tisdag 27 februari 2018

Jag känner mig lite frusen....


och inte hjälps det att jag är född i Malmberget och har bott där mina första 40 år.

Jag tyckte det var så varmt inomhus igår så jag drog ner värmen på pannan rejält. Ett misstag! När jag kom in i köket imorse var det t.o.m. kallt på golvet. Det är nog den kalla blåsten från havet som gjort inverkan. Så jag fick göra reträtt, knalla in i tvättstugan och skruva upp värmen två snäpp.

Men jag kan inte minnas att jag brukade frysa som liten, därför att min mamma lärde mig ett knep en gång, när jag tyckte att det var väldigt kallt och jag skakade av köld. Det var faktiskt sommar då, som somrarna var i norr på den tiden, dvs. en sommartemperatur på ca 15--17 plusgrader. Jag hade vägrat att komma upp från vattnet i Sandviken. 


När hon äntligen lyckades övertyga mig om att jag måste komma upp och värma mig frös jag så jag hackade tänder och antagligen såg ut som en kutryggig 100 års gumma. Då fick jag rådet att bara slappna av fullständigt och tänka mig varm. Det fungerade!


Simma och vara i vattnet har varit en livspassion som gått i arv från min mamma, som fö lärt halva kommunens ungar att simma medans hon levde. Själv brukade hon starta sommaren med att simma över hela Storsjön (Sammakkojärvi) i Sammakko. När pappas inblandning i hennes liv kom till vägrade han att låta henne simma över sjön helt ensam, utan han satt i roddbåten ett par snäpp efter henne ända bort till sjöändan, till min mammas stora förtret. Han förstörde helt enkelt den stunden som var hennes och bara hennes. Det har jag förstått i efterhand efter att ha analyserat i minnet.Jag funderar ibland om det är så det funkar för de här aporna, som ligger nersjunkna i närmsta isvak och det fullkomligt ångar av dem.

Det har jag begagnat mig av många gånger, när det kunde bli riktigt kalla vintertemperaturer. - 42 grader är det mesta jag minns, men inte sällan låg i skiftet februari som alltid var en riktig kallmånad konstant kring -35 - -38 grader. Men själv hittade jag inga dylika noteringar och det förvånade mig mycket, när jag nyss sökte på just det.

Det var först iom Tjernobyl som det hände något markant med vädret det året 1986. Det året var första gången som asfalten syntes bitvis i december i Malmberget. Jag minns det så väl eftersom jag gick ut med barnvagnen då, där min lilla för tidigt födda dotter låg. Hade det varit normalvinter hade det inte ens gått att gå ut med henne under hela vintern, eftersom hennes lungor inte var färdigutvecklade när hon föddes. Något drastiskt hade trots allt skett med vädret i samband med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Förvånande nog blev det under många år mycket kallare i Jämtlandsfjällen, dylika temperaturer som vi brukade ha vintertid var i Jämtlandsfjällen, men där ger jag nog USA skulden, som mixtrat med vädret i Norge. USA och Kina har ju tyckt att det är ok att hålla på med dylika saker.

Det får bli en favorit i repris från den här bloggen på det temat. Nu är jag visserligen ingen norrlänning utan från Lappland, men det går på ett ut:

Norrlänningar och temperaturer:

+15°C
Tar Stockholmarna på sig mössor, vinterjackor och handskar. Norrlänningen solar, för varmare än så här blir det inte i Norrland.


+10°C
Göteborgarna försöker förgäves starta upp centralvärmen i sina hus. Norrlänningen planterar blommor i trädgården.


+5°C
Malmöbornas bilar vägrar att starta. Norrlänningen cruisar i en Volvo 240.


0°C
Vatten fryser till is. Vattnet i Torneälven älven blir lite tjockare.


-5°C
Folk i Skåne håller på att förfrysa. Norrlänningen grillar den sista korven före vintern.


-10°C
Gävleborna sätter på värmen i sina hus. Norrlänningen tar på sig en långärmad tröja.


-20°C
Stockholmarna flyr till Mallorca. Norrlänningen slutar fira midsommar, hösten har kommit.


-30°C
Folk i Malmö dör av kyla och försvinner från jordens yta. Norrlänningen börjar torka tvätten inomhus.


-40°C
Stockholm krackelerar sönder i kylan. Norrlänningen köar vid den lokala hembrännaren.


-50°C
Isbjörnarna börjar evakuera Nordpolen. F21 senarelägger sin vinteröverlevnadskurs i väntan på bättre vinterväder.


-60°C
Torneälven har bottenfrusit. Norrlänningen hyr video och stannar inne.


-70°C
Den falska norrlänningen flyttar söderut. Norrlänningen blir frustrerad eftersom det inte går att lagra brännvinet utomhus. F21 drar ut på vinteröverlevnadskurs.


-183°C
Mikroberna i maten överlever inte. Samernas renar klagar över att mjölkarnas händer känns kalla.


-273°C
ALL atombaserad rörelse stannar. Norrlänningarna börjar säga till varandra ”Helvete, vad kallt det känns ute i dag”.


-300°C
Helvetet fryser till is. Norrlänningarna är ensamma.



lördag 24 februari 2018

En får va gla att en ä sum en ä när en inte ble sum en sulle!

Tror du att jag fått problem med stavningen?

Nix, men jag har varit i Vara hela veckan och där pratar man så där mysko...
Men jag har inte varit där med Herr H för att lära mig prata så, utan jag har varit där med honom därför att nu är det teckenspråk som alltmer kommer att prägla vårt liv. Det är inte mycket till hörsel som nu återstår för hans del, trots hörapparater som numera övergått till att vara formgjutna och pluggat igen allt av hans öron, så till den milda grad att han känner sig instängd i en burk. Fanns det inte sms på hans mobil skulle han inte vara kontaktbar om jag inte är hemma.


Jag däremot får stå ut med alla pipande, gnisslande och skrapande apparater som hela tillvaron består av nu för tiden. Har han glömt att slå av hörapparaterna när han pluggat ur dem så låter det som om man ristar med något vasst mot plåt. Det ljudet skär genom märg och ben, så det är bara att bära bort dem till andra ändan av huset och hoppas att ljudet inte tränger igenom där man befinner sig, i sovrummet t.ex.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma till den punkt i tillvaron där jag inte ens längre lyssnar på musik, vill bara att det skall vara tyst och stilla när jag är ensam hemma.


Det är genom Sahlgrenskas försorg vi har varit där på "korvstoppning" under flagg TSS, dvs. tecken som stöd. Jiises säger jag bara det är som att erövra ett helt nytt språk, om du nu kan sätta dig in i hur det är. Bara alla småord och språkläran sätter hjärnan på svåra prov, för att inte tala om händerna hur de skall vara vinklade. Bara att hålla isär alla begrepp vad händerna heter och hur de är vinklade, det är en hel vetenskap i sig.

Alfabetet har jag lyckats få in i mitt arma huvud, det är bara Z som verkar vara ute och valsa ute i periferin. B som är ett vridet Q också svårt att få in i huvudet. T.o.m. fulfingret får man använda, som betyder R, det kändes lite udda så där till en början. Men nu är jag så avtrubbad att jag inte ens reagerar över det längre.

Det 3 åriga barnbarnet börjar bli en fena på det här, hon vet vad alla i familjen börjar på för bokstav. Det kan hon visa med sina fingrar.

