måndag 26 januari 2009

Svensk Maffia & Infiltratören.

- den 26 januari 2009, kl 12:47


"Svensk Maffia - En kartläggning av de kriminella gängen" - av Lasse Wierup & Matti Larsson och "Infiltratören - den smutsigaste härvan inom svensk polis" - av Lasse Wierup, är två böcker, som jag gjort en större botanisering i under julhelgen.

"Äter man inte julskinka och klirrar i tomtemustglasen då"? tänker ni nu kanske. Javisst, gör man det, men om man nu bara gjorde det, skulle nog julgrisen få allvarlig konkurrens.

De här två böckerna som jag "satt i mig" under julhelgen, är i allra högsta grad böcker i skolämnet "relevant nutidshistoria", där undertexten lyder "etik och moral", ett ämne som numera saknas helt på skolschemat. Ingen skulle bli gladare än jag om dessa två böcker, kunde bli obligatorisk kurslitteratur för högstadiet, där numera "rekryteringen" frodas, de små liven har börjat knacka varandra i huvudet och infört "bötning" och "beslag", liksom "sextrakasserier".

Nu kanske ni rycker på axlarna därför att ni inte bor i någon storstad, eller känner er berörda, men tror ni det, då är ni verkligen illa ute! Jag utgår ifrån att ni har en PC, i annat fall hade ni inte kunnat läsa vad jag skriver, det räcker långt med det lilla "biståndet", för att era barn skall vara "inne i det nya systemet".

Jag tror att vi måste öppna ögonen för vilket samhälle vi faktiskt har och framförallt HUR det kommer sig att vi fått ett dylikt samhälle. Det finns ett par böcker till, som jag skulle vilja lägga till som kurslitteratur t.ex. "Sjuka pengar - En svensk insider skakar läkemedelsindustrin" av Dr. Peter Rost, eller helt sonika bänka dem framför filmen "Erin Brockovich". Visserligen en amerikansk historia, men med LKAB i hasorna är den fullt relevant även i Gällivare kommun. Även tystnad innebär att man bistår misshälligheter.

Vår omdömesförmåga är den allra viktigaste förmågan vi har, om man undantar kroppens egna livsuppehållande. Det är av största vikt att inhämta uppgifter från så många olika håll som bara möjligt är, innan man ens är framme vid det egna omdömet. Känner man inte till alla parametrar är det svårt att skaffa sig ett riktigt omdöme. Då går man mer på vad "känslolivet" säger och DET blir aldrig bra, när det gäller yttre saker. Mentaliteten "härska och söndra" den går alltid bort och det är precis den som ägt rum, när det gällt bl.a. Hitler/"förintelsen", det är också därför som dylika falanger också kunnat se dagens ljus, det är just den bristen de lever och frodas på!

Men på det hela taget är vi vana i det här landet, att läsa om allt som hände förr, eller rikta blickarna utåt i världen, istället för att se inåt och här och nu. Det hela verkar gå ut på, att ju längre bort desto bättre och vi kan därför inte heller göra de rätta kopplingarna, speciellt inte som "samtalet" och återknytningen uteblir. Ungefär som om vi skulle ha lärt oss något ur historien, eller ens skulle vilja lära oss något lösryckt ur historien. Kan man ens göra det under dylika premisser?

Tänk er tillbaka till skolbänken och ta t.ex. "Nyköpings gästabud", som man fick sitta och traggla sig igenom. Kanske ett dåligt exempel, men det spelar ingen roll, det får duga som exempel. Det finns bättre exempel som gäller just den nordligaste delen av Sverige, men tar jag upp det ämnet, kommer den här bloggsidan, att fullkomligt gå upp i rök av den brandfacklan! Men vad lärde vi oss av den angivna historiehändelsen? Förde man överhuvudtaget några samtal om "Nyköpings gästabud"?

För mig är det blank ruta på den sista frågeställningen, även om jag växte upp i ett samhälle, som i sig bestod av klara moralbegrepp. VAD är då syftet med att sitta och läsa om maktkamp och krig, när det ändå bara blir ett flummigt tyckande, där man inte dragit fram ALLA parametrar och analyserat, hur det kommit sig att det kunde bli så här och framförallt VAD vi skall dra lärdom ur det som hänt?

Gör man återknytning till nutid av "Nyköpings gästabud", verkar det inte många "liljeholmens" som tänts upp, mer än att någon skolunge möjligen tänkt tanken:  

"man skall nog passa sig för att åka på vissa fester, det kan verkligen skita sig rejält".

Men är "Nyköpings gästabud" så olika dessa två julhelgens lektyr. Nej, knappast, därför att det hela handlar fortfarande om, vilken sida som skall stå med den slutliga makten i sin hand, "the Good Guys or the bad Guys". Klara inslag av ond bråd död återfinns även här, liksom ett fullständigt ohämmat beteende.

Sett ur ett historiskt perspektiv vete gudarna, om tillvaron egentligen är så mycket annorlunda, sedan "Nyköpings gästabud". Människan är fortfarande det grymmaste av alla de varelser, som kliver omkring på vår jord. Hur våra medmänniskor far illa, eller kommer till skada tycks ointressant, huvudsaken att vi själva "har och får". Vi skyr helt enkelt inga medel för att nå våra egna mål. Låter det här svart/vitt? Ja, det finns i vanlig ordning, ett syfte från min sida. Det är min mening att provocera till eftertanke. Därför att kriget mot hela rättssystemet har startat upp, det visar de senaste händelserna från både små och större orter.

Jag sitter här och undrar efter att ha lyssnat på CD-boken "Infiltarören", är det någon som på något sätt kan förstå varför polisen använt sig av dessa olagliga metoder, eftersom även hela boken "Infiltratören" också, liksom "Svensk Maffia", mer eller mindre ett enda stort budskap om fördömande. Det gör att jag nu ivrigt väntar på böcker om kartläggningen av "maktens män och dess förgreningar" och "samhällssystemets maktfullkomlighet", för att göra samlingen komplett!

Men till dess konstaterar jag torrt, att det är nog bra att peka med hela handen, men man får akta sig för att bara peka och glömma bort det där andra viktiga biten, hur kunde det bli så här? Vad skall vi dra lärdom av? Vad måste vi vidta för helhetsåtgärder?

I boken "Infiltratören" ställer jag mig dessutom frågan, har polisen egentligen något val än att bli lagbrytare de också, så länge lagen ser ut som den gör? Tror justitiedepartementet, att polisen verkligen kan springa runt i bästa "Kling och Klang i Pippi Långstrump-anda", när motparten är hämtad ur "Motorsågsmassakern"? Alla vet att detta inte handlar om just enbart stockholmspolisen (som är den filial som hängs ut i boken "Infiltratören"), utan detta är faktiskt förankrat ända upp i högsta polisledningen. Dvs. konsekventialism men även teologisk etik om att "ändamålet helgar medlen". Men det är en farlig utveckling, när man inte har fullständig koll på läget!

Jag har verkligen hunnit fundera, sedan jag avslutade dessa två böcker, står vi inte inför ett stort vägskäl? Måste vi inte ta ett helhetsgrepp om tillvaron, innan det är helt kört? Det är trots allt få människor som beter sig illa, om de inte står inför ett utanförskap. Jag har själv varit involverad i en högstadieskola, där elever bar kedjor och kaststjärnor, för att skydda sig!

Jag tror aldrig jag känt mig så liten, som när jag vandrade därifrån efter samtal med de involverade. Min s.k. insats var rent ut sagt en "pinkdroppe i havet", därför att jag inte kunde ge dem några alternativ, inte komma åt grundproblemen! Skall man då förundra sig över att saker och ting går över styr i samhället? Så har mitt arbete inom kriminalvården också varit, microförändring för stunden. Men vad spelar det för roll, när vi har ett samhälle på utsidan som ser ut som det gör? Det är den som de möter, när de passerar grindarna efter avslutad volta. Utanför väntar dem precis ingenting annat, än samma verklighet som de lämnade!

Nya föräldrautbildningar i kommunernas regi, av varianten "Nanny-uppfostran" och en del skolor har redan hakat på systemet, dvs. man skall bestraffa sina barn och ge dem "guldstjärnor". Detta nya håller man på att införa i Sverige, utan att man sänt en enda tanke, att just dessa metoder använder man till att handskas med våldsamt och svårt kriminella ungdomar. Där det inte längre finns några andra medel att ta till!

Bah! säger jag bara, vart tog sunt förnuft vägen och vart kommer all dårskap ifrån? Vad är det för fel på "vanlig uppfostran"? Dvs. man låter barnet vara med, talar med barnen, man har sunda rutiner för barnet och man låter ansvaret växa med barnets mognad och ålder. Man låter helt enkelt barn vara barn och inte några drillade figurer, som skall skjutsas hit och dit och prestera och sitta på avbytarbänken om de inte är tillräckligt duktiga!

Det har skett en stor attitydförändring med människor. Nu har "sparka och slå några extra 100 gånger, så att offret säkert är stendött och krossat", tagit över moralbegreppen. Tidigare gick gränsen vid "när någon ligger då lägger man av".

Det gick fort när det väl började gå utför, jag hann under min tid på tingsrätten se den skrämmande utvecklingen. Men vad är det som gör att kriminella gäng växer upp som svampar ur jorden och att företagstoppar m.fl. blir allt mer korrupta, som inte skyr några medel alls och den vanliga människan hamnar alltmer där kulorna viner igenom. Så länge vi inte tar till oss vari problematiken består och åtgärdar den, kommer vi alltmer att stå inför en beskrivning som ter sig alltmer hämtad ur Bibelns Apokalypsen. Den känns onekligen inte helt ovidkommande, även för en ateist som jag.

Varje blomstrande kulturepok i historien har hittills försvunnit spårlöst! Ingen vet hur eller ens varför. Det enda säkra bevis om vad som hände i slutfasen är, att man vet att dekadensen gavs fritt utrymme.

söndag 25 januari 2009

Fiskodlingen i Malmberget & outnyttjade resurser,

- den 25 januari 2009, kl 11:16


tänkte jag åter på när vi på hemväg och stannade vid Skrea Strand, stegade in på "Laxbutiken" och åt en smarrig middag i restaurangen. Innan vi passerade ut genom dörrarna för att köra hemåt, köpte vi i vanlig ordning med oss lite godsaker från fiskdisken. I torsdags fick det bli: soyamarinerad lax, thailax, inlagd lax, laxbullar, laxsnittar och lite laxterrin. Mer kunde vi inte köpa på oss.

Här har man tagit vara på möjligheterna till en laxindustri i vattendragen och just nu bygger man ut och har numera även ett samarbete med övriga företagare, som slagit sig på kött, glass & ostmarknaden.

