Google+ Followers

onsdag 30 december 2009

Nu börjar det bli trångt om saligheten

den 30 december 2009, kl 04:13


bland kandidaterna till titeln "Årets rikspucko".

Mycket har jag läst & hört, när det gäller Malmbergsfrågan, men katten vet om inte det här är det värsta trots allt:

http://www.sr.se/cgi-bin/norrbotten/nyheter/sokresult.asp?first=1&last=13&from_date=1990-01-01+00%3A00%3A00&to_date=2009-12-29+13%3A25%3A50&page=1&intUnitID=209&programID=209&nyheter=&Artikel=3331010&strSearch=boverket

Vore det inte enklare att låta farbror bergmästaren börja åka rullskridskor uppe på loftet istället? Eftersom han inte har förstått att här står samtliga inblandade parter inför något helt unikt, inkl. Bergsstaten själva, som faktiskt inte levt upp till det som de borde ha gjort. Men jag kan inte sluta att undra vart han har befunnit sig medan debatten och gruvbrytningens påverkan har pågått som bäst?

Vidare värst påläst är han inte heller om problematiken, som Boverket redogjort för. Därför att Bolagsområdet omfattas inte av någon detaljplan och vad gäller Elevhemsområdet lät kommunen själva upphäva detaljplanen. Det är som att köra bil utan ratt. Men vad vet jag han kanske inte ens har körkort, så att han förstår problematiken.

Självklart måste man ändra lagen, som Boverket påpekat, så att den anpassas till de faktiska och rådande förhållandena och med tanke på rättssäkerheten för den enskilde medborgaren. Bergsstaten själva har dessutom utökat den tillåtna påverkan! Vad säger det om deras egen kompetens? Eller är det så att de nu också påstår att de också är inkörda på materialutmattning och psykosocial miljö?

Farbror bergmästarens påstående om att Boverket inte har satt sig in i verkligheten tillräckligt, ger jag inte mycket för, med tanke på hans egen framfart i egenskap av myndighetsperson. Han verkar helt glömt bort vad resten av Malmbergets berggrund består av, förutom järnmalmskropparna.


Obestridligt är det så att han haft tillgång till LKAB:s deformationsprognoser. Jämför man tidigare karta ingår inte ens hela Elevhemsområdet i beviljad koncession trots att rasrisken täcker hela området. Jag hävdar att han aktivt och med berått mod låtsas som om det inte blir några skador utanför koncessionsområdet. Den tilltagna säkerhetsmarginalen på 100 meter, när han beviljar koncession räcker naturligtvis inte alls. Det ser man när man jämför beviljat koncessionsområde med LKAB:s egna deformationsprognoser på deras egen hemsida. Läser man då vad Boverket skriver om ännu inte beviljad koncessionsområden vid t.ex. kyrkogården, kan man inte bli annat än bekymrad.

Inte vet jag om jag lider av någon allvarlig åkomma, men nog verkar det som om LKAB struntar i att ansöka om markanvisning. Senast vid avspärrningen av Bergmansgatan. Till det måste de rimligen haft bergmästarens tysta medgivande för att inte tala om "heta linjen" till kommunhuset. Vilken lag stödjer sig bergmästaren även i det fallet på? Skriven när då?

Det hade sannerligen varit av vikt och värde att veta vilka rasvinklar som LKAB håller sig till i förhållande till bebyggelsen i Malmberget. Är det någon som kan svara på den frågeställningen, har den vunnit priset för "Årets civilkurage".

Själv undrar jag varför LKAB inte vill deklarera dessa rasvinklar? Betraktar man deras fina staplar av den ena malmkroppen efter den andra i Malmberget, ser det ut som ett plockepinnspel med en massa öar som simmar omkring mitt emellan dessa lutande staplar. Inte vet jag men nog ser det allt ut att vara ungefär en lång spottloska mellan de olika malmpelarna/rasvinklarna och bebyggelse. Då har ändå inte nämnts grundvattenproblematik, längsgående sprickor, hålrum som håller på att rasa in etc.

Hur det ens är möjligt att man skulle få förlägga en sådant plockepinnslutande miljöfarligt, tungt industriområde mitt bland bebyggelse är för mig en gåta, eftersom det inte tycks finnas någon dylik lagstiftning, som öppnar upp för den möjligheten.

Min tidigare idéblogg om att omforma hela Malmberget till en äventyrsgolfbana med linbaneverksamhet etc. var nog egentligen inte så idiotisk, när man betraktar vad t.ex. City Move kom fram till, liksom nu även Boverket. Hus på medar verkar inte heller något att ringakta, därför att bergmästaren, himselves, ger verkligen flatheten ett ansikte. Under tiden förväntar sig bergmästaren, att människorna som hamnat mitt emellan hans "kännedom på väg att förbättras" och verkligheten är de som skall bekosta notan och trots att hela denna gruvbrytning vilar på en tämligen instabil grund av sura vulkaniska bergarter, vilket i sig kräver ytterligare försiktighetsåtgärder!

Den där sista passusen verkar bergmästaren helt ha glömt bort i sina kunskaper. Med tanke på bergmästarens medgivanden vid beviljande av koncession känns det hela än märkligare och någon form av höga insatser i rysk roulette med människors varande. Man kan också undra när SGU skall vakna till liv och fullfölja sitt uppdrag. Det är trots allt de som innehar vågmästarrollen "av riksintresse" och inte LKAB eller Gällivare kommun.

Miljödomstolen å sin sida beslutade, att LKAB skall utreda omfattningen av de sättningar och deformationer av markytan, som kan komma att uppstå utanför det instängslade området i Malmberget vid sökt produktion, med särskilt fokus på bostäder. Utredningen och LKAB:s förslag till villkor skall redovisas till miljödomstolen senast 31.12.2009.

Jag kan inte låta blir att fundera vad LKAB kommer att skriva till Miljödomstolen, med tanke på budbärarens irrfärder runt bland stugorna och bergmästarens inställning, där han har stretchat på sina medgivanden, likt ett väl utsträckt karuschaband. Kan det månne låta:

"Tja, vad oss anbelangar kör vi på så länge inte markdeformationen överstiger "Gropens" djup. Gällivare är placerad i en grop, mellan Kungsryggen och Dundret, så varför skulle det vara något mer annorlunda med Malmberget, eller Koskullskulle?"

tisdag 29 december 2009

Varför måste man överanalysera julen?

- den 29 december 2009, kl 05:33


Jag tillhör den tillsynes tynande personkretsen, som fortfarande vägrar att förringa julen. Tvingas in i någon "alternativ jul", eller påståendet om julstressen, eller att julen känns som ett tvång. Jag begriper mig helt enkelt inte på det. Julen är väl inte stressigare, eller mer "jul" än man själv vill göra den till!?

På julaftonsmorgonen ringde en släkting under förtecknet, att hon hellre ringde än skrev julkort, som var opersonligt. (Jodå, hon hade fått ett sådant av mig).

- Jahadu, sa jag, det var ju en intressant tanke, men om jag skulle sitta och ringa runt på julafton till alla jag nu istället har skickat julkort till, då blev det ingen julafton kvar att fira i det här huset.

Jag njuter verkligen varje år av julen, trots att det inte är några tillställningar med några yviga förtecken i min värld. Fortfarande äger jag den rikedomen, att kunna glädjas åt de små och nära tingen i mitt liv. Hos mig är julefriden den springande punkten. Sedan finns hos mig en ouppnåelig önskan, att hela världen kunde finge ha julefrid.

Jodå, jag är starkt medveten om att alla inte kan fira jul, nyår, födelsedagar, eller helt vanliga vardagar tillsammans med någon. Jag är ingen Gud. Men till någon snabbtänkts förtret är det i alla fall två av tre bokstäver som är rätt. Dessvärre kan jag inte förändra världen, hur gärna jag än skulle önska att jag kunde göra det ibland.

Men människor kan verkligen förvåna mig, trots att jag ibland är så enfaldig, att jag tror att "nu kan inget längre förvåna mig". En del händelser får mig verkligen att fortfarande bli förvånad. Mjae, rättare sagt, är egentligen totalt obegripliga för mig.

Ta bara en sådan sak (för att nu hålla en neutral linje): Nobels fredspris à ca 10 miljoner kr. Jag kan inte förstå hur man kan ta emot detta pris för att i nästa ögonblick skicka iväg ytterligare 30 000 unga människor till slakt i ett orättfärdigt krig. Finns det överhuvudtaget några rättfärdiga krig och finns det inga spärrar hos en del människor? Känner de inte själva, att de inte är förtjänta av det som de blivit utsedda till, när de lyssnat till HELA motiveringen?

Än mindre förstår jag hur man kan formulera en motivering, som är ett direkt hån mot alla offer.

Ja, nu tänker jag förstås på ett helt annat pris som utdelats. Men för att korvälskare inte skall få hjärnsläpp igen, valde jag ett mer "neutralt" exempel.

Det är inte mycket jag kan göra som privatperson åt saker och ting som sker i världen. Men jag kan i alla fall som människa ha civilkurage och jag kan fortfarande bry mig om andra människor och jag kan bara fortfarande "göra mitt bästa". Ibland kan jag inte ens det och får nöja mig med, att mer än så här förmådde jag inte.

I dessa tider där det klagas så ofta på ungdomen/den yngre generationen, ungefär som om de är mindre vetande i förhållanden till alla vuxna (som jag ibland kan tvivla på att de verkligen är vuxna). Känner jag att det finns en helt annan sanning, som belyses alldeles för sällan och som ger mig mycket hopp om framtiden.

De allra flesta unga människor jag mött genom livet har verkligen en djup och alldeles egen kärna. Därför blir jag rätt bedrövad när man hindrar dem, att utvecklas på sina egna villkor. Med rätt omgivning kan de bli något, som få av min och även senare generationer ens kunde drömma om. Även om vi är många, som tagit ut svängarna rejält är dagens ungdom och unga människor något helt annat. De lever verkligen i en global värld och är i allra högsta grad världsmedborgare. Jag behöver inte gå längre än till min egen barnaskara för att inse det.

Men jag tänker också på t.ex. en av mina vänners barn, 20-åriga Sofia, som för tredje gången återvänt till det barnhem i Thailand, dit hon kom som volontär direkt efter gymnasiet. Hon har valt att återvända till barnhemmet på "besök" fullproppad med välbehövliga saker, såväl själsliga som rent praktiska för barnen. Sedan sin tid som volontär på barnhemmet i Thailand är hon en helt vanlig högskolestuderande hemma i Sverige och ändå helt ovanlig.

