måndag 29 februari 2016

Olof Palme - det komplexa mordets baksida.

Jodå, jag minns exakt vad jag gjorde den här kvällen och jag minns också nyheterna, som jag vaknade till.

Inte hade jag heller tänkt skriva något om det än en gång i min blogg och hoppade därför över att "uppmärksamma" årsdagen av mordet.

För oss i familjen är det annat som blir mer påtagligt, eftersom min dotter föddes i slutet av året för 30 år sedan. Reinkarnationen av Olof Palme som hennes bror kallade henne för, sedan hon börjat tala och påstod att hon hette OLOF och inte det hon var döpt till, plus en massa andra konstig- och egenheter hon hade för sig.


Till en början efter mordet var det helt obegripligt varför man dödar en svensk statsminister, visserligen som rört sig i utrikessammanhang och därmed även rört om de dessa "högexplosiva grytor". Men det är bara innan man adderar alla olika händelser och sammanhang, som blir till något helt annat där allt blir helt förklarligt. Det fanns ett uppbyggt och brett hat mot Olofs Palme.

Jag är av den åsikten att för mig har det bara varit en fråga om "vem som hann först" av de olika falangerna där hatet och problemen hade vuxit sig starka och där Olof Palme hade blivit en rejäl gråsten som skavde i skon.

Sedan läsa Holmérs tegelsten till bok... suck säger jag bara. Så mycket slump finns bara inte och inte är det en slump heller, att man tillsätter någon som inte är kompetent till att leda en mordutredningen, dessutom på landets statsminister ingen dussinsvensk precis.

Det finns inte en chans i hela världen, att det här mordet någonsin kommer att "lösas". Därför att det finns ingen som helst önskan om det.

http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/11/margot-wallstrom-skrev-under-order-om.html



Så mycket annan skit som finns i maktens korridorer, som visar hur de här leden sluter tätt för att inte röja sig själva. Det gäller ju att hålla varandra om ryggen: Kliar du mig så kliar jag dig. Det är ytterligare en anledning till varför det här mordet kommer att förbli "olöst".
 

T.o.m. ynkedomens ansikte lyste än en gång, när JK Göran Lambertz i egenskap av landets justitiekansler avfärdade de drabbade prostituerade, som dessutom bara hade varit barn vid den tidpunkten som Geijeraffären rörde sig om och som Olofs Palme till varje pris ville dölja. Jag vet att jag chockartat lyssnade till nyhetssändningen där han stod i Sveriges riksdag och talade om dessa .

Vill man ha en rejäl kurs i det svenska samhällets fortsatta sönderfall är det bara till att lyssna till ovanstående länk, visserligen är det att lägga dryga 1 ½ timma, men allmänbildande är det och sålunda värt mödan.

Fascinerande dessutom att se hur webben städas ren från varje spår som kan leda i rätt riktning. Det kan inte heller vara en slump.

Uppdatering om "mordet" på Olof Palme 2019:

lördag 27 februari 2016

Nu vet jag hur det känns att ha en deadline på ett manus. Hela huset är fullständigt upp och nervända världen.

Som om det inte kunde räcka, hela tillvaron fylls av detta skrivande, formulerande från den stund jag lägger ner huvudet på kudden och tills jag vaknar och den första tanken är "det måste jag komma ihåg att peta in i texten".

Jag är ju inte längre begåvade med en kropp som kan sitta ankrad vid en dator, utan jag får skriva i huvudet och sedan när det kan bli, får jag skriva ner det i den rasande fart jag nu har på fingrarna över tangentbordet.

Sedan att upptäcka hur mycket "komma ihåg" jag är för alla de andra runtomkring mig. Just på den punkten har det blivit ett välbehövligt uppvaknande.

Men jag har väl antagligen varit väldigt naiv, trott någonstans att jag bara kunde skriva och sedan hade jag gjort mitt. Klappat och klart. Sedan bara gå vidare med nästa sak som jag vill göra.


Riktigt så blev det inte.


Helt plötsligt blev det fråga om en större apparat, sedan jag hade skickat in ett litet utkast om vad som komma skulle i slutändan. Människor som jag inte hade en aning om skulle sitta och läsa mitt första utkast och snöbollen var därmed satt i rullning: inbokning, resa, radio, intervju, berätta... och jag kom på mig själv med att snegla omedvetet efter livlinan, svångremmen, airbagen och vad katten som helst.

Det här hade jag sanning att säga inte lyckats kalkylera att jag skulle kunna råka ut för. Jag är trots allt ingen som vill vara i rampljuset. Ändå är jag fullständigt med båda fötterna väl förankrade i jorden i det jag skrivit. Där är jag helt säker. Inte minsta tvivelsmål om något alls.

Dessutom fick jag en råutskällning av Herr H, när jag inte ville boka in mig för någonting alls, inte resa, inte prata med folk, inte göra någonting alls. Vadå det räckte väl med det jag skrivit...
Nähä... inte det...
Dumstruten på huvudet kändes inte helt komfortabel.

Backa och bara till att tänka i nya banor. Det betydde att jag fick försöka att nödlanda i något helt annat, som jag inte hade räknat med.
- Hur kunde du vara så dum att du trodde det, undrade Herr H. Är du inte medveten om vad du har skrivit?

Men det hindrar ändå inte, att jag i vissa lägen känt en del dagar: fy vad less jag är på mig själv och det jag håller på med. Det blir så avskalat nära, innanför skinnet på något obeskrivligt sätt.

Det resulterade i att jag i torsdags bara blev tvungen till ett oplanerat avbrott med Herr H i Alingsås bara för att vädra hjärnan, få en välbehövligt friruta. När jag kom hem rasade jag ihop till sängs och drog täcket över huvudet och sov i det närmaste rundslag på klockan, vägrade att han någon befattning med vare sig text, eller i papper, eller foton som jag varit tvungen att ta stöd i. Den där frirutan var välbehövlig, eftersom det blivit väldigt intensivt bara den sista månaden.

Sedan i maj har det bara funnits en tanke: visst det här skall jag väl kunna klara av, inte alla dagar man får en förfrågan att skriva, dessutom i ett ämne som jag behärskar till fullo.
Jag kunde riktigt höra min pappas röst där ovanifrån, eller var man nu finns när man är död: 

- Är du obstinat, unge?
- Självklart är jag det pappa, jag är ju din dotter och det är du som har fostrat mig till att vara det. Det är ju du som har lärt mig, att jag kan bli precis vad jag vill. Enda undantaget var att jag inte kunde bli pappa, sa du. Men pappa,  du hade fel på den punkten. Du anar inte vad man kan göra nu för tiden. Fastän själv nöjer jag mig med att vara den mamma och farmor jag är och jag kan inte ens tänka mig, att vara något annat än den kvinna jag är född till. Jag är faktiskt både glad och stolt över att vara till kvinna född, även om jag har förstått att jag därmed måste vara dubbelt så duktig, som en man.



torsdag 25 februari 2016

På rymmen från hemmet!

