söndag 29 november 2015

Götatunnelns ut/infart och övriga mindre lämpliga platser är bostad till hemlösa företrädesvis av fattigmänniskorna från Rumänien.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2911276-har-bodde-16-rumaner-i-en-manad

Själv kom jag från ett läkarbesök i torsdags och höll på att korka ihop av att stå inne i bilkön i tunneln. Fy, farao vad intelligensbefriat att bygga en tunnel där man kan bli stående i avgaspyrande bilkö. Jag hade så ont i huvudet innan jag nådde tunnels utfart att jag kände mig direkt illamående och sticket i bröstet har ännu inte gett med sig, som jag kände av redan inne i tunneln.

Hur många utländska långtradare som var före mig i kön, gick inte ens att se på de mer raka sträckorna. Eftersom jag använt evakueringsdörrarna att lära de små telningarna att räkna, både framlänges och baklänges, visste jag när kön stod still vid nr 5, att pinan inte var slut förrän jag hade hunnit fram till nr 15.

När jag kom ut ur tunneln och passerade brobalkarna insåg jag, att det är fullbelagt igen på den plats där de för bara ett tag sedan var borthysta ifrån att slå läger. Nu hade man t.o.m. sprayat på cementväggen vem som bodde var, som gråsparvarna på en telefontråd i vinterkylan. Förra vintern låg de helt öppna i sina bylten, i år har många av dem köpt de här billiga små tälten som finns att köpa på "gubbdagis".

För mig är det totalt obegripligt att Sveriges i egenskap av medlem i EU inte sätter ordentlig press på Rumänien. - Jag måste ärligt och uppriktigt säga att jag börjar bli mer än lovligt less på att ständigt ha en pappmugg uppstucken under näsan så fort jag råkar röra mig ute där det finns affärer. Sedan spelar det ingen som helst roll varthän jag än är i Sverige så är det ändå detsamma. - Här kan man snacka om en tiggarinvasion av sällan skådat format.

Centralstationen i Göteborg undviker jag helt enkelt i möjligaste mån, därför att där blir man faktiskt antastad av dem i kluster och där är det inte fråga om någon snäll förfrågan, utan där har man pappmuggarna eller tidningarna hängande direkt instuckna under näsan på ett sätt som absolut är någon försynt förfrågan, utan ett regelrätt krav! Så är det även om man sitter och fikar någonstans inne på Centralstationen och är inbegripen i ett samtal med den man är ute tillsammans med. Pappmuggen eller tidningarna instuckna direkt nära ansiktet, som ständigt avbryter alla former av samtal effektivt! 


Jagad blir man också av dem när man är på väg att stiga på tåget! F@n vad less jag är!

Idag är de första advent och jag har i vanlig ordning slitit med att hjälpa mig själv och andra utsatta människor boende i det här "förträffliga landet - Godtycklighet". Medan Herr H och dottern fick släpa fram adventsljusstakarna. Det där med adventspyssel lyser med sin frånvaro även i år. 
Jag hittade som omväxling ett foto på mig själv taget i Malmberget en advent 1978 hos ett par vänner. Dvs. på den tiden det fanns tid för den egna själen att hinna med i tillvaron, trots att jag var en ensamstående heltids- tillika dubbelarbetande mamma, som skulle dra omsorg om mina barn helt på egen hand. - Det här samhällssystemet har alltid bara passat in för de giriga!
Ibland är det bättre att se tillbaka än vara i nuet, där själen inte hinner existera p.g.a. att man hela tiden måste slåss mot girighetens & maktmissbrukens människor för att överleva.

- Vilket land och vilka avarter till medmänniskor vi fått i det här landet!

torsdag 26 november 2015

Hamnade i en diskussion över Lapplands märkliga och långa namn och hur ortsborna förkortar det helt obegripligt tyckte personen ifråga.

Det är väl ingenting i jämförelse vad som finns ute i vida världen, svarade jag och då ville personen ifråga vad det var för namn jag hade i åtanke.

- Jadu, svarade jag det var en bra fråga, har du något fler fråga, som jag inte heller kommer att kunna svara dig på, men jag kan maila eller skicka sms.

När jag kom hem så fick jag helt enkelt slå upp det där jag hade sparat det, eftersom jag är en inbiten Globetrotter och man vet aldrig om/när de avdankade apostalahästarna har mer att erbjuda mig. 

På landsbygd i Anglesey i Wales har ett rätt kraftigt långt namn:
"Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch".
Du kan hojta till om du klarar av att uttala namnet. Jag har försökt i massor av år och går alltjämt bet. Därför tänkte jag att det får anstå tills jag väl kommer dit, men jag vet att det vanliga kortformerna är Llanfair Pwll eller Llanfair PG. Det långa och svåruttalade namnet är egentligen en sammanslagning av två ortsnamn som skapades i slutet på 1800-talet för att roa turisterna.

Men vad spelar det för roll att de har långa och krångliga namn, den stad som har världens längsta namn är faktiskt Thailands huvudstad Bangkok och det är det nog få människor som egentligen känner till. Bangkoks officiella namn anses i dag vara längst i världen: 

"Krung thep mahanakhon amon rattanakosin mahinthara ayuthaya mahadilok phop noppharat ratchathani burirom udomratchaniwet mahasathan amon piman awatan sathit sakkathattiya witsanukam prasit"

som betyder något i likhet med: 

"Änglarnas stad, den stora staden, den eviga juvelen, den oövervinneliga Indras stad, världshuvudstaden med nio värdefulla juveler, den lyckliga staden, staden med ett stort kungligt palass som liknar himlen där gudarna härskar efter att ha födats på nytt, en stad given av Indra och byggd av Vishnukarn". 

Nästa gång jag talar med Larsson via Skype skall jag testa om han lärt sig vad Bankoks officiella namn egentligen är. Bor man i ett land så borde väl minikravet vara att man kan uttala namnet på huvudstaden även om man själv bor i Patong, staden dit jag absolut aldrig skulle ställa kosan, trots Larssons otaliga och mångåriga övertalningsförsök. - En stad som har över 
27 000 prostitutionsbarer tror jag helt enkelt är helt fel plats för mig att hamna på. Jag skulle nog faktiskt inte kunna tänka bort det. Även om jag varit på diverse skumma ställen i mina dar.

