lördag 31 juli 2010

Miljö- och byggnämndens skärpta krav på LKAB

- den 31 juli 2010, kl 18:35

förstora
kom sannerligen inte en dag för sent. Även om det inte kom som någon överraskning precis.

Miljö- och byggnadsnämnden valde alldeles nyligen, att lyfta vägfrågan till de ordinära beslutsvägarna, istället för det som nu alltför länge praktiserats av kommunalrådet. I våras stack Ulf Normark fram nosen och ställde sig frågande till riktigheten av, att barnen i Koskullskulle lever, bor och leker i en miljö där rikliga inslag av svart "materia" blir påtagligt synligt i snön.

Det är inte svårt att förstå varför LKAB nekat till vidare undersökningar och utredningar i miljödomstolen. Det som blir svårare att förstå är att LKAB, genom sin advokat, kan få vara de som håller i taktpinnen.

Hittills är det enskilda personer, som stått för "motståndet" i miljödomstolen. Det har fått mig att sucka djupt och skaka på huvudet. Det har varit illa, riktigt illa och har i förlängningen betytt att de kommunala skattebetalarna i Gällivare kommun lämnats därhän, att klara sig bäst de har kunnat. De politiskt valda har valt att sänka blicken, inte agera och i bästa fall överlämnat frågeställningen till "statens egna tjänstemän", dvs. länsstyrelsen eller bergsstaten, därför att kommunen och dess politiker saknat kompetens i frågan!

Därför, just därför är det med stor glädje som jag läser de sista nyheterna. Nu har människorna äntligen fått hjälp ifrån det håll, där hjälpen rimligen borde ha kommit massivt ända från allra första början: Från de kommunalt folkvalda politikerna!

Miljö- och byggnadsnämnden har också lyft fram situationen med saneringen av de gamla gruvorna, som bara lämnats vind för våg och som nu måste saneras på kommuninnevånarnas bekostnad.

Jag lyfter därför än en gång på hatten för Ulf Normark. Han, miljö- och byggnadsnämnden i Gällivare kommun, tycks i nuläget vara de som insett allvaret i helhetssituationen och därmed satt ner foten. Hit men inte längre. Nu måste LKAB komma till förhandlingsbordet innan man överhuvudtaget kan möta LKAB:s behov och önskemål.

I Sverige har vi den praxis/tågordning, att man har politiskt ansvariga inom kommunerna dvs. lämnat möjligheter för de enskilda kommunmedborgarna, att kunna påverka sina livsbetingelser. Det är de kommunala politikerna som skall tillvarata kommunmedborgarnas intressen. Struntar de lokala politikerna i att tillvarata dessa befogenheter/rättigheter, har kommunpolitikerna med öppna ögon faktiskt missbrukat sin ställning och därmed infört en mycket olycklig form av diktatur. Därför att som enskild medborgaren har man väldigt små ekonomiska möjligheter, att föra enskild talan mot staten och i synnerhet mot ett statligt företag, som i princip har all draghjälp och ekonomiska möjligheter.

Staten och LKAB har genom länsstyrelsen, bergsstat m.fl. ett solklart övertag mot den enskilde. Dessa myndighetspersoner är statens egna "tjänstemän", som är satta att sköta statens angelägenheter i första hand.

Det var väl ungefär som fd. statsministern Göran Persson i princip sa vid ett Malmfältsdelegationsmöte:  

"Stäm oss bara, vi har bra advokater"!

Tja, nu var det inte riktigt så han sa, men han sa:

"då träffas vi i domstol".

Dvs. om kommunpolitikerna skulle ställa krav gentemot det statligt ägda LKAB. Det satte också fingret på problematiken med Malmfältsdelegationen. Den är enbart till för att underlätta för LKAB:s gruvbrytning, inget annat och det har också bekräftats av kommunpolitikern Lars Alriksson (M), som på den tiden satt med i Malmfältsdelegationen. Han har klargjort men också gått igenom gamla handlingar för att sätta fingret på vart det gick snett.

Allt det här tycks fortfarande ha gått kommunalrådet fullständigt förbi, eftersom han uppenbarligen är villig att tillvarata LKAB:s intressen i första hand och de egna väljarnas/kommunmedborgarnas i andra hand.

Starkt av Ulf Normark att inte bara lalla med S-kommunalrådets maskopi med LKAB, även om Normark därmed riskerar att hamna ute i kylan inom de egna S-leden.

Jag kan bara hoppas att resten av kommunens politiker, oavsett partifärg, väljer att ställa sig bakom Ulf Normarks krav och därmed återupprättar kommuninnevånarnas lagliga rättigheter och medborgarstatus.

Kraven är dessutom inte mer än rimliga, med tanke på vad som förekommit i miljödomstolens handläggning, som hela tiden utfallit till LKAB, dvs. statens favör. Trots att inte oväsentliga hälso-, psykosociala- och ekonomiska skäl för den enskilde medborgaren har påtalats. Bara just därför kan absolut inte mer överlämnas till myndigheternas godtycke. Nu krävs att de lokala politikerna förstår sitt ansvar mot de kommunala medborgare, som de i första hand är satta att företräda. Det här är sannerligen inget godtyckligt race, som de kommunala politikerna har blivit utvalda av sina kommunmedborgare att sköta.

Varje uppdrag man får och där man har ansvar över andra människors väl och ve, bör sannerligen genomsyras av både etik, moral och sunt förnuft. Kan man inte göra det helt på egen hand, skall man påkalla regeringens uppmärksamhet på behovet av att tillkalla expertishjälp för att reda upp den problematiska situation som faktiskt har blivit genom det statligt ägda LKAB.

Även om LKAB:s gruvbrytning är av "riksintresse" är det inte så, att den enskilde medborgarens därmed är utan rättigheter.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5510824

tisdag 27 juli 2010

"Norra Comedy Academy" i Gällivare kommunhus,

- den 27 juli 2010, kl 12:30

förstora
utmärker sig verkligen.

Vissa meningar är helt sanslösa. Vad sägs t.ex. om följande:


- "Finansieringsbiten måste lösas och det klarar vi inte om inte LKAB hjälper till"

"Hjälpa till"???

Glurp! Vart läste den mannen företagsekonomi?

Kommunalrådet låter sig inte nedslås. Han fortsätter sin standup-comedy från kommunalkontoret, medan LKAB håvar in vinsterna och kommunens skattebetalare betalar kostnaderna för gruvbrytningen.

Han hinner inte ens hämta andan, innan nästa comedy-salva avfyras:

- "LKAB ska ge klara besked till hösten. Det finns löften om femårsplaner och gruvstadsparker. Politikerna vill ha 10-årsplaner".

Men blir det inte lite tröttsamt, att försöka övertyga om att det sönderbombade landskapet skall bli fina gröna ytor, kallade gruvstadsparker? Problemmolnen hopar sig dessutom över ett allmer giftigt område från alla håll och kanter = De gamla nedlagda gruvorna som måste saneras för åtskilliga miljoner kronor på skattebetalarnas bekostnad. Aitiks giftiga slaggdammar som breder ut sig. LKAB:s sönderbombade landskap där gifterna bara ges ytterligare dispanser av Miljödomstol och andra ansvariga myndigheter. Till detta tillkommer övrig kompott, som också skall betalas av kommunens skattebetalare.


"Norra Comedy Academy" från kommunhuset fortsätter dock utan hänsyn till dylika petitesser:

- "Vi har väldigt bra diskussioner med LKAB. Det är kommunen som ska sätta kartbilden och ingen annan".

Jodå, LKAB har väldigt bra diskussioner med kommunalrådet. LKAB lyfter på telefonluren och talar om vart skåpet skall stå och så blir det så.


- "I nyproduktion av lägenheter utgår inte längre statsbidrag, vilket ger höga hyresnivåer."

Näää, vad säger han? Kan det verkligen vara så? Jamen det var ju en total överraskning, det hade ju ingen och då menar jag verkligen ingen, kunnat räkna ut! LKAB har kommit på en väldigt smart lösning för att håva in vinsterna så ograverade som möjligt. Smart samhällsomvandling! Precis som att lura "gotter av småbarn".


- "I LKAB:s planerade bostadsområde på Mellanområdet, blir hyran för en trea, cirka 9 000 kronor" + "Vi kan inte räkna med att vi ska få så billiga hyror som i dag".

Folk byter ut sina nuvarande hyresnivåer till rätt svindlande summor, för normalinkomsttagaren. Det kallas för "Norra Comedy Academy företagsekonomi" och uppfanns av kommunalrådet, möjligen med hjälp av hans innersta krets, men naturligtvis under ledning av dirigenten LKAB.

Phew.... det är verkligen märklig standard på "Norra Comedy Academy" i Gällivare kommunhus. Kommunalrådet fortsätter att dilla om att ingen skall vara omringad av industristängsel. Medan den snitslade banan till Östra Malmberget nu är en smärre gåta hur den ens skall tillgå. Men man kanske kan fixa en hängbro, som blir ambulerande?

LKAB:s PR avdelning, som är hjärnan bakom "Norra Comedy Academy" fortsätter sitt mantra "vi får ju inte tvinga bort folk" och om den "mjuka övergången för samhällsomvandlingen", medan man i själva verket döljer vilka kostnader som hamnar på de berörda skattebetalarna i Gällivare kommun.

Sveriges journalist- och politikerkår och ansvariga myndigheter, de fortsätter att sova vidare med sin vackra, förljugna nutidssaga, som de så gärna vill tro på när de kniper ihop sina ögon. Några envetna lokala journalister och lokala förmågor försöker att ropa på uppmärksamhet. http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=5503191

Men kommer någon ansvarig att höra det?

Länge leve konungariket Sverige!

Ty det man inte vill se, det finns inte heller.

måndag 26 juli 2010

"Grannen - Du vill inte ha honom i ditt

- den 26 juli 2010, kl 10:25

förstora
postnummerområde"

av författarduon Dan Buthler och Dag Öhrlund. Den har jag precis lyssnat mig genom, eftersom CD-bokform passar mig bättre. Så här står det om handlingen: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186515047

Kan man verkligen ens ana sig till vad som är ett genomgående tema utifrån denna beskrivning och de omdömen som har lämnats om boken? Enligt de sistnämnda skall detta vara en "kioskvältare".

Visst är det så att smaken är som baken, delad. Men....

Mina åsikter om handlingen stämmer väl överens med det som jag valt som bloggbild. Den "snälla" bildbeskrivning har jag valt, eftersom jag nu skriver en blogg i en dagstidning och inte i någon specialnischad tidning av karaktären "extra ordinära sexuella beteenden", där hela bokstavsskogen kommer till användning= B, B & D, D & S, DS, D/s, S & M, SM, S/M.

Till det tillkommer lite småduttar här och där av vanlig svensson-sex-beskrivningar och homosexuella förhållanden. Mellan detta trillar det ner spridda skurar av perverterad prostitution och våldtäkter och jag hann tänka många gånger:  

"Men ge er, inte nu igen"! 

Det var som att åter ha blivit tvångsmatad med utförlig reklam om olika P-rullar, som en välkänd filmuthyrare i Gällivare ägnade sig åt, så fort jag steg innanför dörren till videobutiken. Medan resten av männen inne i videobutiken lät som om de fått hack i skivan:

- Ho ho ho ho.

Skitkul! Manlig... humor... (?)

- Så, nej, tack!

Är det här verkligen en deckare? Jag är benägen att klassa den som ett perverst & sadomasochistiskt epos. Men "buntbanden" fick mig onekligen att förstå, att det finns "lösningar" även för hopplösa våldtäktsmän.

Jag pratade med dottern om boken och berättade också om min reaktion. Då berättade hon om ett bokinköp, som hon hade gjort för ett tag sedan. Det var ungefär samma handling/tema. Hon berättade hur hon tillslut bara hade tryckt ner boken i soptunnan, utan att ha läst den färdigt.

Nej, den här boken "Grannen - Du vill inte ha honom i ditt postnumerområde" höjer jag då rakt inte till skyarna. Det måste vara "Årets bottennapp" och det är inte utan att jag undrar vad författarna har för läggning. Det enda som är bra med boken är att den väl beskriver den hänsynslöshet, som en del är kapabla till. Men det är ändock det hela, därför att utvecklingen i själva "deckar"handlingen känns rätt lamt förutsägbar. Hade författarduon valt en annan infallsvinkel, hade de avsnitten kunnat bli riktigt bra.

De här två herrarna har definitivt inte haft tillgång till någon kvinnlig färgring, som har skärskådat deras manus och skrivningar. Den känns bitvis rätt skrattretande. Det är ungefär vad jag skulle kunna tänka mig att förre länspolischefen Göran Lindberg skulle kunna ha skrivit. Dvs. om han nu hade ägnat sig åt författarskap istället för att tro sig vara "Guds gåva till det kvinnliga könet", med en så oemotståndlig charm, att även grov våldtäkt mot barn var något som offren önskat. Det är många män, som lever på myten om den "lyckliga horan".

Av upplösningen att döma, tänker sig författarduon Buthler och Öhrlund en fortsättning med samma tema. Det hade för min del känts betydligt bättre om de istället hade gjort ett helt annat val.

Är det någon som läst boken och har en annan uppfattning?

söndag 25 juli 2010

I narkotikans fotspår,

- den 25 juli 2010, kl 13:27

förstora
följer konstigt nog alltid en svans av användare, som intygar i inlägg hur perfekta deras liv, hjärnor, förmågor, perception, social kompetens etc. är. http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=5499320

Alternativet är att man jämför med hur mycket som alkohol och tablettmissbruk skadar i jämförelse med narkotiska preparat. För mig är denna nonsensjämförelse, ungefär som att slåss om det är pest eller kolera som är värst att drabbas av. Beroende som beroende. Drog som drog.

Nu är det inte bara i dessa tragiska inlägg, som man möter dem och dessa "ofarlighetsbetygelser". Jag har mött så många av dem, att jag sanning att säga totalt tappat räkningen för många årtionden sedan. Vem är det dessutom de försöker att övertyga?

Är det något som jag kan intyga efter ett långt yrkes- och privatliv, där just denna grupp varit överrepresenterade, är att jag ännu inte har lyckats stöta på någon drogare, som har behållit alla sina förmågor fullt ut. Ju yngre debut desto värre är totalskadorna. Inte sällan har de avstannat i utvecklingen där drogerna tog över. Det är som en kil i deras liv slagits in och tiden har gått in i en annan tidsdimension och verklighetsuppfattning. Bara genom att betrakta gång/rörelsemönster, tala med dem etc. har det inte heller varit så himla svårt, att förstå vilken kategori de tillhört.

Sedan kan jag inte låta bli att ställa frågan till alla dessa "ofarlighetsanvändare", är det verkligen så farligt och trist, att vara en människa utan droger i kroppen? Vad är det som är så hotfullt med att vara den man är? Har man mindre behållning av livet när man inte är påverkad? Är man en trevligare typ med droger i kroppen? Är livet lättare att leva med droger? Har man svarat ja, på någon av dessa frågeställningar, då kanske det är hög tid att sätta sig ner och fundera över ett och annat i ens liv.

Det finns ingen statistik/undersökning etc. som överhuvudtaget belägger att drogare, oavsett drogen, är klokare, äger fler förmågor än de som avstått. Snarare tvärtom!

Det finns bara en enda sak att säga om intag av droger, oavsett drogen: Det är en manipulation/dimridå av det egna jaget/medvetandet, som man gömmer sig bakom och som drabbar det egna livet värst av allt. Även om en sådan person inte alltför sällan drabbar sin omgivning. Hela skalan av olika spektra existerar verkligen. Ibland har det skett på ett totalt förödande sätt.

Till en början kan det finnas nyansskillnader. Jag skriver "kan", men inte ens där är något givet. Därför att det är en vass knivsegg som ständigt balanseras på. Ingen kan på förhand säga vad resultatet kommer att bli, inte ens från den ena gången till den andra, eller i det långa loppet. Det finns många anledningar till det. Det är det som jag tycker är det allra värsta med droger egentligen. Det finns ingen som i förväg kan säga, hur utfallet kommer att bli!

Hur många är det som sitter och läser det här, som med handen på hjärtat kan intyga, att de aldrig hört talas om att påverkan haft inverkan. Dvs. inget har hänt med någon inblandad, eller deras partner/familj, omgivning etc. Grattis i så fall! Du är tämligen unik.

Med åren har jag alltför många minnesbilder av de, som inte längre hänger med i detta liv och som är drogrelaterade döda. Antingen genom egen förskyllan, eller att de har utsatts för annans drogade tillstånd. Många familje- och relationstragedier har inträffat just pga av inverkan från narkotika, sprit eller diverse piller, ibland en mix av allt detta.

Jag låter Kenta avsluta med "Just idag är jag stark" 

därför att den är rätt så talande. Varken Kenta eller Stoffe blev särskilt långlivade, de drogade rätt häftigt och de visste att det var med livet som insats. Men "drogdöden" är ju alltid något som drabbar någon annan. Sedan spelar det ingen roll om det är av en överdos, död i egna spyor, eller om det är fråga om skrumplever, fettlever, hjärtinfarkt, stroke, eller något annat som kroppen bara inte orkat med längre pga. ett alltför rikligt drogintag av någon variant.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ett_anst%C3%A4ndigt_liv

lördag 24 juli 2010

"Snillet" fortsätter att spekulera om lite

- den 24 juli 2010, kl 10:03

förstora
blandad kompott.

Jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad av språkröret Maria Wetterstrand. Jag som trodde att den kvinnan inte kunde dra på smilbanden.

- Man skall inte skratta åt sina egna skämt, sa Herr H med myndig röst.
- Jodå, det kan man visst det, sa jag, som gått omkring och malt på här hemma med just samma ord som hon nu hade använt om Centerns viltdjurspolitik.

Skillnaden var bara att jag hade gjort det när vargdödandet hade satt igång i vintras och hon gjorde det under Almedalsveckan. Centerpartiets viltdjursresonemang, det går helt enkelt inte ihop. Det är fullständigt omöjligt att skjuta friska vargar, för att få en frisk vargstam. Resonemanget faller på sin orimlighet.

En sak till som jag helt och hållet håller med Miljöpartiet och det är deras förslag till totalstopp för etablering av nya köpcentra utanför centrum. Det är ett stopp som man verkligen bör införa oavsett vem som får den politiska makten i sin hand. Kan man få stopp på den dårskapen kanske vi kan få igen levande städer och samhällen, som inte leder till total utarmning och småbutiksdöd. Men Miljöpartiet som sådant, de är ju bara en svans och upprepning av Socialdemokraterna.

För övrigt anser jag att Almedalsveckan borde döpas om till "Retroveckan". Allt återanvänds. Man får en stark känsla av "suck... intet nytt under solen". Lars Ohlys tal t.o.m. påminde om ett första maj tal direkt hämtat från det goda 1970-talet. För mitt inre kunde jag riktigt se hur det måste ha fått alla som förut brukade stå på barrikaderna, att börja treva efter sina palestinasjalar och näbbdojor.

