lördag 30 mars 2013

De stora hoten mot världsfreden.

För några decennier sedan läste jag, att Rudolf Steiner hade förutspått kommunismens plötsliga fall i Sovjetunionen, men också att den skulle vara i 70 år. Så blev det. 

Men det fanns en sak till han i det sammanhanget hade skrivit och det var att ett betydligt större hot mot världsfreden skulle yppa sig mellan USA och Kina.

Han påstod att det finns en regelbundenhet, när de mongoliska folken tar till krig och den tiden är 800 år. Tar man det i beräkning tja, då kan man inte annat än befara att han hade rätt även på den punkten.

Själv skulle jag inte precis slå vad om att käka upp min vårhatt på, att det inte var sant det heller.

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.1486099-nordkorea-hojer-stridsberedskapen

Bilden är ett foto taget från Steven McCurrys stora fotoutställning i Köpenhamn juni 2012. En bild från ett av alla dessa krigets fasor. Den här gången var det oljefälten i Kuwaitkriget, där USA åter agerade Guds utsände oinskränkt. Det var ett enormt foto som täckte i stort sett en normal bostadsvägg, men ett foto och en bild som sade mer än 1000 ord.

onsdag 27 mars 2013

Är vi inte alla lite jojkare till mans?

Margareta Hetta, från Gällivare, som år 2005 släppte en egenproducerad skiva i Jojk hon lät inför påskens musikfestival Sámi Grand Prix i Kautokeino, Norge meddela:

- Jag tycker det är viktigt, att texten är innehållsrik. När man jojkar måste man få ut energin på rätt sätt. Texten och jojken måste fungera bra ihop.

Hennes jojk anses vara av det personliga slaget. Ungefär som om all musikkomposition inte skulle vara av det personliga slaget.

Sámi Grand Prix är som den samiska motsvarigheten till Melodifestivalen, för den som nu mot förmodan inte kände till det.


Förr om åren brukade dottern kväva sina nysningar, men efter ett otal påstötningar från min sida om det olämpliga i att göra så, lät hon nysningarna ända ut i något, som måste betraktas som en snärtig, energirik jojk. Det går liksom inte heller att ta minst på vad det är för personligt innehåll hon vill förmedla.

Varje gång hon ger utlopp för dessa, låter det i pianots klanglåda, så det är rekorderliga toner det är fråga om. Det går inte heller att ta miste på att det är fråga om ett större energiflöde!


Mari Bonie "Elle" är inte jojk, men väl sprungen ur samma urbefolkningstradition. Något som jag verkligen blir rörd av att lyssna till. Så behagligt njutningsfullt, fastän jag inte begriper ett enda ord av Mari Bones texter, känns det som om jag gör det ändå

Det finns en same, Ola Stinnerbom, som nu infört som tradition att jojka vid Samernas nationaldag här i Göteborg. Det är häftigt att höra honom. Den lille späde gestalten ger plötsligt uttryck för något, som verkar sprunget ur tidlöst ursprung. Så mycken kraft, så mycken energi. Alla som går förbi, stannar upp och lyssnar andlöst till honom.
Ola Stinnerbom inleder firandet med sin traditionella jojk, medan securitasmännen hissar flaggan på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg och kommunalråden i Göteborg gör sig beredda att hålla tal. Åskådarna står bakom mig, om du undrar varför det ser så folktomt ut.

  

tisdag 26 mars 2013

Palmsöndagen inledde påskveckan,

som börjar kännas som jag inte längre är i takt med tiden.

Inte så att jag tänker på den dryga 2000 år gamla historien om hus Jesus red in till Jerusalem på en åsna och folket som strödde palmblad på marken vid hans ankomst. Händelsen som skulle sluta med maktkrig, konspiration, förräderi, ond bråd död och en av livets största gåtor, vad som händer efter att den kroppsliga döden inträtt.
Ikon skriven (jodå, man "skriver" ikoner, man målar inte ikoner) av Herr H, föreställande Jesus som rider in till Jerusalem under palmsöndagen. Om Herr H är kyrklig av sig? Näää... det skulle jag nog inte ta gift på.
Nej, saken är den, att jag inte hinner med tiden, som tycks flyga i blixtens hastighet. Det känns ungefär som om jag lever någon form av förvånat snigelliv, som har en annan tideräkningen än själva tiden. I lördags skulle jag t.ex. ha gjort våffelsmeten, som skulle ha stått och gottat till sig i kylskåpet till måndagen, men först på söndagseftermiddagen fick jag fingrarna ur och gjorde våffelsmeten till gårdagens Våffeldagen, eller som den också kallas "Marie Bebådelsedag".

