onsdag 28 december 2016

Nu är sista "ungen" på väg ut ur boet.

Ja, unge och unge. Man kan väl knappast kalla en 30 åring för unge. Det är ju inte så att hon haft en sådan våldsam separationsångest, att det är av den anledningen hon blivit kvar hemma. Snarare hänger det ihop med hur Sverige ser ut idag, med en bostadsbrist som är rent skrämmande och med en hantverkskår som icke är och lite byråkrati på stadsbyggnadskontoret, så gick det inte att få till en annan lösning på bostadsproblemet. Helt plötsligt uppenbarade det sig en annan möjlighet, ett nybygge av bostadsrätter i kvarteret intill oss. Jag drog en suck av lättnad. Det är trots allt rätt skönt att inte ha ungarna skingrade, det räcker som det redan är.

Häromkvällen låg jag halvt förbi av feber och halvsov framför TV:n i brist på vettigare sysselsättning, då hörde jag hur det började dunka ute i hallen. Jag reste mig halvt förvirrad och omtöcknad och undrade vad hon nu höll på med. Sist jag hade gluttat in i hennes rum hade hon suttit på golvet och rensade papper och tidigare kurslitteratur.

Nu höll hon på att slänga ut hela sitt skoförråd ur klädkammaren, som har varit hennes tillhåll. Jag masade mig ur soffan och försökte parera skorna som kom utflygande ur klädkammaren. När jag med stor möda passerade skohögen på väg in till köket insåg jag att jag hade nog t.o.m. tagit i lite för lite, när jag under besiktningen av hennes lägenhet sagt att den lilla klädkammaren skulle nog få svårt att ens härbärgera hennes skoförråd.


Jag tog upp mobilkameran och föreviga det som jag trodde var hela skoförrådet, men det skulle visa sig att högen skulle bli ännu större. 1000 fotingen hade inte lagt till alla skor som redan stod ute i hallen vid kapphängaren och så kompletterades högen med diverse cowboyboots, stövlar och kängor i färgmatch, som ännu inte hade lämnat klädkammaren i flygande stil.
Medan jag satt yr och förundrad på köksstolen började det hagla väskor, som fick plats ute på min lilla 1700-talssoffa där alla dockor och mjukdjur sitter, som barnbarnen numera begagnar sig av. De försvann rätt snabbt under en hög av väskor och när jag insåg att högen skulle växa reste jag mig för att släntra tillbaka till soffans flygspaningsläge.  

Men se det gick inte. Nu ville hon har min hjälp med att "tycka" vad som var användbart och vad som kunde minska skoinnehavet. Det blev tre högar av skor: en för återvinningsstationen "brännbart" . Det kostar mycket att klacka om, så där fick hon tänka till vad hon ville investera i och om hon verkligen villa göra det. Ty Göteborgs gator är inte nådiga mot högklackade skor, inte klackskor i övrigt heller.
- Aha, du har slarvat med skoputsen ser jag, sa jag.

- Nu skall vi inte bli såná, svarade hon, medan hon ingående granskade ett par fina snörkängor i svart, som hon inte visste i vilken hög de skulle hamna.  
- Lite skoputs bara, så är de fina som snus. Pippidojor är ju lite av du på något vis, sa jag och flinade.

Det blev över en rätt ansenlig hög, som jag kan lämna vidare till någon av alla som samlar in och delar ut till behövande.
Hur det blev med väskhögen det orkade inte mitt huvud med, utan jag återvände till soffhörnet och sjönk ner som en havererad muffins. En stund senare kom hon insläntrande och lät meddela att en del av det utslängda väskinnehavet var jag nog rättmätige ägare till, så dessa hade hon burit tillbaka in i klädkammarens hyllplan. 


Jag hann t.o.m. nudda vid tanken att äntligen kunde jag få tillbaka den bra inredda klädkammaren med allt vad det nu innebar. 

När det rensats och gåtts igenom vad som ska flytta med henne, är det som om livet gått i repris. Förklädet som hon själv sytt i syslöjden, det hon fått handbroderat i Verona, det lilla pippiförklädet som hon haft som liten. Alla dessa fick följa med i flytten, liksom den stora rekorderliga träskärbrädan hon gjort själv i slöjden etc. Lilla höstolen från Malmberget, som hon själv haft som leksaksförvaring när hon var liten, kan nu bli en bra stol i hennes hall med annat innehåll.

Mycket av det som två kvarlämnade satar inte kan stoppa i sig själva, eller har användning för känns betydligt bättre att de får flytta med henne.
En winwin situation helt enkelt. Jag hoppas att hon får plats med farfars spegelbyrå, den har ingen av pojkarna önskat ärva vidare, inte något annat för den delen heller. Hon både ville och är nog betydligt mer eftertänksam i det fallet.

Det kanske kan finnas en bra sida av myntet även om det skavt betänkligt. Jag känner att det blivit rensat här också och början till att äntligen kunna röja upp, utan hamna i våndan "skall jag göra mig av med det här". Jag vet att jag kommer att fundera både en och två gånger innan något nytt kommer innanför dörrarna. Det är ju rena snurren så mycket man samlat på sig.

Med alla våra långa rundresor med liten packning och lite mer spartanskt liv, har fått mig att inse hur små behov jag egentligen har. Eller är det kanske så att det kommit med åldern, behoven krymper till ett minimum. Jag är inte riktigt på det klara med hur det är med den saken. Men ett vet jag idag i alla fall, att äga är att skaffa sig mer jobb. Mer än jag vill ha, mitt liv har slagit in på helt andra vägar och tankegångar.

Idag när hon kvitterar ut sin egen dörrnyckel till sitt eget ägda boende, kan jag inte annat än känna en stor glädje. Det har varit roligt att få vara delaktig i hennes planer över vad hon vill ha i sitt hem. Vi har hunnit ha bra många roliga stunder i den planeringen hon haft. En sista gång i livet har jag fått följa med på den vägen och nu släpper jag den sista ungen, att själv flyga fritt. Jag finns ju alltid här ändå i precis det ögonblicket som de behöver mig, eller varthän jag än befinner mig. Mamma det kommer jag alltid att förbli hela livet ut.

söndag 25 december 2016

H.M. Konungens 45:e jultal år 2016.

Jag skall inte påstå att jag lyssnat till dem alla, långt, mycket långt därifrån. Men på senare år sedan det blivit uppenbart hur svenska politiker, myndigheter, Regering och girighetens ansikten, som lyser överallt i vårt samhälle, alltmer tappat verklighetsförankring. Medan vår egen Statschef däremot och hans familj går med alltmer samma steglängd, som den vanliga människan i det här landet gör.


