söndag 30 september 2012

Författarfrukost i lördags i anslutning till Bok och Biblioteksmässan i Göteborg

Frukosten var lika trevlig som vanligt. Förutom den s.k. juicen brrr... den måste ha varit härtappad direkt från herrtoaletten.

Jag råkade hamna bredvid en äldre herre, som jag ett tag funderade på, om han höll på att kasta in handduken, eller möjligen redan hade gjort det. Det var bara vid påfyllningen av kaffetermosen, som fick honom att plötsligt röra på sig och visa någon form av livstecken. Inte ens hans assiett avspeglade några större tecken på att han var vid liv. En myrtugga i ett av bröden.


Så till listan av författare. Jag tar dem i den ordning, som de framförde sina inslag/bidrag till författarfrukosten:

Bengt Ohlsson & Margot Wallström, med boken "Margot": 

Jag känner mig som om jag verkligen hamnat i kärringgnällstadiet. Men kan man verkligen inte hitta på att säga något nytt, som skiljer sig från det som de båda två redan berättat i TV-soffan, Kulturnyheterna etc. - Bengt Ohlssons skriande toalettbehov i FN-skarapan och hans syn på Margot Wallströms arbete, känns lite väl idisslat vid det här laget. Det går liksom inte ens att artighetsskratta.

Det nya som tillfördes var från Margot Wallström, som berättade hur hon och hennes man träffades för 28 år sedan på en sedvanlig norrländsk logdans, vars namn jag inte lade på minnet. Det stället hade hon visat för Bengt Ohlsson, journalisten som skrivit hennes bok "Margot" och som handlar om den privata Margot Wallström. Han hade också följt med henne till hennes bror.

Boken i sig känner jag personligen är viktig, eftersom de här herrarna inom politiken och yrkesliven är väl så representerade i förhållande till kvinnorna. En uppföljare av det politiska livet och hennes tankar om det, tror jag vore en bra uppföljare, som ett viktigt tidsdokument. Men jag hoppas att hon skriver den själv!

Marcus Priftis, med boken "Främling, vad döljer du för mig?"

Ett ämne som ligger i tiden, enligt författaren. Så mycket till omvälvande eller nytt tycker jag inte att han hade att erbjuda. Utan de sedvanliga Toy-liknande tankarna om rasism. Mao ett svammel från början till slut.

Det är klart att det finns uttalad rasism och har funnits under hela min levnad och långt dessförinnan. Men när man gör det så enkelt som Marcus Priftis (sagolikt vad det var svårt att skriva hans efternamn rätt) gör det genom att använda SD i riksdagen, då har man lite förstått om sakens natur. Den gryende rasismens ansikte, som han hänvisar till SD i Riksdagen, den handlar om en totalt misslyckad migrationspolitik och det behöver man inte vara raketforskare för att förstå. 

Jag bor i ett sånt område i Sverige, där man utan att blinka betalar 
100 000:-/månaden för ett flyktingboende för EN (1) enda familj. Det vore faktiskt billigare att bygga dessa storfamiljer, som invandrar, nya villor och placera dem där istället. -  Samtidigt går vård och skola på knä och det saknas pengar till det mesta. Resursfördelningen i det här landet har urartat och politiken skall vi inte ens nämna, därför att då hamnar den här bloggen i en smärre avhandling. 

Marcus Priftis talade också om hur tärande t.ex. läkarutbildningarna var i förhållande till invandringen. DET var ju förstås ett helt nytt grepp, sådan makaber enfald har jag aldrig hört förut.


Nej, herr Priftis får ursäkta, men hans bok skulle jag inte ens köpa även om det var sista utposten till att få tag som substitut till toalettpapper.

Tove Alsterdal, med boken "I tystnaden begravd":


Nu kommer gnällkärringen inom mig fram, igen. Men slaktar man en dikt av Gustaf Fröding på det viset i RACER-FART och håller ett anförande om sin bok i samma RACERFART, då kanske man skall avstå den delen av framförande och enbart hålla sig till det skrivna ordet. Låta bokens titel vägleda författaren själv om vikten av att ibland låta tystnaden tala istället. Där kan i alla fall mottagaren själv reglera hastigheten. 

Men själva boken, den tror jag på, att man både skall läsa den och analysera om den håller det mått som tycks finnas. Den handlar ytterst om Tornedalen, ett Sverige, som är ett annat Sverige. I en landsända där man frågar Vems dotter är du? Inte vem är du?

Kriminalroman om Bucht, som begav sig till Sovjetunionen. En del som begav sig dit, kom tillbaka. Andra som inte kom tillbaka. Oavsett vilket, tegs det. Den talande och samtidigt den tigande tystnaden. Ett universalvapen som gäller än idag i allra högsta grad varthän man i landet bor. Det tigs ihjäl allt som verkligen skulle behöva ventileras.

Jonas Moström, med boken "Stryparen":

Jonas Moström är läkare själv, han jobbar varannan dag på vårdcentralen med ca 20-30 patienter/dag. Varannan dag skriver han på hemmaplan. Den där uppgiften om hur många patienter han hade under en arbetsdag, fick mig att genast göra ett överslag i huvudet, över hur mycket tid han ägnar åt varje patient. Med mina mått mätt torde det i sig vara en bra förlaga till en nutida samhällsthriller. Där motvikten finns i Göteborgs sjukvård, där man som akutpatient får vänta i parti och minut både 8-15 timmar utan mat och vatten.

Det här är Jonas Moströms 7:e bok om samma huvudperson. För mig är han en icke-bekant författare och jag har aldrig läst något av hans tidigare alster. - Stryparen handlar om en mordgåta, som lever mellan personerna i boken och med historien förlagd till Sundsvalls sjukhus, där både personal och patienter blir offer. Jaga mördaren var som att jaga en isbjörn i yrsnö, påstod han. 

Ja, vad vet jag om det, eftersom jag nog aldrig skulle komma på tanken att göra det.

Emma Hamberg, med boken "Rosengädda nästa!"

Håhå...ja ja, vad less jag blir på dessa, som utklassar den snabbpratande "moster" Clabbe rakt över diskmusikprogram på radion under 70-90 talet. En snabbpratare som pratar omkull självaste moster Clabbes musiksnabbprat. Det är och förblir en total katastrof i dessa litteratursammanhang. Speciellt som det skall berättas om hur intrigerna kommit till, oavsett hur rolig man än är. Det är ett bottennapp av stora mått, eftersom man blir auditivdyschlesscschtiker på kuppen. En vickande handmikrofon och ljud längst bort i lokalen, som inte ens går fram. Det kan få vilken optimist som helst, att tillslut ge upp. 

Då spelar det liksom ingen som helst roll, om uppslaget till romanen gått den intressanta vägen från en person på en textilmässa. Det skuttas därifrån vidare friskt i snabbpratet mellan jättebröst, Laila Bagge och en jultidningsförsäljare. På sluttampen får man i samma racerhastighet uppgiften om att boken handlar om vänskap. Hitta vänskap. Säkert en bra bok, säkert också skriven med knorr, men det där kan man inte så säkert veta, bara gissa sig till. Skratten i lokalen dränker det mesta, som möjligen kunde uppfattas.

Boken blir nog att föredra, eftersom man i boken kan inta orden i sin egen takt, inte i 210 knutar i x-antal minuter! SUCK och STÖN...

Herr H lutade sig över mitt programpapper och ändrade snabbt texten till "Näbbgädda" istället för "Rosengädda nästa!" Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv, det blir liksom ljudomdömet av Emma Hambergs egen röst och framförande vid författarfrukosten. Hörslinga och textremsa tror jag börjar bli ett måste till nästa författarfrukost, om det är den nya tidens anda som vi här fick ta del av.

Pelle Sandstrak, med biografin "Mr Tourette on Tour" 

norrman som bor i Linköping och numera är en författare och uppskattad föreläsare, om sitt eget syndrom Touretts syndrom med tics. Det här är hans andra bok.
Det var den enda bok jag köpte efter författarfrukosten. Säga vad man vill, men det är de "udda människorna", som har förmågan att med liv och lust se världen och delge den, när de väl har blivit sedda och bekräftade av omvärlden. Dessa originella och konstruktiva personer, som blir något helt underbart, när de får bekräftelse och veta att de inte är ensam på jorden om sina problem. Då omvandlas helt plötsligt deras oförmågor till något positivt och starkt och livskraftigt. Jag i min arbetsgärning har träffat dem om och om igen.