Förra årets besök blev en bekräftelse av hennes volontärtid. Medan i år har hon tagit med sig sin "lillasyster" för att kunna dela sina erfarenheter med henne. Vad det blir i framtiden, står väl bara skrivet i stjärnorna. Men jag tror att Sofias stjärna kommer att lysa klart och länge över de utsatta, varthän hon kommer.

Vi, jag och Sofia, har under de här åren som hunnit gå, delat många erfarenheter och tankar. Man får många värdefulla insikter om sitt eget varande, genom mötet med det svåra, som drabbar andra människor. Vi lever inte i en rättvis värld, men det gäller att förstå skillnaden och där vi verkligen kan påverka. Även mycket små insatser, som kan te sig utan större betydelse, eller värde, kan helt plötsligt bli till just det. Det vet man aldrig förrän man väl står där, förvånad över "det kvittot" man fått i handen.

Men det är inte alltid så lyckligt det slutar. Ibland leder vår aningslöshet oss in på irrfärder, där vi bistår världens ondska istället för motsatsen. Vi lever i ett tidevarv där man får vara än mer observant än någonsin. Vi kan inte längre bara flyta med och utgå ifrån att alla människor är goda.

Jag har insett att det också finns en uppsjö av dåliga samveten, som vi skall behängas med. Inte bara detta om att det nästan verkar ha blivit tabu att "glädjas åt julen".

Budskapen är inte att ta miste på: skänker du inte pengar hit, eller dit är det underförstått, att man är en dålig människa. Någonstans tror jag att det har blivit än viktigare att kunna skilja agnarna från vetet.

Jag hoppas innerligen att julefriden funnits hos dig, som läser mina rader, hur din jul än har sett ut. Idag läste jag inläggen i min sista blogg. Jag blev naturligtvis glad åt hälsningarna, men också bekymrad över det andra. Det är helt uppenbart att vi lever i en ojämlik värld, där vi lätt blir rov för dolda agendor, eller väljer att bara utgå ifrån vår egen utsikt. Någon sa att 00-talet varit individualismens, men att det krävs att 10-talet måste bli gemenskapens, om vi skall ha en chans att överleva.

Något som i alla fall stämt till eftertanke hos mig.

Idag var jag åter i normala gängor. På tredje varvet runt bassängen hörde jag "perkulatorn" komma tuffande bakom mig. Jag tror att det skall föreställa någon form av crawlsim. Stunden senare höll jag på att få sedvanlig hjärtattack. Det var "sjöelefanten" som sin vana trogen hade dykt upp, som ur tomma intet och kastat sig i plurret. Rakt över mig och i ett rejält magplask, som är "sjöelefantens" specialitet. Svallvågorna fick mig att kastas runt i vattnet, som om jag varit en plastanka på drift. Jag brukar tänka att de tror nog att jag är Titanic, det där osänkbara skeppet, som de försöker att finna ut akilleshälen på.

Men som tur var så var varken bastupolisen, eller byfånen där, som springer runt och skall hälsa på alla som hon för dagen finner skall befinna sig i hennes klor. Hon är väl antagligen en kvarleva från uppfostringsanstaltens tidevarv. Eller hon som far runt och försöker plocka mina hantlar från bassängkanten, så jag får simma runt med ögon i nacken om jag skall få ha dem kvar. Det var inte heller några förvirrande gamla damer, som inte kan hantera kranarna, eller de nya låsen på skåpen. Det var osedvanligt lugnt och stilla, inte ens några försök till att spela jazz i Ägget! Det tackar vi försynen för, eller vem det nu som är ansvarig för att vi slipper den farsoten.

Alla de här figurerna i bassängen de gör sina utfall och infall. Det har blivit deras signatur. Men efter en stund orkar de inte mer och jag är åter ensam och kan återgå till att "skriva" vidare på mitt manus, medan jag simmar på i lugn och stilla mak. Jag är inte snabb, inte stark, men seg och envis.... Skam den som ger sig och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Lugn och ro kan man aldrig vänta på för länge.

Julaftonen ligger nu i backspegeln, med julklappsrimmen lika bra och dåliga som vanligt. Men de bjöd på många skrattattacker. Mascara på julafton är ingen bra idé helt enkelt. Om man inte vill riskera att se ut som en scandalbeauty runt ögonen förstås.

Julskinkan blev inte bränd vid griljeringen. Julmusten smakade inte som Smedbergs julmust.

På julafton vann herrlaget över damlaget, på juldagen var det vi som sopade banan med dem! Det blev fråga om rena rama utklassningen. Men naturligtvis var de dåliga förlorare och påstod i vanlig ordning, att de låtit oss vinna för att vi inte skulle bli så ledsna. Annandagen låg vi "utspillda" i sofforna framför en orgie av videofilmer, efter ett soft hasande runt i ullstrumporna mest hela dagen.

Mao var allt som vanligt: på västfronten intet nytt!

tisdag 22 december 2009

LKAB är inkörda på sagan om "Mäster skräddare"

- den 22 december 2009, kl 19:52


ty, det bidde inte ens en tum. Det bidde ingenting för dem som LKAB drabbat.

När det presenterades att LKAB skulle komma med en ny vision om Malmberget i måndags kl. 11.00, trodde jag i min enfald, att de skulle komma med något nytt om sina planer för de drabbade i Malmberget.

Jag trodde verkligen att LKAB hade tänkt till och insett, att de inte kan fortsätta inslagen bana och köra över folks rättigheter till ett för dem acceptabel boendemiljö. Men vad det var för något "nytt" LKAB tyckte sig skulle ha att presentera i måndags, är en smärre gåta.

Gammal skåpmat blir ju inte precis nytt, bara för att man rör om i samma gamla gryta, med samma gamla innehåll. Fortfarande skall LKAB bara bygga 200 nya lägenheter av sitt eget bestånd om 400 som ligger på Hermelin och Johannes. Resten av de drabbade existerar inte i deras värld!

Läser man så LKAB:s egen hemsida, i den fina flerfärgsbroschyrer som de låter trycka upp, blir man ännu mer betänksam sedan man scrollat sig igenom dessa. Där kan man i det senaste numret läsa om hur inget har blivit skadat i Malmberget pga. gruvbrytningen, det är så man underförstått skall förstå det hela, när man läser reportaget.

Det är nästan så jag börjar fundera på om det är jag, eller om det är LKAB som hallucinerar. Den här huskontrollanten som LKAB anlitar att kolla upp husen i Malmberget, har uttryckt med ordexakthet samma sak som LKAB, om den här snötraktorhistorien med gatubrunnen. Trots att reportaget egentligen handlar om hussprickor och egentligen markpåverkan på byggnader och ledningar, eftersom det är det som hör samman med inspektion av hussprickor.

Det hela blir därför mycket oroväckande, därför att det betyder att även denne s.k. oberoende kontrollant negligerar fullständigt det som stod i undersökningen som VBB VIAK utförde 2000-03-23, rev. 00-04-18, men också det förhållandet att Gällivare kommun skickat en räkning till LKAB på ledningsbrott, som det inte råder några tvivelsmål om att gruvbrytningen är orsaken bakom.

Det kan knappast vara en slump att både LKAB och inhyrd kontrollant av påverkan på hus talar med en och samma föraktfulla mun om denna snötraktorhistorien med gatubrunnen. Det är uppenbarligen det enda lilla bräckliga halmstråt de har att luta sig tillbaka på, trots att ingen av dem vare sig har svarat på resten av frågeställningarna, eller vad LKAB:s framfart HAR åstadkommit. Det finns inte en enda stavelse som redovisar det. Det är till att leka Jesus och gå på vatten, när man trots "smällar" i dryga 100 år och eskalerande gruvskalv inte har någon påverkan!

Anmärkning: "Smällar", det nya ordet som LKAB använder sig av genom sina egna experter. För mig som varken är anställd expert hos LKAB, eller troende låter det som om det är ettöressmällare som numera används. Bara för att tala om hur lite det "smäller" nu för tiden i jämförelse med tidigare. Det är väl det man får utgå ifrån, att det i klartext skall uttydas som. Jag undrar vad de här experterna kommer att klassa det hela som när hela Fabiantaket störtar in. Med 1 meter snö på hustaken, om det skulle ske medan snön ligger kvar, får man väl utgå ifrån att LKAB:s egna experter bör klassa det som "minimismäll" om man nu konsekvent skall följa deras ordhantering.

Ett tag trodde jag på fullt allvar, ja, jag medger, jag kan vara rätt naiv och korkad ibland, därför att jag trodde att kommunalrådet Tommy Nyström vaknat upp ur den djupa dvalan han verkar ha befunnit sig i, innan det extrainsatta kommunalfullmäktigemötet. Men så var det inte alls.

I reportaget http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=5080470#fank5081161 ser man från kommunalt håll, att LKAB:s tillkännagivande i måndags var lite av en riktig julklapp till kommunen.

- Det här är ju otroligt glädjande för oss, säger Tommy Nyström (S) kommunalråd Gällivare. Våra samtal med gruvbolaget har burit frukt och visar samtidigt att de är beredda att ta ett ansvar för den situation som råder i Malmberget.

EKEWAE??? tänker jag om detta uttalandet av Tommy Nyström. Det är inte utan att jag undrar om karl'n har halkat på någon isfläck och slagit i huvudet? Eller är han fortfarande inte räknekunnig? Förstod han verkligen inte att LKAB skall till sig själva bygga 200 lägenheter av de 400 lägenheter, som de själva äger i Hermelin och Johannes!

VAD ser Tommy Nyström för lösning i det, eller någon form av julklapp i det?

Nej, jag blir verkligen inte klok på vad det skulle vara.

Man får ju innerligen hoppas att opportunisten Bror Wennström, men även Ulf Normark, Göte Henriksson, Weine Backman och inte minst paret Lars och Eva Alriksson m.fl. förstår, att precis ingenting har ändrat sig och att det finns all anledning, att ha dessa extra kommunalfullmäktigemöten och även träff med LKAB och framförallt ägaren! Någon måtta får det väl allt vara på dårskapen, som kan få fortsätta att härja fritt. Därför att det enda nya som LKAB har aviserat är, att de även är i behov av ny tomtmark för ytterligare bostäder. LKAB själva äger 750 lägenheter i Malmberget, varav cirka 400 av dem ligger uppe på Hermelin- och Johannesområdet i västra delarna av samhället. Jag tror knappast att man behöver vara raketforskare för att förstå hur landet ligger till, med tanke på att inget mer har framgått av "nyheten" i måndags, än LKAB:s egna behov av att byta ut sitt eget lägenhetsbestånd.

