måndag 31 mars 2014

Årets första citronfjäril och humla siktades i lördags.

Det var en sagolik dag med solen som gassade. I ett av de otaliga träden satt spillkråkan, som har sin hemvist där uppe och knackade ihärdigt. Fågelkvittret avbröt ibland den stora tystnaden och så föll detta ihärdiga knackande från spillkråkan in då och då.

Det är så förunderligt tyst däruppe, även om det bara är en bit ifrån vårt eget hus, som är beläget nere i negerbyn. NEJ! det är ingen rasistisk beskrivning. Bara en beskrivning över hur vårt villakvarter är utformat. Dvs. husen står staplade nära nog på varandra med påslakansstora tomter. Det gällde ju för girighetens ansikten, att få in så mycket pengar som möjligt. Hamoni till övrig bebyggelse, eller någon djupare tanke, är en svunnen tid och inget man längre tänker på. Det mesta är ett skrivbordsverk, utan den minsta tanke på hur verkligheten ser ut, eller vad som hade kunnat bli bättre för människorna, som skulle bo där.


Jag tänkte på det, när mitt lille barnbarn mödosamt traskade runt på det, som kommer att bli hans eget paradis att växa upp i. Det är onekligen rätt skönt att inse, att han kommer att ha en rekorderlig yta att joddla runt på. Jag minns min egen uppväxt och kan därför inse vilken frihet, som han också kommer att få ta del av. Nu, än så länge tar han sig inte ens ut på vägen, så där i första brådrasket. Utan även jag, som har en snigels fart hänger med i svängarna. Än så länge är väl bäst att tillägga, därför att han har många likheter med mina barn när de var små.

Det var en gammal trädgårdsintresserad dam, som ägde denna sommarstugetomten och lilla sommarstuga, innan sonen köpte den för ett decennium sedan. Ännu kan man spåra de mest överraskande växtarter, även om nybyggnaden på toppen av klippan krävde sina tribut, liksom en liten "felräkning/felmätning", som lantmäteriet gjorde. Uppfarten fick höjas 1,5 meter med kattskallar, innan körytan upp till huset kunde komma till. Sålunda blev det mest pannkaka över den gamla tantens odlarvedermödor i terrasserna på väg upp mot huset. Det blev också en nog så fet överraskning för sonens plånbok.

Det är lite Malmbergskänsla är det över det hela, kanske är det därför jag gillar den delen bäst, där den hänger sig fast längs berget. Man hör också precis, när något fordon är på väg uppför den branta stigningen. Liksom man också hör vad som sägs, även av de förbipasserande, eller de som är ute på sina egna stora tomter. 


I slutet av vår utevistelse så hade vi kommit upp på den stora altan. En man i kortbyxor (jo, här tror man, att sommaren är kommen för att solen tittar fram) kom baxande på en parablybarnvagn med ett litet barn i. Han hade även en liten fröken i släptåg, som han inte hyste någon önskan om att gå tillsammans med. Hon hade därför kommit en bra bit på efterkälken. Jag blev först lite bekymrad, eftersom hon såg ut att kunna vara max fyra år. Men det var inte samtalsämnet hon hade valt med mannen. Där var det räfst och rättarting.


Den lilla spensliga gestalten, en brakskit hög, hade en hel del synpunkter om det där "innan du gifte dig med mamma"...

Genast så fäste det udda ekipaget mitt lille barnbarns intresse, därför hängde han uppe på altanräcket, som skjuter ut över klippavsatsen, för att lyckas få en glimt över räcket. När det inte funkade så bra, eftersom nästippen precis kom över räckets kant, så kikade han istället mellan spjälorna i räcket.

Undra vad han tänkte, medan han betraktade det märkliga ekipaget ute på vägen. 


Jag själv vet i alla fall vad jag själv tänkte, medan jag betraktade hans lilla forskande ansikte. Om ekipagets familjeproblem tänkte jag inget om. Däremot tänkte jag:

Tänk Lucas, att jag är så gammal och ändå vet jag fortfarande inte vad den där fågeln heter, som sjunger så vackra melodislingor och som ger förebud varje år om att en varmare tid är på väg. Jag hörde den första gången för mer än en månad sedan och då sökte jag den åter på nätet. I hopp om att jag skulle kunna hitta just den fågelsången. Den sjunger så fina melodislingor, som man blir så himla glad av!

Men det var än en gång helt förgäves.

Undra om du, när du blir stor Lucas, kan berätta för din farmor vad den fågeln heter, eller hur den ser ut...


Eller skall det bli en av alla dessa frågor, som livet aldrig kommer att få något svar på...





fredag 28 mars 2014

Vinn en resa till Kalifornien!

Det lockande erbjudandet trillade ner i min mailbox igår. Nästan så jag såg mig själv fundera över hur jag skulle packa resväskan. Men så läste jag vad som krävdes och då insåg jag ju direkt, att jag är så diskvalificerad som jag någonsin kan bli: 

Ta en selfie när du bär Lindex vårkollektion och dela dem på Instagram och du och en vän kan få åka till soliga Kalifornien. 


Visserligen är min outfit numera lika "häftig", som fashionista Kate Hudsons. Den sistnämnda känner inte några som helst egna begränsningar, utan ger styltips! Jag önskar att jag hade modet, att publicera den bild som följde med mailet och visar fashionguruns outfit. Men jag antar att jag inte skulle hamna på favoritlistan hos Lindex om jag gjorde det. Det där med att fashionistan håller till i USA gissar jag är extra tillkrånglat, det kan leda till hot om stämning med ännu mer hotelser om dryga skadestånd för sveda, värk, förtal etc. sedan mina ord träffat rätt öm tå.



De brukar ju vara rätt bra på att visa musklerna. Jag vet ett reklamföretag här i Göteborg, som gjorde en så bra hundmatsreklam, att de fick ett hot om stämning från USA, om de inte drog tillbaka reklamen. De gillar inte klapp på fingrarna och att någon kan vara duktigare här i lilla gudsförgätna Sverige, där vi inte är biggest, eller ens tror att vi är Guds utvalda.

I vart fall visas i mailet en bild av en person, som yrvaket och i all hast verkar ha dragit på sig en sönderfransad ryamatta, en illasittande blus, som hamnat på tre kvart och inte har något att dölja i bröstväg. Dessutom gör de uppkorvade byxorna av modell hängmodell och taskig passform inte några större imponerande intryck på mig.

Mina tankar för mig onekligen till Bagladyn, som fanns här i Göteborg på 80-talet och hade sin hemvist under den stora rhododendron vid Hagakyrkan, eller till mig själv, när jag hasar runt här hemma iklädd något, som ser ut som en totalhavererad tillika obäddad utdragssoffa från 40 talet.

Skall vi snacka outfit så skall vi! Släng sig i väggen Kalifornien. Jag är inte på väg!
Skorna som fashionista Kate Hudson valt till sin outfit, skall vi inte ens tala om. Råttorna verkar ha varit i farten och gnagt hål överallt...

Nej, på det hela taget verkar det vara en uteliggares verk, där inget ens påminner om att kunna harmoniera ihop i kulörväg heller.

Jag kan undra hur det kommer sig, att nutidsmodet alltid är en väldigt dålig kopia av något som funnits tidigare i modets historia. I det här fallet skall det väl föreställa en dålig kopia av 60-talet.

Jag har på vinden i några kartonger betydligt häftigare saker från 60-talsmodet. Men passformen är inget vidare idag på de plaggen. Jag skulle nog inte ens kunna tränga in ena armen i ena byxbenet, eftersom jag påminde om Twiggy på den tiden. Tja, förutom då, att jag hade både rumpa och byst. Men vågen sade något liknande....

torsdag 27 mars 2014

Herr H sitter vid frukostbordet och låter som om han har bomullstussar instoppade i näsborrarna,

samtidigt, som han harklar sig och läser högt ur dagens Göteborgs-Posten.

Det är Sture Hegerfors samlade O-roligheter, han läser högt för mig under ett ljudligt suckande, snörvlande och snorande. Snorandet och snörvlandet kommer sig av att Herr H, den inbitne Hallsbergaren, tror att lite sol betyder sommarväder i alltför lite kläder ute på golfbanan.

För mig är det en gåta, att den mannen inte bryter ihop av alla dålig vitsar, som han konfronteras med.
Ja, alltså nu menar jag Sture Hegerfors, inte Herr H.  

Vis om mina egna talanger för roliga-historier-berättande, avstår jag mer än gärna. Därför att en god vits, eller historia förtjänar inte att dö en plötslig död i sotdöden. Det gör den om det är jag, som är den muntliga berättaren.

Däremot finns det inget jag uppskattar mer än en riktigt god vits, eller rolig, eller dråplig historia. Livet skall trots allt fyllas av glädjeämnen, det där andra får vi vare sig vi vill det eller ej.

Idag är dagen efter ett 11 års kalas. HA! kanske någon tänker nu, vad är väl ett 11 års kalas mot en lössläppt 50 års brakfest. Den som säger, eller ens tänker det, har aldrig varit på ett 11 års kalas vid den här åldern, som jag nu befinner mig. Därför att där överträffar både ljud och aktivitetsnivån det mesta. Inklusive vad som kan inträffa. Man har liksom ingen som helst aning om vad som egentligen väntar runt knuten och i de mest oväntade och obevakade ögonblick.

Aktivitetsnivån på en själv, när man slutligen hamnar hemma i soffhörnet, är lika med noll och påminner starkt om total utmattning. Det är som att ha ankrat upp i stilla hamn, efter att nyss ha kastats av och an i ett stormande hav i en herrelöst eka, utan minsta tillstymmelse till roder, eller åror, eller land i sikte.