Nu blir det inget mer politikspekulerande i min blogg. I alla fall inte på ett tag, tanketvärniten till trots. Den kittlar onekligen skratt- och fantasinerven: "Verklighetens folk". HA! Dessutom registrerad hos Patentverket av Kristdemokraterna! Skall det skojas eller skall det skojas? Men det är "retro" det också. Därför att det användes redan av uppstickarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i drag-under-galoscherna-partiet, "Ny demokrati", när de begav sig i början av 90-talet. Men jag lägger ner ändå, för trots allt är jag i själva verket väldigt allergisk mot just politik. Men filosoferat har jag likafullt gjort, därför att det har passat mitt flygspaningsläge rätt bra. Det gäller ju att anpassa sig till den verklighet som erbjuds.

Jag skall nu försöka att få upp mina kryckor från golvet, studsa iväg ut i köket och skramla runt i kylskåpet efter något matnyttigt till frukost.

Kryckor har en förkärlek att trilla ner på golvet hur väl jag än hängt fast dem, eller gillrat upp dem för att de skall vara lättåtkomliga. Jag har kommit underfund med att kryckor borde ha någon form av paraplyställ längst ner, som man kan veckla ut så att de kan stå själva. Sedan skulle man med en lätt tryckning kunna fälla in stället, så att man kan studsa vidare på kryckorna. Om en sådan fiffig anordning skulle finnas kunde man ju också snabbt få en arm fri, utan att se ut som man är svårt puckelryggig.

Men det har slagit mig, att jag är rätt haj på att anpassa mig till det mesta i livet. Que se ra se ra. Patentlösningarna har hunnit bli många i mitt liv, när det inte funkat med det som jag tidigare varit van med. Det är ju så livet får levas och ses. Mitt blogg-motto håller alltså fortfarande. Eller som kloke herr H tyckte, när kroppen var som värst tilltygad:  

"när du inte kan det du vill, får du vilja det du kan".

Ta bara en sådan simpel sak som att kunna äta, när man är avhängig av kryckor. Alla dessa moment av lyftande, flyttande, bärande, dukande. De kan med lätthet helt enkelt bytas ut till stora glas, som man för enkelhetens skull kan stoppa ner i morgonrocksfickan. Den har tillräckligt stora fickor för att man skall kunna fara runt som en transportkänguru på grönbete, till det ställe där man vill sitta. Man får bara inte fylla glaset alltför mycket, det blir mao en lagom portion. Häromdagen hade det blivit för mycket fil, eftersom de skivade jordgubbarna hade tryckt på mer än jag hade förväntat mig. Det "lilla misstaget" fick sked, penna och ihopvirad korsordstidning, som jag hade nedstoppad i andra fickan, att ramla ut när jag försökte minimera katastrofen. Det hade blivit en tjusig filjordgubbsblandning på altangolvet från matglaset, som inte hade bestått sjögångsprovet via kryckor.

När jag skall husera runt med mat, då tänker jag i proportionerna "ett glas mat". Jag har förvandlats till en sked och gaffel-asket, när jag är ensam, eller helt enkelt bara vill klara mig på egen hand. Det går inte att äta med kniv och gaffel ur ett glas. Men med enbart en gaffel funkar det riktigt bra. Man får helt enkelt skära allt i lagom bitar och mixa glaset med det man tycker skall dyka upp till nästa tugglager. Sitta och meta med gaffeln i glaset funkar bra. Det blir lite spänning i ätande och utseende på maten och vem har sagt att man nödvändigtvis måste ha mat på en tallrik. Jag tror att jag skall lägga till det ibland, även efter livet på kryckor.

Åh, en sak till: välsigne finessen med flaskor och en vanlig hederlig gammaldags kork! Jag hittade till min förvåning några plastkorkar i besticklådan. Korkarna har överlevt flyttar från fornstora dar. Dvs. ändå från Malmberget där de är inköpta. De är visserligen grisrosa men passar glasflaskor. Mjölk i plastflaskor är verkligen ingen höjdare. Flaskor underlättar livet en hel del har jag kommit underfund med, när det går sjögång på kryckor. Men det är ett väldigt krängande av och på med transport-morgonrocken, så fort något behöver förflyttas.

But, don't you ever say never to me.

Towanda!

fredag 23 juli 2010

"Snillet" spekulerar om valrörelsen.

- den 23 juli 2010, kl 11:44

förstora
Är valrörelsen ens rumsren?

I Almedalsveckan lovade de röd-gröna att de skulle toppa alliansens vallöften! Det fick mig att skaka på huvudet och undra hur det står till med förståndet och de grundläggande kunskaper på kulramen. Spontant och med eftertryck säger jag:

NEJ TACK, vänligt men bestämt, till skattehöjningar!

Det mest puckade uttalandet måste i alla fall vara den om, att det skall vara en politiker på finansministerposten, istället för en ekonomiutbildad från högskolan. Naturligtvis med dolk-i-ryggen-adress, finansminister Anders Borg.

Man kan undra hur länge sedan det var dessa röd-gröna-löftesmänniskor befann sig ute i verkligheten och beskådade hur t.ex. många barn som finns i barngrupperna i förskolan, hur fattigpensionärernas vardag ser ut, eller rent av bara en sådan enkel sak som sjukvården. Vi har t.ex. inte råd att medicinera MS-sjuka, men vi har "råd" att göra dem allvarligt handikappade och med största sannolikhet med berått mod förkorta deras liv.

I ett uttalande för TT bröstade Thomas Bodström (S) åter upp sig, när det gällde polisens kamp om den organiserade brottsligheten. Enligt Bodström skulle han kunna kirra saken på två veckor. Kan man bli häpen, eller kan man bli häpen?

Thomas Bodström kunde under de fyra (4) år, som han var justitieminister inte fixa detta, som han nu utlovat skall vara fixat på två (2) veckor! Jag däremot välkomnar regeringens föreslagna nyordning inom poliskåren. Det är också hög tid att regelrätt betalning tas ut för polisens tjänster vid idrottsarrangemang etc. Polisen har betydligt viktigare uppgifter att sköta än att gå fot med fotbollshuliganer, som klubbarna/arrangörerna inte åtgärdar själva. Det finns hur mycket outredda brott som helst och ekonomisk brottslighet är idag det mest lukrativa man kan ägna sig åt, därför att där utreds det mesta inte alls. Pengar och skulder som inte flyter in till statsapparaten är varje år astronomiska.

Man borde därför verkligen fundera hur det är inordnat i andra länder. Ta t.ex. Italiens organisation och gör någon vettig svensk tappning av det hela. http://sv.wikipedia.org/wiki/Polisen_i_Italien Då kan man också ge militären en annan välbehövlig uppgift, än det den där krigsälskande saken, "Stollefors", som fullkomligt skrämmer skiten ur mig, med att i allt snabbare takt elda på sin stora krigstörst. Nyss skulle han t.o.m. beordra ut civilanställda i krig och nekade de, skulle de få sparken! Man kan undra vad det stått i de anställningsavtalen.

I januari förutspådde Aftonbladets Lena Mellin en smutsig valrörelse (?!) Det gör att jag blir lite fundersam. Kan det vara så långsökt att det finns några kopplingar till den polis, som parallellt med sitt polisyrke var direktör på sexklubbarna Club Lady och Club Privé i Stockholm under samma period som Littorins påstådda sexköp skall ha skett.

Allvarligt talat, hur kommer det sig att Aftonbladet väljer att invänta Almedalsveckan med Littorin-härvan. Samma sak gäller med den fördröjda "härdsmältan" Solveig Ternström. Beslutet om kärnkraftverkens fortsättning ligger inte i Almedalsveckan utan betydligt tidigare. Nu hör till saken att jag inte alls tycker att kärnkraft är något alternativ överhuvudtaget, eftersom det inte finns någon lösning på avfallet. Men jag tycker att det verkligen är dålig stil av en riksdagskvinna för C, vilket Solveig Ternström är, att invänta en sådan tillställning som Almedalsveckan och dessutom ha den dåliga smaken att vända på klacken och gå rakt över till motståndarlägret och höja händerna i någon form av "halleluja-rörelse". Hade jag varit i Mona Sahlins kläder hade jag vänligt men bestämt tackat nej till ett sådant arrangemang.

Något mer som mitt arma huvud fått kämpa med: Jag har alltid haft det allra största förtroendet för Margot Wallström. Men efter det här utspelet i Almedalsveckan, vete katten vad jag egentligen skall tycka. Jag vet egentligen inte längre vad jag tycker är det mest politiskt uppseendeväckande, Gudruns eldande av 100 000:- eller Margots märkliga agerande. Det sistnämnda måste strida mot allt vad som följer i Margot Wallströms uppdrag för FN. Hade det i så fall inte varit betydligt bättre att Margot Wallström hade kandiderat med Mona Sahlin om S-ordförandeposten.

Jag förstår liksom inte det här aningslösa handlandet, eller trodde Margot Wallström verkligen att ingen skulle reagera? Hur jag än tänker på saken går ekvationen inte ihop och för första gången känner jag att Margot Wallström förlorat fotfästet och tappat ansiktet. Är Mona Sahlins position så dålig, att hon måste få draghjälp för att klara situationen, är det kanske dags att fundera på om hon inte borde göra sorti istället.

På tal om den sistnämnda damen. Snabbt var Mona Sahlin ut i Littorin-härvan och talade om mörkning. Jag kan nog tycka att statsminister Fredrik Reinfeldt gjort helt rätt, oavsett om det ligger någon sanning i Littorin-härvan eller ej. Reinfeldt har med all övertydlighet visat att han inte tänker dra in Sven Littorins personliga problem in i riksdagshuset. Vad det fö har i en valrörelse att göra har jag mycket svårt att förstå. Skall man börja tvätta byk borde Mona Sahlin själv vara den, som tvättar sitt byk offentligt, eller är det detta med hennes omedelbara sympati för Littorin som hon ångrar? I så fall borde hon avvakta istället för att alltid stå först i ledet för att synas och höras. Men snacka om att kasta sten i glashus och att ha utnyttjat sin ställning för att slinka undan.