Konklusion: resten av ortsbefolkningen i Malmberget, som inte bor i LKAB-ägda lägenheter negligerar LKAB. Dessa övriga drabbade människor existerar uppenbarligen inte. Maken till magstarkt får man nog länge leta efter.

Sedan grunnar jag på ett par saker till, vad blev det av det här fenomenet till strålande hedersknyffel med lokalkänsla, som LKAB fått som VD? Var det bara en till ryggdunkande korridorglidare, där man har kniven hängande i ryggen så fort man vänt ryggen till? Och borde man verkligen från LKAB:s håll stolt ställa upp och tala om, att man inte varit i byggbranschen sedan 60-talet, med tanke på hur det ser ut i Malmberget av idag? Borde det inte vara betydligt klokare att hålla mun även i detta läge, som de gör i allt annat av vikt och värde, som rör den drabbade ortsbefolkningen.

.....ty, snön ligger vit på taken och inte bara tomten är vaken.

söndag 20 december 2009

Dansbandskampen väckte många minnen till liv.

- den 20 december 2009, kl 13:44


Lördagskvällarna framför TV:n med alla dessa märkliga tävlingar brukar jag hoppa över.

Men redan vid första omgången av "Dansbandskampen" var jag fast. Nu var det inte så att jag slog upp TV-tablån och valde medvetet, utan det hela blev till av en slump. Jag lyssnade medan jag höll på med annat. Men det ledde till att jag lyssnat till vartenda program, utom det sista före final. Men oj, sådan våldsam längtan jag fått efter dansgolvet, under de här veckorna som tävlingen pågått.

Eftersom det nu rosades så mycket i Dannes blogg om The Playtones, blev jag tvungen att snabbspola på SVT Play det programmet jag hade missat och det fick mig inte att ändra inställning. När jag såg deltävlingen där de var med första gången, var de inte något som jag personligen skulle ha röstat på som ett dansband för en hel danskväll. Jag tyckte nog att det gänget som åkte ut var snäppet bättre i den deltävlingen, som just dansband. Men ingen av de här dansbandsgängen tycker jag har varit dåliga, det är inte så jag menar.

The Playtones kan nog vara ok som uppträdande, men en hel danskväll? Känslan att man skulle känna sig som om man varit ute och åkt dunkande rälsbuss i 200 knutar kommer jag inte ifrån.

Själv är jag ett äkta dansfreak. De första dansstegen togs redan hos tant Astrid i hennes barngrupp, som var inhyst i huset där gamla biografen fanns, som låg vid Svanparken, längs Järnvägsgatan i Malmberget. Då var jag 4 år och närde en omöjlig dröm om att bli prima ballerina. Jag knallade flitigt omkring hemma med en tung uppslagsbok på mitt huvud och lärde mig att ta upp saker och ting från golvet, utan att tappa uppslagsverket. Den stora väggspegeln i vardagsrummet, träkarmen på en fåtölj och grammofonen blev mina träningsredskap på hemmaplan.

Sedan följde många år och timmar på isen på Kungstorget och en kortvarig seans under Maj-Britt Rönningbergs vingar. Det var före Isladans tillkomst. Det märkliga var att i det allra sista slutskedet i Maj-Britts liv, då hon fanns på hospice här i Göteborg, trädde hon åter in i mitt liv.

Jag tänker ofta på henne och Eije Åsbrink, min konstlärare på Läroverket, som varit de viljestarka och medvetna kvinnor, som i allra högsta grad varit unika förebilder. Men jag var aldrig intresserad av att tävla i konståkning. Maj-Britt lyckades aldrig övertala mig och konstfack föll av andra anledningar. En kortvarig medverkan som handbollsspelare följde efter de intensiva konståkningsåren, innan dansgolven blev ett naturligt inslag. Intressen skall man aldrig underskatta i ens liv, de är av högsta vikt.

För mig har det verkligen varit en sorg, att jag de sista 20 åren tvingats avstå från dans och skridskor. Slalomskidorna etc. var betydligt enklare att komma över. Men musikintresset det lever verkligen fortfarande i allra högsta grad. Dock måste jag väl tillstå att dansbandsmusik är väl en genre, som jag aldrig lyssnat till hemmavid. Även om jag i stort sett är allätare när det gäller musik. Jag skall väl villigt erkänna att allt gillar jag inte. Ett genomgående "musikhandikapp" jag har är trots allt, det mesta inom jazz. En genre som jag tror att de som spelar har mer roligt åt, än de som lyssnar. JO, jag VET, nu kommer jag att få höra vad jag gått miste om.

Men jag lovar och försäkrar, jag överlever den förlusten!

Det här med "Dansbandskampen" det har betytt för min del, att det verkligen skall vara dansbart en hel danskväll! Förutom att grupperna själva rent musikaliskt skall klara av att sätta sitt egna musikaliska "stuk" på låtarna. Det sistnämnda har alla klarat av.

Skall jag nu sätta någon form av dansbandsrankning, måste jag nog ge Torgny Melins första plats. Anledningen är två:

1) sångaren slår alla andra med hästlängder. Han har verkligen en högst personlig röst. En röst som inte vare sig vinnaren eller tvåan har. Sorry...
2) sedan är det så att det här gubbsen i Torgny Melins kan verkligen musik, som det hantverk som musik faktiskt är. Det är inte att ta miste på, även om de nog faktiskt gjort lite felval av låtarna precis som både Dates och Zekes gjorde i finalen.


Men sedan står min röst och väger mellan Dates och Zekes, som jag tycker båda två har det som krävs av ett dansband.


Peter Zettman gillar jag som programledare, han har allt som en programledare skall ha. Juryn: Thomas Deutgen är bra. Högst personlig och underfundigt rolig. Resten av den fasta juryn...ja, vad säger man?

Men det här med dansbandskamp, det får mig också att tänka på hur många bra band och musiker som finns/funnits inom Gällivare kommun. Egentligen är det helt otroligt. En del av dem är fortfarande igång. Andra vet jag inte så mycket om och en del har gått ur tiden.

Förresten lyssnade jag via radio Västerbotten, till en av dessa musikvirtuoser, som fortfarande är "still going strong":

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2095710&BroadcastDate=&IsBlock (9.39 in på programmet!)

Själv minns jag när "Målle" började spela för Paradox, från Umeå, i slutet på 70-talet. Martin berättade för mig, att de hade fått ett tillskott i orkestern. En kille som de alla i Paradox (men även senare Max Fenders) var mycket imponerade av. När jag kom ut till Nunis där de skulle spela, vem var det som stod där på scenen, precis innan de skulle köra igång dansen, om inte vårt lokale popsnöre "Målle". Det var honom som Martin pekade på.

Wostoks, som jag minns "Målle" ursprungligen ifrån, har aldrig släppt gitarren, eller musiken. Det har fortsatt att vara hans liv. Eller vad sägs om en privat skivsamling på 42 000 LP, 13 000 singlar och 1 000 stenkakor och eget musikföretag? Det är inte alla som man kan hyra in. Men"Målle" kan man hyra in.

En sak har försvunnit hos "Målle" hans Gällivaredialekt. Jag hörde på radioprogrammet i länken härovan, att "han låt´ ju som om han kom från Västbottn´." (Tur att det är en bit därifrån och hit, i annat fall hade jag väl haft en utgången vinylskiva trädd runt halsen.)

Den som nu sitter och funderar vilken klocka, som ringer vid namnet "Målle", utan att polletten trillar ner, skall få en bättre ledtråd: Håkan Vestling är normalnamnet. Under Gällivaretiden klingande istället efternamnet: Nilsson.

---------

Fotona är av bl.a. denne f.d. Gällivaretelning.

fredag 18 december 2009

Vattenfall och elbolag i ett nötskal.

- den 18 december 2009, kl 12:08


I förrgår gick elpriset från 54 öre per kwh till rekordhöga 261 öre per kwh.

Anledning?

Haha... säg nu inte att du är lika korkad som jag!

Det var ju "för att det var så kallt ute!" HUR kunde du missa det?

- Ekewae?.... sa jag och vindade med ögonen. Kallt har det väl varit alla vintrar. Den här vintern är väl inte något speciellt mot tidigare vintrar.

Men chockhöjningen av elen den kom egentligen inte som någon överraskning precis. Därför att vi började ana ugglor i mossen bara för någon vecka sedan. Då gjorde "hushänget" äntligen en prisjämförelse, om vi verkligen hade det billigaste alternativet. Jag hade läst om vad Göteborgs Energi, Vattenfall och några andra bolag gått ut med som "specialerbjudande" och ett har jag lärt mig, när de gör det då är det fara på färde!

Jag överlät det hela med varm hand åt "hushänget", eftersom jag blivit halvt snurrig i "kupan" efter att ha försökt att bringa någon ordning på de olika tabellerna och uträkningarna från Göteborgs Energi (som äger nätet) och vår elleverantör som är ett helt annat bolag. Kontra våra räkningar från dem båda och vår egen elmätare och noteringar.

När han äntligen tagit sig ur Alfons-jag-gör-det-senläget, osade det svavel ur arbetsrummet.

- Så kan det ju inte vara, att man skall binda sig för något som man inte ens vet vad det kostar, sa han tvivlande.

- Säg inte det, sa jag, om du frågar mig så är det t.o.m. högst troligt att det är så det faktiskt förhåller sig.

Det hela slutade med att han ringde runt, eftersom han var övertygad om att han missuppfattat det hela som trillat in som mailsvar och han inte tyckte sig ha kunnat utläsa på deras hemsidor vad saker och ting egentligen kostade.

Efter att ha diskuterat saken kom vi fram till att någon form av snuskig kartellbildning tycktes igen vara i faggorna och lät olycksbådande. Därför att flera av de här elbolagen som hade det här "fina, billiga priset med flera ören billigare om man valde viss bindningstid", visade sig att man inte visste vilket priset var som man skulle teckna ett bindande avtal på. Man skulle dessutom göra det fr.o.m. januari 2010. Inte den dagen man gjorde sitt val utan i januari 2010! Alltså verkligen "köpa grisen i säcken"! Vem går ut och köper något som man inte vet vad det kostar?

