Public Service/ SVT och den s.k. fria media mörkar helt Putins viktiga tal den 17 juni i ett forum, som pågått varje år i 25 år och speciellt som Putin höll ett tal som var 73 minuter långt tal.

 Det är rätt allvarligt, att man inte vill ta del av vad Vladimir Putin, har att säga. Han är faktiskt huvudpersonen i det krig i Ukraina som pågår.

Europa är inte suveränt längre, det behöver man inte vara Vladimir Putin för att inse.

Ryssland bryter nu med väst och oåterkalleligt och definitivt, säger Vladimir Putin. Allvaret är därmed rätt glasklar.

Ägna denna stund som SwebbTV bjuder på för att få en annan och mer nyanserad bild.

Det är nog på tiden att inse att Ukraina är korrupt och Ukraina offrar just nu sina unga män, det här är de stora elefanternas krig.

https://swebbtv.se/w/8medC3mr9KpwStz6yrmivu

Den 194:e dagen 2021 - Min pappa och jag påstås, att vi är/var lika varandra. Brutalt ärliga därför att vi hatar lögner, men också att vi tänker för lite på oss själva.

 Jag vet att vi hade många likheter med varandra i våra göromål, när det gäller människor omkring oss.

Tacksam är jag också över vad han lärt mig i vidare omfattning/kunskaper och att genomskåda världen/politiken.

Även om det inte alla gånger var så himla roligt att vara barn till honom: "sko- och ordfascisten",  som undervisade mig och min syster i latin vid frukostbordet när vi växte upp. - Snacka om att ha blivit drillade!

Något som jag med handen i backspegeln kan betrakta på ett helt annat sätt än jag då gjorde.

 + att Äpplena faller inte heller så långt från träden! haha... Mitt barnbarn, ärvde nyss mitt kortare järnskohorn (dubbelt så långt som ett kort), eftersom det såg dråpligt ut med ett långt järnskohorn som stack upp ur hans fotbollsbag, som jag noterade att han fick kommentarer om under veckan han gått på fotbollsskola i sommar.

Men när jag betänker annat blir jag mer än fundersam. Var vi verkligen lika?

Till skillnad från min syster, stod jag aldrig på tå för honom, utan jag var nog den som lärde honom att veta hut och inte duckade för hans rena dumheter. Jag vet inte hur många gånger han därför har undrat om jag är obstinat...

Men han och jag kan nog räknas som nytappning av Henrik den VII, även om vi inte avlivat våra f.d.

Min pappa kom aldrig över min mammas död och saknade henne ända tills den dag han själv dog, även om hans liv verkligen rullade på vidare, i en för mig då fullständigt oacceptabel nivå.

Men jag har med åldern förstått, att det enbart var ett utslag av djup  sorg och ännu ett nytt trauma i det han redan som barn fått uppleva med sin mammas alltför tidiga död, när han var endast nyssfyllda 7 år och med en ännu mindre syster, som han senare förlorade till döden, när han var tonåring.

Jag själv då... ja, det var inte lätt att gå omkring och tro att jag hittat den jag skulle leva resten av livet med. Kärleken höll i sig på distans mellan jag var 15 år och till mitt ödesår 1968, då hela min världsbild rasade samman. Först kom min mamma död för att bara framåt sommaren få känna av förlusten av honom, som jag kallt räknat med skulle tillhöra mitt vuxna. tillika resten av livet. Men så kom han tillrest och berättade att han "råkat" göra en annan med barn, som hans mamma nu skulle tvinga honom att gifta sig med.

Jag kan fortfarande undra om det var bruset från Vassaraälven, eller min hjärna som fick hans röst att drunkna i någon form av märkligt tomrum, som om hela rymden bara stannade upp och höll andan.

"Men det betydde ingenting" påstod han/sa han, när ljudet från hans röst lät som vanligt igen. Det var mig han älskade och ville leva med, kunde inte tänka sig någon annan i sitt liv. - Kan väl tänkas, att det verkligen var så för honom. Men för mig betydde det precis allt och jag vände på klacken och gick därifrån för att aldrig mer vända mig om. Medans han stod kvar och försökte ropa mig tillbaka. Jag gick som i trans och hamnade så att säga ur askan i elden bara några minuter senare.

Jag har vänt på många klackar genom livet...

"Det betydde ingenting", är ord som jag hört upprepas till det oändliga i mitt liv och inget mer som jag avskyr allra mest att höra!

Även om jag ibland funderat om min styvnackade hållning verkligen varit den allra bästa. Men efter att ha funderat fler svängar har jag alltid kommit fram till, att det går inte att bygga något bra på lögner och dåliga undanflykter. Det gäller faktiskt i allt. Precis allt, utan undantag.

Mycket kan förlåtas, men definitivt inte allt. Så fungerar jag i alla fall. Förlåtelse är ett krångligt ord att reda ut....

Bilden, det är nog faktiskt lite ljug. Men bara lite, eftersom jag är av den uppfattningen, att det är enklare att falla för en frestelse än att låta bli.😂 En del gånger har jag dålig karaktär, helst med choklad, men när det gäller annat är jag nog dessvärre rätt brutalt ärlig och avskyr människor som "slarvar sig genom sanningar".

Det är därför jag har en del toppmänniskor på "Nej, det går verkligen inte an-listan!" vissa yrkesåtaganden, som inte uppfylls på ett riktigt sätt och politiska floskler går bort som acceptabla i min värld.

Det är också därför jag just nu inte ens tål bilden av vissa i politiker i Regeringskansliet. Det politiska läget i Sverige, kan få mig att må direkt illa.

Fotot kommer ifrån Biggans blogspot som jag brukat få låna lite inspirationsbilder ifrån, med hennes tillåtelse. Hon är en mästare på att göra vackra kort med underfundiga texter på: https://bigganed.blogspot.com/

 

Man kan verkligen undra hur det kommer sig att kvinnors sport och kvinnor inte riktigt räknas.

Det som är mest anmärkningsvärt att det fortfarande inte år 2019 gör det, utan damerna tillhör fortfarande någon form av underlig strykklass, som inte riktigt räknas trots att vetenskapen och kunskapen säger, att just flickor har betydligt bättre skolresultat. Men kan också hävda sig på alla andra möjliga tänkbara sätt.