Det finns all anledning att fortsätta att lyssna på det svenska kungahuset, som inte låter som ett kacklande hönshus där de sprätter dynga på varandra i hopp om att förhärliga sig själva och ta fokus från de verkliga problemen.

Jag misstänker starkt att uppfostran, etik och moral är den stora skillnaden på att kunna och att inte kunna.


http://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/aktuellt/hmkonungensjultal2016.5.47989bf9158b41184f91071.html 

De här inom politikertoppar och Svenskt Näringsliv, som anser sig vara så mycket mer värda än gemene man, de kanske skulle stanna upp och fundera en liten stund.

http://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/2016.4.6003f99a151c428a814555.html?start=20160101-214744455-PM&end=20160201-214744455-PM


De verklighetsfrånvända i den svenska Regeringen de tror sig om att kunna värna människorna i det här landet och ta emot en stor ström flyktingar, fastän de inte ens kunde ta hand om dem som fanns här redan innan flyktingströmmarna.

Det är inte bara där de tappat greppet, domstolar, polis, sjukvård, skola, vård omsorg, landsbygdspolitiken. Tja, jag har skrivit det så många gånger förr men jag slutar aldrig att förvånas hur lite medvetna de är om saker och ting.

Igår fick jag ett mail i min mailbox från Svenska Turistföreningen:

Tack för ditt engagemang för att rädda nattågen.

Trafikverket meddelade för ett par dagar sen att två nattåg fortsättningsvis kommer att gå till övre Norrland fram till år 2020. Varje dygn, åt vardera hållet. Detta är något vi har jobbat för och det är ett glädjande besked att man lyssnat på oss.
Ett stort tack till dig som tillsammans med 57 000 andra hittills skrivit på vårt upprop Rädda Nattågen. Det är tack vare dig som tågen rullar vidare.
Nu fortsätter vi kämpa för att rädda nattågen även i Jämtland. För turismen, regionen och en ökad hållbarhet. Regeringen har tillsatt en utredare som ser över SJ:s samhällsuppdrag. Detta har direkt betydelse för framtida nattåg till Jämtland.
Undra om det inte är dags att utbilda de här som ansvarar för ett levande Sverige. De borde i vart fall inse att turistnäringen är en betydande fortsatt inkomst. Under decennier har Regeringar lagt ner alla små järnvägar och inte underhållit det svenska järnvägsnätet. NU har de problem med logistiken både vad gäller transporter och personförflyttningen. Ändå fortsätter de att förlägga alltfler affärscentrum utanför City, som kräver just bilanvändning. Medan city blir allt mindre bebott och avstängt.

Igår läste jag på text-TV att nu har genierna kommit underfund med, att vedeldning är större hälsorisk än både bilavgaser och dubbdäck tillsammans! - Häpp! 

Ja, grattis Miljökontoret i Göteborg, det har jag och en hel del andra försökt att påtala om under flera års tid, att man kan inte bevilja alltfler braskaminer och öppna spisar i ett villakvarter, där tomterna är så små grannens stuprännor hänger in på tomten och husen hämtar in friskluft för att husens energisystem skall fungera.

Barn har fått astma och själv tillhör numera den gruppen jag också. Jag förstår att barnens och mina lungor väger lätt i jämförelse med  Stadsbyggnadskontorets "byråkraters beslut", för att inte tala om miljökontorets hälsovårdsinspektör, som påstår sig ha astma trots att hon luktar som ett helt franskt horhus. Parfymångorna ligger som än tät ridå där hon släntrat förbi! Har hon astma är jag drottningen av Saba! BAH!!!


Sedan undrar de varför politikerföraktet växer sig allt starkare i Sverige och även för den giriga eliten, som helt och hållet tappat fotfästet till verkligheten...

Det var inte bättre förr men jag tror ändå att vi hade en form av klokskap under en kort period inom svensk historia:

 Missade du nu Statsminister Özz Nûjen show på TV nyss, här kan du se den:


https://www.youtube.com/watch?v=G5ydSH6sRDA Hittar tyvärr inte Youtube länken, men klickar du på länken här ovan kommer du in på Özz Nûjens show.

fredag 23 december 2016

Livet har i många stycken gett mig det allra viktigaste.

Det finns vissa stunder i livet dessa människor och platser träder fram inom mig.

Vänner som är/var några grader varmare, som jag aldrig behöver/behövde förklara mig för, som aldrig svek och där jag alltid fått vara bara mig själv fullt ut.


Livet har också gett mig flera goda förebilder och ibland kan jag undra över hur det kom sig att just jag fick den ynnesten. Hade jag bara lyckan att få träffa dessa unika människor, eller är det möjligen något hos mig själv som gjort att jag fått ta del av dem, fått underbara & betydelsefulla ömsesidiga relationer med dem.

Stora flertalet av dem finns inte längre, ändå är de i allra högsta grad närvarande inom mig. Så här till jul finns de alltid högst närvarande, det är som om minnena lägger ut extra små vackra pärlband till mig. Nästan så jag känner mig omfamnade av deras hjärtlighet igen, borta men ändå väldigt nära.

Kanske är det mitt bläddrande i min gamla adressbok, som gör mig ytterst påmind om att det inte längre går att skicka post till flertalet av dem, varken adress eller telefonnummer fungerar längre. Jag har inte ens längre några behov att besöka deras gravar, eller minneslundar. De finns där ändå högst levande inom mig.



Igår fick jag en julhälsning från min gamle mentor Hans, han fyller 92 år i januari och är född samma år som min mamma var, 1925. Öppna brev från Hans har alltid varit en spännande och glädjefylld högtidsstund. Därför att jag har aldrig vetat vad han nu lagt till det pågående samtalet oss emellan som aldrig avstannat, som alltid varit på väg någonstans.

Jag noterar att detta energiknippe den här gången har lagt an en ton, som jag tidigare bara har kunnat ana mig till. De första gångerna det fanns indikationer var att det inte längre var fullt så gångbart med de långa, raska promenaderna längre, ner till brevlådan var en lagom tur...

Hans har aldrig stått stilla i livet och mycket har kommit ur hans händer och flit, men framförallt analys av människans högst växlande kvalitéer. Hans böcker står här i min bokhylla och vittnar om hans skärpa.


Han har verkligen varit en genomklok glädjespridare, faktiskt en riktig fullfjädrad estradör. Det finns många minnesbilder från just den genren. Det är många glädjestunder han spritt omkring sig. För mig blev han mycket snabbt "Mentor Hans" och med hans briljanta hjärna har det sannerligen aldrig saknats samtalsämnen.