I Mellannorrland finns också fiskföretag som siktat in sig på ädelfisk. Företaget är under expandering och exporterar en hel del. Där har bl.a. Fiskeriverket i samarbete med Sveriges Lantbruksuniversitet haft ett lyckosamt projekt med röding, som verkligen vore något för Gällivare kommuns vattendrag. Den nya varianten av röding, har visat sig vara ett jätteklipp för alla sjöar och vattendrag som varit illa ute. Som jag ser det är det i stort sett tom ruta, när det gäller fiskeföretag och andra kringliggande verksamheter i Gällivare kommun.

Egentligen är det helt obegripligt med tanke på att det verkligen finns förutsättningar där om någonstans. Gifttunnorna i Sandviken har väl sanerats för bra länge sedan, eller? Sikträsk finns, Abborrtjärn m.fl. ställen likaså. Bara man håller sig ifrån sjöarna, som ligger i närheten av tungmetallutsläppen från Aitik och LKAB-gruvan, är det väl helt ok, eftersom en hel del har förbindelse under marknivå och som man inte direkt tänker på.

Jag har funderat mycket på fiskodlingen i Malmberget. Varför upphörde den, har jag många gånger frågat mig de sista åren. På den tiden fanns både "rostbäcken" och "slaskbäcken" helt synlig, dvs. det var före hela Bäckenområdet fylldes ut av massorna från det som skrapades av från Malmberget. Inte sällan hittade vi fisk i slaskbäcken, fisk som sluppit ut från fiskodlingen.

Tidigare under dagen när jag hade kommit med färjan från Danmark, hade jag suttit i aktern på aktern och sett hur mindre fiskebåtar och helt vanliga båtar låg och guppade glatt i sundet. Här är fisk verkligen en del av vardagen. Själv är jag flitig kund i Feskekôrka, eftersom det är lite si och så med inplanteringen i sjöarna runtomkring. Men havsfisket är det något helt annat med! Jag föredrar vattnets läckerheter framför kött. Det som kan få mig att rikta blickarna mot kött är renskav, suovas, struts eller vildsvin och ibland fårkött.

När det gäller fisk, kött och odlingar, finns en stor och hälsosam marknad. Dylika verksamheterna skulle verkligen kunna ge Gällivares kommunala matbodar ett tillskott, liksom en blomstrande export. Sanning att säga förstår jag inte att det inte satsas på bred front inom kommunen. Det finns dessutom så otroligt många kunniga personer inom just fiske däruppe. Hur mycket mark som helst, som mer eller mindre ligger i träda både inom Gällivare tätort och i byarna runtomkring! De ligger där och bara växer igen! Det är som om förlamningen fortfarande sitter i sedan jordbruken lades ned, ett efter ett, på statens initiativ.

Det är förvånansvärt tunnsått med produkter däruppifrån. Det enda som "konsumeras" i vårt hushåll och som det finns tillgång ifrån Gällivare kommun, är saltlösningsnäsdroppar från Renässans och Muddus hjortron.

Svårbegripligt med tanke på att här får man boka och ställa sig i turordning på fårkött från Orust, där fåren går och betar på öarna. Bara här runtomkring i krokarna finns en massa lokala köttproducenter etc. VAD gör man i Gällivare kommun? Inte môcke vad jag vet och känner till, eller pågår det smygverksamheter, som jag inte lyckats nosa reda på?

Ibland undrar jag om politiker och kommuninnevånare i Gällivare kommun är medvetna om vilket sug det finns efter riktiga råvaror ute i hela Europa, inte bara i Sverige. Bl.a. mandelpotatis odlad däruppe, går bara inte att få tag i här nere, där lerjordarna är förhärskande! Redan efter ett par timmar den kokats luktar den gammal fotsvett! Jag kommer ihåg potatisen som odlades däruppe, den kunde man ha färdigkokt med skal på nästan hur länge som helst och kunde skala ner den i omeletter, eller någon form av restmiddagar.

Det finns en ny giv ute i samhället idag och den visar mot samma trend: Maten är på väg att bli en klassfråga i allra högsta grad. Men skall man vara med på den "resan" måste man köpa biljett medan tid är! Tiden är nu. Det finns EU-bidrag, glesbygdsbidrag etc. dessutom.

Betvivlar man den sanningshalten jag här serverar, är det bara att ta sig en tur till någon av Saluhallarna i Fjollträsk, Göteborg eller Malmö för att förvissa sig om vad som är i görningen. I saluhallen säljs 4 veckors välhängt kött för nästan 500: -/kilo och 8 veckors hängt kött för det dubbla. Fårkött där djuren betat under optimala förhållanden, där får man ställa sig på väntelista etc.

Närproducerat har ett allt större marknadsvärde och redan går större delen av produktionen på export till hutlösa priser. I måndags var jag i Hallsberg på besök och från dessa krokar har jag fått inspiration från Karinstorps olika produkter, BBQ-såser, tomatsåser med olika kryddningar etc. Det går att göra många olika smaksättningar på alla produkter, inte bara fisk och kött.

Hemma i vår trädgård på Barongatan i Malmberget hade vi när jag växte upp, två stora potatisland. Vi odlade också lite andra grönsaker, som hamnade rakt på mattallriken, förutom allt som syltades, saftades, lades in och torkades i vårluften. Själv hade jag som mycket liten flicka, ett jordgubbsland, som min moster Alice hjälpte mig att fixa jordgubbsplantor till och varje år försökte jag ständigt införa nya grödor och se hur de kunde utveckla sig.

När jag blev äldre fick Hilding Ollikainen vara min inspiratör på odlingsfronten, inte bara på "ordfronten". Hilding lät inte några odlingszoner hindra honom från allsköns grödor! Han visste att de ljusa sommarnätterna och sunda odlingsmetoder, var hemligheten. Dvs. han grävde ner all blast och löv i de upphöjda odlingsbäddarna, när skörden var över, till nästa vår hade de blivit till fin jord och grödorna växte så det knakade hemma hos honom i Koskullskulle.

Hildings stora kunnande som jag under alla dessa år hade tillgång till, har nu bytts ut till alla som finns här nere. Här är det främst alla utländska, kreativa inspiratörer på odlingsfronten, som jag får nya idéer från. Det är något helt otroligt så mycket de kan åstadkomma ifrån en liten jordplätt. De har ett helt annat synsätt än "lata" svenskar har, som helst ställer sig i snabbköpskön och skaffar sig motionen på gym istället! Jag får så mycket tips av dem vad man gör med bönor och nya upptäckter i grönsaksväg, som ständigt ramlar på från världens alla hörn och som går alldeles utmärkt att odla även här och säkerligen i Gällivare kommun.

Nu är onekligen nya tider och det finns tillgång till ekologiska fröer och antroposofisk såkalender, som betyder säker FRAMGÅNG och resultat, man behöver inte ens själv lägga pannan i veck, det är bara att läsa innantill, när det är dags att så, skörda osv. När man väl landat den första skörden har man dessutom fröer själv och behöver inte ens köpa in fler! Det hela kan knappast bli bättre eller enklare. Här finns massor av odlingslotter, kolonilotter osv. som utnyttjas till max fastän vi tillhör Göteborgs stad.

Själv har vi förmånen att äga en liten trädgård av ett "påslakans" storlek med norrlandsmått mätt. Det är mycket som kommer rakt in på tallrikarna därifrån och frysen är sprängfylld under vinterhalvåret och inläggningarna står travade på varandra. Det blir så mycket att det inte finns några chanser i hela världen att vi själva kan sätta i oss allt.

Inte sällan går mina tankar till kontrasterna dvs. Gällivare kommun. Finns överhuvudtaget torgmarknad, eller i affärerna, produkter som är lokalt odlade, producerade? Jag hittade inga dylika sist jag var där och botaniserade runt. Här är det ett normalinslag och suget är stort! Dessutom står fiskbilarna i stort sett i varje stadsdel, t.o.m. ut i småbyarna runtomkring, kommer de en gång i veckan. Det finns självplockningsställen etc. Det sjuder verkligen av matglädje och ett helt annat synsätt på maten, de ekologiska affärerna och kvartersbagerierna med surdegsbröd etc. blir bara fler och fler och man anammar åter de gamla metoderna som är väl beprövade.

Det växter ständigt upp nya växthus, där man odlar alltifrån svindyra chilivarianter (det kan man göra själv!), bikupor, liksom olika kryddor som går direkt ut till butikerna i form av färska kryddor, man tar tillvara spillvärme etc. Ta bara en sådan produkt som "Pyramidbröd", svindyrt och bakas med gamla metoder. Hur många gamla fina metoder finns i knutarna däruppe? En hel del skulle jag vilja påstå. Den lokala kokboken tror jag fullt och fast på, med en utvecklingssida. Det är nästintill helgerån att låta somt gå i graven och inte bevaras till nästa generation.

Fotot är taget på det allra sista som togs in innan frosten från vår egen trädgård. Här samsas t.o.m. grödor i blomlanden. Det blir faktiskt vackra inslag. En finurlig kryddträdgård är också konstruerad, förutom alla bär och fruktträd. Med täckta grönsakslådor går det att hålla igång saker och ting hela vintern och åter står hela trädgården inför en ny förvandling för att utnyttja den maximalt och det får bli anpassat till mitt handikapp, dvs. i rätt höjd, vilket också innebär en värmevinst och därmed tidigare sådd och även längre skördetid!

Det är de finurliga utlänningarna, som bidragit med sitt kunnande i mix med Hildings gamla tankebanor och min egen filosofi och att jag vill veta vad mina nära och kära stoppar i sig. Dottern har gratis á franco kunnat lägga till trädgårdsdesign och växtkännedom på sin meritlista. "Tvångsutbildad" kallar hon det för, men inser naturligtvis att det kommit med helt "gratis" och medvetenheten om hälsan och maten är därmed också ett givet inslag.

Jag tänker på den norrländska sommaren, där det växer så det knakar och alla outnyttjade möjligheter på landsbygden och i alla sjöar, som bara finns där! En bra framförhållning i Gällivare kommun skulle göra stor skillnad. Gruvorna i all ära men det finns en helt annan marknad, som ännu är tämligen outnyttjad, som bara ligger där och väntar på att bli tagen i bruk! Gamla kunskaper lär det fortfarande finnas tillgång till och om det nu inte skulle finnas det, går det mesta att läsa sig till och söka reda på.

Jag hoppas att jag lyckats inspirera och väcka några tankar hos någon iaf. Ut och fixa nya land i trädgården, ni som har tillgång till det, ni andra se till att ni får odlingslotter. Ni får bra motion, näringsriktig mat som bara kostar mödan, odlarglädje, pedagogiskt riktigt liv för barnen. Det finns en fördel med odlingar man slipper klippa en massa onödigt gräs och man kan också odla så att man slipper rensa ogräs! Ni som har tillgång till stora eller små arealer, inse möjligheterna!