Efter en vecka, eller rättare sagt måndag-fredag, har det lyckats fastna en hel del i teflonminnet, så till den milda grad att när jag vaknat se två sista mornarna har jag legat kvar i sängen och tänkt språk/ord med handrörelser. Men jag kände igår när jag körde hemåt igen, att det var som ett enda sus uppe i huvudet och det var ju tur att det inte var samma lååååååånga resväg som det blev på måndagmorgonen, när NCC:s juveler var ute och plogade hela vägen till Alingsås och effektivt hade barrikaderat båda väghalvorna!

Ha en tid att passa och ligga och köra allt mellan 30-60 i en ändlös bilkö i snömodden, det var kanske inte riktigt det som jag kände att jag ville ägna mig åt. Det var bara att kasta sig in i kurslokalen direkt, utan att ens ha hunnit checka in, än mindre ta på sig något bekvämt på fötterna. Allt det där fick sparas till lunchavbrottet.


På tisdagen fick vi prova på att vara ute på kaféet, Nordpolen, för att konversera med händerna. Den ljudnivån var inte något för de som inte längre har så mycket kvar till hörsel. Sanning att säga är det inte så mycket bevänt med oss medföljande/hörande heller, den ljudnivån var verkligen inget att leka med. Mycket folk och helt uppenbart ett av Varas  "vattenhål", de måste ha en dagskassa av modell större. Hela tiden en strid ström både in till kaféborden men även den ständigt ringlade kön vid bröddisken, där man fick beställa.

Trevligt med servering vid bordet och att man själv inte skulle skramla runt med någon bricka.

I onsdagskväll släpade de andra med sig Herr H ut och åt, men jag låg kvar i sängen och lekte Motala med korsordstidning och en bok.
Det har blivit mycket korsord, faktiskt löst en hel tidning bara för att få hjärnan att slappna av från det ihjälstressade tillståndet. Dessutom passade jag på att åka över till Willys när de hade gått iväg. Jag införskaffade en blomma som en liten födelsedagspresent till en gammal arbetskamrat till mig, som också går på denna teckenspråkskurs. Tyckte det kändes lite trist att hon skulle behöva fylla år mitt i allt och långt ifrån sin egen familj.

På torsdagskväll hade vi lite trivselkväll med ostbricka och många glada skratt. För att inte säga helt urspårat. Gunnar lärde oss en hemsnickrad variant av "stick och brinn", som Elisabeth tyckte skulle bli mycket användbar. Tror nog att det inte bara är Elisabeth som kommer att begagna sig av Gunnars hemsnickrade...

Förstår du bara hur jobbigt det är att vifta med händerna för att säga något så enkelt som t.ex.: "du måste gå ut med soporna", antingen det eller så får man göra det själv liksom allt annat som man inte orkar försöka ge sig tillkänna med längre.


Det värsta är ju att så många tecken kan betyda så väldigt mycket och är en snårskog precis som svenskan är: http://teckensprakslexikon.su.se/manualTesta att söka så förstår du nog vad jag menar om du inte har lyckan att kunna teckenspråk redan.

Nu är det åter en gång i månaden som gäller till det är dags för nästa intensivvecka. Vi har just börjat termin 2 av 5.... phew!

söndag 18 februari 2018

Lerins Lärlingar - i SVT

Lars Lerins alla underbara lärlingar - inkl. Lars Lerin själv och hans man Manoel ”Junior” Marques - Foto: SVT

Vilket underbart program, till skillnad från alla dessa mobbingprogram som samtiden producerar i så stora mängder, att jag stundtals funderat om människorna har fått hjärnsläpp, eftersom de enbart tar fokus på att exkludera, bedöma och döma ut.
 
Jag hoppas verkligen att alla dessa människor, som känner igen sig med att ha utsatt alla dessa underbara människor som funnits med serien, får sig en riktig tankeställare över hur de har behandlat dessa unika människor. Samstämt har de vittnat om hur de blivit utsatta från omgivningen, inte fått vara den där människan vi alla är födda till att vara. Så mycket själsliga sår som de fått med sig på vägen är det som är svårt att ta in, eller ens på något plan förstå.

Men resten i hela TV-serien är bara helt underbart att få se, lyckan över att få följa dem var och en på vägen. Har du missat programmet, eller något av avsnitten så finns de på SVT Play. 
 

I finalen finns vår Drottning Silvia med, denna underbara kvinna som vigt sitt liv att finnas till. Hon gör det verkligen hjärtinnerligen och tar sig tid att möta var och en av dem alla. Det känns gott att slutligen få henne höra henne tala till dem alla med orden som är fyllda av respekt, något som få av dem tidigare mötts av ute i livet:

- Kära konstnärer, jag vill nu rikta mig särskilt till er. Ni har utforskat flera olika konstformer. Målning, skulptur, fotografi, dans och musik. Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av sitt innersta. Att låta andra ta del av ens drömmar och rädslor. Av glädje och sorg. Och det kräver mod.

Hon säger det vi alla tänkt där vi suttit fastklistrade framför våra TV-apparater.

Sedan att det står säsong 1 känns löftesgivande om att det inte blir snopet avklippt och avfimpat. Vi får av allt att döma fortsätta att följa dessa människor på deras fortsatta färd genom livet. - Jag hoppas innerligen att de talanger som visat sig finnas bland deltagarna verkligen får möjligheter att få hjälp på traven att fortsätta.



Del 1 av 6. Lars Lerin anordnar en konstskola för en grupp personer med funktionsnedsättningar i Karlstad. Han och deltagarna är nervösa inför premiärlektionen - men när de bryter isen genom att måla självporträtt sprids lugn och leenden i ateljén. Lerin tar med gruppen på utflykt till sin egen mentor, konstnären Gerd Göran, i vackra Sångshyttan. Jessica berättar om sin tuffa skoltid, medan Dennis förklarar varför han älskar uppfinningar. Samtidigt, på museet, förbereder Lars man Junior en överraskning som deltagarna sent ska glömma…

https://www.svtplay.se/video/16456758/lerins-larlingar/lerins-larlingar-avsnitt-1?start=auto

Del 2 av 6. James trotsar sina rädslor och går upp på scenen på Västanå teater. Oväntade vänskaper föds bland lärlingarna och Lars delar ut ett nytt roligt uppdrag: måla en dröm. Trots det vill en av deltagarna, Helene, plötsligt hoppa av skolan. Tv-spelsälskaren Janni får bolla idéer med sin stora idol - och de kaosartade förberedelserna för den stora utställningen fortsätter. Sökes: röd matta och raggarbilar! Lars Lerin anordnar en konstskola för en grupp personer med funktionsnedsättningar i Karlstad.

https://www.svtplay.se/video/16631294/lerins-larlingar/lerins-larlingar-sasong-1-avsnitt-2?start=auto

Del 3 av 6. Veckans konstnärliga tema, djur, resulterar i en händelserik älgsafari. Lars prestationsångest i lärarrollen börjar äntligen släppa och allt fler deltagare kommer ut ur sina skal. Timmy visar upp sin musikstudio och tar med oss på ett rörande besök hos hans 94-åriga, ryska gammelmormor. Idésprutan Jon pratar ensamhet och drömmen om att bli "en normal människa". Junior går på auktion med Birgitta, som har bestämda åsikter om porslinet på vernissagefesten.

https://www.svtplay.se/video/16723009/lerins-larlingar/lerins-larlingar-sasong-1-avsnitt-3?start=auto

