Den 115:e dagen 2021 - ibland undrar jag hur många det är som känner till vår egen fotografiska historia i Gällivare/Malmberget/Porjus/Kiruna m.fl. orter i norr.

Mest är jag fascinerade över människors företagsamhet. I dagens tidevarv tror vi att vi är så mycket mer lyckligt lottade, har så mycket mer än vad människorna hade förr.

Men är det verkligen så.

Jag tycker inte det. Men så föredrar jag människor som inte är några TV-dokusåpekändisar, som har en tendens att bli något som jag absolut inte kan ta till mig med bästa vilja i världen.

Jag tycker det är underbart att jag vid snart fyllda 70 år kan upptäcka att jag får nya kunskaper om min egen hemtrakt, som jag inte hade en susning om dessförinnan. Det nya tillskottet i mitt medvetande är:

Fotografen Carl Gustaf Blomqvist, som föddes den 27 januari 1863 i Luleå stad. Honom visste jag inget om förrän jag av en ren slump ramlade över det namnet.


En del familjer upptäcker jag är driftigare än andra. Det inser jag när jag läser att Carl Gustaf Blomqvist i maj 1886, 23 år gammal, öppnar  fotografiateljé och urmakeri i Luleå stad. Åren 1892-93 hade han även ateljé i Boden. Sistnämnda år öppnade han även ateljé i Gällivare.

Under år 1892 annonserar Carl Gustaf Blomqvist att han säljer "Vyer från Norrbotten och Lappland. (Öfver 200 olika sorter)." Han hade hjälp av sina två bröder som var engagerade i ateljéerna och tituleras fotografer, men det verkar ha varit C G som var frontpersonen eftersom hans namn står på visitkorten och vyfotografierna.

Under industriutställningen i Luleå 1894 ställer han ut fotografier och vinner en större silvermedalj. På hans visitkortsfotografier framgår att han fotograferade i Notviken under militärens övningsperioder och på Altappens sågverk. Som 44 åring flyttade han till Gällivare, där han fortfarande hade urmakeri 1937.

Än mer förvånande blev det, när jag upptäckte att jag kände en avknoppning i den familjen/släkten, globetrottern, Börje Blomqvist, tidigare Malmberget, men som numera sedan Malmbergets gruvdöd och tvångsförflyttningar slagit till, har Börje och fru vackert fått flytta sina bopålar till Dundret i Gällivare. De lär inte behöva några glasögon vid betraktandet av en del av Dundrets slalombackar. Däremot har Malmbergets spöklika gruvhål förpassats till det som inte längre är i synfältet. Kanske lika bra det, eftersom "profitens framfart" inte är så mycket att hänga i julgranen, eller ens bli påmind om! -  En del minnen göres sig bäst i just minnet.

Men Börje gräver i sina gömmor och hittar en äldre upplaga av Carl Gustaf Blomqvist bland familjens foton.

Carl Gustaf Blomqvist 1863-1953 och hans hustru, Teresia Lindberg 1867-1914:

Karl (Carl?) Gustaf Blomqvist (1863-01-27--1952-12-15) var född i Luleå och död i Gällivare. Han gifte sig 1895 med Alma Teresia Lindberg (1867-1914) och de fick en son Harald. Vid folkräkningen 1910 bodde han själv i Malmberget medan hustrun och sonen bodde i Luleå.

Han gick i lära hos fotograf L. O. Lundmark i Umeå under åren 1880-1884 och startade ateljé Blomqvist, förmodligen år 1886. Ett annat antagande är att bröderna Johan Adolf och Nils Fredrik arbetade i den ateljén. Ateljén i Luleå var troligtvis igång 1886-1909. Det fanns filialer även i Jokkmokk, Notviken och Älvsbyn. Han fotograferade även i Gällivare under eget namn. Eventuellt använde han då ateljén hos brodern J.A. Blomqvist.

****

Nils Fredrik Blomqvist(1866-09-08--1948-04-22) var född i Luleå och död i Malmberget. Han gifte sig 1892 med Anna Margreta Sandström (1870- 1952) från Sangis och de fick minst ett barn. Han gick liksom sina två bröder i lära hos fotograf L. O. Lundmark i Umeå under åren 1883-1885. Därefter arbetade han förmodligen i brodern C. G. Blomqvists ateljé i Luleå. År 1890 flyttade han till Haparanda och hade titeln urmakare gesäll. Där hade han också fotoateljé 1890- 1898. Sedan flyttade han till Malmberget där han försörjde sig som urmakare. Eventuellt hjälpte han där också till i brodern Johan Adolfs ateljé som startade omkring 1900.