Det stora triangeldramat, kallar Herr H kallar den dagen för. Han dillar mellan varven om vem det egentligen var som var far till Jesus. Herr H han hoverar på: 


- Var det nu så att det kunde ha varit ärkeängeln Gabriel, som kom med budskapet om bebådelsen, dvs. att Maria skulle föda ett barn. Eller var det den helige anden (brevbäraren, enligt Herr H) eller var det rent av Gud, som var den biologiska fadern. Klart var i alla fall, att snickaren, Josef var oskyldig, även om det nu var han som räknades som Jesus far. 

Men hur många fäder är det inte som går omkring och tror att de är far, medan de i själva verket inte alls är så, det ingår i Herr H:s resonemang. Men på den punkten har han inte fel, det är bara fakta.

Undrar du över varför jag har våffelsmeten stående i kylen så länge, då är du inte ensam om den saken.  

Jo, jag är av den gamla stammen tanter, som vet att våfflor skall smaka våfflor, frasiga och välgräddade och då måste smeten stå i kylskåpet minst en dag, helst två, för att ha gottat till sig. Det är precis som med bröddeg, det är inte heller någon snabbhistoria om man vill ha ett riktigt bra slutresultat.

Våfflor skall dessutom gräddas med omsorg. Man får ett litet förebud om att att våfflan/våfflorna (om det är dubbeljärn) börjar bli klara, eftersom våffeljärnet tystnar stunden innan. 

Sålunda behöver man inte köra locket upp och ner som en lärkvinge, som en del praktiserar sig av, när de är våffelstressade. Det får bara till följd att våfflan delar sig på mitten och blir en klibbig historia. Det blir inte heller några bra våfflor av smet, som inte har fått stå och gotta till sig, det bara är så.

Idag köpte jag och dottern videkissar på Salutorget, en bunt för 40:-. Helt sanslöst egentligen, att inte bara ge sig ut och plocka ris längs dikesrenen till gångstigen, där de ändå behöver rensas/tuktas. Men är man förkylningshängig, så är man och även om solen gassar på även idag, så är det lite grinigt i luften ändå.

Den här "globala uppvärmningen" har fått till följd, att mina stackars snödroppar, som kikat upp ligger där ihjälfrusna, som ett tydligt tecken över vädrets nyckfullhet. Krokusarna i väggblomlådan utanför ytterdörren
, de har också gått frysdöden till mötes. Därför har jag slängt i torkade rosenknoppar, som får möta de inkommande istället. Torkade rosenknoppar biter ingen kyla på. Är det nu så att jag mot förmodan får fingrarna ur, så skall de nog få sällskap av lite kycklingar, som studsat ur äggskal. Jag ska bara.... först....

Det gäller att vara både listig och stark.

Därför att nu börjar det dra i hop sig med det eviga funderandet över vad skall de vara i påskäggen, som vår lille förvirrade påskhare skall komma med. Men idag skall vi först klara av 10-åringen som fyller år.

söndag 24 mars 2013

Får man verkligen utöva störande yrkesverksamhet i en vanlig lägenhet?

Efter att ha läst om de arma grannarna, som tvingas lyssna till hovsångerskan Siv Wennbergs arior fem dagar i veckan, undrade jag hur det egentligen är ställt med hemfriden i gamla konungariket Sverige. 

Flera bullermätningar har gjorts i lägenheterna. Tingsrätten ansåg att störningarna överskred Socialstyrelsens normer. Hur kan då hovrätten tycka att det är acceptabelt och istället ge de stackars prövade grannarna ytterligare ett dråpslag, en liten nätt räkning på motpartens rättegångskostnader på ca 350 000:-.