Del 4 av 6. Gästläraren Kakan Hermansson rör om i grytan på Ventilgatan. Det sporrar Malin till både sång och känslosamma beslut. Den dansante gentlemannen Per gillar veckans ämne, kropp och rörelse, lite extra mycket - inte minst när hans förebild Eric Saade kommer på oväntat besök. Banden mellan Lars och lärlingarna blir allt starkare och festgeneralen Junior allt mer stressad. Dennis kämpar vidare med målningen av sin drömstad.

https://www.svtplay.se/video/16753137/lerins-larlingar/lerins-larlingar-sasong-1-avsnitt-4?start=auto

Del 5 av 6. Ljus, skuggspel och svart humor. När deltagarna får ta bilder tillsammans med fotokonstnären Aida Chehrehgosha vet deras fantasi inga gränser. Lerin tar med sig Viktor och Birgitta till en av sina favoritplatser, Väderöarna i Bohuslän, medan Timmy åker på en egen, omvälvande tripp till Stockholm. När alla återförenas avslöjar Lars en stor hemlighet om utställningen.

https://www.svtplay.se/video/16886202/lerins-larlingar/lerins-larlingar-sasong-1-avsnitt-5?start=auto
Del 6 av 6. Den stora utställningen närmar sig. Ska allt hinna bli klart i tid? Deltagarna lägger de sista, nervösa händerna vid sina konstverk och Junior preppar påfågeldräkten inför sitt stora dansnummer. Helene återvänder till skolan för första gången efter sitt avhopp. Champagnen läggs på kylning, röda mattan rullas ut och hedersgästen drottning Silvia är på väg.
https://www.svtplay.se/video/16935498/lerins-larlingar/lerins-larlingar-sasong-1-avsnitt-6?start=auto

fredag 16 februari 2018

När man håller på med genomgång av allt det förskräckliga som man samlar på sig - hittas ett och annat roligt också.

Herr H kom stövlandes in till mig som satt nedsjunken framför en massa papper jag höll på att rota i. Han berättade att han hade hittat en gammal dagbok han hade skrivit under en rehab.vistelse efter ett återfall av cancern.

Så läste han högt från en lös lapp, som han antagligen haft som minnesanteckning för att senare föra in noggrannare anteckningar i dagboken.

Så undrade han om jag kunde gissa mig till vad det hela handlade om. Jag fick ett datum och årtal att gissa ifrån. Det var inte svårt...

Dr Beatrice - tyska glasögon

Syster Christina - österrikiska
Beatrice - mörkhårig, stora tänder
Annakarin - något tyslåten

x) Nadja - pappa från Egypten, mamma tyska
Kattis - långt mörkt hår
x) Bosse - ende gossen
Anna - ung
x) Margareta - sur, eller bara allvarlig, från Avd 1.


Sedan hade han gjort en beskrivning av vad x) betydde = utan humor!
Även om jag själv inte har varit närvarande, eller träffat någon av dem så kunde jag med vägledning av de få orden skapa mig en bild av vad som rört sig i hans lilla hjärna.

Men tro nu inte för ett ögonblick att han inte hade det bra där än en gång.



torsdag 15 februari 2018

Veckans brott i SVT 1 och statsminister Stefan Löfvén är ute på röstfiske!

Alltså det börjar kännas som om min tunga är spetsad av en pennvässare av det häftigare slaget.

Nej, jag rår verkligen inte för det, det är inte mig det är fel på!

Hur kan man komma som statsminister och medverka i ett program som tar upp problematiken med den ökade gängkriminaliteten etc. och inte ha en susning om vad man talar om.

För mig är det en gåta, då borde man hellre skicka någon som åtminstone klarar av att lägga fram saken, som inte låter som något (ursäkta) Maranatamöte.

Totalt urspårad blir han när han får frågan av Camilla Kvartoft vad Regeringen tänkt göra år de kriminella gängen och den alltmer utbredda kriminaliteten.

Då börjar Stefan Löfvén rabbla hur de håller på att dra ner arbetslöshetssiffrorna... SUCK och dubbelsuck. Sedan blir det pinsamt glasklart att han inte ens besitter elementära grundkunskaper i brott och straff!

Han borde istället förklara hur det kommer sig att polisstationer runt om i landet har lagts ner!
Han borde också förklara hur det kommer sig att tingsrätter gått samma öde till mötes!

 
Själv undrar jag fortfarande efter flera decennier, vad är det för jubelåsnor som spelat rysk roulette med hela samhällssystemet som nu har fallit ihop som en sufflé.

Han vet inte ens att man på stört borde ta bort möjligheterna till straffrabatt, som några stolpskott fixat till för massor av år sedan. Så var det verkligen inte förr, utan hade  man gjort sig skyldig till 15 brott var det också 15 brott man stod åtalad för och dömdes för. - Borde återinföras omedelbart!

Inte fanns det heller möjligheten att bli villkorligt frigiven utan att man nått till det utmätta straffets längd förut. - Borde återinföras omedelbart!
När det gäller upplopp, bränna bilar, kasta sten och föremål på blåljus personal etc. - finns bara ett enda att göra för att återta kontrollen - ta in militären, eller kör ut svarta major och lasta in buset, systematiskt och ögona böj!


Det är ju helt otroligt att inga infångas & omhändertas & häktas under dylika situationer. Det är bara att omringa dem, skjut in tårgas och plocka ut en och en tills alla är infångade. - Det är samhället som skall skydda sina medborgare så att de kan röra sig fritt ute i samhället och inte få sina liv kringskurna.


Det enda som jag egentligen var ense med honom om är att man inte borde se till åldern när man dömer ut straff, är man 18 år så är man myndig. Har man gjort sig skyldig till brott och är under 21 år så döms man inte lika hårt. Helt galet och ger helt fel signaler! - NU får den svenska Regeringen och lagstiftarna lov att välja man kan inte fortsätta att skicka ut dubbla budskap längre: antingen är man myndig och räknas som vuxen vid 18 år fullt ut
 - eller så får man återgå till att myndighetsåldern backas tillbaka som den var när jag blev myndig. Jag blev inte myndig förrän jag hade fyllt 21 år.

Däremot måste man förstå att göra rätt saker, när det gäller kriminalvård. Heter det vård skall det banne mig vara det också, eljest kan de lika gärna byta namn på hela systemet. Om det inte gäller de allra grövsta brotten som mord och dråp och avancerad brottslighet, borde man verkligen införa kontraktsvård på stört! - Ett kontrakt som den dömde förbinder sig att hålla. 

Mycket enkel ekvation
1) förbinder man sig inte underteckna kontraktet sitter man av hela strafftiden.

2) förbinder man sig att underteckna kontraktet, dvs. ändra inriktning seriöst till ett liv utanför kriminalitetens bana, får man tillgång till studier, alt. yrkesutbildning, hjälp med bostad vid frigivningen, avgiftning och vad som kan tänkas behövas för att leva ett normalt liv. - Så snart man bryter kontraktet och inte följer det, då sitter man helt enkelt av straffet och har därmed förbrukat sitt kontrakt.

Som det är nu ges inga alternativ, eller ens möjligheter att skapa ett liv utan att åter hamna i kriminalitet. Vid avtjänat straff står oftast de kriminella polarna och väntar. Har man då skrivit på ett kontrakt har man också det att följa, frivården kan med fördel omdanas därefter.


