Mårtensafton - Mårtensmäss - Martinsdagen - Sankt Martin av Tours - Mårten gås - what ever! Men blodpalt är gott!

Jag och Herr H satt och hängde framför TV:n igårkväll, fastän ingen av oss egentligen var intresserade. Bara helt utmattade av att det är 100 knutar i livet just nu. 

Herr H undrade varför jag hade ringat in Mårtensafton i almanackan. Vi har väl aldrig firat Mårtensafton poängterade han.

- Inte du, svarade jag, men det har jag, eller har du glömt att jag haft gäss när jag bodde i Lappland? 

Det hade han inte glömt konstigt nog.

Mina första och enda gäss var samfinansierade och samägda. Jag godtog anbudet mot att jag inte behövde nacka, eller plocka gässen. Det skulle min kompanjon göra.

Sagt och gjort. Han tog t.o.m. på sig att mata gässen utom ett par dagar när  han skulle vara bortrest. Jag följde med när han skulle visa hur det gick till inför dagarna, när jag själv skulle ombesörja matningen av gässen. Väl där undrade han om jag verkligen skulle ta mig in i hagen iförd sommarklänning och vara barbent. 
- Vadå, undrade jag, det är ju varmt och skönt ute. 

Så berättade han för mig att gässen är rätt bra på att nypas. Det brydde jag mig inte så mycket i, sa jag. BAH!

Provmatningen gick fullständigt käpprätt åt skogen! Hela den sommaren hade jag ben som såg ut som om de hade varit med om något mycket svårartat, trots att jag lade benen på ryggen och klättrade över staketet fortare än kvickt, när det kändes som om jag gick igenom en stansmaskin.

- Du ser ut som Plupp, sa han, fastän inte i håret utan på benen. Så min kompanjon tog över matningen också. Insåg väl att jag var ett hopplöst fall.



Själv undrar jag varför folk har vakthundar, man behöver bara ha en gås eller två och jag lovar, inte en enda tjuv kommer i närheten med kroppen i behåll!

Sedan kom leveransen av gässen, jag tråcklade in dem i frysen, det var trångt om saligheten. En gås väger ungefär 4-5 kg, vill jag minnas. Vad jag inte hade tänkt på var att när de väl frös till så expanderade de!

Det hela slutade med att jag fick frosta av frysen, bära över allt annat i frysen till en vänlig granne som hade en "ungkarlsstuk", dvs. en ostkant i kylen och frysen bestod av några isbitar och lite glass, medan jag själv fick tina lös gässen.

Sedan var det masstillagning av gäss! Jag t.o.m gav bort gäss, eftersom en gås tar tid att tillaga i ugnen, eller koka. Efter den upplevelsen slog jag det helt ur hågen att ha gäss, ville inte ens se åt gås.......

När månaderna var slut och jag gav bort de sista av de tillagade gässen, förutom att jag hade gett bort någon som jag lyckades spetta ur frysen, då kände jag att gås fick det nog vara slut med på menyn.

Jag hade fått nog av allt vad gås hette, även om jag blev uppfinnarnas moder på gås: Gåsbröst, gåslår, gåsfilé, gåsgryta med rotfrukter, gåsköttsoppa, gåsgratäng, gås som pålägg, stuvad gås, gåsköttfärssås till pasta, gås med rödkål, gås med äppelfyllning, gås med brysselkål, plommonspäckad gås, gås fylld med ost, gås med champinjongräddsås, gås i currysås, gås på tvären, gås på längden... tillslut trodde jag att jag skulle förgås.

Därför att tillslut kändes det som det hängde gås ut ur öronen, även om jag försökte inskränka mig till att bara ha gås två dagar i veckan. Det kan bli för mycket av det goda, ändå var det inte så många gäss det rörde sig om, men en enda gås är jättestor, det inser man när man försökt att trolla fram olika rätter av en enda gås, även om den krymper bra i ugnen, eller som kokt.

Jodå, det kom Herr H ihåg att jag hade berättat om. Sedan har jag ju ett foto av dottern och Bernhard ute i Nirra, där han hade gäss. Jag klädde dotter i tjocka lager kläder så snart gässen var i närheten. Hon grät i högan sky och undrade varför de var så elaka, när hon var så snäll och bara skulle ge dem mat. Bernhard skojade och låtsades ta dem runt halsen och så fick gässen be henne om ursäkt. Det är ett fint foto som hänger där av henne, Bernhard och gässen.

- Men svartsoppa, undrade han.

- Mjae, det har jag nog faktiskt aldrig ätit och jag tror jag passar på det, svarade jag.

Däremot har jag gjort egen blodpudding, blodplättar, blodkorv, paltbröd med vitsås och fläsk, för att inte tala om blodpalt, fastän inte av blod från gäss, utan ren. Koblod är sannerligen ingen höjdare, föredrar nog faktiskt renblod. Men här är ju ingen höjdare att göra någondera, det är väl bara blodpalt som det så smått har börjat accepteras.

Det tack vare Ankis i sameföreningen, som alltid gör blodpalt till renkoket som är till årsmötet och ibland även speciell blodpaltsdag, istället för surströmming som inte går att äta i föreningslokalen. Då hade nog grannarna protesterat och det är långt ifrån alla som kan ta sig till torvkåtan.