Det är till att fortfarande finnas i motvind på alla tänkbara sätt. Idag läste jag en glutt ur Populär Historia:https://popularhistoria.se/vardagsliv/sport/damfotbollens-historia?c_rid=63zc07w3019UHPm6aDg1109272832%7C77397311&utm_medium=email&utm_campaign=nb_phi_se_son_uge22_2019-(747588)&utm_content=&utm_source=popularhistoria.se&email=E96FE7963C7487750465C2D28041FAE597CB2F730052A35B547BFD41EB10D2B5&utm_term=sport

Själv har jag försökt att ingjuta det i min dotters liv precis som min pappa gjorde det med mig. Han sa alltid att jag kunde bli precis vad som helst, dock inte pappa. Men han hade fel på den punkten. Numera kan man det också!
Jag har därför i mina bonusbarnbarns fotoböcker satt in foton på deras pappas farmor, som hela sitt liv ägnade sig åt sport i olika former: fotboll, boule och även schack. Naturligtvis gjorde hon det i skuggan av sina brottande bröder, där bl.a. en världsmästare i brottning ingick.

"Biggans" fotbollslag" på 40-talet.

En något senare variant - men fortfarande ett fotbollslag.

Även om det nu var en helt annat gebit som hon nog var känd för:

Känd som Höganäs Dior

men som hade börjat med en egen sybehörsaffär på Kvilletorget i Göteborg.

Numera finns stor del av hennes syateljé inkvarterat hos oss och kanske var det inte helt fel med det som skedde natten till hennes begravning. Då hon plötsligt stod vid min säng och försökte säga mig något som jag inte förstod. Jag såg bara att hon visade mig en skylt från en utställning där det stod "Sömmerskans son".

Det är många år sedan det hände och jag grubblar fortfarande, men förstår nu att det kanske kommer att bli så trots allt.

Tanke inför morgondagen, som är "Kristi Himmelsfärdsdag".

Undra om det är påbud om flygskam ifrån predikstolen, eller är den färden preskriberad? Den kanske rent av inte lämnade några utsläpp alls efter sig hur den nu gick till. Jag grubblar ännu.

Men frågan blev aktualiserad igår igen, när jag låg och slötittade på TV-kanalen Axess igår om författaren C.S. Lewis, mest känd som mannen bakom de bästsäljande Narniaböckerna och som jag alltid fått för mig att författaren haft ett dubbelbottnat budskap till sina läsare. De stiger in i klädskåpet som visar sig ha en ingång till något helt annat.

Undra om det är därifrån "att ha lik i lasten", "att ha ett lik i garderoben" kommer från engelskans "a skelton in the cupboard/closet" som Lewis tagit intryck från en samling av berättelser som Thomas Roscoe gav ut 1824, eller om Lewis´ egna "lik i garderoben" var betydligt mer flerbottnad än så. Jag vill gärna tro det efter att jag grubblat över mina egna.

Jag tycker mig ha fått en strimma klarhet i vilket efter en natts sömn, även om jag nu vaknade av att jag åter hade hamnat i infernot på tingsrätten, som om och om igen har en tendens att återkomma i mina drömmar, eftersom jag aldrig tycks få bli befriade ifrån detta livs levande helvete. Men 30 år senare och jag vägrar att låta mig kuvas av någon eller något!

Jag är nog lite av samma skrot och korn som den livstidsdömde Kaj Linna, som vägrade att låta sig stukas och slutligen blev fri och frikänd efter en 13 år lång kamp inom fängelsets murar, fyllt av massor av nya kränkningar. Han har både en plan A, B, C, D och säkert också E och hela alfabetet ut om så krävs, tänker jag.

Jag har det också, känner igen de där dragen. Därför att det nyttar inget att gräva ner sig i en grop, eller kapitulera. Det ligger helt enkelt inte för mig heller. Hur mycket galenskap som jag än har mötts av och sanna mina ord det är mycket mycket, utan att jag behöver anstränga mig speciellt mycket för att minnas.

Jag är rätt övertygad om att när man väl är den människotypen, som inte bara inordnar sig, pågår det samtidigt parallellt helt andra sker inombords. Tänkta egna tankar som behålls på insidan.

Jag tycker mig få det bekräftat igår om C.S. Lewis, att jag inte tänkt helt fel utan att ha känt till något om C.S. Lewis egen komplicerade biografi, som nu livet har en tendens att vara för oss människor. Saker och ting händer i våra liv som slår an en ton som envist hänger sig fast och påverkar resten av våra liv.

Förutom C.S. Lewis biografi fanns ett synnerligen intressant avsnitt när Lewis talat med sin vän J.R.R. Tolkien om "myter" och att alla dessa myter handlar om ett och samma tema såväl i grekisk, som nordisk mytologi (Balder) = den döde gudssonen som återuppstår och som Tolkien förklarade för Lewis, som varit ateist och nu befann sig i gränslandet men finner det ännu osannolikt, att den om Jesus är den bästa av alla dessa myter, eftersom den är den sannaste myten. Lustigt egentligen hur allt kommer tillbaka vid en viss punkt.

På tal om det.

Jag satt kvar i bilen och löste korsord medans jag väntade på Herr H som var inne och handlade. Utanför den nedhissade bilrutan hörde jag ett samtal mellan två herrar som stod och väntade på Taxi. De tillhörde båda två ett gammalt garde blandmissbrukare, både till det inre, yttre och inte minst den starkt påverkade talförmågan:

Nr 1: ... det är ju Kristi Himmelsfärdsdag imorgon och röd dag.
Nr 2: Vad är det för dag?
Nr 1: Ja det är något religiöst, men vad det betyder eller vad det hela handlade om det vette f@n.
Nr 2: Hur vet du då att det är Himlafärddag då?
Nr 1: Man är väl bildad vettu´

Glurp, tänkte jag.

Drömmar och vårt eget själsliv.

Man kan undra hur det hänger ihop.

En del hävdar med bestämdhet att drömmar är helt meningslösa och saknar betydelse.

Jag är ingalunda så tvärsäker på den saken. Ända sedan mitten av 80-talet när jag läste boken "Vad berättar dina drömmar" av Nerys Dee, har jag nog faktiskt sett på mina drömmar som en form av budskap till mig själv.Anledningen till att jag började fundera på drömmarnas betydelse var som allt annat här i livet. Jag undrade och ville verkligen veta, eftersom jag själv vid något enstaka tillfälle i livet haft s.k. klardrömmar. Jag hade också noterat att när jag hade feber drömde jag ofta att jag färdades baklänges.

Som barn drömde jag ofta att jag gick i ett väldigt högt hus där massor av trappsteg och trappräcken kunde saknas bitvis. Det var bråddjup som fanns under mig. Sedan om det hängde ihop med att jag brukade klättra upp längs trappräcket till övervåningen, eller knalla upp längs dörrkarmar, det vete katten.

Vi hade rektor Fransson i kristendomskunskap under folkskoletiden och jag funderade mycket över hans berättelse om Josef som tolkade Faraos drömmar m.fl. drömmar ur bibelns värld. Det var väl då jag på allvar funderade över klardrömmar, något som jag inte då visste att det ens kallades så.