Jag hoppas att jag skall hinna ta upp mitt eget bokmanusskrivande, som kommit på skam därför att omvärldens problem ständigt tarvat på min egentid. Hans värdefulla lots på alla mina 1000 och åter 1000 frågor och samtal som sprungit ut ur dessa har nog inte enbart varit värdefulla för mig. Jag har en stark känsla av att han njutit lika mycket att dela med sig, diskuterat med mig.

Den dikt han bifogat God Jul & Gott Nytt År hälsningen med har överskriften "På väg till det outsägliga" och den griper tag i mig, får mig att inse att han tittar tillbaka i backspegeln. Den här gången är det inte något grubbleri & funderingar utan enbart krassa konstateranden. Det kanske ändå inte är så stor skillnad i våra tankar trots att han har fler år på nacken än jag har. Men vad är tid egentligen.

Jag satt under min vistelse i Valomo kloster en liten stund på en av de bänkar längs Granallén och i det ögonblicket var det var som om livet summerades inför mina ögon och mina tankar nuddade flera hundra år tillbaka i tiden. Jag insåg att jag bara var en del av det som kallas tid och jag vet att jag tänkte, att det kanske ändå inte var så konstigt hur klostrets båda grundare,
Sergius och Herman, på 1400-talet kom vandrande till just denna plats.


Granarna längst ner i allén är de grövsta jag någonsin sett och ändå är jag uppväxt i gran/tallandskap i fjällvärlden. Det var en mäktig känsla att gå genom allén och jag förstod varför man placerat ut bänkar just där. Det var som att vara omgiven av en stor skyddande vänlig mur, som hade sett det mesta, visste det mesta om alla som hade gått där före mig.
Medan jag dagarna innan undrat över hur de överhuvudtaget kunde ha hittat hit: In the middle of nowhere! Men helt plötsligt kändes det alls längre det minsta lilla konstigt. Även jag hade ju hittat hit! Kommen från... ja, varifrån kommer jag egentligen... HUR hade jag kommit just dit?  Det kunde ju knappast ha varit för att ingå i en ortodox munkklosterorder! För mitt liv kunde jag inte ens svara på den frågan, eller hur jag ens kommit på idén att åka dit, eller hur den tanken överhuvudtaget hade initieras hos mig! Ändå vet jag med mig när jag satt och beställde flygbiljetter och tog reda på hur jag skulle ta mig dit, att det var JUST DIT jag var på väg!

Jag hade fått frågan flera gånger dagarna innan och de frågorna slutade aldrig att komma under hela mina veckor på plats: hur det kom sig att jag kom just hit?  Men jag hade inte kunnat svara på det, hade inga svar på den frågan. Mindes helt enkelt inte hur Valamo kloster dykt upp i mitt huvud, eller vad det var som fått mig att åka dit! Hört talas om det har jag visserligen gjort, men det har aldrig funnits någon önskan hos mig att åka dit, inte ens en enda tanke.

Jadu, mentor Hans, kanske är det detta jag skall dryfta med dig, när jag skriver till dig...


Hur kom det sig att detta var min utsikt från "mitt lilla rum" där jag tillbringade mina nätter. Det fanns inte ens en normal väg till den lilla busskuren, utan mer en bred kostig som ledde dit.

Själva julkortet som jag fick av Mentor Hans är som vanligt "Hans" ut i fingerspetsarna och jag kan riktigt höra hans röst inom mig, när jag läser jul & nyårskortet, ungefär som om det är han som läser inne i mitt huvud. Jag hör hans klingade skånska:

Goda Gun!
Roligt att höra från dig, du okuvliga kvinna som struntar i dina krämpor och nu har befriat dig från världens larm genom att måla ikoner i Valamo kloster! -
Själv är jag i "gränslandet", men hänger väl med ett tag till!


Hälsar Hans mentor

onsdag 21 december 2016

Snacka om att vara övervakad! - Webben är som en riktig soptunna där avarterna har lilla julafton, till dem hör ICA-banken definitivt!

EU:s lagar kräver att besökare från EU får information om cookies som används i din blogg. I många fall kräver dessa lagar även att du får tillstånd.

Vi har lagt till ett meddelande i din blogg som förklarar Googles användning av vissa cookies i Blogger och Google, inklusive cookies för Google Analytics och AdSense.

Du ansvarar för att bekräfta att det här meddelandet verkligen fungerar i din blogg och att det visas. Om du använder andra cookies genom att till exempel lägga till tjänster från tredje part, kan det hända att meddelandet inte fungerar. Läs mer om det här meddelandet och ditt ansvar.
Stäng denna avisering
Dina HTTPS-inställningar har ändrats. Alla besökare har nu möjlighet att visa din blogg över en krypterad anslutning genom att öppna https://gun-m-ek.blogspot.com. Befintliga länkar och bokmärken till din blogg fortsätter att fungera.

Så står det varje gång jag öppnar min blogg och skall lägga in ett nytt blogginlägg. Med jämna mellanrum ligger det även en stop om att jag godkänner att sidan använder cookies! J-la nötter, tänker jag, det är jag som är användaren av min blogg...

Själv blir jag bara irriterad över alla påbud som kommer, eftersom man inte behöver vara atomklyvare precis för att förstå exakt vad det är man håller på med från blogspot och Googles och gudarna vet allt vad dessa övervakare heter, som väljer att hålla människor i sitt våld.

Jag anser att det rimliga vore att man bad om min tillåtelse att sätta in dessa buggar inte tvärtom!


Jag tillhör inte de som vill tjäna pengar på min blogg, sålunda har jag avstyrt precis allt vad reklam heter. Jag vill inte heller att mina läsare skall drabbas av denna form av ohyra som reklam nu faktiskt är och handlar om. Jag vill inte att mina läsare skall vara åsiktsövervakad!

Själv blir jag rätt irriterad över att hitta blinkande reklam, när jag sökt någon vara. Det här måste vara fråga om värsta sortens övertramp i människors privatliv! Men den övervakning som sker över oss människor tycker ju politikerna är helt ok, de är ju lierade med NSA och gudarna vet allt vad de nu för tiden heter. Jag brukar mellan varven därför ägna mig åt att lägga ut en del villospår, när jag inser att de bara vill kartlägga mina vanor.


För ett tag sedan ville jag komma åt mina saldon på ICA-banken, det skulle bli inledningen till en sagolik historia, då det inte längre gick att logga in med förenklad inloggning. Det dög inte med vanligt bank-id för att komma åt mitt konto, utan jag råkade ut för rena rama gestapo-fasoner. 