Jag läste i Gunnars Rekordbok, ja den heter så ännu hemma hos oss, det är yngste sonen som en gång i världen när han bara var en brakskit hög som namngav den, officiellt heter den Guinnes Rekordbok, där står det att på Nya Zeeland har de en kulle i närheten av Porangahu, söder om Waipukurau i Hawke's Bayområdet som längsta ortsnamnet i världen, men blev senare påstådd vara påhittad av walesarna. De gillade väl inte idén att bli klappade på fingrarna av Nya Zeeländarna.

Själv tycker jag att det är något pittoreskt med en plats som på svenska betyder något i still med: 

"Stället där Tamatea, mannen med det stora knät: som gled, klättrade och slukade berg: känd som landätaren, spelade på sin näsflöjt för sin älskade".

Invånarna i närheten förkortar i dagligt tal ofta kullens namn till Taumata. Men dess riktiga namn kan stavas på tre olika sätt och den längsta varianten består av 92 bokstäver och heter:

"Taumatawhakatangihangakoaua-uotamateaturipukakapikimaunga-horonukupokaiwhenuakitanatahu"


Okey, vilken av de tre platserna sätter du på din egen önskelista?

Själv tror jag att jag definitivt kommer att hoppa över:  "Krung thep mahanakhon amon rattanakosin mahinthara ayuthaya mahadilok phop noppharat ratchathani burirom udomratchaniwet mahasathan amon piman awatan sathit sakkathattiya witsanukam prasit"
Men det hindrar ju inte att jag tränar på uttalet... Det låter som hittapåspråket som jag och dottern brukade sitta på spårvagnen och gagga. DET tyckte hon var jätteroligt, eftersom hon var övertygad om att de på spårvagnen undrade vad vi talade om!

De andra två är inte strukna ur min nyfikenhets/upplevelsekarta över platser jag vill besöka, eller titta förbi som vi lapplänningar säger.


onsdag 25 november 2015

Lägg datumet 24 november 2015 på minnet. Det var den dagen då statsministern Stefan Löfvén och vice statsministern Åsa Romson blev rasister!

Det är i vart fall de ord som de slängt sig med, när annat parti förordat det som de själva nu i regeringsställningen har fattat beslut om är nästa steg i Migrationspolitiken. 

Det som varnats för är också det som idag är fullbordat faktum. Hur Regeringen tänkt sig att livet skall bli för de flyktingar som inte ens är här, skulle vara klädsamt om de nu kunde berätta för oss svenska medborgare hur de tänkt sig med alla dessa miljoner människor!

Skall man bara låtsas om att de inte existerar, eller hur har Regeringen tänkt sig?


Det är ju bedrövligt att fullvuxna människor i regeringsställning, som skall stå för tryggheten för andra människor, kan få agera på det här klandervärda sättet!

Sverige är idag ett sjunkande skepp i Migrationspolitikens spår. Dessvärre är det nog redan försent att vakna upp. Katastrofen är redan här. Jag vet inte hur det är i alla kommuner i Sverige, men jag känner till tillräckligt många kommuner där både kommun och landsting för länge sedan gått ner för räkning! Samtliga deras verksamheter har förblött och ekonomin existerar inte ens längre. Alla resurser är för länge sedan helt uttömda och det är våldsamma neddragningar och försämringar som nu står inför dörren!

Det man ivrigt förnekat så länge finns redan här och det går inte längre att sticka huvudet i sanden.


Snacka om att man kan få kväljningar för mindre!

Tillslut finns inget mer att trolla fram ur rockärmen....


 

måndag 23 november 2015

Nu bränns inte kvinnor längre på bål för trolldom & häxeri, man hugger huvudvudet av dem, våldtar eller stenar dem till döds.


http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2763210-kvinnor-halshoggs-av-is

Allt suspekt finns tydligen på straffskalan. Det som är det mest obegripliga i hela kråksången är att det är en kvinna, som fött dessa toppstyrande män som skall revolutionera världen!

Hur i hela fridens dar skall det här kunna bli en bättre värld att leva i, med alla dessa ingredienser som är helt uppenbara i vår värld.

Nu skall jag inte vara hånfull. Ibland kan det faktiskt räcka med att de av det kvinnliga könet bara skall inrätta sig i hur de skall vara klädda, vem de skall gifta sig med, när de skall gifta sig, även om de ännu formellt är inget annat än ett barn, eller om de får gå i skola eller inte, eller om de överhuvudtaget får sätta foten utanför ytterdörren utan mannens tillåtelse.

Mao leva mellan knytnäven och spisen.

I egenskap och den kvinna och tillika mor jag är, framstår detta så horribelt orimligt att det går fullständigt utanför min tankesfär. Jag inte kan förstå hur de här kvinnorna kan undgå att känna sig misslyckade som mödrar. - Jodå, jag inser och förstår det sociala trycket och traditioner, men då det strider fullständigt mot människans natur är det svårtuggat.

Tro nu inte att det enbart är dessa IS-krigare jag talar om. Män som förtrycker kvinnor och andra människor på alla tänkbara sätt har inget högre anseende hos mig överhuvudtaget. - Jag föraktade dessa individer redan som barn och det har inte blivit bättre med åldern måste jag tillstå. - Ett tag i livet så tyckte jag t.o.m. synd om dem, tills jag insåg det förkastliga i det förhållningssättet, därför att det ger dem bara ursäkten att fortsätta på inslagen bana. - Jag har med ålderns rätt insett, att det handlar om deras egna tillkortakommanden, som blir synliggjorda. Det är de själva som är problemet inte omvärlden!

Det är det enda sättet som de kan hävda sig på, genom att förtrycka och göra livet surt för andra människor. Leva på någon annans bekostnad. Giriga intill döden! - Saligheten lever på en våldsamt bedräglig grund!

Som om det inte skulle räcka, jag har överhuvudtaget svårt att fördra människor som utan att blinka kan förpassa en medmänniska till de regioner där de själva aldrig skulle vilja befinna sig.

Egentligen är det ingenting som förvånar mig en dag som denna, även om jag sannerligen inte konfronterats med halshuggande IS-män.