Inträdet i det vuxna livet gav mig andra insikter om drömmar. Efter Tudorätten och drottning Elisabeth I:s död blev drömmar tabuförklarade av kyrkan, som ett djävulens verk.

Huroner och irokeser höll regelbundna drömhögtider som varade i flera dagar eller t.o.m. veckor beroende på hur många drömmar som skulle behandlas. Det finns många stammar som ägnar sig åt både drömtydning. I vissa länder är det mer accepterat än i andra.

Det finns också historiska drömmar, den som skulle bli mest förödande för mänskligheten var den klardröm som drömmaren hade 1917 och som räddade livet på honom. Hans namn var Adolf Hitler.

Men fler maktens personer har omtalade drömmar, alltifrån Alexander den store, Julius Cesar, Jeanne dÀrc, Napoleon och även Bismarck.

Korsikaner anses som mycket drömmedvetna och hela byar kan under samma natt ha en liknande dröm. Sedan om fenomenet hör ihop med ett kollektivt medvetande eller inte är svårt att ens gissa sig fram till eftersom det finns vittnesmål om det världen över.

Innan Sigmund Freud beskrev de mörka strider som ägde rum i människans inre och Jung presenterade det kollektiva omedvetnas sfär fylld av arketyper och symboler, för inte tala om poeter och författare.

Freud har jag personligen känt varit något svårtuggad att plöja sig igenom, men är man medveten om att han under samma tid höll på att experimentera med narkotika samtidigt med sig själv är det väl något som är väl värt att lägga bakom örat. Medan Carl Gustav Jungs studier var mer fascinerande för min egen del att följa.

Min största snilleblixt till manus fick jag genom en dröm. Orkar jag någonsin ro det iland torde det bli ett riktigt bra manus. Shakespeare var en drömmare av stora mått och det går igen i många av hans verk. Alla sånger och poesi som är sprungen ur drömmar eller åsyftar till drömmar är oräkneliga.

Idag är vi väl medvetna om företeelser som NREM- och REM-sömn.

Min yngste son gjorde sin militärtjänstgöring vid Jägarskolan i Kiruna och de fick handgripligen bli varse vad som händer med människan som inte får sova. Man börjar hallucinera.

Något som jag redan kände till genom en god vän till min äldste son. Hans vän får sjukvården får ta in och söva ner mellan varven när han blivit alltför kaotisk. Men det är egentligen inte något fel på den personen mer än att han är högintelligent och går alldeles för djupt in i sina funderingar och konstruktioner.

Under hela mitt yrkesverksamma liv med människor har jag ägnat mig åt att förbehållslöst spola dagen baklänges när jag lägger mig. Jag har gjort det utan att lägga några känslomässiga aspekter vid det som mina tankar studsat runt bland. Det är i dylika ögonblick jag blivit varse något som min hjärna registrerat och som jag där och då inte varit medveten om. Ett litet ord, en min, en blick som inte blev uttalat är det som jag då har blivit varse och har bara kunnat lägga på minnet att ta itu med nästkommande dag, eller när tillfället har yppat sig.

Jag har ofta somnat med en fråga som verkat mig övermäktig, men vaknat med insikten hur jag skall hantera situationen.

Vid de tillfällen när mina barn har hållit på att förlora livet i olyckor har jag vaknat av att det har känts som om hela universum hållit andan och jag har bara väntat på budskapet, som jag vetat skall komma, bara inte från vilket håll eller vad som hänt. Det är nog därför jag avskyr när telefonen ringer tidigt på morgonen. Hittills i mitt liv har en dylik tidpunkt när telefonen ringer aldrig fört något gott med sig.

Häromnatten drömde jag igen om den person som jag har ett långt förflutet med, som jag inte hanterade så bra när jag var 13 år. Något som hade lämnat honom alldeles förkrossad och till allmänt spe. Varje gång jag såg honom under alla dessa år jag bodde kvar i Malmberget, var det som att möta en sorgsen hunds blick. En blick som förklarade att han ingalunda hade glömt.

Den händelsen har förföljt mig hela livet och jag hade beslutat mig för att, när jag skulle åka upp till Malmberget 2014 skulle jag kontakta honom. När jag väl hade bestämt mig slog jag på radion en kväll och lyssnade på ett radioprogram som hade anknytning till honom. Det fick mig att googla hans namn och det var en fullständig katastrof jag mötte. Det jag hittade var en dödsannons med hans namn. Jag gick som bedövad i en veckas tid och berättade tillslut för de mina vad som tyngt mig genom hela mitt vuxna liv och vad jag funnit ut, att det nu var för sent att förklara något.

De blev inte mycket lättare av att höra dem säga: Det blir så när man inte gör något medan tid finns att rätta till saker och ting eller förklara.

Helt tillintetgjord var jag när jag vaknade ur drömmen häromnatten där jag hade sökt upp honom, men bara fått beskedet av de som nu bodde i hans hus, att han hade flyttat och bodde på en egen liten ö i Danmark. Jag vaknade av att jag funderade hur jag skulle kunna hitta honom på en egen liten ö i Danmark. För att i nästa stund drabbas av insikten: jag skulle aldrig hitta honom på någon egen liten ö i Danmark, eftersom han lämnat det här jordelivet 2011, tydligen under väldigt smärtsamma omständigheter.

Träd som spelar musik med sina årsringar hade jag aldrig hört talas om.

Men fick vetskap om det, när jag och dottern tillbringade 470 mil tillsammans under två veckors tid, då kom mycket till tals som inte hinns under vardagen.

Se, hör och lyssna... http://traubeck.com/years/

Träd i olika stadier vid Laponia, Stora Sjöfallet - Lappland, undra vilken tonsättning det hade blivit...

Ondskans filosofi har jag ägnat mig åt för att kunna ta mig framåt i skrivandet.

Tanken på en slutgiltig dom för alla människor, förutsätter ett linjärt tidsbegrepp, enligt vilket historien har en början och ett slut.

Ungefär så långt hann jag, innan hjärnan åter var ute på glädjeskutt överallt. Högt som lågt. Plötsligt och innan jag visste ordet av, hade mina tankar studsat över till ett rejält sidospår: en gammal psalm, som helt plötsligt rann upp i mitt minne. Fråga mig inte hur, eller ens varför: "Weg, mein Herz, mit den Gedanken", av Paul Gerhard från 1600-talets mitt, som översattes av Petrus Brask med nuvarande titelrad "Bort med tanken, sorgsna hjärta" men vars ursprungsöversättning egentligen löd:
 
"Bort mit hierta medh the tanckar 
Lijk som wore tu uthstött"

(Haha... det ser ut ungefär, som nutidsungdomarna stavar!)

Så gjorde hjärnan ännu en helvurpa och så slog det mig plötsligt: kan det ha varit han med "brasklappen", som vi fick lära oss om i skolan.