Det finns ingen normalmänniska som skulle ha kommit undan med det som hon har gjort. Inte mycket tröst, men Sven Littorin har i alla fall valt att avgå med omedelbar verkan oavsett vad nu saken gäller. En regelrätt polisutredning bör kunna fastslå vad som är vad, om nu inte han också åker i den numera smått berömde politikergräddfilen, där man kan hemligstämpla och mörka. Det är inte svårare än så än att dra sig till minnes hela "Geijer-affären", hur hela den soppan hanterades.

T.o.m. självaste rikspolischefen Carl Persson (på den tiden det begav sig) var bekymrad över att det förekom ledande politiker och militärer i den bordell- och eskorthärvan. Han var helt enkelt rädd för säkerhetspolitiska konsekvenser.

Men Olof Palmes maktutspel från riksdagens talarstol lät inte vänta på sig. Han var t.o.m. så kallsinnig att han hemligstämplade dokumentet, innan han dessförinnan från riksdagens talarstol inför svenska folket spytt galla och hånat journalisterna som skrev om det hela. Många har lovordat Palmes retorik. Jag kan känna att den blev med åren alltmer bisarr. Olof Palme beskrev de som avslöjade "Geijer-affären", som "kloakråttor med stora gula gaddar". Jag minns att jag själv knappt trodde mina ögon och öron vad som rullade fram i TV:s nyhetssändning och från riksdagens talarstol.

Det hela var helt otroligt, sanslöst, att alla inblandade kom undan, inklusive Palme själv. Hur kan man komma undan med att stå upp i Sveriges Riksdag och blåljuga? Jag tror att det var där jag totalt tappade förtroendet för allt vad politik hette. Paret Myrdal och den svenska "neutralitetspolitiken" med rasbiologin under II:a världskriget och tvångssteriliseringar etc. hade redan fått mig att vackla, men det här med bordell- och prostitutionshärvan blev definitivt dödsstöten för min del. Jag insåg att det hela tiden handlar om kontakter och att allt kan köpas med pengar, eller mörkas med makt.

DN som skrivit om "Geijer-affären" fick betala ett högt pris för sin fräckhet, att sticka ut näsan och skriva om hur dessa fina herrar förde sig i maktens korridorer. DN fick betala ett stort skadestånd till justitieministern Lennart Geijer i det inledande skeendet. http://www.nkmr.org/omhandertagna_barn_i_bordellharvan.htm

Man kan undra hur det kunde komma sig att DN blev tvungen att betala ett så högt skadestånd. Nej, låt oss bli befriade från en sådan upplösning i Littorinfallet, även om just "förtals-lagrummet" gäller. Ett lagrum som jag verkligen ställer mig ifrågasättande till. Den som tycker sig bli förtalad, när endast sanningen framförs, har en dold agenda som knappast sammanfaller med etik och moral.

Skall svensk lagstiftning verkligen stödja omoral och ibland regelrätta kriminella handlingar?

Fortsättning följer...

torsdag 22 juli 2010

Det är alltid bananernas fel, sa herr H

- den 22 juli 2010, kl 16:22

förstora
Besöket i katakomberna, dvs. Catacombe Cappuccini i Palermo,

http://www.google.com/images?oe=UTF-8&gfns=1&q=catacombe+cappuccini&um=1&ie=UTF-8&source=univ&ei=kRxITNneDJSQsAbEvs2mDw&sa=X&oi=image_result_group&ct=title&resnum=1&ved=0CC4QsAQwAA&biw=1680&bih=832

hade fått herr H att tillslut, efter att ha stått öga mot öga med den lilla 2 åriga konserverade Rosalia Lombardo med bomullstussar i  näsan,
nästan krypa uppför trapporna till utgången med orden:

- Hjälp! Jag vill ut innan jag kvävs! Luft!

Jag hade inte kunnat uttrycka det bättre själv.

När jag stod inne på toaletten och tvättade och tvättade och tvättade, händer, ansikte och all hud som bara kunde tänkas ha kommit i luftkontakt där nere i katakomberna, började det äntligen kännas tämligen ok. Orden "Tutankhamuns förbannelse", där besökarna hade dött en efter en som flugor efter besöket i gravkammaren, hade med ens blivit helt uppenbar där nere bland gångarna. Dagen innan hade vi varit på konstmuseet och sett konstnären Velasquez målningar. Möta kvarlevorna av honom upphängd på en krok i en nisch i katakomberna, hade blivit en tämligen makaber upplevelse.

Den stilla brisen i skuggan längs Via Cappuccini kändes därför befriande. Plötsligt fick jag syn på den handskrivna skylten på väggen till Via Cappuccini 12. Det stod med spretiga bokstäver "Piccolo Trattroria Family By Michele & Jolanda". Ett har mitt idoga resande lärt mig, de små inhemska matställena är de allra bästa. Där kan mycket spontant hända för dagen i köket och stämningen brukar aldrig slå fel. Det är som att stiga in i och bli mottagen i någons privata kök.

Genast blev vi mottagna med ett hjärtlig handslag av värden, som pendlade mellan namnen, Michele Corleone och "Scareface". Det visade sig att Michele hade ett stort inramat porträtt hängande av "Scarface", dvs. Al Pacino på väggen i den lilla familjerestaurangen och där även rollfiguren Michel Corleone, hade en del av hans hjärta. Precis som hela filmsviten om "Gudfadern" har i själva byn Corleone. Michele visade oss glatt "likheterna" mellan honom och förlagan, "Scarface" på väggen. Mja... i skymning kanske likheterna var slående. Men tonen var betydligt hemtrevligare än "Scareface", så vi köpte hela förpackningen med hull och hår, när Michele presenterade vad han ville bjuda oss på.

In bars i maklig takt:

Husets vin i rött och vitt, en flaska buteljerat vatten, glas, bestick, servetter och bröd. En kort stund senare två olika uppläggningsfat med 7 olika sorters "Antipasti". Herr H stoppade i sig med liv och lust för att sedan bara konstatera att han stoppat i sig så mycket att han nu var mätt.

- Osedvanligt dålig planering, sa jag, med tanke på att vi har både "Primi Piatti" och "Frutta e dolce" kvar att avnjuta och på det en slurk kaffe med lite Marsala till, om vi så önskade.

Med en flott gest rasslade "Primi Piatti" fram på bordet. Skapelse hette "Maico/Scarface Speciale" dvs. Micheles alldeles egna sicilianska recept på pennepasta med lite annat smått och gott i. Naturligtvis serverad med lite obligatorisk riven parmesan, som anlände till bordet väl dold under lock för luktnervernas skull. Vi lät oss väl smaka och efter detta anlände Grande Finale, dvs. "Frutta e dolce". Den bestod av ett högt glas, där skivade bananer och jordgubbar flöt omkring i en blandning av en pressad apelsin, lite strösocker och den sicilianska specialiteten Cremovo Marsala, som till viss del påminner lite i smaken som den Spanska Cordobaregionens stolthet Montilla-Moriles sherry. Herr H åt även de skivade bananerna till min stora häpnad. Han som hävdar att han hellre dör digerdöden, eller äter gamla stolsben full i strimmiga trägnagare, än just bananer. Något som han anser är vikta för viss djursort på zoo eller ute i det fria hängandes i lianer. De skivade bananerna uteslöt jag dock, när vi gjorde denna "Frutta e dolce" väl på hemmaplan.

Det visade sig att det även i lokalen fanns en Sicilienfrälst dam från Tammerfors i Finland. Hon ville ha ett foto av sig själv och värdparet. Herr H agerade plötsligt fotograf under hjärtlig stämning och utrönande samtal på finlandssvenska.

En stund senare uppenbarade sig en fattig dam, som redan när hon trädde in i lokalen bad om ursäkt. Hon gick fram till disken där Michele stack fram en slant till henne. Hon tackade och bad åter om ursäkt och försvann. Stunden efteråt kom en gammal dam in på vingliga ben. Fru Jolanda upplät sin stämma till Michele att "nonna" dvs. mormor var nu här. Ett gult paket langades fram och stoppades ner i "nonnas" medhavda stora handväska och så var hon också borta.

Därefter kom två yngre damer i tonåren, det visade sig vara husfolkets tonårsdöttrar, som kom hemtraskande efter skoldagen. De presenterades och det utbröt allmän gissning hur gamla vi var. Det visade sig att fru Jolanda var 45 år och Michele 44 år. Min och herr H:s ålder gissade de till "sätt-in-pengar-på-mitt-smickerkonto", eftersom de trodde att vi var jämngamla med dem... ack, ack, ack. Tjattret stod härvidlag högt i taket om barn, ålder och världsliga universella ting. Sedan vankades det kaffe. Herr H valde en sedvanlig liten becksvart historia, espresso och jag "un piccolo caffélatte". Till blev det lite provsmakning av Marsala.

Toalettbesöket innan avfärd, skedde bakom kulisserna till vänster om skärbrädan i det minimala köket. Där fanns egna små frottéhanddukar, tvål och toalettpapper i en mycket välstädad toalett. Vilket är en bristvara på de flesta restauranger och barer i Europa. Alltså behövde jag inte använda av det lilla obligatoriska medhavda pappersförrådet i handväskan och parera skvättarna av "urk".

Michele med fru Jolanda vinklade glatt efter oss, med notan på 37 E.

Några kvarter ner, på väg mot hotellet, började den mer än proppmätte herr H klaga högljutt över den egna magstatusen:

- Det är alltid bananernas fel, sa han.

Jag däremot var rätt övertygad om att bananerna var helt oskyldiga. Vilket herr H avfärdade som fullständigt otänkbart och aningen "zoologisk", som han nu anser att det (O)täcka könet är.

Det "zoologiska" könets representant ansåg, att det hela handlar nog om hur mycket man vräker i sig när det smakar gott!

