Google+ Followers

torsdag 30 april 2009

Medborgarförslag, Gunillaskolan & LKAB.

 den 30 april 2009, kl 11:05


Införandet av medborgarförslag, kanske man inte bara så där kategoriskt borde ha konstaterat, att det har man inte råd med, när förslaget "avhandlades" vid kommunstyrelsens sammanträde 20.4.2009.

Varför inte börja "böja där järnet är krokigt"? Sätt upp det på skolschemat i gymnasiet och högstadiet. Mer "konkret samhällskunskap" kunde det knappast bli. Inte med den flerdimensionerade problematiken som finns i Gällivare kommun.

Sedan finns en annan sida av "slanten" och är ytterligare en helt oanvänd resurs. För vad är det som säger att inte pensionärsföreningarna, det gytter av politiska partier, byråd, bysamfälligheter etc. som finns, inte skulle kunna handha något konkret?

Jag kan nog tycka att här får man nog allt tänka mer lateralt, än latrinalt.

Det finns mycket som är krokigt och snett och som nog skulle må riktigt gott av, att nya ögon betraktar från nya synvinklar och utsiktsposter. Jag tror att varje verksamhet, vilket man nog får betrakta en kommun som, mår väldigt gott av att det finns ett aktivt deltagande. Än att man sitter där och förväntar sig att "stekta sparvar" bara skall komma flygande in i munnen. Det är rätt ont om "stekta sparvar", som kommer flygande kan jag tycka mig ha konstaterat vid snart 58 år fyllda.

Läget har varit så alltför länge. Det borde vara fler som funderar på vad de var och en kan tillsammans åstadkomma och tänka ut. Vad var och en kan erbjuda och bidra med för att det skall bli en sund samhällsutveckling. Framförallt vad som måste till för att det skall kunna bli en sund samhällsutveckling.

Förvänta sig att regeringen skall komma rännande med något konkret, när man skriver och begär hjälp, det känns onekligen utsiktslöst. Det vill nog till att man har konkreta krav. Annars blir det nog bara ett slag i luften och känslan av att försöka krama tårar ur hälleberget. Se bara hur hela Malmbergsfrågan han "lösts".

Där har kommunen skänkt bort katastrofalt stora belopp till LKAB. Belopp som får mig att häpna. Hittills har det väl varit en envägskommunikation. Ja, förlåt, kommunikation var väl fel ord i det här sammanhanget. Kommunikation betyder ju att man för samtal, vilket även detta protokoll visar att så är inte fallet.

Tufft av Tommy Nyström att ställa frågan till näringsminister Maud Olofsson, "vem som skall finansiera Gunillaskolans avveckling"? Något svar uppvisar däremot inte protokollet. Dvs. det har i vanlig ordning varit ett "tyst mottagande", eller som Maud Olofsson själv uttrycker det i dessa sammanhang som gäller LKAB: "det är värdefullt att ta del av erfarenheter och synpunkter". Det känns som om kommunen börjat inse att LKAB tappat greppet om situationen.

Men Tommy Nyström borde kanske också ha ställt frågan hur kommunen skall ersättas för det också. Liksom allt annat som de också gått miste om och inte ersatts för och bara förväntas "reda ut", så gott de kan. Men de svaren kanske uppenbarar sig i den planerade "informationen" som LKAB skall ha för kommuninnevånarna före midsommar? Har ni som jag slagits av tanken att det är alltid "information" som lämnas av LKAB. Närmare enväldsstyre kan man väl knappast komma?

"Information före midsommar"?! Men vem vet, Jesus kanske gick på vatten i alla fall? I alla fall tror jag nog att det är det som blir aktuellt, när man efter år 2020 på ett ungefär, skall ta sig till Malmbergets kyrkogård. Då känns det som om den där "blindtarmen" kommer att ha gjort sitt.

Den där "blindtarmen", som skall sammanbinda de olika "kvarvarande öarna" i Malmberget och som nu Gällivare kommun också får kosta på planeringen av, kanske rent av byggnationen vad vet jag. Den nuvarande förbindelsen till Koskullskulle och den delen av Malmberget skall stängas 2012, enligt LKAB:s direktiv.

Kyrkogården ligger 150 meter ifrån där det kommer att rasa och med den där "blindtarmsvägen" dit, känns det onekligen märkligt, att den skall kunna förbli svävande fritt från sättningar och ras.

Nej, allt som sker i Gällivare kommun behöver inte nödvändigtvis hamna i långbänkar och utredas under 7 års tid som t.ex. gymnasiefrågan gjorts, utan att man kommit fram till något. Eller bli det som hela Malmbergsfrågan kostat kommuninnevånarna och framförallt kommer att kosta kommuninnevånarna i framtiden. Det är många timmar som läggs ner runt om på kontoren i Gällivare kommuns regi bara till LKAB:s framfart. Det blir mycket pengar det!

Men vad kostnaderna där har blivit, det tror jag nog inte ens att jag vill veta.

Inte så här före en sen frukost i alla fall.

onsdag 29 april 2009

LKAB vässar klorna mot de utsatta.

den 29 april 2009, kl 12:19


LKAB verkar ha fått ytterligare ett "tillskott" på den fronten, Lotta Fogde. Närmast har hon varit ledarskribent på DN.

Trots det angriper hon nu den fria pressen och har uppenbarligen för avsikt, att gå till motangrepp på den fria journalistiken. Det kan man läsa om i LKAB: s veckoblad och när man läser det, får man den obehagliga känslan av att hennes önskedröm är att lyckas tysta alla kritiska röster. Man behöver knappast betvivla att hon tänker "vidta åtgärder" mot det, som hon kallar för "obefogade angreppen". Därför ser jag med intresse fram emot om framförallt lokalpressen, NSD och NK, verkligen tänker låta sig tystas av LKAB.

"Härska genom att söndra" är en väl beprövad metod och oreda har LKAB onekligen redan skapat på plats, eftersom individualismen sällan är långt borta. Kanske med en blandning av rädsla av de ständigt outtalade, men förtäckta hoten om "inget LKAB, ingen möjlighet till existens".

LKAB har även annat bistånd, som stödjer deras oförmåga, att ställa saker och ting tillrätta. Något som LKAB själva är ensam anledning och orsak till, eftersom det är de som bedriver gruvbrytningen och det hela blir därför rätt infantilt, att skjuta över skulden på dem som drabbas, dvs. privatpersoner boende i Malmberget och faktiskt resten av kommunmedborgarna, eftersom de också i förlängningen får vara med och bekosta LKAB: s framfart. Det är väl kanske därför det blir rätt häpnadsväckande, att lyssna till den "oberoende" journalist på Norrbottensradion, Marita Mossberg. Hon sänder ständigt reklaminslag om LKAB i Norrbottensradion och i Ekonomiekot P 1.

För mig är det fortfarande en gåta, att LKAB inte tvingats lägga undan en del av vinsterna genom årens lopp till just samhällsomvandlingen, som är helt nödvändig pga. gruvbrytningens framfart.

Lotta Fogde låter vidare meddela i LKAB:s veckoblad, att hon noterat hur lätt Villaägarna fått spridning av sin kritik mot LKAB både lokalt och nationellt. Hon anser sig med lätthet kunna se vilka medier, som återger en "lobbyists version av händelseförloppet, utan att fråga om det finns en motbild". Det tycker hon är bekymmersamt. Visst, det kan tyckas bekymmersamt.

Jag däremot tycker att det är mer bekymmersamt, att LKAB fortfarande inte gjort rätt för sig. De har ännu inte köpt upp de fastigheter som är berörda. LKAB har inte heller upphört med metodiken, att vid fastighetsvärderingen jämföra med det av bolaget självt åstadkomna låga marknadsvärdet i Malmberget och därigenom omöjliggöra för invånarna att skaffa nytt hus i Gällivare, eller på annan ort. LKAB har inte heller gjort rätt för sig genom att ersätta de skador, som bolaget har åstadkommit på 178 fastigheter i Malmberget de senaste åren.

I det sammanhanget kan jag inte låta bli att undra, hur skulle Lotta Fogde och toppen av LKAB:s ledning, personligen uppleva, om de tillhörde de här många människor, som är förtvivlade över både miljöproblemen och att de inte vet något som helst om sin egen framtid. Det kan väl inte vara så illa, att LKAB inte inser, att de här människorna i Malmberget sitter i ett Moment 22, just pga. LKAB:s egen hantering?

Personligen kan jag se många problem, som sannerligen inte kan räknas till någon "lobbyists version av händelseförloppet". Därför att det är otvivelaktigt så att:

- Hösten 2007 ägde miljödomstolens förhandlingar rum. I december 2007 kom en deldom. En mängd olika saker skulle utredas bl.a. denna märkliga intervjuundersökning (en blogg som jag skrev 18 mars 2009 i ämnet). Än märkliga har turerna varit dessförinnan mellan LKAB och fastighetsägarna direkt, utan mellanhänder. Slutsatsen jag själv dragit över det, är väl ungefär av kalibern "på ena sidan gatan dammar det, men inte på den andra sidan gatan".

- Fastighetsägarna och länsstyrelsen överklagade domen till miljööverdomstolen. Förhandlingarna var i höstas och domen med avslag på i stort sett allt kom i december. Nu väntar man alltså på en slutliga dom. På en del punkter kommer den kanske nästa år. På andra punkter får de en dom om först ytterligare några år. Domstolen har varit generös mot LKAB med långa utredningstider. Under tiden pågår fortfarande den verklighet, som faktiskt är för fastighetsägarna. Livet tar inte paus för dem.

- Fastighetsägarna har fått lägga ner ett fullständigt orimligt arbete under dryga tre år, med en mängd olika inlagor till bägge domstolarna. Det har krävt mycken research. Därför att bara en har haft chefsjuristen Ulf Stenberg på Villaägarförbundet som ombud. De andra har fått klara sig på egen hand bäst de kunnat med viss rådgivning av denne chefsjurist. Pengar & makt= snackar högst!

- Sent 2006 då LKAB kom med ett motdrag och erbjöd, att utge denna märkliga dammersättning till de värst drabbade kvarteren i Malmberget. Det var strax före jul och de flesta nappade på erbjudandet, trots att det var villkorat med, att man inte fick ställa några ytterligare krav på LKAB vad gäller damning och senare uppkomna skador. I samband med detta erbjöd sig Villaägarföreningen, att förmedla kontakt mellan fastighetsägare och advokatfirman Landahl Öhman i Stockholm för en skadeståndsprocess. De som ville skulle även få driva inlösenfrågan. Advokatfirman sköter detta ärende helt på egen hand ännu så länge. Miljödomstolen har dömt att advokatfirman har rätt att börja förhandla med LKAB om skadestånd. LKAB har överklagat denna dom, så nu ligger den hos miljööverdomstolen. Det är 65 fastighetsägare/46 fastigheter som deltar i processen.