Det var liksom inte enbart fråga om arior fem dagar i veckan, som de hårt prövade grannarna hade att stå ut med, utan även lite extra grädde på moset ingick också i ljudterrornskal­övningar, pianospel och bandinspelade applådåskor från den oväsenspridande hovsångerskans lägenhet i Vasastan. 

http://www.metro.se/nyheter/hovsangerskas-granne-far-ingen-hyresrabatt/EVHmcl!shqMie1VdPa7E/

Varför finns det ett behov av bandinspelade applådåskor också hos henne? Står hon och övar inför spegeln hur hon skall handha dessa? Jag läste en gång om hur det går till i Japan, där applåderar man aldrig efter ett framförande, därför att de äger insikten om att just applåder slår sönder den inre harmonin, som just har skapats.

Det måste vara helt otroligt tröttande, att lyssna till detta fem dagar i veckan. Närmare psykisk terror kan det väl knappast komma och hur kommer det sig att man i egenskap av yrkesutövare inte tvingas att ha en speciell studio till dylikt. Helt obegriplig dom helt enkelt.

Sedan kan jag förstå digniteten av det hela utifrån det resonemang, som jag och dottern hade sedan jag hade skjutsat henne för att hon skulle hämta ut sina biljetter från Göteborgs Operan i fredags. Vi satt då och pratade om dessa evighetslånga och synnerligen utdragna arior på hemvägen. De här styckena när hjälten/hjältinnan håller på med den här osedvanligt långa och utdragna döden. Den är ju nästintill olidlig:

- Ich sterbe!!!

En evighet senare, håller det gallskrikande eländet fortfarande på att dö. Det är liksom ingen hejd på hur seglivat ett stycke kan vara.

- Ich sterbe!!!

Nä, det verkar inte gå speciellt bra med, att bara lägga sig ner och dö, utan det fortsätter:

- Ich sterbe!!!

och nu tänker man, men för f@n dö då någon gång, innan trumhinnorna spricker och man drabbas av plötslig hornhinneavlossning.

När det gallskrikande eländet äntligen teatraliskt faller ihop och inte tar sig igen, undslipper man helt utmattad med en ljudlig suck: 


- Det var då på tiden. Phew... ÄNTLIGEN!

Helt fångad av anspänningen, som byggts upp under en hel evighet, känns det som.

Helt plötsligt blir vissa ljud lätt att acceptera, när man inser att det finns värre saker här i livet.

lördag 23 mars 2013

GP Speedway från Auckland kl 04.00-07.00 hmm...

utan omsvep skall jag erkänna, att det blev tekniskt överföringsavbrott någonstans mellan heat 6-7, för att hastigt återuppstå i soffhörnet vid kvaldragningen (tror jag i alla fall). Därför att jag hann nog inte mer än vakna till så rök överförningen igen och jag vaknade, när det var reklam för något kommande program. Då hade Herr H kommit in i vardagsrummet och undrade hur det gått.

- Hur det gått? svarade jag rent förtvivlad. Jag somnade ju för fasen! Snuvig och dödstrött så att det känns som hela huvudet är vaddfyllt, skall fasen vara pigg och alert kl. 04.00. Det är inte ens tuppen, som är uppe då!

Tja, nu kanske liknelsen med hönsgården inte var så vidare värst talande. Eftersom jag vet en höna, där det fortfarande lyste i hennes rum, när jag vinglade mig in mot köket för att få något värmande till livs, medan TV:n stod och förmedlade en nationalsång A capella, som hela GP utsändningen började med.


- Va, sover du ännu inte, sa jag, när jag rundade hennes sängomhängom och såg henne liggandes på mage bland kuddhögarna och pilla på "nya pojkvännen", dvs. hennes mobilgrunka, Iphone, eller vad eländet nu kan tänkas heta. Den verkar ha en sagolik attraktionskraft i alla fall, eftersom den verkar ha blivit fastklistrad i hennes hand. De tu äro i stort sett oskiljaktiga.

Hon själv har framfört till Herr H, att det är en mycket bra pojkvän r övrigt, eftersom den gör precis som hon önskar. Praktisk, fullt hanterbar, glädjefylld och intressant. Dessutom finns det en avstängningsknapp på den. Sålunda är den tyst när hon själv önskar det. Den här mysko diskussionen hade de, när Herr H undrade varför hon inte skaffade sig en pojkvän istället. Antagligen var det något med den där tystnaden, som fick Herr H att öppna munnen flera gånger, som en uppdragen fisk på torra land, utan att det kom något ur hans mun och som även fick Herr H att inse, att hans argumentering var ute på tämligen tunn is. Det var en dialog, som han skulle gå förlorande ur.