Man blir klok av att äta fisk, sägs det....

lördag 24 januari 2009

Bråket om Liza Marklunds böcker.

- den 24 januari 2009, kl 12:00


Jag är verkligen ingen älskare av Liza Marklund av skäl, som jag här inte skall gå in på, därför att de är högst personliga och saknar därmed fullständig relevans.

Men jag äger kunskap och personlig insikt om hur Liza Marklund engagerat sig i kvinnor vars barn rövats bort, barns utsatthet, kvinnor som utsatts för våld- samma grymheter etc. En dylik person kan jag inte förhålla mig negativt till. Gjorde jag det borde jag verkligen spärras in!

I mina ögon är denna Monica Antonsson enbart en wannabee, av värsta sort. Hon har gjort ett hästjobb med intervjuer, research och övertygande dokumentation, allt i syfte att pulvrisera sanningshalten i "Gömda". Något som man skall göra med Monica Antonssons bok, oavkortat dessutom. Hon har flyttat fokus till att tro allt vad folk säger om "Mia" och att "Mias" ex-man "verkar snäll". Det är knappast den uppfattningen normalmänniskan får, när man väl tar del av hans verkliga historik.

Jag kan inte förstå varför någon skulle behöva be om ursäkt för böcker, som av naturliga skäl, självklart inte kan vara helt med sanningen överensstämmande. Det lär nog fö inte vara någon som sitter inne med den absoluta sanningen. Hur många böcker skulle bli skrivna/lästa om det är detta vi skall utgå ifrån, att de innehåller absoluta sanningar?

Men vad jag tycker är det allra, rent ut sagt vidrigaste i den här meningslösa klappjakten, som utbrutit och som jag verkligen vänder mig mot, är hur denna Monica Antonsson agerar, hon har nu skrivit en bok pga. Liza Marklunds författarskap. Monica Antonsson reser också land och rike runt, håller föredrag som någon form av sanningssägare, där sitter massor av kvinnor och lyssnar hur Monica Antonsson mal på. Sist jag läste något i det här ofattbara som händer var att några kvinnor hade gjort en anmälan till KO, de känner sig lurade av att det inte var sanning för sanning i boken! Men hur dum får man egentligen vara som läsare?

I det fallet håller jag faktiskt med den gamla devisen om att "det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra", därför att det nu Monica Antonsson sablar ner fullständigt, är det fokus och den öppenhet, som Liza Marklunds böcker klarat av få till stånd. Liza Marklund har tagit fram en fruktansvärd problematik i offentligheten, som det svenska samhället i stort dittills bara hade duckat och blundat för. Eller är det nu någon som sitter där i sin enfald och tror att det inte finns massor av kvinnor, som mer eller mindre flyr för livet, en del av dem är tvungna att byta identitet för att överhuvudtaget överleva?

Man behöver inte heller ha, som bokens huvudperson i "Gömda", "Mörka ögon" för att vara ett äkta svin, som förstör livet för den man har, eller haft en relation till. Det sker dagligen, stundligen i det här landet. Sedan om personen ifråga är man, eller kvinna det spelar egentligen inte så stor roll, därför att det ÄR en verklighet och det är det vi istället borde ta fasta på. Dessa destruktiva och förintande människor finns verkligen och det är väl trots allt bra, att Liza Marklund lyft fram den debatten, som dessförinnan överhuvudtaget inte alls existerade! Är det någon som kan ha glömt hur det var, innan hennes böcker kom ut? Det var verkligen ett tabubelagt ämne.

"Familjehemligheter" har alltid varit så enormt komplexa och skuldtyngda, att de sällan och aldrig kommit över läpparna, något som man aldrig talade om, som man in i det längsta förnekade att de överhuvudtaget hade skett, som man duckade för hade existerat. Jag personligen känner alltför många kvinnor, som ideligen hade "sprungit in i dörrar" etc. så till den milda grad att hade det varit sanning, hade de sannolikt plötsligt drabbats av en dödlig neurologisk skada. Sedan tillkommer alla dessa skador som inte syns och som man bara kan ana sig till.

Innan Liza Marklunds böcker, var det väl i princip bara Betty Mahmoodys bok "Inte utan min dotter", som överhuvudtaget existerade i stor upplaga och rönte uppmärksamhet. FÖ en bok som också sägs vara till punkt och pricka sann, men hur sann är en berättelse, som bara belysts från en sida? Är det verkligen det vi bör sätta hela fokus på, istället för att ägna oss själva problematiken? Dvs. att det finns en mängd människor, både män och kvinnor, som har ett beteende som absolut inte är acceptabelt gentemot dem, som de har eller haft en relation till.

fredag 23 januari 2009

Narkotikaodling? - Vem är skyldig?

- den 23 januari 2009, kl 00:45


I lördagskväll låg jag utslagen i soffan när det här mystiska ljusfenomenet syntes över norra Tyskland, Skåne och även Västkusten. Detta fenomen fick massor av människor, att helt blockera larmnumret. Full panik utbröt tydligen. Så här i efterhand verkar det ha varit hela kompotten av gissningar och scenarier, som hade dykt upp hos folk. En del var övertygade om att nu var det "jordens undergång som närmade sig", "ufobesök", "meteoritnedslag", "bolid".

Ja och så fanns det också de som inte ringde och istället tyckte, att det hela bara var helt häftigt, eftersom de uppenbarligen hunnit sett mer av "föreställningen" än jag.

Jag låg lugnt kvar på soffan och funderade på vad det kunde ha varit, därför att helt plötsligt hade hela kvällshimmelen lysts upp, som om det vore en jättelampa, som hade tänts och strax efteråt följdes två små blinkningar och så var det åter mörkt. Jag ropade till de andra och frågade om de hade sett något. Men de hade inte sett ett jota, den ena hade huvudet instoppat i en sedvanlig bok och den andre höll på att fixa nytt bordsmargarin, dvs. blandade smör och jungfruolivolja.

Jag låg kvar och funderade på vad det var som kunde ha hänt och den enda lösningen, som slutligen återstod var att polisen nog trots allt inte hade lyckats lägga beslag på hela "gräsodlingen", som hade skett någon dag innan i Partille. Mina tankar hade alltså fallit in på filmen "Saving Grace".

Filmen handlar om Grace som blivit änka och upptäckt att hennes man inte bara haft en älskarinna under många år, han har också gjort slut på hela deras förmögenhet. För att inte förlora huset bestämmer sig Grace att börja odla cannabis. Där i filmen hade också kvällshimmelen lysts upp därför att växthusen med Graces odlingar behövde ljus för att växa till sig och "valutaväxling" skulle kunna ske. Jag bestämde mig där jag låg utslängd i soffan, att jag skulle döpa fenomenet, som jag nyss upplevt till "Saving Gräs", eftersom det kunde vara en rimlig förklaring. Lika dålig som alla andras skulle det senare visa sig, när jag väl läst nyheterna.

Nu tänker jag inte sluta denna blogg så abrupt, utan det hela fick mig att tänka, att här kunde man möjligen komma ett huvudbry närmare en lösning. Ni skall få en juridisk nöt att knäcka, dvs. nu förväntar jag mig att ni svarar vad ni anser!

Det är så att här matas fåglar om vintern och för en herrans massa år sedan hade ogräsrensningen inte varit i takt med uppväxten där utfodringen av fåglarna sker under vintern. Det är rent ut sagt pest och pina att rensa alla frön, som hinner gro och växa upp på alla möjliga och omöjliga ställen, som fåglarna dräller runt dem med.

Det visade sig att de här fågelfröna hade nu inte bara grott, utan växt till sig rejält och fått herrn i huset att glädjas över fynden han gjorde. Han ropade på mig sedan han väl hade planterat om dem och visade stolt upp vilka fynd han hade gjort och som härrörde sig ifrån det som fåglarna hade åstadkommit med fågelfröna. Jag böjde mig ner och granskade plantorna. Det var ingen som helst tvekan om vad det var för något, som nu växte i vår trädgård. Det var en försvarlig mängd Cannabis Sativa!

Detta faktum vägrade den glädjefyllda odlaren att ta till sig och diskussionen blev rätt långvarig och långrandig, växtböcker hämtades ut, dock rätt resultatlöst. Han gav sig inte! Jag funderade och funderade, sanning att säga hade jag aldrig reflekterat över att det var detta som ingick i fågelfröblandningar. Tillslut bestämde jag mig för att odlingen fick väl vara kvar och diskussionen skulle kunna lösas när plantorna gick i blom.

Jag och dottern var helt övertygade om att detta var inget annat än Cannabis Sativa och vi hade jätteroligt över, att herrn i huset sommaren lång stod och pratade med grannen, "Lasse-polis" på just det stället där Cannabis Sativaodlingen fullkomligt böljade fram. Det var onekligen ståtliga och vackra växter. Vi fnissade glatt åt att en polis kunde ha en hel odling mitt framför näsan utan att märka något. Situationen var onekligen rätt dråplig.

Så började då odlingen att slå ut i blom, en efter en och jag, dottern och den stolte växtodlaren stegade ut med den stora växtboken i högsta hugg, som grädde på moset dessutom en växtbok som jag hade förärats av mina arbetskamrater vid tingsrätten som min 40 års present. Det var en rätt bleknande växtodlare som stod där och vägrade in i det längsta, att inse vad det hela var fråga om. Växterna försvann i rödaste rappet. Men säg den sinnesro som varar?

Nu följde en diskussion som fortfarande pågår, trots alla dessa år som hunnit gå. Fåglarna är de som sprättat runt dessa frön så till den milda grad, att fröna istället för att ätas upp, gror och sålunda växer det Cannabis Sativa i trädgården, dvs. om man inte rensar bort dem. Inköpa fågelfrön det gör vi tillsammans och inköp av fågelfrön är inte olagligt på något sätt. Så långt är allt ok och där är vi överens. Men nu kommer vi till en nöt, som vi inte lyckats enas om och sanning att säga, finns det faktiskt inte, vad jag kan förstå, något solklart vad det är som gäller, eller skulle kunna gälla i det här fallet. Alltså så knivig som just juridik ibland kan bli.

Här kommer frågeställningarna som vi inte alls är överens om:

OM vi nu låter fröna fortsätta att växa till de plantor, som de kommer att utveckla sig till, är vi att betrakta som olagliga odlare av Cannabis Sativa då? Eller är det rent av fåglarna som är att betrakta som de olagliga odlarna? Eller är det fågelfröförsäljarna som är att betrakta som olagliga?

Eller är det rent av de, dvs. staten själv, som tillåter att dessa frön ingår i fågelfröblandningar, som är olaglig?

onsdag 21 januari 2009

Thailand calling

- den 21 januari 2009, kl 17:32


Jag och Larsson talar ofta med varandra via Skype och vi hinner inventera våra vardagsliv, tankar och reflektioner om livet självt. Via datorn funkar det mesta t.o.m. att pytsa in bloggar varthän man befinner sig.

Häromsistens berättade Larsson att han och svenska gänget hade suttit, som vanligt utanför Supermarket och snackat en liten stund, precis som de alltid brukar göra när de kommer upp från "beachen". Helt plötsligt när de hade suttit där och svamlat på i vanlig ordning, hade turistpolisen kommit gående med en äldre man mellan sig och frågat om någon i gänget kände igen mannen. Alla hade skakat på huvudet efter att ha "slagit en flukt" på mannen, som såg ut som om han hade slagits med 10 vilddjur och genomlevt 15 svåra nödår. Han såg onekligen helt modstulen och sliten ut. Man kunde nästan ana sig till en längre ökenvandring, tillade Larsson över Skypelinjen. Men nej, ingen hade då sett till en sådan man tidigare, de skulle de aldrig någonsin ha glömt i så fall! Han påminde inte ens om någon de tidigare hade sett, så nej, tyvärr de kunde inte hjälpa till.

Det visade sig att mannen hade irrat omkring ett helt dygn och visste inte vart han bodde, den enda ledtråden som fanns var en hotellnyckel, som han hade i byxfickan. Inget hotellnamn fanns på nyckeln. Alltså en tämligen utsiktslös historia, att reda ut så där i brådrasket.

Larsson filosoferade över den fördröjda Skype-linjen:

- Undra om han hade varit onykter, när han gått ut på kvällen och därför inte hittat hem sedan?

Vi snackade en liten stund om förvirrade män och kvinnor och jag berättade, att kring jul var polisen överbelamrade av "stulna bilar" i stan, det visade sig dock att folk var så ihjälstressade, att de faktiskt bara glömt bort vart de hade parkerat bilen. Ungefär som de här som parkerade i Berlin och inte hittade igen bilen och bad tillslut polisen om hjälp. När polisen undrade vad vägen hette som de parkerat efter visste ljushuvudena det och svarade att de hade parkerat på "Einbahnstrasse", dvs. fritt översatt betyder den skylten "enkelriktat", vilket nu var och varannan gata är i just Berlin.

Men hur gick det med den gamle mannen då, undrade jag efter att vi hade flutit ut i översvämningsgränsens förlovade land.

- Jo, fortsatte Larsson, efter en 15-20 minuter kom turistpolisen tillbaka, fortfarande med mannen mellan sig, den gamle mannen hävdade bestämt, att han kände igen stolarna som vi satt på. Varvid hela herrsällskapet studerade den gamle mannen mer ingående och sedan hade ett "liljeholmens" gått upp.

Men var det inte han som "Nisse med käppen" hade haft med sig igår?

Nämen, visst fasen var det väl han som "Nisse med käppen" hade haft med sig igår och genast visste hela församlingen herrar på råd, de visste vart karln bodde och uppgav namnet på hotellet, som fanns i färdriktning "mitt framför näsan".

Larsson funderade högt vidare och undrade nu om socialen i Umeå månntro hade öppnat filial i Thailand? De kanske rent av sponsrar de här resorna, eftersom det måste bli betydligt billigare? Det är väldigt många av de här gubbarna som är glad i dricka. De kommer hit och bor här 9-10 månader om året, filosoferade Larsson högt och mitt skratt ekade på Skypelinjen, mittemellan hans ord.

Men då borde de ha någon form av plastarmband på sig, där namn, adress, hotellnamn och när det är dags att åka hem till Sverige fanns ingraverat, enades jag och Larsson om.

Ja, jag menar då behöver inte turistpolisen gå fotvandringssightseeing var och varannan dag med åldriga män som inte vet vart de bor.

torsdag 15 januari 2009

Genialiskt storrån i Göteborg?

den 15 januari 2009, kl 11:16

förstora
Den 19 januari och fram till 2 april, när slutpläderingarna är inplanerade, förväntas förhandlingarna pågå i Göteborgs tingsrätt, för de som "satte eld på stan". Synd att jag är på resande fot den 19:e, men å andra sidan, det gick alldeles utmärkt att ta del av presskonferensens innehåll. Ingen dålig soppa måste jag medge, ögon och öron hängde som slokande kåldolmar och det behövdes en rejäl stark kopp kaffe efteråt för att skölja ner det hela med.

Alla serietecknare, virtuella spelmakare och skribenter torde i alla fall vara hugade spekulanter på "fyndet", eller så kan de tilltalade själva sälja idén och bättra på dagpenningen på kåken. Ibland kan livet trots allt levas på andra tänkbara sätt, när det visar sig att inslagen bana kanske inte blir riktigt vad man tänkt sig. Möjligheterna är många som jag ser det. Uppenbarligen vill de vara "affärsmän", det kan gå det också, om man bara ändrar grundinställning till tillvägagångssättet och gör det lite mer "marknadsanpassat", med tanke på uppmärksamheten.

Eftersom jag nu arbetat med dylika personer i större delen av mitt yrkesverksamma liv, känner jag också till den andra sidan av myntet, som handlar om att se saker och ting ur ett helhetsperspektiv. Jag kan med bästa vilja i världen INTE se någon skillnad mellan de här oåtkomliga kostymnissarna i toppen och de här som omtalas som "gängmedlemmar". Det är bara de SYNLIGA arbetsmetoderna som skiljer dem åt helt enkelt. Jag har insikt i båda lägren. Gäng som gäng! Penningtvätt som penningtvätt! Roffarmentalitet som roffarmentalitet! Makt som makt! Anlitade hantlangare som anlitade hantlangare! (Listan kan göras längre). Med rätt upplägg och en smula eftertanke, kan det nog trots allt gå att göra något helt annat av det trista facit, som finns i dagsläget för just de här inblandade.

Den här "storyn" är onekligen smått sagolik och svårbegriplig, iaf för en sådan dylik liten kvinnlig hjärna, som jag besitter och hade det nu inte varit för den där lilla tekniska biten, dvs. "defensiv design" hade nog tanken gått till "Murhys lag". Murphys ursprungliga formulering var:

"Om det finns två eller fler sätt att göra något och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet".

Den som kläckte idén om rånet påstås vara en arkitekt, som inte återfinns bland de åtalade. Men sedan är ALLT höljt i dunkel. Klart är iaf att två andra personer torde vara huvudmännen. Sammanlagt finns det 16 män som skall ställas inför rätta. Merparten har växt upp i förorten Hässelby och stor del av dem är barndomsvänner. Det finns en mycket vidare historia också. Hur mycket sanning som ligger bakom den, vill jag verkligen låta vara osagt, men det som framgått är att rånarligans ledare skulle ha haft i åtanke, att manövrera ut det kriminella gänget Asir. Anledning? De har försökt att mörda honom, när han satt i fängelse. När Asir blivit nedkämpat skulle det bildas ett eget gäng under namnet "Ärans män".

Hela den här rånarstoryn, ter sig till en början, som en helt oskyldig solskenshistoria:

De var ute och åkte bil när de av en slump träffade en vakt. En av huvudmännen frågade om det fanns jobb. Vakten lovade att höra sig för och telefonnummer utbyttes, precis som man ibland gör när man gjort en trevlig bekantskap. Informationen om "jobb" förefaller dock ha varit något "vidlyftig", eftersom det medföljde en hel pappershög och även uppgift om vilka dagar i månaden det fanns 80 miljoner på bl.a. Kruthusgatan. Vad polisen haft för sig, är också höljt i dunkel, men avlyssning har iaf skett. Vaktjobbstanken har iaf fallit bort någonstans på vägen hos huvudmännen.

Den ursprungliga planen, eller i vart fall ett rån har dock ha ställts in, eftersom det bedömdes vara "mycket poliser i farten". Det kan nog lätt få den konsekvensen, om man dessförinnan gett order om att beskjuta både polisstationen i Partille och polishelikopterhangaren på Säve, som en del av planerna! Polisen hade mao ett läge av att "det börjar att bli lite mycket nu", eftersom det också pågick ett stort tillslag mot illegalt spel, operation Las Vegas. Toppat av avspärrningar och evakueringar, därför att polisen hade bl.a. en sprängladdning i en bil vid Centralstationen.

De här huvudmännen har missat en sak till i sin planering. Göteborgspolisen är en hårt prövad skara, som lärt sig att ha bredfrontskrig och många bollar i luften samtidigt. Polisen är också helt medveten om att det pågår, sedan många år tillbaka, en massiv och tidig rekrytering till de olika kriminella gängen, med allt vad där ingår som "extrabonus". Något som polisen arbetar förebyggande med, så gott det nu går, med tanke på hur illa samhället fungerar i övrigt.

Det som följer i de rivaliserande kriminella gängens spår är såväl mord, skottlossningar, skjutningar, maffiametoder med "tvångsanslutet beskydd", bilbomber, brottsplanering på mycket bred front mm. alt enligt tidningarna. De här "kriminella gängen", har väl helt enkelt inte ännu hunnit så långt i "företagsutvecklingen", som de "mäktiga kostymnissarna", som jobbar ihop när så behövs och krävs. "Kliar du mig på ryggen, så kliar jag dig på ryggen". Tja, så finns även den andra vanliga kompotten i polisens vardag, som dessvärre inte är sjunkande till antalet! Göteborgspolisen är alltså långt ifrån de handfallna göteborgspoliser, som återfinns i Helena Turstens filmatiserade romaner om "Irene Huss". Filmscener som åtminstone får mig att vilt och högljutt protestera, även om "intrigen" i böckerna är bra.

För att återgå till historien, de här polisstations- och polishangarbeskjutningen, skulle alltså föreställa en "avledande manöver" avsedd, att hålla polisen sysselsatt när det verkliga tillslaget skedde?!?

Oroväckande känns det, att det också visat sig att det här rångänget varit bestyckad, att starta ett smärre inbördeskrig, förutom uppbunkringen av stulna bilar etc. Rikskrims utredare säger sig vara rätt säker på att huvudmannen i denna rånsoppa i Göteborg, som de uppger tillhör Sveriges kriminella elit, på ett eller annat sätt är inblandat i Arlandas spektakulära flygplatsrån. Bytet där var 40 miljoner och där minst av en av de iblandade i efterhand mördats i strider, som gällt fördelningen av bytet. Han åtalades aldrig för Arlandarånet, däremot dömdes han till fängelse för att han hotat en journalist, som skrivit artiklar om hans påstådda medverkan. Så kan det gå när man inte begagnar sig av de rätta vägarna, som trots allt finns att tillgå på den froten.