En del tankar kan jag förtränga genom att tänka... NEJ, jag behöver inte nödvändigtvis veta! Ligg kvar i sängen! - Du MÅSTE inte veta!

Men så är jag som jag är och så kapitulerar jag för envetenheten, envisheten, eller vad det är för slags åkomma jag lider av. Hela bokstavskogen kanske.

Naturligtvis blev jag tvungen att stiga upp för att ta reda på hur allt egentligen var. Min hårddisk börjar visst ha vissa skavanker och dö nyfiken, det är inte min stil helt enkelt.

Men det visade sig att tanken är önskas fader. Han med  "brasklappen" hette Hans Brask och var svensk biskop i Lindköping, som satt i riksdagen och riksdagen beslutade att straffa ärebiskopen Gustav Trolle och riva fästningen Stäket (Almarestäkets borg från 1100-talet). Det berättades att Hans Brask i hemlighet placerade en lapp under sitt sigill där han protesterade mot beslutet med formuleringen: "till denna beseglin är jag nödd och tvungen", alt. som vi fick lära oss i skolan: "Härtill är jag nödd och tvungen". Hans Brask menade att han hade blivit tvingad att delta i beslutet.

Men resten av historien är antagligen bara ljug, så nu vet jag det, men i skolan svalde jag hela kroken med att några år senare, vid rättegången som föregick Stockholms blodbad, klarade sig biskop Brask undan dödsdomen genom att plocka fram sin lapp ur sigillet. Men den historien kan mycket väl vara påhittad, fastän det fick vi aldrig veta i skolan.

Dock var det så att rivningen uppenbarligen genomfördes, eftersom det finns uppgifter om att teglet fraktats från Stäket till Stockholm för att återanvändas. Det var mycket inrikespolitiska stridigheter under den här tien och biskopen Gustav Trolle, som innehade borgen (även kallad Biskoparnas borg) utsattes för belägring av hans huvudmotståndare Sten Sture dy. Trots hot om bannlysning togs ett beslut i riksrådet om att borgen skulle rivas. Händelsen blev upptakten för Stockholms blodbad.

Anläggningen (=Almarestäkets borg, Stäkets borg, Biskoparnas borg, kärt barn har många namn) kallas även S:t Eriks slott efter Erik den helige och var en gång en av Sveriges starkaste och mest omtalade borgar.

Anledningen till att jag fördjupat mig mer i den borgen/slottet/fästningen/anläggningen beror endast på att ett av bonusbarnbarnen redan som liten pekade på en bild av Erik den helige och berättade för oss: Det är jag! bland alla Sveriges kungar som finns på den planschen. Året innan, när han var 1½ år, hade han suttit med en bordskniv i handen och dragit fingrarna över den minimalt räfflade eggen, betraktat den ingående och sett mycket begrundade ut, ungefär som om han analyserade bordsknivens egg. Helt plötsligt, utan förvarning drog han den över halsen på sig själv. Jag och Herr H höll på svimma rakt över bordet!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_den_helige

Jag har förstått att Erik den helige var av en rätt våldsam natur, levde i en våldsam tid och sannolikt har han själv också blivit av med huvudet, liksom han själv säkerligen kapat av huvudet på många av sina fiender.

När bonusbarnbarnet var två år jagade jag reda på ett par gamla manschettknappar med St Erik, dvs. Stockholms stads sigill. Han var mäkta imponerad av dem och tittade ideligen på dem och sa: Det är ju jag!

Häromåret gjorde man ännu en gravöppning med mer ingående analyser, men det har jag inte heller berättat för honom. Det är nog bra om det här med Erik den helige får vila helt still.

http://www.svd.se/kultur/gravoppning-ska-ge-nya-svar-om-helgonkung_3490454.svd?sidan=1

Men jag är så här i skrivande stund rätt övertygad om att det enda jag egentligen kommit fram till är att "Tanken är önskas fader", men katten vet vad den består av... Det här med att skriva manus, det är ett svårt hantverk med fler tvärnitar än surfa på vågen.

Rundresa Spanien. Córdoba - Dag 16 Dagen som fylldes av frågan: Kan det finnas minnen från tidigare liv?

Jag vet inte hur många av er som såg en programserie för bra många år sedan. Den gick i TV 5 och hette "Tidigare liv" där diverse olika personer under hypnos ledd av Jörgen Sundvall i Gränna kunde lämna häpnadsväckande detaljer, som visade sig stämma på bra många punkter fastän personen ifråga aldrig hade varit där i verkliga livet. Jag minns att jag fäste mig vid en av dessa personers berättelser, eftersom han inte verkar vara typen för att kunna manipuleras. Det var den kände konstnären Ernst Billgren. http://www.expressen.se/noje/har-stred-han-for-danskarna/

Vid en närmare efterkontroll av de uppgifter som Ernst Billgren lämnade under hypnosen, fanns även i hans fall en rad uppgifter som inte gick att bortse ifrån, eftersom inte han heller kroppsligen i detta liv funnits på plats, eller känt till något om vad som berättats under hypnosen.

Det där låg och grodde ett tag ända tills den dagen jag själv av helt andra skäl vände mig till Jörgen och bonusen blev så att säga i förlängningen, att jag själv kunde uppleva tidigare liv. Det hela var mycket förbryllande och jag vet ännu idag inte om jag själv bär en urkärna i mig själv, som överlevt den kroppsliga döden, eller om det kan vara så att det är helt andra saker som kan spela roll. Inom kvantfysiken tycker jag mig ha funnit en komponent, som kan tala för att det inte är helt omöjligt att det kan vara så, att en del av allt det som är "jaget" kan överleva den kroppsliga döden. Det här kan man möta hos små barn om man är observant på deras berättelser och en del barn hävdar med större emfas än andra.

Vad som kom fram i mina egna tidigare-liv-upplevelser, eller om det är andra personers starka minnen, som jag kan ha fungerat som mottagare av (likt en radiomottagare), det vill jag däremot låta vara osagt. I det fallet gör jag som Ernst Billgren, det överlåter jag till kvantfysikerna att studera närmare. Däremot kunde jag se kvalitéer hos mig själv, som mycket väl överensstämde med kärnan av det jag upplevde i dessa tidigare liv. Det här är ett stort och vitt begrepp och det finns mycket jag hade kunnat skriva här, men jag avstår.