- Vid sidan av detta har flera fastighetsägare haft egna konfrontationer med LKAB, kommunen, Bergsstaten och länsstyrelsen om ditten och datten. Det är något som dessutom fortsätter. Liksom information till olika statliga myndigheter och verk, exempelvis SGU, Strålskyddsenheten, Boverket, Riksantikvarieämbetet. För att inte tala om alla journalistkontakter. Kontakterna med de drabbade äldre försöker de som bor runt gropen att upprätthålla, eftersom dessa äldre personer inte har Internet. Det som också är rätt så typiskt är, att det huvudsakligen är pensionärer som agerar. Denna kamp är periodvis en heltidssysselsättning. Det skulle aldrig gå att kombinera med ett vanligt jobb. Är det ens rimligt att det är detta, som människor skall ägna sina korta liv åt, trots att hela problematiken egentligen borde höra hemma hos den som åsamkat det hela: LKAB?

- LKAB säger sig vilja göra rätt för sig, "men att problemet varit att vartefter processen framskridit har också förutsättningarna förändrats. Det är detta som under 2008 har lett till diskussion bland husägare i Malmberget, som upplever att andra fått bättre lösningar än de själva. Detta är en tankeställare för oss i LKAB", låter det nya "oraklet" meddela i LKAB: s veckoblad.

Jag kanske inte tillhör den allra intelligentaste kretsen personer, men nog haltar det betänkligt mellan tanke och handling från LKAB: s sida och den där viljan att göra rätt för sig, som de låter meddela att de har, den lyser allt med sin frånvaro. Eller är det också en "lobbyists version av händelseförloppet"?

lördag 25 april 2009

Manifestationen mot droger mm. i Gällivare kn.

 den 25 april 2009, kl 10:32


Jag hade verkligen inte för avsikt att fortsätta detta meningslösa bloggande, som inte ens knyter an allas "bloggsvansar" till aktuella nyhetsinslag.

Men det hade varit oansvarigt av mig, att inte upplåta min röst nu.

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta, att man gör det som tidigare inte gjorts i Gällivare kommun. Låt inte även de här ungdomarnas död ha blivit förgäves, som så många andras död före dem har blivit.

Det jag här skriver är naturligtvis bara mina egna tankar, utifrån den yrkeserfarenhet jag trots allt besitter. Jag har en hel del och breda yrkeskunskaper inom området. Men det jag skriver nu är inget som på något sätt är skrivet i sten. Dvs. att just så här måste det vara. Utan ta det mer som en tanke att bolla vidare med.

Jag råder er driftiga ungdomar som inser, att så här kan vi inte ha det i fortsättningen. Som inser att då kommer vi snart, att ha importerat hela det som drogkulturen i Colombia/USA och andra drogliberala länder fört med sig. Med droger följer kriminalitet och med kriminalitet följer utanförskap, med utanförskap är steget inte långt till att man beväpnar sig och sedan är cirkeln sluten.

Ni ungdomar börja lobba tidigt i skolorna. Trots allt är det där den största attitydförändringen kan ske. Ni äldre ungdomar skall vara bra förebilderna till de yngre. Man måste aktivt göra ett val. Det här är bara ett (1) av alla exempel som finns http://www.smart.org.se/wp/ Se till att man skriver kontrakt om att avstå alla former av droger. Det är en bra bit på rätt väg. Sätt upp realistiska linjer!

Barn gör inte som man säger åt dem att göra, de gör som man själv gör! Sedan räcker det faktiskt inte att en (1) av föräldrarna klarar den här balansgången att vara en förebild. Man vet att det räcker med att den andra föräldern inte klarar av hela balansgången, att vara en god förebild, dvs. besitta etik och moral för att det hela skall få en betydligt vanskligare prognos. Maskrosbarn är inte heller ett vanligt förekommande inslag i tillvaron, även om de tack och lov finns.

Behöva som barn och ungdom möta sina egna föräldrar berusade, den ena gången efter den andra, eller som lever i pillerburkarnas värld, eller inte har de moral och etikregler som borde gälla. Vad ger det för signaler? Slut upp med ungdomarna, skriv på någon form av kontrakt ni också, visa att ert läge inte är det som är bra. Visa att man inte är mer än människa och att det är lätt att gå vill. Det är faktiskt också att visa upp en styrka och vara en bra förebild, även om man inte klarat hela balansgången!

Ni andra som redan är goda förebilder, visa att ni faktiskt existerar. Det finns något att falla tillbaka på.

Alla vet att idrotter inte är någon garant för en drogfri miljö. Det kan handla om allt ifrån doping till ett rätt häftigt festande. Den där allmänna devisen om "man kan ha roligt utan sprit, men det är dumt att chansa", tycker jag att det är hög tid att "avliva" en gång för alla. Visa upp ett aktivt ställningstagande!

Handen på hjärtat dagis, skola och arbetsplatser, är verkligen mobbing utrotat? Vad är mobbing? Vart går gränsen? Vad händer i en mobbad själ? Barn och vuxna får till 99% ha kvar sina skador och tillkortakommanden av "vanvård från omgivningen" resten av livet. Är våra liv inte alltför korta för att det skall behöva vara så?

Vi har en helt underbar människa här i Göteborgsregionen, som vet och kan mycket om just detta ämne, Lisbeth Pipping. Hon är forskar på GU, men vad som är bra med Lisbeth är att hon om någon vet hur det är att ha varit mobbad. Bjud in henne som föredragshållare och workshop på olika plan. http://www.pipping.se/nybok/ Tyvärr har Lisbeths nya bok om mobbing ännu inte utkommit från tryckeriet, eftersom det ena trycket efter det andra misslyckats. Det har helt enkelt gått troll i hennes bok om mobbing, men hon har skrivit en bok om hur det är, att ha en mamma som inte kunde ta hand som sina barn. Lisbeth fick bli mamma till sin egen mamma och sedan svek resten av vuxenvärlden henne och skolgången blev till ett helt helvete. Hennes pappa fanns där ett par år sedan försvann han in i t-spritens värld. Jag råder er, låt henne möta er alla i Gällivare kommun, elever, föräldrar, politiker och övriga ansvarskännande kommunmedborgare. Lisbeth är en gudagåva av humor och insikt!

Jag har också varit ungdom, även om det nu börjar röra sig om "förra stenåldern" med ungdomars mått att mäta. Under min uppväxt och ungdom var det fråga om enbart alkohol och sniffning. Men jag kan också se att även "min ålderstillhörighet", allt mer dragits med i narkotiska inslag. Själv har jag växt upp i ett hem där jag siktade första vinflaskan när min pappa fyllde 40 år! Jag är rätt övertygad om att vårt hem hade varit totalt befriad ifrån alla dylika inslag, om det inte hade varit för att det fanns desto "törstigare" omgivning.

Jag vet vilket grupptryck som finns i en kultur där spriten alltid har flödat hejvilt. Jag har också i mitt arbetsliv fått höra av de, som verkligen inte borde ha druckit en enda droppe: "Fan vad tråkig du är". "Ta ett glas och var som folk". "Du kan väl dricka någonting, skall du bara sitta där och vara tråkig?" etc. Tack och lov har de varit undantagen. Men så här med facit i hand, kan jag bli vansinnig vid blotta tanken vilken fullkomlig idioti detta trots allt är och vilka konsekvenser det fått i mitt eget liv, trots att jag själv aldrig haft alkoholproblem, eller någonsin intagit någon form av narkotika. Den som har en alkoholist, eller ett alltför rikligt utbud av alkohol, eller andra droger i sin omgivning blir trots allt lidande, man går inte skadefri.

Varenda representationsmiddag i hela Gällivare kommun, borde verkligen vara helt fri från digra krognotor. Det borde man verkligen skriva ett kontrakt på, offentligt visa, att här har vi inte dylika inslag. Sitta på krogen, eller fina middagar och dricka sig igenom "kompisbeslut", det borde överhuvudtaget inte förekomma.

Naturligtvis skall all langning etc. stoppas genom polisen försorg. Men där har föräldrar, liksom ni ungdomar och andra samhällsmedborgare ett ansvar. Visa vart ni står! Vara medmissbrukare, eller medbrottsling hjälper inte någon! Tro att brott bara förekommer under kontorstid, eller att kriminella element skulle vara någon form av egen ordningsmakt, det är trots allt kopiöst enfaldigt av såväl regionala, som Rikspolisstyrelse och Justitiedepartementet att tro! Men tvångsvården av missbrukare måste också ses över, den fungerar i dagsläget inte alls som den borde göra.

Nattvandrare är ett mycket bra inslag, som visat sig vara brottsförebyggande dessutom, men absolut inget man kan slå sig till ro med. Det är bara de som är ute och rör sig som de möter.

Allt fler barn och ungdomar mår dåligt, liksom allt fler vuxna gör det. Man måste lägga energi på att på allvar se om möjligheter till stödfamiljer och andra olika insatser där man på ett mycket tidigt stadie kan fånga in all denna själsliga ohälsa. Människor blir allt mer isolerade, vi lever inte längre i någon "Bullerbybarnmiljö" som man gjorde på 50-60-talet. Många barn lever utan tillgång till alla sina anhöriga! Vad kan man göra åt det?

Jag har år ut och år in läst via nättidningen om hur t.ex. Dick Lannerblad försökt, att behålla verksamheter för ungdomar. Samtidigt har jag läst hur en del urskiljningslöst valt att klanka ner på dylika saker som körresan till Barga. Tänk efter före! Jag ser hellre att man räddar så många ungdomar som möjligt ifrån att hamna i dåliga beteenden. Det är en långsiktig investering och inte minst en besparing för samhället!

Det finns mycket glädje i att vara delaktig i sitt eget liv, det gäller såväl barn, ungdomar, vuxna och äldre. Alla behöver vara sedda och behövda. Alla på sina egna villkor! Där finns egentligen hur många vinster som helst att göra på hela fronten. Själv har jag haft förmånen att ha många äldre runt omkring mig, liksom hela min släkt, från båda håll, under min uppväxt. Jag tillhör också de privilegierade personer, som haft tillgång till en mentor, rättare sagt flera, både privat och i yrkeslivet. Dessa guldkorn till människor är oersättliga och kan inte nog värderas! Så mycket klokskap, så mycken gratis kunskap som kommit till mig. Man lär sig otroligt mycket om livet självt bara genom ett aktivt lyssnande.