Blodpalt med en stor klick smör och rårörda lingon det är inte så tokigt faktiskt.

Blev du sugen på att göra god blodpalt?

Här följer recept på blodpalt:

- 0,5 l havregryn på 1 liter blod
- 4 msk salt (minst), gillar du att ha lite smak av kinesisk soja, då tar du en liten skvätt av det också + ordentligt saltat i vattnet som palten skall koka i
- 3 tsk bakpulver
allt vispas med elvisp ordentligt - det skall inte bli havgregrynsgröt... - om du inte har jättemuskler då vispar du förhand - tillsätt därefter
- ca 0,5 l vatten
- 1 ölburk 33 cl (naturligtvis inte ölburken utan innehållet!)
- ca 3 kg vetemjöl - kan variera men sikta ner mjölet allt eftersom och håll koll på konsistensen:

Smeten skall vara klibbig, vattnet skall koka så att det bildas lätta bubblor. 
Gör en provpalt på 1 msk smet, så att du känner att du får rätt smak.

Blir det skum på vattnet när det kokar, så ta bort det med hålslev så att det inte ligger kvar på vattnet.

Sedan är det bara att pytsa i så mycket smet i det kokande vattnet, som man vill att paltarna skall vara stor.

Vill man ha rund palt tar man mjöl i en skopa och formar med sked och 
vill man ha knallhårda paltar, som kan trillar runt i vattenblaskade händer och läggas in med blött slev i kokvattnet, så får man tillsätta mer mjöl.

Paltarna är klara när de flyter upp, men jag brukar låta det småkoka ca 40 minuter därför att det är inte fel att göra så. Sedan så mår palten faktiskt väldigt bra av smakmässigt om den kan få ligga i ännu en bra stund, utan att det kokar.

Blodpalten skall absolut ätas med RIKTIGT smör! Jag föredrar att ha lite rårörda lingon till. Mjölk dricker man absolut till blodpalten och inget annat påhitt.

Sedan är det bara att invänta paltkoman och vill man ha riktigt god blodpalt, så kokar man den tillsammans med 2,8 kg soppkött som fått koka sig riktigt mört, så att köttet bara faller sönder, innan man lägger i palten. Märgben blir också fin buljong av att koka med, därför att god buljong att koka paltarna i är aldrig fel.
Blodpaltrecept finns det nog lika många av - precis som potatispalt, där jag också har eget stuk!

Det är inte alltid som recepten motsvarar resultatet? - Törs man då slå sig på att måla/dekorera påskägg?

Dottern skulle vara snäll och fixa ett påskrecept, som jag hittat i Matdagboken http://www.matdagboken.se/?p=start&PageID=5där jag löst ett års medlemskap, eftersom jag tycker att jag kört fast i gamla vanor, när det gäller att variera maten.

Matinspiration finns det så det räcker och blir över på webben, men recept utan eftertanke det passar jag mig för. Utvidga med en kamp på vågen var liksom det sista jag hade tänkt mig. Därför tyckte jag att det lät bra att ha koll på dagsintaget genom Matdagboken. Det behöver inte bli en alltför avancerad handling, eftersom jag bara kopierar matlistor och recept från medlemssidorna och har dem utskrivna, både som inköpslistor och recept liggande i köket.

 

 

 

 

Jag tyckte att det såg både gott ut, som signaturen Jan, hade skickat in och gällde LCHF-recept. När jag läste receptet blev jag ännu mer övertygad om att det var gott. Visst låter det gott:
Supergoda omelettrullar a la LCHF med en fyllning på valnötter, äpple och fransk senap. Perfekt till påskbuffén!

Energifördelning per port:

Kcal: 304
Fett: 29 g
Protein: 6 g
Kolhydrater: 4 g

Ja, det var så här de skulle ha sett ut egentligen, men det kanske går att lägga pussel på något sätt med det dottern kämpat sig fram med...

Jag som hade tänkt föreslå henne, att vi skulle måla lite nya påskägg till den inneliggande samlingen vi har dragit på oss genom åren och som förvaras i äggkartonger i påsklådan. Bilden här nedan är dock hämtad från TLC Polska:

Den här bilden är också uppfångad hos TLC Polska på FB och är en närbild av påskäggsträdet. Det är inte utan att jag funderar om hela byn/staden har varit medverkande till denna äggsamling om 10 000 ägg!

Alla dessa fantastiska människor med kreativitet, som finns runt om i världen. - Är det inte fantastiskt så säg.....

Ibland kommer det de mest oväntade ur min dotters mun och sanning att säga, börjar nog jag bli lika oförutsägbar.

Vi var ute och gjorde Allum i Partille idag, hon och jag (igår, ser jag nu att det är, eftersom klockan just precis har gjort det här förödande skuttet fram och hävt tiden ur led, igen.)

Dukarna jag brukar ha till påsk hade fått fötter och den enda av de stora dukarna, som jag återfann till matsalsbordet i vardagsrummet var en som låg i tvätten, bortglömd med tre stora fläckar och en del småprickar, efter några som haft hål i hakan vid matbordet. Däremot förstår jag inte hur den hamnat i tvätten, utan minsta lilla ansats till preparering av fläckarna.