Eller som uppföljaren till "Viktväktarna" hade som slogan: "Ät som en höna, skit som en elefant!" 


----

Bildspelet består av 9 bilder. Jag får det bara att fungera om jag går in på bloggen via "bloggar". Vet därför inte hur ni har det.












måndag 19 juli 2010

Underfundig "köp och sälj annons".

- den 19 juli 2010, kl 09:45

förstora
Objektet "ett idylliskt samhälle på bergssluttningen", fick mig att småle. Ty, lite rolig tyckte jag nog allt att den var.

Undra vem som Gällivare kommuns telefonväxel kopplar en till om man vill vara spekulant?

Som sagt var morgonfilen hängde lite snett ur min ena mungipa.

http://www.gellivare.cc/ads/ad_pres.php3?nr=200648296


PS. Bilden som ligger i annonsen törs jag inte använda mig av, eftersom jag inte vet vem som är upphovsrättsinnehavaren. Jag lägger därför in ett egenhändigt taget foto från "Gropen". DS.

onsdag 14 juli 2010

Malmbergets s.k. "samhällsomvandling" har

- den 14 juli 2010, kl 12:17

förstora
verkligen blivit en trist historia. Så trist att jag länge tvekat att ens skriva om de sista utspelen.

Mäster skräddare:s roll har nu övertagits av VD:n Lars-Erik Aaro, därför att han lovade den 2 juli 2010, att återkomma om drygt ett (1) år med besked som LKAB i vintras utlovat till "före sommaren"!!! Visserligen sa man inte vilken sommar dvs. vilket århundrade, men i alla fall.

skall LKAB veta mer och kunna lämna klarare besked om hur framtiden ter sig för de boende i Malmberget. Ja, man kan onekligen bli matt för mindre i denna psykologiska krigsföring som LKAB kör runt med.

Enligt LKAB bedriver man ett nära samarbete med Gällivare kommun. Detta för att på bästa sätt sköta samhällsomvandlingen så smidigt som möjligt för de berörda.


- Efter semestrarna kommer vi att sätta oss ner med vår styrgrupp i kommunen för att arbeta med de nya besked som har lämnats av LKAB, säger kommunalrådet Tommy Nyström (S).

Är det inte liiite väl häftig diskrepans i de bådas uttalanden?

Den ena parten talar om att den fått nya besked, den andre talar om.... Ja, vad katten talar han om? Förstår han ens själv vad han talar om? Det är helt solklart att det här kan varken "kommunledningen" eller LKAB själva hantera.

För övrigt anser jag att man måste starkt ifrågasätta den människa, som agerar ombud för LKAB och samtidigt sitter på posten som socialdemokratiskt kommunalråd och är den som skall tillvarata kommuninnevånarnas intressen.

Jag kan inte se annat än att Tommy Nyström gjort sig helt omöjlig för alla framtida politiska förtroendeposter, när han i egenskap av kommunalråd har det dåliga omdömet och vräka ut sin galla över att miljö- och byggnämnden lyft frågan om nya vägen till Östra Malmberget upp till kommunalfullmäktige, istället för att lydsamt klubba igenom förslaget utan diskussion.

Den enda förmildrande omständighet som överhuvudtaget kan finnas i Nyströms agerande, är om han varit iklädd spindelmandräkt och varit fyra år vid tillfället. Vilket han med största sannolikhet inte var den 2 juli 2010 vid det informationsmöte, som LKAB:s VD Lars-Erik Aaro hade i f.d. Gunillaskolan för femton (15) personer kl. 09.00!

Bara en sådan sak. Varför väljer man ett sådant "INFO-möte", när man anställt en kommunikationsdirektör, dragit igång en gigantisk PR-apparat och dessvärre utlovat "besked innan sommaren"?

Vi har alla uppenbarligen olika ordtolkningar. Ordet "besked" betyder enligt LKAB ett högst diffust svep, medan resten av detaljerna försvinner i en ointresserad och halvkvävd gäspning.

Sedan borde Lars-Erik Aaro skyndsamt förklara sig vad han menar med, att man bör försöka hålla ihop samhällena, så det inte blir spridda öar. LKAB har redan kluvit Malmberget på mitten! Det behöver man inte vara speciellt begåvad för att se. Men vad menar han sedan? Menar han att människor mot sin vilja skall hållas kvar med industristaketet, som nära granne och skalven som påverkar husen och livsvillkoren? Gruvstadsparker eller fylla igen Gropen och alla hål, som bolaget nu har låtit breda ut sig i alla väderstreck kan han väl på fullt allvar inte mena, att LKAB skall göra gruvstadsparker av?

Det är dessutom inte LKAB som äger bollen i det fallet, det är det de som blivit drabbade som gör! Jag kan förstå att det finns en dold agenda, men det kan nog ändå vara hög tid att tala ur skägget. Därefter är det upp till skattebetalarna att själva agera, eller rösta på dem som istället kan företräda dem och se till att tillräcklig kompetens finns för att göra en långsiktig och hållbar planering. Det är val snart och frågan är därmed av högsta prioritet och sålunda ingen ny långbänk!

Lars-Erik Aaro beklagade sig i våras över LKAB:s kortsiktiga kontrakt och hur omöjligt det var att planera en verksamhet efter femårsprognoser. I samma andetag så är han fullt kapabel att leka "Mäster skräddare" med dem som bolaget drabbar. Man kan undra vad det är LKAB planerar överhuvudtaget mer än sin egen verksamhet. Vad anlitar de för kompetens till ortsbefolkningens problematik? Håller husen ihop av alla skalv och sprängningspåverkan?  
VEM har räknat ut att husen gör det?
VEM bär hälsoansvar för dem som inte längre anser att det är någon idé att lägga sig till nattro förrän den sista sprängningen gått av stapeln? 
VEM har räknat ut vad det har för inverkan på totalhälsan? Hur påverkar giftutsläppen? 
VEM har de som tar den nog så allvarliga biten i beaktande? Vad skall hända med dem som redan tycker att nog är nog. LKAB har med myndigheternas hjälp dessutom gjort barnen helt rättslösa (inte bara deras föräldrar) och det är allvarligt, därför att det strider mot barnkonventionen.

Ja, LKAB:s styrelse, nu har ni anlitat en kommunikationsdirektör och en hel apparat med PR-folk, men när kommer kompetensen in i samhällsomvandlingen? Namn, titel fungerar alldeles utmärkt för att besvara dylika enkla och grundläggande frågeställningar.

LKAB kan inte både äta kakan och ha den kvar och de kan definitivt inte diktera levnadsvillkoren för en hel kommuns skattebetalare och innevånare. Ty, det är både de och enskilda berörda som kommer att få betala notan, som nu har serverats i form av en ny långbänk "före sommaren".

Kommunen å sin sida behöver helt enkelt proffsfolk i form av jurister och även specialister till sitt förfogande. Det är så många aspekter som nu inte har tillvaratagits och beaktats, att det känns som om det är en riktig rysare, som utspelar sig i detta folkhemmet Sveriges norra region.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=5466988

tisdag 13 juli 2010

Barnverksamheter inom idrotten,

- den 13 juli 2010, kl 11:58

förstora
fick jag en reaktion på i min blogg igår, som inte gick mig spårlöst förbi.

När jag läste inlägget från R, var det skolans laguttag som ringde i mitt huvud. Jag har som vuxen många gånger funderat på hur det kändes att alltid bli sist vald i laget, eller bli uthängd som att inte kunna läsa, dömdes ut att inte kunna det eller det. Något som jag senare även har mött inom yrkeslivet. Sanning att säga blir jag lika upprörd varje gång jag stöter på det i mitt liv.

Det fick mig också, att när jag senare i yrkeslivet själv blev lärare, aldrig låta barnen själva ta ut lagen och jobba intensivt på att klassen var "ett". Det var ett effektivt sätt att både göra, men även behålla gruppkänslan. Tillåts ett eget växande på egna villkor stärks också med automatik den sociala kompetensen inom gruppen, vilket också ger resultat för hela gruppen.

Jag vet att jag var en sopa på att åka skidor på tid under skoltiden. Sedan om det berodde på felaktig utrustning, eller vallning, det vete gudarna. Jag har inte känt några behov av att veta varför. Men allt före sista plats var för mig en personlig seger. Jag var den som alltid gav upp sist och jag var duktigare på annat. För mig har denna vetskap räckt långt i livet. Ändå har jag kunnat behålla glädjen av att befinna mig i skidspåret, även på "platten". Det har fått mig att också se tillbaka och analysera min egen uppväxt och barndom.

Jag hade favören att vara uppväxt i barntäta "Bäcken". Där fick alla vara med och spela brännboll, leka burk, hoppa rep och hage etc. Barnen i "Bäcken" oavsett ålder blev mina bästa tränare och mentorer. Jag blev också väldigt tidigt klart medveten om, att vi alla växte upp på olika villkor. Det gjorde att jag själv var rätt medveten om mig själv, när jag väl anlände till skolan och det som skulle bli vuxenlivet. Visst fanns det en och annan i "Bäcken" som hade de här solklara "mobbartendenserna" och "överlägsenheten", som gärna ville hänga ut andra, ansåg sig bättre än andra, peta i någon som inte skulle få följa med/vara med. Jag sällade mig aldrig till det sällskapet utan föredrog då istället att bli kvar med den som "inte dugde".

Men de här mobbarpersonerna var lätträknade och de fick aldrig någon makt över mig. Tidigt kände jag igen tendenserna som "mobbarna" använde sig av. Jag har under resten av mitt liv, betraktat dessa personer som mer eller mindre socialt handikappade och har mött dem precis överallt, både i privatliv och inom yrkesliv. Jag tycker ärligt och uppriktigt sagt synd om dem. De har förlorat mycket här i livet, av det som är värdefullt att bära med sig som medmänniska.