I min egen lilla ankdamm har jag åter sökt med ljus och lykta för att kunna få komma till en sjukgymnast. Jag vet helt enkelt inget levandes råd längre hur jag skall bära mig åt för att kunna finna en hållbar lösning på det här problemet. Få båda benen avkapade känner jag inte är något att sukta efter, eller ens någon lösning. Det är att möjligen göra något tillfälligt bättre för att senare sitta i ett ännu värre läge. Knäproteser har ett bäst före datum och jag har träffat tillräckligt många för att inse att det inte är någon lösning överhuvudtaget och kan t.o.m. innebära ett oöverträffat nytt helvete.

Är det nu någon som läser dessa rader som vet hur man gör när man enbart skall överdimensionera lår-, vad- och de muskler som går runt knän och har förbindelse både uppåt och nedåt i benen, så har jag idel öra!

Kom nu inte bara med några sådana klämkäcka idéer om att jag skall springa, åka slalom, hoppa rep, dansa, eller åka skridskor - de puckarna har gått för länge sedan!

Finns inget innehåll längre i knän (onekligen viss liknelse till en del av mänsklighetens hjärnor) måste det kompenseras på annat sätt. Fråga är bara HUR man konkret skall bära sig åt?

Är man utkastad ur samhällssystemet så är man. Sedan spelar det ingen som helst roll hur mycket arbetsskadad man än är, eller hur mycket svensk medborgare man än är och på andra sätt varit försäkrad. Är man kärring och i min ålder, förväntas man bara sätta sig ner i ett hörn och självdö. Dessutom göra det stillatigande.

På så vis är det ingen större skillnad på talibaner eller vad de nu än må heta.Det här samhället har urartat till en elit, företrädesvis män och till en annan kategori, som man inte behöver ta någon hänsyn till vad än saken gäller. Dvs. duktiga idioter, som inte är villiga att ägna sig åt samhällsomstörtande verksamheter för att driva sin vilja igenom!

Jag kan aldrig hävda rasism, som är så fruktansvärt populärt att helt aningslöst slänga sig omkring med, ungefär som om det skulle var någon form av universalsanning, utan att de har förstått det mest grundläggande! - Jag kan inte låta bli att undra från vilken planet de kom inflygande från. Kan det vara från en planet vars ordspråk lyder: "jag vet att jag äger sanningen"...


Fakta kvarstår även om jag har förstått att de inte förstått det här: Jag hänger inte bara av mig mina vita kläder. Jag har samma kläder som de har oavsett kulör och tillverkningsplats. - De är de som möter oss som äger problemet!

lördag 21 november 2015

Det arabiska ordet för ”tomhet”, Sahara, passar bra som beskrivning på ett sådant landskap.

Öken är brist på sådant vi behöver för att överleva. Så ser världen ut idag på alltför många håll.

Förr i tiden, i min gröna ungdom, brukade vi kalla Långfedagen "öken", eftersom ingenting var öppet och man spelade sorgemusik hela dagen på radion. Det flesta Långfredagar var ett enda ingenting, som man både kunde ha och mista. Dvs. om jag inte hade försett mig med en ny bok, då hade man lika gärna kunnat spränga en atombomb, utan att jag hade lagt märke till det, eller att jag var hungrig eller törstig.

Idag passar det arabiska ordet fullt ut.

Nu är det inte så att jag likt statsministern Stefan Löfvén, när han äntligen kom kröp fram ur ett av sina långvariga och sedvanliga garderobsbesök, framträdde i en presskonferens och påstod att "vi varit för naiva".

Jag satte kaffet i vrångstrupen och tänkte: Vilka VI? Tala för dig själv gubbe!

Men det är samma anda som råder inom den församlade journalistkåren vid presskonferensen. De sitter där på sina stolar vid presskonferensen och ställer samma frågor som informationen har handlat om. - Det är ungefär som att se på ishockey- eller fotbollsmatcher på TV, där man också måste ta om målet hur många gånger som helst och ändå verkar inte budskapet gått in. - Ingen av journalisterna ställer den där frågan jag själv sitter i min TV-soffan och undrar över: VAD har SÄPO och regeringarna hittills gjort under alla dessa år, som de solklara indikationerna funnits om ett allvar, som inte gått att negligera eller förbise.


Det är väldigt svårt för att inte säga omöjligt, när man bor i en sådan region som jag gör, att vara just naiv. Det förljugna upphör aldrig att förvåna och lögnerna skär genom hela tillvaron.


När jag denna lördagsmorgon vaknar ser ut genom vardagsrumsfönstren, slås jag över vilken tomhet som vilar i min själv och även ute i min trädgård som i mångt och mycket påminner om världsläget.

Några druvklasar och björnbär hänger kvar längs sina rankorna, som hösten ännu inte helt förött och gjort helt bladlösa. Något har sparats undan åt fåglarna. Jag förstår att det är kallt ute, eftersom jag noterar att frosten lagt en hinna överallt.

Det är kallt ute i världen också...


Jag ligger där länge och funderar över om jag överhuvudtaget ens vill stiga upp. Vill någonting alls idag?

Det känns inte så. Det var inte ett alltför lustfyllt möte med ortopedspecialisten igår och det känns tungt när jag summerar det med allt det övriga som kommit i kluster. När jag ligger där och tycker synd om mig själv, inser jag att det trots allt är väldigt kontraproduktivt.

Efter lite obligatoriskt lördagskorsord tillsammans med dottern vid frukostbordet, sätter hon och jag igång att göra potatispalt, som mitt bonusbarnbarn önskat sig väldigt länge. Idag kommer han för att också natta över och då passar det bra att uppfylla det specifika matönskemålet. Lyssna in vad han vill och har att berätta.

Han har hunnit bli sju år nu och han är långt ifrån naiv.

Vid lunchen förmedlar han att han noterat att större flickor andas med brösten! Sedan förmedlar han en liten ramsa om flickor som måste ha BH p.g.a innehavet av just tuttar.
Dance at Bougival av Pierre-Auguste Renoir





torsdag 19 november 2015

Jag har varit akterseglad i tillvaron ett slag.