Var sak har sin tid i våra liv, det enda jag kan dra någon som helst slutsats ur en dylik upplevelse är att man blir varse sig själv på ett djupare plan, att man bara får en bekräftelse av vad som rör sig inom den egna alldeles personliga sfären, som man aldrig egentligen delar med någon annan människa. Det finns något som Carl Gustav Jung skrivit om i det kollektiva undermedvetandet, som det finns all anledning att fundera över, eftersom det är många människor som kan varsebli stora katastrofer.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kollektiva_omedvetna

Vi hade ett intressant samtal om detta långt senare och Jörgen svarade på min fråga, om vad han själv trodde om detta märkliga fenomen egentligen handlade om, att någon kan ligga försänkt i hypnos och berätta om så specifika detaljer från tidigare liv.
Jörgen svarade mig, att han visste faktiskt inte, men ett visste han: han hade lärt sig mycket geografi på kuppen. Han berättade för mig om ett tillfälle då han själv blivit oerhört skeptisk och tänkt när personen berättat om en strand på Gibraltar under andra världskriget "Inte en chans! Det kan inte se ut så där". Vid en närmare kontroll visade det sig att Jörgen hade haft fel.

Själv blev jag alltmer förbryllad över vad som hade hänt mig under tidigarelivregressionen/Ihypnosen, eftersom det på intet sätt varit så att Jörgen på något sätt påverkade mina svar, utan jag själv utifrån vad som rann upp i mitt medvetande berättade av egen förmåga. Jag har också mina skivor som spelades in från de tillfällena och jag kan notera att svaret kommer enbart från mig och Jörgen leder mig inte vidare in på några egna påhittade spår. Till en början så lade jag bara det åt sidan, men efter att det gått ett år så lyssnade jag på den första skivan och kunde bara än en gång inse att det är jag som hela tiden berättar ingående om vad som kommer till mig och där jag utförligt beskriver omgivningar och situationer.

(Det var inte som i fallet med Thomas Quick, där terapeuterna skapade falska minnen - jag vill starkt poängtera det, med tanke på det skrämmande resultat som kan bli, när man under hypnos manipulerar en person).

Det går inte att belägga Jörgen med något manipulerande under hypnosen, därför att tidigarelivregressionen har inga dylika inslag överhuvudtaget och att vara försatt i hypnos, är egentligen bara ett sätt att nå skärpa av det eget medvetande, fri från all påverkan utifrån, som vi i annat fall alltid behängs av. Hypnos är egentligen inget underligare än att man är klart medveten om allt som händer utanför, det finns inte i något led man inte kommer ihåg vad som äger rum under hypnosen och i en hypnossituation man kan i vilket ögonblick som helst även bryta hypnossituationen helt av egen förmåga.

Men jag höjer samtidigt ett varningens finger över detta med hypnos, därför att felanvänt går det att övertala människan de mest makabra. Det kan fungera precis likadant som en del föräldrar, som separerat från den andre föräldern gör: hjärntvättar barnet. Därför finns all anledning att höja ett varnande finger, därför att det går faktiskt under hypnos att övertala en person om, att den räknar till fyra fingrar även om det sitter fem fingrar på handen!

En gång i tiden var nog de här byggnaderna så gula, som de var i min tidigarelivregression.

Marken hade alltjämt kvar den väldigt speciella och gula färgen.

Det var en märklig upplevelse att känna igen byggnaden, trappor, utsikt och även förstå att allt jag beskrivit i verkligheten fortfarande var så.

Känslan var obeskrivbar och alltjämt, fastän jag är helt på det klara med, att man bara kan och skall leva det här livet fullt ut, går jag alltjämt och funderar på om jag skall, eller inte skall göra en större research över det jag fått till mig, eller om jag bara skall släppa det...

Utsikten och svalkan finns inom djupet inom mig och jag är helt övertygad om, att nattsvalkan är precis som jag upplevde dem under tidigarelivregressionen.  Sedan om det är min egen, eller något jag mottagit ett minne från som svävar runt i sfären, det saknar egentligen betydelse för min egen del.

utsikt från en annan position

fortfarande uppe på taket.... OM det verkligen varit jag, så förstår jag varifrån mitt behov & känsla av att betrakta något i ensamhet, när allt är lugn och ro och vardagslarmet lagt sig. Som liten satt jag ofta uppflugen i ett högt träd. Betraktandet ovanifrån har alltid varit en befriande känsla hos mig.

Stå vid en vägg och försiktigt skrapa lite för att se om det även är lika gult inunder är frestande. Men jag avstod, det saknar betydelse eftersom jag förstår att min upplevelse kommer från en verklighet. Det är bara en fråga om VEMS verklighet det var.

Inse att Córdoba har en mycket speciell snideritradition är bara något ytterligare.

Hemska EU-beslutlampor som fullständigt förblindar mig med sitt skarpa sken.

Det här med spår och även utplånade spår, det blev en svår sak att hantera, även om jag intalade mig själv, att jag var tvungen att släppa det.

Ändå kunde jag inte låta bli att fundera varför vissa skyltar var borttagna och vad som egentligen hade stått på dem. 

Här borde det ha varit enbart apelsinträd och vatten och längst bort i trädgården började hjärtat klappa fortare, hade det funnits ett stall där.... JO, det är klart att det hade gjort det.

Det måste ha funnits lika många stridigheter, som dem jag själv kunde berätta om i min tidigarelivregression.

Jag kände inte igen höjden på marken och blev ett slag mycket förvirrad, men så fick jag syn på en utgrävning längre fram längs muren ner mot floden och då visste jag att även det "minnet" var helt rätt. Jag undrar bara vad som funnits ovanför dörren och om det verkligen inte suttit sniderier i form av facklor även här vid dörren.

Allt gammalt var inte helt utplånat och ersatt med nytt.

Jag skulle behöva nå kontakt med en historiker, som är inkörd på i vart fall hälften av 1300-talets händelser i södra Spanien och ända fram till år 1427 i Córdoba. Finns t.ex. dödsfall registrerade i 1427 års Córdoba och barn?

Vandra på den plats där jag, eller det minne jag tagit emot likt en radiomottagare (vilket det nu än är), mött sitt öde var en mycket märklig känsla, att kunna peka ut:  här var det, som det skedde och att sedan flacka runt med blicken sökande efter en möjlig plats där jag (den här personen - vem det nu än har varit) tagit sig nerför den branta trappan ner till båten, i ett annat skede och under bron tagit sig längs med floden dit den flyter fram (den flyter mot Sevilla-hållet kunde jag konstatera), det lämnar en evighetsfråga hängande kvar.

Rundresa Spanien. Sevilla dag 14.

Morisk arkitektur i Alcázar, eller

"Reales Alcázares de Sevilla", eller El Alcázar (kärt barn har många namn), som från början tydligen var en morisk borg. Oavsett vilket är den i alla fall dekorerad efter mönster från Alhambra i Granada. Trots senare och diverse ombyggnader är Alcázar ett av de bästa exemplen på mudéjarstilen.