Det konstiga är ju, att när de egna barnen var små, så betydde inte barnkalas detsamma som det gör idag. Det är som om jag för var dag som går, inser mer och mer varför den biologiska klockan sätter stopp för eget barnalstrande. 


OM man nu inte är som sir Elton Hercules John förstås, som vid 66 års ålder har en 1 åring och en 3 åring! Nu är det inte så att jag läser skvallerpress, utan jag satt och såg på Graham Norton show här om natten, när kroppen inte ville finna sig i att hålla tyst och låta mig sova.

Jag var 35 år, när jag fick mitt sista barn. Då tänkte jag, när hon är 35 år då är jag 70 år. Det kan väl fortfarande vara någorlunda ok. Jag kan tänka dylika tankar, därför att av egen erfarenhet vet jag, att det är inte roligt att vara helt föräldralös rätt tidigt i livet. Det är så mycket som förblir outtalad, osagt, oreflekterat, odiskuterat.

När Herr H:s mamma avled helt nyligen, sa jag till honom, att du kan vara glad över att du blev helt föräldralös först vid 66 års ålder. Du har i alla fall haft en rimlig chans, att göra allt det där O-gjorda.

När jag och bonusbarnbarnet brukade busa med Herr H, innan hon var borta ur tiden, brukade Herr H alltid ropa:

- Mamma hjälp!
Och då lärde jag bonusbarnbarnet, att han skulle säga till sin farfar:
- Din mamma bor i Skåne!

Nu är hon ännu längre ifrån hjälpen i underläge, vilket 5-åringen nogsamt poängterade för sin farfar vid den sista brottningsmatchen.

Resumén för gårdagens 11-års kalas måste ändock gå i glädjens tecken. 

Så vad gjorde det, att tårtan som var beställd hos Libabröd i Gamlestan, http://www.liba.se/Product.asp?CategoryId=2 hade haft en dyslektisk konditor, som inte hade kunnat stava till Gabriel, på den smaskiga prinsesstårtan, utformad i bästa fotbollsstuk och

...att 1 ½ åringen(som alltid vägrat haklapp) efter mat och tårtintaget, såg ut som om hans kläder bokstavligen hade plöjt sig igenom menyn

... och att innan själva 11 årskalaset startade, hade det "mjukstartats" med en mjukfotbollsmatch inomhus. En match som med lätthet hade kunnat slå en hel fotbollsarenas ljudnivå, ojustheter och märkliga matchinslag från deltagarna.

11-åringen som själv är ett hängivet, tillika duktigt fotbollsess, hade till födelsedagspresent bara önskat sig av oss: Att få träffa Zlatan

Ibrahimović och Cristiano Ronaldo. Slutligen det lilla enkla tillägget, att han skulle få spela en match med nyssnämnda fotbollslirare.

Vad säger man till en sådan ringa, tillika lättuppfylld födelsedagspresentönskan, mer än möjligen....

 och vad hände sedan, när du vaknade med hela kudden instoppad i munnen? Med tillägget, det där kan du fixa själv genom att fortsätta träna lika hängivet som du gör nu.

onsdag 26 mars 2014

När jag är mest nedtryckt, gifver Gud mig nytt mod, skrev en gammal kyrkoherde. Den trösten har jag aldrig haft.

Vad som än hänt mig i livet, har jag i slutändan alltid stått där mol allena. Men någonstans har jag dock alltid haft en förhoppning om, att jag på något sätt skall vara i nåd av något, som är större än jag själv. Dvs. jag har en barnslig förhoppning om att jag aldrig skall tappa tilltron på livet självt.

Det här är sista inlägget i det som startade med min blogg 5 mars om utsatthet och våld, där jag skall knyta ihop säcken. Där ser man vad ett valår kan föra med sig. Här i min blogg är det en vy ur fotfolkets värld som glimmar fram, inte en partiledares värld, som var upphovet till min egen inventering.

Hot av allvarligare och mindre allvarligare slag har naturligtvis varit en del av mitt yrkesverksamma liv. Det är något som man dessvärre inte kan utesluta inom de yrkesgenren som varit min lott. De gånger hoten tagit sikte på mina egna barn har varit rent ut sagt vidriga. Det har hänt både när jag jobbade vid tingsrätten,  http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/08/mytomanen-thomas-quick-och-det-svenska.html

men också på kriminalvårdsanstalten Sagsjön. I de fallen gäller det att hålla ordning på de egna hjärncellerna.

Det som är svårt i det här fallet är, att det finns händelser i mitt liv, som gjort det klart för mig, att det sällan och aldrig finns något skydd att förvänta sig från samhällets sida. I de flesta fall blir det därför enbart förödande att förledas tro, att det finns en hjälp inom samhällets ramar. Jag själv har aldrig haft den tilltron och den kommer jag aldrig heller att ha, därför att det finns inget att tro på i de allra flesta fall.

Därför att inte ens de som har ett mentalt handikapp, dvs. har en mycket låg IQ nivå, eller rent av är ett barn, eller på annat sätt är i utsatt läge och blir utsatt för brottsliga handlingar, eller där det egentligen finns reglerat ett skydd, kan känna någon form av trygghet. Den vanliga människan är dessvärre mycket utsatt i utsatta lägen, därför att det skydd som det talas om existerar inte i verkligheten, utan "enbart på papper".

Jag hade kunnat brodera ut texten rejält här, eftersom jag vid en tillbakablick insett hur mycket som egentligen funnits av oönskade slag. Klart är i vart fall att brott slutat att utredas. Trafikbrott och förmögenhetsbrott har polismyndigheten helt överlåtit till försäkringsbolagen att reglera. 


Försäkringsbolagen har övertagit rättssystemets skyldigheter. Då behöver man inte heller vara rocket science för att förstå hur snett det i sin tur blir, när människor som inte har den kompetensen, eller ens har de rätta befogenheterna är de som skall bedöma och handlägga.

Brott där även fängelse finns med som påföljd har också slutat att hanteras av polis och åklagare. Det finns mao en dold och synnerligen otäck agenda i statsapparatens system, som har utkristalliserat sig, speciellt de sista decennierna.

Inskränkningarna om vem som kan få sin sak prövad i domstol har också förminskats till ett minimum, dvs. alla människors lika värde inför lagen har upphävts. Dessvärre är det så att brottslingar åker i gräddfil, där staten genast ikläder sig advokatkostnaderna helt och hållet. Det förhållandet finns inte till vanliga människor, som drabbats av något.

God advokatsed är ett begrepp, som kan betyda precis vad som helst. Det tycks inte finnas några inskränkningar alls på en advokats, eller jurists ageranden längre. I dagsläget kan man som jurist t.o.m. ringa och hota vittnen inför en förhandling om vad som kommer att möta dem i domstolen, om de inte genast ändrar uppfattning. Det som normalmänniskan tolkar, som övergrepp i rättssak lyder numera under god advokatsed!

Samtidigt insåg jag redan under min tingsrättstid, att det fanns ett stort problem med de välsaltade advokatkostnaderna. Ibland hände det att jag för ro skull räknade ut hur mycket tid det egentligen var fråga om som det påstods hade lagts ner i vissa mål. T.o.m. Albert Einstein skulle bli förvånad över vilka yviga svängar tiden kunde ta sig!


Mitt möte med polismyndigheterna är inte av det mest glädjeskuttande slaget och i de få fall, när det har fungerat, då är det istället åklagarmyndigheten - och där kan man även räkna in både utvecklingscentrum och riksåklagaren - som intagit positionen som rättshaverister istället. Men oftast är det samtliga som fallerat rejält! Sålunda går det på ett ut med rättssamhället. Inkompetensen är utbredd och man får ibland en känsla av att den är fullkomlig.

Inte är det så mycket bättre ställt i de olika tillsynsmyndigheternas ansvarsområden. Det är t.o.m. fullt acceptabelt att ta livet av en patient, eller driva dem mot en säker död pga. felaktig hantering.

Nu skall jag knyta samman det som finns i den egna säcken och det blir ett hopkok och resten av mindre slag, lämnar jag därhän.

Jag och dottern råkade för några år sedan för en synnerligen labil person, som med största sannolikhet var drogare av beteendet att döma. Trots att polishjälp påkallades akut genom 112 därför att läget var livshotande under ansenlig tid (dessutom), dök det inte upp någon polisbil. En timma efteråt ringde polisen och undrade hur det hade gått och att de hade inte sett till bilen de färdades i....

Händelserna kring det hela och efterföljande polisutredning som kom till stånd, gick ju inte heller av för hackor. Snacka om att det än en gång var Kalle 5 år med skorna på fel fot, som skötte polisutredningen.

Förstår man som utredare inte att något är allvarligt snett med uppgifterna från den andra personen, då är det inte mycket bevänt med förståndet. En person som hoppat ut ur sin bil mitt vid ett trafikljus med massor av bilar i kö i samtliga fyra filer. Han slog allt vad han bara förmådde överallt på bilen och försökte, t.o.m. att slå in rutorna, därför att centraldörrlåset i bilen hanns slås igen av dottern och sålunda förhindrade honom, att slita upp min bildörr i ett tillstånd av fullständigt raseri.