****

Hur många syskon bröderna Blomqvist var förtäljer dock inte historien än så länge och hur familjen i övrigt sett ut det tillhör även det fördolda, men

Börje Blomqvist skriver - Ja, det jag hört av en gammal man var att Nils Fredrik, min farfar, var den första fotografen i Malmberget, han höll även på med urmakeri det var i slutet av 1800 talet, det kom en till som hette Johansson och sedan Lea Wikström, men jag vet inte om det stämmer.

Börje gräver runt i sina gömmor och hittar förutom fotografierna av äldre upplagan av Carl Gustaf Blomqvist och hans hustru Teresia även ett familjeporträtt, där han skriver som text till fotografiet vid bilen:

Farmor längst till vänster, Anna Margareta Blomqvist 16 aug 1870 - 29 okt 1952- far mitten, Arnold Sigvard Blomqvist 26 feb 1908 - 26 sept 1947 och mor höger, Göta Wilhelmina Blomqvist 3 maj 1914 - 21 aug 1998.

Med andra ord rök min idé om att jag känt till hur den osannolikt digra fotografiska världen i Malmberget/Gällivare och Kiruna sett ut - på min fotografiska karta saknades alla som hade namnet Blomqvist, men riktigt hur den sett ut är jag inte riktigt på det klara med. Kanske någon vet hur det egentligen förhöll sig, eller kanske Börje själv kan fylla i resten av släkthistorien?

Min tidigare kännedom om den enorma fotografvärlden i krokarna kring Kiruna/Gällivare/Malmberget/Porjus/Jokkmokk, tycker jag ändå var rätt stor. Obegripligt stor helt enkelt och hur många fotografer som huserat i krokarna.

Jag undrar under stilla kvällar hur det kommer sig, att en landsända som borde ha varit fattig haft så mycket fotografer, eller var det så att det är en myt att det var en fattig del av Sverige.

Jag vet inte vad du säger som läser det här, men är det inte många fotografer på en och samma landsända och ändå finns det otaligt många fler bara i Norrbottens län.

Esbjörn Mesch i Gällivare/Malmberget
Ida Barell i Gällivare
Karl Larsson i Malmberget
Lea Wikström i Malmberget: http://gun-m-ek.blogspot.com/2011/12/fotografen-lea-wikstrom-i-malmberget.html 

Signe Byqvist/Atelier Byqvist i Malmberget
Ludvig Wästfelt i Jokkmokk, Porjus och Gällivare
Melanders/Melanders Fotografiatelier i Malmberget
Signe Byqvist/Byqvist Atelier i Malmberget
Tora Grahn & Co i Malmberget
Johan Sundberg i Gällivare
Moritz Bresky i Gällivare
Werner Åström/Verner Åström i Gällivare
Borg/Mesch i Kiruna
Atelier Foos i Kiruna
E Groot i Kiruna
Nelly Forzen i Kiruna
Oskar Olsson i Kiruna

Nu har jag även fått lägga till Blomqvistbröderna på den fotografiska kartan.

Det lär skall finnas en utgåva "Tidiga porträttfotografiska i Norrbottens län" av Stig Sandström - men den utgåvan har jag inte lyckats få tag i dessvärre. Den torde vara en riktig guldgruva för alla som söker fotografier av kära anhöriga och mer kunskaper om alla fotograferna.

Med den nya förkastliga lagen stängdes Gellivare Bildarkiv http://www.gellivare.se/Projekt/Bildarkivet/
ner för oss vanliga dödliga, att kunna surfa runt bland vår egen historia. Det var tydligen skadligt enligt EU att kunna göra det, när den nya dataskyddsförordningen, GDPR trädde i kraft 25 maj 2018. Vilket innebar för Gellivare bildarkiv ändrade rutiner vad avser publicering av bilder på hemsidan.

Mao ännu ett stolleprov av diger kaliber, eftersom det endast leder till fördumning och förvanskning av vår egen historia och inskränkning i den personliga friheten, att kunna ta del av vår egen historia. Jag vet det eftersom jag hann med att surfa runt i den innan diktaturen var fulländad! - För hur skall man kunna veta vad bildarkivet innehåller, när man måste vara på plats och rota runt. Då torde det också vara totalt omöjligt att ens veta vilka fotografier man kan beställa, när man inte ens vet vad det finns för fotografier...👀

******
Tillagd mailväxling med Börje dagen efter det här blogginlägget var infört:

Nej, jag tror att du har helt fel, folk fanns faktiskt med på bild och lät sig fotograferas mer än vi anar oss till i nutid.