Man måste bli tydlig på att klargöra varför man går i skola, vad syftet är, barn behöver uppbackning, inte fördömanden! Se till att barn har ordentliga hobbyverksamheter, att falla tillbaka på, även i det vuxna livet, då slipper man mycket elände efter den egna livsvägen! Men jag är alldeles på det klara med att man måste ta vara på var och en, inte utgå ifrån att alla vill och skall bli "raketforskare". Alla behövs! Alla är lika viktiga! Vi måste ha ett samhälle som inte är ensidigt. I det sammanhanget sträcker jag därför upp mitt pekfinger mot facken, som utkristalliserat sig, att frångå gammal vanlig hederlig sunt förnuft. Därför att alla behövs. Det är inte så att man i en verksamhet har anställt den värdelösa personalen först! Den här fullständiga idiotin har jag faktiskt sett nog av och vill man kalla sig intelligent människa, borde man överhuvudtaget inte ens befatta sig med dylika saker!

Till er föräldrar vill jag höja ett varningens finger, det finns så mycket droger att tillgå för era barn och ungdomar att det är rent skrämmande. Står det ingen villig langare i något hörn, eller någon som vill "bjuda på" för att säkra sin framtida inkomst, eller finansiera sitt eget missbruk, finns det så mycket via Internet, att jag tror att ni skulle bli mörkrädda om ni insåg vidden av det hela. Jag däremot väljer att inte skriva ut några av dessa sidor, därför att jag vill verkligen inte dela ut någon "reklam" för dessa verksamheter. Men där är något som myndigheterna har att se över rejält. Det gäller trots allt att inte sila mygg och svälja kameler!

Till er alla säger jag: "Låt det spridas positiva ringar över vattnet!"

måndag 20 april 2009

Droger som dödar allt.

 den 20 april 2009, kl 12:09


Dö på en skitig toalett, i en knarkkvart, sittandes mot en vägg, liggandes under en säng med dammsugaren på. Där under sängen där de egna spyorna växt sig svamphöga därför att man legat där död tillräckligt länge, eller dö där världen flimrar förbi i ett obegripligt töcken och man slutligen dör i sina egna spyor, eller hjärnan inte längre orkar och allt släcks ner.

Men drogdöden kan också komma i våldsamma hastigheter, där världen rusar förbi i 100 knyck, eller ännu mer, ända tills färden får ett hastigt och abrupt slut och kvar blir en fullständigt söndertrasad kropp.

Det är det som döden i droger handlar om.

Men drogdöden har otroligt många ansikten och inget skonas i dess väg, hur mycket den än glorifieras, eller förnekas, eller förringas, eller det blundas för dess existens.

Drogdöden kan skörda i helt andra skepnader: en kniv, instucken om och om igen. Skjuten. Strypt. Pulvriserat ihjälslagen. Just därför att man mött en drogare, vars drogomtöcknade hjärna tappat alla former av gränser, eller man mött en hjärna som drivs av drogprofithunger.

Oavsett vilket, döden får en papperslapp runt ena stortån, om den finns kvar! Allt vägs upp och mäts, hjärta, hjärna, lungor, lever, njurar, allt har sin vikt. Allt utom livet självt som redan har flytt.

Dö i sin egen säng i stilla ro, men veta att ryggsäcken man burit med sig genom livet varit alltför tung. Därför att det funnits de i ens närhet, som använt sig av droger, som krossat det liv man hade så många andra drömmar om. Ville så mycket annat med. Det är en annan skoningslös, smärtsam och långsam död. Därför att det livet inte varit självvalt. Ett enda liv där repriser att skapa om, inte är möjliga. Ett enda liv att förvalta. Ett enda liv att leva. Ett enda liv där vi skall hysa alla våra drömmar och önskningar. Istället är det någon annan som trampat runt i allt det vackra man tänkte sig om livet. Önskade sig i livet. En annan sorts död. En död med sorgens förtecken, även om den slutligen möter med lugn och ro.

Inte den död som om och om igen intogs i allt högre doser och allt tätare.
Men dosdöden gjorde inte sitt inträde med en gång. Den döden kom betydligt tidigare. Redan då de första kittlande, nyfikna, aningslösa tankarna om "jag provar" kom.

Döden satt där lugnt tillbakalutad och inväntade, viss om utgången: "Jag tar dig när jag vill."

Det hann bli till en förnedringens Golgatavandring för den, som en gång bara tänkte: "jag provar". Det underbara som livet kan innebära för varje människa, byttes ut i en långsam och tillika säker död i förnedring, där allt blev oerhört smutsigt, fult och förvirrat, som skadade alla som kom i dess väg. Där det verkliga livet blev allt mindre och påverkan av droger tog allt större plats.

Piller, sprit, narkotika, det mesta går att använda t.o.m. ögondroppar och hästpreparat i nytappning. Allting går att sälja med mördande reklam: Kom och köp! Kom och köp! Köp lycka i flaska! Köp lycka i piller! Köp lycka i allt utom livet självt, som är helt gratis!

Nej, det sprids verkligen inga goda, solglittrande, livsbejakande ringar i drogkulturens destruktiva vatten.



- Fotot är från en av min dotters konstutställningar. Installationen heter "Shâh Mât - Kungen är död". Tema i ljus och skugga.

Med detta avrundar jag min blogg: en kamp i ljus och skugga. -

söndag 19 april 2009

Drogkultur, Försäkringskassans krig och

den 19 april 2009, kl 19:39


nationella problem.

Det är märkligt hur "gammal skåpmat" kan öppna ögonen, som om det vore någon nyhet.

Drogkulturen i Gällivare kommun är ingen nyhet. Den är och har alltid varit betydligt mer utbredd än vad gemene man vill ta in. Kanske t.o.m. känner till? Ibland har jag tänkt, att det man inte vill se, det existerar inte heller. Faktum är att det här landet från norr till söder läcker som ett såll och den ena drogen värre än den andra kommer in.

Helt nyligen satt jag och talade med en "kroppsbyggare" från Gällivare, som på allvar påstod, att det inte hade funnits "piller", eller narkotika i Gällivare under 70-80-talet. Skall man skratta, eller skall man gråta? Det fanns det även bland övrig population och skolelever redan då!

Under mina år som jag arbetat aktivt med missbrukare i alla dess former och åtalade i brottmål i Gällivare, har det aldrig varit någon nyhet, att allsköns "skit" florerat fritt. Alla som gjort sig skyldig till brott är naturligtvis inte missbrukare av något slag, men det finns en klar överrepresentation. Alla narkotika, pillermissbrukare, alkoholister, eller blandmissbrukare är inte heller involverade i annan kriminell verksamhet. I alla fall inte till en början. Men sedan när kostnaderna för det egna missbruket stiger, följer som regel ett naturligt led även en kriminalitet i större, eller mindre omfattning. De egna gränserna blir snabbt avtrubbade i förhållande till omgivningen.

De Molotowcocktails som folk petat i sig i tron, att de är "odödliga", "det är ingen fara", "jag kan hantera mitt missbruk", "en sup då och då har ingen dött av" etc. är och förblir en smärre gåta. Hur många gånger jag suttit med någon framför mig, som talat om, att han/hon använder någon form av narkotika istället för alkohol, därför att av alkohol blir man "dum i huvudet av", medan man med narkotika i kroppen "blir så otroligt klartänkt, skärpt och smart", har jag nog sanningen att säga dessvärre tappat räkningen på.

När jag nu satt och läste om de nya dödsfallen under de sista dagarna i Gällivare kommun och började förstå, att de kanske var drogrelaterade. Då började jag fundera på hur många människor jag kunde minnas, som idag är avlidna just pga. någon form av missbruk har varit involverat på ett eller annat sätt. Det blev en skrämmande minnesvurpa.

Vägen till att sitta fast i ett missbruk, kan ske redan vid första gången och det är väl där, som människor lever i en rätt aningslös värld. Steget därifrån till att ägna sig åt att fördjupa sig i drogernas inverkan på den egna kroppen är hårfin. Vart den egentligen går är det dessvärre ingen som på förhand vet. Jag har i mitt jobb träffat på vuxna narkomaner som fallit i gråt, när de insett att de inte klarat av att använda en vanlig sax på sånt sätt, som t.o.m. ett litet barn kan klara av! Nojiga människor med förstört själsliv, där den egna egentliga utvecklingen stannat upp där missbruket tog vid. Verklighetsflykt hos i övrigt till synes "välsituerade" människor.

Tro att det bara gäller en viss bakgrund, eller uppväxt, eller söka förklaringarna i någon form av socialgruppsrelaterat är dessutom fullständig nonsens. Det här är något som slår längs hela skalan, t.ex. partydrogande jurister/läkare, dvs. människor från fina golvytor, till de allra torftigaste av dem alla.

Det finns en djup förljugenhet bland människor också. För hur många känner till att "Kalle", eller "Kajsa" alltid blir kopiöst full, eller spårar ur på varje personalfest/tillställning. Helt enkelt dricker i sådana mängder, att det får följdverkningar för människorna runt omkring dem? Förnekelsen är förmodligen den starkaste förmågan hos de allra flesta människor. Man vet vad som pågår, men man gör sig blind.

När jag nu också läste om försäkringskassans "plötsliga" uppvaknande, då hade jag bara fått nog!

Försäkringskassan och Socialstyrelsen har i åtskilliga år känt till, genom pressens kartläggning, att t.ex. sju av tio medlemmar i HA Stockholmsavdelning, varit sjukskrivna för depression. Nästan alla hade dessutom sjukskrivits av samma läkare. Det förekom t.o.m. nidinslag i media om att det var "deprimerande att vara medlemmar i HA".

Samma sak gäller försäkringskassan i Skåne. Pressen har för otroligt många år sedan skrivit och kartlagt centralpersonen inom HA och att det funnits utländsk verksamhet, som varit i sådan omfattning, att det inte kan ha varit fråga om annat än arbete och inga rekreationsresor. Varför har försäkringskassan förhållit sig passiv under så väldigt många år?

Försöker man efterapa USA:s metod, när man undergrävde maffians makt, genom att ta av dem de ekonomiska möjligheterna till deras fortsatta verksamheter och att kunna klämma dit dem med rekorderliga straff istället för ringa brott?

Men vad skall man kalla det för, när försäkringskassan känt till saker och ting och reagerar så väldigt många år efteråt? "Medhjälp", "försumlighet", "brottsprovokation" ?