Frågorna jag fick av snorhyveln som var upplärd av ICA, ansåg dessutom att det var HELT NORMALA frågor de ställde för att jag skulle få en dosa så att jag kunde gå in och kolla mina konton. De gamla dosorna insåg jag rätt snart var av tämligen utgången modell och nya modeller behövdes. Men innan jag skulle kunna få dessa dosor var jag tvungen att nagelfaras av denna form av rena rama frågor som mer liknade Gestapo-stuk än något man kan förvänta sig av ett företag, där jag i decennier burit lejonparten av mina surt förvärvade kronor till. Men nu är det slut med det! Det är bara i nödfall jag beträder en ICA-butik.

Så började utfrågningen, som hon på ICA=sålunda ICA dessutom hävdade var NORMALA frågor som ställdes. Eftersom jag nu har ett sparkonto hos Santander i Norge med några surkronor på, svenska banker tycker ju att det är ok att inte ge någon ränta överhuvudtaget, visste jag också att banktvättsfrågorna skulle dyka upp. Jag har inga som helst problem med att intyga, att jag inte har några hemliga konton utomlands som inte deklareras för, eller skumraskaffärer i Panama, eller dylikt där gräddan i samhället håller till med bankernas hjälp, dessutom.

Men sedan gick jag i taket, när jag fick frågor om jag eller någon i familjen, vänskapskretsen: hade politiska uppdrag, var politiskt engagerad, hade den och den tjänsten osv. Inför sista frågan bad jag henne att besinna sig, jag tänkte faktiskt inte svara på fler integritetskränkande frågor. Jag sade till henne att jag valde att avsluta mina ICA-konton, eftersom hon vägrade att upprepa frågorna hon hade ställt så att jag kunde skriva ner dem. Hon hänvisade mig snoppigt till att jag fick vända mig skriftligen till ICA i Borås med mina klagomål.
Byråkratiskt och bra var det enda som dög!

Jag gjorde det och bad att också att få frågorna de ställde skriftligen, det här kan de knappast ha någon laglig rätt att ge sig i kast med.

Trots att det nu fått flera månader har något sådant papper inte dykt upp, inte något svar på ICA heller för den delen!

Hon hade dessutom mage att påstå att de ställde dessa frågor "för att lära känna sina kunder bättre". Eftersom jag nu varit ICA-kund med ICA-kort ända sedan de kom ut och jag ännu bodde kvar i Malmberget, tyckte jag att de hade de nog haft stora möjligheter att göra under dessa decennier, OM det nu var det som de hade en önskan om. Vilket naturligtvis bara var rena rama bullshit av dem!

Jag skall bara be att få meddela att jag ligger sjuk, notera det alla nu som vill lära känna mig bättre och om mina vanor. Jag tar nog som vana i år att ligga till sängs på självaste julafton, eftersom jag betvivlar att jag är i någon bättre form till dess.

Tomten får komma från något annat håll i år. Yngste sonen får väl gå ut och köpa kvällstidningen, eller snus, eller cigaretter (trots att han inte begagnar något av detta) och helt enkelt missa tomtens besök....
 
Själv funderar jag allvarligt på att tejpa fast äggsepareraren under näsan, linda in skallen i wellpapp och hissa upp sängen i konstant sittlänge, eftersom det hux flux inte går att andas, utan jag får kliva upp för att inte kvävas.

söndag 18 december 2016

Prostatacancer, peniscancer och "manssjukdomar/mansproblem" det måste nog tillhöra det mest tabubelagda som finns att skriva om.

Det är synd att det inte går att prata om/skriva om, utan att det blir så många oönskade effekter av det hela.

Jag har dock lärt mig under alla dessa år, som det varit en oönskad följeslagare i mitt eget liv och då menar jag naturligtvis inte att jag själv har dessa sjukdomar/mansproblem, utan att jag stått mitt i detta minfält som detta kaos bestått av.


Liksom alla andra sjukdomar & tillstånd blir även detta något som även påverkar de anhöriga i mer eller mindre omfattning, eller som drabbar helt förödande när utgången inte blir bra.

Under de här åren, sedan 2005, har det varit en del av min vardag, en del av mitt liv. Jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt att släpa omkring på denna ryggsäck. Men jag lärde mig redan från första ögonblicket det intog mitt liv, att kunskap och att orka sätta sig in i allt som faktiskt finns, det är den bästa hjälp man kan få.


Hur prostatacancerdiagnosen gjorde sitt inträde i mitt eget liv, det kommer jag nog aldrig att sluta tänka på. Det ligger så mycket sorg i den här speciella dagen och jag minns så väl alla tankar och vad som hände den här dagen, när himmel och jord bytte plats.

Inte blev det så mycket bättre, när även peniscancern gjorde sitt inträde med ytterligare en i min egen innersta krets.

Det som jag förstått så här i efterhand är att det pratats/skrivits alltför lite om. Kanske är det människans ovilja att prata om, kanske är det så att det trots allt och mot bättre vetande är något "man inte pratar om". Jag undrar alltjämt om det beror på att det är det svåra därför att döden kan bli en verklighet, eller om det beror på att det är den mest privata regionen i en mans liv.

Men själva problematiken det är som att ofrivilligt åse Rysk Roulette och veta att man kan inget annat göra att stå kvar, eller lämna och låtsas som om problemet inte finns. Sopa under mattan helt enkelt. Men vad vinner man med det? Vad blir vinsten i ett sådant agerande. Är det så att vissa sjukdomar/tillstånd eller döden är helt TABU... Det väcker ilska, det väcker så mycket som blir obegripligt för den vars vardag det har blivit en del av.

Det har sedan dess hunnit bli många tankar i och om något som tycks vara alltfler män och faktiskt rätt unga män drabbas av, det är inte bara "gubbar" som drabbas. Från det värsta när döden blivit resultatet, till det mer lindriga som helt uppenbart går att leva vidare med även om livet aldrig kan bli som förut. 


Jag är medlem i Pro/Liv, Prostatacancerföreningen i Väst sedan 2005, i egenskap av anhörig och där har jag gjort många erfarenheter liksom i mitt eget liv, som jag inte kunde ana mig till om att ens äga den där februaridagen 2005, när bomben briserade fullt ut genom ett kuvert i brevlådan. 

http://www.prostatacancerforbundet.se/local_start.asp?nodeid=147549 
 
Otaliga är de män som jag genom Pro/Liv har kunnat följa och vars saga numera är all. Det som är glädjande är att det inte per automatik är döden som väntar som ett brev på posten, utgången är inte lika för alla och kunskaperna blir bättre även om det är långt ifrån några självklara saker hur allt hänger ihop.