Finns det något mer attraktivt och rogivande, som en innergård som är omgiven av pelargångar. Den här byggstilen hittar man också bland kloster, sedan vem som har kopierat vem tycker jag inte spelar någon som helst roll.

Ambassadörernas hall....varför rummet/salen med det här gigantiska taket hette så, det har jag däremot lyckats förtränga. Men tak var de moriska byggherrarna experter på. Kanske låg de mycket på rygg och kuckelurade....

Innergård på Alcázar

 Peter I av Kastilien med tillnamnet "den grymme" huserade runt i Alcázar under 1300-talet. När han blev kung började en blodig epok i Kastiliens historia. Peter I försökte höja kungamakten gentemot den självsvåldiga adeln och han tog hjälp av ofrälse män, inte sällan judar i den kampen, där han inte heller skydde några medel och det var nog också därför han fick det inte helt attraktiva smeknamnet, "den grymme". I sin kamp mot motståndarna skydde han inga medel, t.o.m. gamla allierade, som blivit misshagliga lät han döda. Men det finns en annan berättelse om honom, som man inte heller kan bortse ifrån: han kämpade för sitt folk som led.

Vad jag förstått så kunde han inte ens lita på sin mor. Det verkar ha varit en mycket turbulent tid, eftersom hans dödsfiende var hans halvbror, Henrik av Trastámara, som var lierad med adeln. Henrik var ett resultat av fadern Alfons XI av Kastilien och dennes älskarinna Eleanor av Guzman utomäktenskapliga äventyr. Det var slutligen halvbrodern som tog livet av Peter I av Kastilien, efter mordet på halvbrodern besteg han själv tronen, men var anledningen till ännu ett av historiens alla krig.

Det blev därför lite vilsamt att komma ut ur skottlossningens krutrök och intrigernas järngrepp, ut i trädgården som omger byggnaderna och murarna. Det lustiga var att så snart jag hade kommit ut i trädgården kändes det som om det saknades vissa delar där och det visade sig vara helt riktigt: stora delar av Alcázar hade genom en jordbävning, som hade sitt epicentrum i Portugal, blivit ödelagt.

Har du någon gång varit på en plats/platser där du slagits av Déjà vu, hela den här rundresan var kantad av just dylika inslag. Det var bara kring Gibraltar och solkusten, som det var alldeles främmande, helt blanka kort. Men att gå omkring och söka saker som jag visste borde ha funnits där och i vissa fall även finna spår av det, eller rent av veta vad som var signifikativt för platsen, det blev en återkommande företeelse, som inte låter sig förklaras i brådrasket och fick mig att fundera: Kan man motta minnen som dröjt sig kvar på något förunderligt sätt, eller vad handlar det hela egentligen om.

 Egentligen är det nog inte bara människan, som är ett förunderligt och oförklarligt väsen, ser man sig runt i naturen blir man ständigt påmind om den saken. Jag undrar fortfarande vad det här trädet hette, där det pågått en hel svulstig historia kring den del, som är förbunden närmast marken. Det fick mig att fundera över hur det egentligen såg ut under jord, det verkar vara våldsamma rötter i det fördolda. Kanske det är så med människan också.

Vilket det nu än är var det här ännu ett fascinerande träd, med en rot och nederdel som inte går av för hackor.

Mer än så här bjuder jag inte från trädgården, eller byggnaderna. Det får var och en utforska själv och det finns mycket att upptäcka i Sevilla.

Efter rundvandringen i Alcázar gick vi till det Arabiska badet (Banos Árabes), Hammam.
Det var lite svårt att hitta dit första gången, eftersom det ligger i den vindlande gränderna i Santa Cruz (gamla stan). Det är något av ett favoritställe och jag missar inte att återkomma dit vid varje besök i Sevilla. Men det finns på fler ställen: Granada och även Córdoba, kanske fler platser men dessa känner jag inte till. Där kan man välja mellan 40, 36 eller 16 grader i vattnet, ört-ångbastu, bubbeljacuzzi, men bäst av allt är saltbadet längst ner i källaren. Lagom varmt vatten och där fläktade det in frisk luft runt huvudet. Men på en klar andra plats är nog ändå oljemassagen....eller

http://www.airedesevilla.com/movil/aire_de_sevilla_gallery

 kanske den stora bassängen, där är underbart vackert. Vacker musik och endast levande ljus till, intill denna, som rymmer flera rumsindelningar så finns även kallvattenchockbassängerna, den kallaste förmådde jag mig inte att gå ner i mer än till fotknölarna, där tog det stopp! Måste vara som att bada i ishavet....

Text kan också vara en vacker väggdekoration, speciellt när det är arabiska bokstäver. 

Efteråt kan man sitta i caféet på mellanplan och dricka & äta något till i bästa arabisk stil.

Vad var det jag sa om märkliga tak, i caféet fanns ännu ett.....

Hallen på nedre plan på väg ut eller in.... Priset överlever man också: 20 Euro inkl. oljemassage.

Ja, dessa vegetarianer, ständigt hittar de på något nytt att knapra i sig.

Samtidigt som de pekar finger åt oss alla hemska kött- och fiskätare. - Nu är jag iofs inte någon större köttälskare. Köttfärs där går ungefär min gräns och kyckling. Medan Frutti di mare, däremot känns betydligt mer inbjudande att tugga i sig, även om jag faktiskt gillar vegetariskt också. - Tja, utom det nya då i Vegetarisk väg, som jag skall återkomma till även i bildbevisväg.

Men den bittra sanningen är att vi människor är så usla, att hur vi än bär oss åt och vad vi än äter så sätter vi i oss andra varelser, som är i allra högsta grad levande. 

Ja, nu menar jag inte att vi skulle sätta i oss helt sprattlande saker, men en gång levande saker i vart fall. Till och med vatten är levande. Det där med atomer och fotoner m.m. det kan få mitt arma huvud, att krulla ihop sig av det här är nästintill obegripligt. Fotoner har ett minne, det är konstaterat...

Finns det då en poäng med att även människan måste vara odödlig och reinkarnationstanken kanske inte alls är en helt galen idé. Om energi aldrig kan utplånas bara omvandlas. Hur skulle då en människa kunna dö, helt och hållet? Vi är ju inte precis kött och blod, utan vi är en himla ansamling atomer i dess olika former och namngivna beståndsdelar. Någon liten kärna energi av oss måste trots allt göra den där obegripliga kullerbyttan och bli omvandlad energi.

Ja, jag medger det är stora och tämligen obegripliga ting det här och ju mer jag tänker på det hela, desto mer obegripligt blir det.

Men för att återgå till vegetarianernas underbara världsbild. Varenda levande kotte vet väl att allt ur växtriket reagerar. 