Under tiden har jag hunnit vara i Malmberget-Gällivare och slagits med vädergudarna bokstavligen

Jag hade återkommit till Göteborgs betydligt mer vänligt sinnade väderleksmark, tog några steg ut i tillvaron och hux flux befann jag mig på ögonakuten i Mölndal innan jag visste ordet av. Dock är det hela nu bara ett sår i hornhinnan, som skall läka igen.

Såret efter min systers begravning på kyrkogården i Malmberget i förra veckan lär dock inte läka i första taget om någonsin. Så mycket som blivit ogjort, så mycket som förblivit hängande där i tidens tunnel. 

Nu är det bara jag kvar av vår lilla ursprungsfamilj, det är en ny ensamhet som dykt upp i mitt inre. Min syster "Ritta-Ri" fortsätter väl att vara som urtypen av Pippi Långstrump där uppe i sin himmel, eller var hon nu egentligen befinner sig. Hoppas att Sankte Per håller i sina nycklar ordentligt, nu har han fått fröken Houdinis storasyster ombord och då vet man aldrig vad som kan hända. Det kan man inte ens fantisera ihop...

När jag anlände förra veckans onsdag till Gällivare tågstation var det inte speciellt mycket snö på backen. BRA tänkte jag, eftersom jag glömt bort att dylika tankar skall man inte tänka högt. En del straffas omgående, andra omedelbart!

Det hela hade börjat med att jag fick försöka befria min systers bil, som jag skulle begagna mig av under tiden däruppe, från skarsnö som var i betydligt högre höjd än den som låg på marken. Inte helt lätt eftersom det bara fanns en fönsterskrapa till hands och förstås en herre från Volvo, som gav sitt bistånd. I annat fall hade jag nog stått där ännu och försökt befria bilen från skarsnön.

På torsdagen när jag satt och väntade på Lapland Airport utanför Gällivare, att flyget med dottern ombord skulle anlända kunde jag se hur Dundret sveptes in av något som inte kunde vara något annat än en annalkande snöby. Vi hann avvara begravningen och jag hann också skjutsa tillbaka dottern ut till flygplatsen igen, innan himmelen öppnade sig. Men det var bara en lightvariant som det bjöds på i snöväg. Tack och lov för det, hann jag tänka, utan att hinna hejda mig.

På fredag spanade jag oroväckande upp mot Dundret, nu såg det verkligen inte lovande ut uppe på Dundrets topp. Skulle det nu inte vräka ner snö, skulle något unikt ha inträffat i Dundrets alltid så träffsäkra väderprognoser, som naturen bjuder på. Det är därför jag alltid saknat Dundret, därför att en hastig blick upp mot Dundret på morgonen och man visste vad det skulle vara för väder innan eftermiddagen var kommen.

På lördagen kände jag mig frestad att bara vända på klacken igen, när jag kom ut genom hotellentrén. Det kändes väl så frestande att bara ta hissen upp till hotellrummet, dra täcket över mig och ligga kvar där tills  söndagseftermiddagens flyg skulle ta mig hem till civiliserade (läs snöfria) trakter igen.

Jodå, jag såg längtansfullt upp mot Dundret, vars slalombackar lyste. Men ägna sig åt en utopi är tämligen kontraproduktivt. Vissa saker i mitt tidigare liv går bara bort, åka i slalombackarna på Dundret är bara en av av dem alla.

Som tur var hade jag tagit med mig kryckorna med halktaggar på resan och kunde med hjälp av dem ta mig genom snöhögarna, men det var vingligt och jag såg att en kille i en traktor iakttog mig redan på långt håll. Men t.o.m  med dem var det som att försöka vinna slaget över det ryska vinterkriget.
Traktorkillen, som visade sig heta Jarek och var från Polen, insåg jag tillslut att jag blev tvungen att försöka få hjälp av med att befria bilen under snöhögen som den nu bestod av. Jag vinkade till honom att komma upp med traktorn på hotellets parkering som var belägen i yttre Mongoliet i förhållande till hotellet. 

Han hoppade ur traktorn och jag frågade om han hade en sop i traktorn och om han kunde hjälpa mig att befria bilen från snön. Han kunde inte tala svenska, men vi gjorde oss förstådda ändå.

En stund senare var jag på väg upp mot Malmberget där det nog hade plogats några timmar tidigare, dvs. det var åter nästintill omöjligt att se var väg och  snökarm fanns och spårigt pga. all snö var ungefär bara förnamnet. Det är i dylika stunder man faktiskt ber om att det inte skall vara något dagsljus alls, därför att då kan man i alla fall se var väg och var snökarm finns. Snön gör att det blir så ljust/vitt att det är svårt att se vad som är vad.

Det var så mycket snö att det var jazzigt värre att köra upp till Malmberget från Gällivare. Väl uppe i Malmberget vågade jag mig helt inte på att ställa bilen på parkeringen, utan ställde mig utanför isladan där det var ordentligt uppskottat. När jag kom ut till bilen två timmar senare, var bilen åter en snöhög. Inte lika kompakt som tidigare men en våldsam snöhög.


Jag skulle bara ett kvarter nedåt på Johannesgatan, men ställa bilen någonstans var ungefär som att leta en nål i en höstack. Skulle jag välja en snöhög eller en snöhög. Vilken snöhög skulle jag lyckas ta ut bilen ifrån och vilken skulle jag obönhörligen sitta fast i....

Som tur var fick jag syn på en kille som stod och sopade av sin snöhög till bil och jag insåg att under hans bil fanns det inte mycket snö, sålunda körde jag runt kvarteret för att vänta ut bilsoparen. När jag kom runt för andra gången hade han backat ut och försvunnit. Den snökarmen var det bara att gasa på och passera.

Sen eftermiddag när jag åter var på väg ner mot Gällivare fick jag hjälp av en barndomsvän bestyckad med sopkvast, det gick att backa ut bilen genom snöhögarna. När jag levererade en blomma till Södra Mosebacke undrades hur jag hade tagit mig upp med bilen i den branta backen.


- Enveten alpinist är inget omöjligt för, svarade jag, väl medveten om att jag suttit och bett en stilla bön om att jag inte skulle möte av någon som var på väg nerför den branta backen, därför att då hade det inte gått så bra.

På söndagen kunde inte ens vilda hästar få mig att köra ut med bilen innan avfärden mot flygplatsen på eftermiddagen skulle ske. Jag var glad över att bara få lämna över bil och nyckelkortet och inte behöva köra den ner till Fjollträsk.