Börja tvätta en enorm linneduk, som legat länge med fläckar, nix, det gick bara bort. Det föresvävade mig inte ens i tanken. Jag kände verkligen hur slutkörd jag var, när jag började rumstera runt för att fixa lite påsk här på hemmaplan. Inte hitta dukarna blev liksom bara toppen på isberget. Alltså stötte "duktiga Annikasyndromet" på rejäl patrull, med en enda tanke surrande i mitt huvud: NEJ jag vägrar pressa mig till sista droppen, igen!

Sanning att säga är jag rätt stolt över mig själv, att jag äntligen börjat släppa det där ohälsosamma "duktiga Annikasyndromet" t.o.m. i tanken. Det går bättre och bättre att tänka NEJ. Inte ett dugg dåligt samvete stormade över mig. Vilket inte vill säga lite. Jag känner inte ens att jag tänker känna något dåligt samvete, om jag inte fixar påskhare med äggjakt osv. ute i trädgården under påsken och en massa uttänkta maträtter.

Jodå, jag känner förväntningarna och jag har hört frågeställningarna: men hur blir det med påskharen då....Hela mitt inre bara skriker: NEJ tack - jag får se hur dagsformen är och om jag känner något annat någon av påskdagarna. Men just nu gör jag det inte.

Det får bli vad det blir och vad jag helt enkelt känner för att dona med. Dagsformen och vad jag själv vill göra, är det som får råda. DET är en nyhet, när det gäller mig, som brukar pressa ut sista droppen krafter för att fixa till det.

Jag beslutade mig för att det fick bli ett nytt inköp av påskduk, strunt samma att den gamla spegelbyrån är knôkfull av just bordsdukar i alla de storlekar och färger, antikgamla som nya.
 
Men det satt väl någon hornprydd sak där uppe bland molnen för att testa om jag verkligen menade allvar, med att inte börja tvätta och fixa med den enda påskduken jag hittade till matsalsbordet. Efter att jag och dottern kopplat av med att äta i Allum, lämnade jag tillbaka en klänning, som jag kommit på passade rätt sjavigt. Efter att ha traskat runt på två olika etagen med affärer och fönstershopping med avsikten, att vara på jakt efter en ny stor påskduk och lite nytt påskpynt, började det se rätt utsiktslöst ut.
 
I mitt huvud kände jag bara att det inte var något alternativ att ge tappt med duken i tvättstugan och ta ned påsklådan, som står på hyllan i Beirut (=klädkammaren).
När jag och dottern var nere i nedersta etaget och jag hade slagit mig ner på en bänk för att vila rygg och ben för hundrade gången i ordningen, satte hon sig ner bredvid mig på bänken och funderade över sitt impulsinköp på Glitter, det var bara hårklämmor hon egentligen skulle ha köpt:

- Det måste bo en skata i mig, det spelar ingen som helst roll hur jag än tänker att jag bara skall köpa hårklämmor, så är det något annat som lockar mig och som jag köper.

Jag skrattade och svarade henne, att det var nog kanske inte någon skata hon hade inom sig. Min mamma, hennes mormor hade också varit väldigt förtjust i  smycken av allehanda slag. Själv har jag aldrig känt något behov av att hänga på mig ditten och datten, utan jag känner helt enkelt för att vara mer sparsmakad.

Smycken saknas sannerligen inte, men själv har mina egna inköp varit tämligen moderata genom alla år. Bara ring och små pärlörhängen är det jag använder. Ibland ett halsband och möjligen en brosch ibland, beroende på vad jag har på mig. Men t.o.m. klockan är bortrationaliserad redan när jag jobbade på tingsrätten i Gällivare. Klockor finns det överallt ändå och den inre klockan fungerar alldeles utmärkt, det är inte mycket som brukar skilja mellan min egen klockkänsla och den verkliga tiden.

Men så fick hon fundera en liten stund till och så kom hon på, att det var nog inte bara smycken, det var nog också skor, som hon var förtjust i... sedan blev det tyst en stund och sedan kom hon på, att det var nog halsdukar också....

- Nej, vad säger du, sa jag och flinade, det var ju en nyhet! Var det inte en sak till du glömde... alla kläderna i klädkammaren.

När vi reste på oss så tänkte jag också böcker, men bestämde mig för att nu skulle vi inte dra upp alla snedskär och krumsprång här i livet.

Påskdukar var det liksom ett intet av. Det var fula dukar, eller för långa, eller för korta, eller alldeles för grylliga. Man skall ju inte bli vindögd av att se på en duk. Tillslut hade vi kommit till det plan där bilen stod parkerad utanför och nu var sista hoppet Åhléns. Lika illa där. - Nu var goda råd dyra!

Men på väg ut med en stor suck från husgerådsavdelningen, så föll mina ögon på en stång med fleecefiltar, som dottern drog handen över, som för att konstatera att det var filtar och inte dukar.

En mörk apelsinfärgad fleecesfilt fick bli skärskådad lite närmare och måtten var nog inte helt bra, men skulle täcka hela bordsskivan med alla inläggsskivorna i. Det är vår nya påskduk och jag tänker inte ens lägga ner någon energi på att söka reda på de andra stora dukarna, som "Mållgan" tycks ha lagt beslag på!

