Gevalia. Blir det fråga om något skadestånd inför kommande rättegång lär det inte bli småsummor precis för den arma städerskan.

Det kan nog bli ett givande samarbete både för Gevalias del, men även för den 20-åriga städerskan, när hon väl tagit sig ur sjukhussängen.








tisdag 15 januari 2013

4-åringens slutsatser kan ingen motsätta sig.

Hur eller ens varför vi, 4-årigen, Herr H och jag hamnade i en diskussion igår om ordbetydelsen av orden Madame och Mademoiselle, det sistnämnda som numera uttyds att det är en ogift kvinna. Dvs. fröken.

Naturligtvis var det retstickan Herr H som eldade på 4-åringen och försåg 4-åringen med ammunition, att kalla mig för Madame. En fransk artighetsfras på kvinnor, som innebär "min fru", eller "min dam", som lika gärna kan hänsyfta till "fru", vilket långskott faktiskt rör sig om en annan typ av Fru.  

Fru hänvisar i det fallet till en kvinna, som äger eller förvaltar en bordell, men oftast inte deltar i prostitution själv.

Personligen så avskyr jag varje gång någon tilltalar mig med ordet Madame, eftersom jag varken känner mig som en "dam", inte heller är gift och absolut inte långskottet som är bordellmamman. 

Herr H hade en av sina retdagar igår och var anledningen till, att han försedde den totalt omedvetna 4-åringen, att retas med mig genom att kalla mig för madame. 

Madame Mim (seriefiguren) hade jag kunnat acceptera, men inte enbart ordet Madame. Jag bara avskyr det!

Det där sistnämnda med bordellmamman försökte jag mig inte ens på att förklara för 4-åringen, men väl att det var en gift kvinna som kallades för madame, alternativt att någon tyckte att man såg äldre ut. Jag talade om för 4-åringen att jag var ju inte gift med hans farfar, Herr H, sålunda var inte madame något bra alternativ och jag kände mig inte heller gammal, som gatan och tyckte inte heller att madame var ett passande tilltal.

4-åringen suckade uppgivet och sa:

- Det där kan ju inte jag veta, jag är ju inte ens gift. 
  
4-åringen, dagen för fotot kallad för Salvador Dali pga den utstyrseln han hade begärt.  4-åringen gillar Salvador Dali´s bilder. Här får han dock tänderna borstade av Herr H.

 

söndag 13 januari 2013

- Kalla inte förskola för dagis,

förskolan är en plats för pedagogisk verksamhet med en läroplan. Lekförvaring hittar du på stormarknader och i köpcentrum, ryter Mirja Banjac, förskolepedagog och Familjeliv.se


Skall man le eller skall man le åt oförståndet i de orden.

Jag har haft mina två yngsta barn på dagis i Malmberget och för den yngsta även här i Göteborg och det var alldeles utomordentliga dagis med pedagogisk, tanke- och målsättning inom verksamheten bland dem som arbetade där. Dessutom med djupa insikter om vad pedagogik är. Om du nu är observant så såg du att jag exkluderade mitt äldsta barn. Men han är så gammal så på den tiden fanns inget från samhället sida för dylika personer som mig. Man fick vackert hålla sig med barnflicka eller privat dagmamma.

Men det här som Mirja Banjac fnyser åt. Är det hybris eller är det sanningen hon kläcker ur sig.

Även en förälder är en mycket viktig pedagogisk person och även om man kanske inte skrivit ner en plan, så har bär man nog inom sig en plan.

Dagis är vad jag vet en förkortning av Daghem, dvs. något som skall ersätta ett helt vanligt och naturligt hem. Ordet dagis är mao ett substitut för ett vanligt hem för barnet.

När man då uttrycker sig som Mirja Banjac gör, då blir det till något totalt obegripligt i min värld. Det är faktiskt att nedvärdera barnets eget hem. Men lite skrämmande att någon går omkring med en villfarelse, att barnets eget hem och förälder skulle komma till korta i den pedagogiska biten. Det känns mer som om hissen inte går ända upp i det resonemanget.

Visserligen är det så att det finns många undermåliga hem och föräldrar. Men jag tror att föräldrar i stort är rätt bra på att uppfylla de behov som barnen har för att de skall kunna klara sig genom livet. Man behöver nödvändigtvis inte bli en curlande förälder för att göra rätt saker för barnet.