Men "Einsteins bror" med kvalificerad polistitel, som var utredare hos polisen, han hade satt fokus på, att jag hade enligt bärsärkens uppgifter kört över hans fot! "Einsteins brorsa" kunde inte ens fråga sig vad personen ifråga hade gjort ute i en fyrfilig väg vid ett trafikljus mitt bland alla bilarna, som stod och väntade på grönt ljus! Var bärsärken kanske ute på kvällspromenad och blev av den anledningen påkörd på sin fot av min bil. Man kan undra vilken polisskola han gått och lärt sig hur man utreder brott.


"Einsteins brorsa" funderade inte heller varför 112 var larmat, sedan bärsärken försökt preja oss av vägen, efter att han helt uppenbart varit i stånd att försöka slå ihjäl mig! För det var väl knappast bilmassage som han utövade, när han slog våldsamt på min bil vid korsningen, sedan han inte lyckats slita upp min bildörr i fullt raseri. Anledningen till hans raseri, när han kom utfarande som skjuten ur en kanonkula ur sin bil och skrek var att vi tittade på honom, när min bil kom att hamna bredvid hans bil i en annan fil, eftersom han hade haft en något udda körstil dessförinnan. Där han vid ett flertal tillfällen kört och bromsat, stannat, kört och bromsat, stannat, allt ämnat för att jag skulle köra in i hans bil, eller det var han som bestämde hur trafiken skulle flyta, eller inte flyta. En galnings verk helt enkelt!

Jag och dottern var av den anledningen glad över att polisutredningen och de begångna brotten aldrig ledde till en rättegång. Då hade vi fått riskera att framleva våra liv med att ständigt se oss över axeln, vilket klientel det här rörde sig om betvivlade varken hon eller jag en enda sekund. Det var nog med att ta sig genom dagarna som följde efter händelsen.

Vår bil blev stulen och då man äntligen fann den två dagar innan försäkringsbolaget hade gått in och ersatt ny bil, fanns flera personer i bilen, som polisen hade sprungit ikapp, sedan de tagit till schappen då polisbilen dök upp bredvid vår stulna bil. Men då avskrev åklagaren målet istället, eftersom han ansåg att det inte gick att styrka brott, fastän de hade suttit i vår bil när polisen körde upp jämsides med bilen. De hade också sprungit sin väg, men blivit ikappsprungen och infångad av polisen. Det kunde inte råda några som helst tvivel om att de hade samröre med bilen. Eller gick åklagaren på teorin att vår bil hade rymt hemifrån och nu hade hyst bara några förbipasserande.

Bilen kördes bra många gånger till verkstad, men det vete gudarna vad de hade gjort med bilen, de hade väl hällt i disel i den eller något annat. Det var bara att köpa ny bil, de kunde inte reparera den på verkstan. Försäkringsbolaget ersatte inget, eftersom bilen var återfunnen!

Lägenhetsinbrottet vi hade, där kunde grannfrun lämna ett mycket gott signalement på de som kommit ut från vår lägenhet, eftersom de hade kommit ut från vår lägenhet när hon kommit nedför trappan. Det var mycket graverande utseenden och hade polisen frågat narkotikaspan, hade personerna ifråga blivit lättidentifierade. Eftersom hela lägenheten lämnats upp och ner fanns säkert också gott om fingeravtryck. Polisutredningen lades ner innan vi ens hade rapporterat vad som hade stulits.

Ja, jag slutar här. Orkar inte gräva runt i dyngan längre. Det är mer skada än nytta, att ägna sig åt sådant som bara lägger sordin på tillvaron. Man får glädja sig åt det lilla ibland.




lördag 22 mars 2014

Domstol godkänner att LKAB betalar kommunala topptjänstemäns löner och politikerarvoden i Gällivare kommun.

Den s.k. samhällsomvandlingen i Malmberget pga. LKAB:s gruvbrytning, når ständigt nya höjder. 

http://villaagarna.tumblr.com/post/80261290080/domstol-godkanner-att-lkab-betalar-kommunala

Det som är mest beklagansvärt är, att ägaren staten, dvs. svenska regeringen väljer att fortsatt att ducka.

Man måste helt enkelt vara totalt blind, om man inte förstår allvaret i den uppkomna  situationen.

Förvånande?


Nej, knappast. Inte med tanke på vad som förekommer med LKAB:s s.k. samhällsomvandling och konsekvenserna med LKAB:s gruvbrytning i Malmberget.

torsdag 20 mars 2014

Svenska myndigheter det måste väl ända sinnebilden för twilighzon.

Själv blir jag bara matt av att inse, att så fort någon vänt på den mista lilla sten, så nog fasen kikar det fram inkompetens och en massa skit rent ut sagt.

Matt blir jag av att slå upp tidningen och finna, att man tillåter uranhexafluorid och kärnbränsle att transporteras tillsammans med intet ont anande färjepassagerare!

Greenpeaces, Rolf Lindahl, säger att transportera hex tillsammans med passagerare är att utsätta dem för potentiell livsfara.


Medan Stena Lines informationschef, Jesper Waltersson, säger att det är ingen fara om det sköts på absolut bästa sätt.

Jag personligen undrar, var i helsefyr får de tag på alla dessa snillen, som blir informationschefer. Tankarna går onekligen till LKAB:s informationschef Anders Lindberg, han kan ju också prestera de mest häpnadsväckande påståendena och uttalandena, som intet har med verkligheten att skaffa.

Strålskyddsmyndigheterns Helmuth Zikas inlägg i ämnet frakta hex tillsammans med passagerare går ju inte heller av för hackor! Först vet han med bestämdhet, sedan visar det sig att han inte vet ett jota! Enligt honom  är olycksriskerna små, då är det värre med risken för stöld och sabotage. Det skulle kunna vara intressant för stater med stora resurser, som vill skaffa sig ett kärnvapenprogram.

http://magasinetfilter.se/search?keyword=hex 

Filter #37 2014

I Filter #37 avslöjar vi de hemliga transporterna av radioaktivt gods som trafikerar våra vägar och färjeleder.

Intresset startade hos frilandsjournalisterna Michael Stenborg och Jan Malmborg, när de såg en lastbil med kärnbränsle från fabriken i Västerås, när de var i Tyskland. Inte blev det mindre, vid en containerbrand i Hamburgs hamn. Ombord fanns bl.a. bilar, tolv ton kärnbränsle, sprängämnen och nio ton hex. Till skillnad ifrån Sverige så finns i Tyskland en stor debatt om frakten av radioaktivt gods.

Själv konstaterar jag, att det är mycket mysko transporter, som passerar alldeles utanför där jag bor. Man kan få kalla kårar längs ryggraden för mindre.


Att myndigheterna i Sverige sedan har vattentäta skott mellan varandra, det är ju inte någon större statshemlighet precis.

Det är över lag illa ställt med svenska myndigheter. De klarar helt enkelt inte av sina uppdrag och i många fall vet de inte ens om att det är deras uppdrag.

Häromdagen satt jag och försökte läsa mig till vad länsstyrelsen i Norrbottens län hade inkommit med för klurigheter i sitt yttrande till Mark och miljödomstolen i Umeå över det eviga problembarnet LKAB i Malmberget.


Själva yttrandet beskriver ganska bra hur det är i Malmberget i dag. Men inte ens 500 och 1000 m gränsen till bostäderna är tydliga. Jag fick ett mail från en annan person, som också försökte ta sig genom luntan, personen ifråga undrade: skall man räkna från staketet, eller ska man räkna från själva gropkanten?

Ja, det kan man undra en stund över. Hans nästa fråga var så hissnande, att det inte ens är någon idé att föra den på tal. Min uppfattning om svenskt rättssamhälle i stort, har dessvärre inte fötts under en natt precis.

Så droppade nästa mail in från ytterligare en person, som varit på resa och kommit hem till de ständiga skalvens Malmberget. Det hade varit skalv som finns med på LKAB:s hemsida och som överskrider 1,5 på deras lokala skala, men som inte har rapporterats till myndigheterna.
 

Sammantaget med allt annat och att människor inte har någonstans att fly undan i den akuta bostadsbristen, som kommit sig av LKAB:s gruvbrytning, gör att jag undrar när myndigheterna skall inse, att gränsen för det oacceptabla är nådd för bra många år sedan. 

Bara en sådan som som att sprängningsvibrationerna och även skalven är alldeles för höga. Mätmetoderna de använder sig av är under all kritik, de mäts inte i bostäder utan i socklar. På Kaptensvägen 4, hos en privat fastighetsägare som har massor av hyresgäster att värna om, finns en helt annan mätmetod och den mätmetoden visar inte alltför roliga utslag både vad gäller sprängningar, men inte minst spontanutlösta skalv pga. att berget börjat bli alltför påverkat, av brytning från alla dessa malmkroppar.

Men vad kan man förvänta sig av ett bolag, som inte alltför långt tillbaka använde sig av mätmetoden med att sticka ner ett armeringsjärn i backen, som kunde poppa upp och ner allteftersom tjälen påverkade. - Dessutom mäts & visar LKAB:s egna vibrationsmätningar inte i bostäder utan i socklar! VEM bor i en sockel?

LKAB och ägaren svenska staten kanske skulle böja på nacken och anlita den kunskap, som redan finns i Tyskland, där man flyttat hela städer och kyrkogårdar pga. gruvbrytningens framfart. Men så innovativa tankar skall man väl inte kasta fram så här en sketen torsdag.


Hur står det då till i kvarnarna, som mal och mal och mal, medan det drabbade folket lider år ut och år in:

Miljö- och byggnadsnämndens ordförande i Gällivare, Ulf Normark lovade på stående fot, att luftmätningar ska starta fortast möjligt. Det skrev Norrbottens Kuriren i mars 2007. Krav ställdes även på kommunala vibrationsmätningar inklusive så kallade komfortmätningar i utvalda fastigheter.