Men vi missade förargligt nog Blomsterlandet i Partille. Det var bara tre minuter kvar innan stängningsdags när vi kom fram, så det får bli ett nedslag imorgon (idag) hos handelsträdgården, som ligger en spottloska bort från vårt hus. Det är lika bra det, att än en gång gynna den lokala affären, när det går därför att lite nytt får det allt bli i den stora glaskrukan på matsalsbordet och i krukorna utanför ytterdörren.

Till köket lär det inte behövas bytas ut några lösa blommor, även om den inte direkt ser påsklik ut. Men den buketten lär stå sig ett tag till trots att den nästan har en vecka på nacken.

Rimverkstan ligger fn i ordkoma....

och jag blev t.o.m. tvungen att göra en liten avledande paus för att komma in i stämningen igen. Lite bloggskrivande och en liten lur i soffhörnan och sedan skall jag väl ha vässat geniknölarna igen.

Dottern påstår att hon hatar att skriva rim till julklapparna.

- Nej då, det gör du inte, svarar jag, du vet bara ännu inte om hur mycket du egentligen tycker om det. Den insikten kommer med åldern.

Imorse ringde jag ner till äldreboendet, som ligger ett lappkast härifrån och frågade hur åldringarnas jul skulle se ut. Det visade sig att de skulle ha uppesittarkväll med Bingo-Lotto och imorgon var det en del som skulle åka iväg redan på förmiddagen på lite utflykt till sina anhöriga, medan resten skulle äta julmiddag kl. 13.00.

Efter ett litet dividerande fram och tillbaka kom vi fram till att den 1,6 kg tunga chokladförpackningen, nog skulle passa bäst till pensionärernas uppesittarkväll. Den stora chokladförpackningen vanns på ICA i Gunnilse strax före jul och jag misstänker att det nog var min motivering, som gjorde att vinsten blev min.

När jag väl gjorde inbrott i den jättestora chokladförpackningen när jag kommit till pensionärshemmet, visade det sig att den var fullproppad med 100 grams chokladkakor. Då insåg jag vid blotta åsynen av mängden chokladkakor, att jag kunde ju inte vara så ogin mot min egen familj, att de skulle bli helt utan. Delad glädje är väl förhoppningsvis dubbel glädje. 

Så jag plockade åt mig 6 chokladkakor till vårt eget julspel, som vi har på julaftonskvällen. Egentligen var julspelet tänkt för oss vuxna, eftersom barnen får julklappar. Men barnen gillar julspelet lika mycket, så de är också med och kastar tärning om paketen. Man kommer sannerligen till en punkt här i livet, när saker och ting kräver en förändring. Vi uppfann sålunda julspelet med julklappar som vi spelar tärning om på tid. Julklapparna skall vara användbara under resten av året.

MJAE...kanske inte alla. Jag skall INTE säga vad förra julens "Svarte Petter" var, men den ville ingen öppna julpappret kring. Jag minns inte vem "Svarte Petter" slutligen hamnade hos när tiden var ute, men det var i vart fall inte jag. DET hade jag nog kommit ihåg.

Herr H som varit ute med ovässade armbågar i julruschen idag hade fått i uppdrag att köpa på sig två stycken askar Alladin, som förstärkning till pensionärernas uppesittarkväll med Bingo-lotto. Det är inte gott att veta hur mycket 20 pensionärer vill ha till kaffeslurken vid uppesittarkvällen, men jag hoppas att det skall räcka.

Eftersom jultulpanerna till våra egna bordsdekorationerna inte kom med igår, när jag och Herr H var ut och shoppade till vårt julaftonjulklappsspel, stannade jag till vid Bergums Handelsträdgård och passade på att tigga med mig en vacker julbukett från Handelsträdgården till pensionärerna.

Det är väl härligt att kunna slå två flugor på smällen.

Nu skall jag dock gå ut i köket och ta med mig något drickbart och slänga mig på flygspaning en stund, innan julklappsrimmandet får starta upp igen i vår egen uppesittarkväll.

Låt julefriden finnas inombords, oavsett om du sitter ensam, eller har många runtomkring dig på julafton. Jag har själv varit ensam på julafton, den erfarenheten har jag även med mig i min biografi. Därför vet jag också att julefriden kan finnas hos varje människa, även om man bara delar den med sig själv i sin ensamhet. Den kan t.o.m. vara väldigt mycket mer fridfull. Det är sant att det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som sanningen ligger i. Jag kan därför inte med bästa vilja i världen påstå, att jag sörjer på något sätt, att jag varit ensam. Jag hade det bra på alla tänkbara sätt och hade ordnat det fint för mig själv. Det var dessutom betydligt fridfullare än alternativet.

Efterlysning - är det någon som hört talas om denna Luciasång, som tydligen sjöngs på 50-talet och av tärnorna.

Oh du Lucia Romarinna
Ditt minne lever ännu kvar,
Fastän du fick på bålet brinna
Lucia du ett helgon var
Lucia du ett helgon var

Ur fängelsets valv Lucia träder
För världens ondska fick du dö
Och dig martyrens krona
kläder
Du stred för sanning stolta
mö
Du stred för sanning stolta
mö

Lucia du i sång och saga
Av alla människor hyllning fått
Så mån vi ut i striden draga
Och kämpa tills vi målet nått
Och kämpa tills vi målet mått

*********
Det hade varit intressant att veta var ursprunget till denna sång kom ifrån.Fast det där med att Lucia skulle vara Romarinna, verkar något diffust.