Herr H och jag hade en underbar pratstund med Pelle Sandstrak, efteråt. Han fick av professorn diagnosen 97% handikappad och 3 % hopp. 

Efter den diagnosen kom Pelle snabbt fram till, att det var betydligt bättre än 100% idiot, eller 100 % frisk och 0 % hopp.

Pelle du har lämnat ett stort avtryck i mitt och Herr H:s liv, vid detta korta möte!


Barbara Hendricks, med biografin "Min Röst"

Denna kända sopran, operasångerska, född 1948 i rasismens USA, utan mänskliga rättigheter, trots USA:s lagar. Numera är hon svensk medborgare. 

Hon berättade om sitt liv i USA där diskrimineringen av svarta var fullständig och helt orimlig. Något som lever i mitt eget minne. Friheten var inte självklar och vem minns väl inte mordet på Martin Luther King, som en del av medborgarrörelsens kamp. För att inte tala om de svarta löparna, som från OS-prispallen knöt sina nävar och blev hemsända med omedelbar verkan och för evigt förpassade till persona non grata. Fortfarande droppar hatbreven in hos dem. Det var de som hade skämt ut USA, det var inte USA som hade skämt ut sig självt genom sin diskriminering av svarta.

Barbra Hendricks har en hel del förtjänstfulla uppdrag med världen som bas. En stark intelligent kvinna, som man inte kan annat än beundra.

Sist ut på författarfrukosten var:

Mikael Niemi, med boken "Fallvatten"

Handlingen är väl vad alla vi som sett dammarna, varit med om uppdämningarna och vet om vilka våldsamma krafter det finns i vattnet, bävar för. Läckagen i dammen har under många år bekymrat mig en hel del. Speciellt som man är medveten om vilka konsekvenser en dammbristning skulle leda till. Stora Sjöfallet är inte någon stilla å som människan försökt att bemästra. Hur högt vattnet skulle stå i Boden, Luleå osv. vid dammbristning, det kan få vem som helst att få hicka. Speciellt i dessa tider när klimatförändringarna är stora och all eftersatt underhåll på det mesta i Sverige blir allt mer uppenbart, även för den minst engagerade person.

Men därifrån är steget långt för min del, när det gäller Mikael Niemi i egenskap av författare. Boken "Populärmusik från Vittula" var hans första och helt oförglömliga bok. Hans storhet. Nästa bok jag läste av honom var "Mannen som dog som en lax", ok. Den tredje blev "Svålhålet - berättelser från rymden" och den orkade jag helt enkelt inte ta mig igenom, trots ett flertal försök. Därmed satt jag punkt för läsandet av Mikael Niemi och efter att ha lyssnat på hans framställning om "Fallvattnet" på denna författarfrukost tror jag nog, att jag sitter nöjd, som det är. Inte ens ett dötrist väntrum i flera timmar skulle nog kunna ändra på den uppfattningen.

Det känns helt enkelt som om jag avstår Mikael Niemi och hans författarskap i fortsättningen. Han har liksom tagit sig en större plats än jag egentligen hade för honom. Förnedrande tårtkastning på författarkollegan och tusenkonstnären Bengt Pohjanen och bråket som följde, blev nog i det mer svårsmälta laget för min del. Ibland tar det bara stopp helt plötsligt och man inser, att man blivit övermätt och plötsligt så är personen inte längre så himla rolig, att ta del av.

Resten av repertoaren med Vietaskuppen har jag inte så mycket till övers för, eftersom det inte går att saluför oriktigheter i min värld.

''''
Usch vad mycket stavkonstigheter som jag återfann i min text, när jag hade tid att kolla den senare på kvällen. Fl´åt mig!


fredag 28 september 2012

Sicket hundliv!

Mellan varven blir jag medveten om att dessa tingestar i allra högsta grad är integrerade i människans liv.

Då menar jag inte Paris gator, där man obönhörligen får studsa friskt mellan hundskitarna, som oftast är väldigt uttrampade och spridda över en större area trottoar. 

Parisiska hundägare, har jag kommit underfund med, de har nog inopererat ett järnspett i baken, eftersom de inte kan böja sig ner. De kan inte heller ha en liten bajspåse knuten runt kopplet, för omedelbar användning om olyckan skulle vara framme och det är den ju dagligen. Eftersom dessa fyrfotade tingestar också har ett bajsbehov, liksom sina tvåbenta (förhoppningsvis tvåbenta) hussar och mattar. 

Det är väl något grundläggande övermodigt hos parisaren, när man tittar menade på den efterlämnade högen på trottoaren:

- Aurais-je ramasser la merde de chien sur le trottoir? Non, non, ce n'est pas ma merde.
 
Nej, min medvetenhet om hundar, den tar sig uttryck i understundom vida och regelrätta tålamodsövningar. Därför att det finns onekligen hundar, som skäller från det att husse, eller matte stänger ytterdörren, tills de åter öppna den. 

Nio av tio dagar passerar detta bara revy. Integreras i de övriga ljuden. Men så infaller den där tionde dagen. Första timman man hör de ihållande skallen, rycker man på den mentala axeln. Men så börjar hundskallen lirka in sig i medvetandet och man får till slut lust och skrika rakt ut:

- TYST!

Men som alla vet, har det inte någon större inverkan och speciellt inte när man bor en bra bit ifrån och man antagligen inte kan uppbringa en sådan resonans som ett hundskall kan. 

Efter att detta skällande har pågått i veckor, månader, så börjar man på allvar fundera vad det är för hundras, som kan vara så infernalisk ihärdig.

Ända tills den dag man träffar nyssnämnda ekipage på gångstigen (helt uppenbart ute i bajsärende, av det kvarliggande resultatet att döma):

Dam, rundnätt, bredbent ångvält, med kalufs som blåser hit och dit i vinden, som en dammvippa. 

I slutet av kopplet, en liten skällande sak, som är en korsning mellan rattmuff och dammvippa. 

Då ställer man sig en inre fråga:

- Var det allt? Den där lilla saken i ändan av snöret?

 


torsdag 27 september 2012

De här tyska tandläkarna man utsattes för under skoltiden,

där borde staten gå in med ett ansvarsåtaganden. För hur i helsefyr kunde man utsättas för något så korkat. 

Jo, jag vet jag har skrivit om det förr, men jag blir lika upprörd varje gång en dylik tandlagning fallerar. Igår var det dags igen och ändå tillhör jag nog befolkningen, som tack och lov insåg att jag skulle befriade mig från denna form av tandläkare. 

Jag har skrivit det förr, http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/fluortanten.html men det tål att upprepas:

Jag har lagat ett minihål i en femårstand, sedan dess. Allt annan tandborrning handlar om sviterna efter de amalgamfyllningar, som den tyska dåren höll på med. Det är åtskilliga människor jag stött på som omvittnar om sviterna från dessa tandbehandlingar.

Själv är jag helt övertygad om att min gamla tyska tandläkare, på folktandvården i Malmberget, extraknäckade i malmbergsgruvan, som borrare och trodde att det var där hon var istället för i Torghuset. 

Dagens tandläkare borrar och lagar inte ens i nötningar i barns tänder och det blir inga hål för den sakens skull.

Igår var det dags igen 1 355:- TACK! Jag skulle foga mig om det varit min egen förskyllan. 

Därför att i min värld ingår inte, att gå omkring med ett garnityr, som ser ut som nödåren dragit förbi. 

Så Gud bevare mig åtminstone på den fronten. Låt mina tänder hänga med till jag ock skall försvinna, när livet kysst mig nog.

onsdag 26 september 2012

Spå-kort anno 1963:

Ni är en levnadsglad person och kommer att få mycken glädje och trevnad i livet - Ni är född under en lycklig stjärna - Ni måste dock räkna med att det finns falska och smickrande så kallade vänner, som försöker hindra Er framgång, men de lyckas ej - genom Er arbetsamhet kommer Ni att uppnå målet...

Spåkortet har jag klistrat in i ett album, som min mamma gjorde i ordning till mig, när jag gick första året på lekskola i Malmberget. Jag vet att limmet är hemmagjort och så här många år efteråt, har några av fotona lossat från sin plats. Men förvånansvärt opåverkat är det.