Man skall alltid ha friheten att kunna välja ett liv utan fortsatt kriminalitet, det har man inte idag.  

De här personerna som är födda in i kriminalitet, eller infångade tidigt i gängkriminalitet känner oftast inte ens till att livet kan levas på ett helt annat sätt, de vet helt enkelt inte om, eller oftast inte ens förstår att de har egna val som de kan träffa.

Inte helt sällan har de blivit itutade att det är det här enda valet de har.

Man behöver oftast bara ställa den enkla frågan vad de drömde om att bli, när de var barn för att få helt andra svar än de förväntade. Oftast är den drömmen så långt undantryckt att de själva inte ens är medvetna om den, man får helt enkelt vänta in svaret någon dag. Ibland tar det ännu längre tid.

Vara observant vad som är deras starka sidor och föra samtalet om att ta en annan riktning i livet gör faktiskt stor skillnad.

Det är en del som väljer brottets bana och att samhället kan dra åt helvete! - Men då får väl samhället visa de individerna att det är inte det som samhället accepterar.

Jag har sagt det förr och jag gör det än en gång, återinför allmän värnplikt men inte till absurdum, som det var förut, när folk åkte in i fängelse för att man vapenvägrade, eller hade barn & jobb som inte kunde kombineras ihop med en allmän värnplikt. Ur den grundutbildningen kan man sedan lotsas vidare till en massa yrken, det finns egentligen inte en enda yrkeskategori som inte kan ta sin början från en allmän värnplikt.

Värnplikt behöver inte och skall inte betyda att man tränar för att skjuta ihjäl sina medmänniskor, det är oerhört många yrken som kan komma ut från en dylik grundutbildning. Dessutom har jag en stark känsla av att skall man lyckas klara den nya generationen från den alltmer tilltagande psykiska ohälsan, skall man nog satsa på att göra dem mobiltelefonfri. 


Det är ju helt sjukt som samhället har blivit, när gammal som ung går omkring och ser ut som om de är av gamsläkte...


Så snälla redaktionen för SVT "Veckans brott" ta inte in fler politiker om ni inte kan ställa dem de rätta frågorna till dem! Får de mala på själva kommer snart alla program vara en sörja av valpropaganda, dvs. tomtugg!

onsdag 14 februari 2018

Är alla hjärtans dagar bara Alla Hjärtans Dag?

Ibland verkar det bli mest brustna hjärtans dag.

Dagar så jag mest av allt bara har lust att åka och lägga mig under en stubbe i ett år och inte tala med någon, inte höra ett enda ljud mer än skogens ljud, inte behöva prata med någon alls, bara få vara tyst utan att behöva fixa något överhuvudtaget, inte behöva vara duktig, inte behöva vara tålmodig, inte behöva vara den som skall vara så förstående... inte och inte.

Så här kan det gå till när jag försöker att vara tolk i en värld som inte längre är begriplig. Det har allt oftare föregåtts av några dagars ideliga nedslag i ämnet, eftersom inget blir ordnat på egen hand om jag inte ligger på.

Eftersom allt har blivit långa segdragna processer för att ens klara ut det mest enkla här i världen kan det bli nog så tröttsamt. Idag var det dags igen, en skitsak som nu tagit torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag utan att saken har ordnats upp. Alltså onsdag och jag förstår att nu hänger det på mig igen om det skall ordnas upp innan jag skall åka bort. 

Jag vill gärna ordna upp det också annars går tankarna på tomgång över allt jag inte har hunnit fixa, ordna, dona. Lager av saker på hög har en tendens att tränga sig in i nattsömnen, som redan är intecknad av mina egna kroppsliga smärtor.

Så sitter jag i telefon flera timmar. Det tar tid numera att sitta och vänta i telefonköer för att kunna få prata med någon.

Det har föregåtts av många önskar du tala med månen, tryck 1, önskar du tala med jultomten, tryck 2, önskar du tala med underjorden, tryck 3 och när jag suttit i tre/fyra dylika köer och klockan tickar iväg, börjar det krypa i hårfästet och vetskapen över att leva i tjära gör sig påmind. Men jag biter ihop eftersom jag förstår att ordnar jag inte upp det här och skaffar de saker som behövs så blir det bara ännu en ny trave, som inte blir åtgärdad och den här gången är det alltför dyra saker som bara skall bli liggande, igen.

Ändå är telefonköerna den lätta biten i det hela. Det värsta är ännu inte ens där...


Jag: vad var det du skulle ha? Var det en sån eller sån?
Jag räknar upp de olika alternativen, som jag nu vet genom att ha tagit reda på det, är de som står till buds och jag sitter och talar i telefonen med ny försäljare som helt plötsligt har ett alternativ, som inte har framkommit tidigare.
Jag ber att få gå ifrån och fråga, lägger luren ifrån mig och går ut i vardagsrummet, men

Motfrågan låter inte vänta på sig: vem pratar du med? 
Jag: vad har det med saken att göra vad jag skulle köpa? Skulle jag köpa en sådan modell X eller är det en modell Y?
Motfråga: vem är det du pratar med?

Så följer en uppräkning över vem jag kan tänkas tala med. 

Är det med sonen jag talar med undras --- Jag stålsätter mig därför att det spelar ändå ingen roll vad jag säger, budskapet går ändå inte fram vare sig hörselmässigt eller mental. Tillslut verkar budskapet ha gått fram. Det är inte sonen jag talar med!

Jag tackar för mig och lägger på telefonluren med att jag kommer in imorgon med sakerna och får hjälp.


Det finns liksom ingen anledning att blanda in hela världen jämt för minsta skitsak som skall ordnas. Jag har valt bort alternativet sonen av den enkla anledningen att han sitter på jobbet och istället har jag tagit reda på det olika tekniska alternativen och nu istället nu ringt olika affärer för att höra vad det är för tänkbar prisskillnad. Hellre i telefon än ut och in i bilkö och bil, som mitt rationella jag aldrig prioriterar och aldrig heller har gjort.

 
Detta sker dessutom efter att jag tillbringat förmiddagen i telefonluren med att utröna det tekniska, fastän jag själv hade egna planer om vad jag skulle göra av den här dagen. Tänkte röja hemma i bokhyllorna och sortera in papper, kanske rent av också.... Men än en dag har gått åt till sådant jag inte hade tänkt mig och jag inser att det nu är dags att än en gång avbryta försöket, efter att i vart fall har kommit steget närmare en lösning. Jag inser att jag får ta med mig lådan och åka iväg till närmsta affär som kan hjälpa mig att hitta rätt grejor. Men det får bli imorgon. Jag möts av två frågande ögon när jag samlar ihop prylarna och lägger ner dem i lådan.

Jag: jag har pratat med många nu för att försöka att få tag i det du skulle ha. Det hade bara blivit så mycket enklare om du hade svarat på vad du vill ha för modell. Allt kan inte bli hängande jämt.
Motfråga: Vem har hängt sig?
 
Jag mumlar för mig själv "ingen, men snart har jag gjort det". Jag suckar djupt mentalt och tänker på hur det känns som om jag själv håller på att fångas in, hamna i samma tillstånd, där verkligheten blir alltmer bortom allt.

Dagarna blir ibland fyllda med dylika situationer. Jo, jag vet, man skall ha tålamod. Men ibland orkar jag bara inte, jag rämnar, spricker i sömmarna, går sönder en liten bit i taget.