Visserligen är det fråga om den romersk katolska kyrkan, men i alla fall... och helgonen är det många inom katolska kyrkan. Hur mycket närvarande italienarna är sin tro är smått fantastiskt, när man betänker hur "religiositetslöst" det är i Sverige i allmänhet. Det är väl kanske det jag slås mest av så fort jag kommer till Italien, hur närvarande tron är i vardagslivet.


Det är nog i vart fall odiskutabelt, att helgonet Sankta Lucia föddes på Sicilien, är Syrakusas skyddshelgon och dog på 300 talet. Där firas en luciatradition med att barnen lämnar över mat till helgonet, samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.

När vi var på Sicilien köpte jag en "Sankta Lucia" till dottern, som hade det på önskelistan och visst är hon vacker Lucia, där hon tronar på sin utsiktsplats överst uppe på en av bokhyllorna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia det är onekligen lite spännande med alla dessa gamla traditioner, som finns i vårt land och även om de över tid förändras, så visst finns det en anledning att inte bara göra vardagen helt grå genom att strunta i traditioner, som det faktiskt finns rätt gott om. Även om en del politiker tycker sig veta att vi inte har några traditioner i vårt land.

Av alla Luciasånger http://www.julsånger.se/luciasanger/ föredrar jag nog trots allt denna:

"Midsommartiden, Johannitiden, ni lysande intelligenta sommarmoln,

i vilka jordens blåaktiga kristallbildningar här nere speglar sig uppåt, på samma sätt som de lysande intelligenta molnbildningarna speglar sig nedåt i jordens blåaktiga kristallbildningar, i er, ni lysande molnbildningar, träder under högsommaren imaginativt koncentrerat världsförståndet fram med allvarligt anlete."

Ja, så skrev en mycket intelligent herre i början på 1900-talet. Namnet utelämnar jag då det mest får räddhågsna, att gå till attack och jag genast blir behängd med diverse glåpord. Så var det i alla fall när jag bloggade för NSD. Här är inläggen mycket få på både gott och ont.

Det allvarliga anlete lyser verkligen med sin fulla kraft: 50 miljoner människor är på flykt i världen undan krig och förföljelser. Flest är barn under 18 år.

Listan blir lång vilka länder man flyr ifrån: Syrien, Sudan, Afghanistan, Somalia, Kongo Kinshasa... snart kan vi lägga till ytterligare oroshärdar där USA tänkt sig regelrätta bombningar, igen.

Hälften av de flyktingar, som i slutet av 2013 befann sig under UNHCR:s beskydd har levt i exil i över fem år. Vad har du själv gjort de senaste fem åren?

Här i Sverige är dubbelmoralen otrolig, när skall vi t.ex. bevilja ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan svenskt medborgarskap, eftersom vi inte ens godkänner passen som utfärdats av Afghanska ambassaden i Oslo, som en gällande rättslig handling.

När man som ungdom ännu inte efter fem år får möjligheterna, att få bli en del av det här samhället har det blivit till ett anmärkningsvärt och allvarligt hycklande från den svenska regeringens sida. Men huvudsaken är att de inte är Sverigedemokrater, så är allt ok.

Inte heller stegar dessa utsatta ungdomar, som kom hit som nyblivna tonåringar, i flykt från Afghanistan, runt på gator och torg och saluför sina enorma lidanden. Men den präktige svensken som fått ett nytt modeord "rasism" på sin tunga, klampar ivrigt på helt omedveten om de egna kunskapsblottorna. Jag undrar när de på allvar skall lyfta på sina förstockade huvuden och inse vilken oerhörd cynism, som den svenska regeringen är omgärdad av. Den där godheten, att ta emot människor blir enbart ett hycklande slag i luften.

Vi som ännu inte drivits på någon flykt kan gläds åt midsommaren, sillen, färskpotatisen, jordgubbarna. Jodå, det finns människor i Sverige, som också drivits på flykt av det statligt ägda LKAB och likt andra flyktingar är det ett högt pris man får betala, för att svenska statskassan inte vill göra rätt för sig.

Men det är väl försumligt när vi kan glädjas åt, att tågen åter går och facket gjort ett tvivelaktigt framsteg för anställningar.

För en del är det en stilla och rofylld midsommar, för andra en midsommar fylld av fylla och därtill hörande diverse inslag.

Mina tankar är något spretiga, det är så mycket som tynger mig ända ner i knävecken. Man kan undra över ödets lotter, som ibland drabbar skoningslöst.

Var du än befinner dig önskar jag dig en skön midsommar och början på sommaren i Sverige, eller där du befinner dig när du läser dessa enkla rader.

Än så länge ligger jag inte i sommarens skönaste ställe: hängmattan, den är under reparation... men kanske snart. Ett fång pioner plockade jag nyss in och själv förärades jag med en knippe röda rosor av Herr H, som tackade för att jag stod ut med honom.

 

Julklappar kan verkligen betyda överraskningar - Kvast-Hilda var en sådan.

Den största och mest oväntade julklappsöverraskningen var nog trots allt en tjock gammal tidning, Kvast-Hilda, som Herr H hade sopat nätet på för att finna. Han har gått och klämt på den ett bra tag för att jag skulle få den i julklapp.