Varför just fokus på enbart HA och underordnade, när det finns en herrans massa, som bl.a. följer med invandringen. Kriminella verksamheter som kan få vem som helst att bli mörkrädd och som pressen också kartlagt. Vad har myndigheterna gjort åt det? Ja, lika där, de har förhållit sig passiva. De förhåller sig passiva i stort. Punktinsatser har gjorts med tidvis gott resultat, där man effektivt försökt slå itu och förhindra nyrekryteringen. Men man vet av erfarenhet också genom pressens kartläggning, att de förökar sig lika snabbt, som svamparna växer upp ur jorden, därför att resurserna är för små och helhetsgrepp saknas.

De sista dagarna har man också i pressen kunnat läsa om hur olika maktmänniskor haft någon form av "vakna till liv reaktion", när det gäller bl.a. hedersmord och flickornas levnadsvillkor. Man kan undra vart de varit under tiden det här trots allt har pågått år ut och år in och pressen rapporterat flitigt om det också.

Varför inte öppna ögonen och inse att vi har "importerat" en himla massa kriminalitet. Ibland t.o.m. genom SÄPO: s försorg och som media också rapporterat om och även kartlagt. Det kan väl vara hög tid att vakna ur aningslösheten så här i "sista timman".

Varje människa som kommer hit som invandrare skulle genast informeras om, att här är det följande lagar som gäller:

Vi har inga lagar som accepterar några former av kriminell verksamhet.
Vi har inga lagar som accepterar hedersmord, eller som gör kvinnor till "horor" för att de inrättar sina egna liv på det sätt, som de själva önskar ha. Lika lite som männen är deras förmyndare.
Vi har inga lagar som accepterar, att man ägnar sig åt grov misshandel genom könsstympning.
Vi har inga lagar som accepterar, att man gifter bort flickor redan när de är små, eller mot deras egen vilja.
Vi har inga lagar som accepterar, att någon inte har sin egen fria vilja oavsett kön.
Vi har inga lagar som tillåter slavhandel och prostitution.

Man kan undra varför varje invandrare till detta land inte får en obligatorisk information om vilka lagar vi följer i Sverige, att de informeras om att vill bosätta sig i det här landet, är det följande lagar man förbinder sig att följa och då får man också skriva på att man skall följa dessa lagar. Gör man inte det kommer man att bli utvisad på livstid.

De invandrare som kommer hit av rätt anledning, får bära hundhuvud för en klick invandrare. Hur humana är vi egentligen, när vi har ett dylikt förhållningssätt?

Har vi överhuvudtaget en human invandringspolitik? Vi ger dem hemspråksundervisning, men lär dem inte ordentligt det språk, som de hädanefter skall slå sig fram med genom skola och yrkesliv. Vi sätter dem i skolbänken, pang, bom, helt plötsligt skall de slåss på samma villkor, som vilken svenskfödd unge som helst. Hur humant är det? Blir det överhuvudtaget humant mot någon inblandad? Jag har upplevt prov på omvänd rasism! Men det får man inte heller tala högt om, då blir man klassad som rasist, hur många utländska vänner man än har från helt olika länder! Snacka om dubbelmoral och förljugenhet.

Hur humana är vi egentligen, när vi ser ett problem och blundar in i det längsta? Hur humana är vi egentligen, när vi försörjer en himla massa anländande människor år ut och år in på övriga medborgares bekostnad. Sedan efter åtskilliga år av "karantänförhållanden i arbetslöshet", slänger vi helt sonika ut dem, ungefär som förbrukningsvaror!

Vi har massor av t.ex. utländska läkare och annat yrkesfolk, som idag går och städar toaletter eller är arbetslösa, samtidigt som det saknas yrkeskunnigt folk och händer som kan bistå! Vi har företag som utnyttjar utländsk arbetskraft så till den milda grad, att de inte sällan blir utan lön, eller arbetar för slavlön, ibland t.o.m. med AF:s medverkan!

Vi ägnar oss åt en resursförslösning som är helt otrolig! Vi har den högsta ungdomsarbetslösheten i hela Europa, därför att vi har stiftat dylika regler, som stänger dem ute effektivt. Vi har orimliga regler för "försök till att driva verksamheter". Låt dem som vill driva provverksamhet under t.ex. fem år, innan de skall in i "rullorna" av byråkratisk snårskog!

Men vad är det här för galenskaper egentligen?

I minsta lilla by,

 den 19 april 2009, kl 10:55


kan man finna nästan vad som helst.

Fråga är bara vad man finner, eller tror sig kunna finna.

Den här filen är från U-tube och från Britains Got Talent 2009 och damen ifråga heter Susan Boyle.


lördag 18 april 2009

Domen i Pirate Bay-rättegången + tillägg

den 18 april 2009, kl 09:59


blev väl både förvånande och inte förvånande.

Sedan att den rönt så mycket internationellt intresse är inte att undra på. Det ekonomiska världsläge vi har beror faktiskt på de frikostiga "lönesystemet" och synen på rätt och fel, som är importerat ifrån just USA. T.o.m. i lilla Sverige lyckades vi importera ohyran ifrån USA. Storhetsvansinnet och det tappade greppet om både löner och bonusar, smällde snabbt i taket och plundringen och vansinnet har därefter löpt i ohämmad takt.

Den nye tillträdde presidenten Barack Obama har nu däremot sagt, att här skall ställas in i rättarled. Nu är det lön efter förtjänst som gäller och inga fler försök att råna landet kommer att tillåtas. Man kan väl bara hoppas att Sverige hakar på där också, det var trots allt inte så länge sedan normala förhållanden rådde i det här landet.

Det som jag kan tycka känns något förvånande är att alla fälldes i Pirate Bay. Hur man bundit Carl Lundström till brotten på samma sätt som de andra tre känns lite udda. Men ok. Det är alltid domaren som avgör om det är "mål" och inte publiken. Men skall man jämföra Pirate Bay-rättegången med t.ex. Skandiahärvan och alla andra "härvor", då blir det onekligen en tankeblåknut uppe i mitt hjärnkontor!

Än mer darrigt blir det nog trots allt om detta skall förbli trovärdigt. Då gäller det att svenska rättsapparaten med justitiedepartementet i spetsen omgående tar itu med den regelrätta plundring, som skett i det ena svenska företaget efter det andra. Det är trots allt det som förvärrat det egna läget och fört oss till katastrofens rand med stormsteg.

Gör man inte det kommer det onekligen att kännas, som om "Stureplanshänget" dikterat hur "verserna skall sjungas". Allt tog trots allt sin början med "Stureplanshänget" Monique Wadsted. Ni vet hon som gillar att bli kallad "Hollywoodadvokaten", men epitetet "djävulens advokat", som hon också anser funkar lika bra. Det var efter hennes lilla "besök med tillrättaläggande" på justitiedepartementet i oktober 2005, som gjorde korsdraget i korridorerna, sedan hon låtit hälsa hur USA såg på att Sverige inte uppfyllde sina förpliktelser i upphovsrättsfrågor!

Det där korsdraget, känns onekligen rätt märklig, vid en jämförelse med övrigt inhemskt, som utspelat sig och som inte ens föranlett någon åtgärd. Mer än att finansminister Anders Borg uttryckt att "skulle svenska direktörer vara lika uppfinningsrika, som när det gäller att tillförskansa sig egna förmåner, skulle det inte råda någon kris i landet." En rätt träffsäker analys kan jag tycka. Men vad spelar det för roll om svenska rättssystemet nu väljer, att sitta med händerna i kors och tycka att det är ok. Tja, förutom när det gäller Pirat Bay förstås, där storebror USA slagit an takten som gäller.

Det som nu skett vid Pirate Baydomen, att den läckt ut innan domen gavs, håller jag som högst osannolikt att det skulle vara någon "golare" vid domstolen som ligger bakom. Då borde det hela trots allt ha slagits upp stort i pressen och inte enbart i "Piratlägret". Jag har i färskt minne vad som skedde efter "Stureplanshänget" varit och läst lusen av justitiedepartementet. Kort därefter inledde polisen och åklagarväsendet sin offensiv mot Pirate Bay. Av "någon förunderlig anledning" släcktes hela polisens datasystem ner, när polisen hotade att släcka ner Pirate Bays.

Jan Guillous ord om Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander: "en Pippi Långstrumpfigur som är helt overklig" känns idag ännu mer skrattretande. Samtidigt som jag undrar hur långt "fildelningen" nu tagit sig. Å andra sidan, kan man nu hacka sig in i självaste Pentagon och bara vara en, som knappt når upp till skrivbordsskivan, så varför inte. Vi lär aldrig få veta vem det var som "läckt" domen.

Personligen laddar jag aldrig ner några filmer från nätet och jag köper mina skivor över disk, de jag själv vill ha tillgång till av en mer varaktig karaktär. Än att de bara drar runt i radion, eller på TV. Därför att för mig är det i samma kaliber som om jag skulle planka in mig på konserthuset, eller gå in i bokhandeln och stjäla med mig en bok, eller vad som helst. Jag tror det hela handlar om att jag fått med mig i min uppfostran, att man betalar för det man får och gör rätt för sig. Något som alla feta direktörer och småskojare tydligen gått miste om i sin uppfostran.

Däremot måste jag villigt erkänna, att mina besök hos U-tube och hur det funkar med stimpengar, när radiokanalerna lägger ut sig på nätet, känns som en mindre snårskog att ta sig igenom. Vad är det som är lagligt och vad är det som är olagligt undrar jag över idag, där alla gränser är utraderade så skickligt av hela rättssystemet. Sist men inte minst hur funkar det egentligen i så fall med FRA-lagar och Sveriges "inköp" som skedde av "storebror" dessförinnan etc.

Finns det några rättskaffens människor nu för tiden? Hur vet vi att vi säkert är det, när gränserna blivit så totalt utsuddade.

Vad är det för värld vi lever i egentligen, kan jag inte låta bli att undra.

Nej, det blev precis som jag befarade, när jag skrev min blogg om Pirate Bay-rättegången. Då undrade jag om jag verkligen skulle förstå domslutet och vad den verkligen grundar sig på i förhållande till vilket samhälle vi lever i idag och vilken dubbelmoral som därifrån flödar.

Om jag var förvirrad innan, så är det inte hälften emot vad jag är idag. Leva i ett land där man har både rött och grönt ljus igång samtidigt, dvs. som säger både JA och NEJ samtidigt, kan göra vem som helst förvirrad.

Jag är förvirrad. Men jag undrar är jag fortfarande ett ensamt UFO, eller är jag i gott sällskap?