Det är av föräldern barnet skall lära sig de allra viktigaste pedagogiska bitarna i livet, genom att lära sig de mest grundläggande sakerna, som att bli pott- och toalettinvand, borsta tänder, äta själv, faktiskt lära sig allt om den egna hygienen allt eftersom barnet växer. Det är mycket av pedagogisk inlärning med hatt ha barn förutom den egna hygien och tandborstningen. Kamma hår, knyta skor, vikten av rena och hela kläder och kunna klä sig själv det ankommer på föräldern att pedagogiskt ansvara för. Det är de grundläggande pedagogiska bitarna, som ingår i en förälders uppgift. 

Sedan tillkommer en himla massa annan pedagogisk utbildning som barnet får av de egna föräldrarna (förhoppningsvis). Barnet skall tillsammans med förälder vara med om att pyssla dvs. lära sig att använda sax, nål, tråd osv. Lära sig om kulturhögtider och traditioner, spela spel, räkna, vissla. Inte bara lära att vårda sig själv, det fordras att man lär barnet att vårda omgivningen också. 

Sedan är det ett helt hav av pedagogiskt arbete för en förälder med barnet: baka, städa, sopsortera, handla, laga mat, plantera, upptäcka djur & natur, ha sociala koder med sina medmänniskor, läsa böcker, sjunga, lära ramsor för inlärningen och språkets skull. För att utveckla barnets inlärning och språksäkerhet så krävs också egna ramsor och rit- och övriga lekar, rita & måla, skapa & konstruera och lösa uppkomna problem av allehanda slag. Helst lära sig något form av musikinstrument om man vill garantera en lättare matematisk inlärning. Till det kommer ett än viktigare pedagogiskt jobb för föräldern olika former av hantverksinslag. Det finns en mycket viktig punkt i all utveckling. Konsten att kunna samtala konstruktivt och i det finns mycket inbäddat. Det är nyckeln för hela livet om man skall kunna hantera och planera inför en fungerande vardag. Ett föräldrapedagogiskt arbete som växer allt eftersom barnet växer. Där även det ingår att ha en bra och trygg inblick i den ekonomiska och vuxenvärldens alla krav etc. etc.

Lek är allvar för barn, säger professor Lek. Det är något som jag hela livet har hävdat med bestämdhet till alla barn jag haft kontakt med genom livet. Inklusive mig själv. Det är också anledningen till att jag vägrar i sten att bli riktigt tråkigt vuxen och sluta upp med det lekfulla. Därför att det lekfulla och förebilden är minst lika viktig i ett barns och varje människa utveckling. Utan den är man tämligen pantad för att lära sig nya saker här i livet och bli en upptäckande människa, som har viljan att både kunna och lära sig livet ut.

"Lekförvaring". Jag smakar gång på gång på det ordet och undrar vad det ordet inbegriper för Mirja Banjac. Mer än möjligen ett utslag av fisförnämt exkluderande av alla som inte har en högskoleexamen i pedagogik. Vilket få människor & föräldrar egentligen har. Daghem (dagis) dvs. hänvisningen till barnets eget hem, det är det som Mirja Banjac exkluderar, därför att det inte finns en pedagogiskt papper om examina.

Lekförvaringen som hon hänvisar till. Hur blir det med den fnysningen då.

Själv kallar jag det för den livsnödvändiga fria leken, det som Mirja Banjac fnyser föraktfullt till. Något fullständigt livsviktigt för alla barn och som barn också med ålderns rätt behöver tillträde till. Det är där som det egna självförtroendet växer och de sociala koderna knäcks för varje barn. 

Det som Mirja Banjac fnyser åt. Det faller jag och Herr H ibland till föga för, då barnbarnet bara vill åka ut till IKEA. Vi kör helt enkelt ut till IKEA och låter honom hoppa runt där på det som Mirja Banjac fnyser åt. Själva sitter vi utanför glasrutan i soffan och ser hur han leker med de andra barnen och där det finns en IKEA-anställd som tar emot och nummermärker barnet och sedan föser in barnet i det opedagogiska som Mirja Banjac fnyser åt. Det betyder också att hon måste fnysa åt vanliga lekplatser och andra ställen där barnet kan ägna sig åt den fria leken.

Jag själv har en pedagogisk utbildning, som inte precis går att negligera, även om man är en förskolepedagog, som Mirja Banjac är och som hon tycks sätta en övertro till. Min egen utbildning är några snäpp uppåt i högskolehierarkin i jämförelse med Mirja Banjac. Jag vet både värdet av den fria leken, när barnet har den åldern inne, dvs. kravlat sig ur minsta småbabyperioden. Jag känner otroligt många människor, som är rena rama gudagåvor i pedagogik. Även om de inte har några högskolepoäng alls i pedagogik. De är ändå pedagogiska människor ut i fingerspetsarna i mötet med barn.