Somt i sitt liv kan man inte backa tillbaka och lära sig att klara av igen. Snökampen är en av dessa mer tungrodda, trots att jag är född och bott i övre Lappland i 40 år. Livet i norr är mångt och mycket ett evigt snöskottande!

Det får mig jämt att tänka på den här tillskruvade historien dagboksanteckningar om norrlandsdrömmar och snöskottning.

http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/dagboksanteckningar-om-norrlandsdrommar.html


Den är rätt bra beskriven hur det egentligen är och nostalgiska drömmare i söder.

Skratta brukar jag göra när alla tycker att det har snöat så mycket här i Göteborg. Mestadels så är det piassavakvasten som får sköta det "snöskottandet", det är liksom ingen idé att lägga ner så mycket energi på den snön. Den enda gången jag upplevt att det påminde om Övre Lappland var snöstormen 17 november 1994,  då hela Göteborg stannade. Ändå var det inte mer än det som nu kommit i Malmberget under min resa.

http://www.expressen.se/gt/snostormen-17-november-1995/
Utsikt mot Järnvägsgatan i Malmberget ca kl. 12.00, när vi åt lunch...

och så här såg det ut när vi kommit fram till kaffet, efter lunchen.

Jag är ambivalent, jag både saknar och inte saknar. Vill och vill inte...

Hela måndagen då jag var åter i Göteborg kände jag mig helt omtumlad över var jag egentligen befann mig. Blandade ihop i mina tankar Malmberget och Göteborg och var jag befann mig. När jag och Herr H satt på en indisk restaurang på Landala Torg och väntade på att mina ögon skulle återfå normala storlekar efter undersökningen av ögonläkaren, visste jag verkligen inte om jag var här eller där.


Var är det hem och var är det borta? Eftersom jag varit i Malmberget under juni månad och redan återvänt, har min hjärna helt uppenbart gått fullständigt vill....


Idag vet hela jag att jag åter är hemma i mitt eget hus 175 mil ifrån Malmberget, men är en del av mitt hjärta nu igen kvar i Malmberget, eller är det separationsångesten som dröjt sig kvar på kyrkogården i Malmberget...

 

 



 
 

söndag 8 november 2015

Detta eviga sötslisk tuggande till pärlbandet av dagar som skall firas: Gustav Adolfdagen, Kladdkakans dag och så idag Fars Dag. Saken är bara den att nu är jag döless!



I fredags köpte vi, precis som halva Göteborgs befolkning gjorde, Gustav Adolfbakelse till minne av stadens grundare: Gustaf Adolf den Store.


Gustav Adolfbakelsen är en vansinnigt sliskig historia med ett porträttliknande chokladhuvud att tugga på. Dvs. om man nu hinner det. Jag och Herr H hann inte. Snabbare än ögat hade 4 åringen satt i sig båda två chokladhuvudena innan kaffekopparna ens stod på bordet. Man kunde bara se avtrycken i det där hiskeligt söta gôret, som chokladhuvudet hade varit uppgillrade på.

De är ju så stora de där bakelserna, så vi valde att dela de två till fyra. De var i det mesta laget ändå. I alla fall i mitt tycke. Jag tänkte när jag hade petat in sista tuggan i munnen med motståndet på topp: hovva så en hurves! Det här var inte gott!


Nu skall jag tala om vad jag tycker om Gustav Adolfbakelse: om Gustav Adolf bakelse tycker jag inte! De är så sliskiga att även jag känner hur jag ramlar in i dimman och känner dödsryckningarna, precis som föremålet gjorde den där dimmiga krigsdagen i Lützen herrens år 1632. Ändå har jag inte som Gustav II Adolf varit ute och muckat gräl med kanoner och annat fanstyg. Då är det nog inte mer än rätt att man slutligen biter i det sura äpplet och kanske är det också inte mer än rätt, när man trycker i sig något som man redan vid den första tuggan inser att: det här skulle jag aldrig ha gett mig i kast med!

Själv har jag aldrig riktigt förstått om han hette Gustav II Adolf, eller Gustaf II Adolf. Var står det rätt och var står det fel?

Min pappas dopnamn var Gustaf Adolf, men han gjorde dock processen kort och skrev sig som Gustav, det där andra namnet,Adolf, skulle han nog över sin döda kropp vägrat att sätta ut som namnkombination. En rödkommunist kan inte heta ett kungligt namn, det förstår ju varenda fåntratt!

Det är av samma anledning jag har döpt om Gustav Adolf dagen den 6:e november till Stora pappadagen. Efterföljande Fars dag, som infaller på söndagen har alltid varit en nedtonad historia. Därför att min och min systers pappa hade nog hellre dött av en förlupen kula än satt på sig någon slips, som någon av hans döttrar hade valt ut en Fars Dag. Jag minns inte längre om vi var i maskopi, eller om det var någon av oss som ensam var den skyldiga. Jag minns bara hans min när han öppnade paketet och stirrade ner i kartongen och lade raskt undan det hela. Ungefär som han beskådat något som katten hade släpat in, även om han var en typisk kostym, vit skjorta, manschettknappar och slipsgubbe, med hatt och rock och allt det där andra som tillhörde kostymherrar av hans årgång.

Numera kallar jag honom enbart för skofascisten, därför att när jag växte upp var det strängeligen förbjudet att trampa på sig skorna. Då blev bakkappan i skorna förstörda och gud bevare sig om man dristade sig till att ta på sig skorna utan skohorn! Då tog det hus i helsicke! Då var det Räfst och Rättarting innan man kunde smita ut genom ytterdörren med en djup suck hängande ända längst ner i skoskaften.

Det där har näst äldste bonusbarnbarnet roligt åt. För honom är min pappa skofascisten en riktig rolig gubbe! Tror ja´ det, han behövde ju aldrig uppleva drillandet. Men han hade sina ljusa sidor som morfar. Då han genom den kinesiska gonggongen, som numera står i mitt kök på skänken, väckte liv i mina små söner. Min yngste son gillade skarpt, när moffa, dvs. min pappa förkunnade med hög och tydlig röst: Radioteatern ger mysteriet med de brända köttbullarna, potatisen och de där synnerligen små gröna ärtorna.
 