Men precis när jag försöker få igen locket hör jag hur jag åter kommer att fångas in igen.


- Kan du köpa med dig lite mjölk ikväll?

- Jag vet inte om det är öppet på affären när vi åker hemåt igen, svarar jag.
- Men de har nog öppet på affären till 10, hör jag rösten säga.

Jag drar en djup lång mental suck och känner mig jagad in i märgen. Gråten hänger i halsen som en enda stor gråtklump, när jag istället säger.
- Jag tror du överlever om du inte kan dricka mjölk inatt, jag hade tänkt få koppla av ikväll när vi skall ut. Jag kan köpa mjölk åt dig imorgon istället.

Idag på morgonen hittade jag en fin inbundet bok med mjuka pärmar och bladguld, som jag fått av Herr H 20.9.2002 under en resa i Paris. Det var inte mycket skrivet i den. 
- Ett vad som slagits 6.2.2004, som jag senare skulle visa sig att jag förlorat. 
- En underlig dröm 15.3.2004, som var antecknats i blyerts helt uppenbart så snart jag hade vaknat- Jag hade också noterat att det var ett helt otroligt bra romanförslag. 
- Dottern hade skrivit något i den.

 Men på försättsbladet hade jag själv skrivit -
 den där dagen i Paris:                                
                                             

En del sparar Gud.
Det är för att
någon skall vara kvar
att sörja de döda.

Var det ett budskap till mig själv för att överleva den här morgonen, som hade kastat mig tillbaka i det som borde få vila. Det var så min morgon hade startat, telefon och mail om det fruktansvärt smärtsamma, som skrynklas ner av vårdslösa händer.



 

tisdag 13 februari 2018

Sverige uppmanas att hämta hem gripna IS-svenskar.

Det finns ingen som helst anledning att öda pengar och energi på personer som gjort egna livsval. 

Sverige har inte någon förpliktelse att hämta hem dem.

Ställa dem inför rätta, eller om de ens blir ställda inför rätta i Sverige, skulle bara innebära ett fullständigt slag i luften. 

De kan ta det straff i det landet där de befinner sig, det brukar narkotikasmugglare o.dyl. få göra i de länder där de fångats in. Jag kan svårligen förstå varför IS-anhängare skulle hanteras på ett annorlunda sätt. 

Den extrema sunni-islamistiska gruppen har gjort sig ökänd för sin fanatiska tolkning av sharialagar och behandlingen av de som inte delar deras tro. Hänsynslösa massavrättningar, halshuggningar, steningar, korsfästelse och våldtäkter hör till vardagen för miljontals människor som inte lyckats fly IS i dess aggressiva framfart.



Efter alla andra krigshärdar och militära övergrepp mot människor, som de drabbat har införts särskilda domstolar att hantera dylikt. Jag kan svårligen förstå varför man skulle hantera saken annorlunda denna gång.

Sverige har inga möjligheter, lagstiftning eller ens någon planering för att hantera dessa personer som anslutit sig till IS. 


That´s it!



söndag 11 februari 2018

Yngve har namnsdag idag och jag ler med hela nyllet vid blotta tanken på det namnet.

Herr H tog med sig hammare, bordskniv och så tog han faktiskt med sig kompostpåsen, när han gick ut genom ytterdörren i morse endast iklädd morgonrock.

Erkänna. Du undrar nu vad som var på G... 

Inget mer intressant än att han skulle hämta in Göteborgs-Posten från brevlådan. Minusgrader och kalla vindar från havet, då fryser det mesta till. Nästintill omöjligt att få upp dragdörrarna och bagageluckan på bilen, man får köra en stund för att de skall gå att öppna. Så det är tur att framdörrarna har vanliga dörrar, de kan var nog så knepiga att forcera dylika dagar.

Samma problem med is i låset är det med brevlådan. Märkligt nog tog han med sig kompostpåsen vilket förvånade mig oerhört, trots att jag satt där vid matbordet och var mer än lobotomerad med håret som en obäddad soffa. Kanske var det i avsaknad av kyrkbesök med bedjan om syndarnas förlåtelse, som fick honom att göra detta fullständigt otippade drag med kompostpåsen. Det är annars inget han direkt har på första priolistan trots att han kan passera komposttunnan hur många gånger som helst en och samma dag.

Jag lyckades med bragden att sno första delen av GP, när han i ett obevakat ögonblick satte på sitt kaffe. Nej, vi dricker inte samma kaffe. Han dricker sedan massor av år tillbaka enbart Zoegas, Mollbergs blandning och jag har lärt småbarnen hur det kaffet smakar. Det har de och jag vansinnigt roligt åt! Små hjärnor små glädjeämnen.

När jag frågar hur farfars kaffe smakar, sätter de två fingrar i närheten av den öppna munnen och säger äääähhh, ungefär som om de skall stoppa fingrarna i halsen och kräkas. DET tycker vi är himla roligt.

- Se nu vad du har lärt barnen, säger Herr H. 

- Men det är ju sant. Ditt kaffe smakar ju så. Fullständigt odrickbart.

Dagens namnsdag står varje dag i Göteborgs-Posten och jag såg när jag snabbläddrade igenom tidningen, att det var Yngve som har namnsdag idag. Vem heter då Yngve tänker du kanske, som gör att det särskilt måste uppmärksammas.

Jo, det är namnet på en av mina romanfigurer som heter Yngve, men han har ett betydligt längre namn än så, ett namn som trillar runt i mina skrattmolekyler. Men vad det är vill jag inte avslöja, eftersom jag ärligen snott det av en spirituell och rolig ordbajsare, som brukar använda hela det långa namnet som sitt alias.

Den andre Yngve stod faktiskt i vårt vardagsrum under många år, han blev bara alltmer krokig och tillslut såg det ut som han led av permanent ryggskott. Men om det var av sviterna efter tidigare vanvård och ålderdom han slutade sina dar, eller om han inte klarade av ännu en omställningen till ännu en tillvaro i vanvård, som den städslade blomvattnaren som vi lejt in vid en semesterresa hade att erbjuda honom, det har jag inte den blekaste aning om.

Yngve ville i vart fall inte längre hänga med. Vem vet han kanske inte gillade att ständigt vara föremål för våldsamma gapskratt, när någon ny person anlände huset och undrade över den udda växten, som skilde sig markant ifrån resten av den frodiga djungeln i sina krukor på golvet.


Yngve var en av de mer sällsamma växterna jag någonsin sett. Han var faktiskt det fulaste jag någonsin har sett i växtform, men med tiden uppstod tycke mellan mig och Yngve. Egentligen hade Yngve nog en gång i tiden varit en yvigt grön yuccapalm, dock var nog det innan han började vanvårdas på detta kontor där han av längden att döma hade stått väldigt många år.

Jag glömmer aldrig när Herr H kom invirvlandes med Yngve, glad som en lärka ungefär som om han skulle förevisa något av världens sju underverk. Jag stirrade på yuccapalmen, eller rättare sagt det som en gång nog hade varit en yuccapalm, men nu var en lång och krokig pinne med något fluff där upptill, som Herr H ställde ner på vardagsrumsgolvet med en smäll. Överlycklig över att han hade lyckats rädda Yngve från närmsta soptunna dit han skulle ha förpassats.