När så planerna slutligen sattes i verket hade de ändrats. Man valde att slå till mot Kruthusterminalen i Göteborg i januari förra året. Det var väl ingen större lyckträff, kan man väl lugnt påstå, eftersom rånarna uppenbarligen inte var uppdaterade. Uppgiften som kommer från kammaråklagaren gör att man tänker så, eftersom hon uppgav att man slutade transportera några större summor pengar med tåg, för ungefär 15 år sedan!

Emellertid hade rånarna gjort en minutiös planering, eftersom det föregicks av ett sällan skådat kaos i centrala Göteborg. Vem minns väl inte den här dagen, där Göteborg åter såg ut som en brinnande krigszon? Det påverkade tåg- buss- och spårvagnstrafik och framkomlighet i stora delar. Vanliga medborgare evakuerades från sina hem. Det var åter en oerhört allvarlig händelse med div. inslag. Bl.a. fem brinnande bilar, lika många fordon med påstådda bilbomber, fotanglar som skulle hindra förföljare vid flykten etc. Mao som en bättre actionfilm. Det är också därför som jag bedömer potentialen som hög, för att göra något vettigt ur det som gick så snett.

Själv säger huvudmannen att han besökt Göteborg för att gå på Liseberg på somrarna, i de få uttalanden han haft. Hans Stockholmsadvokat har ansett att det varit "waste of time", att åka ner till "hotell Skånegatan", (som är en travesti av sången "Hotell California" med Eagles), eftersom hans klient ändå inte vill prata, eller ens kommit ut från sin häktescell.

- Jag har inget att säga. Dra åt helvete snutdjävel, har varit hans standardformulering, enligt välunderrättad källa.

Tänk jag känner igen den attityden, från mer rumsrena "chefspositioner", när de blivit konfronterad med sina förehavanden.

Tja, nu har alla som läst till hit förstått att den där solskenshistorien, lyser med sin frånvaro, eftersom solen dalat redan vid de inledande styckena. Så kommer vi till "bytet" då. Något har uppenbarligen gått snett, eller? Istället för de 100 miljoner som kuppen förväntades inbringa blev bytet 500 000:- i RIKSKUPONGER. Köpa lägenheter, aktier, bilar, eller ens livets nödtorft i rikskuponger gör sig helt enkelt inte. Jag vet inte men nog torde det vara rätt så "svårtvättat", även för den mest konstruktiva personligheten.

Samhällets nota då? Ja, den torde bli tämligen vidlyftig, med tanke på att detta krävt bara hos polisen minst 10 heltidsanställda under ett år, processens längd i tingsrätten, utlägg för de inblandade advokaterna=16 åtalade, åklagarsidan, förvaringen på häktet, transporter, "fri bostad/mat/dagpenning", polisens personsäkerhetsprogram, som också finns igång, eftersom det finns hotbilder.

Till alla dessa kostnader tillkommer att centrala Göteborg såg ut som en krigszon denna dag och folk inte tog sig i tid till sina arbetsplatser, alltså finns ett produktionsbortfall, plus uppröjningskostnader. Sedan kommer att tillkomma kostnader inom frivårdens försorg, eventuella anhöriga som kommer att stå utan bistånd till sin överlevnad etc. eftersom inkomsten från kåken inte är speciellt stor, dock större än för den som gör sin militärtjänstgöring. Dock måste jag säga att de är hyfsat bra på att ta hand om "de sina", när någon sitter på kåken. De är på något förunderligt sätt ett "eget samhälle i samhället". Bara ett betydligt hårdare samhälle, där slavisk lydnad är ett av ledorden och hierarkin är ännu tydligare.

Själv drar jag en djup suck. Så mycket pepparkaksbyggen och insamlingar av julklappar etc. till barnen, som har sina föräldrar i fängelse, eller är bostadslösa, lär vår familj inte kunna bidra med, som egentligen lär behövas i framtiden. Jag kan inte låta bli att undra, hade det inte varit bättre av samhället, att satsa de där pengarna på tidiga förebyggande samhällsåtgärder, kriminalVÅRD och även en invandringspolitik, som är värda namnet?


onsdag 14 januari 2009

Snillet filosoferar,

- den 14 januari 2009, kl 11:44


vid frukostbordet över det han hört via TT-nyheterna. Han gör det medan jag sitter i sedvanlig frukostpose, dvs. ser ut som en zombie, med ögonen hängande som sladdlampor långt ner i morgonrocksfickorna.

Han mässar på med en sådan frenesi, att mjölken i min tekopp nästan gör en djupdykning för att undkomma. Det är en längre utläggning om den dåliga luften i Teheran, som varit en hälsofara för stadens 12 miljoner innevånare. Han gör ett vidare utlägg om vilken form av skräp det är fråga om och avslutar det hela med:

- Tro väl fasen att de inte har något dricksvatten. Vattnet blir otjänligt, när det ligger en massa skräp och flyter i den alltmer tätnande sörjan till vattendrag.

Han tycker att man borde väl ändå förstå, att man måste plocka upp efter sig, inte sitta och stirra på högarna som hopar sig.

Hmm... intressant tänker jag och ser vad han "producerat" vid diskbänken, medan jag hör hur han fortsätter att förklara, att nu hur de giftiga blandningarna sänt stadens svarta kråkor på flykt. Han beklagar sig nu ljudligt:


- Skall de nu komma en massa kråkor OCKSÅ från Teheran? Räcker det inte med alla skator som redan är här?

Jag tänker nu bara två ord: "manlig humor", medan jag tar en ny klunk te.

Det blir tyst en stund, sedan tar det sig igen. Han sitter nu och läser i tidningen och säger helt plötsligt högt:

- Gratistrosor.

- Vadå för gratistrosor? undrar jag.

Han berättar summariskt att Organisationen Sveriges Konsumenter har gett "utmärkelsen" Veckans Väckarklocka till det holländska företaget Divine. Ett företag vars affärsidé är att ringa äldre, pensionerade damer och erbjuda dem gratisutskick av trosor. Många har accepterat men har därigenom även sagt ja till ett abonnemang. Det dimper ner trosor varje månad i brevlådan. När kunden försöker ringa, eller maila företaget har det varit omöjligt att nå dem.

Lättlurade damer skrockar han och så rinner det hela iväg ut i vanlig ordning i fantastiska affärsidéer, som han skall ägna sig åt när han väl gått i pension. Han kanske kan bli någon form av "selvesmade" predikant över olika "trosrörelser", det kanske går att kränga annat matnyttigt också till de små liven än bara trosor? filosoferar han.

Men naturligtvis nöjer han sig inte där, utan det hela rinner ut i att man kunde kanske skriva en pjäs i ämnet, därför att den där "roliga" vi var på sist, den var då inget som gjorde någon människa glad.

- Hmm... låter jag undslippa och försöker att inventera alla idéer, som han säger att han tänkt sig vid pensionen. Han måtte bli en si så där 1200 år om han skall hinna utföra alla dessa planer. Ungefär lika gamla som de där första snubbarna i Bibeln blev, tänker jag vidare.

Jag får syn på hans uppspärrade ögon tvärs över bordet. Han vill ha ett svar:

Tror jag verkligen inte på hans affärsidéer?

Jag undrar då om det är en retorisk eller en notorisk fråga.

Han bläddrar vidare och tystnade lägrar sig åter. Jag sitter och ser på honom.

Nu kommer det snart något, tänker jag. Jodå, det gör det. Den här gången är det något tragiskt som han läst, en hjärndöd kvinna har fött ett prematurbarn genom kejsarsnitt, sedan har man stängt av de livsuppehållande apparaterna.

Samtalet går vidare vid köksbordet och svängarna är vida om "hjärndöd", "prematurbarn" och "livsuppehållande åtgärder". Det är svåra och allvarliga ämne, för hur skulle man egentligen själv handla om man hamnade i den situationen?

Jag meddelar igen att jag avstår ifrån att bli "grönsak", då kan man väl istället använda vad som är "gångbart" i min kropp och låta någon annan få möjligheter att leva vidare, resten kan man väl elda upp. Ligga "six feet under" och bli någon exploderande maskföda, där är min gräns definitivt passerad.

- Vadå grönsak? undrar han... alla fruntimmer är väl "vegetativa".

söndag 11 januari 2009

De sista nya skalven i Malmberget,

- den 13 januari 2009, kl 20:07


har fått mig att grubbla rejält. Inte på skalven, som i sig känns mycket oroande, utan snarare på vilka inlägg som funnits IGEN. Där man utan att fundera pekar ut en del människor som "gnälliga", har inget annat att göra än hitta på anledningar till att gnälla, bara klagar i onödan, vill roffa åt sig pengar, bara är ute efter att lägga ner LKAB, driver oegentliga mål mot LKAB. Det finns hur många negationer som helst egentligen.

Men värst tror jag nog ändå den här formuleringen är "bit inte den hand som föder er". HUR tänker man då, när man är kapabel att skriva så?

Jag kan faktiskt tänka mig MÅNGA illdåd ute i världen, som har rättfärdigats av just dylikt tänkande. Älska din bödel! Det är precis det som det står och är riktat till människor, som nu hamnat i kläm mellan profiten och ett anständigt liv! Sedan finns en allvarligare sträng som inte diskuterats, men jag undrar så, är de fullständigt omedvetna om hur många som fått plikta med sina liv just genom gruvbrytningen?

De här människorna som tycks fullkomligt ignorera sina medmänniskor och deras önskemål om att själva kunna forma sina liv, bringar mig många funderingar över HUR de egentligen tänker. Jag undrar så, VAD har de själva för referensramar? Därför att för mig är det faktiskt totalt obegripliga referensramar. Är det verkligen så illa att de tycker att det är ok, att värdeminskning på hus och lägenheter kommit att ligga helt i lä i jämförelse med priserna i Gällivare? Skulle de verkligen tycka att det var ok, att hela deras eget surt förvärvade bankkapital hade beslagtagits av ett storföretag, att de själva satt fast i ett Moment 22 och var fråntagen alla sina rättigheter?

Är det verkligen ok att tvinga människor, att leva i en miljö, som de känner inte längre är acceptabel? En bra miljö, ett bra liv, är inget bra liv, eller bra miljö längre pga. gruvans och LKAB:s framfart, där ingen hänsyn överhuvudtaget tas till invånarna, trots allt de ställt upp på det mesta, sett ur ett historiskt perspektiv. VAR går de här människornas egna gränser i förhållande till andra människor och deras liv? OCH kom nu inte med det infantila inlägget "men flytta då"! Den som känner sig beredd att skriva något sådant, borde verkligen besöka sina egna inre rum och fundera på vart den här empatilösa och kallsinniga hållningen kommer ifrån

Eller går de här människorna omkring i en låtsasvärld, eller med skygglappar på, där inga sakliga argument överhuvudtaget tycks kunna tränga in? VAD handlar det EGENTLIGEN om hos dessa människor, som varken ser/hör, eller förstår sina medmänniskors argument eller behov?