En nutidsförälder måste dessutom arbeta, eftersom samhället är inrättat så för att man skall klara ekonomin. Det är också därför det rent historiskt funnits så många tragiska livsöden med barn, när den kvarvarande föräldern inte har kunna få ihop det med arbete/försörjningsnödvändigheten och barn. Så har det varit så länge jag har kunskap om det hela och man har varit tvungen att betala för sitt boende, mat och livets nödtorft, som förälder.

De enda som så här långt är i gräddfil, det är alla invandrarkvinnor med många barn, som tillåts att vara hemma med sina barn med fullt bidrag från staten. Dessa bidrag kompenserar mycket väl ekonomiskt ett arbete. I de allra flesta fallen blir det t.o.m. ekonomiskt olönsamt att arbeta. Det är dock en förmån som svenska kvinnor och barn inte kan räkna med. Ibland blir livet onekligen lite rutit och randigt, för att inte tala om full av överraskningar, när man tänker på saken.

Det är kanske därför som den politiska C-nymodigheten: bonde söker fruar, blivit det sista nya maktvapnet inom politiken.

onsdag 9 januari 2013

En värld och ett Sverige, som liknar en rund makrillburk.

För politikerna verkar inte en kamp om ekonomisk och social rättvisa vara något att ta fasta på längre. De låter som uppskruvade papagojor som framför sina mantran. För det största flertalet politiker är sociala problem och orättvisor aldrig ett utslag av ojämlikhet, bara en följd av enskilda individers brist på moral och egen initiativförmåga.

I dagens Sverige är bostadsbristen och likhet inför lagen svindlande nära den prekära bottennivån innan upplösningen kommer att vara ett fullbordat faktum.

Varslen duggar numera fritt, som 2012 ymniga regnande. De unga får lära sig att stå i beredskap. Den där glamorösa bilden som målats upp, att de åker runt i världen och förverkligar sig själva istället för att vilja arbeta, den skevar rejält. De har istället fått lära sig att hoppa runt på bemanningsföretag och timvikariat. Ett pip i mobilen och de skall bege sig till någon obekant arbetsplats, medan någon annan profiterar på att de har otrygga arbetsförhållanden. Företagande går numera ut på att göra profit utan ansvar. Det har blivit sas det som förut benämndes med UPA (utan personligt ansvar).

Det bildas ständigt nya gräddfiler för smitare och mindre nogräknade, som utstuderat räknar med att leva på andras bekostnad. Själv undrar jag när de skall inse vilka konsekvenser det kommer att få inom en väldigt snar framtid. 

Hur kunde det gå så snabbt att leda att land fram till stupet där avgrunden numera syns tydligt och klart.

Det kommer inte att finnas några förutsättningar för en framtida överlevnad av detta samhälle heller. Men den insikten tycks fullständigt saknas. Huvudsaken är väl att en del får NU. Någon framtidstanke verkar inte existera. Dra ner den egna rullgardinen och problemen existerar inte!

Det är ungefär som de grekiska premiärministern, tillika socialisten, Andreas Papandreou, svarade när politikerna ertappats med att stoppa allmänna medel i sina egna fickor:  

- Vi är naturligtvis överens om att vi kan ge oss själva en liten present då och då, så länge den inte är för stor.

Vad "som är för stor" är, det är som bekant en omdömesfråga. Och saknas omdömet blir det som bekant som det blir.  

Rörande var i alla fall den spanska kungens tal till sin befolkning. Stora insikter finns tydligen där man minst av allt kunde ana sig till, att det skulle finnas. Än mindre att det uttalas i klartext, utan omskrivningar.

Idag suckar jag dock enbart åt all världens dumhet och problem. Jag vänder ryggen till.

Istället satt jag vid frukostbordet och studerar hur äldste sonen försökte att få ut makrillen ur en rund burk. Han trodde att den runda burken kunde vara ett bättre köp än den avlånga burken. Men så blev det inte. 

Den runda burken visade sig istället bli lite av "spring och ställ dig i hörnet Harry". Burken snurrade hela tiden enbart runt, när han försökte få ur makrillen ur burken. Det gick runt och runt och runt, när han med ovan vänsterhavererad hand försökte att få upp makrillen ur burken. Innan han slutligen gav upp och greppade tag i burken och vände den helt sonika upp och ner på mackan, så tomatsåsen spred sig över hela assietten. Den enarmade mannen hade slagit till mot makrillmotståndet.