Här i Sverige var det länge sedan man kunde köpa sig en Kvast-Hilda. Inte ens marknadsstånden där de säljer gamla serietidningar brukar ha någon Kvast-Hilda. Ständigt möts jag av skakande huvuden, när jag frågar om de inte har någon Kvast-Hilda. Detta dystra besked trots att Broom-Hilda ® by Russell Myers, fortfarande lever vidare, så här efter 40 år efter seriens födelse, men inte i Sverige. http://www.tmsfeatures.com/bio/russell-myers/25626269.html

Det har inneburit att jag mer än en gång sänt den där må öknens alla kamelloppor hemsöka era armhålor besvärjelse till flyttfirman från Luleå, som antingen förstörde, eller försnillade mina saker. En försvarlig hög Kvast-Hilda tillsammans med Gustaf Frödings samlade verk var nog den största förlusten i slutändan och så här med handen i backspegeln.

Men det var t.ex. inte så upplyftande, att bli av med en hel flyttkartong skor, eller allt annat som man inte ens från början insåg, att det också saknades. Jag och dottern stod och gick i det skor vi hade haft på oss på flyget och inget annat. Det där sendraget som ägde flyttfirman, skall vi inte ens tala om. Svarade han mot förmodan i telefon, kunde man lika gärna gå in och snacka med badrumsväggen. Smidig och talför som ett järnspett. 

Han kunde inte ens tala om vem det var som han hade samkört vår flytt med, bara att flyttbilen hade stått i Luleå under helgen och där hade det snöat. - Nej, men så förunderligt, kan det ha varit därför inget i flyttbilen hade den plats vid ankomsten till Göteborg, som den hade vid avfärden från Malmberget och böcker som stått i kassar helt plötsligt var gröna av mögel och såg ut som om de hade gått igenom en dusch. De stora blommorna hade frusit ihjäl. Jag kunde inte packa upp allt med en gång och upptäckte försent vad som hänt med de tunga böckerna, som varit packade i pappkassar istället för kartonger. Men innan dess for omkring som en sniffande blodhund och undrade varifrån mögellukten kom. Tills jag fann bokkassarna. Det var soprummet nästa!

Att allt hade packats om i flyttbilen behövde man inte heller vara atomklyvare för att inse heller. Från att min nya breda Duxsäng hade stått på högkant längst in i flyttbilen vid inpackningen i Malmberget, så låg den vid framkomsten till Göteborg, underst med en massa kartonger över sig. Gissa i vilket tillstånd den resårsängen var vid framkomsten till Göteborg...

Nå, skit i oseriös flyttfirma, som tog hutlöst betalt dessutom.

Vad är det då, som jag är så fascinerad över med just Kvast-Hilda? Själv behöver jag inte fundera på vad svaret. Inte ett enda ögonblick...
http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Kvast-Hilda

Mellandagarna i mitt liv.

Smaka på orden: mellandagarna.

Det låter lite lagom utflutet svenskt. Är jag då lagomdagarna mellan jul och nyår. Kanske. Kanske inte... Jag provar tanken inombords. Nej, verkligen inte alls.

Juldagen och nu är det inte längre någon behaglig nedgrävd skyttegrav av julpardon, som jag kan urskuldar mig med. Därför försöker jag att helhjärtat trampa runt på motionscykeln, som har sin stadigvarande hemvist bakom hörnsoffan. Lagom strategisk uppställd för att jag skall kunna se TV-rutan och förhoppningsvis bli lite avledd under tiden. Det är inte så mycket till vyer som kan flimra förbi en motionscykel.  


Men efter ynka 10 minuter... Världslååååånga 10 minuter...  

Timvisaren och minutvisaren måste ha bytt plats, far det genom mitt huvud. 20 minuter borde du kunna tjura dig till, tänker mina tankar. Men nej, det går inte, skriker hela min kropp. Jag överlever inte det som pågår inne i mina knäskålar och rygg.

Jag försöker att tänka ut någon mer litterär omskrivning för att inte hamna på Neandertalarnivå i uttrycksväg för vad knäskålarna känner vid varje varv som tramporna kör runt. Det kan inte vara så mycket av normalt innehåll kvar efter dessa fyra knäoperationer, hinner passera tankarna om och om igen i takt med att tramporna går runt. Det känns som om avskavt ben skavs mot avskavt ben varje gång som tramporna tar sig runt.

Neandertalaren inom mig är på väg att göra fullskalig och helhjärtad entré. Nej, håll emot! Hitta någon annan infallsvinkel. Inte skrika högt av smärta. Inte svära. Inte gråta. Inte tycka synd om mig själv.

Men det närmsta jag kommer i konstruktiv uttrycksväg är August Strindbergsutställningen på Liljevalchs "En djefla utställning", som speglat gamle August som människa, konstnär, dramatiker, debattör och alkemist.

En djefla utställning som jag missade, därför att jag inte hade knän och kropp att kunna ta mig dit heller. Djefla knän! Djefla överalltskador! Djefla kryckor! Djefla vad ont det gör överallt!

Annandag Jul. Sinnesstämningen är inte till det bättre, när jag åter sneglar mot motionscykeln, som står där och gäckar mig. Så behaglig tillvaron är så fort jag inte ser motionscykeln. Men den står där och gör sig allt högre påmind. Inte för att den kan tala. Men nog känns det som om den säger högt och påfordrande till mig:

- NU måste du skärpa till dig, Gun. Lägg av och tyck synd om dig själv. Det finns de som har det betydligt värre än du och de kan...

Men jag känner hur den inre tankestormen fyller delar av mitt lättjefyllda sinne. Vill gå till massiv motattack. Vill freda mig mot all världens obehag. Jag vill Djefla vara utfluten! Duktiga Annika har monterat ner hela arsenalen, packat ihop och dragit.

Det är då det blir tur, att jag är som jag är. Jag ser på mig själv med distans.Skrattet inom mig är ständigt närvarande, även i de mest absurda av situationer. Men människors beteenden och smärtorna från alla mina kroppsskador får mig att tänka som en Neandertalare. Är det en huligan som vill slå tillbaka, eller är det en primitiv Neandertalargenen, som ger sig till känna inom mig.

Ny outfit i julklappspaketen. Prickiga byxor och sockor som ser ut som skor. Något att vara riktigt seriös i.

Jag lyssnade till ett vetenskapligt program. Det påstods att Neandertalarens gener fortfarande finns kvar inom människan. Den genen är inte utdöd. Den forskaren, han fick ett enormt gensvar från sina åhörare. Företrädesvis var det kvinnor som skrev till honom och påtalade, att de var gifta, alt. hade en pojkvän, som var en riktig Neandertalare.

 Hur har du det själv? 


- Ett vet jag i alla fall. De här bloggverktygen har en riktig Neandertalargen, rätt vad det är så gör den som den vill. Det spelar liksom ingen som helst roll hur jag skriver, eller försöker rätta till. Den indelar stycken och textrader precis som den själv vill. Felmarkerar med rött, där inget fel finns och struntar i att felmarkera där det verkligen finns fel. Hittar på egna ord, som inte ens svenska akademiens navelludd skulle kunna motstå i det långa loppet.

3:e advent och jag vaknar med ett storslaget verk i mitt huvud.

Jag hör sången om och om igen inom mig, fortfarande klingar det: Nessum dorma. (Ingen må sova). Arian från den avslutande akten i Giacomo Puccinis opera Turandot. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nessun_dorma

Skulle jag bli tvungen att välja vilken kategori musik jag gillar bäst, skulle jag få uppenbara problem. Därför att min egen repertoar sträcker sig genom hela spännbågen, alltifrån Heavy Metal till Opera. Med undantaget jazz. Den form av musik som jag har väldigt svårt för. Det är få jazzmelodier jag tycker om. Enklaste sättet att trasa sönder en melodi är att omforma den till jazz. Däremot Heavy Metalgruper som tolkat klassisk musik, har i många stycken blivit en riktig höjdare: Bolero t.ex. Det är min yngste sons förtjänst, att jag lärt mig att uppskatta Heavy Metal. Utan honom hade jag inte gjort den upptäckten, att finna ädelstenarna bland skramlet.

Jag hade förmånen att få en barndom med en mamma, som var fullständigt galen i Jussi Björling, Opera och Operettmusik. Liksom hon älskade Marlene Dietrich, Platters m.fl.  Huset fylldes av hennes musik och var det inte musiken från stenkakorna och vinylskivorna, så var det hennes röst som ständigt sjöng samma sak.

Men hon var så mycket mycket mer och varje julmånad känns hon närvarande, som om hon verkligen finns här och gläds åt sina barnbarn och barnbarnsbarn. Mina barn och barnbarn. Så mycken glädje hon gick miste om, eller finns hon där ändå... Hon sträcker sin hand över mitt hår och omfamnar mig än en gång. Ja, jag känner det.

55 år senare klingar fortfarande samma musik, hennes skratt, minnena, lukterna och känslan. Jag minns fortfarande hur hennes arm luktade. Jag brukade ligga och lukta på den, när jag kröp ner i sängen bredvid henne om mornarna.

En fladdrande spetsgardin i sommarvinden. Penseldragen där hon står framför staffliet, med penslarna instuckna på ett finurligt färgkombinationssätt i håret. Hon visste vilken pensel som fanns instucken var, ett eget färgsystem för att slippa ifrån att torka av penslarna för att få just den önskade färgen på penseln. Paletten. Lukten av oljefärgerna... tystnaden. Det andlöst tysta, varandet och alla ljuden, som en gång strömmade genom mitt liv.

Jag tummar än en gång det suddiga fotografiet av henne. Det helt misslyckade fotografiet, som suddat ut hennes ena ansiktshalva till en svårfångad schwisssss i total oigenkännlighet... När jag sätter upp fingret, så att det ljusbestänkta ögat och kinden och slutet på mungipan försvinner bakom fingret och bara håret finns kvar på den solbelysta sidan. Då blir hon det hon var i verkligheten. Där är hon! Den enda kvarvarande bilden, som visar hur hon såg ut. Det är också där man känner hennes själ genom fotografiet. 

Alla andra foton känns främmande. Det var inte så hon såg ut, eller var. Det är inga rättvisande bilder av henne... Och så cigaretten i handen. Den som tog hennes liv i alltför unga år. Bokstavligen mitt i livet. Bli dödssjuk vid 38 års ålder är inte rätt.


Undra vad hon skulle ha tyckt om min egen favorit, Operafavorit: Andrea Bocelli...