Men min kommentar om varför hon inte sov ännu, trots att det inte var långt till gryningen, bemöttes enbart av ett flin och

- Ssssh, sa hon, gå nu och se på Speedway!

Jag höll mig i liv, efter det minst sagt snöpliga utfallet, för att skrolla runt på text-Tv och sedan för att invänta TV-nyheterna i spänd förväntan på resultatet. Icke sa nicke, men om den värdelösa fotbollsmatchen mellan Sverige - Irland, hade de mycket att förtälja. 

Återstod därför att logga mig in på datorn. Nej, men det var då ett jädrans elände! Alla möjliga knassidor, men inget resultat. När jag äntligen hittade ett resultat. Tja, vad händer då. Läs, jag begriper ingenting. Är det någon jädrans Putte Kockrad, med helgardering?! 


VM STÄLLNING: 1 Tomasz Gollob 15, 2 Jaroslaw Hampel 15, 3 Nicki Pedersen 12, 4 Darcy Ward 12, 5 Greg Hancock 11, 6 Andreas Jonsson 11, 7 Chris Holder 9, 8 Tai Woffinden 9, 9 Fredrik 8 Lindgren, 10 Niels-Kristian Iversen 7, 11 Emil Sayfutdinov 6, 12 Antonio Lindbäck 6, 13 Krzysztof Kasprzak 6, 14 Martin Vaculik 5, 15 Matej Zagar 5, 16 Jason Bunyan 1.
Auckland resultat: 1 Jaroslaw Hampel 15, 2 Tomasz Gollob 15, 3 Nicki Pedersen 12, 4 Greg Hancock 11, 5 Darcy Ward 12, 6 Andreas Jonsson 11, 7 Tai Woffinden 9, 8 Chris Holder 9, 9 Fredrik 8 Lindgren, 10 Niels -Kristian Iversen 7, 11 Emil Sayfutdinov 6, 12 Antonio Lindbäck 6, 13 Krzysztof Kasprzak 6, 14 Matej Zagar 5, 15 Martin Vaculik 5, 16 Jason Bunyan 1, 17 Sean Mason DNR, 18 Dale Finch DNR.

Jag hoppas att min biljett till Ullevi, dvs, Ull "spelens och lekens gud" sålunda "Ulls egendom eller tempel", den 4 maj inte slutar lika snöpligt. Måtte denne blåst & kallvinds & regnguden, hålla inne med vad han säkert tänkt sig. Det är trots allt GP Speedway vi talar om. Då brukar satiren hänga och dingla i arenan, fråga den stackars Kenneth Bjerre, som såg ut som en liten lerdoppad figur, sedan han vurpat i sörjan. Då bröts tävlingarna pga. det myckna regnandet.

Men en sådan vedervärdig födelsedagspresent hoppas jag inte att jag får känna av... så kan det väl ändå inte vara?  

tisdag 19 mars 2013

4-åringen berättade, att han igår hade klappat en

Panterophis guttatus guttatus på Universeum. 

Han sa det så där i förbifarten, där han satt och vinglade med benen från den höga blåmålade stolen, som jag fixat till honom. Han sa det ögonblicket innan han drog ett par rejäla slick på mackan, så att allt smör blev renskrapat och ostbiten låg kvar där på mitten av brödskivan, som en öde ö.

Jag stirrade på honom och hans för dagen nya skämtglasögon, som stirrade tillbaka mot mig med ögon stora som flaskbottnar.

4-åringar de kan vara rätt intressanta varelser. 

- Jaha, sa jag lite dröjande och vad är det för något? En kattsort?
- HA! sa han och lyfte på ostskivan, lade ner den med den smörkletiga sidan på min hand, som låg utsträckt på bordet. Sedan började han omsorgsfullt slicka av resten av smöret på smörgåsen, innan han resolut tog tillbaka ostskivan och smällde dit den igen på gåsen utan smör. Sedan vände han upp de tefatsstora ögonen mot mig igen och svarade lugn

- Det är en majsorm.

Han sa det med en uppsyn, som om han tycktes kunna se genom dessa skämtglasögon mystiska glas.

(Sorry, kära bloggläsare, jag hittade inte kameran. Så stilstudien med skämtglasögonen får låta vänta på sig. Jag misstänker att hans lillebror, som var här i fredags, har lagt undan kameran på något osedvanligt bra ställe.)