Tillägg till min blogg. På NSD:s fråga om domen är rätt eller fel, lägger jag min röst på FEL. 

Jag tror på lag och ordning, men vi har ett regelverk, som är en snårskog och godtycke tycks vara det som är rådande. Det hela tycks vara beroende på vem som anklagar och vem som sitter på den anklagades bänk. Vi är inte lika inför lagen.

torsdag 16 april 2009

Vissa schakdrag funkar inte.

- den 16 april 2009, kl 16:40


Jag hade precis skivat en liten papaya med osthyveln och pressat lite citron över. Gröpt ur en passionsfrukt som jag strödde över det hela. Lax utan lax, kallar dottern rätten för. Då hörde jag åter pipet från brandlarmet, som är kopplat till SOS Alarm. Hon och jag hörde det igårkväll och jag vaknade av ett pip inatt, därför insåg jag att jag får väl ringa larmföretaget och be dem skicka ett nytt batteri till brandlarmet, eftersom jag inte hittade det batteriet på stan sist det behövdes bytas.

Efter att ha väntat en lång stund i telefonkön, rasslade det till och en ung kille svarade. Jodå, det skulle kosta 500:- om de kom och bytte batteriet.

- Men jag kan byta batteriet själv, du behöver bara skicka det till mig. Jag vet hur jag skall bära mig åt med SOS Alarm vid bytet, insisterade jag.

Tystnad i luren, sedan hördes hans röst:

- Kan du trycka *2 och tala om vilken sektion, som visas på larmpanelen, fortsatte han med samma "intresse" i rösten.

- Det blir nog lite svårt att få telefonsladden att räcka dit, sa jag.

- Aha, du har ingen sladdlös telefon, nu lät rösten ungefär som om han skulle trilla ihop död av tristess.

Nej, just det "Einsteins brorsa" tänkte jag, men sa istället:

- Nej, jag ringer inte ifrån en trådlös telefon, men om du väntar i luren går jag och trycker *2.

Konstigt men en del saker vet man på förhand hur det kommer att sluta och det var också så det hela slutade.

Men lydig som jag är plockade jag upp den bärbara telefonen och kopplade in mig till "Einsteins brorsa" och lät ifrån kontrollpanelen meddela:

- Det funkar inte.

- Aha.... lät han och så blev det tyst i luren.

Han måste nog ligga död på golvet nu av tristess, tänkte jag, men så hördes rösten igen:

- Försök med att trycka på "visa/ok" två gånger.

HA! tänkte jag skadeglatt, eftersom jag redan visste resultatet.

- Klar att aktivera, hördes den färdiginspelade rösten från larmpanelen.

- Nej, det funkar inte. Men du jag ringer nu bara därför, att jag ville ha ett nytt batteri till brandlarmet, fortsatte jag.

Tyst i luren och sedan hördes hans röst igen:

- Försök med att trycka på "visa/ok" två gånger, igen, sa han och lydig som jag är gjorde jag det. Samma resultat. Naturligtvis!

Tyst i luren en bra stund, man kunde riktigt höra hur 25-öringen snurrade runt uppe i maskineriet på honom.

- Det är nog brandlarmet, konstaterade han och nu lät han som larmpanelens röst, fast i manlig tappning.

- Men det sa jag redan när vi började det här samtalet, sa jag. Jag vet att det är brandlarmets batteri som är på upphällningen, kan du bara vara så vänlig och skicka mig ett batteri?

Ny tystnad i telefonluren.

- Det kostar 600:- att få alla batterier utbytta, det är lika bra att byta alla batterier eftersom de har samma livslängd, lät nu "Einsteins brorsa" meddela.

- Nej, men stopp och belägg, svarade jag, jag bytte batteriet till brandlarmet för drygt ett år sedan och det batteriet kostade ca 150:-. Det här trådlösa larmet byttes ut för ett par år sedan och än har inget batteri bytts ut i den anläggningen. Hittar du inte på saker nu?

Ny tystnad i luren.

- Du måste byta ut alla batterier och det kostar 600:- och då kollar vi genom hela larmanläggningen samtidigt, fortsatte han i samma mässande ton, men nu hade han uppenbarligen vaknat till liv och vädrade morgonluft.

- Du, tack, jag tror det får räcka nu. Jag vill inte fortsätta det här samtalet längre, sa jag och lade på telefonluren.

Nej, nu tänker jag begära absolution, när jag hämtar upp "hushänget" från Landvetter sent ikväll. Han får ringa till "Fort Knox" imorgon och be dem skicka ett nytt batteri, även om han är överhopad av sitt jobb.

Ibland känner jag mig som en liten unge, som ingen lyssnar på.

Bilden: ABSOLUT copyright på, dotterns alster!

onsdag 15 april 2009

Ibland exploderar mitt skratt,

- den 15 april 2009, kl 10:27


utan att jag har en chans, att hindra det hela och jag tänker om mig själv, när jag ser förödelsen som det medfört: "se nu vad du gjort igen din flamsmaja!"

Därför att av någon anledning har jag en ful ovana. Jag sitter och sippar på mitt te, med den obligatoriska skvätten mjölk i, när jag läser mail, inlägg, reportage, bloggar på NSD och NK.

Jag har också kommit underfund med, att jag är nog trots allt en väldigt avslappnad människa. Även i mitt ätande, eller drickande, eller lyssnande, eller iakttagande, eftersom det är i dessa stunder som katastrofen alltid inträffar.

Igår hände det igen.

Hela dataskärmen, tangentbordet och skrivbordet var fulla av utsprutande te & mjölkblandning. SPLASH mitt i skärmen och drip, drop, drip, drop...

Anledning?

Jo, det var den här underbara/e (?) dysterkvisten under signaturen "Det ena utesluter det andra" i min egen blogg.

Här hade jag "slitit" med bloggen på morgonen. Det hade hunnit bli åtskilliga "hasa-runt-meter" i trädgården och längs golvytorna inne i huset, innan det hela satt i huvudet och jag slutligen kunde slå mig ner den korta stunden vid tangentbordet. Som om det inte vore nog, jag hade blivit tvungen, en stund senare, att ändra innehållet, för första gången i mitt bloggarliv, därför att den visade sig inte vara helt sanningsenlig. Men jag tyckte själv att jag hade lyckats andas en smula göteborgshumor i ett nog så trist ämne.

Snacka om att leva i en villfarelse och bli avsnoppad och fimpad på två röda!

Därför vad blev responsen av denna sagolika dysterkvisten "Det ena utesluter det andra"?

Jo, kort och kärnfullt: "Vi har egna bekymmer i Malmberget".

Det blev en déjàvue-upplevelse av dignitet. Där jag plötsligt såg min dotter i 4-års åldern framför mig, där hon på pricken härmade dysterkvisten Ior med ihopskrynklat nylle och hopsjunken hållning, som sa med släpig röst: "jag vill ogärna att ni sitter i maten", när några hade farit runt i hans älsklingsföda "tistlar".

Ior. Åsnan i Nalle Puh. Vars liv är en enda lång suck av dysterhet och vars livsvy består av den lilla plätten han står på och muttrar och tycker att allt bara är eländes elände och han kunde lika gärna vara död, ingen skulle ändå lägga märke till det.

Det gör ingenting dysterkvisten, "Det ena utesluter det andra", fortsätt du att vara koncentrerad på Malmberget. Ibland är det nog med den egna tillvaron. Det är då man reagerar så. Men i dylika stunder känner jag intuitivt, att det är synd, att jag inte är någon William Henry "Bill" Gates III, som kunde erbjuda ett litet välbehövligt miljöombyte.

Jag är också koncentrerad på Malmberget, eftersom mina band inte är avklippta i något stycke till mitt egna jag. Jag kommer alltid att vara förbunden med Malmberget, även sedan det sista flyttlasset lämnat Malmberget. Dvs. om de inte också flyttar hela kyrkogården, vilket nog är mindre sannolikt, att LKAB skall kunna omsätta i praktiken. Trots allt är jag realist och jag har postat mina brev till både Bergsstaten och Länsstyrelsen, framfört mina egna åsikter om den begärda bearbetningskoncessionen , eftersom jag också är berörd.

Det är väl möjligt att jag någonstans långt in i framtiden kommer att lägga mitt egna jag i träda. Ett jag som är sammanbundet med Malmberget. Kanske kommer jag då att gräva ner den här ständiga saknaden på något sätt i mina egna inre tomma rum.

Men till dess skall jag fortsätta att vara den där utåtriktade människan, som jag ända sedan födseln har varit. En som står där med båda armarna utsträckta till livet och mot hela världen, en värld som är betydligt större än min tanke någonsin kan bli, hur mycket jag än anstränger mig.

Men i de tankarna som jag själv bär, där skall jag även i år glädjas åt alla de fotbollsungdomar, som kommer att komma ifrån norr och alla andra väderstreck, hit till Gothia Cup i Göteborg. Det är en bra upplevelse för alla dessa fotbollsungdomar och det gläder mig, att de får möjlighet till att göra detta: Möta andra människor och miljöer, det är också en viktig del av livet. Man får mycket egen växtkraft av dylika saker.

tisdag 14 april 2009

Liten rapport från den egna ankdammen=Ändrad!

- den 14 april 2009, kl 09:02


Det rådde lynchstämning här i Göteborg, när det ryktades att inte en enda från Göteborg skulle inviga "Gamla Ullevi", som skall stå klart här i slutet av april. Det var Metro som introducerat den felaktigheten med hjälp av f.d. kommunalrådets "förvirrade bistånd". När "han" talar stannar hela Göteborg och håller andan. Dvs. invigningen skulle helt och hållet skötas av personer från Fjollträsk uppgavs det.

Det är första gången som jag har anledning, att gå in och ändra innehållet i en redan publicerad blogg, men efter att han fått en mail i min mailbox av "Göteborg & Co", Stefan Gadd, med de rätta uppgifterna, gör jag naturligtvis det. Jag vill verkligen inte bidra med felaktiga uppgifter i min blogg!

Men nog är det allt bedrövligt att det är Fjollträskarn, barn-Tv & Allsång på Skansen-Anders som skall sköta snacket, när det finns så många göteborgare, som är både pålästa och lämpliga. Det gäller trots allt en sportarena! Vem som har bestämt det? Tja, det är "gubbmaffian" med f.d. kommunalrådet i spetsen för stadsverksamheten, som kallas för "Göteborg & Co". Så "känn ingen sorg Göteborg", det är Fjollträskarna som nu tar över skutan, sedan får man väl benämna den med "Nationalarena" bäst man vill, från "Göteborg & Co":s sida.