Jag själv är idag nog en aning klokare, en aning mer insiktsfull och jag tror mig också veta hur dessa sjukdomar/problem överhuvudtaget kan uppstå.

Jag vet också vad som kan vara av värde efter en operation, jag har sett det med egna ögon och jag sänder ständigt en tacksamhetens tanke till Vidarkliniken i Järna, som kunde hantera den eftervård som den vanliga svenska sjukvården idag inte längre kan hålla med. Mina erfarenheter är vid det här laget många...

År 2014 förändrades dock mitt liv till det mer positiva, trots all väldigt trista fakta och facit jag idag, år 2016 bär i min hand. Förändringen där det inte längre kändes som om jag gick omkring med en bomb i fickan, som kunde brisera i vilken sekund som helst. Den förändringen kom professorn tillika överläkaren vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Ralph Peekers med och det föredrag han höll vid Pro/Livs årsmöte.

Jag minns att jag när jag kom ut på gatan igen på väg mot bilen, kände jag mig som om jag för första gången på många år kunde andas! Torde andas. Vågade andas...



Några frågor på det?

lördag 17 december 2016

De lättkränktas värld blir bara mer och mer absurd i sina uttalanden.

http://www.expressen.se/nyheter/mamma-var-borta-valdigt-mycket/

Jimmie Åkesson (SD):

aktar sig för att tala om förebilder i reportaget med hänvisning till att ta med sig hela deras bagage (Evert Taube och Astrid Lindgren) och det säger han att han vet alldeles för lite om, så han brukar inte prata om förebilder. Det säger han i länkad reportage i Expressen.

Det är ett långt reportage där han gläntar på det privata livet och tankarna. Han fortsätter med att säga att han tror att det är väldigt bra för barn att 
läsa just Astrid Lindgren, för det är på en så fantastisk nivå. Dessutom är det en så viktig del av vårt kulturarv. Det beskriver vårt lands utveckling på ett sätt som få andra barnboksförfattare egentligen har lyckats med, så jag tycker det är jättebra.

Genast ger sig hyenorna sig ut på utvikningar av det slag, så man funderar om de har tappat hela skallen p.g.a. sitt oresonliga hat.

Camilla Läckberg, hon kan inte vanlig svenska utan säger att Jimmie Åkesson "claimar" Astrid Lindgren och urk och usch och fy och hon vet inte hur mycket hon skall hata.


Jag blir tvungen att läsa om hennes ord och även hans flera gånger, eftersom jag inte förstår något av upprördheten.

Astrid Lindgren beskriver en gammal "Bullerbybarns tid", som inte längre är. Det Sverige har gått förlorat och nedläggningen av både byskolor, skomakare och Sveriges landsbygd är förödande verklighet. Tack och lov fattigjonen också, men de är nog dessvärre på frammarsch om det här skall fortsätta, eftersom det blir alltfler barn som är bostadslösa i Sverige och så även hemlösa. Astrid Lindgren om någon har beskrivit sådant som barn kan fundera över: döden, ensamhet, frånvarande föräldrar etc.


Sedan kommer den vanliga hataren i storformat: Malena Ernman. Det är ord och inga visor hon vräker ur sig, dessutom tror hon på fullt allvar att Jimmie Åkesson lagt ut texten direkt till henne (!) Nu har det nog slagit runt för den ständigt gapande tanten: ” Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor." 

Jag stoppar där eftersom det hela får ett löjets skimmer över sig. Okunskapen är stor hos de här damerna. Hitler fick rasbiologin direkt från en av Sveriges främsta lärosäten! De andra "ljusa ideerna" var direkthämtade ifrån självaste Lenin, Stalin och Marx, som stödde sig på en ideologi, som var på det klara med att man måste rensa ut en hel del människor först (!) innan man kunde nå upp till det ultimata.


Häromåret fick Astrid Lindgrens barnböcker om Pippis pappa ett ultimatum om att man inte fick skriva Negerkung i några nytryck och det var väl på gränsen att det blev ett allmänt bokbål pga. Astrids skrivning om Negerkungen. Det är ju så det funkar med de här människorna som drar saker och ting ur sitt sammanhang och inte minst ur sitt tidsperspektiv.

Camilla Läckberg hon låter ingen svada hållas inne: "Förlåt men hur fräck och okunnig kan man vara??? VET han inte vad Astrid stod för?"
Jag funderar en stund, men jag vet redan svaret innan jag ens funderar. Astrid Lindgren skrev och berättade om Negerkungen och blev refuserad i "det nya Sverige", som tagit för vana att omskriva historien, som det passar för egna sura molekyler, eller för egen dunkel agenda. Astrid Lindgren var nog lika ointresserad av att nedvärdera andra människor eller hudfärger som jag är, men här har bakats negerbollar (recept i Bonniers stora kokbok som jag fick en julafton 1969!) och läst om Negerkungen, som Astrid Lindgren skrivit om, utan den minsta lilla tanke på några rasistiska tankar.


Däremot kan jag säga att jag blev rätt upprörd, när jag i veckan fick en försändelse från Sahlgrenska Universitetssjukhuset, där jag skulle fylla i följande valalternativ på en av de alla märkliga frågorna:

Din etniska härkomst är:
1. Svart (ej spansk/latinamerikansk)
2. Spansk/latinamerikanske
3. Vit (ej spansk/latinamerikansk)
4. Asiatisk
5. Annan (v.v. ange)_______________

JA! jag kommer att välja alternativ 5 och skriva förtydligandet: Blandras.
Jag kan väl lugnt påstå att den här inledande kontakten så här långt med Sahlgrenska varit allt annat än tillfredsställande av många olika skäl. Men jag står på mig därför att jag har lika mycket rätt till vård i min hemkommun som alla som surfar runt i gräddfilarna!


http://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/obama-cyberattackerna-oroar-mig-1.4051882

Sedan vet varken nuvarande president Barack Obama, eller den för den delen inte Hillary Clinton eller  vilken fot de egentligen skall hoppa på.

I sitt tal i Vita huset underströk Barack Obama att det varit "väldigt viktigt" att offentliggöra vilka som låg bakom hackerattackerna när väl analyserna av dem var tillräckligt säkra. 


Jaha, tänker då vän av ordning, borde han inte väntat med att basunera ut de anklagelserna tills man verkligen visste vem som låg bakom cyberattackerna.  Är det inte så att nu har de hittat ett litet halmstrå, de skyller på att media lade för mycket fokus på cyberattackerna istället för på presidentvalet! Tja, söte Jesus, vilka människor det är som skall hantera världsfreden.