En äldre person var ständigt på rymmen från äldreboendet: http://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/aldre-rymde-flera-ganger-9884358.aspx
Tänk att det skulle ta så lång tid och en massa korkade åtgärder, innan man kunde lista ut vad man skulle göra med personen ifråga: Ta en kvällspromenad med åldringen och ändra kvällsmedicineringen - det där sistnämnda lät visserligen inte alls bra. 


Vad gör man nu kan jag inte låta bli att undra en bra stund över. Är det så att den stackaren blir drogad för att bli lätthanterlig.


Det där med att plocka bort alla fönsterhandtag verkar mer än lovligt vansinnigt. Vad säger Brandinspektionen om dylika åtgärder. Ett fönster kan ibland vara enda vägen ut för att man inte skall bli vulkangrillad.
Som den expertrymmare jag är ända sedan jag var en brakskit hög, kan jag känna full sympati med personen ifråga. - Det skall fasen sitta på hemmet där andra bestämmer när, eller om man får gå ut.


Jag hoppas verkligen att jag alltid kommer att få behålla min frihet hur gammal och åldersnupen jag än blir. Allt annat vore djupt tragiskt och oacceptabelt från min synvinkel.

onsdag 24 februari 2016

Bifurkation, som betyder tudelning, klyvning....

kan man inte använda det om någons tunga också, undrade Herr H, som tyckte att han hade hittat ett bra ord att använda till golfgänget han tillhör.

De korkades skara som ställer klockan att ringa 06.10 för att spela golf i simulatorn, trots att de hela gänget är pensionärer vad jag vet. Sedan är i vart fall Herr H så trött att han somnar så fort han sätter sig i fåtöljen, ungefär den tiden när spädbarn blir nattade. Trött och grinig går han också omkring och är under eftermiddagen p.g.a. sina tidiga golfvanor. Klagar på axeln gör han i allt högre omfattning, speciellt sedan jag fick honom att rensa lite papper och han hittade ett brev från husläkaren, med datering i början på 2000-talet, där det stod om axeln.

Den manliga slutledningsförmågan har uppenbarligen sina brister, eftersom de BARA spelar golf: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Ibland ringer hans polare Ingvar och så försvinner han under helgen också.


- Det kan man väl säkert, sa jag. Om inget annat så när snålvattnet rinner. Men jag skulle nog kanske inte tänka på något annat än t.ex. Råstojaure, som har biflöden i älvar som du antagligen inte har några kunskaper om. Du vet i den där landsändan dit dina kunskaper inte når, eftersom du bara varit upp till Torneträsk.
- Har jag, undrade han med en förvåning som inte gick att ta miste på.
- Abisko, Lapporten, Torneträsk... Vägen mot Narvik, som vi åkte längs sommaren 2002, försökte jag att lägga till dock utan resultat.

Ibland inser jag direkt när det är kontaktlöst med huvudledningen, han ser rätt nollad ut milt uttryckt.


Tystnad. Manliga hjärnor behöver lite tid att samla sig... för att göra en snygg undanmanöver, när det skitit sig:

- Vad får ditt snålvatten att rinna, undrade han då istället.


- Såvitt jag vet inget för tillfället och det var nog länge sedan det rann något snålvatten här, svarade jag.

Dryga två månader med hälsoläge risigt då rinner det sannerligen inget snålvatten. Jag äter för att jag borde äta, men det finns inget som jag ens längtar efter att äta. Ibland skramlar jag runt i köksskåpen helt planlöst, öppnar t.o.m. kylskåpsdörren och kikar in, ungefär som om jag är på irrfärder utan att veta vart jag är på väg. En del dagar blir jag nästan tvångsmatade av mina kära, andra dagar är jag som småfåglarna, småäter i ett.


I dylika stunder är det tur om jag inte hittar något onyttigt att stoppa i mig. Herr H är en baddare på att bära hem sån´t  som man verkligen inte skall äta.

Idag när vi kom hem ifrån stan, skulle visa sig när han började packa upp alla kassar som hade blivit när han traskade runt på stan medan jag var hos frissan, att han hade shoppat något som skulle föreställa kanelbullar i massproduktion.

Herre min skapare, tänkte jag. Man måste verkligen vara shoppinggalen om man t.o.m. kan köpa hem det som säkert bara kommer kleta sig fast i gommen, som en enda stor kletig massa. Kanelbullar utan kanelbullar.

Det var inte bara kletiga bullar han hade köpt i parti och minut, han hade fler kassar. Jag kikade in i två av dem och kommenterade ena köpet till dottern: 
- Han har köpt tre paket sugrör också, det var väl bra!
- Skall han börja sälja sugrör, undrade hon, eftersom hon och jag alldeles nyss hade kunnat konstatera efter att ha fyllt på burken med sugrör, att vi har sugrör till dö´dagar, även om vi skulle få tillskott av små enmeterstyper i mängder.

Anledningen till mitt besök hos frissan igen var för att jag försökte åtgärda den finska ryamattan, som den polska s.k. "hårfrissan" ställde till här i början på januari, när hon skulle göra slingor men i själva verket helfärgade håret i tre olika nyanser. Jag tänkte idag att jag lika gärna kunde passa på att klippa håret lite. Hårfrisören föreslog att han skulle klippa håret så att det nådde ner till axlarna. Det är okej svarade jag, som var så dödens trött att jag trodde ett tag att jag skulle ramla ur frisörstolen, eftersom jag inatt igen suttit och jobbat fram emot 4-snåret för att hitta gamla foton till boken, som skall ges ut och deadline börjar närma sig med stormsteg.

Antagligen måste jag ha suttit med axlarna in i öronen, eftersom blotta ögat sa att håret nu nådde bara ner strax under örsnibbarna, när han var klar och jag öppnade ögonen. En hastig blick på golvet fick mig att inse att det låg betänkligt långa tofsar kringströdda på golvet. Men jag orkade inte bry mig. 


- Är du nöjd nu, undrade Herr H när han steg in i bilen, dit jag hunnit före honom.
- Vet inte, svarade jag och kände att det var ingen underdrift. Jag känner mig i alla fall som Lisa i den tecknade serien Lisa och Sluggo, svarade jag.
- Men nog är det väl själva den, sa han, att du aldrig lär dig att säga ifrån. Vad är det nu som är felet.
- Det är för lite uppklippt vid ansiktet, jag ser ut som Lisa i Lisa och Sluggo, sa jag just om du nu hörde det.
- Vad skall du göra åt det då, undrade han, eftersom jag antar att det inte var gratis ditt besök hos frissan.

Jag orkade inte ens svara, eftersom jag redan visste svaret och därför bara  rattade ut från parkeringen. När vi kom hem gick jag raka vägen in i badrummet, tog fram hårsax & kam och klippte upp det kring ansiktet och Voilá så var Lisa försvunnen!

- Korkade fruntimmer, tyckte Herr H, betala så mycket pengar och inte vara nöjd med klippningen.
- Jag tror bestämt du talar med en tunga som verkar lida av bifurkation, svarade jag.




fredag 19 februari 2016

Satt och lyssnade på nyheterna, när vi segade oss runt hela stan med bilen.

Inte mindre än tre varv fick jag köra runt stora galoppen bara för att kunna uträtta mina tre ärenden, där jag i stort sett borde ha kunnat passera tvärs över gatan.