- Klappa en orm det vore det sista jag ens skulle kunna tänka mig att göra, sa jag.
- Nä, det går bra, sa han. Bara man inte klappar ormen på stjärten eller huvudet, därför att där är de känsliga.
- Är de inte giftiga då, undrade jag, som i sanningens namn inte ens hört talas om att det finns en orm som heter majsorm.

Nu lättade han lite på skämtglasögonen och granskade mig uppifrån och ner och konstaterade:

- Du är visst lite rädd för ormar.

- Det kan du ge dig på, svarade jag, sist jag såg Elisabeth komma hoppandes nerför en stentrappa i Ljungkile och en huggorm ringlade fram i samma sekund ur ett av trappstegen, trodde jag att jag skulle få hjärtstillestånd. En annan gång höll jag på att rensa i trädgården och trodde att jag hade fått en trädrot i handen, men det visade sig vara en kopparorm. Ja, nu är ju inte en kopparorm en orm, utan en ödla, men det spelar liksom ingen roll. Jag har ett svårsuddat barndomsminne från stugan ute på Ellös. När man skulle gå ner till badviken, så var man alltid tvungen att passera ett trångt klippskrevsparti och där hängde huggormarna, med sina esplingar i parti och minut. Så ormar, nej tack!

Nu hade han tagit av sin flaskbottnarna till glasögon och stirrade på mig.

- Men majsormar är ju så söta, sa han bevekande och torkade bort smörkletet på min hand med sin servett. Dvs. han smetade ut smöret ännu mer över min handlov.

Det hjälps inte 4-åring smör-ost-kletande gentleman eller ej, som granskar sig i spegeln och sedan uttrycker, att han ser ut som en skärpt skolklille med de runda skämtglasögonen med flaskbottnarna på, ormar gör sig bäst på naturfilm.

Förra veckan försökte 4-åringen få mig att gilla en död mus, som Herr H, musdödaren, hade fångat i en vidrig råttfälla i redskapsboden.

Det vill nog till mer än flaskbottnade glasögon och smöriga blötpussar för att beveka mig på vissa fronter.    

 

lördag 16 mars 2013

"Man får mindre och det kostar mer", sa dottern,

Med mindre turtäthet och total nedläggning av expressbussarna på alltför många sträckor, är det som följde med Trängselskatt i Göteborg och Västlänken. Allt det här skulle bli till det bättre.

Åldringsvården håller på att stadigt utarmas, medan bemanningsföretagen blir rikare och rikare och fler och fler. Men bättre har det blivit påstår politikerna.


Inte blir det väl så mycket bättre av att man kan läsa hur den och den medicinen kan inte vem som helst få, eftersom de då lever för länge!

Barnomsorgen skall bli bättre. Förbättringen består i att nu skall barnen köras runt som om de vore en påse gatstenar. Jag undrar vilka politiker som skulle acceptera att under semestertider helt och hållet byta arbetsplats och arbetskamrater. 

Skolan skall bli bättre!

HA! är det ens någon som på fullt allvar är med i resonemanget längre.

Allvar alltså... Regeringen planerar för en bättre skolan och tycks inte vara medveten om hur verkligheten ser ut där heller. De står och surrar en massa gallimatias inför TV-kamerorna. Därför att runt om i Sveriges kommuner säger man upp behöriga lärare.

Dessutom är det numera bemanningsföretag, som äger anställningarna. Det betyder att snart har ingen människa en anställning, som är värt namnet anställning. Jag känner uppriktig sorg, när jag tänker på alla unga människor, de har ju inte en enda chans i hela världen, att spara ihop några pensionspengar. 

Här snackar vi lönedumpning av format, som får det att vända sig i magen. Det borde vara förbjudet enligt svensk lag, att anställa människor genom bemanningsföretag!


Facket skall göra det bättre. Är det inte facket som är igensnöat, så är det politikerna. Men å andra sidan skall jag inte påstå att jag egentligen undrar. Det slutade jag med sedan Wanja Lundby-Wedin, LO, sålde ut de strejkande sjuksköterskorna bakom deras rygg och kohandlade med arbetsgivarparten. Herre Gud, de arma människorna blev så lurade av sitt eget fack, att det liknar inget! Med ena handen sitta och godkänna bonusavtal, som är hämtade direkt ur vilket saga som helst och med andra handen, strypa förutsättningarna för att samhället skall kunna fortsätta att fungera.