Släng en frukt i golvet, eller utsätt den för plötsliga temperaturväxlingar och genast kommer reaktionen. För att inte tala om: låt en växt stå i närheten öppen eld, eller något varmt... Huvaligen! Jag kan riktigt känna hur de känner sig, när bladen får brännskador.

Någon klämkäck typ påstod en gång vid en diskussion i ämnet:

- Gun, du har nog blivit bränd på bål under Inkvisitionen, eller så har du blivit bränd på bål, när man gjorde det med alla häxor.

Vad svarar man på det. Jo, det kan jag skriva direkt. Jag blev rätt stum. Öppnade och stängde foderluckan rätt många gånger, utan att ett enda vettigt ord slapp fram.

Ryssarna (på den tiden det var Sovjetunionen) gjorde för ett par decennium sedan mätningar hur växter reagerade när olika människor kom in i ett rum. Det är nog trots allt det som det handlar om när det gäller gröna fingrar, eller rättare sagt brunt finger. De hade också gjort mätningar hur många dygn det tar innan det slutar att komma mätbara signaler från en död människa.

Eller ta de här försöksodlingarna där man spelar olika sorters musik. Kom sedan inte och påstå, att det är någon bra jämförelse med att säga, att någon befinner sig i ett vegetativt tillstånd, att man skulle sakna någon form av liv. Det tror jag lika lite på som att växter eller grönsaker skulle vara helt avstängda från omvärlden. 

Så länge en liten atom rör sig, finns det liv i allt. Även i det som vi betraktar som döda ting.

Häromdagen när jag och Herr H var ute och drog våra fotsulor längs Linnégatan fann vi detta häpnadsväckande tillskott på den vegetariska fronten. Det fick mig att undra om inte vegetarianlogiken slagit slint rejält:

Jädrans bra matsmältning man måtte ha, när man knaprar i sig det senaste nytt inom Vegetarisk kost! Visserligen lär man inte ha tuggat i sig det i brådrasket. Men verkar det inte lite överdrivet trots allt bara för att spara på jordens resurser.

Eller har en dum en inte förstått, att de här skorna är gjorda av något, som ser ut som läder, men i själva verket är väldigt lättuggat?

Kanske borde jag tipsa dottern nästa gång hon skall ha matkoma med sina vänner. Hon kan väl slänga upp en promenadsko, eller slippers på tallriken till vegetarianerna, istället för att plåga mig med "mamma vad skall jag hitta på för nytt för de som bara äter vegetariskt".

 

Reseberättelse forts. Palermo Sicilien söndag 24 maj 2010. - Finns klardrömmar & ett högre medvetande? - Jordiskt utflyktsmål: Corleone finns i alla fall.

Jag vet inte hur universum hänger ihop, eller vad vi som människor egentligen är. Men ända sedan jag själv höll på att stryka med när min dotter föddes har något märkligt börjat hända i min egen kropp, med mitt eget medvetande, som inte låter sig förklaras i brådrasket.

Drömmar, stilla tillstånd i mitt inre, eller oförklarliga upplevelser har fått en märklig betydelse i mitt liv. Det är svårt att förklara men rent krasst så är det så det förhåller sig. Jag lägger inga aspekter på vad som är vad. Redan en gång tidigare under den här vistelsen på Sicilien, fick jag åter en av dessa märkliga upplevelser. Vi hade legat på hotellrummet och haft lite siesta. Mellan det vakna tillståndet och drömmens värld, upplevde jag hur en bil kom rusande mot mig och föraren såg mig inte. 

Jag gick den här dagen ensam ner till Internetcafét och på väg tillbaka till  hotellet skulle jag passera över Via Roma, där trafiken framförs i uppskattningsvis mellan varven 80-90 knutar. Den bil och den händelse jag i det här mellanliggande tillståndet hade upplevt, utspelade sig i verkligheten och hade jag inte haft denna märkliga förvarning, hade jag onekligen blivit påkörd. Bilföraren blev han rätt chockad och den upprörda omgivningen gjorde inte saken till det bättre för hans vidkommande. Men jag förstod verkligen hans osammanhängande förklaring: han hade verkligen inte sett mig, jag förstod det, eftersom han hade haft samma oseende ögon, som jag redan hade upplevt det, när jag låg på sängen och upplevde hela situationen i förväg. Dvs. innan allt egentligen hände.

Natten till den 24 maj, hände mig åter något märkligt och jag har lärt mig, vis av skadan att inte negligera det som kommer till mig. Jag fick klart för mig att bussen som vi skulle åka tillbaka med från Corleone, den kom aldrig och vi blev helt prisgivna åt fri prissättning för att komma åter till Palermo. Situationen var allt annat än trevlig och vi hade dessförinnan gått omkring på  tomma gator i Corleone. Så långt förvarningen om att själv kunna påverka livet, eller vad man nu skall kalla dessa märkliga tillstånd för. Innan vi åkte iväg till Corleone besökte jag internetcafét och i mailboxen låg ett nytt dödsbud från Sverige. Det gjorde att jag med bävan undrade över vår planerade färd till Corleone.

Vägen upp till Corleone och de andra små samhällena ännu längre in i hjärtat av Sicilien, som jag egentligen också skulle ha önskat besöka, är väldigt vacker. Jag kan verkligen rekommendera den och skulle jag göra om resan, skulle jag ordna med övernattning i Corleone, så att bussresan, som inte är lång, gick att genomföra till de andra byarna/samhällena också. Det här är en av samhällena med märkliga bergformationer, som man kommer till innan man når Corleone. Bergstopp sticker upp som en sockertopp mitt i bebyggelsen.

Överallt finns gårdar, skogar och bergsnatur. Det är en vindlande vacker busstur till Siciliens mitt. Synd bara att bussturer inte går att anpassa till returresor samma dag. Det som är bra med att åka buss istället för tåg är att man åker in i alla småbyar och samhällen, det blir en helt annan totalupplevelse. 

Bergen kring Corleone, där molnen nuddar bergen och stryker sig över dem.  När vi nådde Corleone regnade det lite, trots att jag hade korsat mina fingrar och på skämt sagt till Herr H "vik hädan alla makter", när han hade pekat på de mörka molnen ovanför Corleone. - Turistbyrån i Corleone var stängd - stängd under den tid som turisterna med buss kan befinna sig i Corleone!

Vi beslöt oss för att inte ge tappt denna gång och återvända med vändande buss. Vi steg in på det enda stället som var öppet "Bar Sweet Temttaion Leggio Dino" på Piazza G Falcone e P Borsellino, där väggarna pryddes av bilder från filmen Gudfadern, som så många andra barer på Sicilien också har bilder ifrån. Vi tänkte vänta ut regnet den här gången. (Jodå, bussbaren var också öppen, men den hade vi redan upplevt vid den förra misslyckade resan att se Corleone). Jag frågade om det inte fanns något ställe i Corleone, som sålde vykort över Corleone, men det såg nästan ut som om det var en chockartad fråga.