Jag begriper det bara inte!

De övergår sanning att säga mitt förnuft & förstånd. Jag kunde ha viss förståelse, om det handlade om en överlevnadsinstinkt, dvs. att man vill behålla sitt eget liv till varje pris, därför att det är den enda säkerheten i tillvaron man känner till och därför får INGEN göra något, som kan rubba den egna tillvarons ringar. Men inte ens på den punkten håller det. Inte ens med den grunden har man rätt att försätta sina människor i dylika situationer.

Det här påminner om den ondska, som återfinns beskriven i många kända verk bl.a. i Richard Adams "Den långa flykten", eller nobelpristagaren i litteratur Joseph Conrads "Mörkrets hjärta".

Det som också är bisarrt är att det aldrig någonsin framförts argument hos "gnällarna", att man önskar att lägga ner LKAB. Det är bara de själva som framfört det som motargument, att det är det som dessa "allmänna gnällare" är ute efter. Alltså inte ens saklighet klarar en del av dem att hantera?! Skall det verkligen vara så svårt att ta in, att alla inte känner samma känsla av att "allt är väldigt bra"? Men framförallt VARFÖR gör man sig döv, inför andra människors önskemål, behov, tankar OCH RÄTTIGHETER?

Sedan sitter jag här och undrar, kan de verkligen med handen på hjärtat tycka, att miljön i Malmberget är alltigenom bra? Gör det dem verkligen inget, att väggar/tapeter spricker och att dörrar inte går att klämma igen, att det blir stora sprickor i ytterväggar, att vattenledningsrör inte längre sitter där de borde sitta, att det finns en oro över, att något hemskt är i annalkande med tanke på de alla skalv som sker och dessutom eskalerar, både i mängd och styrka?

Dammet etc. som strålar ut från brytningen, tror dessa übermänniskor verkligen att det inte påverkar dem? Eller att man väcks av stresstankar när skalven kommer: "har något allvarligt hänt"? Droppen som urholkar stenen. Dvs. kroppen har gått in i en fas som är på gränsen till hjärnstress.

Jag blir inte förvånad den dagen, de första larmen kommer att komma, att folk "gått in i väggen", är helt slut som människor! Jag tycker mig ha hört det redan mellan raderna, lite för ofta för att bara kunna skaka av mig det. Det är det som brukar ske med dem, de går sönder inombords. De andra är precis som fångarna i koncentrationslägren, de har ett eget rum, dit ingen eller inget kan nå. Men de som t.o.m. ignorerar så allvarliga tillstånd, undrar jag över. Går de i själva verket omkring med en dödslängtan, eller är de bara allmänt omedvetna?

Tycker att det är ok med tomma gapande affärer, att hela samhället är avskuret helt ifrån varandra och värre skall det bara bli. För att inte tala om förfallet, både det inre och det yttre!

NEJ, jag förstår verkligen inte det här på någon punkt! Är det något som det verkligen borde läggas ner forskning på, så är det just detta fenomen som dykt upp i Malmberget. Här finns många yttringar som ligger där utslängda mitt framför ögonen på en hel forskarkår.

Jag känner en försvarbar krets gamla malmbergare och gällivarebor, som inte heller längre bor kvar och alla är vi lika förskräckta över det Malmberget som finns kvar idag och vad som händer människorna däruppe. Det finns också en skara människor som lämnat Malmberget, de som tidigare i livet sagt, att de skulle aldrig i hela sitt liv kunna tänka sig att flytta ifrån Malmberget. Ändå har de bara gett upp!

Därför att tillslut kom de fram till en punkt, där de insåg att det inte gick att bo kvar under dylika omständigheter. De tillhörde de privilegierade, som kunde lämna, alla kan inte det! Alltså lever många i detta Moment 22. Det finns ingen av oss, som frivilligt skulle flytta tillbaka till det Malmberget, som återstår idag.

Lägger man dessutom till alla skalv, smällar, blockningar, eller vad man nu än väljer att kalla det för, då blir det inte ens en hypotetisk fråga, det finns helt enkelt inte inskrivet på världskartan, trots att vi bär Malmberget i våra hjärtan!

ÄNDÅ sitter det übermänniskor där uppe i Malmberget, som tycker att det är helt ok, på alla tänkbara sätt, inget alls att vare sig reflektera över, eller ens ställa sig frågande till, att andra inte tycker så.

Nej, jag begriper dem bara inte! Det bara är så. Därför att ett NEJ är alltid ett NEJ, oavsett från vem det kommer, eller i vilken situation det än må komma. I det här fallet uttalas:

"NEJ detta är inte acceptabel boendemiljö längre pga. vad gruvbrytningen fört med sig för mig" och då är det också det som gäller.

De som tycker annorlunda får mer än gärna ha kvar den uppfattningen och bo kvar, det har inte "gnällarna" några synpunkter på, därför att något dylikt har aldrig framkommit i någon diskussion överhuvudtaget.

Vårt korta liv, är det verkligen detta vi skall utsätta varandra för?


Åsa-Nisse är på ingående

- den 11 januari 2009, kl 12:57


och jag på utgående.

Mina ögon höll på att trilla ur huvudet, när jag såg vad mannen i huset hade beställt, från ett välkänt företag i Nossebro. Andnöden blev plötslig och alltmer tilltagande allt eftersom jag läste förteckningen över vad som hade trillat ner i brevlådan:

Åsa-Nisse jubilerar + Som polis
Åsa-Nisse + Åsa-Nisse på nya äventyr
Åsa-Nisse ordnar allt + I kronans kläder
Åsa-Nisse flyger i luften + I full fart
Åsa-Nisse bland grevar... + På Mallorca
Åsa-Nisse och tjocka släkten + I popform
Åsa-Nisse på jaktstigen
Åsa-Nisse på semester + På hal is

- Vafasen, har du gjort så för? undrade jag ett par timmar senare vid middagsbordet.

Han såg ut som om han blivit nedstrålad ifrån yttre världsrymden och svarade mellan tuggorna:

- Det var rena fyndet! 49:- styck och hela utgåvan av Åsa-Nisse filmer.

- FYNDET?!?! När har du tänkt se på alla dessa filmer? undrade jag och kände redan hur Åsa-Nisses röst skar genom huvudet.

- När jag är ledig så klart, vad annars? svarade han och höll upp tuggandet en stund, men fortfarande med samma min.

- Vadå ledig? Är vi andra hemma när du skall se på filmerna?

- Javisst, självklart! Jag tänkte kika på dem under någon helg, när vi ändå inte har några andra planer.

- Jag visste inte att du hade planer på att ta livet av mig. Är det livförsäkringspengarna som känns åtråvärda?

- Vadå, nu förstår jag inget! sa han med en ny spelad förvåning.

Därför är det något han VET så är det att dörrarna smäller igen i huset både här och där, när Åsa-Nisses röst skär igenom huset ifrån TV:n.

Minnet sitter fortfarande i, hur det lät och var, när äldste sonen låg hemma för återhämtning, efter en svårare olycka och såg alla James Bondfilmer i ett svep. Ändå spelar James Bond i en helt annan division än Åsa-Nisse. Därför har jag hela scenariot klart för mig, vad samma sak med Åsa-Nisse kommer att bli. Så nu sitter jag och filar på en annons, som jag inte riktigt är säker på hur den skall formuleras:


"ÖNSKAS
tillfälligt boende önskas av två damer
som önskar undkomma en plågsam och utdragen död.
Varaktigheten av det tillfälliga boendet,
önskas tills självmordet är genomfört och livförsäkringspengarna fallit ut".


Nej, det låter inte riktigt bra det här. Den som läser den här annonsen kanske tror att vi är giftmörderskor och inte förstår att det är Åsa-Nissefilmer, som kommer att vara dödsorsaken på filmåskådaren.

Hur katten skall man formulera annonsen?

fredag 9 januari 2009

Generaldirektören på arbetsförmedlingen

- den 9 januari 2009, kl 11:50


har aldrig varit arbetslös. Det säger hon själv i ett reportage.

"Kul för dig då, men det säger inget om vare sig dig, eller dina kvalitéer", tänkte jag efter att ha läst generaldirektörens egen "story".

Därför att har man, som Angeles Bermudez-Svankvist, haft en morsa som suttit på sin breda i 20-30 år på AF, så lär det ha "funnits" jobb för Angeles Bermudez-Svankvist. Det är nog inte enbart hennes egen förtjänst, att hon nu blivit generaldirektör på just AF. Eller tillhör hon den där kategorin, som genast borde bege sig ut och köpa en lott?

Uttala sig just på det här viset, nu när varslen duggar tätt, kändes helt enkelt motbjudande att läsa. Faktiskt på gränsen till det obegripliga, att hon sitter där och yvs över, att hon aldrig varit arbetslös med den bakgrund hon har. Jag beklagar bara att en person i hennes befattning har så dåligt omdöme. Men sådana finns det tyvärr alltför gott om. Trist blir det eftersom det förstör för de, som verkligen sitter i toppen av rätt anledning. Hennes uttalande är dessutom inte bara olämpligt, utan även högst kränkande, i synnerhet i dessa tider, där så många får leva med en oro över morgondagen och risken över att bli varslad och arbetslös. Den egna förträffligheten lär hon få visa prov på, innan hon ens hinner blinka, eller hunnit ur glädjeyran över utmärkelsen. Jag betvivlar i allra högsta grad att hon förstått, att hon själv sitter med Pandoras ask i sitt knä.

Där uttryck av kalibern "det är någon-annans- bord" kommer att gå bort som acceptabelt svar.

Men jag tror att den här krisen kan bli precis det, som kanske var helt nödvändigt på sikt, jag tror att denna kris kommer att "skilja agnarna från vetet". Vi kommer att bli varse vem som verkligen är vem. Det verkar vara på en bred front dessutom, som insikterna kommer att trilla ner framför våra ögon. Bara vi själva vill se. Men att inte vilja se, inte bry sig, är också att ha tagit ställning.

I det här landet har de bestämmande levt oerhört slarvigt och förvaltat vårt pund dåligt. Trots den kris, som var i början på 90-talet, har inte kalkylerats med, att en ny och värre kris skulle kunna vara tänkbar. Är det inte förunderligt så säg? Det är som om det här gänget, som hållit i taktpinnen och bestämmandet hela tiden, bara glidit omkring med två räkmackor klistrade under fotsulorna i sin hybris och inte begripit någonting alls. Girigheten har inte haft några gränser. Jag tror att all girighet straffar ut sig självt, förr eller senare. Tiden är enda faktorn.