Varför den nya arenan skall heta "Gamla Ullevi", kanske du undrar över. Jag gjorde också det ett slag, men jag har lagt av och har helt och hållet kapitulerat. Men sinnesförvirrat är bara förnamnet, därför att nu säger folk "Nya Gamla Ullevi" och det är också det som skrivs, när de skall beskriva vilken arena de menar. Det är lite av både rött och grönt ljus samtidigt. På alla andra ställen i Sverige och runt om i Europa heter det "Arena", alltså hade valet av "Göteborgs Arena" sannolikt varit det mest logiska att kalla eländet för.

Men så har vi ju tillgång till ännu en "gubbmaffia", språkprofessorn Sture Allén, mer känd som ständige sekreterare i Svenska Akademien. Inge kattpink här inte! Han har nu i egenskap av sin "utpost" meddelat, att just namnet Ullevi har ett värde som är värt att vårda, inte bara nationellt. En viktig aspekt på namnet har för språkprofessorn varit, att det skall vara ett svenskt namn. Förslag på engelska har därför lämnats därhän. En fullständig överloppsgärning, eftersom göteborgaren inte kör med dylika inslag, när de döper sina byggnader etc.

Språkprofessorn Sture Allén behövde dock 32 timmar på sig för att komma fram till att Gamla Ullevi även framöver ska heta Gamla Ullevi, som nybyggd fotbollsarena. För det debiterade han Göteborgs stad 44 800 kronor det betyder en timpenning på 1 400:-.

Saken är den att den gamla arenan hette Ullevi, när man så byggde det nya stora Ullevi, kom man att kalla den gamla för just "gamla Ullevi" och den nya för enbart Ullevi.

Men så tyckte man väl att man skulle visa prov på äkta storhetsvansinne, som man nu har i den här stan, när det gäller just fotboll och därför revs "gamla Ullevi". Fråga mig inte varför, den hade nog räckt och blivit över precis som tidigare, eftersom det finns en herrans massa olika fotbollsplaner runt om i stan. Det finns inte en enda stadsdel som inte har åtminstone en fotbollsplan, men de flesta har flera stycken! Enbart i stadskärnan finns Ullevi, Gamla Ullevi och så även Heden, som har en massa olika fotbollsplaner!

Tja, det skall bli intressant att följa utvecklingen, för att inte tala om vad det sinnesförvirrade med namnet kommer att ända ut i. Göteborgarna kommer inte att anamma, att man går omkring och kallar något för "Nya Gamla Ullevi", som formellt heter "Gamla Ullevi". Jag håller nog en slant på något i stilen med "Kålleseum", "Frisparken", "Huligannästet", eller något annat typiskt "gôteboskt". Det är trots allt få byggnader och saker som i folkmun verkligen kallas det som de formellt heter och hade de frågat något gammal gôrgo gôbbe i Majorna, eller Masthugget hade det nog låtit:

- "Dô, Kålle vad tôcker ru att Gamla Ullevi skall heta?"
- "Den ska la änna heta AvSparken!"

Det här är trots allt staden där inget är stramt, eller "fint i kanten", eller "utrikiskt". Här bär saker och ting gamla hederliga götebosska namn.

Ex. statyn uppe på Avenyn vid Stadsteatern/konserthuset/konstmuseet heter "Poseidon", men i folkmun är det allt "Kålle me´ tosken" (Han har en fisk i ena handen, alltså en torsk enligt göteborgarna). Statyn vid Kungsportsplatsen är egentligen Karl IX på en hingst, gjord i 88% koppar och går under namnet "Kopparmärra", kungen har man alltså rationaliserat bort, medan hästen, alltså "märra", har man lagt vikten vid. Katolska kyrkan vid Heden kallas för "Hedendômen", något så flott som en "Dom" är det rakt inte, utan snarare en tegelbyggnd, som kunde gå för nästan vad som helst om inte klockstapeln hade funnits där. Skandiahuset kallas för "Stora Olyckan". Parkeringsbåten döptes kvick om till "P-Boten" (en parkeringsbot, av det kostsammare slaget är trots allt det som man får i den här stan). Elverket kallas för "El-Lyse-Palatset" (travesti på Elysepalatset i Paris) osv. Det finns nästan ingenting som inte bär märkliga smeknamn.

Då vet ni hur landet ligger till, när ni skall skicka era fotbollstelningar till Göteborg för sedvanlig Gothia Cup, som i år infaller 12-18 juli 2009, världens mest internationella ungdomsturnering i fotboll från 60 olika länder, inklusive en himla massa fotbollsstjärnor från Sveriges avlånga land.

Det är då det gäller att flô på sig om man inte vill knô sig alltför môcke.

måndag 13 april 2009

I bögskräckens tecken.

den 13 april 2009, kl 11:14


Efter frukosten imorse satt jag och läste TT-Reuters. Där beklagade sig en upprörd polsk lokalpolitiker i Poznan över, att hans lokala zoo hade inköpt elefanthannen Ninio.

"Vadå, tänkte jag först, gillar han inte elefanter?"

Men det var inte det saken gällde. Det visade sig att lille Ninio visat sig föredra hannar framför honelefanter.

- Vi betalar inte 37 miljoner zloty (80 mkr) för att bygga Europas största elefantpark och sedan ha en bögelefant boende där, lät han meddela.

"Nähä", tänkte jag, log i ena mungipan och funderade vidare över hur man är begåvad, om man hakar upp sig på någons högst privata sexliv.

Jag har liksom aldrig kunnat förstå det där resonemanget, att förskjuta någon pga. deras sexuella läggning.

Det finns många som t.o.m. anser att människor med homosexuellt läggning inte skall få skaffa sig barn. Visst inser jag att det kan finnas problem kring barn, som har två "föräldrar" av samma kön. Därför att jag har själv upplevt den problematiken på mycket nära håll och har själv fått "ikläda mig ett falskt moderskap" bara för att hjälpa barnen i vissa sammanhang. Men detta har inte skett pga. att de här föräldrarna inte har varit tillräckligt kärleksfulla mot sina barn, utan har kommit sig av omgivningens problem med att kunna hantera situationen! De barn som inte har en dylik dysfunktionell omgivning, har inte denna problematik! En familj kan trots allt bestå av så många olika sammansättningar. Inbördes relationer är något som små barn överhuvudtaget inte funderar över. När de väl börjar fundera över det, är det den vuxnes ansvar att förse dem med rätta verktyg. Vilket fördömande pga. någons sexuella läggning inte är.

I lördagskväll orkade vi inget annat än ligga utslängde framför TV:n i halvkoma, efter en dag i försommarens tecken. Då var det "Italiensk meny" på TV 2. Eftersom vi är vansinnigt betuttade i Italien blev beslutet enkelt. Intet ont anande blev vi därför försedda med en rejäl dos av "bögskräckens avarter". Programmet handlade om att Italien inte vill lagstifta om partnerskap och med Silvio Berlusconi, som numera styr rodret, finns den frågan inte ens längre med på agendan!

Hur Italien kan få vara med i EU är därför en delikat fråga, men detsamma gäller faktiskt också Sverige, som ännu inte skrivit under de avtal som erkänner vårt eget URFOLK, samerna.

Mest skrämmande var nog trots allt, människorna som kom till talas i programmet. De fick det att låta som om det är någon "modefluga" i att födas till att vara homosexuell!

Men hur korkade och insnöade kan människor egentligen bli? Mest bedrövligt i hela kråksången är trots allt att det är Vatikanen, som är den största anledningen och står för den massiva hjärntvätten bland sina "dyrkare" och normsättare. Alltså inom en patriarks välde, där det rent procentuellt finns flest pedofiler och sexuellt avvikande på lönelistan än inom något annat yrke! Det är till att vara hängivna "människokärlek", som deras tro säger sig ha sin grogrund i.

Jag tänker fortfarande idag på de här två italienska "bögarna". Den ene av dem ville till varje pris få omgivningens förståelse, medan den andre insåg chockat hur grymma människor är. Han gjorde också den reflektionen som varje normal människa bara kan göra i det fallet. Han insåg hur älskade och beskyddade de båda två hade varit av sina egna familjer och omgivning, eftersom de aldrig någonsin hade behövt konfronteras med dylika saker tidigare.

Den som nu eventuellt kommer att bjuda på några citat ut Bibeln, som rättfärdigar det hela att förskjuta och ibland även förfölja homosexuella, har jag ett och annat "tänkvärt" citat ur Bibeln att bjuda på. HÄPP!

Men en sådan ny ljuvlig försommardag, som denna och med tanke på dagens blogginnehåll, kan jag inte göra annat än tänka på alla de underbara stunder, som jag och min vän Ole haft tillsammans. Ibland har det hänt att vi suttit uppflugna i varsin kaféstol och diskuterat "läckra" killar som gått förbi. Han hade ända sedan han varit liten känt sig som en flicka, trots att han inte såg ut och inte heller betedde sig som en flicka. Han var bara en otroligt go´ och glad, humoristisk och omtänksam människa.

Man kan ha mycket roligt med en riktigt god vän, som är lagd åt det andra hållet. Det är en vänskap med helt andra förtecken. Även om det onekligen kan uppstå en del "intressanta situationer".

Jag minns så väl en gång min dotters irritation över Oles "evinnerliga omsorger". Han hade knutit om hennes rosetter i håret och rättat till och borstat av hennes kläder för vilken gång i ordningen som helst, medan hon själv var i full färd med att mata tuppen i Svanparken och hasa runt på backen för att prata med hönsen. Tillslut brast hennes tålamod och hon utbrast irriterat:

- Du är som en riktig låtsasmamma!!!

Det "gick en ängel genom hela Svanparken" i Malmberget, sedan brast både jag och Ole ut gapskratt, det var ju alldeles sant det som min treåringa dotter hade vräkte ur sig.

Ole avled en stilla morgon 1996 i HIV, som han i oförstånd och med krossat hjärta införskaffat sig i Köpenhamn sommaren 1986.

När jag och min dotter satt där tillsammans med den döde Ole, som låg ovanpå sin egen säng i sitt lilla sovrum, iklädd sin älsklingskostym och en liten spröd ros instucken i sin hand, kunde jag riktigt höra hans glada skratt inom mig och hur han kärleksfullt böjde sig ner mot min dotter och sa precis som han alltid hade gjort "min lilla prinsessa och älsklingsros".

Vad vet "bögskräck" om älskliga människor, som vandrar på vår jord?