Undra om de har importerat presidentkandidater från USA, när de har gjort om innerstadstrafiken i Göteborg. Det är så skruvat att jag inte ens orkar känna mig frustrerad längre.

Det pågår dessutom vägbyggen precis överallt. Till en del saker verkar det finnas hur mycket pengar som helst och illa berörd blir jag, när jag tänker på vilka som drabbas. Det är svårt att förstå hur man kan låta sjuka och gamla, ibland både ock, ligga ensamma dag ut och dag in, ända tills de drar sin sista suck och ha dem att stirra i taket, utan en levande själ att prata med. När vi inte ens klarar av cancervården till små barn, som har hela livet framför sig, finns inte heller någon sjukvård att ställa sin tillit till. Vården verkar ha satsat mer på administration än de som skall göra jobbet.


Inte blev det så mycket bättre inombords när polisen kom till tals i nyhetsutsändningen och man pratade om avvisningar och de enorma polisresurser som krävs till det och flyktingboenden. Det tar ungefär 3 år innan en avvisning kan komma till stånd. VEM skall betala den notan under tiden kan jag inte låta bli att undra. Bortkastade pengar är bara förnamnet.

Samtidigt som jag i onsdags såg mig nödsakad att ringa 112, när vi var på Backaplan, för att höra om det fanns en polisbil i närheten. Därför att invandrarslöddret som drar omkring hade haus på börsen och det såg riktigt illa ut, när alltfler började strömma till och tonen och tjafset inte blev till det bättre.

Jag hade verkligen ingen lust att ge mig in i getingboet, men tillslut insåg jag när det inte ens gick att få en uppgift OM det fanns någon polisbil i närheten, att här fanns inget annat att göra. Jag klickade bort mobilsamtalet och armbågade mig rakt in i getingboet och avblåste det hela. Men det hade lika gärna kunnat slutat med att jag hade haft en kniv instucket i bröstet, eller ryggen.

Man kan undra vad det är för galen värld vi har fått. Ta bara den här stolliga presidentvalkampanjen som nu pågår i USA. Varje kandidat kostar dryga 3-4 miljarder och vad årets valkampanjer kommer att sluta för var och en av dem, kan man väl knappt gissa sig till. Samtidigt finns en sådan misär i USA att det är helt bedrövligt. Allt fler barn är hemlösa och lever på gatan. Men miljarders miljarder kan de kasta ut på att visa vem som är mest förträfflig.

Lyssnar man då till några av presidentkandidaterna och deras retorik, ja, men då kan man ju inte annat än misströsta, därför att det är trots allt så att det som händer i USA spiller över på oss i allra högsta grad, eftersom vi är ett lydrike till USA.

Inte blir det så mycket bättre att lyssna till och skåda den svenska politikerkåren och notera hur den ena samhällsfunktionen efter den andra upphört att fungera.

Bild: Björn Olsson fotograf
Det känns inte bra att tänka på de här små barnbarnen som finns omkring oss och nudda vid blotta tanken: vad i hela helsefyr är det för värld som de skall leva i och möta. Hinner ens mina barn vara något så när fredade. Nej, jag tror faktiskt inte det.

onsdag 17 februari 2016

Fy för den lede med frisörer som inte är frisörer, fastän de säger att de är det!

Dagen efter min systerson dött tyckte jag att jag behövde ta hand om mig själv ordentligt och vad gjorde jag min idiot då...

Jo, jag stegade iväg till hårfrissan som finns här en spottloska bortåt vägen. Jag hade bestämt mig för att göra slingor i håret, för att jag inte skulle se ut som en grå trött mus med ögon som hängde som sladdlampor ända ner i byxfickorna.


Jag valde tre olika färger på slingorna, varav den ljusaste skulle smälta in med de gråa stråk som börjat bli alltför påträngande. Den s.k. hårfrissan satte igång med liv och lust, men när hon började blev jag väldigt tveksam och undrade vad hon gjorde. Jag har gjort slingor förut i mitt hår och då har jag alltid fått en huva påsatt där små små testar dragits upp med en tunn virknål genom huvan och det var bara dessa små tunna testar som färgades. När jag valt fler färger på slingorna har bara ny plasthätta satts på när det ena slinglagret varit klart. För något år sedan gjorde min ordinarie frissa tre olika färger på slingorna och det blev jättefint. Inga problem vid utväxten heller, det har inte synts alls, eller varit missprydande.

När den s.k. hårfrissan började riva en massa foliepapper undrade jag vad hon skulle göra. Jag skulle ju bara ha slingor inte helfärga håret. Hon förklarade att det var så här det gick till och så fortsatte hon att riva en massa folie. Jag undrade när hon började smeta in den ena tussen efter den andra med färg:

- Jag tycker det verkar som om du helfärgar håret i tre olika kulörer istället för att göra slingor. Är du verkligen säker på att det här blir slingor? Jag vill ju inte se ut som den här nya varianten där folk går omkring och ser ut som en skunk i skallen.

Nej då det skulle bli så bra så, hon skulle fixa så att hårbotten blev ordentligt preparerad....

Varför då? undrade jag, det är väl det som är idé med slingor, att håret skall se lite levande ut, det finns ju knappat någon som börjat få sina grå som har hårfärgen i endast en enda ton. Inte ens när håret ännu inte fått några inslag av grått är det så.

Nej då det här skulle bli så bra så, intygade hon. Jaha tänkte jag det är väl någon polsk variant då....

Men jag kände mig mer och mer osäker ju mer jag började se ut som en nyårssmällkaramell uppe i roten, med det ena lagret foliepapper efter det andra och en "hårfrissa", som helsmetade på varje lager med liv och lust. Jag vet inte hur många gånger jag ifrågasatta om det trots allt inte var fråga om helfärgning av håret i tre olika färger hon höll på med istället för göra slingor.

Samma svar hela tiden, det skulle bli så bra så....

När hon äntligen sköljde bort all färg, därför att det var färgning av hår i tre färger och inte slingor hon hade gjort, kände jag mig matt och modstulen.

De där ljusare stråken hade hamnat i stora sjok, så jag såg verkligen ut som en finsk ryamatta i skallen.

Hon undrade om jag inte tyckte att det hade blivit fint.

Jag svarade diplomatiskt att jag nog skulle sova på saken innan jag lämnade något svar, medan jag hörde ALARMKLOCKAN i mitt huvud ringa på högsta volym!

Hon försökte än en gång få mig att tycka att det var jättesnyggt. Jag vägrade att tycka något alls högt, därför att mina tankar var nu i full panik! Jag såg verkligen ut som en av de "lätta gardet nere i Rosenlund sprungen ur öststatsmyllan".

När det var dags att åka upp på begravningen såg jag, att mitt alltid snabbväxande hår vittnade om i hårbotten, att håret verkligen inte varit annat än HELFÄRGAT i tre olika kulörer. Jag insåg att nu är goda råd dyra.
Hur i hela helsefyr gör man för att avfärga hela håret, utan att det blir totalskadat? Därför satt jag en hel kväll och surfade runt på nätet och hittade tillslut den sidan som jag behövde: skrivet av unga damer, som byter hårfärg i samma takt som en storrökare tömmer askkopparna.