Statyn av Padre Pio, som man kan hitta överallt i Italien även på fastlandet och i alla kyrkor, fanns på piazzan Falcone & Borsellino i Corleone.

Mitt emot busstationen på piazzan låg även Carabinieri och där fick man inte fotografera....

Så då gjorde jag inte det sedan jag väl upptäckt skylten, utan ställde om kameralinsen till skylten på piazzan. - Märklig känsla att komma till ett ställe som i det allra närmaste är folktomt och bara känna sig iakttagen.

Att det inte alltid var folktomt och öde i Corleone, det förstod vi eftersom det fanns spår av ett annat liv också.

Stegen uppför trappan lönade sig, det var en mycket vacker dörr. Med många inslag, fler än de på just den här bilden.

Med en vacker inskription nedanför S Lucia - helgonet från Syrakusa

Man har varit mån om att göra Corleone vackert och blandningen mellan väldigt gammalt och nytt lever i symbios.

Corleone, "City of hundra kyrkor", är omgiven av klippor som med tiden har modellerats om i form av befästningar och torn. Landskapet domineras av "Twin Rocks" och hela Corleone påminner om Malmbergets bergiga struktur. Sålunda en plats som inte alls kändes främmande och trots bristen på människor kändes som om det var ett samhälle/stad att vara i.

NEJ, jag tror att det fanns en annan väg att välja för bilar....

Ännu en till av de tomma vägarna

och de stängda barerna/affärerna etc.

och de tomma gränderna....

Det är ordentligt skyltat i alla fall om det nu hade varit öppet någonstans förstås....

Soprano var ett namn, som jag hajjade till för. Jaha, det fanns en grund även i den filmatiseringen, som jag inte hade känt till innan vi kom till Corleone.
Staden har en gång i tiden varit dominerad av araberna, Sicilien blomstrade under den arabiska tiden. Vilket har inneburit en anmärkningsvärd ekonomisk och politisk utveckling innan normaderna intågade. Det finns en lång och tillika både uppgång och bedrövlig nedgång vid alla övertagen. Även inkvisitionen har drabbat Sicilien. 
Förr i tiden var Corleone omgiven av försvarsmurar som förbinder Castello Soprano och Castello Sottano. Sottano är idag förvandlat till ett franciskanerkloster.Väldiga och nästan sagoliknande skogar med ekar, lönnar och även korkekar finns runtomkring Corleone, Bosco della Ficuzza. Kung Ferdinand av Bourbon lät uppföra en jaktstuga i Ficuzza. Inte svårt att förstå varför kungen gjorde det valet.

Namnet Corleone kan väl knappast ha undgått någon, efternamn huvudpersonen i Mario Puzo bok "The Godfather". Al Pacino s morföräldrar invandrat till USA från Corleone. 

Det verkliga Corleone var känd som "Modiga Civitas" från sin position i frontlinjen i alla krig som utkämpades på Sicilien. Det blev en kunglig egendom runt slutet av 14-talet och senare gått in i de feodala innehav av Federico Ventimiglia. Kanske var det under feodaltiden, som fattigdomen och oförrätterna blev allmänt utbredd och som slutligen ledde fram till maffians tillkomst och utbredning.

Ett minnesmonument som inte är ovanligt över maffians offer. 
När vi hade tagit oss mödosamt nästan längst upp i den lilla staden på helt folktomma gator, körde en vit liten bil ikapp oss. Mannen i bilen vevade ner rutan och sträckte fram ett vykort åt Herr H. Sedan svängde bilen in på en bakgård, och körde iväg på de tomma gatorna. Vi stod där och såg ut som två fiollådor i ansiktet. Vykortet föreställde en vy över Corleone.


Vi sökte kyrkorna och torget i hopp om att något skulle vara öppet. Men alla kyrkor vi hittade var stängda, så inte ens kyrkokonsten var tillgänglig. Helt plötsligt hörde vi röster och fotsteg närma sig genom en av de trånga gränderna. Det var en dam som var ute på promenad med en äldre kvinna. De tycktes förstå vår belägenhet och kom fram till oss och pratade. Vi berättade vad vi sökte. De berättade var det låg men att allt var stängt.Det fick mig att inse att Saracena tornet, som kom till på 11-1200-talet inte var någon idé att försöka att besöka. Det sägs att tornet erbjuder en fantastiskt utsikt över Cascata delle Due Rocche, fritt översatt vattenfallet över de två stenarna, längs Corleonefloden.

Herr H ville nu ta upp täten och följaktligen hamnade vi långt utanför all ära och redighet. När vi hamnat i utkanten, som jag började känna igen från bussrutan, visste jag att vi var rejält på villoväg. Jag ville vända upp igen. Efter en längre fotvandring i de branta små vägarna och gränderna stegade vid in på "Sweet Temptation" igen, dvs. busstationsbaren.

Buss AST kl. 15:45 kom ej.
Ej heller AST buss 16:05
och den Gallobuss som gått sönder och vars passagerare stod och väntade få att stiga på, tycktes alla vara från Corleone.

Det fick mig att få en bestämd känsla av att det här var precis som det hela hade handlat om när jag fått föraningen, eller vad man nu skall klassa det som. Hade bussen verkligen gått sönder för att jag skulle kunna träffa ett val? NEJ, så kunde det väl ändå inte vara? Eller? Men jag förstod att detta kunde jag inte ignorera, det var hemresedag tidigt nästa morgon. Vi skulle missa flyget hem om vi blev tvungna att söka natthärbärge i Corleone och hur tar man sig från en stad som uppvisar tomma gator och det mesta igenbommat. Hela vistelsen hade hittills varit som jag på förhand hade fått en insikt om. Kunde jag verkligen ignorera det....

Jag mindes med en rysning vad som kommit till mig. DET ville jag verkligen inte riskera att det kunde slå in. Det skulle inte komma någon AST-buss, som vi hade biljetter till, jag visste det då.

Jag frågade därför busschauffören om vi kunde få åka med Gallobusssen istället om vi löste biljett på bussen. Det gick bra att lösa biljett på bussen, något som inte hade fungerat på någon annan buss tidigare under hela vår vistelse på Sicilien. Jag håvade därför genast fram 10 Euro och ropade på Herr H, medan jag hörde textramsan om och om igen till låten "Hotell California" med Eagles inombords:

"Relax, " said the night man,
"We are programmed to receive.
You can check-out any time you like,
But you can never leave! ".....
På hela vägen ner till Palermo mötte vi ingen AST-buss.

Jag frös hela vägen ner till Palermo. Hur hänger världen ihop egentligen...