måndag 29 september 2008

Konsten att ha långtråkigt

- den 29 september 2008, kl 14:31

förstora
Sitta på sjukhus och vänta måste vara det absolut långtråkigaste jag vet. Jag liksom nästan inte vet hur jag ens skall sitta, utan att halka ur mitt eget skinn, därför att jag vänt och vridit mig så många gånger bara på en liten stund.

Idag när jag hade "loggat in mig" i kassan, slog jag mig ner på en stol i väntrummet och sökte med blicken om det möjligen fanns någon snacksalig typ i väntrummet, vars blick jag kunde möta och få igång någon form av konversation för att "slå ihjäl" lite tid. Men nej, mitt hopp sjönk genast som en sten ända längst ner i skoskaften. I väntrummet satt endast en dam, vars kroppsspråk tydligt talade om att "tilltalar du mig slår jag dig på käften med handväskan" och en rundnätt herre vars suckar ljudligt fortplantade sig t.o.m. i takets ljudisoleringsplattor.

Nähä, tänkte jag och suckade uppgivet och min blick sökte sig runt för att finna något intressant och det gjorde den när den kommit fram till det bortre hörnet.


Ny inredning! Ett tidningsbord! FYND! Väl framme vid bordet var mitt hopp i fallande skala. Apotekets tidning. Apotekets tidning. Apotekets tidning. Apotekets tidning..... får väl duga i värsta fall.

Nästa tidning. Damtidning med julpynt och bullbak!

Nää.... kändes inte så vidare värst aktuellt, även sett ut ett arkeologiskt perspektiv, som man nog måste betrakta det årtalet på tidningen som. Nästa tidning fick mitt hjärta att göra ett glädjeskutt: Illustrerad Vetenskap! Inte precis från det här århundradet heller, men ändock.

Jag tog den och slog mig ner och börjad bläddra. Hamnade i det första reportaget. Det var ett reportage om dinosaurier. Någon paleontolog hade fått fram bevis för att det funnits en dinosaurie, som hade haft en hjärntumör och den dinosaurien hade snurrat runt när den gått pga. av denna hjärntumör! HUR fasen kunde de veta att den hade snurrat runt när den gått? Det undrade jag genast. Den frågan måste jag komma ihåg att ställa till Peter Bengtsson. Han är professorn i Jurrasic Park.


Längre än så hann jag inte innan jag blev uppropad och inföst till den där blodtörstiga typen, "Drak-Ulla". Hon sticker så "smidigt" att jag bara förväntar mig att få syn på hammaren och huggmejseln i ögonvrån. Dvs. OM jag nu mot förmodan skulle vilja vrida på huvudet för att se VAD hon EGENTLIGEN har för sig! Men det är lika bra att inget veta. Men jag är fullt övertygad om att hon måste ha en myggfarm av dignitet, som hon utfordrar med mitt blodförråd. Jag brukar känna mig rätt slak de dagar jag varit hos henne. Vid närmare eftertanke är hon en märklig kvinna. Därför att jag vet INGEN som kan se så överlycklig ut, efter att ha tappat upp ett helt gäng glasrör med blod. Hon riktigt smackar med läpparna, när hon trycker dit gummiproppen, som fungerar som kork.

Hon kanske står i maskopi med Gällivares "Myggmuseum"? Förresten det var ju Staffans bror Ulf, som stod för den lustifikationen: ett myggmuseum. Ja, jäsingen. Inte hade jag en aning om att han höll sig med en sån blodtörstig bekantskapskrets. Men hur gör man när man umgås med sådana? Fixar en riktig Bloody Mary och skippar tomatjuicen och blandar i ren vara istället? Hur var det nu han uttalat sig? Det var någon jämförelse mellan myggen och engelsmännens Afternoon Tea.

Jag minns att Jonas och Jocke i kvartersbutiken uppe på Lasarettsgatan i Göteborg hade jätteroligt åt den artikeln, som var i någon av kvällstidningarna. De undrade om jag kände den "blodtörstige typen i reportaget". Jag skall säga att det är inte ofta jag blir svarslös. Men då blev jag det. Snälle, vänlige, sympatiske Ulf, hade börjat kränga blodtörstiga typer! Räckte det inte med skolungarna?

Nä... han hade nog allt rätt min pappa, när han brukade stå och försöka förinta badrumsspegelns glas, genom att upplåta sin ljuva stämma, medan han stod och rakade sig om morgonen under en kackafonia av:

"Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt". 

Vem katten skrev den knasiga slagdängan? Äh.... strunt samma! Men här gäller det att hålla tankarna igång, så att man inte kommer på idén att vrida på huvudet för att se vad "Drak-Ulla" har för sig. Alltså inte den mest komfortabla situationen att befinna sig i. När tankarna ebbat ut, sökte sig blicken åter runt och jag upptäckte då ett par stråtavlor, som hade ett Carl Larsson tryck på sig. Nya de också. De hade inte funnits där tidigare.


- Annorlunda tavlor ni fått, blev min kommentar.

"Drak-Ulla" tittade förvånat på tavlorna. Hon hade inte lagt märke till dem tidigare, sa hon. Jag undrade för mig själv:
"Hur kan man ha ett arbetsrum, som man inte lägger märke till?"

På väg ut från sjukhuset bestämde jag mig för att besöka "damrummet för att pudra näsan" innan jag passerade ut till friheten igen. På toaletten var uppsatt en ny skylt på pappershanddukshållaren. Fortfarande hade texten samma uppmaning, som den som hängt där innan. Men man får väl helt enkelt utgå ifrån att den förstorade skylten, med den kraftigt förstorade texten, som nu var åtminstone fyra gånger så stor och i FET text, numera betydde i klartext och enkelt uttryckt:

"Spola för hel..te inte ner det här pappret i toalettstolen. Det blir stock!!! Ditt dj...a pucko!"

När jag kom fram till Hagabadet och hade kunnat konstatera, att vattengympan pågick ännu en liten stund, gjorde jag mig ingen större brådska. Utan hann notera att den gamla skylten bytts ut mot en betydligt större, men fortfarande med samma innebörd. Hela texten uppvisade dock en övertydlig irritation. Detta hindrade inte en nyanländ, parfymstinkande, välspacklad "dam" att ta av sig kläderna iförd baddräkt under, stiga rakt ut i korridoren och rakt ner till bassängen, utan att ha "duschat UTAN baddräkt innan badet"!

Vad jag vill säga med detta?

Ja, vi har tydligen blivit ett helt förblindat folk i den här världen! Undra om det är något skit i dricksvattnet det beror på? Eller kan det vara så att vi inte bryr oss i något längre?

Eller är det så att vi aldrig har så långtråkigt mellan varven, att vi hinner upptäcka när någon vill säga oss något?