Tiden gick och från årsskiftet anno dazumal var man tvungna, som kommun, att utföra generella luftmätningar för att säkerställa luftkvalitet. Medel för detta ändamål äskades i budgeten. Men det ska göras, det är vi som sagt skyldiga att göra, sa Normark då. 

Vad hände sedan?

Inget hände. Sedan kom en ny artikeln Dammoln över Koskullskulle.  

Vad hände sedan? 

Jo, Normark sade, efter den dammhelgens upplevelse, att det initierats vilket betydde, att dammspridningen över Koskullskulle nu var ett officiellt kommunalt miljöärende.

Vad hände sedan? 

Twilightzon inträdde i dess fulla kraft. Nu skall man bygga bostäder  i Koskullskulle och LKAB:s chef för samhällsomvandlingen, Kalle Wikström, han sitter på sin kammare och kuckelurar ut, att nu skall LKAB flytta alla gamla fina hus till Östra Malmberget!

Om det slutat att komma olägenheter från LKAB:s gruvbrytning i Malmberget?


Ett stort rungande norrländskt: NÄÄÄÄÄ är svaret.

Men vad DET betyder, tja, det står väl skrivet i stjärnorna och inte lär något komma ut från tröskverket Mark och Milödomstolen i Umeå, det här decenniet heller.



 
Låter det inte riktigt mysigt och miljövänligt med "fridlyst område". Man förleds nästan att tro, att därinnanför finns det fridlysta blommor, rena vattendrag. Dvs. Natura 2000 miljö. Hur är det då med all mark som befinner sig bakom stängslet och där aldrig någon levandes människofot kommer att kunna beträda. Jo, Pilgrimsfalk häckar på klippstup och för några år sedan noterades, att pilgrimsfalkar trivs hos LKAB:s naturhärjningar. Det är väl ungefär de högtflygande planerna i genren Samhällsomvandling, som landat i verkligheten.Men i övrigt är det en väldigt smutsig historia.

Så att köra färjepassagerare tillsammans med Hex, blir på något sätt lika aningslöst, som allt annat är. Skutan Sverige är ett herrelöst ekipage, där endast pengar är det som man bryr sig om.

onsdag 19 mars 2014

Börjar det inte bli väldigt mycket utländska tiggare i Sverige? - Det är det i alla fall här i Göteborg.

När jag hade kört in på Södra Allégatan, satt en tiggerska utanför blomsterhandeln. Där brukar det aldrig sitta tiggare, även om de nu verkar växa upp som svampar ur jorden.


När jag var klar från undersökningen och var på väg nerför trappan, kom genom ytterdörren en man och en kvinna, med varsin stor bag. JA! jag har förutfattade meningar för jag tänkte då var det väl dags igen! Vis om hur det gått till på Capio Lundby Sjukhus, när jag var hos ögonläkaren förra veckan och det gick omkring en invandrare och plockade på sig från toaletterna. Herr H som satt och väntade på mig, eftersom jag inte fick köra bil efteråt, blev mäkta upprörd och sade till mannen. Vilket var ungefär som att sticka ut tungan genom fönstret och vifta en stund. Mannen behandlade Herr H som om han varit lika intressant som en spyfluga på gödelstacken!


Röda Korsfolket som satt nere vid ingången, berättade för den upprörde Herr H, att den mannen var en tämligen välkänd farsot, som hade satt i system, att gå in och stjäla från toaletterna vid Capio Lundby Sjukhus, våning för våning, toalett för toalett. Det spelade liksom ingen roll hur mycket de hade förklarat för honom och sagt till honom, att så kunde han inte göra. Han kom på sin ständigt återkommande stöldturné ändå.


Med tanke på det så undrade jag om nu även Capio Axess skulle bli hemsökt. Men den affärsidén var inte deras ärende. De undrade om det var här de fick mat och kunde bo. Ja, nu kan jag inget slaviskt språk, men jag förstod, att det var det som de frågade om. Man kan ju göra sig förstådd på andra sätt än genom något gemensamt språk.


Jag förklarade att här var det bara sjukvård, så de hade nog kommit alldeles fel. De lämnade Axesshuset tillsammans med mig och så fortsatte de gatan fram, bort mot Frälsningsarmén, som ligger i grannkvarteret. Medan jag vek av in till parkeringshuset för att hämta upp min bil. När jag kom körandes ut på Södre Allégatan, kom nästa person dragandes med en bag. Han såg ut, att kunna vara landsman med de två, som jag hade mött tidigare, när jag varit på väg ut från Axesshuset. 


Medan jag stod och väntade vid rödljuset såg jag, att även han var på väg in till Frälsningsarmén, som ligger i kvarteret bredvid. När han var på väg in, mötte han i dörren ett par personer, som helt uppenbart verkade vara samma landsmän.

Jisses, tänkte jag, hur mycket Gratis mat och logi kan Frälsningsarmén egentligen stå för. Sedan tänkte jag på TV-nyheterna. som rapporterat om hur Rumänska myndighetspersoner hade träffat representanter ur svenska regeringen, eftersom det här har blivit ett icke så ringa problem. De rumänska myndighetspersonerna, som lät sig intervjuas av nyhetsreportern, ansåg att det var inte deras problem, det var andra länder och EU som har ansvaret. Jag kände hur det pyste ur öronen på mig åt den enfalden. Naturligtvis är det, det land som INTE erbjuder ALLA sina medborgare en dräglig tillvaron, som äger problemet!

Här i Göteborg har det varit ett herrans rabalder efter en händelse, som ledde till rena rama förföljelserna, just pga. att det sitter tiggare parkerade på marken på ett och samma ställe, dag ut och dag in. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2307604-tiggare-fick-fonstertvatt-over-sig


HUR långt ifrån är vi egentligen, att det åter börjar bli ok, att lyncha, döda människor och hänga upp dem till allmän beskådan?
Vi lever i en alltmer bekymmersam tid, när hela världen tycks ha blivit en krutdurk, som kan explodera vilken sekund som helst.

På väg hem satt jag och lyssnade på bilradion där man var oroade över utvecklingen i Sverige med nynazisterna och den yttersta militanta falangen till vänster, som uppgraderats rejält den sista tiden av Expo och Göteborgs universitets expert i ämnet.

Själv tänker jag tillbaka på hur det var vid tiden, när Hitler var i farten. Även Hitler hade ju som svepskäl, att skydda etniska grupper. Det är som om hela historien håller på att upprepa sig än en gång. Därför att därifrån till världskrig och gaskamrarna blev ju inte steget så långt.

Det var t.o.m. fritt fram, att avrätta homosexuella då, eftersom det var kriminaliserat överlag på den tiden. Samtiden samtyckte och det samtycket  finnas alltjämt i alltför många länder.

tisdag 18 mars 2014

Jag fortsätter inventeringen av min egna våldsryggsäck, som jag kommit på att jag faktiskt har och som kom sig av blogginlägget 5 mars.

Ja, käre hjärtanes det här blev ett mycket större paket än jag trodde mig om att ha.

Jag läste om undersökningen, som gjorts av Ungdomsstyrelsen, om hur otroligt vanligt det är att unga varit utsatta för ofrivillig sex, tvång etc.

Tack gode Gud har jag aldrig varit utsatt för sexövergrepp i den åldern. Men det har nog bara varit ogjort och pga. att jag själv kämpat som en lejoninna över att bevara min egen oskuldsfullhet.

För att skydda den, som inte skulle må bra av, att få veta vad hans äldre bror har varit kapabel till, avstår jag ifrån att berätta om kringhistorien.

Men vid den här tiden var jag 13, max 14 år. Den här mannen var mer än fullvuxen, hade ett respektabelt jobb, fast förhållande - vill minnas att han t.o.m. var förlovad vid den här tidpunkten. Låtsades dessutom vara den kärleksfulle fästmannen, med ögon bara för sin fästmö. - Men i själva verket hade han bestämt sig och helt uppenbart planerat för att ge sig själv fritt tillträde till det, som inte ens får förekomma med någon som är minderårig.

Jag brukar tänka på hans argumentering och tillslut regelrätta hot: det var ingen som skulle tro på mig, utan det var hans ord man skulle sätta tilltro till, jag hade inget att sätta emot, hela mitt liv skulle bli förstört, jag skulle bli betraktad som hora i hela Malmberget, hade jag någon aning om hur det skulle påverka (namnet på hans bror), min dödssjuka mamma, han skulle berätta att det var jag som jagat honom med barnsliga flickdrömmar och nu ljög jag bara därför att han vägrat ställa upp.... Det var den kalibern på de hot han fortsatte med, när han insåg att han inte skulle kunna driva igenom sina egna perversa behov, så lättvindigt som han helt uppenbart hade planerat.

Jag brukar tänka på den här kompletta stollen, när jag hör att ungdomar och barn far illa på nätet med grooming och andra perversa typers beräknande ageranden. Kanske är det därför jag valt att jobba med det svåra här i livet. Möta barn som varit utsatta för diverse former av övergrepp är inte helt lätta saker.

Jag skäms inte heller för att erkänna, att jag även varit med om att mentalt beklaga, när en vedergällning gått åt skogen. Svårt att förstå hur en förälder kan blunda och lämna det egna barnet i sticket, t.o.m. frysa ut barnet, som om det är barnet det är fel på och inte förövaren, eller den som tillåtit och blundat för övergreppen! Det är också därför jag aldrig i hela mitt liv kan köpa det, som alltjämt (år 2014 e.Kr !!!) händer hos polis, åklagare och i våra domstolar.


Många många år gick jag omkring och ville mest av allt avslöja vem han egentligen var: han var definitivt inte den där fina utbildningen, den kloke i familjen, eller den välanpassade samhällsmedborgaren, som man satte hög tilltro till. Men jag insåg tämligen omgående vem jag skulle skada mest och som inte skulle kunna hantera detta. Jag teg därför.

Men jag blev aldrig något villebråd, som han så listigt hade planerat. Jag brukar tänka på det, när jag läser om barn och ungdomar som tar livet av sig, därför att de träffat på människor, som tagit ifrån dem det dyrbaraste en människa har.


Något år efteråt den här händelsen, blev jag utsliten och bortförd ur en bil som stod parkerad ute vid trottoarkanten invid Centralskolans gymnastiklokal. Vi var ett gäng som satt i bilen och pratade och hade det väldigt trivsamt. Helt plötsligt tvärbromsade den här bilen intill bilen jag satt i. Dörren slets upp och jag blev utdragen och släpad ur bilen, bryskt inslängd i hans bil som om jag hade varit en säck potatis. Bortförd i en vansinnesfärd genom Malmberget, uppsläpad till en lägenhet på Elevhemsområdet, av någon som inte förstod hur en relation går till.

Men det gick inte att knäcka mig då heller. Jag hade min egen fria vilja och den tänkte jag inte låta någon knäcka. Som tur var hade han fört mig till hans kompis lägenhet, så han kom inklivande efter en stund och gjorde allt för att han skulle förstå, att så här kunde han inte göra mot mig. Han blev utkörd ut sin egen lägenhet vid ett par tillfällen, under förevändning att han skulle prata med mig ensam.

Han hade helt uppenbart som vana, att fara runt som en bulldozer genom tillvaron med andra människor. Han hade varit förlovad med en jätterar och söt tjej. Henne hade han lyckats förvandla till ett fullkomligt nervvrak, det pratades om att han systematiskt misshandlat henne. Många gånger har jag funderat vad det blev av henne egentligen.

Jag vet inte hur lång tid det tog, att övertala honom om, att han måste släppa mig. Men för mig kändes det som en evighet och jag tror, att de som jag varit tillsammans med, inte hade någon större glädjestund de heller. De hade följt efter och satt nu ute i bilen utanför hyreshuset och väntade på vad som skulle hända.

När jag slutligen kom ut med hans kompis och hade stigit in i bilen, fick han nästa "vansinnesknäpp". Han steg åter in i sin bil, körde med en våldsam fart framåt, tvärnitade, lade in backen och började backa emot vår bil med en våldsam hastighet. Vi var nu helt inställda på att bilen skulle köra rakt in i oss och tog spjärn emot instrumentbräda och sätena med händerna. Det hade ju naturligtvis inte hjälpt det minsta lilla, det här var före säkerhetsbältenas tidevarv.
 

Mitt framför kylan på vår bil tvärbromsade han sin bil, hur han lyckades med det konststycket har jag aldrig lyckats förstå. Hans stora amerikanare stod sedan stilla en bra stund, vi såg hur han betraktade oss i backspegeln medan han varvade bilen. Vi undrade nu alla i en mun, vad han nu tänkte ta sig för. Helt plötsligt lade han in en växel och körde iväg med en lika våldsam hastighet.

Konklusion: Hårdkokt dysfunktionell raggar-uppvisning, som var och förblev föga imponerade. Jag tror att han försvann från stan strax efteråt. Men jag vet i vart fall, att många år efteråt, när jag kom ut från jobbet, ut på tingsrättens personalparkering (vid kommunhuset) och körde över till Klas mack för att tanka, stod han där och höll på att tanka en mustang, eller något ditåt. Jag var helt övertygad om att han kände igen mig och jag kunde inte låta bli, att kommentera hans uppdykande med att säga, men se här vad katten har släpat in...





Mest besviken blev jag dock på en kille, när jag var i 15 års ålder, som jag tyckte att jag hade en riktigt god vänskapsrelation till och som jag fick kämpa mig svettig för att undkomma. Det var rena rama brottningsmatchen under en ansenlig klocktid. Jag var kroppsligen i rejält underläge, både i längd och vikt och minns hur jag var alldeles blöt av svett i håret och kläderna satt klistrade som läskpapper på mig. Hur han än slet i mina kläder lyckades han inte få av mig något överhuvudtaget.

Hur omedvetna människor egentligen kan vara om sitt eget agerande i fyllan och villan fick jag bevis på bara för något år sedan, då han på fullt allvar trodde, att vi hade haft sex och att jag också skulle ha varit med på noterna! Den villfarelsen tog jag honom snabbt ur och han bad chockad så mycket om ursäkt. Det hade han verkligen ingen aning om och jag förstod av hans röst att döma, att han verkligen inte visste. Tragiskt är bara förnamnet!


På tingsrätten blev vi många gånger utsatta för diverse hot, det ingick på något obegripligt sätt i jobbet på den tiden. Man kan väl bara hoppas att de blivit mer aktsam om sin personal, än man var på min tid.

Under nästan två decennier gjorde jag många personundersökningar/utredningar förutom mitt ordinarie jobb etc. Ofta var det brådskande utredningar. Just den här ringde man till mig på fredag kring lunchtid och frågade om jag kunde ta den, den skulle vara inlämnad senast måndag eftermiddag. Jag hade sålunda endast helgen på mig och jag frågade därför om han förekom i kriminalregistret och fick svaret, att det fanns inget på honom, han var helt ren...


Jag kan väl tillägga, att det inte var någon ur den "ordinarie personalen" som hade ringt upp mig från skyddskonsulenten, den här gången från Gällivare. Norrbotten är ett stort och brett distrikt. Just den här personen på skyddet hade jag aldrig hört talas om tidigare, eller haft något att göra med tidigare, eller för den delen heller, senare. Men eftersom man i dylika lägen måste lita på varandra till 100 % och att man absolut inte får underlåta att dubbelkolla dylika uppgifter, föll det mig aldrig in, att det i slutändan skulle visa sig, att han hade ett digert kriminalregisterutdrag, som aldrig under några som helst omständigheter hade fått mig, att ensam åka hem till honom. Förekom någon person i kriminalregistret, så vidtogs alltid speciella försiktighetsåtgärder lite beroende på vad det hela handlade om. Här var det fråga om tung, svår och återkommande belastning.

Jag ringde upp honom och vi bestämde, att jag skulle åka hem till honom på lördagförmiddagen, eftersom han själv inte hade några möjligheter, att träffa mig någon annanstans. Egentligen skulle jag ha gått ut med ett tjejgäng på fredagskvällen, men lämnade återbud, eftersom jag ville vara i god form tidigt på morgonen och skulle förbereda det jag skulle ha med mig. Jag visste därför, när jag väl satt gisslan hemma hos honom, att ingen skulle göra några efterforskningar om var jag var förrän man möjligtvis saknade mig på jobbet, eller att ingen undersökning kommit in till Skyddskonsulenten på måndag efter lunch.

Jag kalkylerade kallt, att det skulle ta sin gilla tid innan någon verkligen hade läst hans kriminalregisterutdrag och lagt ihop ett och ett över mitt försvinnande. Sålunda var det inget att sätta sin tilltro till. Jag behöver väl knappast försköna sanningen med att påstå, att Gällivare polisens kapacitet stått i några högre dimensioner av tilltro hos mig.


Livets tuffa skola har dessbättre lärt mig tidigt innebörden av ordspråket; håll dina vänner nära men fienden närmare.



En barndomsvän ringde mig igår och vi pratade mer allmängiltigt om hur våra liv sett ut och vi var rätt eniga om, att vi båda tidigt lärt oss denna svår konst och därför på något förunderligt sätt blivit överlevare, med siktet inställt på det som är väsentligt här i livet. Resten kan man både ha och mista.
Denna rondellutsmyckning från Kviberg i Göteborg får representera vad vi menade.

Många lever i den villfarelsen, att de känner mig, eller förstår vem jag är. Men jag är bara tillgänglig för de som jag känner, att den här människan kan jag lita på. Min radar pejlar snabbt in stämningar. Jag vet också vilka kategorier människor, som äger denna förmåga. Dessutom är jag minst av allt konflikträdd, men väljer oftast att inta strategin intelligensbefriad, när jag inser att jag inte kan förändra något. Tingens natur är som de är...

Till saken hör att han på ett mycket tidigt stadium valde, att sätta sina bestar, att bevaka varje rörelse jag hade för mig. En alltför hastig rörelse och ett av det enorma hundhuvudena lade sig över mina knän för att markera att de var vakthundar med en ledarhund av den icke förhandlingsbara sorten. Jag var sålunda helt omringad av stora dräglande käftar, några av dem var det största jag någonsin sett i denna hundrasväg. Det var inte bara honom, som jag skulle forcera, jag hade också fångvaktare av den mer knepigare sorten att forcera, eller undkomma.


Timmar av vånda och ett jädrans trixande med allt möjligt mellan himmel och jord, där jag på intet sätt avslöjade vad som pågick frenetiskt i min hjärna, gjorde att jag i ett obevakat ögonblick och helt plötsligt skyndsamt hade lyckats få bestarna på rätt sida om dörren, för att kunna ta mig till bilen, som jag dessbättre hade parkerat bara några steg ifrån hans ytterdörr. Genast låste jag igen billåset, vevade ner bilrutan lagom mycket med tanke på yxan, som han ännu bar omkring i handen och ibland viftade närgånget med. Han verkade helt överrumplad över vad det var som plötsligt hade inträffat mitt i allt, där han varit i full färd, att illustrera och brodera hur hans senaste mordbrand hade gått till.

Yxan han hade burit omkring på i timmar för att poängtera, att hans kriminalregisterutdrag, som han berättade om, stämde till fullo även på den punkten. Vid en senare egenkontroll av hans kriminalregisterutdrag, blev jag åter helt matt och insåg, att jag nog trots allt är född under en lycklig stjärna!


Men hans förvirring var total, när jag helt plötsligt satt i bilen och knäppte igen billåset och ropade med glad röst: att jag tyvärr måste ge mig av p.g.a. ett möte jag hade och som jag nu skulle komma försent till, eftersom jag blivit kvar så länge med hans intressanta sällskap. Jag skulle höra av mig via telefonen.


När han kom emot bilen med yxan höjd över huvudet, vinkade jag glatt åt honom med ett stort leende på läpparna, backade med racerfart ut från gårdsplanen. Jag stannade och köpte cigaretter och tändstickor just precis när de höll på att stänga, fastän jag nästan inte hade rökt något på väldigt många år. När jag kört en bit ifrån inköpsstället, stannade jag bilen och skulle tända en cigarett. Jag kunde knappt tända en tändsticka, flera bröt jag av innan jag lyckades, att få fjutt på en.

Där satt jag med nedvevad bilruta, mitt i sommarvärmen och försökte samla ihop mitt jag och vad som hade utspelat sig. Jag körde hemåt först, när jag kände att nu skulle jag klara av, att köra bil på ett betryggande sätt.


Det var en något förvånad chef på skyddskonsulenten, som fick ett telefonsamtal ifrån mig vid den tidpunkten till sin bostad. Det var inte helt lätt att göra den här undersökningen klar, några fler rätt häftiga hinder skulle passeras. Efteråt följde en väldig turbulens, men den satte chefen på skyddskonsulenten tillslut stopp för. Det gäller ju att det finns folk med pondus och handlingskraft också, som kan sätta ner foten. Därför ibland
jagar de här juvelerna i flock och då kan det bli nog så mycket av det "goda"...

Resten av mitt paket skall jag försöka, att snöra ihop i enbart ett till blogginlägg.





söndag 16 mars 2014

Årsmötena och tillställningarna står som spön i backen och jag undrar var min tid tar vägen.

Finns det rent av i själva verket en tidstjuv, som gäckar i skuggorna, eller är det rent av som man säger, att livet bara är en illusion.

Ibland får jag för mig, att jag måste haft mer tid på dygnets 24 timmar förr om åren, när mina barn var små. Åtminstone är jag inte människa, att kunna räkna ut hur jag kunde fylla dagarna med så oändligt mycket. Varje dag!

Nu för tiden tycker jag inte, att jag hinner med något överhuvudtaget. Måndag söndag, måndag söndag... men var tog dagarna och tiden däremellan vägen?

Det har varit fullproppad vecka, med trist utfall hos ögonläkaren. Så här på solig söndag är det inte bara kroppen, som protesterar rejält. Mentalt känner jag att tankarna går lika snabbt som seg tjära. Den där tanken, att gå ut i trädgården och fortsätta att ansa gamla syrenklasar, som inte blivit gjort när den borde ha blivit det, den förbli inte något annat än en tanke. 

Idag är stund för vila, reflektioner och omvärderingar av tillvaron än en gång. Helt enkelt smälta det upplevda. Mitt förnuft säger mig, att betrakta ett grässtrå som vajar i vinden, det är nog det mest livfulla jag skall ägna mig åt idag. Det kan räcka med att ha plockat ur och i diskmaskinen, röjt köket lite och fixat lunch till mig och dottern och väl skall upprepa det vid middagstid.

I veckan fick jag ett vänskapsuppdrag av det mer spännande och hedersamma sorten. Läsa ett manus som under många år mödosamt vuxit fram ur gamla dagböcker. Nu ligger där ett första utkast i ett USB-minne med ett lila snöre i ena ändan och väntar på att få bli läst. En viss otålighet har funnits över att jag inte kunnat bara sätta mig ner och läsa på stört. Jag har väntat länge på detta, som jag verkligen känner starkt för och manat på: Klart du skall skriva, ett sådant stoff får bara inte gå till spillo! Inte bara samtiden, utan även eftervärlden behöver detta.

Jag och Herr H var på Redbergsteatern i torsdagskväll, det var en kombination av snack av Kristian Wedel, som ingår i min alltid i Göteborgsposten lästa Världens gång och Vier Brillens 20-årsjubileums konsert.
Livet behöver verkligen roliga ordkulinariska tillstånd i massor.

Igår lördag började dagen tidigt och inte helt enligt planerna. Jag skulle baka "Druttens kaka" i långpanna till Sameföreningens årsmöte, innan vi skulle åka iväg till ProLiv i Väst kvartals och årsmöte. Men jag kunde inte hitta igen min egenhändigt skrivna receptsamling. Det är en bok i folieformat, så den går liksom inte att missa så där i första taget. Jag och Herr H vände i stort sett upp och ner på hela kokboksskåpet, utan att finna det minsta lilla spår av den.

Sålunda blev det en nödvariant så där i all hast, ur en receptbok jag fått i folkskolan. Det blev rulltårta med smörkräm, det enda som tiden medgav. Jag kan väl lugnt påstå, att minnet av rulltårta med smörkräm nog inte riktigt motsvarar mina kräsna smaklökar av idag. Herr H hade på fredagen gjort rasistbollar med ett av barnbarnen och när han ändå hade ångan uppe, gjorde han en stor ny laddning på kvällen till sameföreningens årsmöte. 


Men egentligen är rasistbollar inget som står i registret i min Bonnierkokbok. Där står det negerbollar rätt och slätt och det har inget med rasism att göra. Lika lite som jag tror, att någon i sameföreningen skulle riva ner himmel och helvete för att det heter Lappskojs.


Lördagens föreläsning på ProLiv i Väst, var en riktig höjdare. Professor Ralph Peeker från Sahlgrenska sjukhuset, avdelningen för urologi var den som lyckades med det konststycket. Föreläsningen som gick under benämningen "Prostatacancer nu och om tio år" var faktiskt det bästa och mest informativa jag hittills avlyssnat under alla dessa år, där även denna cancerformen invaderat och hemsökt. 

Ett tungt ämne som Ralph Peeker lyckades förvandla till något mycket intressant och tänkvärt sett ur ett tidsperspektiv. Hans föreläsning präglades av fakta på ett bra sätt, rikt uppblandat med humor. Och JO, Ralph Peeker  hade helt rätt, det finns nog ingen som lyssnat till hans föreläsning som glömmer ordet testostron.

För hur det nu än är, är livet roligt rätt betraktat, även om cancer verkligen inte är något roligt alls. Det finns överhuvudtaget inget positivt med cancer. Man kan verkligen hålla sig för skratt.

Tyvärr så hann vi bara vara med under föreläsningen, eftersom vi var tvungna att hinna hem emellan för att skynda iväg till nästa årsmöte: Göteborgs sameförenings årsmöte. Det årsmötet började med sedvanligt renkok och efteråt följde själva årsmötet. Anki bördig från Tjautjas stod som vanligt för koket, medan andra bidrog med vad det vi kunde för att göra det trivsamt.



Sedan var det ilfart hem, eftersom dottern skulle vidare på födelsedagskalas. Själv kraschlandade jag i soffhörnet, medan Herr H fortsatte jobbet med golfklubbens listor.




PS. Jag håller på att ta reda på om Ralph Peekers föreläsning, som ProLiv i Västs Åke Lindgren spelade in, kan finnas tillgänglig. 


Den föreläsningen av Ralph Peekers borde ingen gå miste om, den lade sig som plåster på mitt sargade hjärta, så här i dagarna, när det åter börjar närma sig för nya prover igen. Tanken finns där åter, skall det bli ytterligare ett halvår av själsfrid, eller har cancern dykt upp igen. DS.



tisdag 11 mars 2014

Jag fortsätter att inventera min egen ryggsäck, i våld och övrig utsatthet, dvs. samhällets acceptans och liknöjdhet.

Jag fortsätter att gnugga mina geniknölar över allt det våld och annat, som funnits runtomkring.

Det blir lite kast hit och dit i tid och rum.

1975 i början av året är jag å jobbets vägnar på en kurs i Uppsala och bor på hotell Gillet. Det här är på den tiden, när man låser hotellrummet inifrån med ett låsvred, dvs. de låses inte med automatik, när dörren åker igen. Jag bor många våningar upp i hotellet, som har ett virrvarr av oändliga långa hotellkorridorer.

Sista kvällen av dryg kursvecka bestämmer jag mig för att inte delta i kvällslustifikationerna med de övriga, utan jag ställer resväskan på uppackningspallen bredvid sängen, packar resväskan så långt det går, tar en dusch och lägger mig, som gud skapade mig i sängen och fortsätter att läsa i en kriminalroman "Hon såg sig dö". Jag somnar med läslampan på och boken i handen.

Jag vaknar av att en man står och ruskar i mig och jag vet inte om jag fortfarande läser, drömmer om bokens handling, eller om det här i själva verket är verkligheten jag väckts till. Det tar en stund innan jag förstår, att det här ÄR verkligheten, det står verkligen en man vid min säng och ruskar bryskt i mig och han är inte på gott humör.