Jo, jag tror att hon hade tyckt väldigt väldigt väldigt mycket om hans röst. Jag känner det på mig.
 

Nessun dorma! Nessun dorma!                       
Tu pure, o Principessa,
nella tua fredda stanza
guardi le stelle
che tremano d'amore e di speranza...
Ma il mio mistero è chiuso in me,
il nome mio nessun saprà!
No, no, sulla tua bocca lo dirò,
quando la luce splenderà!
Ed il mio bacio scioglierà il silenzio
che ti fa mia.

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

Myggfritt och minus 34 grader.

Det slipper jag i alla från idag. Jag läste just precis att de har minus 34 grader i Malmfälten. Det får mig att sända en tacksamhetens tanke, att det hade ju kunnat vara värre på kallfronten. Rent teoretiskt sett så hade jag ju kunnat bo kvar i Malmberget, istället för att jag har mina bopålar nedstoppade här på västkusten, där pålandsvinden gör att det kan kännas nog så huttrigt ändå.

Igår vaknade vi till att det låg lite puderremsor av snö på vägen och den stenbelagda delen av ingången till huset. Det fick bonusbarnbarnet 4-årige Erik, att fascinerad forsa fram av och an på den tunna snöhinnan, där spåren efter skosulornas utseende blev kvar. Barn har en inbyggd teknik- och fenomensökande gen inom sig. Förresten det är inte bara barn. Jag har nog aldrig slutat upp att vara barn i det hänseendet. Världen intresserar mig i allra högsta grad och varje dag kan man lära sig något nytt, om man själv inte är avstängd. Det är väl egentligen en helt fantastisk tanke att tänka. Hur mycket man än känner till om världen och dess fenomen och utseende, så blir man aldrig någonsin fullärd.

Idag är det dock lite svårbedömt att säga om det är frosten, eller om det ingår en och annan flinga i det pudervita, som svept in allt utomhus. 

Termometern visar att det är minus fem grader att frysa till och jag kände det kyliga vinddraget, när Herr H kom in med morgontidningen, som han hämtat in från brevlådan. Han klagade högljutt över kylan och påstod att de där som hade minus 34 grader de visste inte hur kallt det var här, det var väl i alla fall minus fem-sex grader!

Men inte ens den ljusa vackra himmelen kan inte lura ut mig. Nej, jag förblir hemma vid min läst och har inga större världsomspännande planer. Det blir till att småplocka, rensa lite vissna blomblad och försöka att rumstera runt lite inför stundande första Advent imorgon. Dottern ligger kvar i sängen och leker Motala. Hon har haft ett tufft schema hela veckan. Men det hade det vuxna barnbarnet också haft, som linkande fram igår, efter att ha stått hela dagarna i hotellköket.

Igår sammanstrålade jag med lilla barnbarnet Lucas. Det är väl därför jag vaknade med nytt rejält knäpp i nacken, när jag vred på huvudet och ny omgång karusellyrsel, eller när jag lade mig ner igen var det rundgång på karusellen igen. Jag får väl vara innerligen tacksam för att det inte kändes, som det där knäppet som känns som ett pistolskott går av i hela huvudet och jag är helt övertygad om att hela huvudet sprängts i bitar. Hålla i den lille gullklimpen och gullas en liten stund, det gör man tydligen inte helt ostraffat efter den rikliga utdelningen jag fick den där majdagen 1989 på tingsrätten i Gällivare. 


Ändå tvingas jag fortfarande, trots alla dessa år som förflutit sedan dess, att bråka om mina rättigheter som finns omtalade i arbetsskadelagstiftningen. Det är väl det som kallas den gudomliga rättvisan, som vi människor drabbas av. Eller är det människans enfald, som visar sitt ständigt närvarande ansikte. Vi har trots allt ett illa fungerande samhälle, det inser man i alla fall när något händer.

Det påminner mig om att det ligger nog någon uns av sanning i den där liknelsen: balans i tillvaron har männniskan, när hon har ena foten instoppad i den uppeldade kaminen och den andra foten nerstoppad i en hink isvatten.

Nu skall jag i alla fall hasa mig in i köket och försöka tvinga ner lite sen frukost tillsammans med Göteborgs-Postens glädjeämne "Två Dagar", som väntar på att få bli läst. Det tillhör min lördagsritual. Jag får hoppas att det är någon underfundig lördagskrönikör, som varit i farten och lägger lite mental spis tillsammans med sidorna "Världens gång" i en annan bilaga av GP. Elände finns det nog av att läsa om ändå.

Herr H skramlar just nu runt bland bakbyttorna i köket. Hans nya hobby är brödbakning. Igår släpade han hem en baksten från stenhuggeriet. Idag skall han ta itu med något som heter "mamman", sedan gör han "chefen". De där skall vila fyra timmar var och en, innan de sammanblandas till ännu en ny konstellation. Det står jäsande burkar lite var stans här i köket. Rena rama högintressanta kemilokalen.

Man kan väl alltid minnas hur det var förr om åren. Det är precis som vilket lumparminne som helst. Ju mer tiden går desto mer förfärligt var det.

Så här denna dag före första Advent kan jag i alla fall glädjande nog konstatera, att just nu är det tämligen mygg- och fästigfritt i konungariket Sverige.