Vad är det här nu? Kommer elpriserna att bli likt bankräntorna, när de löpte friskt och svingade sig upp i flera hundra procent?

Så läser jag om de här i Skaulo, som blir återkommande strömlösa och som nu Vattenfall urskuldat sig med något porslinsfel. Så här säger Skauloborna i reportaget själva: (citat) "Så här har det varit i säkert 50 år vintertid".

http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=5070452

Det kan jag inte ifrågasätta, jag har aldrig bott i Skaulo. Men nog verkar de på bilderna vara utrustade för modell "Finska vinterkriget" och helt solklart är att man blivit fartblind i maktens korridorer, som nu även statsägda Vattenfall utvecklats till.

Vattenfall tycker väl att kunder i norrlandsskogarna, som betalar sina
40 000:-/år, som de här personerna i Skaulo gör, inte är så viktiga kunder att ta hand om. Då kan t.o.m. en gammal farbror på sina modiga 90 bast, få hasa runt på sin rullator och hämta vatten från någon vådlig historia och leva primitivt värre i övrigt pga. ständigt återkommande strömavbrott. Snacka om att svenska folket blivit alltmer anpassningsbart till friskt utnyttjande från "Moder Sveas" sida!

Jag råkar som av en ren händelse ha ett alldeles rykande färskt foto på vilka Vattenfall inte spar sitt krut på. Skåda härligheten vilket fantastiskt bolag Vattenfall är!

Visserligen inte i Skaulo, utan i Berlin.

Det gäller ju att imponera på rätt personer, det säger ju sig självt. Sådana är de här korridorglidarna, som skall vara så tjohej-folkliga och reflekterande människor. Riktiga hedersknyffen!

Själv kan jag bli alldeles kollrig i huvudet, när jag tänker på det här med elförsörjning och kärnkraft.

Har vi kanske inte haft en folkomröstning om att kärnkraften skulle avvecklas? Sanning att säga förstår jag inte ens hur alla tåtar hänger ihop. Man köper och säljer el friskt över gränserna. Sist jag kollade upp det hela, köpte vi el från Danmark! Men samtidigt sålde vi el! Varför då? Och varför har kärnkraften inte avvecklats, som man bestämt vid folkomröstningen? Eller var minnet inte längre än så, vad man träffade överenskommelse om vid folkomröstningen? Det är som att komma dragandes till den egna barnaskaran och tala om:

- Tyvärr ungar, ändrade planer! Nu blir det indragen fickpeng. Ni får gå ut och skramla med soptunnelocken istället.

Strömavbrotten tycks dessutom bara bli längre och allvarligare runt om i Sverige, eftersom man inte ens håller ledningsgatorna fria. Ett arbete som ständigt hölls uppdaterat förr i tiden. Jag förstår inte riktigt den här arbetslösheten vi har i det här landet. Trots att det är helt uppenbart att det verkligen finns en hel del sysslor överallt, som blir eftersatta och det saknas folk att sköta om saker och ting på alla håll och kanter. Eller är det billigare att ha folk som går och slår dank och kostar pengar?

torsdag 17 december 2009

Hög tid att utreda Försäkringskassan.

- den 17 december 2009, kl 13:09


Jag vet inte hur försäkringskassan tolkar lagen, men det påminner starkt om "när självaste hin håle läser bibeln".
http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=5061219

Listan kan göras hur lång som helst. Axplock:

Gravida kvinnorna där komplikationer tillstött, vill försäkringskassan inte betala sjukpenning till. Människor som skulle behöva en längre startsträcka för att överhuvudtaget kunna komma tillbaka, sparkas benen flitigt av. Hur många som får hela livet och tillvaron helt spolierad pga. denna tvångsförvaltande instans, försäkringskassan, vete gudarna. Men jag har hunnit möta en hel del av dem pga. det jag själv råkade ut för den där vårdagen 1989 på min arbetsplats, Gällivare tingsrätt. Många av dem är inte ens längre i livet, därför att de inte orkade kämpa emot det ruttna systemet.

Ett vet jag dock. Jag skulle nog glatt kunna skriva en hel tegelstensroman om allt elände, som jag hunnit ta del av de sista 20 åren. Jag måste medge att innan dess levde jag bitvis i en "rosa törnrosadröm". Klart omedveten om vad som fanns bakom alla dessa fina lagar och system och hur illa det kan bli, när man inte längre står upprätt på fötterna. "Man måste verkligen vara frisk om man skall kunna vara sjuk", eller vara begåvad med osedvanligt sega och starka människor i sin omgivning.

Jag har under de här 20 åren mött de mest hårresande historier och tyvärr måste jag säga, få solskenshistorier. De fyller inte ens ena handens fingrar! Jag har själv också varit inne i systemet så jag vet verkligen hur det är, när man blivit "skrivbordsgarnityr", tvångsförvaltad och ersättningarna lyser med sin frånvaro, inte bara några månader, utan vissa av dem flera år och somt, ALDRIG! De konfiskeras rakt av utan förklaring!

Jag brukar skratta och säga: 

-  Jag har gått en märklig karriär tillmötes, från rättsfolk till rättshaverist!

Något som jag inte ens i min vildaste fantasi någonsin kunnat drömma om skulle kunna ske.

Arbetsskadade är ett absolut sista och lägsta kast, där t.o.m. kastmärket verkar ha utgått. Som arbetsskadad kan man gå sjukskriven hur många år som helst, utan att få ta del av normala löneuppflyttningar, som man skulle ha tagit del av "förutan skadan". Alltså följs inte ens skrivningen i arbetsskadelagstiftningen. Som kriminell, eller som asylsökande har man tillgång till advokat. Dessutom får man det gratis genom statens försorg. Som arbetsskadad, förväntas man slåss mot ALLA drakar på egen hand! Dessvärre blir alla egna försäkringar också satta ur spel då det blivit en arbetsskada.

Jag tänkte på det igen, när de här unga människorna som kom hem i paketform från kriget i Afghanistan:

"undra just om de verkligen har blivit upplyst om vilket liv som de har framför sig, i egenskap av arbetsskadad".

Där finns sannerligen inga fallskärmar som veckar ut sig! De kommer att sitta fast i ett "Moment 22", som t.o.m. självaste Joseph Heller, som skrev romanen, skulle ha blivit överlycklig över att ramla över som stoff.

Kom nu bara inte på idén, att skylla på den nya regeringen, när du läser det här. Sedan förra regeringens tid är man dessutom, helt utan alla former av att kunna få rättelse, eftersom de skrotade Riksförsäkringsverket, den granskande och oberoende myndigheten. Numera granskar försäkringskassan sig själv. GRATTIS säger jag bara! Eftersom läskunnigheten verkar vara minimal och besluten blir därefter. Men är det nu någon som sitter på någon "solskenshistoria" därifrån, så berätta. Jag har inte lyckats höra en (1) enda än.

Jag skall toppa det hela ytterligare: Försäkringskassan kan skriva precis vad som helst i sina skrivelser, utredningar, yttranden, sammanställningar, utan att riktigheten av det angivna kollas i de efterföljande rättsinstanserna/domstolarna. Inte ens övergrepp finns någon instans som hanterar! Som privatperson är man chanslös att göra sin röst hörd. Domstolarna går efter regeln, att det är "osannolikt att Försäkringskassan skulle lämna oriktiga uppgifter"!?

Som om det inte kunde vara nog. Den undersökande och behandlande läkarens bedömning trissas över av försäkringskassans egna handläggare och förtroendeläkare, som har det sista ordet i alla rättsinstanser! Trots att den läkaren ALDRIG har träffat den som intyget upptar och trots att den handläggaren vid försäkringskassan sannolikt inte har någon läkarexamen i bagaget!

Dessa förtroendeläkare förkastar helt det som behandlande läkare har kommit fram till. Det är helt enkelt satt i system! Det betyder att hela rättssäkerheten är försatt ur funktion även här. Det är inte heller sällan det förekommit rena rama amsagor och även instruktioner till försäkringskassans handläggare av dessa förtroendeläkare, som resten av läkarvetenskapen protesterat emot. Jag har hunnit lägga mängder av "strålande exempel" på det bakom mitt öra.

Det hela är rent ut sagt suspekt, eftersom förtroendeläkaren aldrig träffat, än mindre undersökt patienten. Men det betyder också att förtroendeläkaren underkänner den behandlande läkarens kompetens. Ett till bevis om att man lyckats inrätta en stat i staten.

Vilket då faktiskt måste innebära, att den utbildning som läkarna idag får är helt förkastlig, enligt försäkringskassan och rättsväsendet. Men det betyder också, att behandlande läkare har begått tjänstefel och borde omgående fråntas sin läkarlegitimation av Socialstyrelsen, eller i vart fall bli föremål för en större utredning, med varning eller erinran i slutändan. Det är den konsekvensen som detta borde få i slutändan. Då kan man väl tro att det är det som sker.

Nej, då, inte alls! Hela det här systemet det befinner sig ute i Ingemansland. Ty, i "Ingemansland där kan allt gå an". Det hela påminner om den här monologen Tage Danielsson skrev om "Sannolikheten" inspirerad av Harrisborgolyckan, "som väl sannolikt inte hade inträffat, om den nu hade inträffat".

Förtroendeläkare är oantastliga. Både vad gäller försäkringskassans likväl som försäkringsbolagens. Så länge en läkare inte träffat patienten personligen, är denna fri att skriva vilken "goja" till utlåtanden som helst om patienten. Dessutom får läkaren betalt för sina "tillhandahållna tjänster". Bara det i sig är tämligen unikt, eftersom man som förtroendeläkare är i beroendeställning (ekonomisk) till uppdragsgivaren.

Dessutom har det bevisats i bl.a. "Uppdrag granskning" hur lång tid en förtroendeläkare egentligen ägnar sig åt varje ärende. Det som framkom var rent skrämmande uppgifter, som alltjämt tillåts av både lagstiftaren och Socialstyrelse. Det fanns läkare som inte hade en aning om hur hela problematiken såg ut, eller inte ens kände till basal kännedom om patienten ifråga och ändå skrev ett utlåtande. I en del fall hade de inte ens ägnat 2 minuter till att gå igenom ärendet! Detta hade reportern kommit fram till genom att jämföra antalet utlåtanden i förhållanden till tidsåtgången. Något som inte ens förnekades av förtroendeläkarna, som varit föremål för granskningen.

