torsdag 29 december 2011

Riksspelemannen Daniel Wikslund med "rötter" från Tjautjasjaur, en gång korad till "Årets näck".

Det där sistnämnda låter lite väl kylslaget i mina öron. Men varför inte. Det kanske finns en naturlig dragning för män och speldon vid älvar.

Själv minns jag en rödhårig ung man från Gällivare, som hade en musikalisk älvdröm. Han drömde om att stå och spela trumpet nere vid älven mitt i den ljusa midsommarnatten, ett alldeles speciellt musikstycke. Det fick jag aldrig uppleva, men det har sannerligen inte saknats överraskande musikaliska inslag i mitt liv. 

Det mer överraskande inslaget, både för mig och mina grannar, var nog mannen som stod och spelade gura, mitt i natten, nedanför min balkong på Terrassvägen i Malmberget i slutet på 70-talet. 

Egentligen är det märkligt hur mycket musikmylla det finns nedgrävt i den kommunens jord av allehanda genren.


Daniel Wikslund han skriver på sitt CD-konvolut:

"Länge leve viljan att ta sig upp ur sängen på morgonen, förbi utmaningar längs vägen och uppför berget med den storslagna utsikten. Vid foten av berget skymtar toppen där fjällbjörken slutar och tundran tar vid. Bakom mig står min lilla stuga, vid sjön Tjautjasjaur, mitt paradis på jorden. Då och då reser jag ut i vida världen och luftar fiolen i folkvimlet, för att sedan komma hem till stillheten, kökssoffan... och UPP! igen."

CD-skivan, "Upp!" anlände till mig, som en glad överraskning och hälsning från Malmberget lagom till julafton. 

Det är något speciellt med "JP Nyströms tongångar". Det går liksom inte att hänga läpp. 

På skivan finns många roliga spår med stor nostalgivarning bland texterna. Bl.a. den gamla italienska partisankampsången, "Bella Ciao", från andra världskriget, som fått en något oväntad uppiffning och nu heter "Bella Tjau - en hyllning till vår by.": Bella Tjau, bella Tjau, bella Tjautjasjaur. 


Bilden: Ernst Josefssons "Näcken" hänger på Göteborgs Konstmuseum och är en av min dotters favoriter. Hon var fascinerad av den tavlan redan som liten. Jag såg att det fanns bilder på Daniel Wikslund på Google bilder, som näcken, men eftersom jag själv inte fotograferat den näcken i bästa krokivariant valde jag att avstå. Det är alltför trist att tubba på upphovsrättslagen.

tisdag 27 december 2011

Kantorns fröjd.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om kapitlet skall heta det, eller om det rent av är så att jag tänker på det där sockerkaksreceptet med någon form av spirituosa i. Jag kan bara inte komma på om det var ½ dl konjak, eller whisky i receptet, eller var det rent av något annat av de starkare dryckerna i. Inte minns jag ens om det var gott.  

Jo, jag är rätt säker på att receptet hette så, ”Kantorns fröjd”. Tankarna virvlar runt och nuddar det ena kapitelscenariot efter det andra. Det är som att hoppa runt bland vårens vattenpussar och ta sig torrskodd från den ena markplätten till den andra.

Måste man verkligen vara torrskodd, slår det mig plötsligt.

Kanske skall det bli precis som det var den där våren i korsningen Smålandsgatan – Pohlhemsgatan i Malmberget, när den ständiga översvämningen i gatukorsningen hade gjort att brunnslocket hade åkt av och jag ramlade rakt ner i hålet och höll på att drunkna. Ett riktigt överraskningsmoment.

Fram till dess hade jag älskat att hoppa rakt ner i vattenpölar och stora vattenansamlingar. I den hörnan var det ständigt översvämmat, därför blev det förvånande, när det så småningom kom upp ett hus där. Malmbergets Venedighörna blev bebyggt.

Den fascinationen att hoppa jämfota i vattenpölar tog ett plötsligt slut efter den händelsen. Jag kan fortfarande känna känslan av att försvinna rakt ner i hålet och vattnet som slöt sig över mig. Blöta kläder gör att man blir vansinnigt tung, när vattnet tagit sin igenom alla lager och stövlarna blivit tunga. Fortfarande är jag förundrad över hur min storasyster lyckades få upp mig. Jag minns att jag flöt upp en gång men sjönk åter som en sten.