Hillary Clinton virrade runt och kunde tydligen inte bestämma sig om det var personlig hämnd från Vladimir Putin: 
- Putin beskyllde öppet mig för utbrottet av raseri från hans eget folk, och det är den direkta länken mellan vad han sade då och vad han gjorde i det här valet, sa hon enligt The New York Times. Samtidigt som hon påstod att det vara en attack mot USA!

Bestäm sig tanten, vilket är det, tänker jag....


Samtidigt som nyheterna innehåller att Kina beslagtagit USA:s tillhörig drönare, som befunnit sig i ännu en alla dessa oroshärdar, som USA bara MÅSTE finnas i för jämnan.

Kina anser att USA:s uppträdande är provocerande och ökar risken för militära tillbud. Som ett brev på posten följer baksidan av de hela, vem det nu än är som har rätt eller fel: a
tt Kina nu beslagtagit en amerikansk krigsfarkost kommer att skapa ytterligare oro angående Kinas växande militära närvaro i det omtvistade Sydkinesiska havet. I väst däremot anses landets militarisering av sjöfartsutposter vara ett aggressivt drag.

torsdag 15 december 2016

Grattis Sverige - Nu har ministerstyre ägt rum av utrikesministern och försvarsministern, ang. hamnen i Slite på Gotland! - Vad kommer härnäst? Medlemskap i NATO?

De styrande på Gotland har tidigare varit positiva till att hyra ut hamnen i Slite, precis som de gjorde förra gången när ledningar skulle dras, men efter mötet på utrikesdepartementet igår har politikerna ändrat uppfattning. Nu finns det en stor majoritet för att säga nej, påpekar Tommy Gardell (S), tekniska nämndens ordförande.

Det märkliga är att allt är hemligstämplat! Hemligstämplat? Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vad det hela handlar om:

http://gun-m-ek.blogspot.se/2016/10/kalla-krigets-dagar-har-atervant-med.html

Region Gotland säger nej till att hyra ut hamnen i Slite till Nord Stream 2, uppger tekniska nämndens ordförande för TT, som om det vore den självklaraste saken i världen.

Formellt kommer beslutet att säga nej att tas av tekniska nämnden i morgon.
– Där kommer vi att säga nej till att upplåta hamnen till Nord Stream, säger Tommy Gardell (S), nämndens ordförande, till TT.

Tidigare under onsdagen stod det klart att även Karlshamns kommun vill att hamnbolaget fryser avtalat med det ryska gasbolag som planerar naturgasledningen Nord Stream 2.

Det som talat för en uthyrning är intäkter på mellan 25 och 50 miljoner kronor till kommunen som har hårt ansträngd ekonomi. Men också arbetstillfällen och nya inkomster för näringslivet.

– Det blir självklart en besvikelse. Det handlar om arbetstillfällen och det hade varit en lyft för hotell och affärer i Slite, säger Tommy Gardell, som låter sig påverkas av ministerstyre!

Frågan om Gotland och Karlshamn på något sätt ska kompenseras av regeringen för inkomstbortfallet kommer, som sas redan på tisdagen, att diskuteras efter nyår.

Det är kanske tur att USA får en ny president och en ny utrikesminister, som båda är affärsmän, som inte föredrar upptrappning av krig före sunt förnuft och sunda affärsförbindelser. Trump har redan meddelat att han kommer att åtgärda sanktionerna mot Ryssland. Det tycker jag låter som om krigsivrarna som nu huserat alltför länge i Vita huset äntligen är puts väck!

Men de tankebanorna existerar inte hos den svenska utrikesministern eller försvarsministern, helt uppenbart krigsivrarna nr 1 och 2! Det är så det går till i Sverige, de sitter hellre i knät på Saudiarabien för dit kan de ju själva exportera vapen och annan krigsmaterial. Då åker statsministern mer än gärna på resa, då är det inte längre fråga om mänskliga rättigheter, utan då går man lydigt i familjen Wallenbergs ledband. Då är det inte fråga om några dubier eller märkliga affärsförbindelser.
Studera kartan på den planerade sträckningen och använd huvudet inte knävecket, när du tänker efter vad ministerstyret nu egentligen handlar om!


lördag 10 december 2016

Speedwaybanan i Malmberget som lades ner 1958 - tvistefrågan har varit var den låg och idag vet jag besked...

Här är det nu klarlagt var Malmbergets speedwaybana låg. 

Synd bara att jag städade skrivbordet så bra, att jag inte återfunnit två gula postit-lappar med telefonnummer till de som ringt mig och liksom jag undrat över det väldebatterade ämnet var speedwaybanan i Malmberget låg. De har hört av sig till mig eftersom jag skrivit om speedwaybanan både i Boken om Bäcken med omnejd, men även i ett tidigare blogginlägg om mina minnen från Speedwaybanan i Malmberget.

Inte för att jag haft något behov av att ha rätt, men roligt att mitt barnaminne visat sig ha haft helt rätt om banans placering. Det var slutligen
arkivarien vid Gällivare kommun, Lars Nilsson, som inte gav upp och bistod mig, när Lantmäteriet i Gävle dit man numera är hänvisad till inte kunde ge någon vägledning överhuvudtaget. De måste ha fastighetsbeteckning för att kunna ta fram den uppgiften! HÄPP! Jodå, du läste rätt! (Ett led i det nya SVERIGE!)

Jag städade undan på skrivbordet hjälpligt innan jag åkte iväg till den finska urskogen, men var jag satt postitlapparna med telefonnummer och namnen, tja, det var en annan fråga vars svar står skrivet  stjärnorna för tillfället. Min förhoppning är nu att de läser min blogg och gör en sökning på googles i ämnet speedwaybanan i Malmberget, eller att jag återfinner postitlapparna så småningom när jag röjer hela "kontorsdelen" för att slutligen kunna gå i pension på riktigt.

Så här ser den aktuella kartan ut av idag och den gamla markeringen på speedwaybanan finns inritad så att man lätt kan se var den låg en gång i tiden.

Här låg speedwaybanan, inritad som motorbana på kartan och blåstreckad. Kul att ha alltjämt ha ett klart minne av något som lades ner när jag var 7 år gammal och trots att nya vägen till Gällivare och mellanvägen kommit till efter det och att den ena av de två infarterna till Malmberget har fimpats av pga. det som gruvbrytningen fört med sig.




torsdag 8 december 2016

Verklighetsresistent....

jag har hållit på att fundera en dryg vecka nu vad det nya modeordet betyder, som dykt upp medan jag varit i Finland under några få veckor och målat på en trilskande ikon. 