Många gånger har jag tittat på spåkortet, som sitter fastklistrat på omslagspärmens insida. Det där med svekfulla vänner, det berörde mig illa den gången jag drog upp kortet. Det kändes som en jättespark i Solarplexus. Kanske var det därför jag behöll det och limmade fast det i något, som jag visste skulle följa mig genom livet. 

Hur har då livet varit. Har det funnits svekfulla vänner.

Undgår någon människa det under en hel livstid, frågar jag mig vid fyllda 61 år.

Jag har i alla fall inte gjort det, så någon gräddfil har jag absolut inte åkt i där heller. Har det då varit skadligt för mig. Nej, jag tror verkligen inte det. Snarare tror jag att det är helt tvärtom på sikt.

Vänner har jag ännu, även om det vid uppbrott och större händelser i mitt liv krävt, att omvärdera och amputera de som inte varit det man trott att de har varit.

Men smickrande, eller inställsamma personer har faktiskt aldrig blivit mina vänner, så smickrande s.k. vänner, där fallerar spåkortet. Där har alltid funnits en distans hos mig själv, eftersom jag av någon anledning alltid misstrott översvallande smickrande människor. Kanske har jag studerat alltför många som begagnar sig av det vansinnigt översvallande och funnit i slutändan enbart ett tomt skal. Populära personer, har alltid fått alla mina varningsklockor att gå igång och jag har blivit dubbelt så avvaktande i mina inre rum, oavsett vad jag utåt sett har visat. 

Visserligen finns det också den typen av människor, som tycks ha kommit från en helt annan dimension, men de är ytterst lätträknade.

Påfallande ofta har jag däremot snabbt genomskådat människor, som uppvisat ett mycket sträv och återhållsam hållning. Det har inte alltför sällan visat sig, att det är pålitliga och varmhjärtade människor. Helt enkelt något genuint med dem. Fria från hyckel och översvallande smicker helt enkelt. När de sagt att något/någon varit bra, så är det också så det har varit.

Man skall akta sig för att kategorisera människor, men nog är det förefallande ofta som just de här vansinnigt översvallande personerna har varit just de som lämnat en dolk i ryggen på folk, så fort dessa inte har varit närvarande. I mina tankar kallar jag dessa personligheter för vindföljen. En sanningsenlig liknelse tycker jag.

Men en vän. Det är det något helt annat med:
En vän står upp för sina vänner, även i snålblåst inte bara i medvind. Är man en riktig vän, ser man både fördelar och nackdelar med den andre och accepterar dem fullt ut. Felfria människor finns verkligen inte. 

En vän hittar inte på en egen tolkning av något, som känts märkligt eller avigt. Dvs. vänner talar med varandra även om det som känns svårt att föra på tal. Som vän måste man vara helt införstådd med, att man själv kan ha missuppfattat saker och ting. Det hela handlar om tillit och ärlighet.

Med åren har jag också blivit alltmer starkt medveten om, att det gäller att fundera mer än två varv innan man lägger någon annan till last för något, som man själv har uttolkat det som. Saker som är ryckta ur ett sammanhang, kan så oerhört lätt missuppfattas. Jag har sett det både i mitt yrkesliv och privatliv. Inte helt sällan har det hela alltför ofta handlat om en egen adresslapp på villovägar.

När det gäller missräknad vänskap, tror jag att jag har inkasserat in precis allt som överhuvudtaget går att räkna upp.

Mindervärdighetskomplex har t.ex. väldigt många fula och olika ansikten. Adresslappen på villovägar handlar nästan alltid om det egna synsättet på sig själv och bedömningen av sina egna förhållanden. Kanske är det därför jag med åren lärt mig, att uppskatta mina ärliga och uppriktiga vänner, vänner som aldrig duckar för att ge ut sig själv även i de mest ömtåliga lägen.

Vänskap, riktig vänskap, handlar om ett givande och tagande. Tillit och en ömhet som spränger alla gränser av mänsklig samvaro.

Svek är nästintill det som blir outhärdligt, att ta sig igenom. Vare sig det gäller vänskap, eller i en familjerelation. De orden, de handlingarna har jag upptäckt har haft en förmåga att komma tillbaka, glasklara, när jag håller på med mitt manusarbete. Saker som jag glömt, men glömt är inte glömt...

Kanske är det därför man anser, att skrivandet är det bästa terapeutiska och utvecklande en människa kan ägna sig åt.

Jag vet inte hur det är med den saken. 

Men man rör onekligen om i det egna livet och man vet aldrig var man rört om och vad som flutit upp till ytan. Det är i alla fall väldigt svårt att inför sig själv, bibehålla uppsynen av en plywoodskiva.







 

måndag 24 september 2012

Ständigt denne August Strindberg.

Han höjs alltid okritiskt till skyarna av kultureliten. 

Jodå, jag gillar också gamle August skrifter och konst. Men jag har lite svårt med, att enögt se förbi hur hans manschauvinistiska stil, krossade många kvinnor på vägen. Duktiga kvinnor, som i mångt och mycket smiskade Strindberg i sitt skrivande. 

De här dugliga kvinnorna de gömdes undan och glömdes, eftersom den tiden inte kunde tåla dugliga kvinnor. En del av dem fick helt enkelt gå i landsflykt p.g.a. den hets som de utsattes för. Den åkomman finns väl egentligen fortfarande. Längre än så har vi inte kommit. 

Nu har de här kvinnorna börjat, att dammas av en efter en, men någon riktig genomslagskraft har de inte fått. Ensamma som herrar på Täppan står fortfarande August Strindberg och andra manliga med sin stjärnstatusglans.

Förvånad lär jag bli den dagen, då kulturknuttarnas förstå-sig-påare sitter i TV-rutan och börjar dra fram sådana som Anne Charlotte Leffler, eller rent av Ellen Key, vars förtjänster var så många och flerfaldiga, att det är djupt tragiskt att inte mer har hänt.

Det börjar bli upploppssträcka så här inför årets Bok- och Biblioteksmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Jag har vid det här laget hunnit sitta och bläddra åtskilliga varv genom både böcker och föredrag, som kommer gå av stapeln. Dessvärre lär inte jag själv gå av stapeln inne på själva mässan. Det blir för tufft för min del. Däremot kommer jag att bevista lightvarianten, som jag inte brukar missa oavsett vilket kroppsligt skick jag är i. 

Det här med kvinnlig fägring vid böckernas presentation, det har fortfarande mycket övrigt att önska. Nu skall jag inte vara så himla tyken, att jag drar en kille som synts mycket i etern och media den sista tiden. Men själv är han så mycket fd. man överhuvudtaget kan bli, både inom privat- och yrkesliv. Själv sa han häromsistens, att han inte läser böcker. Stieg Larsson var dock glädjande nog ett undantag. Men nog katten skall han stå där x-antal gånger på Bokmässan och prata om en bok, som någon annan skrivit. Pust... urk... stön.


Ute i näringslivet och yrkeslivet är olikheterna precis lika skrämmande, hur olika man behandlar män och kvinnor. Det som kvinnorna beläggs med, eller avkontrolleras, skulle en man aldrig mötas av.

Jag tänker t.ex. på TV-programmet "Min sanning", där fd. partiledaren för centern, näringsministern och vice statsministern Maud Olofsson kom till tals. Sådant som kvinnor möts av, möter en man aldrig. Djupt tragiskt kan jag tycka. 

När hon inträdde i LKAB:s styrelse, så gick det ett brus genom det manschauvinistiska gruvfacket. Medan man höjde Wallenbergs inträde till skyarna, som någon undergörare. Synar man familjen Wallenbergs tidigare medverkan i LKAB, blir man inte speciellt imponerad. Snarare tvärtom. Jag föredrar mao att syna kortet, innan jag överhuvudtaget tycker något. Vare sig det gäller Wallenberg, eller den tuffa Maud Olofsson i LKAB:s styrelse.

I vart fall står hon i betydligt högre kurs hos mig, som människa. Eftersom hon stått där stadigt i alla vindar som blåst och där hon lämnats ensam därhän åt vargarna. Så mycket ruter har det inte varit i männen, som hon varit omgiven av.


söndag 23 september 2012

Göteborgs politiker, Trafikverket och stadsarkitekten Björn Siesjö är ute och cyklar.