 - Eller vad det nu stod på menyn som ibland kunde bli väldigt långa broderingar, höljt i beskrivningsdimmor. Sedan slog han på gonggongen så att dånet hördes genom hela huset och mina söner kom springande på raska fötter in till matbordet. Där man bara skulle sitta stilla tills alla hade ätit upp, precis samma anda som jag själv vuxit upp med.

Det där sistnämnda brukar jag tala om för de små dagens liv, som helt uppenbart tror att matbordet bara är en rekommendation att man skall sitta still vid och stolen något man skall studsa upp och ner från ideligen under måltidens gång. Mellan varven när jag ledsnat på rännandet brukar jag hota dem med att jag kommer att hellimma stolarna nästa gång de sätter sig vid matbordet, så kan de knalla runt matbordet med stolen vippande i baken, om de nu kanske skulle komma på en liten annan idé om hur man bär sig åt vid matbordet.

Igår lördag var det kladdkakans dag och jag hade nätt och jämt lyckats förtränga den slibbiga Gustav Adolfbakelsen från i fredags, när dottern helt plötsligt vaknade till liv och förmedlade kunskapen till oss om att det faktiskt var kladdkakans dag, trots att hon legat tills säng och lekt Motala i stort sett hela dagen och man befarade att hennes kropp hade införlivats med madrassen. Varken jag eller Herr H nappade på den underförstådda meningen med att ställa sig att göra någon kladdkaka. Hon försökte sig till och med på att någon borde åka ut och köpa en kladdkaka, någon, dvs. inte hon, som är körkortslös. Varvid de båda med körkort meddelade att egentillverkad kladdkaka är betydligt godare, dessutom känner man till ingredienserna.

Jag lämnade mitt bidrag till kladdkakans dag med att jag plockade fram min handskrivna receptbok. Det kladdkakereceptet har jag fått av en tidigare arbetskamrat 1997, som var hyfsat god. Alltså kladdkakan, inte Madeleine.

Kladdkakan kom ur ugnen lagom till Downton Abbey, drog igång på TV. - När man ägnat halva dagen till SJ:s plötsligt inställda tåg, då orkar man tillslut inte så mycket mer än att ligga i halvkoma i soffhörnet och stirra in i TV-rutan, medan mörkret har hunnit slukat allt utanför fönstren.

Nu när jag loggade in mig på recept till Fars Dag, eftersom hjärnan råkat ut för ett större haveri, upptäckte jag att rekommendationen var en morotskaka till Fars Dag. Det skall jag bara säga, att skulle någon komma på idén att servera morotskaka till Herr H eller en banankaka till Fars Dag, kan personen ifråga räkna sig som struken ur Herr H:s testamente.

Själv inser jag hur förda bakom ljuset & hjärntvätt fungerar med alla dessa måste köpa slisk att sätta i sig varje dag.

Vid närmare eftertanke: Det måste vara de där jävla Sverigedemokraternas fel!




lördag 7 november 2015

Nu börjare det bli svårt att tycka att omvärlden är ok.

Kanske är jag inte ensam om att mentalt vilja dra mig in i mitt skal, därför att nu sänker sig mörkret över oss med en sådan hastighet, som jag inte trodde var möjlig att jag skulle hinna få uppleva.
 

Samtidigt inser jag att jag inte kan tillåta allt det här klibba sig fast i mig, som den våta kalla filt det här framstår som för varje människa, som vill att världen skall vara god och där alla människor skall ha lika värde. 

Det tog en stund innan jag insåg, att jag inte kunde bli rov för dessa stridigheter och sunkna tankar som finns där varthän man än lyfter blicken emot. Det är inte svårt att hitta glädjeämne och det vackra i livet.

När det är som allra värst brukar jag, i brist att jag inte längre kan röra mig obehindrat ute i naturen, ägna någon liten stund att titta på alla bilderna som finns i FB-gruppen "Norrland. Ett eget land". Det skänker mig tröst och jag känner hur livsandarna återvänder för varje bild som passerar mina ögon.
Heide David till Norrland. Ett eget land
den 1 november kl. 23:24 ·
Bilden behöver inte ens vara färgsprakande för att ge livet luft igen.
 
 
 
O tänk bara vilka underbara människor det finns, som omgivningen minst av allt tror att det just där kan finnas något överhuvudtaget att upptäcka.

Vanliga vardagsmänniskor är det jag föredrar, därför att det finns ingen människa som inte har något eget alldeles unikt. Det är bara det att de kanske aldrig har fått blomma ut, aldrig kanske uppmärksammats för vari deras egna storhet egentligen ligger.


 Jag tvivlar alltid på upplägg av alla dessa "kändisar" som media är fulla av, eller samma koncept som nödvändigtvis måste rulla på i all oändlighet.

Det är också därför jag har så väldigt svårt att förstå programmakarna på TV. Det skall tydligen gå i samma hjulspår jämt. Är vanliga människor med av någon outgrundlig anledning så nog katten kan man ge sig den på, att det är någon form av förnedrings-TV, istället för att låta saker och ting få en bra  upplösning vid vägs ände. Som t.ex. i TV-programmet "Allt för Sverige". http://www.svtplay.se/allt-for-sverige 


(programmet kan bara ses 30 dagar efter sändning)
Det hade väl varit utmärkt att samtliga deltagare i slutändan hade fått träffa sina anhöriga och att man gemensamt fått följa dessa personer under resans gång. Fått uppleva fullt ut hur människor, som inte känner varandra kan finna en gemensam väg, trots olikheterna.

Tänk så fridsamt det vore om vi för en liten stund slapp dessa "kändisar" uppstoppade i tid och otid i våra liv.