Jag minns också att min kusin Kurt cyklade ner i precis samma hål, efter att jag knallat iväg hem dränkt som en katt. Småkusiner är inte speciellt smarta, med tanke på att han hade sett hur jag höll på att drunkna.

Det är mycket som kommer till mig, när jag blivit väckt om natten. Jag ligger där plötsligt klarvaken och plirar som en uggla ut i det mörka rummen. Det skramlar i grannens växthus, det har det gjort i snart 2 månader nu. När jag väl vaknat av skramlet, eller är det en dörr som står och slår, är det stört omöjligt att somna om, hur nedrans trött jag än är.

Kantorns fröjd har dock fått en mer svårartad form av konkurrens. Den här bloggen som kommer att kräva mycket arbete att få ordning på. Det tär onekligen på mitt ”Duktiga Annikasyndrom”, att ha en sådan massiv röra att vada runt i. Det är dessutom inte så många veckor kvar till nästa långinläggning på sjukhuset och helgerna som är vigda till familjen. Så lätt mina cirklar numera kan rubbas. 100 bollar i luften, det är en svunnen tid och min vilja att alltid kämpa mig genom det mest omöjliga, helst helt obemärkt för omgivningen, den finns inte längre där. Kanske är det så att livet vill säga mig något, som jag sakta men säkert håller på att lära mig att förstå.

Plötsligt minns jag något annat, när jag ligger där och spanar ut i mörkret: ”Landsfiskalens punschgrädde.” Ett gammalt hederligt och osvikligt recept, som var en åklagares favorit. Jodå, trots den uråldriga titeln fanns han under min tid på tingsrätten.

Man krossar helt enkelt 2-3 punschflaskor i vispad grädde. Det är väldigt gott till kladdkaka, tårta eller bara skivad frukt.  

Hur har uttrycket att någon är "punschig" kommit till? Har det med punsch att göra? Kan inte stjärnorna åtminstone lysa in i mitt sovrum…

Milde himmel kan ingen gå och rycka loss den där dörren, som står och slamrar, eller vad det nu är. Stormen Dagmar varför gjorde du inte slut på detta eviga dunkande?




måndag 26 december 2011

Tillvaron med en "telegrafstolpe" till ben.

- den 26 mars 2011, kl 12:41



Min tredje knäoperation, skedde precis som förra gången i vaket tillstånd. Visserligen var jag denna gång mentalt förberedd inför bedövningen av knäet. Men något som jag däremot inte var förberedd på, var att bedövningen inte hade tagit fullt ut. Sånt har jag bara hört talas om, men aldrig trott mig om att behöva uppleva.

När jag på bildskärmen kunde se en borr inne i knäskålen och sedan känna den ena våldsamma smärtan efter den andra, även efter påfyllning av bedövning mitt under pågående operation, då tyckte jag att det var lagom lattjolajban.

Kallsvetten och illamåendet gick i vågor och det var tufft att besvara "knäsnidarens" entusiasm över upptäckter: "Här är det som du ser alldeles illrött. Det normala är ljusrosa färg. Det illröda är en våldsam inflammation. Inte undra på att du haft ont". Till: "Som du ser, ser din knäskål ut som en ryamatta, fransig, den skall egentligen vara alldeles slät. Det är inte så mycket att göra åt, därför att du har en alldeles för stor broskskada för att det skall bli riktigt bra... Jag slipar av knäskålen lite till från det jag gjorde förra gången. Men som du ser är knäskålen fortfarande som en fransig ryamatta, broskskadan är alltför stor. Jag filar lite till på den skadade menisken. Vi får hoppas att det här i alla fall skall hjälpa dig lite."

Nej, jag fallerade helt enkelt och narkosläkaren försökte bistå mig med lite syretillskott, för att kallsvetten och illamåendet skulle ge vika. Det var mao svårt att upprätthålla ett sunt förnuftsresonemang med mig själv: "Det är lugnt. Det ordnar sig. Nu kan det bara bli bättre". Samtidigt titta på bildskärmen och delta i händelseutvecklingen och resonemanget om tillståndet inne i knäet och ett tu tre åter konstatera tyst för mig själv: "AAAJ f@n där hade bedövningen inte heller tagit!"

Den relativt långa operationen kändes helt enkelt, som ett smärtsamt maratonlopp att genomlida. Så här med handen i backspegeln, bävar jag inför nästa operation, som kommer vara ett måste. Men så illa kan det väl ändå inte gå en gång till? Nej, det kan inte vara möjligt, så tänker mitt sunda resonerande jag.