Jag fann dessa unga damer, proffs i hårfärgning från vittblont till kolsvart hår och deras tips på avfärgning av håret, utan att gå till frissan och få håret totalt avdött. http://dayviews.com/harinspiration/515311121/

Men det hela såg rätt chansartat ut så jag tänkte, att jag får väl vänta med avfärgningen till efter begravningen. Det var fullt tillräckligt att jag skulle dyka upp på begravningen och se ut som en finsk ryamatta i skallen.

Sagt och gjort, när jag kom hem igen, så blandade jag ihop:

2 dl Head & Shoulders citrus - shampoo
4 st c-vitaminbrustabletter
2 dl olivolja
2 msk bakpulver

Det blev precis som proffsen på hemfärgning hade sagt, det puttrade och svällde, så det var nog tur att jag hade tagit en rejält tilltagen skål. Man skulle inte applicera geggan i hårbotten, p.g.a. bakpulvret som annars kunde klia. Å andra sidan hårbotten behövdes inte gnuggas in för avfärgning där fanns ju min riktiga hårfärg.

Geggan luktade ungefär som Bubbelgum och såg ut som lös hallonmousse, kanske beroende på sorten c-vitamintabletter. Det gick alldeles utmärkt att stå ut med det hela. Jag hade ett tag varit orolig för att det skulle lukta något mysko, som skulle reta mitt eländiga tillstånd, men det gjorde det inte.

Så hjälptes dottern och jag åt att kleta in hela härligheten i håret på mig och så satte jag på en engångsduschhuva och väntade i fyra timmar. Minst två timmar stod det att man skulle ha smeten inne. Men eftersom jag inte var speciellt besvärad av geggan så hade jag i den 4 timmar.

Det enda som blev torrt var händerna upptäckte både jag och dottern, men i duschkabinen som varit lite "täppt i kanalen" sa det bara slurp, sedan jag duschat ur hela härligheten ordentligt i ljummet vatten och schamponerat ur alltihop.
- Ha! sa dottern, precis samma resultat som när jag sköljde ur skålen i diskvasken, slurp sa det bara, världens bästa att rensa avlopp med!

Så fick jag ta ut skadeglädjen över vad Head & Shoulders shampoo dög till: garagegolvtvätt brukar jag säga till Herr H, som inte använder något annat än detta shampoo och som jag under normala fall aldrig skulle kunna tänka mig att stoppa in i mitt hår. "Världens bästa shampoo" påstod han igen. Den här gången kunde jag bara hålla med honom, till det här ändamålet var det perfekt.

Dottern studerade mitt hår sedan det fått lufttorka och hon konstaterade att det hade blivit många grader avfärgat. Men jag var inte nöjd, eftersom jag ville ha bort hela skiten från håret!

Nu har jag ju gått omkring och varit lagom risig och helt inte orkat sitta 4 timmar med geggan i knoppen. Men idag tänkte jag göra slag i saken, men upptäckte då att jag inte hade kvar någon engångsduschhuva, så jag skickade jag ut Herr H på spaning i kärringaffärer, som han uttryckte det hela, eftersom engångsduschhuvan hade dött i resåren vid förra avfärgningsbehandlingen.

Han hade varit in på NK och köpt två nya rekorderliga doningar till duschhuvor, då kunde jag experimentera bäst jag ville, tyckte han. Sedan hade han mycket riktigt köpt med sig blondering, som också varit färgproffsens råd. Det fick bli Schwartzkopf Blonde, L 1, utan ammoniak, eftersom jag inte fick tag i det märket blondering, som proffsfärgarna hade rekommenderat och som bara fanns i Ullared visade det sig och där ägnade de sig inte åt postorder.

Det blev så sent innan Herr H ramlade in med duschhuvorna att jag kände, att det där orkar jag bara inte ha 4 timmar i skallen nu, jag får ta det på torsdag istället. - Så får jag se om jag törs sätta in dödsstöten med intensiv blondering i knoppen framemot helgen, måste nog ha dottern tillgänglig känns det som. Då lär jag ju se om jag skall bryta ihop fullständigt och få klippa av mig mitt långa hår, eller om det möjligen kan räddas.

Nästa gång jag känner att jag måste göra slingor i håret för att pigga upp mig lite, så tror jag nog jag skall invänta tills min ordinarie frissa, Fatosh, vid Grönsakstorget har tid, istället för bege mig ut på djupt vatten med drunkningsdöden som resultat.

Men jag undrar ännu.... hur kunde jag hamna i det här läget, att jag går omkring och ser ut som en finsk ryamatta i skallen

och känner mig som Edvard Munchs "Skriet"

tisdag 16 februari 2016

Uppe inatt igen - håller på att hosta lungorna ur mig.

Två månader börjar bli rätt saftigt att mäkta med detta eviga av andnöd och goja så man storknar, när man väl börjar hosta, eller försöker lägga sig ner.

Nu känner jag mig i det allra närmaste desperat och har t.o.m. börjat snegla på ett par dagar i solen och värmen om det skulle kunna vara en lösning.
Jag är inne på min andra flaska KanJang, eftersom det varit tvunget att ha ett avbrott emellan, där jag trodde i min enfald "det här löser nog sig nog, det känns som om det håller på att bli bättre nu".


Inhalatorn med cortison som min husläkare vill att jag skall ta, får mig att känna det som om jag fått fan i båten igen. Han tycker att jag lyckats svingat upp mig till en nivå där man måste klassa det som astma. Men jag, jag bara värjer mig inför det ordet och tänker, nej han måste ha fel så kan det inte vara.


Så många år som jag har klarat mig utan inhalatorn och sån skit. Det kunde jag säga tack och adjö till, när jag lämnade gruvans luftföroreningar i Malmberget och flyttade till inversionens Göteborg 1991.

Ja, du läste alldeles rätt. Men det här med stinkande parfymer och eldande grannar det är inte lätt att hantera och den här gången tjongat jag dit så det skrek om det. Först blev det för mycket av rena doftchocken och som hade föregåtts av ett par dagars upptrappning till sista dagen då hela huset var kontaminerat av parfym när jag kom hem.


Så blir det när man är så korkad att man inte bara följer sin första ingivelse, att bara stänga igen ytterdörren och åka iväg och andas någon annanstans tills det är utvädrat i huset och textilier är bortförda ur det utlånade sovrummet.
I samma veva var jag till husläkaren för att ta nya prover med magsårshelsicket, som väl antagligen är på G igen. Han var bekymrad över min andning och skrev genast ut inhalator med cortison. Än mer bekymrad över att det visar tecken på en blödning i magen, inte via reservutgången utan med hjälp av blodproverna att döma. Blotta tanken på att jag måste sövas igen så att de kan göra en gastroskopi gör mig helfladdrig. För det första är jag verkligen inte praktpatienten för att sövas, för det andra kan man verkligen sövas när man inte ens kan andas ordentligt....

och hur blir det egentligen, med nästa oro: Kommer de att kunna transplantera nytt brosk i båda knän så att jag kan gå igen, eller skall jag nu fortsätta striden med vissa "armhålor", som jag börjar bli måttligt road av att ha hängande över mig i mitt liv, som någon form av värre hemsökelser. Det kunde faktiskt räcka och bli över med den sega typen uppe på AFA, som har somnat över mina papper igen!

Jag har närt en förhoppning om att kunna gå i pension framemot maj och inte ha en massa gamla surdegar som gör att allt bara kommer att bli rörigt i så fall, om det inte har nått fram till slutstationen och jag kan få lov att bara vara, som omväxling i mitt liv.
Det är knepigt det här. Nästan så det känns ibland som om jag inte kommer att överleva så mycket länge till om allt elände med hälsan inte vänder snart. Det går inte att slå tillbaka från vissa underlägen hur länge som helst, hur mycket jag än har varit van att få göra just det: slå från underläge.

Jag som just precis tyckte att jag kunde känna här strax inpå det nya året, att det började ljusna och att jag kunde se slutet av tunneln, så är jag istället inkilad i twilight zone som i ett skruvstäd och all den andra skiten tycks också fortsätta i all oändlighet.

Må öknens alla kamelloppor hemsöka vissa armhålor... får jag tänka så, kan jag tänka så, utan att allt slungas tillbaka på mig själv?

måndag 15 februari 2016

ChokladBULLE?

EKEWAE vad är det för något?
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/svedala/bageri-i-svedala-saljer-lyxnegerbulle/

 
Det är en missuppfattning av Farmor Elsas bageri och café i Svedala, därför att bullar bakar man.

Medan man inte gör det med negerbollar. Det finns dessutom inte tillstymmelse till något moment i tillverkningen, som kan falla under ordalydelsen BAKA i min gamla Bonniers Kokbok, som jag fick en julafton 1968. Man rör helt enkelt ihop ingredienserna och formar till runda bollar.

Har man då som Farmor Elsas bageri och café varit igång sedan 1963 och haft olika varianter av negerbollar och negerbollarna har fått sitt namn redan 1913, så hur i hela fridens dar de kan hävda, att det alltid hetat negerBULLE. Låter som ett större hjärnsläpp helt enkelt.


Jag har lärt mig att hantera eländet som pådyvlats, utan att det någonsin haft något som helst likhetstecken med det som det förmodligen påstås hänvisa till: Niggerbollar...

Jag undrar vad det är för ord som egentligen är politiskt korrekt? Numera verkar man tala om "svarta" människor från journalisthåll, i alla fall om det är journalister som rapporterar från USA, men något så enfaldigt missvisande kan jag knappast tänka mig. Jag har aldrig sett några svarta människor, utom möjligen sotarna på den tiden de stod upp på taken och körde viskan upp och ner i skorstenarna, eller kolgruvarbetarna, de brukar också som regel vara väldigt svarta efter en skift i kolgruvan. Men någon som är svart av födsel har jag då rakt aldrig sett skymten av. Visserligen finns det en stam som är väldigt mörka men svarta är de ändå inte. Uppfattar man dem som svarta är man i så fall gravt färgblind.

Afrikaner kan man inte heller hänvisa till, därför att det finns massor av afrikaner som är vandrande blekfisar. Så det hade ju varit trevligt att vi dumhuvuden kan få veta vad vi egentligen skall våga säga, utan att hela taket skall ramla ner i huvudet på oss.


Men jag är anpassningsbar till det här onämnbara bakverket. Hemma säger jag negerbollar, därför att det ordet som måste slås upp i registret om jag eller någon i familjen skall hitta receptet.

Är jag däremot ute på stan och tänker drista mig till ett dylika inköp, så säger jag att jag vill ha en rasistboll, då är det upp till mottagaren att lägga dit vilken aspekt som de själva önskar ha.

Själv är jag bara väldigt trött på den här ytterlighetsdebatten, som känns alldeles skruvad och tröstlös.

Rätt ledsen blir jag faktiskt också, därför att jag har åtskilliga i min vänkrets som har en härligt chokladbrun färg ända från födseln och några stiligare människor än just de, det får man leta länge utan att återfinna.
Visserligen är de läckra, men knappast någon jag skulle vilja sätta tänderna i och äta upp....

Undra om det inte är politiskt inkorrekt med att baka pepparkasfigurer i form av diverse byggnationer inkl. pepparkakor. Som här vårt pepparkakslandskap med tomten som sitter på pepparkaksdasset. Man kanske hellre skulle säga skitbrunt för att bli politiskt korrekt och inte trampa några människor på tårna.

Skitbollar
låter inte det himla innovativt och nydanande med tanke på att det är kakaon och kaffet, som gör bollarna bruna.


onsdag 10 februari 2016

Det är ju fruktansvärt hur media väljer bort, att skriva om de verkliga skalvens styrka, som uppmätts av LKAB:s egna mätplintar i Malmberget.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/flera-skalv-i-malmberget-pa-formiddagen-9848997.aspx

Läser man att det står i artikeln i tidningarna att det bara var 2,2 på den lokala skalan då känns det ju inte speciellt oroande. Men går man in och kontrollerar de verkligen utslagen i de undermåliga mätstationerna, som är inrapporterade till Bergsstaten, trots att man inte mäter längre upp i husen vad som händer, DÅ blir det helt andra siffror. Hur länge skall media medverka till dessa felaktiga upplysningar?

Här är de verkliga värdena av Seismisk aktivitet i MBGT t.ex. 7 feb 2016 kl 10:12:15, som är inrapporterat av LKAB till Bergsstaten:
Furuvägen 16-L 4,75 mm/s
Konsum Mbgt-T 17,6 mm/s
Järnvägsgatan 19-L 15,6 mm/s
Murgatan 1-L 1,1 mm/s
Hertiggatan 18-L 6,65 mm/s
Sveavägen 7-L 3,95 mm/s
G:a Malmstaskolan-L 1,3 mm/s
Barongatan 20-T 6,75 mm/s
Lövberga-T 4,25 mm/s
Hermelinsbacken 7-V 5,45 mm/s

När boende och fastighetsägare hör av sig till Tillsynsmyndigheten, dvs. Länsstyrelsen så får Länsstyrelsen ett huvudlöst svar från LKAB:
Från: Törner Johan [mailto:johan.torner@lkab.com]
Skickat: den 18 januari 2016 15:37
Till: Berggård David
Kopia: Taavoniku Annika; Stålnacke Mats; Ögren Niddi; Osterman Örjan; Larsson Mikael C
Ämne: SV: Skalv i Mbgt den 9 januari
Hej David.
Det enda som jag kan tänka mig har känts av ”mitt på dagen” är en händelse klockan 14:08:35 som hade en lokal magnitud på 0,6 och skedde på 500m-nivån i Fabian.
Denna händelse rapporterades inte då som sagt magnituden var 0,6 (rapporteringsgräns 1,5) och den högsta vertikala vibrationen uppgick till 1,35 mm/s på Murgatan 1 (rapporteringsgräns 1,5 mm/s). Inga skador rapporterades från gruvan och då inte flera personer kontaktade LKAB med anledning av händelsen innebar det att inget av kriterierna för en rapport över den seismiska händelsen uppfylldes.
Att en händelse kan ha känts av i samhället trots att den inte uppfyller kraven för seismikrapport innebär inte att något extraordinärt har hänt, det kan varje dygn ske mer än tusen seismiska händelser i Malmbergets gruvområde, en stor del av dessa är så små att de inte märks medan några märks lite mer, men det betyder inte nödvändigtvis att de når upp till kriterierna för en rapport.
Mvh
//Johan Törner
Anledningen till det svaret som Johnan Törner vid LKAB skrivit är ett mail som tillsynsmyndigheten har skickat:


Från: Berggård David
Skickat: den 18 januari 2016 13:58
Till: Törner Johan <johan.torner@lkab.com>; Ögren Niddi <niddi.ogren@lkab.com>
Kopia: Taavoniku Annika <annika.taavoniku@lkab.com>; Stålnacke Mats <mats.stalnacke@lkab.com>; Osterman Örjan <orjan.Osterman@lansstyrelsen.se>; Mikael C. Larsson <mikael.c.larsson@lansstyrelsen.se>
Ämne: Skalv i Mbgt den 9 januari
Hej!
Vi har mottagit ett klagomål från NN om att ett kraftigare skalv ska ha ägt rum mitt på dagen den 9 januari 2016. Såvitt jag kan se har vi inte fått någon rapportering om något sådant.
Därför undrar jag om ni har registrerat något skalv det dygnet utifrån era fyra kriterier, eller om det har ägt rum en händelse som inte har nått upp till något av kriterierna, men som ändå kan ha varit kännbar i bostäder?
Med vänlig hälsning
David Berggård
**************

Men framförallt hur länge skall det statligt ägda LKAB tillåtas att hålla på att förstöra människors liv? De där knallkorkarna i Regeringen de bryr sig inte överhuvudtaget, det är bra med en kassako att mjölka på, medan den verkliga räkningen får de boende i Malmberget och faktiskt hela Gällivare kommun stå för.

För mig är det en gåta hur ett statligt ägt bolag får hålla på att kvarhålla människor i liv, som de själva inte längre tycker är acceptabla. Ta nu och lös in hela Malmberget och befria alla som känner att det här börjar bli i mastigaste laget att leva med.

Om någon förstör livsvillkoren för någon borde det vara en självklarhet, att de utan dröjsmål bli ålagda att uppföra ett likvärdigt boende: "Nyckel mot nyckel" och i den tidsaspekten som de boende själva väljer. När man läser att de skall bo kvar i denna miljö i decennier och i en del fall for ever, då inser man att något är fruktansvärt galet i Sverige.

Man borde göra som det var förut, då bodde alla höjdarna i Malmberget t.o.m. disponenten! De fick dela de liv som alla malmbergsbor hade. Nu sitter högdjuren istället på behörigt avstånd och har dessutom mage att påstå att de vet hur det är att bo i Malmberget. I själva verket har de inte en susning om det, därför att jämför man Malmberget t.ex. 1990 och 2016 blir det en himmelsvid skillnad i boendet och de fruktansvärda störningarna från gruvan för att inte tala om plundringen av hela miljön i Malmberget.

Börjar man känna av skalven ända ner till Porjusvägen i Gällivare måste man sätta sig ner och fundera hur det här har runnit de ansvariga ministrarna, LKAB:s styrelse och regeringen fullständigt ur händerna. Har LKAB dessutom fått tillstånd av Bergsstaten och övriga myndigheter att spränga under husen i Malmberget på 700 meter nivå i ett redan pågående inferno med så otroligt många skalv då är det allvarligt felskruvat under hatten hos många ansvariga.

VAD återstår att göra för de av LKAB härjade ortsborna?

söndag 7 februari 2016

När hotellväggar börjar lämna budskap den ena gången efter den andra - är det bara ren slump då också?



Varför skulle livet vara så grymt, att de försvann allihop i ett slag: mitt ende syskonbarn, hans mamma (dvs. min syster) och hans pappa. Jag hann med en begravning till mellan hans och min systers, det var en gammal väns - vars lilla barnbarn nu förlorat sin pappa, sin farfar och nu även sin farmor. Sådant är livet för de som inte skonas av livet självt.

Därför kändes det något makabert vid minnesstunden i församlingshemmet då en nog så fullmogen kvinna steg upp och pratade om, att hon hade svart bälte i begravning. Hennes mamma hade dött för fem (5) år sedan och så ältade hon om en svart blus, som skulle passa till begravning i en segdragen historia, som jag bara satt och önskade att den skulle ta slut, innan jag själv dunkade i golvet vid blotta tanken på att min systersons söner satt där och stålsatte sig och hans fru, som inte vet något annat liv än livet med honom, eftersom det träffats när hon var 18 år och varit varandras liv sedan dess.

Den arma människan med den svarta blusen som passar så bra till begravning och innehav av svart bälte i begravning förklarade för oss närvarande hur viktigt det var med det där sista samtalet, som hon helt uppenbart missat med min systerson. Hon trodde på fullt allvar att det gällde alla som satt i lokalen, att hon hade något att lära oss: om missat sista samtal, svart blus som passar utmärkt till begravning och om en förälders död.

Varför inte fråga istället för att anta i en stund som denna, när alla har nog med att bara överleva dagen. Därför att vi alla har hunnit ha det där sista samtalet flera gånger om, eftersom ingen av oss, inte ens han, visste när det verkligen skulle vara de sista orden i det här livet. Det har inte saknats dylika samtal i mitt liv och det finns aldrig några sista samtal. Det blir alltid en massa frågor som aldrig ställdes, något som inte sades. Det finns inga sista samtal.

Ibland förstår jag inte hur man trots allt lyckas hålla ihop i sömmarna, utan att gå sönder av det man dessutom måste utstå från yttervärldens klavertramp.


Det var med dessa tankar på ständig repetition inne i huvudet jag dråsade i säng och drog täcket över huvudet när vi återvände till hotellrummet.

Ovanför mitt huvud stod det på väggen (tapeten) i hotellrummet

Sollentuna härad



 
                                                            uppmätt 1901 - 1902

                                                       1:50 000



When light goes down, I see no reason  
for you to cry. We´ve been throught this before
in every time, in every season,
God knows I´ve tried
so please don´t ask for more.
Can´t you see it in my eyes
this might be our last goodbye

        CARRIE, CARRIE
Things they change my friend
CARRIE, CARRIE, maybe we´ll meet again.
I read your mind, with no intentions
of being unkind, I wish I could explain
it all takes time, a whole lot of patience
if it´s a crime,
how come I feel no pain.

                                      


På hörnsidan av tapeten fanns även kartan över Sollentuna härad och ungefär där Hammarby Kapell finns på kartan flög en örn. Längre ner på bilden fanns Tors hammare. Det var som om tapeten var uppsatt enkom för denna dagen och bara just ovanför mitt huvud och där jag hade valt min sängplats, utan att vara varse om vad som fanns på väggen.

 Jag mindes hur jag som liten ofta drömde hur jag flög fritt över något som måste ha varit något som liknade Anderna.