Jag vet det eftersom jag är av samisk börd på mammas sida och där finns så otroligt många foton på just lappar, som man väl tänker att de inte ägnade sig åt att bli fotograferade!

Jag vet ju vad som fanns i Lea Wikströms arkiv och glasplåtar och då var hon bara en av dem alla!  - Stigs Sandströms sammanställning visar verkligen att det är en hel skatt som ligger där oåtkomlig, tänk på alla som nu fått intresse av att släktforska och det skickas in DNA som aldrig förr!

Porträttfotografering var nog mer utbrett än vi idag i allmänhet känner till. Det var nog inte bara jag och min syster som beordrades att varje år trava upp till det vi då ansåg var en hemsökelse: Lea Wikström. Men som jag idag har fått en helt annan syn på!  

Ta dig en titt i Stig Sandströms sammanställning/bok som tyvärr bara finns på Pdf fil p.g.a. sedvanlig dårskap! http://lokalhistoriaskelleftea.se/pdf/Visitkort-BD.pdf

Du kommer nog att bli överraskad när du bläddrar i den! – Det blev jag – Glatt överraskad dessutom!/Gun

Den 105:e dagen år 2021 - Det har utbrutit strid mellan Göteborgs-Postens underfundige Kristian Wedel och den strandade Malmska Valens kaféeanhängare.

Det har blivit lite av en förnöjsam och stundtals rätt halsbrytande följetong, som Kristian Wedel tror att han kommer att bli kvitt, med kafé, eller inte kafé, inne i den strandade Malmska valen.

Riktigt så där enkelt blir det nog inte, det har redan så här långt varit rätt många turer med den valen och Kristian Wedel. Det hela låter som ett eko eko eko eko.... ur valens ihåliga innanmäte där den ligger och stirrar med glasartad blick:
"To be, or not to be, that is the question: Whether 'tis nobler in the mind to suffer".👀”  

Har nu Hamlet släpat på det gamla citatet ur William Shakespeares gåspenna sedan tidigt 1600-tal, så kan det här nog bli tangenternas göteborgska uppföljare. Den här staden släpar omkring på en 400 årig historia, med ännu en gång uppskjutet firande i stadens historia. Kanske inte i samma styrka som den Hamletfeber som drabbade Sverige på 1800-talet, men i göteborgsk tappning måhända, som vi ifrån norr klassar "som eljest".

Jag som arbetat med människor i alla möjliga och omöjliga situationer anar mig till fortsättningen. Inte ens ett önsketänkande och ivriga kvällsböner kommer att rädda Kristian Wedel från ett öde sammanlänkat med den strandade Malmska valen. 

https://www.gp.se/livsstil/v%C3%A4rldens-g%C3%A5ng/sanningen-om-kaf%C3%A9et-i-malmska-valen-1.44194115

Kristian Wedel, kåseriernas krönte mästare: Sanningen om kaféet i Malmska valen - Världens gångFrågan är så känslig att jag har utsatts för mordhot som journalist.....

Då ringde en man.

Han lät mycket gammal. Det kändes inledningsvis inte orimligt att han personligen hade deltagit vid bärgningen i Askimsviken i oktober 1865. Han sa:

- Min far gick på kafé i valen sommaren 1923. Och det är tur för dig att jag är 89 år och bor i Värmland. För annars hade jag åkt till Göteborg och slagit ihjäl dig.

Det är mitt yrkeslivs enda mordhot.

Och nu är det alltså igång igen.

**********
Jag ligger till sängs, läser Världens gång och skrattar så sängen, trots att den är både motorförsedd och enormt tung, rister i sin bastanta konstruktion.

När morgonen gryr bestämmer jag mig därför, att skriva ett mail till Kristian Wedel trots att jag både inser och förstår att mailboxen i det allra närmaste kommer att likna en norrländsk vårflod av värsta sort hos Världens Gång och telefonvågorna sannolikt kommer att ha varit snarlika monstervågor ute till havs.

Från: Gun
Skickat: den 8 april 2021 07:02
Till: 'vg@gp.se'
Ämne: att Kristian Wedel om "Sanningen om kaféet i Malmska valen"

 Hö hö hö… nej jag tänker inte gå i den 89 årige uppringarens fotspår: citat
 - Min far gick på kafé i valen sommaren 1923. Och det är tur för dig att jag är 89 år och bor i Värmland. För annars hade jag åkt till Göteborg och slagit ihjäl dig.