Det finns somt som jag utvecklat en allergi mot på förhand, trots att de i själva verket inte är "någon", som t.ex. den s.k. f
estfixaren Micael Bindefeld, som enligt uppgifterna känner allt och alla och kan få snudd på vem han vill till ett tv-program. Dvs. alla utom sådana vanliga människor som jag och kanske du som läser det här. http://www.expressen.se/ekonomi/mona-sahlin-tog-privatjet-till-lyxfesten/

De här människorna har en tendens att bli så vansinnigt gränslösa och jag tycker inte att det är så himla roligt, speciellt inte då vi vanliga skattebetalare på något sätt alltid råkar vara de som skall stå för kalaset i någon variant.
 

onsdag 4 november 2015

Dagens kvinnor typ Lina Norberg Juusu - hennes krönika blev föremål för 60 00 delningar på en enda dag. - Sug på den du!



http://www.st.nu/opinion/vi-ar-kvinnorna-som-gar-sonder

Jag behövde inte någon längre stund för att ha sugit klart. Suck säger jag bara. Men jag har i ärlighetens namn att också nämna, att jag suckat många gånger förr åt journalisten Lina Norberg Juusu, som då bara hette Juusu och vi hade en gemensam nämnare i NSD (Norrländska socialdemokraten) då det begav sig.

En journalist som bloggar i en dagstidning. Men hur skruvat är inte bara det, att kasta bort yrkeskunskaper till eviga rapporter om hur hennes mamma får komma hem och vika tvätt åt henne, hur hon måste städa bort julen långt innan tjugondaknut och bla bla bla och ändå är det jämmer och elände och änkors klagan.

Det här skriver jag inte för att på något sätt verka präktig, men någonstans tycker jag att galenskaperna ändå får lov att ha en ände. OM journalisterna hade ägnat tid åt det som händer i landet hade de varit förutseende att se lite längre än det egna navelluddet sträcker sig. Då hade vi kanske rent av sluppit att som gemene man bli kallad för rasist, spaltmeter upp och spaltmeter ner, när det faktiskt i själva verket handlar om REALISM istället för det numera kräkframkallande ordet RASISM.

När jag läste rubriken i NSD "hennes stress delades friskt" var det nog tur att jag satt ner och läste och inte har ett ståbord till min högst privata stationära dator. Hade jag haft det hade jag nog riskerat att trilla omkull - Gissa varför!

http://www.nsd.se/nyheter/hennes-stress-delades-friskt-9637443.aspx

Men det säger nog en hel del om vad Lina Norberg Juusu själv lagt i sina värderingar om hur kvinnorollen rent historiskt har sett ut innan hon själv blev förälder. Borde man inte som 35 åring och som journalist ha lite mer insikter om kvinnorollens historik, eller är jag nu igen ute och fordrar för mycket av en vuxen människa, som även satt barn till världen.

Nog är det fråga om ett paradigmskifte bland de som förvärvat titeln förälder, därför att jag förstår verkligen inte vari Lina Norberg Juusus problem egentligen ligger. Det är som att sitta och läsa ett litet barns självömkan, som inte lärt sig att prioritera vad som är väsentligt i livet, eller inte ens att kunna stå på egna ben.

Glädjande nog verkar jag inte vara den enda som förvandlats till en skräcktant, det verkar som om jag är i gott sällskap eftersom jag nyss råkade av andra anledningar surfa in på Expressen, vars sidor jag inte besöker speciellt ofta och fann ett svar till Kitty Jutbring från Britta Svensson: http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/det-ar-nagot-sjalvdestruktivt-i-den-svenska-kvinnorollen/

Stäng av de där mobilerna som ständigt finns i handflatan varthän ni än befinner er, så skall ni nog se att tid finns både till era barn och att sköta det egna livet. Det hela handlar om prioriteringar och att ha sunda rutiner, när man är småbarnsförälder och inget annat! Nutidsföräldrar som klagar över sin föräldraroll verkar inte ha en susning om vad tidigare generationer har varit förmögna till.

Min generation föräldrar har varit en hel generation, som fått träna hemma framför TV:n eller med ett band och instruktionsbok tillsammans med våra barn. Vi hade varken tid eller ork att ränna runt på gym, ha egen PT, anmäla oss till några välkända lopp. Vi hade fullt upp med att få debet och kredit att gå ihop. Där kan man snacka om avancerade livspussel, att få det att gå ihop. För att inte tala om de kvinnor/mödrar som kom före oss.


Så här med handen i backspegeln kan jag själv ibland slås av tanken: HUR i hela fridens dar hann jag och framförallt orkade. Men på det sista vet jag svaret: jag orkade egentligen inte, men var tvungen eftersom jag faktiskt själv valt att skaffa barn. Gjorde det medvetna valet redan som väldigt ung och vet också med mig, att det är det bästa jag någonsin gjort. Det är den absolut viktigaste titeln i mitt liv: att vara mamma, att jag sedan blev farmor var en naturlig följd. Sedan blir det inte mindre av att veta, att jag också varit bonusvuxen i många olika skepnader och på senare år även fått tillskott av bonusbarnbarn och även där försökt att göra allt som står i min makt för att finnas till.

Men att läsa Linda Norberg Juusus problem är som att läsa om valen mellan att käka praliner & läsa veckotidningar, eller att låta barn få växa upp både mentalt & axla ansvar efter ålder. Till det sistnämnda gäller att barnen har vuxna föräldrar, som klarar av att vara just vuxna föräldrar. Det finns alltför många som bara drar sig undan det ansvaret. - Då tycker jag i ärlighetens namn att det är mer renhårigt att prioritera sin mobil och egentid och välja bort att skaffa barn.

Skuldbelägga sina barn för att man själv inte är vuxen att hantera sitt föräldraskap. - Hur tänker man då? Tänker man ens på, att de här små liven en vacker dag kommer att sitt och läsa vad som deras mödrar skrev om sina barn och bredvilligt delade med sig till kreti och pleti. Kan man som barn verkligen känna sig fullt ut älskad efter en sådan upptäckt. - Vi som inte fick de resurser som idag finns att tillgå, vi kunde både älska våra barn fullt ut utan att tycka att de hade tärt på våra egna liv.
Vara mor-och farföräldrar är både till glädje men kan också innebära oönskade inslag, för dem som inte har turen att det bara flyter friktionsfritt i tillvaron. Dvs. om man nu inte tillhör den nya varianten, som häromsistens fick ett alldeles eget epitet. Vad det nu var kommer jag inte ihåg, men de reste hellre runt på golfresor än brydde sig om att de hade barnbarnen.