Nu sitter det delvis andra personer vid makten och jag kan bara hoppas, att de reder ut situationen och planerar för framtiden. Kanske får de t.o.m. damma av en tidigare idé om "medborgarlön" i slutändan, om de inte tänker återuppliva landsbygden och odla upp marken, som deras föregångare lade i träda och lät växa igen.

Jag kanske är en drömmare, men jag känner framtidstro, trots att jag förstår att dagens kris inte kommer att vara löst i brådrasket. Men jag tror verkligen på uttrycket "kaos är granne med Gud".

torsdag 8 januari 2009

Anette och Rolf Ryrland

- den 8 januari 2009, kl 10:25


http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4351129

Det är lustigt men nog är allt våra vägar genom livet outgrundliga. När jag tänker tillbaka på alla klasskamrater jag hunnit med att ha, tror jag på något sätt att grundtonen i en människas liv slås an rätt tidigt i livet.

Jag minns Anette starkast från tiden när vi gick på Centralskolan i Malmberget, dvs. folkskolan. Vi gick i samma klass. Det var ett underbart gäng flickor vi var. Därför att det var aldrig fråga om att någon inte fick vara med, vi umgicks liksom över hela fältet. De här flickorna som gick i min klass i folkskolan har på något förunderligt sätt, stannat kvar i mitt medvetande på ett högst påtagligt sätt. Jag tror att det beror på att vi var på något underligt sätt "samma själar", som visste att livet kunde verkligen vara gott, rätt använt. Våra vägar har gått åt varsitt håll i livet, men det är en rätt märklig känsla, som infunnit sig i mig, när vi stött på varandra någonstans på vägen, den där känslan av igenkännande och universell samhörighet. Banden som aldrig brast.

Anette, som folkskoleflicka, var en go, ständigt glad tjej, med "drag under galoscherna" (JA, det grunddraget sitter nog i fotknölarna, hon är nog fortfarande energisk, det riktigt känns genom reportaget, även om jag sitter 150 mil ifrån och läser via nätupplagan). Hur energisk Anette var redan på folkskoletiden, skall jag inte helt avslöja men det roligare inslaget har jag faktiskt tagit till mitt hjärta, med att jag själv gör Anettes "piruetter" i ett visst läge, till min familjs stora glädje. Samma piruettdans, som hon gjorde när hon inte haft tid att besöka ett ställe, som borde ha uppsökts för länge sedan. På den tiden hette hon Gundmalm och bodde med sina föräldrar på Malmsta. Föräldrarna var otroligt rara och vänliga och jag har mycket starka minnen av dem, precis som jag har ifrån de andra flickornas. Gundmalms drev en liten kvartersbutik nere i källaren i det lilla huset på Wallingatan/Malmsta, där de också bodde. Jag förstår att det var nog där Anettes eget affärssinne byggdes upp. Därför att det var inte precis någon liten affär hon själv drev i Malmberget som vuxen och att administrera en stor barnaskara kräver också sitt speciella affärssinne. Samtidigt som deras eget hem ständigt varit öppet för alla barn, som behövde en varm famn och trygg miljö att mötas av. Jag undrar hur många barn, som egentligen passerat genom deras hem.

Senare i livet skulle våra vägar tillfälligt åter korsa varandras, när deras egen son Fredrik tävlade för MMCK cross, liksom mina egna söner gjorde. På crossbanan och ute på tävlingarna var det dock mest Rolf som hängde, men naturligtvis fanns även Anette där och deras lilla barnaskara.

Det finns egentligen en hel drös av vardagshjältar och mycket speciella människor, som korsat min väg genom livet, en hel del av dem har varit just klasskamrater. Jag kan inte låta bli att tänka på bl.a. Margit (Johansson också Malmstatös), som inför återträffen 1988, dvs. 20 år från examen på läroverket i Malmberget, skrev till mig: att hon vet inte vad hon egentligen har gjort, hennes liv har mest bestått av barn. Det är väl kanske lite svårt att betrakta sin egen betydelse, när den inte föregåtts av fina titlar? Men det var ett helt underbart, ljuvligt brev! Synd bara att det aldrig blev tillfälle, att bara sätta sig ner och prata, om livet, om barn, om allt det där som vi en gång var och fortfarande är.

Men kan livet egentligen vara så mycket bättre? Jag tror faktiskt inte det. Jag håller med Anette och Rolf, när de säger "vi får så mycket tillbaka".

JAG har också själv gjort den erfarenheten. Fått dessa små kvitton som lagts i min hand, de är mycket värda!

onsdag 7 januari 2009

Giftemålsplaner som gick i stöpet.


- den 7 januari 2009, kl 15:31


http://www.aftonbladet.se/wendela/article4128442.ab

Ja, jäsingen, säger jag bara. Men har man hittat rätt är det väl bara att slå till, även om man nu råkar vara 5 och 6 år gamla och Afrika inte ligger alldeles nästgårds. Det fanns i alla fall rekorderliga planer om vad de skulle göra.

Förtjusande att de hade hittat ett 7-årigt bröllopsvittne, som ville hänga med!

Ni småbarnsföräldrar, glöm nu inte att fråga vad era telningar har för framtidsplaner, dessa är kanske mer avancerade än vad ni tror!

My Dog mässan 2009



- den 7 januari 2009, kl 08:51


är just avslutad och jag kan inte låta bli att skretscha mig i huvudet, när jag ser bilder på hundar iklädda balklänningar, ballerinakjolar, jackor, byxor, hitten & ditten och skor på tassarna. Jag vet inte. Men är det något jag har missat, det där med vad en hund är för något?

Det påminner mig om när jag var i förskoleåldern och jag och Marjetta Ärlebrand klädde ut de små pipande kattungarna i dockkläder och körde runt dem i dockvagn, på Malmbergsbacken i Gällivare och Kurt Bergfors (han som 1968 startade MAX-imperiet på Uno-X i Gve) undrade lite spydigt (med all rätt) vad det var för djurplågeri vi höll på med. Vi lekte att kattungarna var våra småbabysar och till vårt försvar kan jag anföra, att vi var faktiskt bara småflickor, som inte förstod bättre! Förrän de vuxna talade om att så kunde vi inte göra, det tyckte varken kattungar, eller kattmamman om. Den upplysningen var inte så svår att förstå eller ta till sig. Men de här som irrar omkring på mässan med sina hundar, de är redan fullvuxna människor!

Åtminstone ser de ut som fullvuxna damer och herrar.

PS. Fotot av den ljuvliga hundvalpen har jag tjuvlånat av min kusin Lasse, alltså är den en riktig Malmbergshund utan ballerinakjolar. DS.

tisdag 6 januari 2009

"Spöken" på Borgvattnets prästgård?

- den 6 januari 2009, kl 20:39

PS. ligger först i detta blogginlägg. Nu är de spöklikt värre. Fotografiet är helt plötsligt puts väck och en länk är istället på fotots plats. - eller är det så att blogger har ett eget husspöke? DS.



http://www.borgvattnet.eu/


År 2002 var vi på väg upp till Malmberget och hade bestämt oss för att övernatta i Borgvattnets Prästgård där det sägs spöka. Därför att vi hade haft åtskilliga diskussioner, om alla händelser i vår lägenhet på gamla Otterhällan inne i centrala Göteborg, där även de mest gapflabbande skeptikerna tystnade, sedan egna erfarenheter hade gjorts. Sanning att säga har vi ännu inte lyckats klura ut vad som förorsakade alla märkliga händelser i lägenheten. De går liksom inte att förklara med sunt förnuft, eller med rationella förklaringar, som vanligtvis är orsaken till saker och ting.

Vår egen lägenhet hade inte varit det enda samtalsämnet. Ett par mycket goda vänner till oss hade avflyttat från nedersta våningen på Kvarnberget av just denna anledning. Hysa så många "själar" och ensam stå för hyran, det kan ha både för- och nackdelar. Man är aldrig ensam, men å andra sidan finns det tillfällen när man inte är riktigt upplagd för "sällskap" av det "sällsammare slaget". För det mesta brydde vi oss inte, utan konstaterade bara att det var så här det var, "de" fanns också med. Men ibland blev det onekligen lite tröttsamt med tanke på att de t.o.m. hade synpunkter på vart möblerna skulle stå placerade. Ringa hyresvärden och klaga på "snyltandet", eller att begära hyresreducering pga. att möblerna inte kunde få stå där man själv ville ha dem, kändes inte riktigt som om det var ett relevant alternativ.

En av de mer roliga händelserna var, när min då 5 åriga dotter satt framför mig i badkaret, med ryggen snett emot mig. Hon satt och lekte med några plastfigurer på badkarskanten. Jag själv hade sjunkit ned i det varma vattnet och låg mer eller mindre halvdöd och noterade åter den korta figuren, som ideligen passera tvärsigenom badkaret. Ingången hade tidigare funnits där badkaret och badrummet nu fanns, DET är det enda rationella i det hela. Min dotter avbröt plötsligt sin lek, mitt i en mening och sa irriterat:

- Men nu är jag less! Måste han springa fram och tillbaka hela tiden, kan man aldrig få bada ifred?

De många händelser hade gjort att jag läst om en massa olika fenomen, alltifrån självantändning till en giftig svart svamp, vars sporer kunde framkalla hallucinationer och till ytterlighetsgränsen, som var olika sekter och vad de pysslade med och sades kunna framkalla. Men jag blev inte så mycket klokare om vad det hela möjligen kunde handla om i vår och de andras lägenheter i Göteborg. Mer än att vi hade samma fenomen, men olika "skepnader". Jag kunde inte heller finna någon parallell till t.ex. i USA, där en hel ortsbefolkning, som alla bott i trähus som varit angripna av svampsporer. Det fanns en hypotes om att det kunde röra sig om en svampspor som gav hallucinationer. Något som fortfarande var en teori, men inget som de visste något bestämt om, eftersom det även fanns aktivitet som var mätbar.

Vi bestämde oss i alla fall för att se om det kunde röra sig om samma sak i Borgvattnets Prästgård, som i vår och de andras gamla hus/lägenheter i Göteborg. Vi hade i vart fall bespetsat oss på att få oss tilldelat varsitt Certifikat, som man nu får om man övernattat på Borgvattnets Spökprästgård en hel natt. Vilket vi inte betvivlade för ett enda ögonblick att vi inte skulle klara av, med tanke på de många åren i vår lägenhet.