Du må ursäkta mig, men jag skrattade så hela sängen hoppade (låg i sängen och läste detta innan nattmötet med John Blund). Ler fortfarande men kunde för mitt inre se hur 89 åringen stapplande försökte ta sig fram till GP-huset eller var du nu huserar.

Här skall du få lite till hemsökelse att bearbeta ang. kaféet i Malmska valen.

Sommaren 1961 var jag en av alla kolloungar på Åsa koloni. Vid det tillfället var jag 10 år, min mamma hade varit långvarig sjuk, det var av den anledningen jag av nåder blivit antagen att få åka på kollo. Vi gjorde en resa in till Göteborg och naturligtvis skulle vi få en dos kultur. Vi besökte sålunda detta museum. Där vi fick åse siamesiska tvillingar på burk. Det var onekligen något nytt! Vi norrlänningar är som bekant bara van att lägga in fisk på burk, dvs. surströmming. Sålunda blev detta ett förskräckligt bildminne, som fortfarande så här 60 år senare lever kvar inom mig.

Följaktligen brukade jag säga till mina tonårsgrabbar, när de blivit inbjudna av bekantskapskretsens pappa (med dåligt vuxenomdöme) att åse diverse våldsamma filmer på VHS, att jag behövde inte se Motorsågsmassakern mm. jag hade upplevt dem på riktigt på museum och inte minst i mitt jobb, där det fanns med foton av den döde med den sedvanliga lappen som var knuten runt stortån, samt en beskrivning om vikt, konsistens etc. på alla inre organ osv. Liksom den konstaterade dödsorsaken förstås, i bästa fall.

Men jag är rätt övertygad om att det var där och då, 1961, min avsky inför gravplundring, även benämnt historiska utgrävningar m.m. där man släpar med sig liken och placerar dem på museum till allmän beskådan. Jag är sålunda sedan 10 års åldern en anhängare av åsikten att varje individs oinskränkta rätt till gravfrid.

Jag funderar fortfarande över alla de här ”jägarna” som skall ha sina troféer hängandes på väggarna. Vad är det för utfall av? I min rätt livliga fantasi brukar jag tänka hur det vore om det vore det ombytta. Dvs. djuren har jakttroféer hängandes hemma i lyan/idet, eller var de nu kan tänkas ha någon form av rastplats i tillvaron där de beskriver för sina andra artfränder:
- Där hänger huvudet av Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, jag fällde honom med en baksving när han kom tassande med sitt gevär i högsta hugg…

Sedan dess har jag tragiskt nog också förstått, att den likplundringen varit och är rätt omfattande, eftersom man häromåret efter en segdragen kamp fick tillbaka de samiska skallarna, som arkiverats på s.k. kulturella institutioner. – Nog om den stora utvikningen.

När vi kolloungar kom till den Malmska valen fick vi veta att i valen funnits eller möjligtvis fanns ett kafé. Vilket det nu var kan jag inte med exakthet säga, eftersom jag fann tanken så absurt groteskt att överhuvudtaget gå in i valen. Jag höll mig på utsidan och betraktade hela spektaklet, med en stigande misstro på den vuxna s.k. kulturella världen. Dittills hade mina föräldrar enbart vallat mig och min syster på diverse konstmuseer och museer med ting. Aldrig en formidabel liksamling!

Kolloungarna inkl. ledarna som allihop utom jag, tog sin in i valens innanmäte hade att berätta rätt samstämt, att det var en märklig lukt därinne.
- Luktar som när morfar tjärat ekan, minns jag att en sa.
- Luktar som något ruttet, sa en annan.
- Jag blev illamående av lukten och höll för näsan hela tiden, sa en tredje osv.

Lukten var det samlade omdömet. Men vad de gjort därinne så pass länge, det står alltjämt skrivet i stjärnorna, medan jag själv satt där uppflugen på något och betraktade det uppspärrade ögat på valen. Eller förhöll det sig på samma sätt med valens öga, som farbror Ragnars emaljöga, det var svårt att bestämma i en 10 årings värld.

Kristian Wedel, du kommer att få leva med den Malmska valen till döddagar, den kommer för evigt förfölja dig. Även om du nu trodde att det var det sista du skrev om den. Vem vet du kanske blir ihågkommen som den där mannen som hade en strandad val i släptåg genom det vuxna livet.