När jag rekommenderade denna stillsamma tillvaro till en som jag brukar diskutera ikonmålning med och förklarade för honom, att det var skönt att vara nerdroppad på ett ställe där det bara gick att vara. Ingen TV, ingen radio, knappt någon som förstod svenska mer än på ikonmåleriet och klostrets kansli. Men det bästa av allt: beläget in the middle of nowhere. Inte ens tidningarnas brus kunde nå fram till mig, eftersom mina finska färdigheter är på en mycket låg nivå. För att vara helt ärlig: de är i det allra närmaste obefintliga.

Jag vet det efter att ha sneglat på tidningsstället, när det hade gått ungefär en vecka. Men redan vid första anblicken insåg jag att det skulle inte ens vara lönt att ta upp någon av tidningarna. 



Det är en viss tjusning att mötas av lappar överallt som man inte har en susning om vad de betyder. - Lite som att gå på slak lina över Niagarafallen i vissa sammanhang.

Den gula skylten funderar jag ännu över vad den betyder. Finska skyltar de är verkligen verklighetsresistenta. Hur kunde man ens komma på idén, att använda så många bokstäver av samma valör sammanklibbade med varandra? Det måste ha varit någon som älskade låååååånga ord, som uppfann det finska skrivspråket.



Den handskrivna med den illröda texten förstod jag rätt omgående att det var en skylt som de riktigt ångade VARNING om. Den hängde där hux flux en morgon, när jag var på väg ut genom ytterdörren. Jag stannade till vid den och studerade de många utropstecknen och tänkte "här är något riktigt lurt på gång, undra vad det är för katastrof som står i meddelandet". Jag tänkte att jag får fånga den i mobilkameran och fråga när jag kommer upp till ikonmåleriet vad det står på skylten.
Väl på utsidan aktiverades mina 40 åriga snöfärdigheter omgående: lukten i luften, den nyplogade gångstigens glatta yta och första anblicken på nysnön fick mig att snabbt fälla ut djävulsjärnen på mina kryckor. Ändå hann jag göra en del piruetter innan jag nådde den oplogade delen av snön, där jag nu istället tog mig plumsande fram genom snön.

Helt riktigt, när jag svängde ut mot backen upp till Trapesan för att äta frukost, låg folk fallna som bowlingkäglor och krälade runt på marken, i hopp om att få någon form av fäste under skosulorna.


Det sliriga gångunderlaget påminner mycket om vad det här målandet har inneburit den här gången. Så många svårigheter att jag aldrig upplevt något liknande, inte han som skulle vara min vägvisare heller för den delen.
Så här såg han ut efter att jag packat ner mina grunkor för återfärd mot Sverige.
Kan det ha varit så att Gud fanns i alla fall och NU hade han fått syn på mig i ett munkkloster och tänkt: OCH VAD gör DU här Gun? Han hade en och annan överraskning åt mig genom sin ställföreträdare, sedan jag hade fräckheten att gå till mässan en kväll, av ren nyfikenhet, skall erkännas, för att få rosenolja ritat i pannan i form av ett kors. Kanske var det desperationen över att färgpigmenten skapade mig tre dagar av vanmakt och himlen förblev ett enda kaos, där inte ens
oxgalla, vitlök och skalpell kunde få det hela att rätta till sig, som fick mig att övertalas till att gå på denna kvällsmässa.

Biskopen som ritat dit det väldoftande korset i min panna, sträckte därefter i rask takt ut näven mot mig... Jag som hade stått och funderat på OM jag verkligen skulle kyssa karln på handen, när jag insett att det var inte bara rosenolja i pannan som tillhörde ritualen. Men jag behövde inte fundera dess mer på saken, eftersom Guds ställföreträdare, som visade sig också vara sjufaldig uppskattad deckarförfattare i Finland, hade fler oanade resurser på lut... Han smällde mig rakt på munnen!

Självbevarelsedriften fick mig att lägga band på mig, men vreden kokade inom mig och det var nog bara mina döda föräldrars minne som fick mig att svälja värdigheten och lämna kyrkorummet först när mässan var till ända.

Morgonen efteråt tog jag upp saken mellan fyra ögon med den jag hade förtroende för. Då fick jag höra talas om att den högern skulle man passa sig för, den var välkänd. Synd bara att jag inte blivit varnad innan, då hade nog jag också hunnit fundera ut en fungerande strategi för att parera högerkroken. Men jag kan väl säga så här, efter den händelsen insåg jag, att i någon ortodox mässa hörde jag definitivt inte hemma. Sedan vem som fått en näsa av Pinocchios längd vet bara den som äger den förborgade hemligheten om livet.


Efter att ha fått en vinge av biskopen fortsatte i rask takt det övriga eländet. På den fjärde dagen gav jag upp himmelen och knallade iväg ut till PC:n som stod uppställd vid tidningsställens sittgrupper och så loggade jag in mig på FB:
MAYDAY MAYDAY... till den som vet allt om mina färdigheter i pigmentmålnings-branschen.

Snabb fråga via FB:s meddelandesida till honom:

- Varför fungerar färgpigmenten inte tillsammans med äggula och vitt vin?


- Vem har sagt till dig att använda vin? undrade han.

Jag förklarade att det fanns inte något öl och det var nog ungefär 3-4 mil till närmsta ställe.

- VAD är det för ställe du hamnat på som inte har något öl, undrade han. 

Jag förklarade att jag var i ett kloster mitt i ingenstans i Finland, dvs. på ett ställe där de permanentboende var munkar i en hierarkisk skala. De gick omkring i långa fotsida svarta klänningsliknande saker och till det ett par lustiga huvudbonader, som såg ut som om en kakburk hade varit förlagan, med ett svart nedhängande flor som var snillrikt arrangerat, så att de under mässan kunde få burken att hänga kvar, när de lättade på "kakburken" och blottade sina huvuden. Värdiga herrar helt enkelt, med ett sinne för livet. Klart riktade med armarna omfamnade mot omvärlden hade jag också insett och alla de andra utan högersving, med en vänlighet som gick rakt in i mitt innersta.

- Aha...Putinland i Rasputinanda! Skulle inte tro att det är något för mig, svarade han.
- Finland, rättade jag honom, visserligen nära ryska gränsen, men Finland.

- Putinland i Rasputinanda! Han gav sig inte.
- De snackar bara ryska och finska här, svarade jag, men det är Finland.
- Putinland i Rasputinanda...han hade bestämt sig.

Det där med att befinna sig på en plats där ingen i offentligheten pratade svenska, det hade jag blivit varse redan då jag hamnade i en taxi från Juensuu flygplats och åkte ca 1 timme rakt in i snöovädret i kvällsmörkret på små vindlande vägar, som slutade i något som närmast liknade mer en kostig än en väg. Väl framme fiskades en dörrnyckel upp som lagts ut i ett skåp vid receptionen, så långt väl. Huset där jag skulle bo pekade jag ut på kartan till taxichauffören. Kartan som herr H hade varit förutseende att plasta in åt mig.