Jag försöker att få honom att gå. Mannen har en stark finsk brytning och finska är verkligen inte min starkaste sida. Det hela slutar i att jag rycker tag i en blårandig tröja, som jag får tag i från resväskan och drar på mig tröjan. Jag får också tag i ett par svarta sammetsbyxor, som jag hjälpligt lyckas dra på mig medan mannens frustrationer och ilska nu börjat anta stormstyrka. När jag reser mig för att dra upp dragkedjan hinner jag inte längre än till tanken. Mannens tålamod har tagit slut, det är ett vrålande lejon, som nu visar sina krafter och de är många och våldsamma.

En våldsam kamp utbryter och jag väger lätt som en fjäder i förhållande till mannen, som dessutom är lång och välbyggd. Under den kamp som följer har han slutligen tagit ett rejält struptag och det är först, när synen försvinner och det blir alldeles mörkt i huvudet och hörseln, ljudet, kommer och går som på en högspänningsledning och det börjar skjuta ljusblixtar inne i huvudet, som jag blir starkt medveten över vad som håller på att hända: Jag håller på att dö! Han håller på att döda mig!

Insikten om att jag håller på att dö och mina två små barn därhemma gör, att jag inser, att jag KAN INTE DÖ! Jag vill I N T E  dö! Det får mig att uppbåda oanade krafter. Varifrån jag lyckas samla ihop dessa har jag aldrig förstått, eftersom han håller mig bakifrån i ett järngrepp om halsen. Jag når inte ens ner med fötterna på golvet. Jag vet inte hur jag bär mig åt, mina fötter måste ha lyckats få tag i något att ta spjärn emot, eftersom jag lyckas få honom att trilla baklänges över bordet.

Jag åker också med i fallet, som blir en våldsam luftfärd. Men jag inser blixtsnabbt, att jag visserligen är illa åtgången, men att jag har en fördel. Jag är vig, snabb och nykter, vilket inte han är.

Jag tar mig upp, rusar mot dörren, men dörren går inåt i den smala hallen. När jag är på väg att slinka ut genom dörren, så har han hunnit ifatt och sätter foten mot dörren för att hålla igen den. Jag pressar resten av kroppen igenom denna minimala springa, som nu återstår mellan dörr och karm. Hur det går till vet jag inte, men jag gör det och min bara mage, där dragkedjan bara är halvvägs uppdragen i byxorna. Magen får ta emot låskolven, som sticker ut från dörren, jag har åter kommit att befinna mig någonstans där mina fötter inte står platt mot heltäckningsmattan. Resten av jag s k a l l  ut genom dörrspringan, någon annan tanke finns inte i mitt huvud.

Ingen smärta från låskolven, som skjuter in i magen, når mitt medvetande. Jag vet att jag nu slåss för livet och att det inte finns någon mer chans, att ta mig levande ur det här.

Många gånger har jag hittills drömt om, att jag springer och det går aldrig bra att springa i drömmen. Jag känner mina bara fötter mot hotellkorridorens heltäckningsmatta, jag springer som i ultrarapid känns det som, som i en dröm. Jag vrider på huvudet för att se hur långt bakom mig han befinner sig. Det är en kuslig upptäckt, som nästan får blodet att isa och mina ben bli ännu mer overkligt drömlika. Han springer inte efter mig! Han g å r  med stora målmedvetna steg, det känns som om jag hör hans tankar inne i mitt huvud. Hans tankar som tänker: "Spring du bara, jag tar dig ändå!" Jag försöker tänka rationellt, när jag springer längs korridoren, vilka rumsnummer har de andra. Jag har ju antecknat dem på första kursdagen på min deltagarlista. Gode Gud, säg att jag skall minnas vad jag skrev. Jag lyssnar intensivt efter ljud från någon av dörrarna medan jag springer korridoren fram.

Så dyker rumsnumret upp till en av kursledarna där jag springer i korridoren och läser rumsnumren, som flimrar förbi på dörrarna. Jag stannar upp och vänder tillbaka, trycker ner dörrhandtaget och dörren går upp. Jag känner en enorm glädje inom mig och tänker: Räddad!


Rummet badar i ljus, jag ropar, men möts bara av min egen andhämtning och tystnaden. Jag hinner precis låsa dörren med darrande, fumlande händer, när jag inser att foten finns där på utsidan, som försöker att trycka upp dörren medan jag själv trycker på från andra sidan.

Sedan inträffar något totalt obegripligt. Jag sitter där på en stol med telefonen inom räckhåll. Räddningen finns i telefonen på en armslängds avstånd, men jag förstår det inte!

Jag tror att jag suttit där en evighet och lyssnat utan att höra något. Slutligen reser jag mig och smyger mig fram till dörren. Det är alldeles tyst utanför dörren, hur jag än lyssnar. Jag försöker att tänka ut en strategi hur jag skall lyckas öppna dörren på glänt och även slå igen den och låsa den igen, om han finns kvar där på utsidan.



Tillslut så har jag lyckats öppna dörren, utan att det händer något. Det är tomt och öde i korridoren, ett surr från lysrören i taket är det enda ljud som överhuvudtaget tränger igenom mina sinnen på helspänn. Jag vet inte riktigt hur jag tänker, men rationellt är det inte, eftersom jag tänker, att jag måste bege mig till mitt rum och ta på mig skor och lite mer kläder, sedan skall jag åka ner med hissen till receptionen.

Jag känner heltäckningsmattan mot mina fötter, nu är jag snart alldeles framme vid min rumsdörr, längst in i korridoren. I korridoren finns utskjutande balkar som sticker ut i korridoren. Plötsligt stiger han fram där han tagit skydd bakom en utskjutande balk.

Det är en galnings svarta blick och förvridna ansikte jag möter. Det känns som jag åter befinner mig i en mardröm, i ultrarapid vänder jag mig i luften och börjar springa tillbaka där rummet med ljuset fanns. Men just som jag är på väg att passera en annan dörr i min reträttväg, hör jag skratt inifrån och jag förstår, att det är här de är!

Jag sliter upp dörren, rummet är fyllt av folk, ljuset flödar emot mig och i jämnhöjd med badrummet, så kommer en av kursledarna mig till mötes. Snabbt inser han att något förskräckligt hänt mig och drar in mig i badrummet och jag försöker att berätta. Men jag känner hur jag sjunker ner som i en bottenlös avgrund, benen viker sig under mig och jag känner hur armar fångar upp mig. Frågorna haglar över mig, fler personer måste ha kommit in i badrummet. Men mitt medvetande orkar inte mer, jag talar osammanhängande om vad som hänt mig.

Sedan är det mesta en osammanhängande sörja. Jag vet i alla fall att jag kommer tillbaka till mitt rum. Jag hackar tänder, fryser så att jag skakar hur många täcken och filtar som än lindas runt omkring mig.



Dagen gryr och det är hemresedag. En viss sorts kartläggning har ägt rum. Slump eller inte, men ett par av kursdeltagarna har stött på mannen ute på trottoaren, när de har varit på väg in till hotellet. Han har antastat dem och  följt efter dem. Vid hissen har de slutligen lyckats bli av med honom, genom att helt enkelt förhindra honom, att komma med i hissen. De beger sig mao upp med hissen utan mannen.

Det är dessa kvinnor som gjort honom rosenrasande och de skall inte komma undan. Han har därefter systematiskt gått och känt på varenda dörr för att längst in i korridoren hitta den, som fick träda skott för hans frustration över att ha blivit ratad. Han hatar kvinnor, speciellt de som ratar honom!

Sedan följer de handfallna runtomkring, som cementerar hela den traumatiska händelsen. Den äkta mannen, som helt sonika konstaterar, att jag måste ju ha uppmuntrat mannen som överföll mig. Dvs. han tror inte på min berättelse. Personalansvarig tycker att det hela är en hemskt ruskig historia, som hon får ta del av, men något annat sker inte.

Ingen förstår vidden av det inträffade, som det aldrig har gått att hantera rationellt. På hotellen finns alltjämt en naivitet, som är rent häpnadsväckande och någon större omsorg om gästerna finns verkligen inte. It´s just business as usual.

Jag kom slutligen så långt, att jag började kunna sova på hotell, det behövdes inte längre medföljande böcker i travar för att ta sig genom nätterna. Innan dess blev jag som alla handelsresande, som hängde i baren och diskuterade bibeln och övriga udda samtalsämnen. Bibeln kom sig av att det under ett stort antal år var den enda lektyr, som fanns på hotellrummen. Fobin över att jag ständigt lyckades med konststycket, att få rummet längst in i korridoren, skämtas sedan år tillbaka bort av Herr H och dottern. Det ger mig inte längre kalla kårar längs ryggen och panikskräck, att få rummet längst in i korridoren.

Men jag sover bara bakom Fort Knox-liknande barrikader, speciellt inte sedan en berusad man på 80-talet krackelerade det lilla av sovtrygghet, som jag själv mödosamt byggt upp fram till dess. Det var närmare bestämt, en äkta man till någon väns systers fru, som jag definitivt inte ens umgicks med.

Han tyckte att det var lämpligt, att han skulle tränga sig på garagevägen in i mitt hus på Södra Mosebacke i Malmberget, när han själv var på väg hem till sitt och hustruns hus på det intilliggande området. Han hade funnit ut, att det nog skulle vara lämpligt med lite älskog, så där i fyllan och villan och förståndet väck, som nu är hans rätta och normala jag, av allt att döma av historierna kring honom. Hans hustru var vid den tidpunkten inte längre tillgänglig och betraktade honom, som en riktig gris. Det gjorde hela hennes släkt och bekantskapskrets för övrigt... OCH vem kan säga emot ett sådant påstående. Inte jag i alla fall.