Hur yuccapalmen hade fått ett sådant namn som Yngve undrade jag. Det visade sig att det var efter en av cheferna som han var döpt efter: lång och torr.
Men så hände det sig sommaren 1995 som var ovanligt lång, torr och varm, att chefen Yngve blev passionerat förälskad i en trevlig kvinna i kontorskomplexet, som enligt nyssnämnde sagesman bara räckte chefen Yngve upp till de nedre regionerna. Visserligen förstår jag att chefen Yngve var lång, men att damen ifråga bara skulle ha räckt honom upp till de nedre regionerna tror jag inte ett smack på.

Men genast döpte kontorspersonalen om yuccapalmen till: lång torr och het, än en gång efter sin namne chefen Yngve.

Vid närmare eftertanke känner jag också en Yngve, som verkligen hette så. Han var också ovanligt lång och jobbade på brandstationen i Gällivare. Men den Yngve var verkligen inte torr, han och hans fru Anita, som inte heller var speciellt lång, har jag mycket glada minnen ifrån. Många glada skratt fanns i umgänget med dem. Minnen som gör mig alldeles glad att tänka tillbaka på.

Snorres Yngve - konungasagan
 


lördag 10 februari 2018

Filmen "The Post" handlar om hur president Nixon och tidigare presidenter förde hela den egna befolkningen bakom ljuset ang. kriget i Vietnam.

När sanningen äntligen flöt upp till ytan genom en visselblåsare, gjorde Nixon precis allt som stod i hans enfaldiga makt, att dölja vad han själv och även hans föregångare på presidentposten undanhållit den egna befolkningen. Han gjorde precis allt för att strypa möjligheten för den fria pressen att trycka sanningen som undanhållits befolkningen.

Dessa presidenter och makthavare hade under så många år skickat sina egna unga människor till något som inte var något annat än en regelrätt slakt.

Det här med fri press det existerar inte ens här i Sverige, för den nu som trodde på motsatsen. Maktens människor behandlar medborgarna som sista klassens slavar.

Se den och inse att den här maktkampen den pågår ännu. Jag tror verkligen inte att den "lille raketmannen" enbart är galen, utan han känner sig hotad och trängd av USA:s närvaro med sina krigsfartyg, som ligger och guppar i denna del av världen, där de inget har att göra egentligen. Amerika gränsar överhuvudtaget inte till de länderna.

Läst i någon av tidningarna om hur president Trump hålls skyldig för börskraschen och landets miserabla ekonomi. Det är ju bara kvalificerat skitsnack. Jag har skrivit och sagt det många gånger, sluta upp med att slänga ut pengar på att slå ihjäl varandra och världen blir alldeles underbar att vistas i.


Maktmänniskor som hela tiden trampar över andra har jag inte så mycket till övers för helt enkelt och vad de än försvarar sig med. Det finns i själva verket inte något försvar mer än en massa dumma ursäkter travade på varandra. Den mer enfaldiga än den andra.

I år är det valår i Sverige och redan har man börjat se tydliga tecken på hur maktmänniskorna gör precis allt för att behålla den makt de för länge sedan borde ha lämnat ifrån sig.


Fler filmer om dårarnas paradis är under uppsegling, dessa och övriga intressanta filmer kommer jag att se. Bio är bra avkoppling bara de här biografmaskinisterna kunde inse att biobesökarna inte skall behöva ha med öronproppar för att inte lämna biosalongen med hörselskador.




tisdag 6 februari 2018

Jag undrar om det gått smittskyddsläkarens näsa förbi, att det grasserar någon form av epidemisk tårtsjuka i Sverige?

Själv får jag nästan kväljningar när jag ser alla dessa skapelser, eftersom de verkar vara rena rama sockerorgierna i form av tjocka lager med marsipan, sockerpastor o.dyl. i alla upptänkliga former. Too much av precis allt...

https://www.google.se/search?q=t%C3%A5rtor&client=firefox-b&dcr=0&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjSvZD0xZHZAhXFalAKHYjZAkQQ_AUICigB&biw=1680&bih=925

 
de ena värre än de andra:

https://www.google.se/search?q=dekorera+t%C3%A5rtor&client=firefox-b&sa=X&dcr=0&tbm=isch&tbo=u&source=univ&ved=0ahUKEwiT66HvxpHZAhVDJ1AKHQqZB2YQsAQILQ&biw=1680&bih=925
det vimlar av hemsidor där man säljer sockerpasta, nästa så jag känner att det har skapats någon form av nytt drogberoende av socker... gaaah...

https://www.google.se/search?q=sockerpasta&ie=utf-8&oe=utf-8&client=firefox-b&gfe_rd=cr&dcr=0&ei=dMN5WvPhApLZ8Aevj4WQDw
Det underliga är att nästan inga skriver vad bottnarna innehåller i alla dessa svulstiga tårtor. Man visar bara stolt upp sina sinnrika konstverk. Ibland tänker jag: det är nog bara en träplanka som de har dekorerat för att hålla sig konstnärligt sysselsatta. Handens intelligens vill ta överhand i människan när hon är i eller söker jämvikt.

Visst är det otroligt vackert med alla dessa konstnärliga bakverk, men är det inte smaken som är det väsentliga, eller har jag nu blivit sådan gammal förstockad tant att jag inte förstår mig på det här heller.

Allt skall tydligen handla om yta, sedan vad innehållet är verkar inte ha någon som helst betydelse. Det är som ute i det verkliga livet, allt skall se ut på ett sätt som föga har med verkligheten att göra. När det sunda och verklighetsnära i själva verket är något helt annat: Eller vacker utan spackel som min yngste son brukade säga om tjejer som inte hade drunknat i de orimliga idealen, de ena mer skruvade än de andra.

När jag tänker tillbaka på de födelsedagstårtor jag skapat till mina egna småbarn i form av tåg med vagnar, sko, delfin odylikt, då bleknar de och försvinner som något väldigt amatörmässigt.
Fastän jag känner att de nog var betydligt mer balanserade i dekoration och utformning, både till det yttre men i allra högsta grad i det inre.

Nu för tiden är det enbart Herr H som vill ha tårta till födelsedagen och det är ganska enahanda val, eftersom det antingen är marängtårta med grädde och glass, eller prinsesstårta. Det ger definitivt ett begränsat urval av utsmyckning, eftersom den första dör tämligen snabbt, faller ihop som en sufflé och den andra är ganska strikt utformad.



Under den första perioden när jag hade gått med i Baka var det frosting och cupcakes tillsammans med macroner det som tycktes ha invaderat Sverige. Det var samma ute i alla caféer. Samma utbud överallt. Jag förstod aldrig varför och jag skall ärligt säga att jag varken köpte någon cupcakes med frosting, eller någon macron. De signalerade enbart sockerbomber till gränslandet kräk.

https://www.google.se/search?q=cupcakes+och+frosting&client=firefox-b&dcr=0&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwiDmN6YyZHZAhWFLlAKHUZpDekQ_AUICigB&biw=1680&bih=925


Hur kunde dessa fenomen ta sig form överallt undrar jag ännu förvånat:

https://www.google.se/search?q=macroner&client=firefox-b&dcr=0&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjd78zx0pHZAhVGZ1AKHagHCYEQ_AUICigB&biw=1680&bih=925


Undrar du nu hur det kommer sig att jag sitter här och grubblar över dessa fenomen. Då måste jag kanske berätta att "på min tid" verkar vi mest ha varit hängivna åt kläder. Baka sju sorters kakor brukade gamla tanter göra och bjuda på kafferep. Vi hängav oss åt kläder, det var kjolar i midi, maxi eller ännu tidigare kortkort. Inte i mängder så att några stackars syslavar måste sitta och leverera till rena svältlönerna i något fjärran utnyttjat land. Utan det fanns på den tiden en inhemsk tekoindustri.