Läkare som träffat patient och själv haft möjlighet att göra en undersökning av patienten, är dock alltid ansvarig för sina utlåtanden. Det har inneburit att jag själv beställt tid hos förtroendeläkaren, eller propsat på ett sammanträffande med denna hos försäkringskassan tillsammans med "hushänget", när jag sett att det barkat åt skogen. (Ensam skall man inte bege sig in i getingbon!) Men av någon outgrundlig anledning har då dessa förtroendeläkare aldrig vidhållit det som de kommit fram till i tidigare skrivna utlåtande. Utan i ett nafs har då förtroendeläkaren skrivit om sina till det som mina specialistläkare intygat angående mina skadors omfattning.

Sedan om det har berott på att jag låtit meddela förtroendeläkaren, att nu har jag träffat dig i egenskap av läkare, alltså är du inte längre "immun", utan står ansvarig för dina utlåtanden. Det vill jag låta vara osagt. Men märkligt är det allt, att man den ena gången kan skriva "patienten har mer ont än hon verkligen har", alt. "hennes skador är inte av den omfattningen, att de skulle innebära några begränsningar etc", till att man ändrar det till att "patienten har avsevärda kroppsskador vilket hindrar henne i en normal yrkesutövning", eller att man t.o.m. ändrat graden av skadans omfattning! Jag brukar tänka ibland, hur de människor har det, som inte är en sådan fullkomlig rättshaverist som jag utvecklats till. Ändå kan jag livligt medge, att jag gått bet på massor av idioti!

Det här systemet med förtroendeläkare är fullständigt förkastligt ur många synvinklar. Det är likvärdigt med den här vitsen om att man sätter sig på kopieringsapparaten och kopierar "de ädlare regionerna" istället för att gå till gynekologläkaren!

Den nya klappjakten på sjukskrivna, att man bara kan vara sjukskriven viss tid och klarar man inte de ramarna, får man inte längre sjukpenning. Det är bara ytterligare ett bevis för att man inom försäkringskassan väljer att tolka lagen på eget sätt. Jag känner läkare som säger, att de formulär de skall fylla i, är ett Moment 22 bara i sig. Det är utformade precis som LKAB:s enkät!

Innan innevarande års förändring kunde man inte ens ta emot 300:- i reseersättning för att själv kunna testa om man möjligen kunde komma tillbaka till någon form av arbetsliv, som inte ställde arbetsgivaren inför arbetsgivaransvaret. Enligt försäkringskassans regler räknades att om man tog emot 300:- i reseersättning kunde man försörja sig själv! Inte vet jag hur man tänkt, men inte verkar det vara det yttersta av tankeskärpa...

När så det nya systemet trädde ikraft i somras, med att man skulle kunna tjäna 43, eller om det nu var 47 000:- om året, då trodde man väl att nu hade äntligen systemet blivit uppluckrat. Men den som trodde det, lever i en drömvärld! Försäkringskassans handläggare är den som innehar vågmästarrollen! Alltså är man helt prisgiven till idiotisystemet igen!

För mig är det totalt obegripligt, att man i denna teknikens värld inte kan ha ett system där man kan likt PPM-fonder gå in och på ett eget konto hos försäkringskassan fylla i lämpliga uppgifter. Har man lyckats sno ihop någon egen summa, dras den helt sonika av från utbetalningen, som hanteras av försäkringskassan. Då kunde den långtidssjukskrivne tillsammans med behandlande läkare själva hålla i reglagehandtaget. Alt. den hela sjukersättningen, som numera förtidspensionen kallas för.

Den ENDA uppluckringen som i praktiken skedde, med det nya systemet, var att hade man fått förtidspension, kunde man själv numera bryta den helt eller delvis. Mot det förra systemet, där man en gång för alla var fast i systemet. Hade man fått förtidspension var den på livstid!

Jag undrar ibland om de här gökarna ens begriper vilken förslösning det är av människor, som de pysslar med. Eller vilket diktatursystem det här har blivit. Människor har blivit någon form av hjoner, livegna.

Det finns massor av människor som skulle kunna utöva någon form av arbete mellan varven när kroppen så tillåter. Jag kan tänka mig att väldigt många av dem skulle kunna vara attraktiva på arbetsmarknaden, om arbetsgivaren slapp "arbetsgivaransvaret", som är bara nästa snedvridna i systemet. Den arbetsgivaren finns inte, som är villig att anställa någon som är handikappad av sjukdom eller skada, därför med en dylik anställning följer idag ett arbetsgivaransvar, som faller på sin orimlighet.

För inte alls så länge sedan stod jag konfronterad med idiotin igen och fick en ny hårresande berättelse till mig. Det var en kille som jobbade som betongarbetare, som nyss hade opererat axeln (arbetsskada i botten) och han försökte gå tillbaka på egen begäran ett par timmar för att testa om axeln möjligen kunde hålla. När det inte fungerade, blev han åter sjukskriven. Han blev då uppringd av försäkringskassan, som meddelade att han skulle gå in och arbeta. Detta trots att han har ett mycket tungt kroppsarbete!

En dylik skada kan man kanske klara av vid ett lättare kontorsarbete, men ett kroppsarbete är något helt annat. Då ansåg Försäkringskassan att han skulle bli arbetssökande om han inte kunde återgå till arbete med det snaraste. Han undrade om det var bättre att han blev arbetslös. Ingen respons. Han gav sig inte och förklarade tålmodigt, att Försäkringskassans tolkning av nuvarande system talade mot bättre medicinskt vetande. Handläggaren stod på sig. Då berättade han om en arbetskamrat som fått magcancer. Den killen var borta i dryga 2 år innan han kunde återvända till sin arbetsplats. Betongarbetaren undrade då om det var rimligt, att magcancerkillen också skulle ha sagt upp sig, blivit arbetslös bara därför att han hade magcancer. Det var inte samma sak förklarade försäkringskassans handläggare.

Hur det gick? Ja, betongarbetaren blev tvungen att återvända till arbetet och det kommer väl att få till följd, att vi om ytterligare ett tag har ännu en, vars tillvaro är sönderslagen i spillror. Därför att en kropp kan man bara misshandla till en viss gräns, sedan sätter den med automatik stopp för det själv.

Jag kan inte låta bli att undra, är det skillnad på några diagnoser? En sjukdom och skada är väl alltid skäl till att man är sjukskriven om behandlande läkare anser det? Eller har försäkringskassan och lagstiftarna kommit på något helt häpnadsväckande i frågan, som vi vanliga dödliga är alldeles för dumma för att begripa?

Hela försäkringskassans system är fullständigt fel upplagt. Det befrämjar utslagning av människor och inget annat! Dessutom medverkar man med berått mod till att massor av människor får sina kroppsskador, eller sjukdomar förvärrade, eftersom man inte tar hänsyn till det, utan pressar kroppen till det yttersta. Naturligtvis med redan känt medicinskt resultat i slutändan: kroppen havererar tillslut och oftast så går hela livssituationen samma väg.

Försäkringskassan tar inte ens vara på det, som är deras slogan "vi frågar inte hur sjuk du är...etc". Även där blir det huvudstupa galet på alla tänkbara sätt.

onsdag 16 december 2009

Gällivare kommunalfullmäktiges sammanträde

- den 16 december 2009, kl 01:34
7.12.2009 om Malmberget, har jag lyssnat på i efterskott vid hemkomsten till Sverige.

Det hela var bitvis en bedrövlig debatt, när man försökte trissa över varandra om vem som skar hälsenor av den andre. Vilket Lars Alriksson så nogsamt poängterade inte skulle vara varken fruktbärande, eller utvecklande för kommunpolitiken i Gällivare.

Beklagligt blev det därför att Ulf Normark och Göte Henriksson fick på tafsen av de egna partikamraterna inkl. Tommy Nyström själv. Trots att de bara talade om att det inte alls hade varit deras upplevelser av mötet på Nordan och att man inte alls delade den uppfattningen, som Tommy Nyström ansåg sig måste måla in sig i ett hörn för, som skulle innebära ingen kommunikation med allmänheten.

Man fick en stark känsla av att vägrade nu LKAB ha några öppna debatter med folk i fortsättningen, så kunde Nyström inte heller ställa upp på det. Lite av "lillebrorssyndromet". Hur dumt det ställningstagandet egentligen var av Tommy Nyström, den poängen den stod Bror Wennström för. Wennström förklarade för Nyström, att eftersom han (Wennström) också hade avvikande åsikter, fanns det nog skäl för Nyström att inte heller vilja ha kommunalfullmäktigesammanträden längre. Ja, man kan väl hoppas att Tommy Nyström vaknat upp på rätt sida vid det här laget.

Kanske var det Bror Wennströms inledande brandfackla, som trots allt gjorde debatten till vad den trots allt blev.... Jag tror faktiskt det. Ibland behövs det lite ihållande hällregn för att det skall skölja bort gammal smuts och man kan se världen med nya ögon.

Ibland kan även jag bli förvånad. Men Lars Alriksson och Eva Alriksson, upplevde jag för första gången, som stjärnorna på estraden inom politiken i Gällivare kommun! Vem har sagt att undrens tid är förbi?

Väl påläst vara Lars Alriksson dessutom. När det gällde Malmfältsgruppens möten och syfte, hade han t.o.m. bemödat sig med att gå igenom gamla pärmar, då han själv aktivt varit med, bara för att säkert kunna framföra "rätt saker". Han gav hela debatten tillsammans med Eva Alriksson den substans, som den saknade!

När Lars Alriksson upplyste om att Malmfältsgruppens syfte enbart varit att "bana väg för malmbrytningen", fick vi andra bara bekräftat vad vi länge hade misstänkt i vårt sökande bland handlingar, som inte gått att återfinna!

Lars Alriksson informerade också om, att när det gällde samhällsplaneringen, som efterlystes av kommunens representanter i Malmfältsgruppen hade förre stadsministern Göran Persson enbart ett svar till dem: "hade man dylika krav fick det i så fall ske i domstol!"

Om jag är förvånad över ett sånt svar av Göran Persson? Nej, verkligen inte!
Det visar bara åter, att det suttit inkompetenta personer, som hållit i tåtarna i regeringen! En stadsomvandling är något långsiktigt, som skall läggas upp och när det inte har gjorts det, då uppkommer problemen som de gjort i Malmbergets fall. Hade man gjort det hela riktigt hade det inte haft någon avgörande betydelse med avkastningen för ägaren/staten. Man har helt enkelt saknat grundläggande kunskaper i helt vanlig bokföring! Bedrövligt är väl bara förnamnet.