Burken hade jag fått öppna åt honom, därför att han själv gått bet på den runda burkens öppningsring. Det nya knäckebrödspaketet lyckades han få upp, även om det också tog sin lilla tid. Skal på både ägg och clementin får han också av, även om det ser ldigt intressant ut under en lång stund. Jo, livet kan helt plötsligt förändra sig på det mest överraskande sätt, när man minst anar det.

Igår hade han och jag en äggskalartävling med enbart vänster hand. Han vann, men så hade han också fuskat sig till segern. Halva skalet på hans ägg var redan borta innan jag startade på mitt ägg. Det gällde att sätta in tummen mellan ägg och skal för att kunna skala den med en hand, sedan man rullat runt ägget för att skalet skulle vara krossat överallt. Jag tyckte det var en rejält tillfuskad vinst, eftersom han dessutom haft några dagar på sig att träna. Men det tyckte inte han. Han ansåg att det var rättvist, eftersom jag hade skrattat åt hans valhänta försök att klara sig själv.

Igår log jag när jag såg vad han hade skrivit på inköpslistan. Det var samma spretiga och osäkra bokstäver, som en gång i tiden när han lärde sig skriva. Men det var nästan 40 år sedan. Dvs. två ögonblinkningar bort. 

Sedan körde vi iväg till affären, efter att först ha haft en rejäl maktkamp av teknisk karaktär i bilen. Det blir onekligen smått komiskt, när "två ivanlidos" skall ut på vift. Men med gemensamma krafter lyckades vi övervinna både de biltekniska och även att bärga hem det myckna inköpet.

Även om det såg lite dystert ut redan i uppstarten. Antingen satt hans tröja fast i bildörren, eller håret, eller så gick inte bildörren igen. Det krävdes åtskilliga försök. Men han skulle "själv" på småbarnsvis, så mitt erbjudande att jag kunde gå runt bilen och stänga hans dörr föll som höstlöven

Inte blev det så mycket bättre, när hans bilbälte skulle på. Då uppenbarade sig helt plötsligt ännu ett hinder att forcera. Då blev det fel vinkel för mina kroppsliga tillkortakommanden, att hjälpa honom att fästa säkerhetsbältet i klykan, sedan han väl själv lyckats dra ut bältet i "knäppläge". Sålunda svettigt värre enbart när det gällde de små detaljerna, som man normalt inte ens reflekterar över. Vem påstår att livet inte är intressant och erbjuder oanade överraskningsmoment?
ibland är det svårt att klura ut vad som finns runt hörnet
  

lördag 5 januari 2013

Sveriges sjukvård för de svenska medborgarna börjar bli rätt problematisk.

Det inser man rätt snart så fort det händer något och det gjorde det på nyårsaftonens sista timmar.  

Äldste sonen halkade i det våta gräset i mörka nyårsnatten, på väg ifrån det lilla huset upp till det stora huset på den mycket kuperade tomten hos sin lillebror. 

Han var spiknykter är väl bäst att tillägga för den som nu undrar. Det hela resulterade i tre frakturer och en lite mer svårjusterad skavank i handledenskulan.

Men det hela hade kunnat ta en ände med förskräckelse. Så här några dagar senare och med handen i backspegeln kan jag inte annat än dra en suck av lättnad. Yr i bollen hade han också varit, eftersom han även hade slagit i huvudet också. Det hade kunnat sluta riktigt illa om han tillslut inte hade kunnat ta sig upp av egen kraft för att få hjälp. Ingen av oss hade haft skäl att sakna honom förrän i princip åtskilliga timmar efteråt. Jag utgick ifrån att han var hos sin lillebror. Hans lillebror trodde nog att han varit hos brorsbarnet och kanske sedan åkt hem till gamla mamma. Brorsbarnet hade nog inte funderat dess mer.

Det resulterade också i att han väl på sjukhuset fick frossa av de blöta kläderna och att han hade legat så pass länge på marken, utan att kunna ta sig upp och in till sin lillebror för att be om hjälp till sjukhuset. 

Men så kom det riktiga bakslaget inom svensk sjukvård. 

På Mölndals sjukhus, som har hand om Göteborgs akutortopedi gipsade man honom och gav honom en cd-skiva i handen av röntgenplåtarna över frakturerna och sade till honom, att han fick bege sig hem till Skåne för operation snarast. 

Så när han kom inramlande på nattkvisten i det tillståndet fick jag mer eller mindre ett hjärnsläpp, när jag hörde det. Jag vägrade tro att det var sant eftersom man är garanterad vård vart än man befinner sig i Sverige. Men det hela resulterade i att jag satt åtskilliga timmar i telefonen, medan han själv satt yr i bollen och med fruktansvärda smärtor i sin egen telefon och försökte få fullödig information från sitt försäkringsbolag.