Pedalerna går trögt och har verkligen kommit i otakt med verkligheten. Igår hade de fått en välbehövlig fanclub. Då demonstrerade cyklister för ett klimatvänligare Göteborg, under parollen "Bil är dålig stil" och "Sluta hyckla börja cykla"

Det räcker f@n i mig, att man ständigt riskerar, att få hälsenorna avkörda. Men också att man riskerar, att i var och varannan korsning få dessa cykeldårar, som bilkylarprydnad. De forsar fram precis lika hänsynslöst som bilisterna. Man kan undra om de käkar kamikazepilotflingor till frukost. Varje dag i Göteborgstrafiken, som man kommer hem helskinnad, inser man att man trots allt lever med svintur. Därför att allt under tre (3) presumtiva trafikolyckor har varit en riktigt bra dag ute i Göteborgstrafiken.

Idag kan jag bara konstatera, att det var ren och skär tur, att jag inte befann mig bland de demonstrerande cyklisterna igår. Då hade jag banne mig stoppat in båda kryckorna i cykelhjulen på varenda kotte av dessa enfaldiga skyltbärare. Det hade verkligen blivit: Arga tantens revenge!

Jag hade nog t.o.m. kostat på mig, att fälla ut spikbroddarna på kryckorna, innan jag hade gillrat in dem i första bästa cykelhjul. Hur det nu än står till under hatten på dessa personer, så borde de inse, att världen inte enbart består av deras bekymmerslösa tillvaro. 

Men det är antagligen samma puckon, som upptar den vagn i spårvagnssetet, som är avsedda för rörelsehindrade och barnvagnar. Det är ju tydligen så himla lätt att kliva på där, eftersom de studsar på med ett skutt! Sedan kan de sitta där med fötterna uppslängda på sätet. Ett säte som är långt ifrån handikappanpassad. Jag vet inte vilka handikappade de haft för att utprova dessa säten. Det är trångt som f@n mellan sätena och sitthöjden är anpassad efter någon som är ca 130 lång. I de här vagnarna står dessa fullt rörliga, företrädesvis unga människor och tjattra i klungor, oförmögna att ens lämna plats för på, eller avstigande. Inte helt sällan så har de slängt upp sin ryggsäck/väska på den enda fria platsen, som går att uppbringa. DET är miljöhänsyn det!

Å andra sidan har det fått mig att förstå, att begreppet svagt begåvad är ett rätt vitt begrepp. Då kan man t.o.m. vara i stånd att bära plakat av varianten "Bil är dålig stil" och "Sluta hyckla börja cykla".  

Nej, på med vägbulorna och allra helst de här svart/gula nack- och bildödarna. Det sticker så skönt i diskbråcken och ryggskadorna, när man kör över dem. Man är nästan helt paralyserad av smärtor, när man passerat några stycken. De borgar helt enkelt för en riktigt jävlig dag! Det gör räkningen från bilverkstan också, det finns ingen bil som är anpassad för dylika tingestar. Dvs. man omvandlar medvetet bilarna till riktiga trafikfaror. DET är stads- ekonomi- och miljöplanering på hög nivå.

Ta sig fram via buss, pendeltåg, eller via spårvagn. Då skall man vara i ett mer atletiskt skick än så här, för att ens våga sig på att stiga på. Ståplats är liksom ett smärre cirkusnummer, även för små barn, som förväntas vara artiga och bereda plats till äldre personer, eller ett par uppslängda skitiga skor på något passagerarsäte! Man har ju så mycket annat viktigare för sig att tänka på, som t.ex. att dela med sig av sina nonsensmobilsamtal, som alla skall ta del av, eftersom de pågår i en ljudnivå, som mer understryker, att en mobiltelefon är helt överflödig. Ljudnivån kan nog höras åtskilliga kvarter bort.

Bussarna som dessutom är så undermåliga, att de inte borde få köras två meter. Jag vet inte hur trafikpolisen fungerar nu för tiden. Men skulle jag framföra en bil, som har motsvarande brister, skulle min bil obönhörligen beläggas med körförbud, av samma trafikpolis. Motsvarande krav finns inte på Västtrafiks bussar. De kan fortsätta att köra på. Överfulla dessutom.

Man är så skarpsinnig, att man inför trängelskatt under ursäkten, att fler skall åka kommunalt, i samma andetag så chockhöjer man priset för det kommunala resandet! Man vet inte heller vad slutnotan för Västlänken kommer att sluta på. Eller vilka miljökonsekvenser det får att gräva ut 80 000 välfyllda lastbilsflak med förorenad lerjord, som skall transporteras ut från stan och tas om hand om. Berörda fastighetsägare, eller boende har säkert varken delgivits beslutet, eller informerats. Det hade Trafikverket råkat missa här i alla fall. Men det funkar nog ändå. Svensk diktatur börjar bli svårslaget!

Förutom att hela Västlänken redan är model output och inte ens motsvarar dagens behov, blir det väl en glad överraskning för alla skattebetalare. Enbart när det gäller hur alla andra tunnelförbindelser utrikes och inrikes haft både dubbla och tredubbla slutkostnader, är tanken inte speciellt histrionisk att tänka. 

Vet överhuvudtaget det här cyklande plakat- och miljöfolket vad som krävs för att kunna få ett handikapparkeringstillstånd. Dvs. så att man på egen hand kan ha den självklara rätten, att både klara av sin egen vardag, men också ha tillgång till det som de själva kan unna sig. Hur skall de göra som har sina barn på olika förskolor i stan och själv jobbar i en helt annan riktning, skall de börja kliva upp kl. 03.00 för att hinna cykla till byggjobbet (t.ex.).

De cyklande plakatbärarna precis som de ansvariga politikerna och tjänstemännen, känner inte ens till att vård och rehabilitering dragits ner till ett intet och i bästa fall ett minimum, som är fullt likvärdigt med, att man skulle ge hjärtsjuka några hjärtpiller ett par dagar och sedan upphör medicineringen. För att om du har riktig svintur, så kan du få några nya piller om några år. Dvs. när du köat tillräckligt länge för att åter vara inne i rullorna. Innan du åter blir utslängd utan hjärtpiller och allt börjar om igen. Alla de här människorna och alla äldre är hänvisade till att leva ett liv inomhus, eftersom samhället inte längre kommer att vara tillgängligt för dem. 

Stadsarkitekten Björn Siesjö säger, att man inte kan handikappanpassa en stad, det blir för dyrt. Nähä, men problematiken är inte alltför svår, eller dyr. De behövs bara en bredare dörr och möjligen en ramp, för denna stigmatiserade grupp i rullstol. Trottoarkanterna behöver inte göras höga vid passagerna. Det skulle gagna även barn och äldre. Man kanske borde sitta i rullstol en vecka, om man är cyklande stadsarkitekt och lära sig förstå vad det är man häver ur sig, när man tycker sig ha bättre rätt till ett liv.

DET är det nya stuket på de omtänksamma miljömänniskorna i Göteborg. De tänker ungefär lika långt som till det egna armvecket.

1991 när jag flyttade till centrala delarna av Göteborg, fanns det massor av möjligheter att sätta sig ner, för att göra mikropaus och ha en möjlighet att kunna gå vidare. Små barn, äldre personer, eller vi som fått kroppen tillknycklad. Vi behöver det. Idag i detta s.k. miljömedvetna samhälle är snart varenda möjlighet för att ta dessa välbehövliga mikropausar, vare sig man har kroppsliga behov av det eller bara är en helt vanlig flanör, i det allra närmaste utplånade. Men stadsarkitekten har en vision om detta med sittplatser. Det är nog dessvärre en kommunal 30 års plan det också.

Säg den stormarknad, den affärsgata, eller stadsdel, som erbjuder sittplatser, utan att vilja, att man skall investera i minst en kopp kaffe. Efter 3-4 koppar kaffe för att kunna göra det vanliga människor kan göra, känner man bara en alltmer stigande avsky för dessa elitmänniskor, i deras elitsamhällen och en alltmer tillskruvad stadsplanering, som helt stirrat sig blind och där varje ombyggnad, tycks försvåra framkomligheten allt mer. Man behöver idag köra runt en hel stadsdel bara för att komma över gatan, dvs. svänga in åt vänster!