När mamma skulle måla varsin tavla till mig och min syster valde hon ett motiv med ett hus i en lantlig idyll på en liten höjd. Medan jag propsade på att mamma skulle måla ett örnbo i en hög och krokig tall till mig. Med en örn som kom flygande till sina ungar med en död fågel i näbben. I bakgrunden fanns ett stormande hav. Min mamma stålsatte sig och försökte visa mig andra motiv som hon skissad upp. Hon tyckte inte att det var en passande målning till en 5-åring. Men jag stod på mig och tavlan hänger än i denna dag i mitt vardagsrum.

Kanske visste jag redan då vad livet skulle ha med sig i sitt sköte för min del. Inte bara för min egen del, utan för de flestas där livet inte gått fram skonsamt: ett stormande hav i fjärran, ungars behov av omsorger, kampen och liv och död, livet som alltid måste betraktas i ett helhetsperspektiv vilka förutsättningarna än är.

Men det hindrade inte att texten på väggen, på tapeten i hotellrummet var en slags summering av alla de samtal jag och min systerson haft, när han förstod att han inte längre kunde få annat än köpa ytterst lite mer tid och att han vara så sjuk, att han inte ens kunde åka upp till sin mammas begravning. Kunde inte ens sitta upprätt. Det märkliga är att jag drömt så många gånger redan under våren att jag skulle stå där vid min systers grav och att han inte skulle vara där.



Han ringde mig på morgonen strax innan hans mamma skulle begravas och jag var på väg ut till flygplatsen i Gällivare för att hämta upp min dotter i min avlidna systers bil. Han tyckte att det var väldigt underligt att ingen annan än han hade sett rosorna uppe kring Kaknästornet, som prydde fasaden strax nedanför där festvåning/restaurangen och utkiksplatsen finns.

Visst är det så att jag alltid kommer att tycka att han borde få rätt. Kaknästornet borde verkligen behöva rosor i den grå fasaden.
För mig kommer de alltid att finnas där, Nennes rosor.

torsdag 4 februari 2016

Är det någon som överhuvudtaget har kunnat undgå att dom i det stora samiska Girjasmålet nu finns - och redan är vissa grupper på krigsstigen.

Man för säga vad man vill om den svenska staten med kolonisatörer är de ut i fingerspetsarna!


Jag vet inte hur gemene man har det med de historiska kunskaperna, men själv hann jag bli ordentligt påläst under mina år på Inskrivningsmyndigheten vid Gällivare tingsrätt, innan jag drog vidare till andra avdelningar på tingsrätten och lärde mig hur hela tingsrätten fungerade.


Minnet av lagman Fredrik Rekkes och mitt första möte av Gällivare tingsrätt är svårt att glömma. En sådan otroligt sagolikt intelligent man och människokännare, som Fredrik var har jag nog varken förr eller senare träffat på i det levande livet. Fredrik hade en förmåga att kunna se rakt igenom människor. Han hade ett till alldeles otroligt fint människodrag, stor bullrig och öppenhjärtig var han även i det privata, men hade han varit för hård eller förhastat sig i sitt omdöme kom han genast och bad om ursäkt och påtalade, att han hade haft fel och jag hade haft rätt.

När Fredrik förhörde sig om mina ambitioner på tingsrätten, skrattade han gott och glatt åt mitt svar. Jag ville lära mig ALLT från grunden. Han tyckte att det var lika bra att jag fick börja med en utmaning och skickade mig till Fru Maud. Dvs. till tingsrättens Inskrivningsmyndighet, som ju handlar om fastigheter men också hade alla de andra avdelningarna insyltade på ett eller annat sätt, lite beroende vad de olika ärendena handlade om.

Maud Nyberg som var bossen på IM visade sig ha en ängels tålamod över alla mina envetna frågor från dag ett då jag satte min fot inne på Inskrivningsmyndigheten. Gällivare tingsrätts upptagningsområde och arealer torde vara unikt, men säger också en hel del om synen på överhöghetens syn på människorna i norr.

Fredrik Rekke månade om sin personal på ett sådant sätt att det är mycket svårslaget. Med lätthet skulle man kunna skriva en hel tjock roman om honom. Men Fredriks fascination om isländska sagor fick mig också på andra sidospår. Det var då jag upptäckte att Island år 1000 bestämde sig för att land skall med lag drivas.

Under alla mina år på tingsrätten hann jag samla på mig alla de förordnanden som överhuvudtaget går att tillskansa sig. Vilket skulle visa sig verkligen var på gott och ont. Undantaget var betalningsföreläggande, som Fredrik sa att där gick nog min gräns för vad jag ville veta. Han påstod att jag skulle få insikter om det också vid mitt arbete på de andra avdelningarna på tingsrätten och naturligtvis hade han helt rätt. Saknaden var enorm den dagen Fredrik Rekke lämnade tingsrätten för Växjö tingsrätt och sedan länge är han ur tiden.

Själv hade jag innan mitt inträde vid Gällivare tingsrätt levt med vetskapen om alla dessa vattenregleringsmål, som varade i evigheters evigheters och var ett ständigt ingrepp i naturen. Jag hade en farbror som var vattenrallare under hela sitt yrkesverksamma liv och hade varit med redan vid bygget av Porjus kraftstation. De kunskaper jag fått av honom kom nu väl till pass när jag hamnade på tingsrätten där jag på allvar började fundera över den svenska staten. Ungefär som en 9-åring som börjar betrakta sin förälder på ett helt nytt sätt och magin över föräldern har börjat på allvar att få sig en törn, från att vara Gud till vanlig dödlig människa.

Det farbror Nisse hade berättad i egenskap av vattenrallare från alla kraftverksbyggen som han hade varit anställd vid, kunde nu bara vävas in i ytterligare kunskaper om den svenska statens ageranden, som jag fick till mig vid mitt arbete vid tingsrätten. Men när jag började bli något så när varm i kläderna och släpade fram den ena tyngdlyftarfastighetsboken efter den andra och trillade över de enorma kronoöverloppsmarkerna i fastighetsböckerna insåg jag mina bristande kunskaper, vilket inte hanterades i en handvändning. Då fanns Maud där som kunde svara på mina frågor över vad kronoöverloppsmark och fjällfastigheter, men naturligtvis fanns mycket övrig kunskap som behövde inhämtas från annat håll för att få hela bilden komplett.


I de gamla jordeböckerna visade det sig att lappbyarnas marker inte bara i Lappmarken, utan även i Jämtland-Härjedalens skattefjäll från ”lappskatt” eller ”skatte” till ”krono” och började kallas ”kronoöverloppsmark”. För att en sådan åtgärd ska vara laglig och juridiskt giltig krävs en förrättning eller ny skattläggning. Det skedde inte. Beteckningen ”krono” på gamla lappbyar har således ingen juridisk verkan och är i grunden olaglig. - En dag när jag var nere i tingsrättens källararkiv och sökte en gammal bouppteckning till ett ovanligt rörigt fastighetsärende som jag höll på att utreda, trillade jag över min morfars fars bouppteckning. Jag skall säga att jag blev inte lite förvånad när jag upptäckte att det bland tillgångarna hittade ett renmärke!