Jag trodde faktiskt till en början, att det var ett tidigt aprilskämt, att man inte skulle kunna operera honom i Göteborg. Trots att man vid akuten i Mölndal bedömt att det krävdes en operation med det snaraste. Man kan undra vad som hade hänt honom om han hade varit helt utan anhöriga på ort och ställe. Kan man inte ens köra sin egen bil från den plats man blivit skadad kan man fundera hur svensk sjukvård tänker och fungerar. 

Efter många telefonsamtal och långa väntetider hade jag tillslut lyckats knyta ihop rätt komponenter med varandra så att de kommunicera med varandra via sjukvårdsupplysningen i Skåne. Dvs. akuten Malmö sjukhus´ kirurgläkare och akuten Mölndals sjukhus´ kirurgläkare. När sjukvårdsupplysningen i Skåne senare ringde upp mig förvarnade han mig, att det inte var något roligt besked han skulle komma med. Min son var tvungen att genast ta sig på något sätt till Lunds akutmottagning, dit han hade genom Malmö sjukhus blivit omdirigerad för att kunna få den nödvändiga operarationen.

Några timmar senare begav sig ekipaget yngste och äldste sonen sig ner till akuten i Lund för operation. Med yngste sonen bakom ratten och storebror uppallad med kuddar och dopad med smärtstillande.

Det är konstigt att jag tror mig om att vara så luttrad att inget längre kan överraska mig. Men så är det ännu inte. Svenska politiker och deras tankesystem kan fortfarande överraska mig.

Min slutsummering över Sverige och den svenska sjukvården anno 2012-2013 måste tyvärr bli ett konstaterande: Är du svensk medborgare och råkar ut för en olycka i Sverige gör du ett rejält nerköp. Det hade varit betydligt bättre om du hade kommit från Somalia, Syrien eller vilket land som helst. Då hade du inte skickats hit och dit i ett miserabelt tillstånd.

Äventyret har sedan fortsatt under de här efterföljande dagarna och maken till röra inom svensk sjukvård får man nog leta en bra stund innan man återfinner i något annat land. Det har blivit rena rama bananrepubliken av svensk sjukvård. Som tur är finns det en ljusglimt i form av tänkande läkare, mitt i detta politikermörker.

Konklusion: äldste sonen fick ett betydligt längre jul- och nyårsfirande hos gamla mamma än han hade tänkt sig. Nämligen åtskilliga veckor till när han skall vara konvalescent. Men det kanske inte är så tokigt, att få bo hemma hos mamma igen. Inkilad bland alla bokhyllor och skrivbord i arbetsrummet.

Varje år sedan jag var 12 år har jag inlett det nya året med att se Ivanhoe på TV. Även sedan det inte längre var Elisabeth Taylor, som var en av huvudrollsinnehavarna utan den nya varianten kommit. Men sedan de flyttade över denna TV-filmtradition till TV 3, med alla reklamavbrott, har jag i stort sett bojkottat den. 

Men sanning att säga har jag noterat att det blivit rejäla skitår de år jag inte sett Ivanhoe på TV. Så gissa vad jag vaccinerade mig med på nyårsdagen för att inte ta några som helst risker inför 2013... 

Peppar peppar ta i trä. Knackande i det egna huvudet och träbordet funkar tydligen inte helt och hållet. Så i år har jag inte tagit några som helst chanser. Jag såg Ivanhoe på nyårsdagen. Halvt medvetslös av trötthet segade jag mig genom Ivanhoe och alla reklamavbrott.

Hela familjen skrattar lika glatt åt mig varje år jag för fram min tes om Ivanhoe. Det var därför skrattande söner som ringde mig från akuten i Lund där de var placerade i väntrummet. Kunde jag nu gissa vad som det var för program på TV:n som stod och skramlade på i väntrummet på akuten i Lund? 

Det hade inte funnits någon fjärrkontroll till TV:n klagade de i efterhand. Så det hade inte gått att varken byta kanal, sänka volymen, eller stänga av TV:n. Sålunda såg nu båda sönerna på I V A N H O E medan de satt och väntade på att få träffa kirurgläkare på akuten i Lund.

Nu har vi förhoppningsvis gjort en mer grundlig familjevaccinering inför år 2013. Så här långt verkar det i alla fall funka. I vanliga fall brukar det bara vara jag som ser Ivanhoe och tror till 100 %, att det skall föra med sig ett gott år. Något som det dessa år alltid har blivit när Ivanhoe har fått styra in det nya året på rätt köl.