Av allt här i världen som uppenbarar sig, så måste nog ändå tillstå, att män med dysfunktionella störningar är den kategori, som jag minst av allt kan finna någon förståelse för. Borde de ens få springa lösa i vårt samhälle, som herrelösa hundar?







måndag 10 mars 2014

Vi låst ditt konto för att du inte fylla i vår Online-Säkerhet Formulär för år 2014.

EKEWAE? 

Telia använda språkläraret på utlanden?

Jag läsa många mina dagen å aldrig fått så många köttet mellan benet som nu jag läsa denna det.

Jag skratta på harar mynten och tänka många tanken. Idag 10 mars och inte luradag 1 april på svensken. Det skicka denna mailen hjärna ha blockerad!


----- Original Message -----
From: Telia.<privat.secur1w@infranet.com>
Ämne: Konto tillfälligt blockerat 


Ditt konto är låst!
Vi låst ditt konto för att du inte fylla i vår Online-Säkerhet Formulär för år 2014.
Denna åtgärd är obligatoriskt för alla våra kunder.
Senaste uppdatering dag: 03/10/2014


Klicka här och uppdatera dina uppgifter i dag!

© Telia 556430-

Mina svaren vara enkla:



lördag 8 mars 2014

När våldets fördomar besannas och när andra fördomar kommer på skam.

Min yngste son kom hem från skolan med en bekymrad min och berättade, att de hade fått en finsk zigenarpojke i sin klass, som agerade mycket märkligt och våldsamt. Det betydde att min son, som alltid varit känslig för och ogillat osköna situationer inte mådde speciellt bra den här dagen. Han berättade också att det var någon, som hade sagt att den här nya killen bar kniv i skolan.

Istället för att lyssna på varningssignalerna berättade jag, att det kanske var så att den nya pojken i klassen bara var orolig, eftersom han kommit in i en helt ny miljö och redan befintlig klass. Självklart var det så, att de vuxna på skolan skulle ha tagit uppgifterna om kniven på allvar eftersom barnen hade berättat det för dem också. De vuxna på skolan hade koll på det här, så han behövde inte vara orolig. Så urbota korkad vad jag så att jag gjorde den bedömningen!

Vi hade ett mycket långt samtal jag och min son och jag berättade, att det fanns mycket fördomar mot zigenare och speciellt finska zigenare i samhället.

Så berättade jag om de zigenare jag själv hade vuxit upp bland och att de var som vika andra människor som helst. Det fanns dock en enda sak som inte hade varit som i alla andra familjer runtomkring mig i min uppväxt. I en av dessa familjer hade mamman varit mycket skygg och jag kände att det inte varit riktigt som med andra mammor. Jag berättade att hon antagligen aldrig hämtat sig från sina upplevelser från koncentrationslägret, därifrån hon blivit räddad från en säker död. Vad hennes umbäranden hade varit var det ingen av oss som kunde förstå. Sådant kan bara de som verkligen varit med om samma sak förstå.

Jag berättade om hur hon hade ett fångmärke intatuerat i armen, vilket hade berört mig illa under min uppväxt, när min mamma berättat och förklarat hur det var för människorna som blev förda till koncentrationsläger för att dödas, därför att det fanns de som ansåg, att vissa människor inte var värda att få leva.

Vi hade mao en rätt allvarlig diskussion hans ringa ålder till trots.

Så kom han hem och berättade hur han hade blivit hotad av den finska zigenarkillen, som hållit en kniv mot hans hals och hotat att skära halsen av honom.

Jag ringde genast upp Tallbackaskolan och berättade, att min son inte skulle komma till skolan förrän de hade löst situationen och zigenarkillen var väck och hade fått den vård han helt uppenbart behövde. Jag tänkte inte offra min son för några experimentella projekt, där de vuxna inte tagit situationen på allvar, eller kunnat hantera den. Jag informerade min arbetsgivare och förberedde dem på, att jag skulle ta ut semester till saken var uppordnad på skolan. Det blev naturligtvis kaos uppe på skolan över mitt besked om att jag skulle hålla sonen hemma från skolan.

Då äntligen tog man situationen på allvar och saken ordnades tämligen snabbt, men själv var jag helt vansinnig, eftersom jag förstod, att man hade haft en låt gå attityd bland de vuxna på skolan och inte brytt sig om barnens berättelser och reaktioner.


Sedan övergår jag till väl befästa fördomar ute i samhället.

Som gift mamma hade ingen ifrågasatt mig som mamma, men som frånskild och ensamstående mamma fick jag uppleva hur hela samhällsattityden förändrades. Ungefär som om jag blivit en sämre mamma och person för att jag var frånskild och som om det inte kunde räcka. Mina barn hamnade i något form av "jamen, det förstår man väl hur det är, de har ju en ensamstående mamma". När var och hur som helst kunde jag möta vilka kommentarer som helst, både om mitt privatliv och åsikter om de stackars barnen.

Jag undrade många gånger hur de här parasiterna till vuxna, själva skulle uppleva om de kom in i en affär och helt plötsligt skulle de behöva träda skott för en massa bisarra rykten. Med lätthet rensade jag min bekantskapskrets och det har jag därefter sett till, att jag gjort med jämna mellanrum.

Själv upplevde jag det här mycket kränkande, eftersom mina barn alltid kommit i första rummet och betytt precis allt för mig. Min relation, mitt förhållande till mina barn hade inte på något sätt förändrats alls, mer än att nu hade deras mamma och pappa inte samma bostadsadress och livet hade blivit väldigt komplicerat av alla andra, som tycktes ha rätt, att tycka precis vad som helst och inte helt sällan så att barnen hörde det, eller blev påverkade av det.

Dvs. barnen omgavs nu av en vuxenvärld runtomkring, som inte höll måtten!

Nu inträffade nästa våldsamma händelse, som visar hur urbota korkat det är att tro, att "säkra äktenskap/hållbara äktenskap" med båda föräldrar med  pedagogisk utbildning och pondusställning i samhället tar sig själva på för stort allvar och tror sig förmer än en ensam mamma, som barnuppfostrare.

Det är ju dessutom skillnad på ensamma mammor och pappor. En frånskild pappa har per automatik en högre status, även om han själv inte sköter hela ruljansen med barnen.


Helt plötsligt blev jag uppringd från Tallbackaskolan till mitt jobb där en person talade om för mig, att min son hade hållit på att bli strypt av en klasskompis. Det var i allra sista stund, som en vuxen hade kommit och upptäckt vad som höll på att hända och därmed räddat livet på min son. Han hade genast blivit omhändertagen av skolsköterska etc.

Det var ungefär som att krama tårar ur hälleberget för att få veta vem det var som hade hållit på, att så när tagit livet av min son. Det hela var helt enkelt bara en lycklig slump, att min son levde. Sedan följde från skolans räkning en underlig hantering och jag förstod rätt snabbt, att det hela skulle grävas ner och gömmas helst 1 km under jord så att det inte kom till någon annans kännedom. Någras anseenden stod helt uppenbart på spel, det var viktigare än att värna min son. Jag fick aldrig ens reda på varför hans klasskamrat hade agerat som han hade gjort emot min son.

Jag har många gånger tänkt på den här allvarliga händelsen och funderat hur jag själv hade reagerat, om det hade varit ombytta roller. 


Hade jag gjort likadant som de gjorde?

Nej, det vet jag att jag inte hade gjort. 


Det har varit väldigt dåligt med ursäkter från auktoriteter upptäcker jag, när jag tänker igenom mitt liv. Det gör att jag förstår hur mycket jag egentligen har att glädjas över mitt eget varande. 

Idag är alla mina tre barn vuxna, men mina tankar och känslor om mina barn har aldrig någonsin förändrats.
Jag har aldrig distanserat mig själv till någon dålig mamma, fastän jag i större delen av mitt vuxna liv, varit just en ensamstående mamma. Därför att jag vet, att jag alltid gjort mitt bästa som mamma och alltid tagit mitt föräldraskap på högsta allvar. Mina barn har alltid kommit före allt annat och så är det fortfarande.

Trots samhällets attityd mot ensamstående mammor och deras barn har vi inte bekräftat dessa fördomar. Snarare tvärtom. Vi har blivit ansvarstagande medmänniskor.

Jag själv har en hel rik erfarenhetsbank om hur man, trots möten med en del tvivelaktiga förebilder i skolans- och vuxenvärlden, kan behålla och även hitta sin egen inre kärna. Detta har jag förmedlat till dem, som jag mött inom mitt arbetsfält och även privat:
Bilden lånad från http://bigganed.blogspot.se/ med hennes medgivande.


Idag är det Internationella kvinnodagen och det finns all anledning, att ta fasta på den dagen på högsta allvar. Imorse fick jag ett sms av min sons sambo där hon gratulerade mig på kvinnodagen, så gör man i Brasilien. Där måste kvinnorna själva uppmärksamma sig.

Inte ens i Sverige blir vi kvinnor jämlikt behandlade, långt därifrån. Lönemässigt, i bolagsstyrelser och som människor, blir vi inte tagna med samma allvar som männen.

Än värre är det alltjämt ute i världen, där kvinnan betraktas som ett boskap, som männen kan hantera hur som helst, t.o.m. slå ihjäl utan att det leder till några repressalier.