Allt Gott!
Gun Ek

Jag undrar om jag inte skall ta anställning som spåkvinna istället. Därför att nu körde den strandade Malmska Valens kaféeanhängare igång på allvar! - Dessutom lade sagda fortsättning ut på Facebook, ur askan i elden mao 😂
https://www.gp.se/livsstil/v%C3%A4rldens-g%C3%A5ng/jag-%C3%A4r-allts%C3%A5-en-jubel%C3%A5sna-1.44504008

Ur GP:s Världens Gång, Kristian Wedel, som jag tar mig friheten att citera ur hans kåseri, eftersom jag själv bidragit med det kursiva citatet hämtat ur mitt mail:

Jag sitter i halvtimmeslånga telefonsamtal medan aprilvindarna dånar över Hisingen och grälar med främmande människor om vad ett kafé är. Det är kuriöst.

Några dagar in i det förlopp som internt på redaktionen numera går under beteckningen Valrörelsen kom ett mycket långt och välskrivet mejl. Det låter sig inte sammanfattas, men jag citerar avslutningen:

Kristian Wedel, du kommer att få leva med den Malmska valen till döddagar, den kommer för evigt förfölja dig. Även om du nu trodde att det var det sista du skrev om den. Vem vet du kanske blir ihågkommen som den där mannen som hade en strandad val i släptåg genom det vuxna livet.

Jag måste medge att dessa utsikter ter sig skrämmande, men jag vidhåller att kaféet inte har existerat. Jag tror att förklaringen är att många göteborgare har haft picknick i valen.

*********
Sista gången jag kollade hur många inlägg som gjorts på FB, som John Hedlund delat en länk över kåseriet i Facebookgruppen "Det gamla Göteborg", om den strandade Malmska valen, då hade det svingat upp till 275 inlägg och 11 delningar. Inlägget i Göteborgs-Posten är låst och kan bara läsas av prenumeranter, men vi verkar vara många i den den FB-gruppen:
https://www.facebook.com/groups/7081806098/?multi_permalinks=10158012000501099&comment_id=10158014830591099&notif_id=1618381517970792&notif_t=feedback_reaction_generic&ref=notif

Nej, inte nu kunde jag heller avstå ifrån att kommentera men nu i Facebookinlägget:

Gun Ek

Jag undrar om inte GP kommer att öppna ett fik i GP-huset när pandemin är över.

Undra hur det tidningsfiket kommer att se ut och heta?

Hur många valbara namn finns det?

De kan ju sälja lite nischade prylar till något behjärtansvärt ändamål.

Malmska valen på väg ut ur Ostindiska huset år 1918. Bild: Göteborgs stadsmuseum

När pandemin är över och man förhoppningsvis slutat att ha hela byggnaden där Naturhistoriska museet är inhyst, i samma skick som övriga Göteborg ser ut dvs. direkthämtat från en svårartad underjordisk exkursion, där man inte riktigt vet vad det är man gräver efter, eller var man skall gräva och där det inte ens räcker med att spänna BH:n ett par extra hack, eller ta på njurbälte för att köra omkring i. Sist jag passerade Naturhistoriska museet efter att ha försökt ta mig fram till Linnégatan via Götatunneln och insåg att jag var på väg ut mot Tysklandterminalen, såg det ut som om de möjligen höll på att försöka förlägga valen i en utomhusbassäng av utgrävningarna utanför museet att döma.

Citatet under de av mig egenhändigt olovligt kapade bilderna lyder - Kristian Wedel: "Jag är alltså en jubelåsna".
- Nog ser han allt lite olycklig ut på fotot, sa jag.
- Inte då, sa Hallsbergaren, han ser ut som en liten skolpojke, som blivit vattenkammad, efter att ha blivit påkommen med halva handen på väg ner i syltburken.

- Med insikten som trillat ner, att han kommer att ha den strandade Malmska Valen på släp genom hela vuxna livet, tillade jag.

Den 91:a dagen år 2021 - den egna tillvaron och händelser i Sverige och yttervärlden går i ett fruktansvärt uppskruvat tempo.

Det är med en viss känsla av uppgivenhet och utmattning, som bruset utifrån griper tag i mig. Jag har mer än en gång, under bara det senaste året, funderat hur det egentligen står till med mänskligheten och människorna. De verkar helt ha tappat proportionerna.