Sedan finns det alltid mer än två sidor av ett mynt och där ber jag att få rösta med fötterna och skickar istället med lite länkar att läsa för den som behöver lite magstöd:
http://www.svd.se/okad-narhet-ger-ocksa-fler-konflikter

http://www.dn.se/insidan/lasarna-kommenterar-serien-inte-utan-mitt-barnbarn/

Själv har jag föredragit och föredrar att ta del av barnbarn och bonusbarnbarn så länge det varar. Två ögonblinkningar bort så har de börjat förskolan och tiden för de där förtroliga tillika kontinuerliga stunderna har gått förlorade. Jag hävdar vis av egen erfarenhet, att barn behöver andra vuxna vid sin sida, inte bara föräldrarna. Jag fick det som barn och lever gott på det fastän det är länge de allihop levde.

Varje tidsålder har sina egna problem att ta uti med och därför är det nog också viktigt att varje generation ägnar sig åt just det. För att veta vem man själv är i dagens samhället och få en riktig omdömesförmåga, måste man också lyfta blicken från mobiltelefonen och inse vilka prioriteringar man skall göra när man är småbarnsföräldrar.

måndag 2 november 2015

I skuggan av den stora diskotekbranden i Göteborg.

Så tragiskt det är att se dokumentären "Hat och försoning". http://www.svtplay.se/video/4375455/hat-och-forsoning/hat-och-forsoning-avsnitt-1
Den ligger ute på SVT play och kan ses till 23 april 2016.


Dessa ungdomar som var med i diskoteksbranden, som väljer att bli marginaliserade genom att ägna sig åt kriminalitet. Det som blir markant är att de har en jargong mellan varandra och att de har distanserat sig från samhället är helt uppenbart. Deras språk är märkligt att höra. Medan de andra som är med i dokumentären talar bra svenska och har gått vidare på ett helt annat sätt, men med ett stort trauma som följeslagare.

Man kan undra är hur det kommer sig att man talar, eller väljer att börja tala denna bristfällig svenska med typisk tal-jargong uttryck. Jag upplevde det även under de åren jag arbetade på den skolan jag arbetade vid, vid tidpunkten för den stora diskoteksbranden. Från att ha talat mycket bra svenska så lades den här jargong-svenskan till istället, när man anslöt sig till gänget. Varför gör man ett dylikt val?


Det som är anmärkningsvärt är hur hjälpen till dessa traumatiserade ungdomarna helt uteblev efter diskoteksbranden. Hur djupt tragiskt det är att kunna se hur det svenska samhället svek även dessa unga människor, som överlevde den stora diskoteksbranden och hade för svåra upplevelser för att själva kunna hantera situationen.

Fortfarande får dessa människor ingen hjälp och det är med förtvivlan jag ser på dokumentären. Jag är inte offer för diskoteksbranden men likväl ett offer på min egen arbetsplats, ytterligare ett offer som samhället bara vänt ryggen. Lämnad att klara sig bäst man kan och slåss för sina egna rättigheter. Det går som en röd tråd genom allt som händer människan, att man lämnas åt sitt öde och helt plötsligt finner man att förutom att hantera det man råkat ut för så har man också en kompakt betongvägg att slå sig igen.

De här stackarna som blev utpekade som ansvariga, de fick utstå ett helt  helsicke därför att de verkliga gärningsmännen gick fria och skyllde ifrån sig under 1 ½ år, innan de slutligen blev fast. Visserligen var de unga när de i samråd anlade branden, men motsvarade straffen verkligen det som det fick till följd och det som de ytterligare utsatte sina offer för, när de skyllde ifrån sig, istället för att ta på sig sitt ansvar.

Lägga ner energi på hat kommer man dessvärre inte så långt med. Men borde det trots allt inte vara en skyldighet för varje gärningsman att förklara för sina offer och om de inte längre är i livet, för sina offers efterlevande, den där frågan som man som offer, eller anhörig aldrig får något svar på "Varför".

Är det inte ett systemfel i ett samhället där man aldrig blir skyldig att förklara  "Varför" för dem man drabbat.


Säga att man måste gå vidare, är inte det också lika klichéaktigt att häva ur sig. Det är enkelt att säga för den som inte själv blivit drabbad. Bära med sig ett livslångt handikapp, eller bära på en sorg som har en tendens att bli tyngre med åren, hur enkelt är det.

Försoning. Jag har länge och ofta funderat över det ordet, utan att komma till någon slutsats. Jag tror att det är att ställa en för hög fordran på en människa att kräva försoning, även om det kanske i viss mån kan handla om någon form av försoning. Den enda försoning jag kan känna äger är en riktighet är, att det aldrig går att backa tillbaka tiden. Något kan inte göras ogjort.

I den delen kan jag själv aldrig gå vidare med det som hände mig på tingsrätten den där majdagen 1989, när jag just hade fyllt 38 år. Det är därför inte så svårt att tänka sig in i deras liv efter diskoteksbranden. Något inom en blir kvar där livet brutalt förändrade sig. Aldrig någonsin kunde bli detsamma igen.

När jag var på en musikstund i lördagskväll "när gravljusen brinner" i vår lilla gamla vackra kyrka från 1100-talet, funderade jag hur prästen tänkte, när hon tog upp det s.k. hatbrottet i Trollhättan och Anders Behring Breivik, men glömde att det var dagen efter årsdagen av den stora diskoteksbranden i Göteborg. Tala om att tänka på de som sörjer och utelämna helhetsbilden. Sörjer inte de anhöriga till dessa våldsverkare? Vad är offer och vad är förövare?  http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/01/resdag-4-5-fran-milano-la-spezia.html

Det brast inom mig, när jag tänkte på vad som igen drabbat mig bara under den sista tiden och jag kände hur alla mina egna förskräckliga sorger bara sköljde över mig. Jag hade nog gladeligen kunnat skura hela kyrkbänken jag satt på med mina tårar, som började rinna i strida strömmar. Så mycken sorg som en människa skall gå igenom i det här livet.

Men jag förstår att jag måste orka även denna gång.

Livets förluster kan te sig på mycket olika sätt, men handlar alltid ändå om personliga sorger, som livet tvingat en att gå igenom och hantera oavsett på vilket sätt det drabbat.


Om koppen halvtom eller är den halvfull. Är det verkligen ett mått på ens förmåga att tänka positivt?