Inte mycket!

söndag 12 april 2009

LKAB:s nya sparplan,

 den 12 april 2009, kl 10:08


verkar vara en idé kläckt av självaste filmfiguren Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, i Jönssonligan. Det saknas inte heller inslag av Vanheden och "Dynamit-Harry", så det här kan nog bli en riktig soppa. Dock tyvärr inte på film, utan i det verkliga livet!

Fråga är nu bara hur de LKAB-anställda skall motta denna "plan", med sänkta löner.

Själv är jag rätt övertygad om att facket IF Metall kommer, att gå bolaget till mötes till 100 %, då den dagen kommer. Det har ju varit det stuket på det "nya" Metall och jag håller med en mycket gammal företagsledare, med ett stort socialt- och rättspatos. Han hävdade att facket kommer att gräva sin egen grav, när de inte ens lär sig att läsa bokslut. Har man inte de rätta styrmedlen i sin hand är man också chanslös och har inget att argumentera, eller ens förhandla om och med.

Nu är det så illa på många fronter just när det gäller facket, att jag gissar att de "gamla" hederliga metallarna roterar runt i sina gravar. Liksom de nog också lär göra över de senaste LO ordförandena, som suttit på sina vackra stolar med feta löner och kohandlat bakom ryggen på de egna medlemmarna. Det är det inte bara det sista "stjärnskottet" som gjort, även om hennes kuckelurande blivit mer känt än tidigares.

Jag skulle ha full förståelse för om ett sådant krav från LKAB, om sänkta löner, skulle komma i ett läge där det varit fråga om att bolaget gick med förlust och läget såg allvarligt ut och man inte kunde planera upp det här på ett annat sätt, tills konjukturen åter är "på banan". Vilket den med det historiska perspektivet sett kommer att vara.  

Men att göra det i ett läge, där LKAB åter visar en stigande och en ENORM VINST och där aktieägarna också blir rikligt belönade, är bara så magstarkt att jag undrar:  

När slutade de här människorna att vara just RIKTIGA människor?

Hur dum tror de egentligen att folk i gemene man är? HUR mycket vinst skall de egentligen ha för att kunna betala ut de löner som de har tecknat avtal om?

100 Mkr?

Snacka om att "kacka i eget bo!"

lördag 11 april 2009

De nya anklagelserna mot Calle Jonsson,

 den 11 april 2009, kl 13:07


och nu även föräldrarna, blev väl bara det man kunde befara skulle kunna ske, när Calle och föräldrarna gick ut i media och talade om, att han hade blivit torterad av grekisk polis.
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4560773

Det var inte ordvalören "mycket bryskt behandlad" de valde, utan faktiskt "tortyr". Därför var jag också rätt förvånad över, att de aldrig gjorde någon anmälan om den påstådda tortyren. Kanske också anledningen till att jag själv blev rätt fundersam, när resten inte gick ihop med vad som fanns att läsa i media. Men det kan å sin tur bero på att inte media återgivit saker och ting riktigt.

Målet har aldrig varit avslutat, trots att det hela tog sin början sommaren 2001. Det här har varit en rättsprocess med många förtecken. Man skall också komma ihåg att bara den inledande rättsprocessen tog väldigt lång tid.

Nu är det visserligen många år sedan det hela var högaktuellt och det var frekvent i media. Men nog var det allt en hel del omständigheter som var rätt extra ordinära.

Det finns två helt olika uppgifter om vad som egentligen har skett.

Den ena är Calle Jonssons egna uppgift: att han varit ute med två kompisar och någon tjej och festat och Calle har inte knivskurit någon. Jag har fått den uppfattningen att han förnekar, att han ens träffat den knivskurne personen.

Det andra är offrets och dennes vittne, som påstår att Calle Jonsson är den som hamnat i slagsmål med offret och det hela slutat med att Calle stuckit kniven i sitt offer. Jag förstår inte hur de rent praktiskt, på felaktiga grunder kunnat peka ut just Calle och han bundits till platsen, om han inte ens varit där!

Sedan vet jag att jag undrade hur Calle Jonssons tröja kunde ha blod från offret, om de överhuvudtaget inte hade träffats. Vad jag förstår så har kläderna omhändertagits till analys så pass långt efteråt, att jag inte begriper mig på hur blodfläckar av den kalibern, som nu återgivits i pressen, skulle ha kunnat hamna på Calle Jonssons tröja, även om de nu felaktigt varit förvarade tillsammans. Jag vet inte men jag har själv vid ett tillfälle blivit tvungen, att förvara blodiga kläder tillsammans med andra och det blev inte ett sådant resultat.

Något har hänt, fråga är bara vad, den saken är det väl egentligen enbart Calle själv som vet. Föräldrarna sitter inne med andrahandsinformation, alltså det som Calle valt att berätta.

Men vad jag känner spontant har saknats hela tiden i den här historien, är frågor som om Calle burit kniv. Har han ens varit innehavare av en kniv? OM så har varit fallet, varför då? Det är inget normalt att springa omkring med en kniv på sig, när man är på semester på Kos, det är trots allt inte en fjällvandring det är fråga om. Var det offrets kniv? Vem som ägt kniven tycker jag faktiskt är den springande punkten, därför att den säger faktiskt en hel del om situationen och förhållningssättet! Har Calle varit inblandad i någon dispyt någonstans under den här vistelsen på Kos, det känns inte heller oväsentligt. Är han en sån som är inblandad i slagsmål? En sak är i alla fall helt säkert och det är också det, som fått mig att känna mig högst tveksam till Calles utsago om vad som hänt. Han var inte ensam på Kos och inte ens ensam ute den här kvällen, jag saknar faktiskt hans resesällskap i vittnesbåset! Varför har de inte vittnat undrar jag?

Det som blir beklagligt är, att en ung människas liv, inkl. hans anhörigas liv inte kunnat återgå till normalt läge, trots alla dessa år. Men med de nya anklagelserna, som nu riktas inte bara mot Calle, utan även mot hans föräldrar, ser det onekligen ännu mer dystert ut än det gjorde från första början. Det finns också dessvärre en hel del obesvarade frågor från båda håll, i alla fall med tanke på vad som framkommit genom media.

Det här med att sticka iväg till utlandet i "glada vänner sällskap" och festa runt och vara så pass ung, är en mycket vansklig historia. Man bör nog faktiskt inte vara så aningslös och veta vad man riskerar bara vid att vara överförfriskad ute i det offentliga livet, såväl i lilla Sverige som utomlands och oavsett ålder. Resa till ett nytt land, innebär också att man faktiskt bör förstå, att svenska normer, svenska lagar och svensk rättsprocess är en sak och utländska normer, utländska lagar och utländsk rättsprocess är något helt annat.

fredag 10 april 2009

Långfredagen

den 10 april 2009, kl 13:38


handlar om utsatthet, övergrepp, maktmissbruk och människans ensamhet inför döden.

Men också om förlåtelsen.

När man kommit i så låsta positioner, att den enes övergrepp överskuggar livet för den andre, finns inget annat att konstatera:

Förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.


Fotot: "Guds öga", som denna vackra Nebulosa kallas, är riktad emot oss någonstans där ute i universums outgrundliga evigheten.

torsdag 9 april 2009

Finlands riktiga nationaldag

den 9 april 2009, kl 11:05


infaller idag.

Det hävdar i alla fall en riktig "finne" som jag känner. Han brukar sitta där med sin "makkara" och "morapuukko" i högsta hugg och tälja sina korvskivor, samtidigt som morakniven viftar på i samma takt, som han pratar och det kan bli "môcke´ de´".

Han som hävdar att "det en svensk dricker en lördagskväll, det spiller en finne på sig" och det där med att den finska nationaldagen skulle infalla den 6 december, det är bara ett almanackspåhitt, påstår han lika glatt. Där vilar det inte många ledsamheter. Inte ens när det är "högt panntryck" under mössan, som då är neddragen långt ner i pannan, efter ett alltför flitigt duttande ur dunken med "Skogsstjärnan". Han är onekligen en av mina "sällsammare" bekantskaper, som har så många funderingar, att t.o.m. jag mitt UFO känner mig tämligen normal.

Han är ingen typ trots flitigt moraknivsanvändande, han är lugnet självt och jag tror inte ens en större jordbävning skulle kunna bringa honom ur fattning. Kniven det är hans universalverktyg, man kan nästa inte ens gissa sig till vad man kan använda en morakniv till. Den funkar hela registret ut. För honom är det lite av "inte utan min morakniv".

Men visst finns det onekligen en och annan, som tycker att det är något att satsa på, att sticka kniven i folk. Jag nöjer mig att använda knivar till mattallriken, eller till matlagningen. Farligare än så är jag trots allt inte.

Min äldste son är nog inte helt ense om den saken, eftersom han fortfarande och trots sin ålder, sitter och djupanalyserar vad maten innehåller och ser ut som om det är något farligt, eller anfallande, som ligger upplagt på tallriken. En fullständig innehållsförteckning av ingredienser i maten borde egentligen alltid ligga vid hans mattallrik, så att han vet vad han ger sig in på. Han påstår:

"att han blivit misstänksam mot min matlagning på ett tidigt stadium, eftersom man kan återfinna precis vad som helst i maten".

Det kommer ifrån mannen som uppfunnit "Saftodi" och andra "smaksensationer". Men äpplet faller väl inte så långt ifrån trädet. Det har inte någon av mina "äpplen" gjort.

I Sverige är påsken i alla fall något helt annat, än den kyrkohögtid som reglerar helgdagarna. Visserligen bär sig en del åt, att det absolut inte är svårt att tänka sig att de verkligen gått in för hela påskkittets ursprung. Med sista nattvarden på skärtorsdag, då det gäller att äta och framförallt dricka så "ögona blör". För att ända ut i känslan av korsfästelse och döden på långfredagen. Sedan när de väl nyktrat till är de i tillståndet, att känna sig uppstånden ur det döda. Alltså har de under påskhelgen genomlevt hela Jesusstuket alltifrån festen, pinan, döden, uppståndelsen. Men också vandringen längs Golgata vars själsnöd varje suput så väl känner sig befryndad med.

Vara påskkäring med kaffehurra, kvast och hela utstyrseln. Vandra kvarteret runt och ringa på, det tillhör de mer nervkittlande barndomsminnen från skärtorsdagen. Däremot långfredagarna, minns jag med en djup suck. Ni som står över alla grammatiska komparationsregler vet att detta var den absolut "dödaste" dagen under hela året, eftersom det inte fanns någonting som var öppet. Hela Sverige var tillbommat och stängt. Som kronan på verket spelades det sorgemusik på radion från tidig morgon till midnatt.