I torsdags var jag och lyssnade på ett fördrag som stadsarkitekten Björn Siesjö hade inför hugade lyssnare på Chalmers:

Det är faktiskt totalt obegripligt, att man inte ens trots all denna tid, som det varit helt uppenbart, att det t.o.m. saknas studentlägenheter. Dvs. Göteborgs ansikte utåt omvärlden visar på, att vi har en politikerkår och en kommunalpolitik, som inte ens följer den skyldighet som den har: Riktlinjer för bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod, allt enligt gällande lag. 


 
Men i det alltmer korrupta Sverige, ägnar sig en alltför stor del av politikerkåren åt frågeställningar, som de inte behärskar. Påhejad av en tunnelseende, dvs. smalspårig kompetens, som täljer guld med kniv. Istället för att man tar till precis varenda tillgänglig expertis och kompetens, i detta nog så viktiga planeringsarbetet. I nutidens planeringsarbete, tycks det finnas pengar till det ena visionsarbetet efter det andra. Det är mycket snack och lite verkstad helt enkelt och profitörerna utkristalliserar sig, med allt skarpare konturer. Men det leder inte till några konkreta handlingar, mer än möjligen ett nytt och annat kaos, en ny bilkö, ännu ett nytt ställe där folk inte har råd att bo kvar.




  








Det finns så enormt många ytor som används till precis ingenting, eller av en härskande elit företrädesvis manliga sportutövare. Heden i Göteborg är ett övertydligt bevis. Det hade räckt med en fotbollsplan för centralt boende människor, en plan som under vintertid kunde bli en oas för skridskohugade under vinterhalvåret. Istället för att det skall vara begränsat till en viss klick, som träffat sina personliga klubbavtal med goa götebosska gubbväldet och har suverän ensamrätt. Något som dessutom bekostas av alla skattebetalare.


Hur många trivsamma bostadsbyggen hade inte rymts enbart på denna enorma plan, Heden. Den av stadsarkitekten nerklankade hotellet på Heden, förstår jag inget av. Han anser att hotellet skall rivas väck! Hotellet är väl det enda pittoreska och levande plätten på hela Heden! 

Sedan förstår jag verkligen inte, att man kan vara stadsarkitekt och tro att alla garage skall byggas ner i leran, som är en dyr och vansklig modell. Varför helt enkelt inte göra första, eller t.o.m. andra plan till just bilparkering. Resten av planen kan visst bestå av bostäder och grönområden mellan byggnaderna. Bl.a. Nordstan har en dold parkering i många våningar och det är väl knappast någon som ens ser denna integrerade parkeringsplats. 

Men bygga 8 våningsbostäder anser jag är att förstöra den vackra stadsmiljö, som Göteborg trots allt består av. Göteborg har på senare år förfulats med dessa Öststatsliknande höghus. Där hotellet i Gamla Posthuset, är en klar fingervisning om hur man trasar sönder en vacker stadsmiljö. Men den hotellbyggaren han hade ju ett kompisavtal med Göran Johansson s-kommunalråd. Goa Götebosska gubbväldet personifierat. Fler svajande arenor eller vräkhotell behöver knappast Göteborg, det är redan en överetablering. Staden skall leva de andra dagarna, vardagarna, också.

Det är knappast någon människa, som vill ha den dåliga miljö, som det är t.ex. i Madrid, det är ju det som Stadsarkitekten gillar att jämföra. Stora städer med lilla Göteborg, som är en storstad av småstadskaraktär. Bara att ta sig gående nerför Calle de Alcalá från Puerta del Sol i Madrid, betyder att man en varm dag omsveps av sådana avgasdimmor, att man fullständigt kroknar och lovar att aldrig, aldrig mer sätta sin fot i Madrid. Efter en veckas vistelse i Madrid, känns det som en befrielse, att komma till en annan stad  och kunna andas igen.
 
Ändå har inte Madrid det som Göteborg har. Madrid har inte en oroväckande tillströmning av långtradare, som idag är så många och cirkulerar i Göteborgs stadskärna, att man måste vara blind för att inte ha upptäckt den illavarslande trenden. Visserligen är Göteborg en hamnstad, men nog ha det blivit något allvarligt galet, när hela hamnpromenaden blivit avstängd för gående och istället proppats igen av långtradarparkeringar och Stenas trafik.

Men hur man som stadsarkitekt serverar tveksamma påståenden, det känns mer än tveksamt. Dvs. stadsarkitekten går tvärtemot vad t.ex. Tekn. Dr, Ljud och Vibrationsspecialisten, Juha Plunt, skrev i sin insändare i Göteborgs-Posten, att låg hastighet orsakar mer buller och även sämre luft. 

Personligen har jag ställt mig frågade till varför trängelskatten skall befria de som redan är mer än väl tillgodosedda. Varför skall t.ex. utländska långtradare befrias och inte de inhemska. Är inte det t.o.m. ett solklart fall för konkurrensverket? Eller hur kommer det sig, att de som minst behöver det skall slippa betala trängselskatt, medan alla de som redan misskrediterats och lever på gränsen är de som kommer att drabbas hårdast ekonomiskt. 

När man anpassat sig till än det ena än det andra miljökravet och ändå på slutändan bara finner, att man än en gång blivit grundlurad av politikerna. Direktiven och kraven ändras hela tiden. 100 nya bilar är renare än en gammal bil från 70-talet. 40% av alla nyregistrerade bilar är miljöbilar. Det finns mao inga hederliga spelregler alls, det är som att ha att göra med ett gäng schizofrena... DÅ blir man tillslut förbannad! NU är jag heligt förbannad på det mesta i det här väloljade Sverige, som eliten styr och ställer!

Vari finns logiken att göteborgspolitiker fredar sig med, att man redan har informerat och valt vid olika valtillfällen, därför att det är det som dessa politiker har stått för. Sålunda har man redan gjort valet. Jag vet inte, men det verkar vara enkelt att tillhöra politikerkåren, det krävs inte ens en gnutta till förstånd. Det myglas och inget klargörs, dessutom finns den ena korrupta härvan efter den andra och ändå står fåntrattarna till politiker och påstår, att folk känner till, de vet vad de har röstat på. Känner till vadå? Förutsätts det att folket skall vara klärvoajanta och gissa sig till vad hemliga klubben har för sig i Börshuset och ute på stadens samhällskontor? 

Det finns hur många miljöer som helst, som skulle kunna användas till något bättre. Ta t.ex. Börshuset. Min ordination: släng ut politikereliten från det huset och se till att Gustav Adolfs Torg blir ett levande torg för människorna i staden. Den anskrämliga svarta lådan vid Operan, den är inte precis något glädjelyft i miljön, dessutom har det visat sig, att den planeringen var bara pannkaka. Vad försiggår under dagtid i den svarta bunkern? Men det behövde man inte vara Rocket Science för att förstå, vad det skulle bli av den. Jag tycker att den här politikerkåren kan ta sina cyklar och dra ut till Hammarkullen eller Hjällbo och få insikt om sakernas natur. Vill samtidigt passa på att tala om att, när de passerar någon skola, så är hastigheten 30 km i timman, det är något som föräldrarna till barnen i skolan själva skiter blanka i!

Inte blir det så mycket bättre av att stadsarkitekten jiddrar om de segregerade bostadsområdena i Göteborg. Han har verkligen inte förstått någonting! Det är hur enkelt som helst, ta vilka utlandssvenskar som helst, de i Spanien eller de i Thailand, de vill bo tillsammans, kunna käka sina köttbullar, klämma fram sin Kalles Kaviar ur tuben. De vill umgås med människor som talar samma språk som de, de vill träffa människor som har samma kulturella värderingar som de själva har. Det är ingen skillnad på de flesta invandrare. Det är helt enkelt emigrationspolitiken, som fullständigt skitit sig! Men det är en helt annan historia!

Skriva ihop en debattartikel i Göteborgs-Posten i egenskap av politiker och påstå, att man är rakryggad politiker, eller urskulda sig att då tar det ytterligare 20 år om något mer hemligt skall diskuteras. Det är att inte förstå vari man brustit i sitt ansvar. Det har under alla dessa år jag har bott i Göteborg funnits en vetskap om behovet av fler överfarter till Hisingssidan, fler och snabbare länkar som avlastar trafiken, än dessa USA-inspirerade avfarter, som vem som helst blir rörig av att bara tänka på. Skall du till höger, sväng vänster. VS. Man har gjort sitt bästa för att avfolka innerstan till förmån för kontor, man har känt till att det finns en brist på studentbostäder och bostäder för vanligt folk, som inte har några miljoner i bakfickan.