Nu är läget ett annat. Men ändå går det att nappa tag i de ännu "friska tåtarna", eller i vart fall inte de "fullt så ruttna tåtarna" och ändå kunna reda ut situationen i Malmberget, så att inte kommunen går på knä i framtiden. Eller som nu tycks ha blivit någon form av "nödutgång": att folk frivilligt skall ge upp och flytta och att situationen därmed skall bli självlösande på ortsbefolkningens bekostnad. Men den "självlösningen", det vet alla som inser fakta enbart kommer att bli lindring en stund, innan den slutliga verkligheten hunnit ikapp helt och hållet. Det är som man säger om att kissa i byxorna: först blir det varmt och skönt ett tag, men sedan kommer verkligheten ikapp.

De synpunkter som framfördes av Lars Alriksson, är väl värt att tänka på, både när det gällde att finna lösningar till boendeproblematiken, att en inlösen av vissa fastigheter av LKAB, skulle kunna bli lösningen och kunna vara lösningen på de låsta positionerna både i det ena och det andra hänseendet. Det var mycket välformulerat av Lars Alriksson och något att ta fasta på vad han sade.

Något som vi som stått med huvudet ner i alla dessa handlingar och problematik också kommit fram till, måste vara en tänkbar lösning till att börja nysta upp problemen i rätt ända. Därför att antagligen skulle problematiken få en bättre lösning om inte LKAB envist satt som en bromskloss vid rodret och ville köra sitt eget race, helt på sitt eget sätt. Sedan får Tommy Nyström skriva om sammanhang bäst han vill, det är det ingen som i slutändan ändå kan köpa. Han får nog inse att han inte heller är mer än vanlig dödlig, med nog så häftiga uttalanden och beskrivningar mellan varven.

Lars Alriksson bekräftade att det helt enkelt blev beröringsskräck, att ta i Malmbergetfrågan 2006, alltså vid valet! Han har mao satt fingret på problematikens uppkomst, men även en hel del av problematiken!

Den andra lysande stjärnan, Eva Alriksson, hon kunde så väl beskriva både den vardag och den verklighet och vilka behov som faktiskt har uppkommit. I det fallet är hon väl skickad till att framföra det hela, men även vad som måste till under nu rådande förhållanden. Eva Alriksson klarade faktiskt av att göra det hela linan ut! Tillskillnad från både Göte Henriksson och Tommy Nyström, som mest fick det hela att låta, som plattityder, utan något större innehåll.

Man kan inte negligera Boverket, eller den miljöutredning som finns tillgänglig. Därför känns det förvånande att Miljöministern verkar fullt upptagen av annat, medan kaos råder på hemmaplan, om nu Tommy Nyström så väl broderat ut texten för regeringens olika beståndsdelar och departement! Något som Näringsdepartementets sammanhållande länk Ann-Christin Cederlund, idag (16.12.2009) bekräftat i mail, att han vid flertal tillfällen gjort i Malmfältsgruppen.


Som jag ser det hela kom fullmäktige närmare ett samförstånd hur man gemensamt över partigränserna måste hantera hela Malmbergsfrågan. Visserligen anar jag mig till några givna och tillika livsfarliga soloåkare, som kan ödelägga precis allt, som gemensamt kan uppnås. Men jag hoppas att de kommer att stryka på foten, att göra politik av det hela. Göra valfläsk av något som är en helt annan fråga, det skall man nog akta sig för om man vill framstå som en seriös människa.

Jag hoppas innerligen att det extra fullmäktigesammanträdet också sänds på radion. Det är ett steg i rätt riktning att låta folk ta del om sin egen situation. Man måste sluta upp med att föra dialogerna ovanför folks huvuden.

Men för att allt det här verkligen skall kunna redas upp, vill det nog faktiskt till ett aktivt medverkande från både LKAB och i det här fallet, med tanke på hur utvecklingen blivit, även från ägarens sida. Eftersom det inte verkar som om LKAB besitter de rätta personerna i nuläget att kunna hantera situationen. Det måste trots allt finnas ett större intresse från ägaren, att tillgodose den drabbade ortsbefolkningen än främja ytterligare bonusavtal!

Däremot nedskrivningen av näringsministerns varande i Kiruna häromdagen, ger jag sannerligen inte mycket för. Jag förstår verkligen inte det upprörda kring näringsministern Maud Olofsson. Om jag läst rätt hade runt 150 europeiska EU-delegater i olika positioner varit inbjudna av henne för att bland annat diskutera EU:s samordningspolitik i skuggan av omvärldsförändringar och miljöanpassningskrav. Om nu man pressar henne på andra svar, som har med LKAB och stadsomvandling att göra, så får man det svar man "ropat i skogen efter". Hade hon inte svarat kan jag gissa att det inte hade varit bra det heller. Men prata om ministerstyre, KU-anmälan etc. verkar vara rätt huvudstupa.

Den som vill lyssna på debatten, om Malmberget i fullmäktigesammanträdet, får dra fram markören till ungefär 1 cm från slutet. Det tycker jag alla som inte gjort borde göra.

http://195.196.138.128/Program/Webben/Radioprogram/Kommunfullm%C3%A4ktige%2020091207.mp3


förstora
En älskad skola, liksom allt annat raderas... 

söndag 13 december 2009

Det är något speciellt med luciamorgon i Sverige.

- den 13 december 2009, kl 19:59

förstora
I alla fall inser man det, när man vaknar i ett annat land, där man inte firar lucia. Det känns snopet tomt utan lussebulle, lucia, luciasånger och hela det köret.

När vi kom ner till frukostrummet såg det ut som om Jerusalems förstörelse gått igenom lokalen. Det blir så när man blivit bortskämd med att vara sen herre på täppan till frukost och något uppenbarligen inträffat så här till helg och allt som det trots allt är. Frukostdamerna pilade mellan borden och fyllde på och dukade av allt vad tyget höll.

Det var ett osedvanligt matfriskt gäng som hade hållit hov innan vi ramlade in. Av brödförrådet skramlade nu bara runt några trötta brödskivor i brödburken och inga fräscha rundstycken alls i brödkorgen. T.o.m. brödkorgen var puts väck från sin plats, där den brukade stå välfylld med färskt bröd.

- Jädrans vad matfriska de måtte ha varit, de har t.o.m. gnagt i sig brödkorgen, konstaterade "hushänget".

Jag frågade om det fanns något mer färskt bröd och båda frukostdamerna intygade i en mun, att " om fem minuter, kommer nytt bröd".

Det fick mig att snappa åt mig en youghurt och ett ägg och så gick jag och satte mig vid bordet.

Utsikten genom frukostrummets fönster skulle denna luciaförmiddag bjuda på en osedvanlig syn. Ty, såsom skjuten som en kanonkula flög en av frukostvärdinnorna ut genom ytterdörren på långa sprinterbanan, mellan bilarna på den starkt trafikerade Leipziger Strasse.

- Jisses, vad hon springer. Måtte hon nu inte bara bli överkörd för några brödbitars skull, sa "hushänget", just precis när hon varvade hörnet på Friedrichstrasse upp mot Under der Linden till.

Prick fem minuter senare, med tysk exakthet, avklockad av självaste "hushänget" bars den stora brödkorgen in på självserveringsbänken. Brödkorgen var fylld av rykande färskt bröd. Sprintern själv trädde helt oberörd åter in i frukostrummet och såg ut som om hon just stigit upp ur soffhörnet, vikt ihop veckotidningen och föst undan pralinasken.

- De va som fåglarna, sa "hushänget" och att han var imponerad rådde det ingen som helst tvekan om.

Vi tittade båda ner på hennes skor och undrade vad det var för sprinterskor man måste vara försedd med, när man är frukostvärdinna på hotell i Berlin. Det var ett par av det där märket som ser ut som en stor "bock" på en skrivning från skoltiden. Ja, ni får väl själv kika på bilderna, så kanske bilden klarnar över hur delar av tilldragelsen såg ut. (Men det kanske var dumt att presentera några bilder? Jag antar att du själv redan skaffat dig egna inre bilder.)

Vad gör väl det att vi inte fick se någon riktig lucia klädd i lusselinne och med ljus i håret, som bjöd på lussebulla. Vi fick istället se en som kunde röra sig i "ljusets hastighet" istället för att skrida fram. Tunga fjät var det långt ifrån. Saffran också, men bjöd på färskt bröd, det gjorde hon allt! Det måste väl vara så nära en tysk ljusbärare man kan komma?

I dessa tider av allsköns lightprodukter, kanske man t.o.m. kan klassa detta som en "lightlucia" i dubbel bemärkelse?

måndag 7 december 2009

Minnen av Smedbergs drickabil,

- den 7 december 2009, kl 10:31


som körde runt i Malmberget, det har jag fortfarande.

Det är märkligt att jag så här många år efteråt fortfarande kan minnas ljudet av klirrande flaskor från det stora, vita huset och uthusen vid Gällivarevägen. Allt det här brukar jag tänka på så här i juletider, när julmusten åter fyller hyllorna i affärerna. Jag gör det trots att de här minnena från Smedbergs drickabil och flaskklirret härrör sig i allra högsta grad från sommarhalvåret.

Dagens stora händelse blev det när drickabilen skramlade in på Barongatan och stannade till mellan Weströms och tant Olssons hus, eller mellan Weströms och Spåhls hus. Jag minns också Arne som körde drickabilen. De äldre tjejerna var nog dödligt förälskad i honom, även om det var helt andra saker som de ville antyda för varandra. Jaha, så var det avslöjat! Kanske på tiden att Arne får veta det, om han nu undgick det då?

På den här tiden var Malmberget, idyllen Malmberget och allt var i lite mer lagom proportion. Då köpte man en back blandat i 33 cl glasflaskor från drickabilen, som körde runt bland villakvarteren. Hemma hos oss var det inget som var någon självklarhet, att ha drickaflaskor hemma. Men ibland stod de där längst ner i skafferiet, eller nere i matkällaren. Jag lät det förbli så i mitt eget vuxna liv. Ja, minus skafferi och matkällare förstås. Sådana klokheter håller sig inte nya hus med! Något som jag verkligen saknar, men ser inte några möjligheter att pytsa in ett skafferi i köket och matkällare, det kan man definitivt se sig i stjärnorna efter. Trots att behovet verkligen finns. Äter gör man ju fortfarande, men smarta lösningar för hushållning saknas.