Det skulle visa sig att karta med utritade byggnader hur de såg ut, inte kunde förstås av finsktalande taxichaufför. Jag försökte förklara för honom att nyckel skulle nog pass i den mörklagda byggnaden, som låg längs med kostigen där en busskur var belägen. Men det var som om hans hjärna var en kompassnål som stött på en magnet.

Efter att ha passerat samma byggnader ett par varv, mumlade jag lagom road ifrån baksätet: 

Odota nyt! (vänta nu). Det var det enda jag kunde komma på vad det hette. Därmed var i stort sett hela mitt finska ordförråd uttömt till sista droppen, resten av mina kunskaper tror jag knappast hade varit gångbara.

Med ena handen pekande på min mobiltelefon, som jag turligt nog hade varit förutseende att förprogrammerat mobilnumret till nattreceptionen med, fick jag äntligen stopp på den finska taxichauffören. En raspig röst svarade på finska i andra ändan.

- Talar du svenska undrade jag och det gjorde han. Jag förklarade att jag hade nu åkt runt med taxichauffören fem/sex varv nu, utan att han förstått vart han skulle köra, kan du kanske prata med taxichauffören och förklara vart det är han skall. 

- Kaksi, yxi, mixi.... mycket iiiin så slet taxichauffören upp bildörren och försvann ut i mörkret.
- Snyggt tänkte jag, här sitter jag nu i en taxi mitt i ingenstans där min mobil just försvann ut i mörkret med en förvirrad taxichaufför. Jag satt där i mörkret i taxin som stod på tomgång och funderade vad mitt nästa drag skulle vara. Jag hade försökt förmå taxichauffören att läsa vad det stod ovanför ytterdörren på den mörklagda byggnaden, eftersom jag inte hittat några rumsnummer på den byggnaden. Men det hade varit som att tala med Manuel, han från Barcelona, i serien Fawlty Towers (Pang i bygget).

Rätt vad det var kom han flåsande och skuttandes genom snöhögarna, som en gräshoppa som hade hamnat rakt in i fel årstid. Nu viftade han med nyckeln som han hade slitit ur min hand, när han med min mobil tryckt mot örat skuttat iväg ut i mörkret och försvunnit.

Jag stirrade på honom ut i mörkret och förstod först när han slet ut mina väskor i snön, att han funnit dörren till räddningen! Men vid det här laget var jag nog helt lamslagen och verklighetsresistent...


Inte förrän jag återvände till Arlanda började jag förstå vad folk sa utanför ikonmåleriets väggar. Det var som att landa i en ljudbang! Men det hade varit en mjukstart, mellan flygplansraderna från Helsingfors och Arlanda såg jag Expressens mittuppslag: Fidel Castro var död...

Idag satt jag och lyssnade på bilradion både på väg hemifrån och på väg hem igen. Jag vet inte hur många gånger jag hörde ordet verklighetsresistent...


VAD i hela fridens dar betyder det ordet egentligen? - Verklighetsresistent...
Men så slog det mig helt plötsligt, att det ordet kände jag nog till, fastän jag inte riktigt hade förstått att jag faktiskt förstått innebörden av det ordet. Det är precis det som mitt nästa blogginlägg skall handla om, men som har tagit lite tid att plöja igenom för att kunna skriva om. Källkontroll tar alltid tid och speciellt när pappershögarna har hopat sig efter min fräckhet att bevilja mig själv en friruta ifrån den här verklighetsresistenta världen.

Vad jag målat (skrivit, heter det egentligen - man skriver ikoner) ?- Det är en festikon och jag hann p.g.a. alla problemen med färgpigmenten inte bli helt klar, men snart är den det, är väl bara tre fyra dagars jobb att färdigställa den med alla detaljer, skuggor på kläder, växter, ornament och övrig småpet, som alltid tar mer tid i anspråk än vad man själv anar sig till. Men den är i allra högsta grad en  verklighetsresistent historia, eller är det verkligen någon som ställer sig och slaktar en hel kalv, tillagar den och bakar bröd på motsvarande 16 liter deg, för att tre gäster har dykt upp i öknen. Själv brukar jag baka på 1 liter deg, även under den tiden då jag hade hungriga tonårspojkar och deras vänner på hemmaplan. Där man knappt hann vända ryggen till innan brödbaket var ett minne blott.

The Holy Trinity som gästar Abraham och Sara är vida känd. Men inte mitt motiv där Abraham och Sara inte är uteslutna ur bilden. Jag kände att det var dags att inte vara verklighetsresistent, utan göra hela den bibliska sanningen. De andra festikonerna som fanns att välja bland var inget som appellerade till mina målningsönskningar, trots att vi befinner oss i den största av dem alla alldeles snart: Julen och anledningen till att vi firar jul, som har blivit en tämligen verklighetsresistent historia.


Nej, jag släpper inte ifrån mig någon bild på min ikon förrän den är klar och kanske skall den t.o.m. sparas till ett helt annat tillfälle, som kan finnas här i framtiden. Jag vill inte att mina framtida planer skall bli verklighetsresistent.

torsdag 1 december 2016

Kent Ekroth (SD) beter sig som en omogen snorhyvlel och skall verkligen inte sitta i Regering/Riksdag och allra minst i något Justitieutskott!

Ibland är det inte bara skönt, utan helt enkelt helt nödvändigt att inte befinna sig i mediabruset. Bara vara helt avstängd ifrån yttervärldens elände. Ingen TV, ingen radio, inga tidningar som man förstår vad det står i dem. Men att komma tillbaka och inse hur mycket skit som hinner hända medan man är borta någon vecka får mig att fundera över tillståndet i världen.
 
 
 
Det finns en hel del riksdagsmän jag inte har några högre tankar om, men när det gäller den här priffen Kent Ekeroth har mitt förtroende aldrig funnits och kommer heller aldrig heller att finnas där. Här man inte ens ordning i sitt eget privatliv skall man verkligen inte vara Sveriges ansikte utåt som nu alla folkvalda är.
 
Än värre blir det att Kent Ekeroth är ute och trillar runt kl. 03.00 med säkerhetsvakter i hasorna, som kostar oss skattebetalare fruktansvärda pengar.
 
Nu är det nog hög tid att se över det här herrelösa slöseriet och lägga pengarna på där det behövs istället och det är INTE på dylika personer, som inte ens besitter vanligt folkvett!