Nu vet jag att jag kommer att få alla jägare, skoterägare m.fl. att bli väldigt upprörda över vad jag skriver härnäst: men domen i Girjasmålet är helt juridiskt riktig och kolonisatören svenska staten är ute i ogjort väder!

Sedan återstår att se om samerna använder sitt förstånd om domen står sig, därför att inte ens mot sina egna har de varit långt ifrån bra.
Eftersom vissa människor inte förmår sig ta in det faktum att också Norrbotten/Lappland har koloniserats av den svenska staten finns bot mot det. - Köp och läs den utmärkta boken: "Tusen år i Lappmarken" av
Lilian Ryd och Tomas Cramér. Där finns t.o.m. en kronologisk uppställning över de olika tidsskeendena.

I juni när jag var upp till Malmberget pågick Girjasmålet som bäst vid Gällivare tingsrätt och man skall vara rätt magstark om men tycker att det som uttalades då av statens ombud är ok. http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/juridiske-experten-darfor-ar-girjasdomen-historisk-9841528.aspx

Den 6 februari är det samernas nationaldag och det är väl ett steg i rätt riktning, att svenska staten inte längre slår ihjäl sin urbefolkning, eller bedriver rasbiologi.

Filmen som visas under Mari Boines sång är ur filmen Kautokeinoupproret, som gick på TV för något år sedan, men som sannerligen skulle behöva visas igen, eftersom minnet fallerar hos somliga.

onsdag 3 februari 2016

Efterlysning - vem snodde Görings telegram?

Ja, det är inte jag som undrar utan Göteborgs-Postens, redaktör för Världens gång, Kristian Wedel. http://blogg.gp.se/wedel/2016/02/03/efterlysning-vem-snodde-gorings-telegram/

Världens gång
, det enda man numera i stort sett kan läsa i Göteborgs-Posten utan att få skrämselhicka, sura uppstötningar, mardrömmar, förstörda nerver och få allvarliga dubier om mänskligheten.


Nu är det inte så att det är Göteborgs-Posten som saknar Görings telegram, utan upprinnelsen var att nazistmotståndaren, tillika chefredaktören, Torgny Segerstedt, vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrivit ett ledarstick om det nazistiska maktövertagandet: Hr Hitler är en förolämpning.

Ett telegram från Hermann Göring, en av Hitlers hantlangare, lät inte vänta på sig. Telegrammet hängde därefter inramat tills handelstidningen grundstötte 1973. Man får väl förmoda att den gode redaktören Wedel hört sig för hos professor Dennis Töllborg, som tydligen övertagit utgivningsbeviset. Töllborg skulle nog kanske inte göra stora vågen till Wedels beskrivningen: Snodde..

Telegrammet på GHT:s vägg. Bilden är tagen 1946. (Foto: Kamerareportage)
Men Kristian Wedel har näsa för Göteborgs kulturhistoria, även om han inte riktigt gillade mitt påpekande att Volvo, kom från ett gammalt rullager som Svenska Kullager Fabriken tagit ur bruk och inget annat. I annat fall hade Volvo som alla andra bilar fått namnet efter konstruktören bakom bilmodellen, vilket i det här fallet var Larsson. Det hela hände på den tiden när det fanns ansvarstagande företagande kapitalister, vilket både bröderna Mark och Sven Wingqvist var.

Hela Svenska Kullagerfabrikens historia för att inte tala om bröderna Mark är en makalös historia, som borde bli nästa TV-serie hos SVT, istället för allt detta trams som numera sänds och nästan får en att fundera om man överhuvudtaget skall vara TV-ägare fortsättningsvis.

Ute i Jonsered finns t.o.m. de autentiska byggnaderna kvar från ännu en i dåtidens unika företagshistorier och företagsimperium: http://gamlagoteborg.se/tag/jonsered/
Nog finns det material så det räcker och blir över för en hela annan kaliber kulturunderhållning än den numera enahanda

 
SKF blev jag halvexpert på inför SKF:s 100-års jubileum, då det skulle skrivas pjäs som skulle uppföras till jubileet. Jag ägnade några år till att göra en ordentlig research. Men detta pjäsmanus ligger här färdigt i min byrålåda. Dessvärre oläst t.o.m. för den invigde Manfred alias "Fantomen" i SKF:s metallklubb, som var den pådrivande hjärnan. Synd kan jag tycka att inte ens SKF:s förre VD Tom Johnstone fick ta del av manus. Jag tror han hade gillat sin egen delaktighet i slutknorren på pjäsen. Men nå fram till honom via sekreteraren var som att försöka passera Fort Knox! 


Hade kanske varit något för Stadsteatern i Göteborg att uppföra, men de skall väl bara ha experimentella manus och då duger nog inte gammal Göteborgsk fascinerande kulturhistoria hämtat från levande livet.

Slutligt manus blev byrålådesfyllning efter sjutton bedrövelser, eftersom ensemblen närmast kom att likna historien om "tio små negerpojkar", om man nu kan drista sig till en sådan ramsa i dessa tider då allt går att stöpa om i bästa rasistform. Två månader innan festligheterna på Liseberg fick jag göra ett lappkast och göra något helt annat, som kunde uppföras på Liseberg vid SKF:s 100 års festligheter. Men den ende som var kvar av ensemblen fick stora skälvan och jag föreslog därför att vi kunde låta spela in föreställningen på CD-skiva, så fanns han bara där som blickfång. Hans inspelade tankar fick nå publiken, det var bara slutrepliken som han och jag avrundade hela föreställningen med.

Inspelningsstudion till denna lågbudgetuppsättning går sannerligen till historien! Det var en vanlig liten lägenhet någonstans bort mot Skogsvallen till.

"Fantomen" själv stod inbäddad bland madrasser i en minimal hall. Han hade mitt manus i handen och mikrofonen dinglande ner över näsan på honom och han liknade mest en stor kåldolme. Medan jag och inspelningskillen satt i ett angränsade rum och hade medhörning via lurar. Det var sannerligen en lågbudget inspelningsstudio som jag hade lyckats nosa reda på, så jag höll min del av avtalet även där.

Uruppförandet på Lisebergs scen med en rynkande på näsan pascha, f.d. SKF:aren tillika Göteborgs "goe gubbe", Göran Johanson, såg ut som om jag var något som katten hade släpat in. Men senare när jag och "Fantomen" återuppförde föreställningen för SKF:s metallarbetares pensionärer i verkstadsklubbens Aula, hade vi äntligen nått den rätta publiken.

Jag hittade den inspelade CD-skivan här för någon vecka sedan.

Så det kan gå när inte haspeln är på!


måndag 1 februari 2016

Danmarks nya assyllag och även Schweizs´och en del tyska delstater beslut om att konfiskera medel.

Jag kan förstå idén om att man inte skall få bidrag från samhället om man har egen förmåga att försörja sig helt eller delvis. Men när man börjar konfiskera pengar och värdesaker så låter det fullt ut Hitler i mina öron och inget annat!

Man kan bli mörkrädd för mindre - därför att det går inte att frigöra sig ifrån känslan att historien håller på att upprepa sig.