Elpriserna har aldrig varit billigare än nu, sägs det hurtfriskt rakt ut från TV-rutan. Själv håller jag varje månad på att grubbla mig fördärvad över hur elen har kunnat raka i höjden. Inte ens när jag hade hus i svinkalla Malmberget, hade jag dylika elräkningar. 

Man talar om svenska kvinnors rättigheter. Men fortfarande är det tillåtet att lönediskriminera kvinnor. Några åtgärder har inte vidtagits när det gäller hedersmord, tvångsäktenskap och andra mysko företeelser. Bl.a. frågar man fortfarande runt om i Sveriges domstolar, vad kvinnan, som blivit våldtagen, har för sexvanor, vad de hade för kläder, om de var berusad, om hon verkligen sa nej till att bli gruppvåldtagen. Några motsvarande frågor ställs aldrig till förövarna.

 
Egyptens muslimska brödraskap varnade för att en FN-deklaration om kvinnors rättigheter kan förstöra samhället, genom att tillåta en kvinna att resa, arbeta och använda preventivmedel, utan att ha tillstånd av sin make. 

Hårresande kan man som svensk kvinna tycka. Men hur agerar Sverige för att dylika saker inte skall kunna förekomma i Sverige?

torsdag 14 mars 2013

Göteborgs universitet, hur många navelskådare har de egentligen, som har fina titlar?

Välavlönade är de också. De kan sitta och knåpa ihop sina böcker och troligtvis med sina extrainkomster under arbetstid.


Ibland är jag så enfaldig, att jag tror vad jag läser, som t.ex. om professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborg http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1130871-halla-eller-dennis-tollborg Men vid synat kort visar det sig, att det är tunnsått med medmänniskor ute i ett illa fungerande samhälle.


När jag påpekade det för den den gode professorn i rättsvetenskap, lät inte svaret vänta på sig:


Tack för den recensionen av mitt arbete för dig o andra de senaste 35 åren. Och för ditt stöd under denna tid.


Om du tycker att det lät vänligt, så är det bara en villfarelse. Det är drypande sarkasm, av värsta sorten dessutom!



Jag kan bara säga det, att så snart en människa lämnat sin arbetsplats, dröjer det inte länge förrän det är som om han eller hon aldrig har existerat!



Men det är en teori, som den gode professorn i rättsvetenskap helt uppenbart inte tror på. Han tror sig tydligen om att vara oersättlig: http://www.stella-bianca.se/ han gör bara ett undantag: Hamnarbetarförbundet. Sedan är det tvärnit. Han tar inte längre några ärenden i Sverige, eller för svenskar. Han anser att priset har varit för högt och kärringskapet bland de han hjälpt för stort. Men alltför arbetstyngd det är han.



Timpengen han tar ut är 10.000 kronor. Fast han tar väl inte betalt i svenska slotys, eller gör han? 

För en heldag tar han 50.000 och en halvdag 30.000. Till det tillkommer moms och det förutsätts, att uppdragsgivaren står samtliga overheadkostnader, inklusive eventuell resa och uppehälle. 

Det låter inte kattpink om det hela precis i synnerhet som problemen i det illa fungerande Svenska samhället inte direkt har minskat. Professorn i rättsvetenskap han föredrar nu för tiden helt uppenbart de enkla segrarna. Helt upptagen är han inte heller, när det vankas en kamera och mikrofon under näsan på honom. Då kan han också sitta där och blicka ut från TV-rutan, lugnt tillbakalutad inför stjärnglansen kring navelluddet. 

Men ett stämmer ju i alla fall. Han anser, enligt GP, att får man en fråga skall man svara ärligt på den. Själv ber han alla fara åt helvete i vilket fall.

Jag har varken en professur i rättsvetenskap, eller har timpenning på 10 000:- etc. när jag ägnar mig åt de som behöver min hjälp och där samhället helt har misslyckats. Jag inser att den dagen jag måste ta betalt för att vara medmänniska, den dagen kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Men ett har dylika personer lärt mig. Jag har lärt mig att känna igen hybris på flera mils avstånd. 