Det som signaturen R berättade om sin son i ett inlägg fick alla dessa tankar att åter virvla upp i mitt huvud. R berättade att sonen hade helt kort spelat fotboll under 90-talet. Men lagt av då han som 10-åring fick nöta allt mer bänk medan laget toppades inför turneringar. Tillslut blev sonen utfryst av de övriga polarna i laget. En solklar konsekvens av ledarens beslut om att toppa laget och en uppenbar brist på den pedagogiska fronten, anser jag. Morsorna trodde R att det berodde på. Ja, de hade säkert sin inverkan, men med en vuxen och medveten ledare hade detta aldrig kunnat ske.

Sedan berättade R om exakt den sortens föräldrar, som man helst inte vill se när det gäller barnverksamheter. De som står och skriker som galningar både på barn och domare, ungefär som om det gäller livet. Helt sjukt och bedrövligt anser jag. Man behöver ge sina barn uppskattning och få dem att förstå att var sak har sin tid. Rom byggdes verkligen inte på en dag. Det här är en bedrövlig attityd, att redan som barn mötas av, få det dunkat i huvudet, eller åskådliggjort att "du kan inte". Det blir så när man utformar ett samhälle som inte tar vara på våra olikheter och där alla skall pressas in i samma form. Trots att vi verkligen är så olika som bara möjligt är! Men tillsammans blir vi ofta något helt annat. Det är också bara tillsammans med andra, som man kan finna gemensamma lösningar.

Jag påstår att det brister i utbildning, när man inte kan hantera den som behöver en startsträcka, eller kanske t.o.m. en betydligt längre startsträcka, eller kanske rent av behöver finna ut vad den är bra på. En del passar som anfallsspelare, andra att täcka upp, vara tryggheten. Så är det i verkliga livet också.

Jag vet inte hur många vuxna jag mött, som tidigt i livet mött just vuxna med dåligt omdöme. För hur många bär inte sår i sig genom resten av livet just på grund av de mött som barn. Men det gäller inte bara barn, det gäller unga och t.o.m. vuxna som drabbats! Hur många gånger jag hört orden från vuxna människor:

"jag kan inte rita", "jag kan inte sjunga", "jag kan inte måla", "jag kan inte spela något instrument".

Det där orden "jag kan inte"... Ja listan kan göras väldigt lång på just oförmågorna. Sedan när man börjar nysta bakifrån, men hur länge tränade du på det som du inte kan? Då får man veta "nej, då, jag har inte alls tränat", alternativt "det har inte funnits någon uppbackning". Fullt klartänkta människor har kunnat säga mig detta utan att blinka, eller ens reflektera över vad det är som de berättar. Det är alltså någon annan som har bestämt att de inte kan, trots att det inte givits en rimlig chans. Sedan har den domen förföljt dem resten av livet. Men hur skall då någon "kunna", undrar jag om man varken getts en sportslig chans att utvecklas, eller fått uppbackning? Det säger sig självt att det inte funkar. Naturbegåvningar föds väldigt sällan.

Vad de här ledarfigurerna ännu inte har förstått är att de gett sig själva underbetyg. Man placerar helt enkelt inte en 7-åring, eller 10 åring som bänkvärmare, eller ens en vuxen! Jag hoppas att det någon gång skall falla dessa ledare in, att felet sitter hos dem själva. Alla kan, på sina egna villkor och växer det gör varje människa som tillåts växa. Det handlar om att själv ta reda på och veta vem man är, men till det behövs ibland hjälp. Ibland väldigt mycket hjälp.

Bra ledare med pedagogisk utbildning växer det inte på träd och jag har mött både toppenbra och rent ut sagt urusla sådana. Men när man sätter ett barn, att bli bänkvärmare och mer eller mindre fockas ur laget dvs. ur gemenskapen skall man vara medveten om att man varit med om att skapa en djup tragedi. Kanske t.o.m. med livslånga konsekvenser, för den som drabbats.

Där orden "växa på egna villkor inte finns", är ingen bra miljö. En vacker dag så kommer resultatet, om en grupp fått utvecklas tillsammans på ett glädjefyllt sätt. Det är så det alltid funkar oavsett om det gäller barnidrott, skola eller en arbetsplats. Alla har sin plats och alla är vi bra på något som gör att en grupp fungerar.

------

Sedan. Tack, Göte, för att du nu lärt mig, att spelarna inte spelar i ultrarapid! Det hade jag verkligen inte någon aaaaning om att de inte gör. Här sitter jag framför TV:n och tror att de den ena gången efter den andra, lyckas mer eller mindre hänga kvar i luften och även gör målen om och om igen! Du får nog också skriva till Svenska Akademien och be dem göra ändringarna i alla ordlistor!


-----

Bilden är lånad med medgivande av http://bigganed.blogspot.com/

måndag 12 juli 2010

Så vann Spanien VM i fotboll helt otippat.

- den 12 juli 2010, kl 16:59

förstora
Men borde toppfotboll inte vara bättre än så här? Föga imponerande i mitt tycke. En annan sak. De får ju ont bara någon tittar på dem! Snacka om att vara hypokondriker. Vad som blir ännu mer stolligt är ju, att de här fotbollsskådespelarna knappast kan vara omedvetna om att allt spelas ju upp i ultrarapid. (Jo, jag föredrar det ordet före slow motion).

Normalt sett är det mycket fotbollssnack i det här huset, men nu har det varit mer än vanligt.

Det fick till följd att "Sverige" skulle möta "Brasilien" i en fotbollsmatch bakom husknutens lilla gräsplätt. Lagen var en något personskral historia. Domare samt coach var en och samma person. Herr H.

"Sverige" bestod av barnbarnet snart 2 år och "Brasilien" av det andra barnbarnet nyss fyllda 7 år.

Det gick inte många sekunder innan "Brasilien" slog en fullträff med bollen rakt i nian på "Sverige". Ett illvrål hördes från "Sverige", som dock fortfarande stod upprätt och undrade förvånat vad som hänt.

Emellertid så hade coachen, dvs. herr H, tillika farfar, inte delat med sig av sina erfarenheter vad man måste göra så snart motståndaren befinner sig inom kontaktradie. Då skall man kasta sig handlöst på backen, helst slå en våldsam kullerbytta av bästa fjollkaraktär. Sedan skall man ligga kvar där i det läget och spela död, eller i vart fall så illa skadad att någon form av domslut har uppstått till egen favör. Det ingår i fotbolls-VM. Desto mer välbetalda, desto fjolligare fotboll verkar det vara.

- Det där med att kasta sig som fjollor och spela dödsskadade kanske inte förresten är någon idé att tuta i "Sverige" och "Brasilien", funderade herr H något senare när vid satt vid middagsbordet och "Sverige" och "Brasilien" befann sig i föräldrars trygga hägn.

- Det ligger något i det, svarade jag, därför att vad vi kunde konstatera inifrån vardagsrumsfönstret är det t.o.m. tveksamt om "Sverige" är något riktigt fotbollsproffsämne. Även om han nu redan som baby varit fascinerad av just fotbollar och kunde sparka boll så fort benen bar. Anledningen till denna tveksamhet är att det dröjde inte så vidare väst många sekunder innan fotbollen, rakt i nian på "Sverige", var totalt bortglömd. Liksom att match pågick.

Endast "Brasilien" och coachen fanns kvar på bollplan och coachen fick träda in i "Sveriges" ställe på plan. "Sverige" hade hittat en intressant röd tråd, som var spänd mellan hallonbuskarna och havtornsbuskarna och som han nu var i full färd att inspektera. Vilket tillslut fick hela matchen att avbrytas och de kvarvarande på spelplan undrade vad som "Sverige" höll på med.

Det fick herr H att dra sig andra saker ur tiden till minnes, som fortfarande får honom att skaka på huvudet. Naturligtvis drog han fram en speciell fotbollsmatch mellan Jitex och något lag som vi lyckats förtränga namnet på.

Saken är den att dotter började spela fotboll som 7 åring för Jitex. Det var flickorna på gården som också gick i samma skola som hon, som tyckte att hon borde hänga på och börja spela fotboll tillsammans med dem. Sagt och gjort.

På det hela taget var det en rätt charmig och rolig tid. Därför att mitt i en match, eller träning kunde det vara någon upphittad nyckelpiga, eller fin blomma som helt och hållet tog överhand från fotbollen.

Vid en av alla dessa matcher stod en av de mer pretentiösa föräldrarna en bit ifrån mig och herr H. Vi brukade ta posto vid de andra föräldrarna, där man hade samma inställning som oss över detta med flickornas fotbollsspelande. Dvs. att de i första hand skulle tycka att det var roligt att spela fotboll tillsammans. Vid just den här speciella matchen hade den pretentiöse föräldern, i vanlig ordning, skrikit sig hes redan under de inledande minuterna av matchen. Det hade mao hunnit bli tröttsamt många och högljudda instruktioner hur hans dotter skulle sparka bollen och framförallt på vilket sätt. Ungefär som om fotboll var en enmansshow.

När så motståndarlaget fick mål och ALLA flickor, oavsett lagtillhörighet, glädjerusiga omfamnade varandra, skuttade runt och skrek:

- "JAAA....MÅÅÅL", fastän det nu råkade vara motståndarlaget som hade gjort mål. Blev det rätt rörande. En glädje som spred sig och höll i sig länge i mig. Jag blir glad fortfarande när jag tänker på det.

Den glädjen delades dock inte av alla. Vi andra föräldrar trodde att den pretentiöse pappan skulle få både hjärnsläpp och hjärtinfarkt på en och samma gång. Därför att först blev han alldeles kritvit i ansiktet och stod och ventilerade foderluckan, som en fisk på torra land. Men när han hörde fnisset och de kvävda skrattsalvorna av oss andra över det som utspelades på spelplan, tog sig den kritvita ansiktsfärgen till att övergå i illande tomatrött och en arg blick på oss, som sade mer än tusen ord. Här stod vi som fåntrattar och förstörde hans dotters fotbollsproffsliv! När matchen tog slut och den slutat i 20-2, eller något ditåt till bortalaget, hördes plötsligt en viskande röst ur den föräldraklungan där vi stod:

- Ja, vad säger ni mina damer och herrar, när tror ni proffsanbuden kommer inramlade till våra flickor i Jitex. Kan det bli i nästa vecka tro?

Det trodde alla närvarande föräldrar. Tja, utom han i klädsamt tomatrött förstås. Tack och lov hörde han inte teaterviskningen. Hade han gjort det hade nog ingen av oss kunnat berätta den här solskenshistorien.

Det som var så fascinerande under just de där åren, var att dottern, denna glädjestrålande, rödkindade fotbollsflicka, när hon lämnade fotbollens värld och istället steg rakt in i hästhagen genomgick hon en märklig metamorfos. Då stegade hon runt i hästhagen, eller stallet med högst målmedvetna steg. Förvandlades till en helt annan själ. Hur hon på något förunderligt sätt ens tog sig upp på den höga hästryggen är en smärre gåta. Hon blev något helt annat. En stolt, samlad, målmedveten och rakryggad flicka, som försvann på hästryggen med hårlockarna fladdrande för vinden långt utanför ridhjälmen.

Under den första tonårstiden lade hon både fotboll, musicerande och sången på hyllan, medan all ledig tid tillbringades i stallet, eller med skissblocket i handen. Under sommarloven var det från tidiga mornar till sena kvällar. Jag brukade hänga ut med huvudet genom bilrutan för att undgå ensilagelukten från henne, sedan jag slängt in hennes cykel i bagageluckan och hämtat upp henne för kvällen från stallet. Hon blev dock urstyv på att teckna djur och speciellt hästar under de här åren.

Men fotarbetet från Jitexåren duger allt fortfarande till att ha fotbollskul med lille "Sverige" och "Brasilien".

lördag 10 juli 2010

Varde ljus över Malmfältens Motorcykelklubb!

- den 10 juli 2010, kl 14:11

förstora
Gällivares kommunalråd Tommy Nyström (S) har gjort till en vana att invigningstala på Midnattssolsträffen läser jag och hoppas samtidigt, att Ulla-Britt Krigsman (född Vannar) iklädd sin fina kolt, inte slutat att hälsa alla träffdeltagare välkomna både på svenska och samiska. Det är ju till midnattssolens land de kommit på motorcykelträff.

Men det var väl kul, att kommunalrådet gjort det till en tradition. Därför att alla former av turistattraktioner och klirr i kassan borde kommunledningen verkligen engagera sig i. Å andra sidan har motorcykelklubben från första stund haft bra relationer med kommunen. Men i år passade kommunalrådet på att bekräfta, att nu blir det äntligen ljus i motorcykelklubbens hus, till en kostnad av 680 000 kronor. Ett löfte HAN, kommunalrådet, tydligen hade gett även förra året.

EKEWAE?

680 000:- är det inte lite väl saftigt?

Själv fanns jag med från 1968 i motorcykelklubbens historia och hela den utveckling som blev. Det är många, långa och engagerade arbetstimmar som många, många lagt ner för att bygga upp motorcykelklubbens verksamheter och byggnader. Utan alla dessa idoga förmågor hade inte klubben blivit det den blev och fortfarande är. Någon gräddfil och ett ändlöst, hejdlöst festande har det alltså inte varit fråga om, som en del tycks ha fått för sig. Motorcykelklubben har alltid haft en seriös grund i sin verksamhet och många är de barn, som vuxit upp med klubbandan. Men naturligtvis har klubben precis som alla andra klubbar, även haft jädrans trevliga tillställningar både med och utan barn.

Eftersom jag nu funnits med redan under den första träffen, då klubbstuga hyrdes helt kortvarigt genom privata kontakter, för att sedan ordna med den egna klubblokalen där den nu ligger, vet jag också hur många händer som varit med om att skapa klubben. Själv avrundade jag min medverkan i MMCK med att vara bl.a. ordförande för crossektionen i första hälften av 80-talet, då den verksamheten kom till och många och även långa tävlingsresor företogs med crossbussen. På den tiden tävlade mina egna pojkar i Motocross. I det sammanhanget vill jag verkligen passa på att ge Fritz Larsson, numera avliden, en eloge för hans enorma och "dygnet runt engagemang" med crossbanan och verksamheten. Men liksom där fanns många andra, som gjorde den sektionen till vad den sedan kunde fortsätta att vara.

Naturligtvis kollade vi upp redan, när Folkets Park mellan Malmberget och Gällivare revs och fd. Folkets Parks entrén togs till vara av klubben, vad det skulle kosta att dra el. Dvs. då den första egna klubbstugan fanns på plats. Sedan den klubbstugan brunnit upp/ner och det nya klubbhuset stod på plats tack vare en lokal byggfirma och övriga lokala företags bredvilliga bistånd, kollades åter detta med möjligheterna att dra el till området. Sägas skall i det här sammanhanget, att klubbstugan var helt sanslöst underförsäkrad visade det sig, när den skulle återuppbyggas efter branden. Även vid detta tillfälle ansåg vi att det inte var ekonomiskt försvarbart och även en smärre utopi, att få el draget till verksamhetsområdet. Jag tror inte att det var någon som ens skulle ha kommit på tanken, att gå till kommunen och be om hjälp för detta ändamål. Sedan hörde till saken att det också gått att lösa på annat sätt och som fungerat under alla år.

Men uppenbarligen är det en helt ny era som råder idag. För det kan väl inte vara fråga om att någon slängt på en trave valfläsk?

Det tycks alltid finnas två sidor av sanningen i Gällivare kommun.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=5469476
------------
Bilden: Tidningsurklippet har jag för mig var publicerad i Borås Tidningen. Vi var på crossträningsläger och våra ungdomar genomförde även en hel del tävlingar på västkusten. Datum är i alla fall maj 1984.

fredag 9 juli 2010

"Sommar" i P 1, har haft några riktiga höjdare

- den 9 juli 2010, kl 12:02

förstora
så här långt. Den som missat "Glada Hudik-eldsjälen" Pär Johanssons program, har verkligen missat ett program av dignitet. Lyssna på programmet kan du göra på den här länken:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=2071 Man kan också köpa sommarprogram på CD-skiva.

Pär Johanssons berättelse om sitt liv, sina reflektioner om hur våra liv ser ut är igenkännande. Men han berättade också om sitt arbete med normalstörda och utvecklingsstörda, men också om barn överhuvudtaget, små som stora (= vuxna). Det fick mig att le många igenkännande leenden. Programmet väckte onekligen eftertanke och jag tackar Pär Johansson för hans insikter, som han förmedlar i sitt sommarprogram.

I början på 70-talet kom Mona Back ut med sin självbiografiska bok "Öppet brev till er som träffar udda barn". Det är berättelsen om hennes son Björn, som föddes 1970. Björn skadades vid förlossningen och spåddes bli ett kolli och rekommenderades att lämnas bort. Boken gav verkligen insyn om hur mycket fördomar kan slå kull varje form av medmänsklighet. Samtidigt är det här en bok om mer hopp än förtvivlan. En bok som borde vara obligatorisk kurslitteratur i högstadiet, när man rimligen borde läsa biografier, för att få en riktig spegling av sig själv och omvärlden. En omvärld där man allt mindre duger som man är. Var ämnad att bli.

Av vilken anledning jag köpte Mona Backs bok vet jag inte. Men kanske är det så att ibland vet vi intuitivt vad som väntar oss runt hörnet. Jag minns att jag köpte boken hos Wiklunds Bok & Pappershandel i Gällivare, som på den tiden hade ett stort utbud av böcker i två plan. En bokhandel som jag var mycket flitig kund hos, ett underbart ställa att botanisera runt i med tanke på att det där fanns en dam som verkligen kunde böcker. Utbudet var vid närmare eftertanke så här många år efteråt, smått hissnade, med tanke på hur utbudet länge sett ut under alltför många år.

Mikael Fabricius som övertog verksamheten, förde länge en envis kamp att inte låta stora bokklubbar ta död på litteraturutbudet, men tillslut fick han ge upp. Mot stora bokförlag och varuhus stod han sig tämligen slätt. Mikael öppnade mina ögon om hur vår värld förkrymper, utan att vi själva många gånger är medvetna om vad som sker bakom kulisserna. Vi bidrar ibland till saker och ting på grund av ren okunskap. Litteratur är alltid upplysning/spegling, om vårt eget varande och vilka vi själva är. Men vem vet, kanske öppnar Mikael Fabricius ett bokcafé, precis som de som finns runt om i det här landet för att inte tala om i Paris. Där det har blivit kult.

Med Mona Backs bok i bakhuvudet, kunde jag stå stadigt med båda fötterna planterade i jorden, när min barndomsvän inte ville acceptera att hennes nyfödde son var ett kolli. Det var inte hennes upplevelse av honom, medan läkarnas var det. Han borde lämnas bort tyckte de. Inte kunde jag ge mycket tröst och lindring via en telefonledning, men jag kunde i alla fall berätta om Mona Backs egen berättelse om sin son Björn. Jag vet inte om samtalet fick någon inverkan på hennes beslut, därför att jag har en känsla av att hon redan hade bestämt sig för att inte betrakta sin son och förstfödde som ett kolli. Det geografiska avståndet mellan oss har genom åren varit ett hinder, men jag har fått förmånen att följa hans utveckling därför att hon var en mamma som vägrade ge upp.

Hans möte med min yngste son, som då låg vid Jägarskolan i Kiruna och som var hemma på permission, är ett minne för livet. Hans frågeställningar och det samtal han hade med min yngste son, vittnade om något helt annat än ett kolli. Jag har genom åren slagits av hur mycket jag lärt mig av honom och hans tankebanor. Något som också Pär Johanssons program innehåller en hel del av.

Sedan många år tillbaka bor min barndomsväns son i eget boende, ett gruppboende. Han fick tidigt ett arbete, som han kunde ha på sina egna villkor. Men också en personlig assistent, som vidgar hans vardag och intressen. Han är en på många sätt genomklipsk person, bara med mycket ovanliga frågeställningar. Men det är inte mycket som går honom förbi. Han förstår mycket vad som människor bär inom sig, det är inte mycket som undgår honom på det planet. Han tycks ha en helt annan mänsklig sida som är överutvecklad istället. Och visserligen har min barndomsvän alltid gått ut över det vanliga, men detta har definitivt gjort henne till en människa med djupa insikter och ett mycket stort vetande om människans innersta väsen. Jag tror att han på många sätt berikat våra liv och gjort oss till mer medvetna och bättre människor än vi kanske hade varit, om han inte hade kommit till världen.

Herr H hade en morbror, Pelle, som hade Downs Syndrom. Som ungtupp brukade Herr H och de övriga grabbarna låta Pelle hänga med dem, när de skulle ut och åka bil och vara ute på lite eskapader. Vilket bidragit till att Herr H själv insett, att utan omgivningens syn, hade hans morbror Pelle kunnat få ett helt annat liv än han verkligen fick. Omgivningen betraktade Pelle, som man nu gjorde på den tiden, som om han var mindre vetande och därför sattes på undantag och blev understimulerad. Så länge Pelles föräldrar levde, förde Pelle ett undanskymt liv. Men sedan de var döda utvecklades Pelle till något helt annat. Tyvärr slutade Pelles liv alltför tidigt, men ständigt när vi träffar någon med Downs Syndrom, noterar vi bara att det är en "Pelle" och gläder oss, när vi ser att de finns med ute i vardagslivet och något varmt infinner sig inom oss.

Innan antroposofernas inträde i Sverige, levde alla dessa utvecklingsstörda barn ett undanskymt liv, undanstoppade. Men antroposofernas arbete med utvecklingsstörda gjorde att synsättet, om än väldigt sakta, förändrades. För vad är "normalt" egentligen?

Ett till sommarprogram som också lagt sig bland mina favoriter, var det som Eva Dahlgren hade om den utmaning hon ställdes inför, när man från svenska kyrkan ville att hon skulle skriva ett nytt rekviem. Det blev hon glad över. Men så kom följdfrågan: "Trodde hon på Guds existens"? Lyssna på tänkvärda tankar och reflektioner.

Energi kan aldrig utplånas bara omvandlas. Så vad är vi alla människor annat än odödliga atomer, oavsett hur många kromosomer vi har?

onsdag 7 juli 2010

Gudrun Schyman är i sitt esse, igen!

- den 7 juli 2010, kl 12:21

förstora
Man kan undra vad som egentligen kändes mest märkligt. På den tiden hon vinglade omkring och var dyngrak, eller nu när hon för att få publicitet brände upp 100 000 kronor på några sekunder i Almedalen.

FI:s syfte var att sätta ljuset på skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner.

- FI eldar upp pengarna eftersom vi vill uppmärksamma att det är just så mycket pengar, som kvinnor förlorar varje minut i utebliven lön, säger Gudrun Schyman.
Hon medger att aktionen kan tyckas desperat. Men frågan om rättvisa löner kräver spektakulära symbolhandlingar, tycker hon som nu sällat sig till skaran rikspuckon.

Visst är det så att det ligger en stor sanning i att det inget hänt, fastän man länge varit medveten om diskrimineringen inom arbetslivet. Sist man hade frågan uppe i riksdagen om kvinnors lika rätt, under Göran Perssons era, då lyste fegheten igenom med stort F. Det förbjöds på alla andra fronter utom just vad gäller lönerna. Uppenbarligen är det en het fråga och alltför många brunstiga herrar som har alltför stor makt. Därför undrar jag om det trots allt inte är dags att införa helt vanliga svenskar under diskrimineringsombudsmannens tak. Det verkar vara den enda chansen till att få till en likalön för lika arbete, oavsett kön, eftersom vi uppenbarligen har en dålig politikeranda i det här landet och en väldigt flat fackföreningsrörelse, som hellre spelar under täcket med arbetsgivarorganisationen än bistår sina egna medlemmar.

Är det då rätt att stå och elda upp 100 000:-? För egen del gick gränsen definitivt där. Så otroligt trött jag blir på människor, som saknar fullständig förankring i verkligheten. Tänk om de istället hade delat ut dessa pengar till några med låga inkomster, det hade väl verkligen kunnat bli ett helt annat koncept med betydligt mer genomslagskraft än den här rena rama idiotin. Det finns faktiskt både män liksom kvinnor, som har så låga inkomster per månad, att de inte ens uppgår till Gudrun Schymans årliga läppstiftskonto. Människor som inte ens vet vad en semester är i det verkliga livet. Människor som inte ens har tak över huvudet. Fattigbarn som är bostadslösa. Bara just därför blir det en sådan orättfärdig handling, att man funderar hur det står till med förståndet.

Vad ger då en sådan handling för signaler till dessa våra minst bemedlade medmänniskor?

Jag är visserligen för jämställdhet mellan könen även lönemässigt, men skall det ske med dylika tilltag, då vill jag sannerligen inte vara med i debatten. Bränna 100 000:- det är att utdela en rejäl smocka till de som precis inget har. Vilket enormt förakt för sina medmänniskor.

Vilket också för mig direkt till ett par lösryckta rader, som jag återfann bara för någon månad sedan och som jag av någon outgrundlig anledning hade skrivit i ett bokomslag med dateringen augusti 1978:

"Om man funderar vad Gud tycker om pengar skall man bara betrakta dem han ger dem till".

Vilket i sin tur förpassar mig vidare i tankebanorna till nästa strålande uppvisning i Almedalen. Något som biskopen Lennart Koskinen stod för. Där står människokärleken till sin näste inte i alltför hög kurs och mina tidigare höga tankar om Lennart Koskinen fick sig därmed en mycket allvarlig knäck.

Polisen hade gett Sverigedemokraterna (SD) tillstånd att stå precis framför Svenska kyrkans tält i Visby. Det fick biskopen att se rött och han gick handgripligt tillväga för att stoppa mötet. Det fick å sin sida Sverigedemokraterna att föra bort biskopen med våld. Säkerhetspolisen var snabbt på plats och upplyste Koskinen om att SD faktiskt hade tillstånd att hålla sitt möte på platsen.

Nyheterna som strömmat på medan jag varit tämligen inkapslad i mig själv och att bara överleva, det har fått mig att tänka att det varit rätt vilsamt, när jag inte haft några större begrepp om vad som skett runt omkring mig ut i vida världen och i ankdammen Sverige.

Men FI, nej, jag menar FY för den lede och allt valfläsk som steks och vidbränns i Almedalen.

För egen del undrar jag när den demokratiska rätten, att avstå partipolitik skall börja få sina valröster räknade.

tisdag 6 juli 2010

Jag tänker på röd jordgubbssaft

- den 6 juli 2010, kl 11:20

förstora
och Mariekex och somrarna i Svanparken, där vinden ibland slet tag i kalla nylonklänningar och de nedhasade knästrumporna inte hade mycket skydd att erbjuda. Men stora långa rutschbanan, gungorna och karusellerna gjorde att kinderna snart var rödrosiga och kylan bortglömd.

Mest minns jag uppträdandena som var från de två scenerna, som fanns då. Så spännande det var. Jag tror att det var där som min obotliga kärlek till musikkåren och mjukglass föddes.

Mina tankar rör sig framåt i tiden. Jag nuddar tiden när mina pojkar var små. Så blir det ett långt hopp till min dotter. Hon brukade mata tuppen med ostbågar. Kanske inte jordens bästa meny för en tuppmage, men den rackaren verkade känna igen hennes röst, när hon kom springande mot buren med några ostbågar i den lilla medhavda påsen. Stolt struttade han omkring och sprättade sand i buren och hönorna skockade ack..ack...ack.

Befinna sig på en tidsresa i minnet gör att de sista 14 dagarna förträngs ur minnet för att åter finnas där. Så mycket blod som kom i kaskader, ambulans, nålar, påsar hängande över mitt huvud och jag själv som inte längre tycker någonting alls. Kalla händer som hanterar mig. Jag blundar. Känner de olika dofterna kring mig och vet när de blötkalla händerna tar i mig, att det är hon som luktar äppelschampo. Sjukhusets luftkonditionering gör att jag ständigt fryser. De får ingen ordning på den hur mycket de än klagar säger hon med äppelschampot. Mina armar och händer är sönderstuckna och blågula. Hon söker varligt något nytt ställe att sticka in sina nålar. Gillar hon månntro röd jordgubbssaft? Min hals är uppsvälld på utsidan. Insidan känns sönderklämd av intuberingen. När jag skall säga något får jag ta tag i luften och ändå hörs min röst som ett sprucket krus.

Igår när medvetandet började ticka framåt och jag såg mer och mer av väggen, medan jag försökte grimasera så att gummimasken i mitt ansikte inte skulle ta i ögonen, när jag försökte koncentrera blicken på vad världen verkligen innehöll. Det var då jag insåg att ute i min trädgård blommar mina rosa pioner och jordgubbslandet har börjat skifta mot rött. Det är där jag vill vara.

Kom sommar låt mig vara där du är.