Kan man då skippa den fjärde operationen? Nej, hur skulle det gå till... Gå i trappor utan att dubbeltrampa, som ett småbarn... Gå utan att knän smärtsamt och tvärt låser sig, är nästan ett måste för ett tämligen normalt liv. Så normalt liv det nu kan bli med hela mitt kroppsskadepaket.

Inför torsdagens operation var det tillräckligt mycket vånda ackumulerad, eftersom förra operationen höll på att ta en ände med förskräckelse. Ja, faktiskt så höll livet på att plötsligt ta slut.

Jag hade vid förra knäoperationen fått 4 Panodil och 2 Panacod mot smärtorna efter operationen, ett minimum ansågs det och helt ofarligt (!?) Jag avböjde vänligt men bestämt allt övrigt och tog med viss tvekan denna 6 pillercocktail. Tvekan därför att jag har sedan tidigare ett medicineringsrelaterat magsår med i bagaget från några år tidigare. Men den gången pga. mördarbakterier, som jag fick vid en annan operation. Trots denna "ofarliga" 6 pillercocktail vid förra knäoperationen, inträffade ett nytt akut blödande magsår, med blodet sprutande i kaskader och iltransport tillbaka till sjukhus i ambulans mitt i natten. Som tur var har intensivvården gått hyfsat framåt och påbörjades redan i ambulansen. Det var mycket sporadiska minnesbilder från själva ambulansfärden, som jag hade. Hela sommaren försvann i ett enda långt elände fyllt av den ena osannolika händelsen efter den andra, med avbrott för vanligt liv dessemellan.

Men som allt annat i livet, som drabbar oss människor, går det bara att tänka, att nu skall det väl ändå inte kunna bli mer. Nu kan det bara bli bättre. Men den där hypotesen, den visade sig inte bli så självklar. Det är mycket som kan gå åt skogen och det blev det verkligen mycket av förra året.

När "hushänget" kom och skulle befria mig från den illa omtyckta sjukhusmiljön i torsdags, vankade jag omkring i rummet för att få igång blodcirkulationen. Bandaget kring benet hängde först som "Kalle Ankafötter", för att slutligen se ut som en historia av varianten "Mumiens återkomst" och jag blev tvungen att sätta mig ner för att inte snubbla över bandaget.

- Lustigt, sa dottern, de här som huserar på operationsavdelningarna, de brukar i regel hålla på med hästar privat och är strålande på att bandagera hästarna, därför att där får verkligen inte bandagen gå upp. Det som är rätt typiskt för de här sköterskorna, förutom att de är klippor på att bandagera, är att de som regel röker som borstbindare, kör gamla pansar-Volvon, som orkar dra hästkärror. Det är lite rekorderligt kruska över dem helt enkelt.

- Ja, men de här var uppenbarligen begivna på golf, svarade jag och förstod att det var nog anledningen till ännu en misslyckad bandagering av benet på operationsbritsen, medan golfbollar och misslyckade utslag ven hemtrevligt i luften.

Sålunda blir det ingen TUR-mässa (turistmässa ) för min del i helgen. Men väl ett 8 årskalas idag på eftermiddagen. Imorgon eftermiddag dimper den inspirerande 2 åringen upp. 2 åringen som har en favoritsiffra, som är 5 och vars favoritfärg är blå.

Man frågar honom:

- Hur gammal är du?
- Fem, svarar han.
- Men om du är fem år nu, hur många år fyller du då?
- Fem, svarar han, som den allra självklaraste saken i världen. För att i nästa sekund uttrycka en fascination över upptäckten, att något har färgen blå och som om han aldrig i hela världen redan tidigare gjort oss uppmärksamma på att hans favoritfärg är just blå.

- Åh, den äj ! det äj min fabojitfäj! utbrister han i ett förnöjt och lyckligt konstaterande och man kan inte annat än bli rusigt lycklig över att få vara en del av hans värld.

Han kommer nog att bli fascinerad över att "fabjoj doktojn" målat en stor svart pil på hans "Gung". Man ser den inte först, bara kan ana den till sig. För att när man viker ner bandaget på benet, får man syn på pilen i dess fulla prakt.

- Det är väl tur att han gjorde pilen i den riktningen på ditt ben, säger "hushänget" och flinar stort. I annat fall vete gudarna vad som hade kunnat hända...