Dagens foto, som är taget från en av dessa långfredagar, är inget vidare. Men just den långfredagen tillhör den roligaste av dem alla. Det var Rune, Clair, Ingemar och jag som fick den strålande idén, att vi skulle åka till Helge bortåt Korpilombolohållet till och "dricka kaffe". Alltså en resa på dryga 40 mil, varav en del gick över en vinterväg, som vid återresan hade hunnit bli nog så vattenfylld och vansklig.

Det var den här påsken som grabbarna hade inventerat Runes farmors baskerförråd. De såg inte riktigt kloka ut, eftersom de stukat till baskrarna, den ene värre än den andre. Som kronan på verket hade de alla solglasögon, varav Rune sin farmors klotrunda solglasögon. Det var Rune som var fotografen och alltså inte med på fotot.

PS. Ja, just det man kan inte bli så mycket mer än död, så dödare och superlativ: dödast kan omöjligen existera. Tja, förutom på den tiden då långfredagarna verkligen var långa och bedrövliga som en evighet. DS.

onsdag 8 april 2009

Annika Östberg överförd till Sverige.

 den 8 april 2009, kl 09:10


Jag har mycket svårt att förstå detta våldsamma arbete och de kostnader, som detta fört med sig för svenska skattebetalare. Nu även specialchartrat plan från USA till Sverige och ett sällan skådat hov, ungefär som om det är fråga om något kungligt som kommit till stan.

Annika Östberg kommer att kosta svenska skattebetalare ytterligare avsevärda summor, eftersom hon nu bara byter fängelse mot fängelse. Men för hur länge? Jag gissar att detta varit hennes plötsliga längtan till Sverige, vi har lite andra regler, alltså kommer hon väl vara ute på två röda i vårt samhälle, som fortfarande då har allt ansvar över henne rent ekonomiskt.

Här finns en liten historik om Annika Östberg, även om den är delvis friserad i kanterna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Annika_%C3%96stberg

Jag har mycket svårt att förstå på vilka grunder man prioriterar en tungt kriminellt belastad person framför alla dessa bortrövade svenska barn till andra länder. För dem har UD och Sverige aldrig någonsin lyft, eller lyfter ett finger för. Man behöver inte ens gå utanför landets gränser. Bara i Sverige finns det åtskilliga föräldrar och övriga anhöriga, som inte har en aning om hur deras barn, eller barnbarn har det.

Av någon anledning är vi i det här landet väldigt bra att "städa" hos andra länder, men sköter det egna "städarbetet" väldigt illa!

Det finns också svenska medborgare i andra länders fängelser, som sitter där med livet som insats, en del av dem helt utan att ha blivit formellt anklagade för något överhuvudtaget. http://www.freedawit.com/aboutDawit Dawit Isaak saknas fortfarande sedan 2001 från sin arbetsplats i Domkyrkan här i Göteborg. Genom Domkyrkans försorg är han inte totalt bortglömd, de har lyckats få media att hålla någon viss form av uppmärksamhet. Justitiedepartementet och UD däremot gör inget överhuvudtaget trots att det framkommit, att han blivit utsatt för tortyr och nu är i så dåligt skick, att man inte har en aning om hur det egentligen är ställt med honom.

Ibland tycks det sannerligen inte saknas resurser till att ordna saker och ting, medan annat bara på sin höjd bemöts med en axelryckning och i de flesta fall inte ens det, trots att det händer i det egna landet.

I boken "Sorgfågel" som den svenska journalisten Lena Katarina Swanberg skrivit, genom att intervjua Annika Östberg i fängelset i USA, har Annika Östberg skildrat sig själv, som en person som viljelöst följt de män hon haft förhållanden med. Det går faktiskt stick i stäv med hennes brott och vad som verkligen framkommit, när man håller sig till sanningen, utan att ägna sig åt skönmålning i efterhand. Hon har inte innehaft någon underordnad roll i de begångna brotten, som man nu försökt att omskriva i efterhand.

Det finns många barn som haft en problematisk uppväxt, men de har ändå inte blivit kriminella och på ett så förslaget sätt riktat dödligt våld mot andra människor. Ett dödligt våld som måste betraktas som ren avrättning, utan en enda tanke på vad det egna egot fört med sig för andra människor. Det är faktiskt det som Annika Östberg gjort sig skyldig till i USA. Jag har mycket svårt att glorifiera henne, den glorian den hänger betänkligt på sne´ i mina ögon.

Jag hade helst sett att de hade behållit henne i USA. Det har inte gått någon nöd på henne där eftersom vi faktiskt har betydligt mer angelägna ärenden att ta hand om. Det finns inte ens kognitiva vårdresurser till att ta hand om dem, som redan sitter i svenska anstalter, därför blir detta inte så lite förvånande på samtliga punkter!

tisdag 7 april 2009

Naturrum i Stora Sjöfallet. Vad tycker du?

den 7 april 2009, kl 12:48


Förslagen kan man se på

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4554046

Det är klart att det alltid är väldigt kinkigt, att bilda sig en bra uppfattning med enbart en enda bild att tillgå. Därför att där har man inte en susning om material, eller hur själva inredningsarkitekturen ser ut, eller byggnaden ur olika perspektiv etc. ser ut. Det hela blir rätt oseriöst helt enkelt. Men oavsett det, hade det onekligen varit roligt att veta hur webbläsarna spontant känner med de oerhört knapphändiga som finns att tillgå. Själv satt jag och flippade runt på de olika förslagen, redan första gången den här tävlingen och bilderna dök upp. Nu när de står där åter känns det faktiskt, som om jag inte kan motstå frestelsen, att vilja veta vad folk i gemene man tycker.

De olika förslagen är:

Goahti. "Har en avsmalnade form och skall bygga på ett utsnitt ur en tältkåtas form." Det kan man sannerligen inte i sin vildaste fantasi ens föreställa sig med den bilden som syns på webben. Det ser mer ut som en nybliven fotograf varit i farten. En person som håller på att fototräna med sin nya kamera och inte vet hur kameran funkar. Men ok då, jag får väl tro på beskrivningen. NEJ, säger jag, för antigen är det verkligen en fullskalig bågstångskåta, eller så är det inte det, dvs. som nu namnet "Goahti" betyder. Antingen eller, känner jag. Den går bort för mitt vidkommande. Den känns lika upphetsande som en påse maränger med en liter Arla.

Alegahtsem. "En böjd byggnad med entré mot söder." Namnet är onekligen fantasieggande, så till den milda grad att jag riktigt tycker mig kunna känna vad som föregåtts det. Det här namnet tyckte jag lät som något sprunget ut "Gotham City" och det var så jag började snegla vart seriehjälten Batman skulle dyka upp någonstans. Men Batman på besök i Stora Sjöfallet? Meh... inte ens uppgiften "entré mot söder" kan få mig att bli uppeggad.

Vachas. "En träbyggnad med samiska influenser." Njae, inte enligt mig, jag förstår inte ens vart de influenserna sitter. Så korkad är jag. Vachas, floden som flyter fram och faktiskt är det som faller över mig, när jag betraktar byggnaden. Det här är det förslag som verkligen föll mig i smaken. En sån där känsla av "kärlek vid första ögonkastet" och tycke uppstod. Då kan jag bara hoppas att insidan också innehåller samma känsla som utsidan. För mig är anblicken och känslan en blandning mellan fjäll och vatten, med sina berg och vågtoppar. När man placerar en byggnad i dylik miljö, tror jag att det är viktigt att byggnaden kan bli en förlängning av själva omgivningen. Så ser jag på riktigt seriös arkitektur.

Rakkas. "En byggnad i tre plan." Rakkas dvs. "sovtält." Njae, nu räcker inte ens min fantasi till. Det känns inte som något enkelt, snarare som något våldsamt tungt, som fallit ner ifrån någon obestämd plats i universum. Jag hoppas att resten av ritningarna ger en annan känsla. Men tre plan? Ser jag till Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn, så kan jag bara säga att det är en given flopp! De gamla museibyggnaderna, har man större tålamod med. Därför att man VET på förhand att här ÄR det tungrott värre, att ta sig igenom.

Snöfällan. "En rund byggnad som vintertid blir en snöskulptur då snön driver in och fastnar i ytterväggen." Jojo, de där arkitekterna vet inte HUR besannade dessa tankar kommer att bli, men kanske inte riktigt vad de tänkt sig. Jag minns nämligen en morgon när jag vaknade till "det stora snöovädret" av en ilsket ringade telefon. Hela Göteborg var lamslaget och jag själv kunde bara skaka på skallen och tänka: "det är ju tur att norrlänningarna inte beter sig likadant, då skulle hela norrland vara stängt och igenbommat minst 5 månader om året". Jag bodde då granne med "runda huset" uppe på Otterhällan i centrala Göteborg och den morgonen vaknade jag till en första insikt och utsikt, att hela "runda huset" var försvunnet! HUR hade det gått till? Det var inte förrän jag yrvaket ställde mig upp på golvet och kikade på det numera försvunna "runda huset", som jag kunde upptäcka, att det trots allt stod kvar där. Det fanns bitar i nedre delen av huset, där snön inte hade lagt sig tätt som ett stödbandage, när snön yrt omkring.

"Snöfällan", låter som en travesti på "Björnfällan". Kul tanke med utformningen, men den byggnaden passar nog bättre på de här breddgraderna, där den inte skulle se ut som en mysko iglo större delen av vintern. Påminner lite om den återuppbyggda "Restaurang Trädgår´n" här i Göteborg, som brann ner för andra gången i dess historia och nu ståtar där i något, som inte ens påminner om det älskade ursprunget. Enbart ett enda stort plockepinneverk, eller spjälstaket, som jag inte begriper mig på vari skönheten skulle ligga.

Solvarv. "En byggnad med elden som naturlig mittpunkt." ?... Hmmm... Elden? Hur jag än tänker får jag det inte till något hållbart och eldliknande. Hur skulle man kunna återskapa det? Våldsamma lampor i gult och rött i husets mittpunkt, där besökarna får gå omkring med solbrillor, eller sotade glas, som man får ha när man kikar upp mot solen? Blir det inte lite svårt att titta på konst då? Låter mer som en fågel Fenix, minus poängen.

Sålunda blir mitt val, utifrån denna enda bild "Vachas". Vilket blir ditt val?

PS. Jag hoppas att denna enormt vackra, raritet på bilden får plats i det nya naturrummet, så att den ÄNTLIGEN kan få komma till sin rätt. Där den nu hänger passeras den väl bara av trötta kommunpolitiker, som med oseende ögon drar förbi den. DS.