Politiker i allmänhet verkar vara alltmer uppe i nattmössan och sakna alla former av verklighetsförankring. Är det då undra på att det infinner sig ett politikerförakt. Nej, jag tycker verkligen inte det. Jag skulle bli mer förvånad om det inte blev det. Tillit är dessutom något man förtjänar, inte något som man kan kräva.

lördag 22 september 2012

Konsten att freda sina egna handlingar.

Ibland slås jag av hur enkelt det är, att freda/rättfärdiga sig själv från konsekvenserna av sina egna handlingar. 

I morse satt jag vid frukostbordet och läste om en av våra rikskändisar, som jag av olika anledningar har kunnat få en stor glimt av in i det allra sköraste privatlivet. Det känns lite främmande att se, att tåtarna inte har nått någon kontakt, som de passar in i. Utan det istället klistras en plattityd för att freda de egna handlingarna. Vilket gjorde mig rätt upprörd. Så upprörd att jag nu sitter och skriver det i min blogg.

Jag vet inte om det är så, att jag är ovanligt behängd/tyngd över de konsekvenser, som drabbat dem som står mig närmast. Mina barn. 

Jag tror ärligt och uppriktigt inte, att jag någonsin har missat hur mina egna handlingar och val på något sätt drabbat mina barn. Inte heller hur andra människors handlingar drabbat dem. 

Sedan är det en helt annan sak, att ibland har inte valmöjligheterna varit de mest optimala i livet. Utan jag har själv ur det vuxna perspektivet försökt, att göra de val, som förhoppningsvis skulle vara den mildaste/bästa vägen i slutändan. 

Som förälder har man alltid den skyldigheten, att hålla sina barn så skadefria som möjligt. Men också att ta sina barn på största allvar. Lyssna in vad de säger, när de säger något, uttrycker något. Därför att barn är ett unikum av att vilja skona sina egna föräldrar, hur jäkla taskiga de än må vara.





fredag 21 september 2012

Justitierådet Göran Lambertz roll i fallet med Thomas Quick.

Herr H kom hem häromkvällen och slängde Expressen över mig, som låg i soffhörnet i bästa flygspaningsläge.

- LÄS! sa han innan han försvann ut i hallen för att hänga av sig ytterkläderna.

Jag som trodde i min enfald, att nu kunde det inte bli värre, efter Göran Lambertzs utfall i TV-rutan och DN-debatt, om riktigheten om Thomas Quickdomarna. Är det någon som överhuvudtaget känner, att Göran Lambertz är trovärdig längre. 

Varje normalsvensk måste väl ändå undra: hur det kommer sig, att man inte ens utrett alla mord massmördaren erkänt. Men å andra sidan, är man bara normalfuntad förstår man, att den ständige åklagaren Christer van der Kwasts mättnadskänsla för att avslöja massmördaren äntligen inträdde. Kometkarriären hade redan nått oanade höjder så det var inte längre nödvändigt. Men först efter att det hade kostat svenska skattebetalare så svindlande summor, att det måste slå alla former av sanslöshet. En begäran om kvarstad måste väl i det här fallet vara rimligt hos de inblandade. Eller faller det här också under det ryggdunkande, tillika det preskriberade taket.

Hur är detta möjligt, att det ens har kunnat inträffa.


Jag tycker det hela börjar likna ungdomsboksböckerna, Fem-böckerna, som skrevs av Enid Blyton. Det hela är så dumskalligt, att man inte annat kan göra än att skaka på huvudet. 


Nu kanske du reagerar emot, att det var fyra barn och en hund i handlingen i Fem-böckerna. Dvs. att hunden var medräknad, som gängmedlem. Men det är det här också. Justitierådet Göran Lambertz flåsar runt i media, som en pinknödig hund. Han är både f.d. justitiekansler, som granskat riktigheten av massmördarens domar, justitieråd, privatspanare och debattör i svensk media!

Det slår t.o.m. de här Kinderäggen, där det bara är både godis och överraskning, allt i ett.


Hur intelligent är man, när man skickar dylika mail och faktiskt visar svart på vitt, att man ingått någon form av pakt, som måste ha utkristalliserat sig som det mest skandaliserade inom svensk rättsprocess. Personligen undrar jag över hur det kommit till Expressens kännedom om att dessa huvudlösa mail överhuvudtaget existerade. http://www.expressen.se/nyheter/las-lambertz-mejl/

Hela cirkusföreställningen Thomas Quick har så många häpnadsväckande inslag att det blir nästintill obegripligt. Som t.ex. när Quicks försvarsadvokat Claes Borgström, skickar mail till Göran Lambertz ang. hans artikel om Quicks skuld och fäller omdömet "En utmärkt artikel". Man kan undra om även Advokatsamfundet tänkt medverka i pajasgänget, som några Hangarounds dvs. om det är mycket snack och lite verksta´ för deras del också.

Om detta inte kommer att få vittgående konsekvenser för Göran Lambertz nuvarande tjänsteställning, som en av de övriga 14 justitieråden, då vet jag inte hur det här rättssamhället skall visa upp någon form av grundläggande trovärdighet i framtiden.

Nog börjar det väl bli hög tid, att justitierådet, tillika f.d. justitiekanslern tar en rejäl time out  och inser fakta:




och att den hittills tigande rättsapparaten börjar visa någon form av handlingskraft och stake.

Advokat Claes Borgströms utfall mot Leif G W Persson, ang. Perssons nykterhetstillstånd, kan inte bli något annat än ett brett leende, som är det enda som det går att le åt. Liksom Leif G W Perssons svar i Expressen om anklagelserna i de fems mailväxling. Jag förstår att det verkligen är sant, när Persson säger: De får hitta på något elakare om jag ska ta dem på allvar. 

För vem kan ta dessa personer i femgänget på allvar. Då intrigen är lika hög som i vilken Fem-bok som helst. Det är den nya sortens mediaunderhållning. 

Men Hannes Råstams bok har obönhörligen smulat sönder varje uns av tvivelsmål, även hos Göran Lambertz. Han borde därför, om inte förr så då, kapitulerat och inte skickat några uppskakade nattmail, till sina gängmedlemmar, Christer van der Kwast och Seppo Penttinen. Han borde också avstått resten av mailväxlingen, liksom torgförandet av sina gängmedlemmars oskuld, om han hade önskat förbli trovärdig. 

Den tysta diplomatin, dvs. den sedvanliga ryggdunkningen hade fungerat betydligt bättre, om han själv hade önskat förbli oantastlig.





onsdag 19 september 2012

500:- i belöning för varje infångad amerikansk typ,

som irrar omkring i de västkustska vattnen.

- Hur vet man att det är en amerikansk typ och inte en svensk, undrar jag samtidigt som jag prasslar vidare i tidningen.

- Vet inte, svarar Herr H disträ och tuggar vidare på mackan. 

Man kanske kan göra ett språktest... Man frågar helt enkelt:

- Ä` du änna` från Götet?  

Ser då den här snuskhummern ut, som om han hajar noll. Ja, men då är väl saken biff, jag menar hummer, då är det en amerikansk typ och inte en svensk, som man har stött på.

Undrar du varför det används så våldsamma ord som snuskhummer i vår morgonkonversation. Ja, faktum är att de här amerikanska typerna kan sprida smittsamma sjukdomar och parasiter. Då måste man väl ändå få kalla dem för snusk-hummer, utan att vara rasistisk... eller?

Dessutom är det inte vid det här köksbordet, som uppviglingen skett.

Nej det är faktiskt Havs- och vattenmyndigheten, som gått ut i en kampanj och utfäster en belöning på 500 kronor för varje uppfiskad amerikansk typ. 2010 så fiskades det upp en sådan typ i Gullmarsfjorden.  2008 fick man upp fyra stycken. 

Det är som vanlig, man kan bli rik på invandring, det beror bara på i vilken del av näringskedjan man befinner sig.

Ni vet väl hur det är med all invandring.