Jag känner till en annan, (ja, egentligen alltför många), som barrikaderar en stol vid Göteborgs Universitet, Silwa Claesson heter hon och är numera universitetslektor. 
En gång på förra stenåldern skulle Silwa Claesson vara min handledare för den uppsats, som jag skulle skriva i ämnet pedagogik. Tro nu inte att Silwa Claesson är ensam om att vara en dålig handledare, nej i den saken behöver hon inte känna sig ensam. Det finns alldeles på tok för många dåliga handledare, som verkar mer lida av leda, än att leda de studerandena.

Detta utspelade sig när jag befann mig mellan nytt yrkesliv och det förra inom tingsrätten. Eftersom jag ville förvissa mig om vad det hade skrivits för tidigare uppsatser i ämnet pedagogik, begav jag mig naturligtvis till Pedagogens avdelning för uppsatser. Jag ville inte råka hamna in på samma spår, som någon annan tidigare hade gjort, nu när jag skulle skriva mina uppsats i pedagogik. En oro som visade sig helt obefogad.

Efter ett väldigt letande, utan att finna någon uppsats i ämnet pedagogik, såg jag mig nödsakad att be bibliotekarien om hjälp med att finna en uppsats i ämnet pedagogik. Hon lutade då sig över disken och viskade: "det är inte undra på att du inte hittar någon uppsats i pedagogik, det finns ingen! Visst är det konstigt eftersom det här är Pedagogen! Men du kan hitta uppsatser i vilka andra ämnen som helst här på Pedagogen."

Naturligtvis så hoppade Silwa Claesson av som min handledare, hon störde sig på mina tallriksunderlägg, som hon satt och kastade irriterat på mitt köksbord! Men det gjorde inte så mycket, eftersom hon inte hade bistått med så mycket konstruktiva råd, utan ett snorkigt bludder om empiriska studier och citat från kända fikongubbar. De konstruktiva råden hade jag egentligen redan funnit ut, innan hon behagade släntra in åtskilligt försenad både i dagar och tid till vår överenskomna möte. 

Jag hade dagarna innan i brist på handledare bollat mina tankar om uppsatsen med Herr H, som inte hade varit i närheten av en pedagogikbyggnad på Göteborgs Universitet. Sedan blev min egen mentor min handledare och det han inte vet om praktisk pedagogik, där är nog inte ens värt att veta. 

Ibland lekte jag med tanken att göra mynt av min uppsats, men vem är intresserad av det som framgår i en uppsats, full i fikonspråk och andra konstigheter, som en dylik uppsats skall innehålla. Men också långt ifrån allt om har med lärandet att göra. Det är knappast det som finns i en uppsats, som gör en till en bra och inspirerande pedagog. En pedagogik är bara en terori, ända tills man själv har tillfört den av sitt egna jag i den.

Men hybrisdamen, med de fina fikonorden och citaten. Hon skriver på sin GU-sida: 
Jag har i första hand försökt förstå, beskriva och tematisera dessa lärares hållning i klassrummet. Studier av undervisning i fängelsemiljö har också fokus på lärares hållning.
 
Det skall gudarna veta att hon försökt, men om hon lyckades speciellt bra, det kan jag inte tycka. Därför att senare i livet skulle våra vägar korsas än en gång. Det blev ute på KVA Sagsjön.

Silwa Claesson kom ut till anstalten för att utvärdera min pedagogik med kvinnorna. Tyvärr kan jag inte gå närmare in på vad det hela handlade om, med hänsyn taget till de intagna kvinnorna. Men Silwa Claessons fula påhopp på mitt arbete med kvinnorna, inför anstaltsledningen och att hon sedan hade mage att plagiera rakt av det jag skrivit. Utan att ens fråga mig om lov och som hon presenterade som sitt eget, inför den översta toppeliten, dit hon tog sig som någon form av expertis inom kriminalvård: Jag kan inte annat än slå mig för pannan!

För något tag sedan såg jag henne på TV, där det var ett seminarium. En del förblir en parodi på sig själva.
Men man kan t.o.m. bli professor på att steka en kotlett. Mer avancerat är det inte att få åtkomst till en fin titel, som man kan putsa sina fjädrar med. Det är det som hela vår värld handlar om nu för tiden. Mest om yta. Inte innehåll.


PS. Tekniken på bloggen går inte att trixa till, den lever sitt eget liv igen. Så förlåt mig för att texten är som den är. DS.