Många och svåra har de personliga förlusterna varit bara under de senaste åren. Jag har allt oftare tänkt på vad en gammal människa en gång sa till mig, som ett eko ifrån förr mindes jag orden:

"Det som är värst med att bli gammal är att man blir mer och mer ensam. Ens familj, ens vänner försvinner och snart är man den enda som har insikterna och är bärare av den egentliga historien som inte längre är. Vad blir man med tiden?"

Jag hade inte något svar på det då och har inte ens något vettigt svar nu.

Det är inte så att jag fått någon form av åldersnoja, men jag känner allt oftare att jag är ensam bärare av något som redan är försvunnet. Något har berövats mig. Jag har t.o.m. berövats sanningen!

En sådan liten händelse som att ta fram det lilla påskpyntet som jag brukar hänga i påskrisen en del år, fick mig att reflektera över att jag är snart den enda som kan berätta.

När jag berättade om de små påskpynten, för min dotter var de längs min livsväg kommit in, det var då insikten jag tagit del av från denna gamla människan blev till en reell verklighet. Helt plötsligt blev det till en visshet inom mig. Vad blir man med tiden? - Ja, inte vet jag. En kvarleva?

Snart blir man den som kan berätta om något som inte längre är. Somt i den egna släkthistorien blir viktigt för kommande generationer att förstå, för att hitta det som påverkat och påverkar den egna tillvaron. Jag drog mig till minnes den magiska formler som mentor Möller alltid poängterade för mig:

Det är först vid 42 års ålder som det klara medvetandet återkommer, som stängts ner vid inträdet till det vuxna livet. Tiden däremellan har tillhört det fördolda för att man skall kunna utvecklas som människa.

Problemet är bara att när frågorna kommer är det redan försent. Kanske är det detta som gör att jag nu ägnat mycket tid och energi till att lämna något skriftligt efter mig, berättat en del av min egen historia till dem redan när de var små barn. Min femårsplan är att jag skall ha hunnit skriva åtminstone tre böcker.

Men får jag verkligen den tiden av livet självt? Jag vet inte, svaret lär jag få i början av april, det är då jag kommer att få insikt om, ifall jag överhuvudtaget kan få den tiden till låns av livet.

Min historia som även är en del av mina egna barns historia. Om och om igen fick jag berätta vad jag hade gjort som liten för dem: "mamma, snälla mamma berätta bara en till", nattandet blev alltid långdraget. Jag är glad nu så här i efterhand att det blev det. Men ibland undrar jag över hur mycket de egentligen minns idag när de är vuxna, av allt jag berättade om.

Jag har kommit underfund med att jag ägnat åtskilliga timmar åt att göra något kärleksfullt, som de ännu inte förstår värdet av. Jag skriver ner mycket för att de skall veta, för att de skall förstå sin egen del i historien och var de kom ifrån. För kommande generationer, även om den ser ut att till stor del faktiskt kommer att upphöra. Bara en liten skärv kommer att fortgå.

Jag vet att det jag fått mig berättat av min mamma, mina älsklingsfarbröder, alla de gamla människor som tog sig tid att berätta, att ta mig på största allvar fastän jag bara var ett litet barn. Det som de gett sig tid om att berätta om, det är det som gett mig näring för mitt liv. Det är det som hjälper mig idag att förstå orsak och verkan, se mitt eget sammanhang.

Det jag lever på, överlevt på, antagligen hela livet ut, trots att de alla försvunnit så tidigt i mitt liv, det kan inte räknas eller skattas i pengar. Det är en betydligt större och mer omfattande gåva, som inte bär någon prislapp! Pengar är bara bra betalningsmedel, speciellt om man inte har dem. Men det är också allt!

När jag suttit och gjort fotoböcker till barnbarn och bonusbarnbarn har jag nu först förstått, att jag gjort det som en ren kärlekshandling som förhoppningsvis skall verka i framtiden. Berättat en del med bilder och små textmassor vad de varit med om. Jag vill att de skall ha en del av frågorna besvarade om de själva inte minns saker ur deras barndom.

Jag inser vad det här sista året gjort med den brutna vardagskontakten. Det har inneburit en brutal amputation!

Vad den haft för katastrofal betydelse, inte bara för barnen och mig själv, utan i allra högsta grad för de på äldre & demensboendet p.g.a pandemin.

Besinningslösa maktmänniskor, som inte förstår vilka skador de medverkat till. Det är skador som aldrig någonsin kommer gå att reparera, eftersom det är rena konkreta förluster på det personliga planet.