Med inga småbarn längre i familjen har även de högtidsögonblicken med en drickaflaska i glas gått förlorade.

Av utbudet som fanns då är det Portello, Trockadero, Champis, Pommac, Loranga och vanlig hederlig sockerdricka, som jag minns. Ja, förutom jul- och påskmusten då. På 60-talet tillkom "Merry". Merry är för mig för evigt förknippad med min tonårstid. Det drack man i fiket "Tysta Maria" på ungdomsgården, eller NK i Malmberget, eller på City i Gällivare, när man inte sörplade kaffe förstås, vilket var det vanligaste. Jodå, jag halkade in ibland på Centrum också i Gällivare, men inte lika frekvent.

Men jag misstänker att alla de här flesta drickasorterna nu gått i graven. För någon tid sedan smakade jag sockerdricka ur en sån där bautaplastflaska från något av bautaföretagen. Men det var som med gamla förälskelser, de gör sig också bäst i minnet. För inte smakade det sockerdricka. Mer sockerblandat vatten!

Jag försökte lista ut när Smedbergs drickabil upphörde att köra runt i villakvarteren, men jag kom helt enkelt inte på det. Någon som vet? Den företeelsen gick dock i graven, liksom allt annat.

Nu ser jag att andra vindar åter börjat blåsa. Folk inser väl att man inte längre kan leva i storkonsumtionssamhället. Det är inte hållbart och därför är det inte längre enbart Hemglassbilens entoniga trudeluttande, som kan få den mest inbitna att få ratschen. Tack och lov har de andra inte samma försäljningsmetoder och man slipper höra, samma ljud som från Hemglassbilen. Timma efter timma efter timma. Jo, vi bor på ett sånt ställe där man kan följa ljudet så många timmar, att man känner sig vissa dagar färdig att gå fram med hammaren till glassbilen.

Nu menar jag inte att jag skulle knacka någon hammare i huvudet på den stackars glassförsäljaren. Den stackaren får ju själv stå ut med oljudet hela dagarna. Inte undra på att glassbilen ibland har voltat runt! Man måste bli vimmelkantig av det där ljudet. Nej, jag tänker mer på att man borde fråga var apparaten som låter sitter och äntligen får göra tyst på den! Lugn, det är bara dylika tankar jag ibland genomfars av. Inget jag ens skulle fundera på att sätta i verket.

Jag minns faktiskt fortfarande hur Smedbergs julmust smakar och hur det kändes när kolsyran kom i retur upp och ut genom näsan. Där kan man snacka sprutande fors! Det var ju baksidan av att dricka "dricka". Men smaken är ett bra minne. Så var det ju det där lilla förstås, som med gamla kärlekar. Därför är det ingen större hit att köpa den julmust, som nu skramlar runt bland hyllplanen i affärerna. Skillnaden idag är bara att förut visste jag inte att julmusten egentligen var en toppenhemlig historia och därför inte alls konstigt att julmusten inte smakar likadant. Det är beroende på var den är tillverkad. Varje tillverkare tillsätter sina egna andra ingredienser förutom julmustessensen.

Receptet är dessutom fortfarande en toppenhemlig historia, som ingen ännu har lyckats knäcka. Julmusten uppfanns av kemisten Harry Roberts i början på 1900-talet. Idag är det sonsonen till Harry Roberts, Göran Robert, som driver företaget. Det är många som har försökt köpa receptet och även företaget. Men smart nog så behåller de själva både recept och säljer istället bara essensen, så kan var och en av köparna göra sin egen blandning. Enligt uppgift är det 30 olika kryddor som lakas ur 95-procenting sprit. Smakämnet får sedan lagras under tre månader. De enda ingredienserna som avslöjats av företaget är malt och humle.

När jag fick veta detta för något år sedan, stod jag ett tag och övervägde allvarligt, att göra ett test att återställa Smedbergs drickabils julmust. Malt och humle är två av ingredienserna, då återstår "bara" att lista ut de övriga 28!

Jag kunde riktigt se mig själv som en fullfjädrad julmustkemist i köket, där provrör och glaskupor stod och puttrade på. Men så återstod det där sista lilla som behövdes också. Den 95-procentig spriten för experimentet och då föll hela idén som det korthus det hade varit!

Istället står jag nu där i affären kring jultid och söker spanande om det skall ha dykt upp någon ny julmustmodell, som kanske, åtminstone i viss mån kan smaka likadant som Smedbergs drickabils julmust gjorde. Nu när jag och "hushänget" var ute och botaniserade bland hyllplanen var det samma nedslående syn. Den gränslösa varianten i dubbel bemärkelse och inget nytt märke att testa. Allt är så fruktansvärt amerikaniserat. Det också som allt annat. "BIG skall det vara, annars får det vara."

Jo, det får vara ända fram till julafton. Då lär jag i vanlig ordning falla till föga och köper det som bjuds. Men varje år söker jag vidare i hopp om att finna någon ny glasflaska, som möjligen kan innehålla något som åtminstone påminner om gamla tiders julmust.

Julafton utan julmust är trots allt bara en halv julafton. Den vore lika värdelös som julklappar utan julklappsrim.

Jodå, det gäller att ha barnasinnet kvar.

Vad är din favoritläsk?

En sak till: Jag ger mig katten på att du har något alldeles speciellt minne av någon läsk!


Fotot taget utanför Tuborg i Köpenhamn våren 1967...vad säger man om Tuborg?

- När smakar en Tuborg bäst?
- Ingen gång!


Suddig bild? Ja, där ser du, vad jag sa om Tuborg. T.o.m. bilden har blivit suddig! Jag är den som sitter i mitten, med de ärtgröna dojorna på, flankerad av två herrar: en som trillade ner i ett av gruvhålen i Malmberget (och blev därefter), den andra stackarn bodde i Gällivare.


---------
http://www.msmeet.com/Bildarkiv/Nostalgi/Nostalgi.html "Ungdomsgården i Malmberget 1965". Nostalgi Album 1. Sida 6/6. Bild 179. - Här får du leta dig fram till de tuperade damerna utanför Tysta Maria.

söndag 6 december 2009

Psalmsång och böner i skolan anmäld.

- den 6 december 2009, kl 04:09

förstora
Det börjar bli allvarliga tider vi lever i. Jag inser det när jag läser nyheterna:

http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=5040469#fank5040560

Det som anmälaren reagerat över är att skoldagen inleds med att klassen ber böner och sjunger psalmer, utan att fråga föräldrarna om tillstånd.

Det är mycket som förekommer i undervisningen, som aldrig efterfrågas föräldrarnas tillstånd om. Jag undrar då vart gränsen sätts hos en dylik anmälare?

Får man berätta sagor, legender, studera biografier? Ha sexualundervisning? Bedriva historieundervisning om tidigare kulturepoker som försvunnit ur historien, utan att man förstår hur eller varför? Ägna sig åt religionsteorier, eller presentera olika evolutionsteorier?

Diskutera sånt som vi inget vet om egentligen, men som det finns massor skrivet om dvs. jordens och djurens egen evolutionshistoria? Vad vet vi egentligen om dessa stora forntida djur, eller hur livet har sett ut på jorden etc.? Vad är det då som blir irrläror i slutändan, när vi inte ens vet VAD en människas hjärna egentligen är fullt ut? Eller hur det kommer sig att vi kan befinna oss på olika medvetandeplan samtidigt. Vi vet faktiskt inte ens och har inte heller klart för oss vart människans sinne tar slut och när och om något annat tar vid!

Vad finns bakom nano? Vår sista stora upptäckt, som öppnar upp för svindlande möjligheter och samband.

Var det inte rena rama irrläror som "vetenskapen" tidigare spred om vad en människa var, före Magnetröntgens inträde? Fysik borde också förbjudas om man nu vill vara helt konsekvens, eftersom vi i själva verket allt eftersom inser, att det som var en sanning för något 20, 30, 40 år redan nu har fått skrivas om helt och hållet. Hur många irrläror lär vi oss egentligen i skolbänken och vilken irrlära är egentligen värst? Blir det överhuvudtaget något kvar på skolschemat, som inte går att argumentera emot?

Jag tror inte att det finns något sådant alls. Själv har jag en devis om livet, barn och vår egen skolning genom livet. Den tar dessutom aldrig slut! Jag tror att ju mer upplyst en människa är, ju fler områden som man inhämtat kunskaper och erfarenheter från, desto större är möjligheterna, att skaffa oss ett eget och gott omdöme. Ändå har vi ibland skäl att t.o.m. ändra uppfattning, därför att vi inte suttit med de rätta insikterna.

Vår omdömesförmåga är den absolut viktigaste förmågan, som vi människor har. Men för att vi verkligen skall ha ett gott omdöme, gäller det att vi först har samlat in så många och vitt skilda kunskaper och erfarenheter, att vi verkligen kan påstå att vi skaffat oss ett eget och riktigt omdöme. Jag kan inte uttala mig om hur andra människor har det. Men min erfarenhet är i alla fall, att ju mer jag vet, desto mindre inser jag att jag vet.

Själv är jag ateist och jag lär nog fortsätta att vara det livet ut, något annat känns helt enkelt inte möjligt. Ändå har jag grundlagt att mina barn skall själva kunna äga friheten, att själva välja som vuxna vad de egentligen vill vara. Jag har lämnat dem i fullständig frihet, bara försökt att vara en så god förebild för dem som möjligt.

Forskarna själva verkar inte heller inse vart de är på väg i sina förklaringar, när det gäller det mänskliga sinnet. Sedan kan vi inte heller frångå att energi kan aldrig utplånas bara omvandlas. Så långt har man idag hunnit inom fysikens gränser. Hur är det då möjligt, med dagens mått mätt, att vara så självsäker på vad som är vad? Vad är det som skadar oss mest? Förbud, eller att vi själva får välja vår egen utveckling, när alla de här egna pusselbitarna skall läggas ihop i slutändan och bli till det egna jaget?