Ja, jag skall genast säga att det är inte fråga om någon övernattning av hotellstandard á la The Ritz i London på Borgvattnets Prästgård, för den som nu tänker sig det.

Vi anlände timman före midnatt till Borgvattnets Prästgård. Ute på trappan till prästgården stod några uppenbart skärrade personer och varmrökte sina cigaretter. Vi log lite överseende när vi passerade dem och hörde samtalsämnet.

När vi "checkade in" dvs. befann oss i prästgårdens kök fick vi information om det rum vi hade tilldelats, "Gråterskornas rum". Min sambos kommentar till de skärrade människorna, som nu hade kommit in till oss andra, var kort och gott:

- Jag tog med mig två egna spöken, om det nu inte skulle finnas några tillgängliga här!

Det var flackande blickar som mötte honom. Men jag och dottern vi flinade, vi vet hur "den slipstenen gnisslar"!

Bäddning ingick inte och sängarna. Vete gudarna förresten om jag vill kalla för sängar. Det var någon form av slak hängmatta. Vi började genast bädda och när jag böjde mig framåt, kände jag hur nackhåren ställde sig på givakt. Det kändes som om en frysdörr stod öppen bakom mig, i samma stund klängde sig dottern fast i mig och vägrade, att ha någon annan placering på sin säng än mitt emellan våra och definitivt inte vid väggen. Vi bestämde att det fick vara så.

Det blev ett väldans skrattande, när vi skulle ta oss upp och ner i sängarna. Djup hängmatta var det länge sedan vi tagit oss in och ur. Man och dotter somnade och jag smög mig ut och hämtade in en knippe gästböcker, som låg i bokhyllan i hallen. Där fanns allsköns läsning och framåt morgonkvisten somnade jag med en bok över huvudet och lååångt ner i hängmattan.

Egentligen hade jag behövt gå på toaletten, men orkade inte ens tänka tanken ut, att försöka ta mig upp ur denna svårbegripliga sov-häng-ställning en gång till.

Efter frukost tog jag och dottern oss in i det rum, där det sades att porträttet av pojken aldrig någonsin hade låtit sig fotograferas. Det blev bara blanka foton. Jag var inte speciellt förvånad över det, eftersom det var motljus från fönstret, som speglade sig i tavelglaset. Jag stod och betraktade tavlan ett slag. Tog ner den från väggen och vände på den. På baksidan stod det bl.a. "KUK".

Jag gick genast och hämtade sudd och försökte utplåna det hela, så gott det nu gick. Jag sa till dottern:

- Skulle mitt porträtt befinna sig i den tavelramen med de orden, skulle jag också protestera.

Jag hängde åter upp tavlan och tog två foton av porträttet, som inte låtit sig fotograferas.

Vid framkallningen visade sig att det var ett porträtt, som i allra högsta grad lät sig fotograferas. Bildbeviset finns nu här i bloggen. Vad som är vad i Borgvattnets Prästgård, det vill jag låta ha osagt. Jag har läst gästböckerna, jag har läst historien och jag har funderat över fenomenen och även tittat på husets beskaffenhet, som faktiskt inte utesluter en helt rationell förklaring. Men sedan finns andra inslag, som däremot inte låter sig förklaras där heller.

Mooooaaahhh...

måndag 5 januari 2009

Lexus, BMW och Mercedes m.fl.

- den 5 januari 2009, kl 10:36

förstora
Jag satt och funderade på det här med ny bil. Följaktligen hade jag samlat på mig en hög annonser och även biltidningar. Där framgick att Lexus IS F hade slagit BMW, Mercedes m.fl:s. värstingmodeller. Man skulle vara en jubelidiot om man hamnade i diket med den bilen, stod det i reportaget.

HA! tänkte jag, vad är det för jubelåsna som har skrivit det, eller har han aldrig varit ute i trafiken?

Men det här med superbra och jämförelsen, det vete gudarna om jag köper den, eftersom vi nu kommer till en liiiten "detalj" i den jämförelsen: prisskillnaden med jämförda bilmodeller. Jag satt där och funderade ett slag, om jag verkligen någonsin skulle köpa en Lexus IS F för 748 000:- fullt utrustad med alla finesser dvs. farthållare för 32 000:-, metalliclack etc. Jag tror faktiskt inte det, även om jag blev snuskigt rik.

Det där med farthållare för dryga 32 000:- det lät också svettigt värre. Så tänkte jag på min "lille Pablo" som jag rattar omkring i. Den har också farthållare, men det är som man konstaterade på Citroën redan från första början: "farthållaren den fungerar när den fungerar". Själv använder jag den överhuvudtaget inte och behöver inte ens bli irriterad över att den "fungerar när den fungerar".

Bilmärke är verkligen en het potatis, spelar ingen roll vem man än diskuterar med. Min vän S-O han sa när jag hade köpt "lille Pablo":

- Men Gun, hur i helsefyr har du kunnat köpa en Citroën? Vet du inte hur det går till när de monterar sina bilar?

Nä, jag hade inte en susning!

Han påstod att de blundar när de monterar ihop bilarna. Men då fick jag i alla fall en förklaring till varför de hade glömt, att ta bort transportsäkringar och en massa skruvar låg lösa på "stekpannan", när jag öppnade motorhuvud och skulle kolla vart alla påfyllningsgrejorna fanns. Jag hade den där saken i handen, som ingen RIKTIG karl skulle drömma om att ens öppna dvs."bruksanvisningen". (Ni damer vet väl under vilken rubrik på datorn ni skall spara sånt, som ni inte vill att mannen skall läsa).

Fast jag vet inte om jag direkt tycker att det tyder på att de hållit för ögonen, när de monterat ihop bilen. Jag tycker det verkar mer som om de gjort det när de ritade bilen. Förut har jag alltid klarat av att byta glödlampor själv, men det fixar jag helt enkelt inte längre. Jag kör in till Henrikssons och säger "nu är jag här igen". Killen (Alexander) i reception som är hjälpsamheten själv, går ut till min bil med ett glatt leende, men det leendet rinner snabbt av. Hans tunga brukar i ett visst läge, halka ur munnen och jag står där och stirrar och är helt fascinerad. Det är svårt att bestämma sig om det ser ut som en tunga, eller om det möjligen är en liten orm, som far runt där i hans ansikte. Man kan också varje gång konstatera att fotarbetet är någon form av nykonstruerad balettpose. De på Balettakademien har inte en susning om vad de missar! Inte nog med det, man kan också samla på sig en hel del nya "kraftuttryck", som man inte hade en susning om fanns!

Men jag vet uppriktigt inte hur man skall ha händerna konstruerade för att lampbytet skall ske smärtfritt. Antagligen skall man ha haft fingrarna ordentligt i kläm, så att det är brutna både uppåt och nedåt på samma gång och väldigt långa och utdragna. Glödlamporna går också på löpande band. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en bil, som varit så "törstig" på nya glödlampor som denna. Nu har jag försökt att lösa det med att pilla dit en större säkring, vi får se om det kan funka.

Fiffigt sätt att tjäna pengar! Det är som alla billiga skrivare till datorer, när man köper bläckpatroner, det är då man inser att tillverkarna tar igen det i slutändan!

Jag fylls ibland av nostalgiska tankar över mina gamla Amazoner, som jag körde omkring i uppe i Malmberget. Där behövde man en riktig tillförlitlig "traktor" för att kunna köra över stock och sten och ploga sig genom rekorderliga snöhögar.

Jag betvivlar i allra högsta grad att "lille Pablo" skulle klara malmbergssnöhögar, jag vet hur "stabil" den var när jag kom rattande vid Ullevi förra året och det låg en rejäl hög snömodd på vägen. Sedan flytten hit har det inte varit alltför många dagar av riktigt vinterväglag. Men minnet av de där 22 åren med att köra i rejält vinterväglag var nog bra att ha inprogrammerat i hjärnbarken, i annat fall hade nog betonggrisarna fått plötslig påhälsning!

Det där med extra kostnader för metalliclack torde också vara en tämligen bortkastad historia, iaf om man bor här i Göteborg. Jag kommer ihåg hur glad och lycklig jag var över att "lille Pablo" var försedd med mörkblå metalliclack. Men efter några svängar med de här blodtryckshöjarna och Göteborgs parkeringsplatser, där man får åla sig ut och in för att överhuvudtaget komma ut och in i bilen, var den saken rätt snart avklarad. Rekordet på det kom faktiskt i somras, då var det någon jubelåsna som hade lyckats skrapa bilen så till den milda grad, att jag funderade om de hade stått med Svinto och skrubbat min bil. Då tänkte jag "aldrig i hela livet jag skulle offra dyra pengar på en fin bil och bo i den här stan, med parkeringsrutor där knappt min lilla bil ryms och så toppat av dessa stolpskott, som skiter blanka i hur de slår upp sina dörrar, eller skrapar de kringvarande bilarna". Snacka om puckade fullblodsegoister.

Jag var för ett tag sedan tillfälligt BMW ägare och får av den anledningen deras tidning i min brevlåda, där kunde jag nu läsa att det fanns en drös med BMW-bilar till kraftigt nedsatta priser. Den som har lite is i magen, kan nog mycket snart göra både lägenhets, hus- och bilklipp, om man nu tänker sig det. Jag bläddrar och kollar vidare och funderar fortfarande på för eller emot. Mest av allt skulle jag inte alls vilja offra en enda spänn till. Men bilar är inte vad de en gång i tiden var, tillsynes eviga.

Valet av bilmärke är en rätt rolig historia. Men kan man verkligen se vem personen är utifrån bilvalet? Jag har en mycket god gammal vän som är psykdoktor, han hävdar att sportbilar är "penisförlängaren nr 1". Är de dessutom röda är det en riktig höjdare!

När han sa det, frågade jag vad han menade med det och då svarade han, att han skulle köpa sig en häftig sportbil, när han fick ärva sin gamla mamma.

Hmm, sa jag och undrade i vilken färg då?

- RÖD, så klart! svarade han.

Undra hur han skattat mig och min gamla VAZ (i mitten på 80-talet), som var paprikaröd och vars rostfläckar gick ihop och blev ungefär samma färg som resten av bilen? Ja, jag menar med tanke på vad de här "kroppsliga attributet" står för, vid valet av bilmodell. Men det kanske ligger något i det ändå? Jag drar mig nämligen till minnes några speciella herrar i Gve/Mbgt. HA!!!

Men det kan väl ändå inte gälla för tjejer?

Eller?

Undra vad jag kunde klassas som, jag med min gamla VAZ, eller Amazonerna?

Önskan om en lång näsa, med en vårta på? Eller var det månntro det omvända "pennprovet", som klarar Göteborgs-Posten med vidhängande tre bilagor, utan att de trillar ner i backen?

I så fall blev det helt rätt!