Först så får man rätt skrangliga input om att något är på gång. 
Helt plötsligt är mörkertalet stort. 
Slutligen så är vattnet överfullt och det egna inhemska beståndet är hotat. 

Känns diskussionen inte igen?


Det är politik. Helt vanlig förekommande dessutom, både över och under vattennivå. 
Eftersom jag inte är en sådan knös, som kan köpa svensk hummer, utan brukar få hålla mig till importerad, så får det bli en bild med det jag har råd med så här i hummertider. Musselsoppa är inte fy skam det heller.



Borde inte vetenskapen gå framåt istället för att ständigt förgifta vår tillvaro ytterligare?

Jag blir rent ut sagt bekymrad över alla farliga ämnen, som finns överallt. De blir dessutom allt fler och finns precis överallt. Medan de här s.k. kontrollmyndigheterna verkar i princip godkänna vad som helst, trots att listan på biverkningar är både skrämmande och lång: 

Tidigare pubertet, missbildningar, försämrad spermiekvalitet, cancer, diabetes, fetma, astma & allergi, neurologiska störningar, som ADHD etc. 

Vi kan ta vilket ämne som helst, t.ex. ftalater - även kallad mjukgörare och doftämnen. Det kan man hitta i princip överallt: från plastskor till datorer och baby/barn grunkor. Listan är jättelång och nästan enklare att räkna upp vad som inte innehåller ftalater. 

Ftalater finns bl.a. i mobiltelefoner, suddgummi, tuber med handkräm, skrivare, PVC-golv, det mesta som används till småbarn. Ftalater läcker under produktens hela livslängd.


Bisfenol A, som står högt på misstänkslistan för att orsaka försämrad spermiekvalitet, missbildningar, tidigare pubertet, diabetes, fetma, prostatacancer och bröstcancer. Bisfenol A finns i konservburkar och plastflaskor. 

Jag såg genast bilden framför mig hur nutidsmänniskan jämt och ständigt går omkring med en plastflaska som det sippas ur. Själv brukar jag i möjligaste mån undvika, att köpa på mig nya plastflaskor, men ryser vid blotta tanken på att vi i vår familj alltid begagnar oss av plastflaskor, när vi tränar, är på utflykter, bio etc. Men glasflaskor i badhus, det funkar ju bara inte.

En hög med kvitton kan innehålla bisfenol A. (Tänk på det Liza och rensa börsen & handväskan!) De här kvittona, som får klar och tydlig avfälling, som blir nästan kvicksilveraktig, när man limmar upp dem med vanligt pappersslim, de innehåller också Bisfenol A. 

Ett bra tips är att kontrollera vilken grad av gift man har att göra med. All plast är märkt med siffror från 1-7. Vill man undvika de allra värsta varianterna är ett gott råd, att undvika plast med siffrorna 3, 6 och 7.

http://www.naturskyddsforeningen.se/gron-guide/cocktaileffekten/ Perufluorerande ämnen gör t.ex. allvädersjackor vattenavstötande, men ansamlas i kroppen under lång tid. Snabbmatsförpackningar är ofta behandlad perfluorerade ämnen: http://www.kemikalier.eu/category.php?cid=19

Bromerade flamskyddsmedel: det hittar man i bl.a. mobiltelefonen, brandvarnare.

Lågenergilampor är nästa tickande miljöbomb, men även ett hot i själva hanteringen, av trasig lågenergilampa. Man bör sannerligen vara påläst hur man skall hantera den och det har jag skrivit om i samband med att direktivet kom från EU att alla glödlampor skulle bytas ut till lågenergilampor. Fortfarande har jag inte riktigt förstått varför man bytte ut ett energisparande mot en tickande miljö- hälsoriskbomb. 

Det känns som om myndigheterna och EU hela tiden silar mygg och sväljer kameler.

Som människa får man bli alltmer observant för att om möjligt undvika det allra värsta. Men freda sig helt, det är helt omöjligt. Ändå vill vi framstå som ett samhälle/värld, som aldrig någonsin varit så intelligent.

Inte ens damm är inte enbart damm längre, mycket av läckaget finns där och då har jag inte ens berört det som vi stoppar i oss. Alltifrån frukt till grönsaker. T.o.m. tandkrämen är inte en självklarhet att den är en hälsovinst. 

Man blir nästan kräkfärdig, när man tänker på hur det är nästintill oundvikligt att utsättas, för en massa tillsatser. När man sedan tänker lite vidare på alla tillsatser, som myndigheterna tillåter i maten, då blir i alla fall jag rent ut sagt heligt förbannad. 

Sicka nötter!!!
DDT spray för utrotning av flugor - utan varningstext
hemtillverkade korvar förhoppningsvis utan nitriter och annan goja



måndag 17 september 2012

Tidig morgon. Klockan 05.50 hämtade jag upp honom.

Så mörkt det plötsligt blivit i tidig morgon. Strålkastare i det strilande regnet förstärker inte precis sikten, allt läggs i ett glittrande blänkande ljus, som blir svårorienterat. Färden gick ut till Arendal. Bortom stora vita oljecisterner längs Nordatlanten släppte jag av honom vid jobbyssan, glad över att jag aldrig behövt ha utomhusjobb i ur och skur, sommar som vinter. Så olika yrkesval mina barn själva valt. Ändå finns en gemensam länk i deras val. Friheten att vara konstruktiv. 

Men hur kommer framtiden att se ut, för alla dem som tillhör framtiden, när allt fler arbetstillfällen i rasande fart blir genom bemanningsföretag och inhyrd arbetskraft genom andra företag. Där alla arbetstagare, hög som låg, får allt mindre att säga till om på sin arbetsplats. I alltför många fall får också säkerheten stryka på foten. Stora företag urskuldar sig med att de förutsatte, att arbetstagarna var insatta i säkerheten. De allvarliga arbetsplatsolyckorna blir allt fler, men eftersom det hela tiden är någon annans fel, någon annans ansvar, uteblir säkerheten på arbetsplatsen. Det hela handlar i slutändan om förtäckt lönedumpning och en ansvarslöshet, som går utanför alla rimliga gränser. Människor blir till siffror i den alltmer dystra statistiken.

Jag läste att självaste Arbetsförmedlingen begagnar sig av bemanningsföretag. Själv undrar jag hur mycket utarmat och utnyttjat det skall bli innan tvärniten och den verkliga baksmällan inträder. Slavsystem kan helt uppenbart bli ett snabbsystem, som lika snabbt accepteras, avtrubbas i våra medvetanden, eftersom tanken om vad det egentligen handlar om, inte kommer smygande förrän det redan är försent. Men det är väl så det är: Business as usual

Solen lyser sedan några timmar och morgonens mörker och regn har gett vika. Ute i trädgården har 4-åringen plockat ner päron från päronträdet. Famnen full av päron, som han kommer springande med.

söndag 16 september 2012

Good Guys and Bad Guys i fallet med de i Etiopien fängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye och i Eritrea, journalisten Dawit Isaak.

Spontant skulle det gå, att uttrycka vilka det är, som är Good Guys och vilka som är Bad Guys. Men jag föredrar att inte bli spontan i fallet med Persson och Schibbye.  

Med ålderns rätt har jag blivit alltmer kritisk och hänger mig inte så snabbt åt serverade sanningar och enkla bilder, innan jag fått fundera över saken.

Vad surrar du nu om? är det säkert någon som tänker. Men själv skulle jag verkligen vilja syna osedda och påstådda kort och betydligt större sammanhang, som inte går att kringgå.

Även om den här händelsen och domen mot Persson och Schibbye i allra högsta grad aktualiserat vikten av yttrandefrihet och tryckfrihet. Skall man inte i glädjens stund förglömma den fängslande svenske journalisten Dawit Isaak, som trots att han varit fängslad sedan 2001, dvs idag i 4011 dagar, utan att ha blivit anklagad, eller ställd inför domstol för något brott. Där står fortfarande omvärlden lamslagen, trots pakter som slutits om vad som skall gälla: http://www.un.org/en/index.shtml

Det vore djupt tragiskt, om det än en gång skulle drunkna i andra händelser, som handlar om skymf av varandras religioner. En regelrätt skymf mot någon religion är inte värdig nutidsmänniskan, oavsett vilken religion, eller icke-religion, som den än må riktas emot. Alla dessa läror, skrivna av profeter och läromästare, talar alla om en grundläggande människokärlek. Det finns ingen människokärlek i att döda varandra, begå övergrepp, eller förnedra varandra. Inte heller att skymfa någon annans religion.