Själv har jag som barn inte ens haft en "barnatro", trots att jag själv som 8-åring tog mig av egen förmåga till EFS i Malmberget. Men jag gjorde det inte för någon gudstros räkning, utan därför att där fanns missionärer, som berättade om sina resor i Afrika. Dessa missionärer lärde oss om hur världen såg ut på ett påtagligt sätt, en helt ny dörr ut till världen öppnade sig för mig helt enkelt. Missionärerna lärde oss sånger på andra språk och andra människors hantverk och lekar. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag blev påtvingad någon tro från det hållet heller. Min syster lät konfirmera sig, för mig existerade inte ens det alternativet på min världskarta.

Som 15 åring var jag lindrigt sagt i krig med det som man kallade för Gud. Jag insåg att fanns det en Gud var det en sådan förskräcklig och grym företeelse, som jag absolut inte ville ha något att göra med. Den s.k. Guden han var just då i stånd, att utsätta min älskade mamma för den mest plågsamma och utdragna död som överhuvudtaget kan ha varit möjlig!

Saken blev inte mindre av att i samma veva, var det dags att läsa till konfirmationen. Jag hade en stor utfrågning om varför mina klasskamrater skulle läsa till konfirmationen. Trodde de verkligen att det fanns en Gud? Nej, visst inte gjorde de det. Men svaret varför de skulle ta konfirmationen var att "alla andra gjorde ju det", alternativet var att "man fick ju så mycket presenter".

Med tanke på att jag hela min tid i folkskolan hade detta som ett obligatorium, som nu anmälaren tar upp: "morgonsamling med böner och psalmsånger", har ingen lyckats förvandla mig till något villebråd vare sig åt religion, tomtar, troll, jultomte och andra inslag. Snarare är det väl så att just mötet med olikheter fått mig att bli en nyfiken människa, som inte alls är fast i några teser om att så här är det. Jag är starkt emot allt vad alla former av "hjärntvätt" är, men att påstå att barn lär sig skaffa ett eget omdöme, genom att föräldrar systematiskt väljer bort saker och ting. Det tror jag helt enkelt inte på.

Jag vet inte hur denna anmälare tänker, men själv vet jag att jag såg detta med morgonsamling och psalmsång under hela min folkskoletid, som en viss form av meditation/kontemplation. Man kan som människa välja att vara vid olika medvetandetillstånd. Den rätten förbehåller vi alltid oss själva. Jag inser idag som vuxen att det var där, på folkskolans morgonsamlingar, jag faktiskt lärde mig meditation/kontemplation. Även om jag inte förstod det då. Det var helt enkelt ett bra sätt att "landa" innanför skoldörrarna i en stilla lunk, ett avbrott, något som bröt av starkt vad som omvärlden dessförinnan hade bestått av. Dvs. oavsett vad som hade förekommit innan jag landade innanför skoldörren, blev under denna "morgonsamling" utrensat. Jag kunde gå in i den nya skoldagen som ett nytt oskrivet blad!

Som utbildad specialpedagog på äldre dar´, inser jag att det finns ett mer långtgående värde i just denna form av morgonsamling. Sedan spelar det nog faktiskt ingen roll om man väljer att sjunga sånger, eller recitera någon dikt, vers, ramsa, eller likt Hare Krishna/katoliker med sina radband och verser om och om igen. Hinduister/buddhister med sitt brumma av, "Aum", urljudet inom sig tills hela bröstpartiet ljuder. Det hela handlar om någon form av kontemplation. Något som har en god pedagogisk inverkan.

Jag själv ställdes inför ett stort prov, när jag studerande till specialpedagog tillika klasslärare. När jag insåg att jag skulle konfronteras med ämnet "gamla testamentet", insåg jag att jag helt enkelt inte hade något sunt, eller bra förhållande till vare sig Gud, Bibeln, eller vårt lands religion, kristendomen. Det gjorde mig ypperligt bekymrad. Som tur är hade jag begåvats med ytterligare en förnuftig mentor här i livet. Han sa till mig:

- Gun, varje människa har en ryggsäck. Din innehåller Gud, Bibeln och religioner. Du måste bli av med den ryggsäcken. Gör du inte det kan du aldrig bli en bra pedagog, eller förebild för dina elever.

Under min folkskoletid på Centralskolan i Malmberget hade jag rektor Axel Fransson, som kristendomskunskapslärare. För mig var gamla testamentets berättelser helt ljuvliga berättelser, som jag fullständigt sög i mig. För mig var de helt enkelt lika intressanta som HC Andersens sagor! Jag förstod först när jag höll på att inventera min egen ryggsäck om Gud, Gamla Testamentet, religioner, att han hade lyckats förmedla essensen av gamla testamentets budskap. En essens som faktiskt handlade om etik och moral! Grundläggande levnadsregler! Något som jag själv under mina diskussioner med min mentor helt plötsligt kunde se sinnebilden av.

Ser man då till hur dagens undervisning är upplagd i skolorna, finns det faktiskt inget på dagens scheman, som just är så danande i etik och moral, som just gamla testamentets grundsträng. Eftersom den mer eller mindre helt upphört, finns det inte längre något schemalagt ämne i etik och moral!

Sakta men säkert började jag bearbetningen av det nästintill chockartade mötet jag som vuxen hade fått med gamla testamentet, när jag boendes på det ena hotellrummet efter det andra, på tjänsteresa mötte det verkliga innehållet i gamla testamentet. Det var på den tiden då det enbart fanns en bibeln som lektyr på alla hotellrum! Mitt omdöme låg fast. Det var rena rama motorsågsmassakern det hela handlade om, helt enkelt vidriga berättelser. De berättelser kändes väldigt långt ifrån de berättelser som rektor Fransson hade förmedlat till mig om gamla testamentet i åk. 3. Det var alltså ingen lätt ryggsäck jag hade att befria mig från. Men jag befriade mig från den.

Senare har jag läst mig till och satt mig in i de olika slags religionerna, som överhuvudtaget finns. Verkligen gått till botten med dem och även plöjt mig genom nordisk mytologi och funnit häpnadsväckande likheter i de olika berättelserna. Jag har dock bara för egen del dragit en enda slutsats, jag kommer att förbli ateist. Det finns ingen religion som stämmer överens med mitt jag fullt ut.

Men mitt förhållande idag till religion är tämligen avslappnat. Dessa religioner och jag vi lever idag i en märklig symbios och jag ser inte att vi egentligen har så mycket annorlunda livssyn. De har sin och jag har min. I grunden är vi inte så långt ifrån varandras vardag. Jag har bott med nunnor, lärt mig måla ikoner. Jag rör mig obehindrat ut och in i alla slags religioner och kyrkor, som dessutom är väldiga ansamlingar av vacker konst. Det finns hos mig en respekt för andra människor, religioner och andra sammanhang. Gud är inte längre något problem. För mig existerar inte någon Gud, men jag är väl antagligen en "andlig" människa ändå, utan att tillhöra någon religion.

Hos mig har naturen och hela livets sammanhang varit "min kyrka, min tro", som fö också har varit min barnatro och fortfarande är min existentiella tro om livets okränkbarhet.

Jag kan därför inte låta bli att undra hur en sådan anmälare gör i praktiken. Är det en anmälare som hoppar över allt vad julen heter, eftersom hela julfirandet också vilar på kristen grund?

Men är de olika symbolerna vad saker och ting står för, egentligen så fjärran ifrån varandra? Är inte själsegenskaperna i slutändan detsamma även om de i grunden ter sig olika? Jag kan inte tycka det. Istället kan jag se, att det finns i detta rätt hållbara traditioner, som har betydelse för vår egen framtid, men också de vi är. Det vi kom från och som är en del av vår egen historia. Ingen människa är en öde, eller obebodd ö.

Är det också så att denna anmälare vägrar sina barn, att dansa runt midsommarstången, som är en ren fallossymbol? Själv ler jag lite inåtvänt, när jag ser hur man glad i hågen slänger sina lurviga ben runt denna fallossymbol. Tänk vilken glädje vi kan ha av att vara berikad av traditioner och när vi inte är fullt så fyrkantiga!

fredag 4 december 2009

Jag fick ett mail

- den 4 december 2009, kl 09:30

förstora
och där stod kort och gott:

Ibland överträffar verkligheten dikten. Låt mig berätta.

Under första veckan i november var jag tillsammans med några kompisar från Sundsvall i Portugal, Praia de´l Rey, för att spela golf. Där gjorde jag för övrigt mitt 5:e hole in one. På mina utlandsresor brukar jag ha en kepa på mig som jag köpt i SS Lazio:s supportershop i Rom i samband med att jag såg en UEFA-cup match mellan Lazio och Galatasaray för några år sedan. Äkta supporterprylar kan bara köpa i klubbarnas egna butiker. Den kepan har blivit något av ett signum för mig.

När jag kom tillbaka till Arlanda med flyget från Lissabon så upptäckte jag att kepan var borta. Jag blev skitledsen.

Jag kontaktade researrangören och bad dom kolla med hyrbilsfirman om jag glömt kepan i minubussen eller om den var omhändertagen på Lissabons flygplats. Efter några dagar kom beskedet att de inte hade hittat kepan. Med nedböjt huvud vandrade jag vidare i livet. En sista chansning. Några dagar senare mailade jag till Arlandas hittegodsavdelning och frågade om de hade kepan där. Samma dag fick jag besked att de hade fått in kepan. Glädjen stod högt i tak.

När det verkar som mörkast så ska man försöka hitta ett halmstrå och ta chansen. Idag kunde jag hämta kepan på ett utlämningsställe här i Luleå. Det kostade visserligen 180 kronor att få tillbaka den, men det är "piss i Mississippi" som man säger. Du får en bild på kepan.

Keep swinging
Karl-Gustaf
------------

Ja, vi människor kan sakna de mest märkliga saker, som egentligen inte har något annat än affektionsvärde för oss.

Jag liksom de allra flesta människor har blivit av med ett och annat helt ofrivilligt och som ännu inte har kommit till rätta. Jag saknar bl.a. en liten sketen pocketbok, "Mina förklädda gudar" av Arne Reberg, som "hushänget" en gång för flera år sedan tog med sig på en av sina många arbetsresor. Det bar sig inte bättre än att han glömde pocketboken kvar på flyget, men insåg det inte förrän långt efteråt, när jag saknade den. Att pocketboken verkligen tillhör mig, det inser man om man läser omslagspärmen och tyvärr går den inte att nyinförskaffas. Det finns ingen som säljer den längre.

Det märkliga med det hela är att ibland dimper saker och ting bara ner, när man minst anar det och när man trott att "allt hopp har varit ute".

Har du förlorat något, som du fått tillbaka, eller inte fått tillbaka?