Google+ Followers

måndag 16 mars 2015

TV-tittande barn blir medelålders soffpotatisar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20476557.ab

Ord och inga visor!

Själv minns jag ännu hur det var under min egen uppväxt, framförallt under vinterkvällarna, när temperaturen var dräglig. Då gick vi ofta ut på promenad hela familjen: mamma och pappa i armkrok med varandra och så barn förstås, som gick sträckan tre gånger så långt som de vuxna p.g.a.. alla små kringelkrokar kring de vuxna. Hela Malmberget var uppe på fötterna och utomhus. Det tog sin lilla tid att ta sig upp och ner från "stan", eftersom de vuxna skulle prata med allt och alla som de mötte.

Men mestadels var vi barn ute och lekte, året runt ända tills det var sängdags. Var det kallt ute om vintern skulle de förhatliga vadmalsbyxorna på, det gick liksom inte att förhandla bort dem överhuvudtaget. På med vadmalsbyxorna och de bruna stickiga strumporna, eller var inne. I det fallet var min annars så timida mamma helt obeveklig. De och de stickiga bruna strumporna till livstycket. Herre Gud om dagens barn skulle veta hur det var att ha linne, livstycke, strumpor. De vet inte hur bra de haft det med kalasbyxor.

De vita strumporna däremot till livsstycket gick an och när man åker in på operation och får de vita operationsstrumporna på sig, är det som att återvända till barndomen igen. Det är något speciellt med de där vita strumporna. Dock saknas livstycket, som skulle hålla upp strumporna.

Jag har faktiskt sparat ett livstycke, som jag använt som väst till min dotter när hon var liten. Dock har inga band för att hålla fast strumporna funnits kvar. En knapp under strumpan som skulle nästlas fast i själva resårbandet, framtill på livstycket.

Jag minns hur skönt det var att som barn komma in på kvällen, dricka en kopp varm choklad och äta en limpskiva med prickig korv eller ost på, borsta tänderna och hoppa i flanellpyjamasen och så raka väg i säng för en saga eller något litet pyssel innan det var dags att sova. Fortfarande kan jag slås av hur gott jag alltid sovit som barn!

Kanske är det därför jag varit så beroende av frisk luft i sovrummet innan jag skall somna, som vuxen. Gärna har jag fönstret öppet på glänt ända tills jag skall somna och även är det första jag gör om morgonen, när jag vaknar till liv: öppnar fönstret om det varit för kallt, att inte ha det öppet på glänt hela natten.


Den kvällen 1957 då man såg den ryska sputniken med hunden Lajka ombord, var nog hela kvarteret på fötterna och det diskuterades och tittades på den där lilla stjärnliknande saken som rördes sig över kvällshimmelen.

Jag är glad och tacksam över att min mamma aldrig talade om att Lajka inte förväntades kunna återvända till jorden, eftersom farkosten inte var byggd för att ta tillbaka passageraren levande tillbaka till jorden. Något som ingen 6-åring i hela världen skulle konfronteras med. 


Men år 2002 fick jag ändå veta vad som hade hänt lilla Lajka, som varit mycket lik hunden i min ryska favoritsaga: Kasjtanka, av Anton Tjechov. Lajka hade dött redan 5–7 timmar efter uppskjutningen till följd av överhettning, sannolikt av värmeslag, eftersom man inte hade hunnit utveckla tillförlitlig temperaturreglering.

En bok jag hade fått, som 5-åring av pappas bror, min egen sagofarbror Nisse och därför genast såg likheterna i Lajka, som skulle snurra runt i rymden helt ensam, vilket bekymrade mig en hel del. Farbror Nisse försedde mig också med alla Elsa Beskows böcker och ett rejält barnbibliotek där även Oscar Wildes sagor ingick. Pappa bidrog med H C Andersens samlade verk, en hel sagoskatt för en liten vetgirig flicka.

När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt och mina barns uppväxt så är det långt ifrån soffpotatisarnas värld. Men vad vi blivit idag, det vill jag inte ens tänka på.

Dock har jag lovat mig själv, att jag skall nappa tag i mitt liv och förbli en liten strimma av vad jag varit förut, innan alla dessa år av rehabiliteringarna efter alla operationer är förbi. Ty, somna i soffhörnet framför TV-n om kvällen är bara något som passar för grumpy old men....

2 kommentarer:

  1. Jag kommer ihåg då Tv-sändningarna skulle börja i Kiruna, där vi då bodde. Var nog 59-61, kommer inte ihåg exakt. Min farbror hade slagit på stort och inköpt en stor mäktig pjäs, med tv, radio och en skivspelare i samma möbel. Dyr var den ju förståss på den tiden. I en del butiksfönster kunde man följa programmen som då sändes. En mast hade också upprättats på en höjd vid gruvan. Vi barn oh vuxna samlades i ett par stolar och soffor då det nalkades tittande och en antenn var köpt för att kunna se. Men vi såg bara myrornas krig hela tiden, ibland kunde vi urskilja något och då skrek alla . -Nu syns det. Men min farbror fick klättra upp på det tvåvåningshus de bodde i, ett otal gånger utan nåt vidare resultat. Han var en kraftig bit på den tiden, vägde nog över etthundra kilo. vettigare och svettigare blev han mellan varven. Under den första dagen såg vi inte ett smack. Jag tror det tog nog ett par veckor innan någon kunde se tv-programmen i Kiruna. Men kul hade vi första dagen. Vi hade inte heller tid att bli några soffpotatisar, till skillnad mot idag. Fortsätt att kämpa emot det Gun!

    Mad Max

    SvaraRadera
  2. Mad Max

    Jag skrev en gång om problemen med att få en fungerande TV-antenn i Malmberget. TV-masten på Dundret . Om det finns det i senare slutet av blogginlägget: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/jag-zig-zackade-mig-fram-langs.html

    När masten byggdes på Dundret dog tre män i en olycka när de föll 45 meter från
    en plattform på masten. 1959 började man sända FM-radio från Dundret och den officiella premiären för TV-sändningar hölls 1961, enligt uppgifter som jag fått hämta in. Jag själv trodde att det var betydligt senare, men jag har haft fel förr så jag ger mig för uppgifterna jag hittat. Vet i vart fall en person som var med och byggde masten och när jag betänker det, så kan det nog vara en helt riktig uppgift, eftersom jag vet att jag tänkte: "1961 då kom jag som 10-åring just precis från Åsa kolloni". ;)

    Soffpotatis-syndromet är inte så lätt att kämpa emot, eftersom man också har så många andra att kämpa emot samtidigt, som tycker att man skall bli det: sitta hemma och invänta döden, helst så snabbt som möjligt.

    SvaraRadera