Mycket som hann hända bara under min tonårstid: Flower-Power, Paseleymönstrade kostymer, långklänningar, Courrege och Op. Det var inga tröstätningsorgier som förekom. Visserligen vet jag de som verkade göra alltför täta inköp av lösgodis vid närmsta kiosk där de plockades ner av expedit med tång i pappåsar. Men det var inget som var på det sätt som är nu, när rader av stora burkar och självplock finns precis överallt. Nu handlas det inte alltför sällan kilovis.


Så himla fjärran det känns när jag tänker tillbaka på den tiden. Nästan så jag ibland funderar om vi är någon utdöende kvarleva, eller om det nya folket är Ufon nedstrålade från någon fjärran galax, som är knepiga att förstå sig på. De verkar  tröstäta bakverk, godis, chips och från hamburgerställenas utbud, eller så går de omkring med en mobiltelefon i ena handflatan hela tiden, antingen eller och inte helt sälla både ock.


Jag gick med i en FB-grupp "Baka", eftersom jag i min enfald trodde att det kanske skulle kunna bli lite inspiration till genren baka, lite nya roliga matbröd med någon ovanlig fyllning eller kryddning. Jag trodde att det kanske skulle handla om lite nya recept på annat än rena sockerchockerna och bakverk som är fullkomligt översnöade av florsocker, när det någon gång tittar fram något annat än tårtor och som var för ett tag sedan: cupcakes & macroner.

Råkar man hitta något matbröd bland flodvågen av sockerskapelser då har man riktigt flyt.

I julas gick jag på en riktig nit. Jag tänkte att vi skulle ha något annat än den sedvanligt danska ris à la mandel till efterrätt, som en av mina telningar bara älskar och säger att det är ingen julafton utan den efterrätten till kaffet. Eftersom jag var vissen som en utblommad tulpan och hade invasion i ena lungan, frågade jag dottern om hon kunde tänka sig att baka något som sett relativt hyfsat ut. Det var en skapelse som hette "Vulkanbullar" med vaniljkräm i.
 

Jag skärskådade inte receptet. Så mycket jäst till så lite degvätska kan inte smaka annat än mycket jäst, men den insikten nådde mig först när katastrofen redan var ett faktum och jag kände jästdoften trissa över vaniljkrämdoften.

Min stackars dotter stod med en deg som jäste ur bunken flera gånger om. Hon  bakade ända fram till det var dags att dra iväg uppför backen till en av storebröderna där vi skulle fira jul.

Visst var bullarna vackra, men de blev naturligtvis enorma p.g.a. orgien av jäst och smaken av jäst i bullarna var överväldigande. Jag smakade på en bulle när de hade legat till sig ett par dagar i brödburken och då hade jästsmaken avtagit något. Men jästsmaken var alltjämt förhärskande.

Däremot hittade jag ett spännande recept som någon hade posta i FB-gruppen "Baka" och som jag ännu inte testat... det är ajabaja ännu i min kosthållning. Men när jag väl är där skall jag nog testa ett mycket annorlunda sätt att baka matbröd på.


Ett recept som hette Faster No Knead Bread och är gjort på enbart 4 olika ingredienser.

http://www.jennycancook.com/recipes/faster-no-knead-bread/


Översättningen av recept & tillvägagångssätt är följande och det som är bra är att det finns en introduktionsfilm till, vilket i det här fallet kan vara bra med tanke på att det inte är bakning av matbröd på traditionellt sätt. I alla fall inget jag känt till tidigare:


360 gram mjöl alt. brödmjöl
1/4 tsk torrjäst eller färsk jäst för bröddegar (1 g)
1 tesked salt (6 g)
1 1/2 koppar kokt varmvatten (=354 ml) - ca 55 grader Celsius

Instruktioner:Blanda mjöl, jäst och salt i en stor skål. Rör i vatten tills det är väl blandat.
Lägg på plastfolie och låt stå vid rumstemperatur i 3 timmar - 5 timmar.
Efter 3 timmar blir degen puffig och lätt bubblig. - Häll ut den på välmjölad yta (bakbord) + ca 2 matskedar som man strör över degklumpen. - Använd därefter en skrapa och vik degen åt lite olika håll ca  10-12 gånger och forma den till en grov boll.

Lägg i smörpapper i en skål och lyft över degbollen och täck med handduk. Låt stå i rumstemperatur i ca 35 minuter.Sätt samtidigt en emaljerad/gjutjärnspanna med lock i ugnen (nedre falsen) och förvärm den till 450 grader Farenheit (dvs. 232 grader Celsius).

När ugnen kommit upp i  450 °F=232 grader Celsius, använd ugnshandskar för att lyfta ut emaljerad/gjutjärnspannan, lyft smörpapper och deg från skålen och lägg försiktigt ner den i den heta gjutjärnspannan och lägg på locket. Sätt in den i ugnen igen och låt den stå där i 30 minuter.
Ta ut gjutjärnspanna ur ugnen, ta bort locket och smörpappret. Sätt tillbaka degbollen direkt i den emaljerade/gjutjärnspannan och ställ in den i ugnen UTAN locket.  Grädda i 15 - 30 minuter beroende på hur krispig ytan man vill ha.
Lägg brödbullen på galler och låt den svalna något innan man skär brödet.









måndag 5 februari 2018

Den kritikerrosade filmen Euphoria fick mig att inse något som är trösterikt att tänka på i den situation jag själv befinner mig i.

Handlingen till det yttre:

Efter att ha levt många år utan egentlig kontakt, vill Emelie återförenas med sin storasyster Ines. Systrarna möts upp för en resa mot en mystisk plats någonstans i mitten av Europa. Fullständigt främmande för varandra och med olika livssanningar konfronteras de med sina livsval och börjar närma sig varandra på nytt. Samtidigt går det upp för Ines vad Emelies egentliga anledning med vistelsen är.

Alicia Vikander och Lisa Langseth visar att de två är en mycket lyckad kombination inom filmskapandets värld.


Jag skall inte på något sätt avslöja vad den egentliga anledningen till vistelsen är eller ens handlingen, därför att jag vill verkligen inte förta filmens kärna, utan vill överlämna den helt och hållet och obefläckat till den som tänkt sig se filmen.

Själv hade jag i vanlig ordning valt att inte läsa några recensioner, där man har en tendens att vända handling och tyckande ut och in och därmed förta hela filmupplevelsen. Det vore som att ha tjuvkikat på julklapparna kan jag tycka.

Det enda jag visste när jag gick in på biografen var vilka som spelade med i filmen och vem regissören var och att det handlade om två systrar. Det var allt. Mer behövde jag inte veta. Jag har svårt att förstå varför man vill veta allt om en film ner till mikroskopiskt analyserande, innan man ens går och ser den.



Jag känner igen mig i filmens handling till det yttre, eftersom det finns ett kitt mellan filmens systrar och även i mitt eget fall, mellan mig och min syster, som inget kan påverka när allt annat är bortskalat.

Även om man är systrar har man olika upplevelser av händelser i familjen av den enkla anledningen att man är två vitt skilda personer, har vitt skilda liv, hur väl man ändå i grunden är sammanlänkande av det faktum, att man är just systrar och i grunden har en unik relation till varandra. En samhörighet som går utanför allt annat i slutändan.

I det unika finns smärtan som gränsar till det outhärdliga när livet ställs på sin spets.
 

Allt här i världen behöver inte analyseras och pratas sönder, eftersom livet självt inte är inrättat på det viset.



Se den och ställ dig själv de frågor som blir hängande kvar i luften att besvaras av dig själv.

söndag 4 februari 2018

Prinsessornas kokbok - Husmanskost och helgdagsmat - av Jenny Åkerström och en och annan flyktande tanke.

Det doftar förrädiskt gott i hela huset och jag har försökt att retirera bort till arbetsrummet, men kan inte undfly dofterna som dallrar i näsborrarna. Herr H står i köket och gör något som jag inte vill veta något om, jag råkade nämligen väga mig imorse när jag steg ur duschen. Det han lagar ingår definitivt inte i min meny!

Smaklökarna krullar ihop sig i längtan och mina tankar flyger iväg innan jag vet ordet av. Det är en sådan dag när jag önskar att jag egentligen satt strandsatt på någon fjälltopp och spanade ut över nejden.

Imorse hämtade jag dottern vid Landvetter flygplats. Hon hade varit på styrelsesammanträde på andra sidan jordklotet, passat på att ta några semesterdagar samtidigt och upplevt helt andra råvaror och maträtter. Fylld av råvaruinspiration och nya anrättningar blev en enda evighetslång berättelse från Landvetter flygplats in mot Göteborg.


Det var bara en enda gång någonstans bortom Bårhults Företagspark som jag kände men urk då. Hon berättade att hon faktiskt hade provat att äta ostron. Urk, tänkte jag direkt, bara hon nämnde ordet ostron.

- Hur vill någon äta något som liknar snorkusar i saltvatten, sa hon.
- Ja, fråga inte mig, sa jag. Jag har bara ätit ett enda ostron i hela mitt liv och jag kan säga att det är inget jag överhuvudtaget kommer att stoppa in i min mun någon fler gång. Det var inte läge att spotta ut det i servetten heller.
Hon fortsatte:
- Det fanns kalla ostron och det fanns varma ostron med....
och någon minuts utläggning om ostron följde innan slutknorren kom:


- det var bara att inse att här gällde det att svälja snabbt, sa hon.

Det är bra, tänkte mitt bättre jag, uppehåll dig vid ostronen så skall jag försöka att glömma alla anrättningarna av hummer, avokadoröror och allt det där andra du berättat och inspirerats av.

Nu åtskilliga timmar efteråt kommer jag på mig själv med att sitta och drömma om mat. Vad händer i huvudet sådana dagar kan jag inte låta bli att fundera över. Kan man ha drabbats av någon hastigt påkommen bulimismitta dylika dagar.

Små flyktiga smakminnen rör sig i mitt huvud, ända tills jag slutligen hamnar med tanken vid en vit trekantig burk, som står där på handdukshyllan som yngste sonen gjort till mig i skolslöjden dvs. i mitt förr förr förr förr förr förr förra liv. På den vita burken står det Knäckebröd. Om man tar tag i den mörkblå knoppen som finns på locket till denna burk, uppenbarar sig min värsta frestelse här i livet: Leksands knäckemackor.
- Ajabaja, inte en enda knäckemacka med smör på, säger mitt bättre jag.
- Äh, en enda... eller två... eller tre... kan väl inte skada, säger den där typen längre in i mitt huvud som älskar när jag gör som jag inte borde göra: Hänge mig åt knäckemackeorgier med smör på.


Jag försöker avleda tankarna från tuggvänliga goda trekantiga knäckemackor med smör på genom att gå bort till rummet där alla kokböcker står i ett av bokskåpen. Jag öppnar glasdörrarna och tar ut alla fyra delarna av Prinsessornas Kokbok - Husmanskost och helgdagsmat. Skrivna av Jenny Åkerström-Söderström. Innehavare av Jenny Åkerströms Husmodersskola, Stockholm.

Jag läser och bläddrar på måfå i dem alla fyra, sedan har tankarna på knäckemackeorgien äntligen dragit förbi. Nu har mina tankar istället landat än en gång vid hur tiderna förändrats. Min mamma gick i husmodersskolan i Malmberget, men var bara 6 år när den första av Prinsessornas kokbok utkom 1931, de andra delarna 1932, om det nu är alla delar jag har. Jag själv hade ett ämne som hette skolkök, där man fick lära sig att laga mat och baka. Kokboken från Läroverket har jag ännu kvar, den är blåvitrutig. Men min riktiga husbibel fick jag julaftonen 1968, Bonniers stora kokbok.


I Folkskolan hade killarna träslöjd och tjejerna fick ha syslöjd. Jag hade hellre ägnat mig åt träslöjd om jag hade fått välja, eller allra helst tekniska uppfinningar. Det var en hobby jag hade redan innan skolåldern. Det fanns inte en enda väckarklocka som gick säker i vårt hem. Jag demolerade varenda en så snart jag hade satt klorna i dem och tillverkade något annat av delarna. Dvs. de jag kom åt. Min pappa låste tillslut in en av de senare nyinköpen i sitt nattygsbord! Det kallade min storasyster lock-in-clock-in eftersom jag gick bet på att dyrka upp det förbenade låset i lådan.

- Ha! sa en av de intagna kvinnorna, när vi kom att snacka om att forcera diverse modeller av lås. Det var när jag arbetade vid KVA Sagsjön. Hon påstod att om jag trodde att min nya bil hade ett lås som inte kunde forceras då trodde jag fel. Det fanns inte ett lås som hon inte kunde passera!
- Varför sitter du här då, undrade jag.

Men sedan hade hon helt rätt i att jag var helt värdelös om jag inte ens kunde få upp nattygsbordets lås. Så hamnade vi i en till diskussion där de undrade varför jag låste in de vassa verktygen nere i keramiklokalen.
- Jag måste göra det enligt säkerhetsföreskrifterna, sa jag.

- Bah, de pillar vi ut vilken sekund som helst, sa de samstämt.
- Visa mig då, svarade jag.
De visade, jag tackade för uppvisningen och tog med mig alla vassa verktyg därifrån skåpet.

Vissa gåtor förblir dock gåtor...

D.D.  K.K.  H.H.
Prinsessan Margaretha av Danmark,
Kronprinsessan Märtha av Norge,
Kronprinsessan Astrid av Belgien
samt alla mina övriga elever tillägnas denna bok
sedan följer författarinnans namnteckning


H.K.H. Prinsessan MARGARETHA.
H.K.H. Kronprinsessan MÄRTHA.
 
H.K. H Kronprinsessan Astrid.
Det får mig att undra om dagens kungliga barn av kvinnligt kön danas i samma anda. Sköter de ens mathållningen själva. Jag kanske tänker fel när jag har svårt att tänka mig in i att någon av dessa prinsessor, som kokböckerna är tillägnade, verkligen har stått vid spisen och fött barn, som det hette om kvinnor av den tidens anda.

Jag kan inte heller låta bli att undra om det finns fler delar än de fyra delarna: Del I, Del II, Del III och Del IV av Prinsessornas kokbok.
Inte heller om det kommer att komma en uppföljare i form av Prinsarnas kokbok. Numera är ju nästan alla stjärnkockar män.