Vårsolen skiner in genom fönstren och mina tankar går på högvarv i brist på möligheterna till kroppsliga aktiviteter.

Kanske är det så vågskålarna i mitt liv egentligen kommer i balans. Dessa stunder då jag drar fotsulorna genom huset i sjavig klädsel och med en loj uppgivenhet vid blotta tanken på kroppsliga aktiviteter. Stunder då jag uppskattar sovrummets lugna och omslutande värld.

Anna-Maria-Elisabeth Jerichau-Baumann med datering 1875.

Motiv: Prinsessan NAZILI Hanum, eller NAZLI Khanum. Sist den såldes på auktion gick tavlan för 32 500 €uro

Ännu en av alla dessa tvärnitar, som jag upplever att mitt liv blivit fyllt av. Först fyra veckors influensa och då livet äntligen började komma i lite normalare banor och glada tankar om cykeltur i vårsol och träning i varmbassäng åter fanns som en möjlighet, att få utlopp av det som tycks finnas inbyggt i mitt inre. Som ett kroppsligt behov. Det som jag mår bra av och som håller knopp och kropp i balans.

Så - PANG! Tre beordrade veckor av ett kompakt ingenting: inte bära, inte lyfta, inte städa, inte träna, inte äta rykande het mat, inte dricka het dryck.

Värmeångor aja baja... och det ringer ännu i mina öron "tänk på att värmeångor även bildas vid diskning, karbad och bastubad." Sedan följer fortsättningen på inte-listan: inte sola ansiktet då blodkärlen vidgas och kan ge nya blödningar.

Inte inta värktabletter med acetylsalisyra om du ofta blöder näsblod. Den uppmaningen är fullständigt onödig i den långa listan av "inte", eftersom  dylika preparat aldrig kommer över mina läppar i vanliga fall. Men resten av evighetslistan av inte. Hur mycket blir det egentligen kvar då, att göra.

Hopplöst ingenting skulle nog de flesta säga. Men det gör inte jag. Varför skriver jag nu det här. Kanske för att ge tröst åt den som ännu inte hunnit komma så långt i att hantera dylikt. Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Jag har blivit en mästare, att hantera alla upptänkliga situationer, tror att det finns en inneboende gen inom mig, eftersom jag minns mig som sådan redan som liten.

Speciellt ingentinglistor. Det säger nästan sig självt. Hur hade jag annars kunnat hantera, att sitta gisslan hos vettvilling, om ingenting-genen inte hade funnits till det yttre och det högaktiva på insidan. Det som finns och pågår på insidan kan aldrig någon komma åt om man själv inte ger medgivandet. Däri ligger den mänskliga naturen.

Men tänk så förunderligt livet kan bli permanent, att gå från ett högaktivt liv till ett liv med mest kroppsliga begränsningar.

Den omvandlingen kom i mitt eget liv som en blixt ur klar himmel, den där strålande vårdagen 24 maj 1989. Den där dagen på min arbetsplats, tingsrätten, då hela mitt liv förevigt förändrades totalt. Himmel och jord bytte plats på och den värld jag vaknade till liv till, den skulle aldrig någonsin bli densamma mer.

Har det varit enkelt. Nej, verkligen inte, allt annat vore att ljuga, eftersom samhället är föga anpassat till det som det ställt till med. Helt aningslöst dessutom om hur ondska fungerar.

Men det kan jag inte dröja mig kvar vid, mer än då det åter ramlar över mig. Men i det tillståndet blir jag allt kortvarigare vid. Inte så att det är oväsentligt, men det känns kontraproduktivt att lägga energi på det. Det har redan krävt så många år till dessa energitjuvar oavsett namnet på dem.

Igår kände jag åter hur jag är i nåd, trots den nya kroppsliga tvärniten.

Jag fullkomligen matades med uppgifter, som jag skulle ha behövt göra tidsödande research om längre fram i romanhandlingen. Är inte livet fantastiskt egentligen, att något som man bara nuddat vid tanken om vad man måste göra, bara helt plötsligt kommer serverat på silverfat. Bara att läsa innantill och handlingen i manus tar ett jätteskutt framåt.

Som en osynlig vänlig gest ifrån något större än jag själv är. Det får mig att tänka, att det förefaller finnas någon outtalad mening i även detta kroppsliga stillastående.

Därför att genast fick min romanfigur, Clara, en puff framåt i handlingen i ett av de många kapitlen: 

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2645731-sa-lang-ar-medelpenisen