I den Etiopiska benådningskommittén, säger ordföranden, Mulugeta Ayalew, till Ekot, att det inte finns något förbud för journalister, att resa till Ogaden-provinsen "bara du har alla tillstånd". Det är alltså ett fall för den samlade journalistkåren från varje land, att skicka dit en samlad tropp journalister för att syna riktigheten i detta påstående och samtidigt dokumentera det uppdrag, som de fängslade journalisterna var där för att göra. 

Samtidigt vore det på sin plats, att Etiopien ger en vettig förklaring till hur det kommer sig att två svenska journalister blir utsatta för skenavrättning, döms, men också hålls fängslade i totalt 14 månader. Man behöver inte vara Rocket Science för att förstå, att de svenska journalisterna inte på något sätt tillhörde den lokala gerillan ONLF. Den biten har väl också Etiopisk domstol slagit fast, att de inte tillhörde, vad jag har kunnat förstå. Även om Etiopisk domstol har utnämnt dem till terrorister, är det svårbegripligt för normalmänniskan, att förstå hur de skulle kunna utföra terrorism med penna, papper, lap-top och kamera, eftersom Agent 007-utbildning saknas i deras bagage.

Det framstår idag högst troligt, att Etiopien kommer att ta upp fråga med Sverige, att svensk diplomati förhandlar fram ett frigivande, när de fängslade Schibbye och Persson inför presskonferens meddelade, att de ingenting menade av ångern i sin nådeansökan. Är det verkligen möjligt, att Etiopien hade förväntat sig något annat. Att det bekymrar utrikesministern Carl Bildt kan jag också förstå, men inte sett enbart ur diplomati-siktet. 

Bredare förklaring kommer i slutet av detta blogginlägg. Det hela påminner mer om situationen med den äggsjuka hönan. Det är alltid svårt att sitta på flera stolar samtidigt. Man hamnar så väldigt lätt mittemellan, det borde utrikesministern Carl Bildt vid det här laget ha lärt sig och varit förutseende nog att inse.


Men så finns det ett par till saker, som irriterar mina tankebanor och som jag inte kan lämna därhän, som oväsentligt.

Jag kan inte frigöra mig från tanken, att Schibbye och Persson beger sig till ONLF: kontor i London och där får erbjudande om hjälp, att komma in i Ogaden-provinsen. Det hela blir därför än märkligare, när de sitter fast och väntar i Somalia i fjorton (14) dagar innan detta kan omsättas och färden går inkognito mot Ogaden-provinsen. Jag vet inte hur Schibbye och Persson tänkte, men personligen skulle jag inte ha tagit det som något gott tecken. Utan kalkylerat för att det istället var uppenbar risk för att helt enkelt bli dödad. Men så tillhör jag också åldergruppen, som upplevt Berlinmuren och den passerade man inte heller på eget bevåg, eller utan giltiga papper.

Det finns inspelning på hur Johan Persson håller ett vapen i handen. Detta har även använts som bildbevis. Fastän det framgår helt klart av Johan Perssons pappa, att det varken skjuts, eller är något som Johan Persson kan. Vilket var syftet att detta iscensattes och spelades in. Nej, det här känns mer än minerad mark och frågorna hopar sig därför. Det är något som inte stämmer med det hela. 

Man kan i det här fallet verkligen fundera över: who´s the Good Guys and who´s the Bad Guys.

Schibbye och Persson berättar samstämt vid presskonferensen, att de kommit överens med "gerillan" (?), att de skulle sprida på sig om Etiopiska armen kom på dem, för att de, journalisterna, inte skulle bli skjutna. 

När de bli funna av Etiopiska armén är de två ensamma och de andra någonstans i närheten, som det får förstås. Schibbye och Persson springer inte, utan ställer sig med händerna upp i luften. Dvs. "I give up". Skottskadade blir de båda två trots detta. 

Jag kan faktiskt inte bli riktigt klok över hur många ur ONLF alt. hjälpare, som egentligen fanns med.  De förluster som ONLF rapporterar från det hela resulterar i två skottskadade varav en avlider senare av skottskadan/skottskadorna. Jag läser att siffran på hjälparna (vad man nu skall klassa dem som) är 15 till antalet och att alla dödades. DET spretar mao.

Den dokumentär som spelas in och som visas, när de två väl är frigivna, spretar också från det som framkommit tidigare.

Men vad som skrivs är alltid svårt att tillmäta sig värdet av, däremot går det inte att negligera det man hört uttalas.

Det finns ett filmklipp där det framgår:

Vi har hyrt beväpnade vakter, för att ta oss över gränsen illegalt...(utelämnat). Och som han sa till oss vår fixare i förrgår. Alla har ett vapen, så vi måste bara se till att ha fler vapen än alla andra. Så det är det vi väntar på, att rekrytera en mindre privatarmé i Galkacyo, som kan ta oss över gränsen.


I ett Skype- eller möjligen telefonsamtal på hotellrummet kan Johan Persson höras diskutera på svenska, om hur man ska vinkla reportaget om gerillan, när man väl kommit hem. Man kan inte undgå att förstå, att Persson är bekymrad över, att det verkar vara gerillan och inte Lundin Oil som är huvudproblemet för civilbefolkningen i området. Han konstaterar att gerillan kom till flera platser först efter att bolagen hade dykt upp under 2006, varpå stridigheterna inleddes och civilbefolkningen kom i kläm.

Det går tyvärr inte längre, att lägga upp den 3:31 långa filmlänken, eftersom det finns upphovsrättsanspråk på denna av Kontinent Agency AB.   


Sedan kvarstår fakta att Lundin Oil, dvs. familjen Lundin har arbetat med prospektering och produktion av olja i över trettio år. http://www.lundin-petroleum.com/sve/history.php  

Frilansjournalisten Kerstin Lundell påstod i sin bok "Affärer i blod och olja - Lundin Petroleum i Afrika", att företaget varit delaktigt i åtskilliga brott mot mänskliga rättigheter: brännande av byar, dödsskjutningar m.m. Genom att kategoriskt låta bli att svara på frågor om övergrepp och folkfördrivning i Sudan och Etiopien har oljebolaget Lundin Petroleum, och utrikesminister Carl Bild valt en vinnande strategi, menar Kerstin Lundell i boken. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170374872&gclid=CLKhuePVt7ICFcJ4cAodHD8Agg

Boken "Tystnadens triumf" finns en del också att fundera över:
http://www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar%202010/Kerstin%20Lundell%20Tystnadens%20triumf%202_10.aspx 

Som om det inte kunde räcka, den 8.6.2010 publicerade European Coalition on Oil in Sudan rapporten Unpaid Debt, där man uppmanade Sverige, Österrike och Malaysia, att undersöka om företaget Lundin, OMV och Petronas brutit mot internationell lag under perioden 1997-2003.

Jag blir än mer betänksam, när jag ser dylika saker:
http://nyheter24.se/nyheter/kronikor/649970-varfor-tappar-teflon-bildt-plotsligt-humoret
Påståendet av Carl Bildt, att han skulle vara en bättre utrikesminister genom sitt globala företagande. Den teorin kan i vilken sekund vändas till det precis motsatta, med inte alltför vidlyftig argumentering. 

JAG betvivlar också i allra högsta grad den tysta diplomatin, som Sverige säger sig ägna sig åt i fallet med svenske journalisten Dawit Isaak, som sitter fängslad i Eritrea sedan 2001, utan rättegång eller formell anklagelse. Besöker ambassadpersonal honom också och vad har Carl Bildt egentligen gjort i egenskap av utrikesminister och högste ansvarige för Dawit Isaaks hälsa och rättssäkerhet.

Är det inte besvärande, att Sverige säger sig ha en humaninvandring och i nästa stund låter detta ske en journalist med dubbla pass, svenskt och eritreanskt, som fortfarande sitter i dödshåla, utan att något görs. Samtidigt låter man många politiska och journalister inte få uppehållstillstånd i Sverige. Är det politiskt billiga poäng man vill plocka, eller vill man verkligen vara moraliska och etiska fullt ut.

Jag vet inte vad ni tycker om det. Men för mig känns det ungefär som: