Google+ Followers

fredag 6 mars 2015

Ondskans filosofi har jag ägnat mig åt för att kunna ta mig framåt i skrivandet.

Tanken på en slutgiltig dom för alla människor, förutsätter ett linjärt tidsbegrepp, enligt vilket historien har en början och ett slut.

Ungefär så långt hann jag, innan hjärnan åter var ute på glädjeskutt överallt. Högt som lågt. Plötsligt och innan jag visste ordet av, hade mina tankar studsat över till ett rejält sidospår: en gammal psalm, som helt plötsligt rann upp i mitt minne. Fråga mig inte hur, eller ens varför: "Weg, mein Herz, mit den Gedanken", av Paul Gerhard från 1600-talets mitt, som översattes av Petrus Brask med nuvarande titelrad "Bort med tanken, sorgsna hjärta" men vars ursprungsöversättning egentligen löd:
 
"Bort mit hierta medh the tanckar 
Lijk som wore tu uthstött"

(Haha... det ser ut ungefär, som nutidsungdomarna stavar!)

Så gjorde hjärnan ännu en helvurpa och så slog det mig plötsligt: kan det ha varit han med "brasklappen", som vi fick lära oss om i skolan.

En del tankar kan jag förtränga genom att tänka... NEJ, jag behöver inte nödvändigtvis veta! Ligg kvar i sängen! - Du MÅSTE inte veta!


Men så är jag som jag är och så kapitulerar jag för envetenheten, envisheten, eller vad det är för slags åkomma jag lider av. Hela bokstavskogen kanske.

Naturligtvis blev jag tvungen att stiga upp för att ta reda på hur allt egentligen var. Min hårddisk börjar visst ha vissa skavanker och dö nyfiken, det är inte min stil helt enkelt.

Men det visade sig att tanken är önskas fader. Han med  "brasklappen" hette Hans Brask och var svensk biskop i Lindköping, som satt i riksdagen och riksdagen beslutade att straffa ärebiskopen Gustav Trolle och riva fästningen Stäket (Almarestäkets borg från 1100-talet). Det berättades att Hans Brask i hemlighet placerade en lapp under sitt sigill där han protesterade mot beslutet med formuleringen: "till denna beseglin är jag nödd och tvungen", alt. som vi fick lära oss i skolan: "Härtill är jag nödd och tvungen". Hans Brask menade att han hade blivit tvingad att delta i beslutet.

Men resten av historien är antagligen bara ljug, så nu vet jag det, men i skolan svalde jag hela kroken med att några år senare, vid rättegången som föregick Stockholms blodbad, klarade sig biskop Brask undan dödsdomen genom att plocka fram sin lapp ur sigillet. Men den historien kan mycket väl vara påhittad, fastän det fick vi aldrig veta i skolan.

Dock var det så att rivningen uppenbarligen genomfördes, eftersom det finns uppgifter om att teglet fraktats från Stäket till Stockholm för att återanvändas. Det var mycket inrikespolitiska stridigheter under den här tien och biskopen Gustav Trolle, som innehade borgen
(även kallad Biskoparnas borg) utsattes för belägring av hans huvudmotståndare Sten Sture dy. Trots hot om bannlysning togs ett beslut i riksrådet om att borgen skulle rivas. Händelsen blev upptakten för Stockholms blodbad.

Anläggningen (=Almarestäkets borg, Stäkets borg, Biskoparnas borg, kärt barn har många namn) kallas även S:t Eriks slott efter Erik den helige och var en gång en av Sveriges starkaste och mest omtalade borgar.

Anledningen till att jag fördjupat mig mer i den borgen/slottet/fästningen/anläggningen beror endast på att ett av bonusbarnbarnen redan som liten pekade på en bild av Erik den helige och berättade för oss: Det är jag! bland alla Sveriges kungar som finns på den planschen. Året innan, när han var 1½ år, hade han suttit med en bordskniv i handen och dragit fingrarna över den minimalt räfflade eggen, betraktat den ingående och sett mycket begrundade ut, ungefär som om han analyserade bordsknivens egg. Helt plötsligt, utan förvarning drog han den över halsen på sig själv. Jag och Herr H höll på svimma rakt över bordet!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_den_helige

Jag har förstått att Erik den helige var av en rätt våldsam natur, levde i en våldsam tid och sannolikt har han själv också blivit av med huvudet, liksom han själv säkerligen kapat av huvudet på många av sina fiender.

När bonusbarnbarnet var två år jagade jag reda på ett par gamla manschettknappar med St Erik, dvs. Stockholms stads sigill. Han var mäkta imponerad av dem och tittade ideligen på dem och sa: Det är ju jag!


Häromåret gjorde man ännu en gravöppning med mer ingående analyser, men det har jag inte heller berättat för honom. Det är nog bra om det här med Erik den helige får vila helt still.

http://www.svd.se/kultur/gravoppning-ska-ge-nya-svar-om-helgonkung_3490454.svd?sidan=1



Men jag är så här i skrivande stund rätt övertygad om att det enda jag egentligen kommit fram till är att "Tanken är önskas fader", men katten vet vad den består av... Det här med att skriva manus, det är ett svårt hantverk med fler tvärnitar än surfa på vågen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar