torsdag 8 december 2016

Verklighetsresistent....

jag har hållit på att fundera en dryg vecka nu vad det nya modeordet betyder, som dykt upp medan jag varit i Finland under några få veckor och målat på en trilskande ikon. 

När jag rekommenderade denna stillsamma tillvaro till en som jag brukar diskutera ikonmålning med och förklarade för honom, att det var skönt att vara nerdroppad på ett ställe där det bara gick att vara. Ingen TV, ingen radio, knappt någon som förstod svenska mer än på ikonmåleriet och klostrets kansli. Men det bästa av allt: beläget in the middle of nowhere. Inte ens tidningarnas brus kunde nå fram till mig, eftersom mina finska färdigheter är på en mycket låg nivå. För att vara helt ärlig: de är i det allra närmaste obefintliga.

Jag vet det efter att ha sneglat på tidningsstället, när det hade gått ungefär en vecka. Men redan vid första anblicken insåg jag att det skulle inte ens vara lönt att ta upp någon av tidningarna. 



Det är en viss tjusning att mötas av lappar överallt som man inte har en susning om vad de betyder. - Lite som att gå på slak lina över Niagarafallen i vissa sammanhang.

Den gula skylten funderar jag ännu över vad den betyder. Finska skyltar de är verkligen verklighetsresistenta. Hur kunde man ens komma på idén, att använda så många bokstäver av samma valör sammanklibbade med varandra? Det måste ha varit någon som älskade låååååånga ord, som uppfann det finska skrivspråket.



Den handskrivna med den illröda texten förstod jag rätt omgående att det var en skylt som de riktigt ångade VARNING om. Den hängde där hux flux en morgon, när jag var på väg ut genom ytterdörren. Jag stannade till vid den och studerade de många utropstecknen och tänkte "här är något riktigt lurt på gång, undra vad det är för katastrof som står i meddelandet". Jag tänkte att jag får fånga den i mobilkameran och fråga när jag kommer upp till ikonmåleriet vad det står på skylten.
Väl på utsidan aktiverades mina 40 åriga snöfärdigheter omgående: lukten i luften, den nyplogade gångstigens glatta yta och första anblicken på nysnön fick mig att snabbt fälla ut djävulsjärnen på mina kryckor. Ändå hann jag göra en del piruetter innan jag nådde den oplogade delen av snön, där jag nu istället tog mig plumsande fram genom snön.

Helt riktigt, när jag svängde ut mot backen upp till Trapesan för att äta frukost, låg folk fallna som bowlingkäglor och krälade runt på marken, i hopp om att få någon form av fäste under skosulorna.


Det sliriga gångunderlaget påminner mycket om vad det här målandet har inneburit den här gången. Så många svårigheter att jag aldrig upplevt något liknande, inte han som skulle vara min vägvisare heller för den delen.
Så här såg han ut efter att jag packat ner mina grunkor för återfärd mot Sverige.
Kan det ha varit så att Gud fanns i alla fall och NU hade han fått syn på mig i ett munkkloster och tänkt: OCH VAD gör DU här Gun? Han hade en och annan överraskning åt mig genom sin ställföreträdare, sedan jag hade fräckheten att gå till mässan en kväll, av ren nyfikenhet, skall erkännas, för att få rosenolja ritat i pannan i form av ett kors. Kanske var det desperationen över att färgpigmenten skapade mig tre dagar av vanmakt och himlen förblev ett enda kaos, där inte ens
oxgalla, vitlök och skalpell kunde få det hela att rätta till sig, som fick mig att övertalas till att gå på denna kvällsmässa.

Biskopen som ritat dit det väldoftande korset i min panna, sträckte därefter i rask takt ut näven mot mig... Jag som hade stått och funderat på OM jag verkligen skulle kyssa karln på handen, när jag insett att det var inte bara rosenolja i pannan som tillhörde ritualen. Men jag behövde inte fundera dess mer på saken, eftersom Guds ställföreträdare, som visade sig också vara sjufaldig uppskattad deckarförfattare i Finland, hade fler oanade resurser på lut... Han smällde mig rakt på munnen!

Självbevarelsedriften fick mig att lägga band på mig, men vreden kokade inom mig och det var nog bara mina döda föräldrars minne som fick mig att svälja värdigheten och lämna kyrkorummet först när mässan var till ända.

Morgonen efteråt tog jag upp saken mellan fyra ögon med den jag hade förtroende för. Då fick jag höra talas om att den högern skulle man passa sig för, den var välkänd. Synd bara att jag inte blivit varnad innan, då hade nog jag också hunnit fundera ut en fungerande strategi för att parera högerkroken. Men jag kan väl säga så här, efter den händelsen insåg jag, att i någon ortodox mässa hörde jag definitivt inte hemma. Sedan vem som fått en näsa av Pinocchios längd vet bara den som äger den förborgade hemligheten om livet.


Efter att ha fått en vinge av biskopen fortsatte i rask takt det övriga eländet. På den fjärde dagen gav jag upp himmelen och knallade iväg ut till PC:n som stod uppställd vid tidningsställens sittgrupper och så loggade jag in mig på FB:
MAYDAY MAYDAY... till den som vet allt om mina färdigheter i pigmentmålnings-branschen.

Snabb fråga via FB:s meddelandesida till honom:

- Varför fungerar färgpigmenten inte tillsammans med äggula och vitt vin?


- Vem har sagt till dig att använda vin? undrade han.

Jag förklarade att det fanns inte något öl och det var nog ungefär 3-4 mil till närmsta ställe.

- VAD är det för ställe du hamnat på som inte har något öl, undrade han. 

Jag förklarade att jag var i ett kloster mitt i ingenstans i Finland, dvs. på ett ställe där de permanentboende var munkar i en hierarkisk skala. De gick omkring i långa fotsida svarta klänningsliknande saker och till det ett par lustiga huvudbonader, som såg ut som om en kakburk hade varit förlagan, med ett svart nedhängande flor som var snillrikt arrangerat, så att de under mässan kunde få burken att hänga kvar, när de lättade på "kakburken" och blottade sina huvuden. Värdiga herrar helt enkelt, med ett sinne för livet. Klart riktade med armarna omfamnade mot omvärlden hade jag också insett och alla de andra utan högersving, med en vänlighet som gick rakt in i mitt innersta.

- Aha...Putinland i Rasputinanda! Skulle inte tro att det är något för mig, svarade han.
- Finland, rättade jag honom, visserligen nära ryska gränsen, men Finland.

- Putinland i Rasputinanda! Han gav sig inte.
- De snackar bara ryska och finska här, svarade jag, men det är Finland.
- Putinland i Rasputinanda...han hade bestämt sig.

Det där med att befinna sig på en plats där ingen i offentligheten pratade svenska, det hade jag blivit varse redan då jag hamnade i en taxi från Juensuu flygplats och åkte ca 1 timme rakt in i snöovädret i kvällsmörkret på små vindlande vägar, som slutade i något som närmast liknade mer en kostig än en väg. Väl framme fiskades en dörrnyckel upp som lagts ut i ett skåp vid receptionen, så långt väl. Huset där jag skulle bo pekade jag ut på kartan till taxichauffören. Kartan som herr H hade varit förutseende att plasta in åt mig.

Det skulle visa sig att karta med utritade byggnader hur de såg ut, inte kunde förstås av finsktalande taxichaufför. Jag försökte förklara för honom att nyckel skulle nog pass i den mörklagda byggnaden, som låg längs med kostigen där en busskur var belägen. Men det var som om hans hjärna var en kompassnål som stött på en magnet.

Efter att ha passerat samma byggnader ett par varv, mumlade jag lagom road ifrån baksätet: 

Odota nyt! (vänta nu). Det var det enda jag kunde komma på vad det hette. Därmed var i stort sett hela mitt finska ordförråd uttömt till sista droppen, resten av mina kunskaper tror jag knappast hade varit gångbara.

Med ena handen pekande på min mobiltelefon, som jag turligt nog hade varit förutseende att förprogrammerat mobilnumret till nattreceptionen med, fick jag äntligen stopp på den finska taxichauffören. En raspig röst svarade på finska i andra ändan.

- Talar du svenska undrade jag och det gjorde han. Jag förklarade att jag hade nu åkt runt med taxichauffören fem/sex varv nu, utan att han förstått vart han skulle köra, kan du kanske prata med taxichauffören och förklara vart det är han skall. 

- Kaksi, yxi, mixi.... mycket iiiin så slet taxichauffören upp bildörren och försvann ut i mörkret.
- Snyggt tänkte jag, här sitter jag nu i en taxi mitt i ingenstans där min mobil just försvann ut i mörkret med en förvirrad taxichaufför. Jag satt där i mörkret i taxin som stod på tomgång och funderade vad mitt nästa drag skulle vara. Jag hade försökt förmå taxichauffören att läsa vad det stod ovanför ytterdörren på den mörklagda byggnaden, eftersom jag inte hittat några rumsnummer på den byggnaden. Men det hade varit som att tala med Manuel, han från Barcelona, i serien Fawlty Towers (Pang i bygget).

Rätt vad det var kom han flåsande och skuttandes genom snöhögarna, som en gräshoppa som hade hamnat rakt in i fel årstid. Nu viftade han med nyckeln som han hade slitit ur min hand, när han med min mobil tryckt mot örat skuttat iväg ut i mörkret och försvunnit.

Jag stirrade på honom ut i mörkret och förstod först när han slet ut mina väskor i snön, att han funnit dörren till räddningen! Men vid det här laget var jag nog helt lamslagen och verklighetsresistent...


Inte förrän jag återvände till Arlanda började jag förstå vad folk sa utanför ikonmåleriets väggar. Det var som att landa i en ljudbang! Men det hade varit en mjukstart, mellan flygplansraderna från Helsingfors och Arlanda såg jag Expressens mittuppslag: Fidel Castro var död...

Idag satt jag och lyssnade på bilradion både på väg hemifrån och på väg hem igen. Jag vet inte hur många gånger jag hörde ordet verklighetsresistent...


VAD i hela fridens dar betyder det ordet egentligen? - Verklighetsresistent...
Men så slog det mig helt plötsligt, att det ordet kände jag nog till, fastän jag inte riktigt hade förstått att jag faktiskt förstått innebörden av det ordet. Det är precis det som mitt nästa blogginlägg skall handla om, men som har tagit lite tid att plöja igenom för att kunna skriva om. Källkontroll tar alltid tid och speciellt när pappershögarna har hopat sig efter min fräckhet att bevilja mig själv en friruta ifrån den här verklighetsresistenta världen.

Vad jag målat (skrivit, heter det egentligen - man skriver ikoner) ?- Det är en festikon och jag hann p.g.a. alla problemen med färgpigmenten inte bli helt klar, men snart är den det, är väl bara tre fyra dagars jobb att färdigställa den med alla detaljer, skuggor på kläder, växter, ornament och övrig småpet, som alltid tar mer tid i anspråk än vad man själv anar sig till. Men den är i allra högsta grad en  verklighetsresistent historia, eller är det verkligen någon som ställer sig och slaktar en hel kalv, tillagar den och bakar bröd på motsvarande 16 liter deg, för att tre gäster har dykt upp i öknen. Själv brukar jag baka på 1 liter deg, även under den tiden då jag hade hungriga tonårspojkar och deras vänner på hemmaplan. Där man knappt hann vända ryggen till innan brödbaket var ett minne blott.

The Holy Trinity som gästar Abraham och Sara är vida känd. Men inte mitt motiv där Abraham och Sara inte är uteslutna ur bilden. Jag kände att det var dags att inte vara verklighetsresistent, utan göra hela den bibliska sanningen. De andra festikonerna som fanns att välja bland var inget som appellerade till mina målningsönskningar, trots att vi befinner oss i den största av dem alla alldeles snart: Julen och anledningen till att vi firar jul, som har blivit en tämligen verklighetsresistent historia.


Nej, jag släpper inte ifrån mig någon bild på min ikon förrän den är klar och kanske skall den t.o.m. sparas till ett helt annat tillfälle, som kan finnas här i framtiden. Jag vill inte att mina framtida planer skall bli verklighetsresistent.

torsdag 1 december 2016

Kent Ekroth (SD) beter sig som en omogen snorhyvlel och skall verkligen inte sitta i Regering/Riksdag och allra minst i något Justitieutskott!

Ibland är det inte bara skönt, utan helt enkelt helt nödvändigt att inte befinna sig i mediabruset. Bara vara helt avstängd ifrån yttervärldens elände. Ingen TV, ingen radio, inga tidningar som man förstår vad det står i dem. Men att komma tillbaka och inse hur mycket skit som hinner hända medan man är borta någon vecka får mig att fundera över tillståndet i världen.
 
 
 
Det finns en hel del riksdagsmän jag inte har några högre tankar om, men när det gäller den här priffen Kent Ekeroth har mitt förtroende aldrig funnits och kommer heller aldrig heller att finnas där. Här man inte ens ordning i sitt eget privatliv skall man verkligen inte vara Sveriges ansikte utåt som nu alla folkvalda är.
 
Än värre blir det att Kent Ekeroth är ute och trillar runt kl. 03.00 med säkerhetsvakter i hasorna, som kostar oss skattebetalare fruktansvärda pengar.
 
Nu är det nog hög tid att se över det här herrelösa slöseriet och lägga pengarna på där det behövs istället och det är INTE på dylika personer, som inte ens besitter vanligt folkvett!

lördag 12 november 2016

Sorgebarnet LKAB i Malmberget, som svenska staten är ägare av. Historien fortsätter i all det oändliga, med idel nya moralbefriade VD:ar, LKAB:s styrelse av samma karaktär och alla dessa galenpannor till ministrar och annat löst folk som också tillhör bolagets hejarklack.

Ta bara en sådan simpel sak som LKAB:s hantering i Malmberget av ortsbefolkningen. Det har ju knappast blivit till det bättre med nuvarande statsminister och Regering, eller med nuvarande oppositionspolitiker i Gällivare kommun, som nu kastar dynga på politikerna, som kom efter regimsskiftet. Själva agerade de ännu mer aningslöst och bidrog sålunda att förpassade hela Malmbergsfrågan till en icke-fråga!

Birgitta Larsson (S) kommunstyrelseledamot i Gällivare kommun lät inte harmen hållas tillbaka här i oktober 2016. Hon hade väl glömt bort hur det var när såssialdomokraterna själva satt i makten och agerade likvärdigt. Då ville SKP:s representant Bror Wennström, som ansåg att det då aktuella avtalet med LKAB, som då stod inför dörren, borde tas på större allvar och att man åtminstone skulle inhämta hjälp, för att åtminstone få "nyckel mot nyckel" när det gällde vägar och byggnader, som gruvan slukade och måste ersättas med nytt. Han ansåg inte att kommunpolitikerna själva besatt de rätta kunskaperna och det finns väl ingen som kan motsäga detta faktum. För vad kan en f.d. badmästare ha för erfarenheter av sådana stora ting, som när ett helt samhälle skall raderas och återuppföras.

En tredje part skulle man inte förhandla om: dvs. ortsbefolkningen och däri ligger också ett allvarligt och fruktansvärt problem, som få svenskar ens känner till, under vilka livsvillkor som de har fått leva under och alltjämt lever under.

Det räcker inte med att LKAB har skövlat det mesta med gruvans framfart. Malmbergarnas liv har förvandlats till något som mest kan liknas vid ett inferno, eftersom det är en ständig stress, därför att man inte vet i vilket ögonblick nästa stora skalv skall komma och vad det skall resulteras i. Inte räcker det heller att  Malmbergets samhälle numera mest ser ut som en krigszon och den egna ekonomiska sitsen för de boende, står skrivet i stjärnorna. Av allt att döma av historien så blir de mer eller mindre de som själva skall sitta emellan, medan staten håvar in vinsterna från gruvbrytningen. De byter billiga boenden till dyra boenden för att inte bli bostadslösa.

LKAB lever inte längre i någon symbios med ortsbefolkningen. Lyssna på inledningsberättelse av fd. malmbergarssonen Svante Lindqvist i "Mannen från Malmberget" från 1993: https://www.youtube.com/watch?v=HqSFqh9sFhs

Men vid förra avtalets tecknande mellan LKAB och kommunen då var öronen förvånansvärt nedslagna på den såssialdemokratiska makteliten i Gällivare kommun. Då bestämdes också ett vidlyftigt avtal med LKAB från den ena stunden till den andra, utan att man ens hade räknat på om ersättningen för t.ex. vägar motsvarade vad återuppbyggnaden på annan plats skulle kosta.

Bror Wennström (SKP), kommunstyrelseledamot försökte i många år påpeka de värsta grodorna, som fanns i LKAB:s bakvatten, men han talade för döva öron. Det finns mycket att återfinna på webben, bara man vet att söka på specifika sökord. Men det här lär vara tillräckligt för att ge en fingervisning om det Moment 22, som ortsbefolkningen förpassats i av LKAB och dess ägare den svenska staten: http://www.kuriren.nu/bloggar/bror-wennstrom-skp/rapport-fran-umea-universitet-om-malmberget/?blog=3609147&entry=5142214

Det nya skumraskavtalet, som beslutades om här i oktober 2016, skulle bestämmas om från den ena sekunden till den andra. Det hela vittnar igen om sedvanlig omoral från LKAB:s (=Svenska statens) sida, men den här gången är det "såssialdomokraterna" själva i Gällivare kommun som står för kritiken, genom Birgitta Larsson (S)tillika kommunstyrelseledamot:
-Klockan 8 imorse hade vi möte med kommunstyrelsen. Först då, på sittande bord, fick vi se avtalet. Klockan 10 idag hade LKAB och Gällivare kommun kallat till presskonferens för att presentera avtalet rörande ersättning av verksamhetslokalerna i Malmberget. Avtalet är ett av kommunens största beslut, det tar man inte på sittande bord. Vi har inte fått nog med tid för att ta ställning till det och deltog alltså inte i det här beslutet, det känns inte alls
tillfredsställande, sade hon då.

Ledande partier inom kommunstyrelsen hade själva inte fått ta del av avtalet förrän på morgonen! - Snacka om att Sverige är en utvecklad diktatur av svårslaget format! 
 
Jag för min personliga del funderar hur man ens kan komma på tanken, som representant för Gällivare kommun, att försatta privatpersoner, en hel kommun och faktiskt en hel landsända i ett sådan fruktansvärd sits, att man undertecknar ett avtal som man inte ens kan överblicka konsekvenserna av. - Helt obegripligt!

Jag och många fler med mig börjar bli väldigt garvade åt roffarmentaliteten, som kolonisatören, den svenska staten schabblar runt med bland sina medborgare. Mer förvånande är alla dessa tjänstvilliga hantlangare, som bistår det fortsatta eländet och omoralen. Det blir numera inte så mycket till hissade av ögonbrynet, utan jag undslipper en djup suck och inser uppgivet, att dårskapen fortsätter att florera. Sunt förnuft har numera blivit en klar bristvara.
LKAB är svenska statens privata kassako, som inte drar sig för att stjäla av de drabbade privatpersonerna, eftersom den vanliga människan fördrivs från sina hem, utan att få motsvarande ersättning för att man måste hitta nytt boende. Antingen det eller så blir man hemlös, helt i fil med storebror Amerikas hantering av sina medborgare.

LKAB:s egne propagandaminister, Anders Lindberg, har jag inte ens brytt mig om att ta reda på vad han har att säga denna gång. Han går sedan många år tillbaka under det välförtjänta öknamnet "Bagdad Bob".

Hur många som sparat till ålderns höst och bara funnit ut, att LKAB lagt rabarber på hela skiten. Man har blivit plundrad av den svenska staten. Oron över att ens kunna ha basala behov tillfredsställda på ålderns höst finns där i allra högsta grad närvarande, för de som inte har åkt med två räkmackor fastklistrade under vardera fotsula. Den svenska staten har genom sitt bolag LKAB i Malmberget helt enkelt stulit deras liv ifrån dem. Det räckte helt uppenbarligen inte att LKAB gjorde livsvillkoren vidriga under tiden, med regelrätta jordskalv förutom de nattliga salvorna från gruvan och gruvstängslet utanför husknuten och en miljö, som bäst kan beskrivas som: Från idyll till misär - Det är Malmbergets historia.

Men det är väl tur att alla länder i Europa inte har en lika totalsovande Regering som Sverige har. I Italien efter sista jordskalven evakuerade man människorna från de hus som utsatts för jordskalven. I Malmberget, där tvingar svenska staten människorna att bo kvar i hus, som omfattats av otaliga kraftiga jordskalv, som vida överskrider de värden som husen i Italien utsattes för. Det är väl än så länge bara guds försyn att inte något riktigt allvarligt har inträffat.

Går det så går det! - Det är den svenska regerings slogan!
http://gun-m-ek.blogspot.se/2015/02/i-nastan-ett-decennie-har-lkab-forhalat.html

Domstolsmålet som det finns en bild av i ovanstående länk, den är från år 2006. Naturligtvis har rättsprocessen startat upp betydligt tidigare. Den VD:n som LKAB nu har, Jan Moström, säger med en sedvanlig axelryckning: att det går inte att backa tillbaka, trots att han är medveten om att bolaget inte handlat rätt, eller ens har för avsikt att ens i nuläget handla, eller helt uppenbart inte tänker handla rätt mot dem bolaget/svenska staten drabbar. Han kringgärdar sig med sedvanliga floskler, högst medveten om att man hanterat folk som skit, men absolut inte har för avsikt att göra rätt för sig!

Det är svenska staten i en liten ask = I det här landet har vi betydligt lättare att vända blicken mot något som sker i Afrika, eller något annat som ta bort blicken från fokus.
Igår nåddes jag av ett foto i min mailbox. Det välomtalade "lilla Blå huset" i Malmberget, som haft årslånga turer är nu en saga all. Det har för mig blivit symbolen för hur den svenska staten hanterar sina medborgare med ett förakt av sällan skådat format.
Katarina och Håkan som med sitt lilla barn fått bo mitt bland asbetsrivningarna, varit utan tjänligt vatten i flera år och fört en kamp om att få ett likvärdigt boende.


torsdag 10 november 2016

Jag tycker det känns som om världen fick vakna upp till en mycket mer sansad värld igår, än den vi somnade till innan USA:s presidentvalet var till ända och Donald Trump hållit sitt segertal.


- Är du helt jävla pantad i skallen, skrev en person till mig, när jag hade uttryckt denna min åsikt.


JA, jag menar allvar, faktiskt så gör jag det. Sedan huruvida det är jag eller personen ifråga som är helt jävla pantad i skallen, lär väl endast framtiden kunna utvisa. 
Men jag har väldigt svårt att drivas med i en allmän hjärntvätt och några former av masspsykos. Jag har helt enkelt aldrig varit personen som hängivit mig åt idolanda, utan alltid tagit steget tillbaka och betraktat situationen. Därför att jag vet att skall jag nu hantera omdömesförmågan på rätt sätt - vår viktigaste förmåga fö - måste man alltid besinna sig och framförallt inhämta information från många många olika ställen, för att själv kunna få en något så när riktig omdömesförmåga.

I vart fall så var det en helt annan framtoning i Donald Trumps segertal än den  vedervärdiga dynga som dundrat på i månader inför presidentvalet. Under de här månaderna har jag varit fullständigt övertygad om, att man helt och hållet hade släckt ner hela psykvården i USA och de båda kandidaterna lämnats därhän från psykiatrins sida.
Samtidigt som jag förstod att segertalet, vem det nu än var som skulle få hålla det, skulle ge oss en god fingervisning om vad som kunde väntas i framtiden.

Ett liten gnutta hopp tändes i mig när jag hörde Donald Trumps segertal:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-var-donald-trumps-segertal/

Han har helt rätt i sitt tal om Hillary Clinton. Hon har gjort mycket gott. Själv anser jag att hennes tid inom USA:s inrikespolitik är ute sedan länge, om den ens någonsin har funnits. Hon borde istället återvända och slåss för det hon en gång kämpade för! Där vill jag se henne i framtiden.


Donald Trump är affärsman och vet hur man skapar jobb, vilket hans tal också vittnar om.

Där ligger Hillary Clinton inte ens i närheten av. Hon hade en god tanke en gång i tiden, men så valde hon i slutändan umgängeskretsen framför det hon hade slagits för: kvinnors rättigheter. Men prioriterar man sin vänskap med Egyptens kvinnoföraktade anarkist istället för att fortsätta att kämpa för det som hon hade gjort under decennier, då har man definitivt drivits in på fel bana. Dessutom är det nog faktiskt så att hon villigt offrade sin egen ambassadpersonal i Libyen!
Det hela gjorde att hon ändrade skepnad i mina ögon. Blev den där farliga personen hon alltmer framträdde som och att hon inte varit lösningen på USA:s enorma problem det har jag länge förstått. Hon tillhör helt enkelt inte den kategorin och det är nog tyvärr rätt många som inte förstår vad det egentligen handlar om dessa nya vindar som blåser.

Det Hillary Clinton borde fortsätta sig att ägna sig åt där hennes värv startade upp på allvar: kvinnofrågor. Än är kvinnan lovligt villebråd för krigshandlingar där man systematiskt använder våldtäkt som ett krigsvapen. Till det följer hela raddan av handlingar som vänder sig just mot kvinnan: könsstympning, trafficking och i det förhållandet att kvinnor i alltför många kulturer inte är värda någonting, omfattas av sådana restriktioner, som för mig i egenskap av född fri kvinna, förstår hur illa och galet det är. Religion och manskulturer för inte världen och mänskligheten framåt.

Kan kvinnor bli utsatta, som det nu sker i Hillary Clintons väns diktatorns land, Egypten, där kvinnor blir utsatta för massvåldtäkter på öppen plats och t.o.m. polisen tillåter och gör sig skyldig till det, är det verkligen allvarligt. Hur kunde hon blunda inför det och i samma andetag kasta skit på den kvinnofientliga Donald Trump, samtidigt som hon ägnat sig åt att stå som ett livs levande mähä vid sin man, Bill Clinton, häradsbetäckarens sida. Hon har faktiskt helt medvetet skymfat alla dessa kvinnor som han haft långvariga och många affärer med! Helt obegripligt hur det ser ut i den kvinnans huvud!

Det är många många många miljoner kvinnor som nog hade mått bättre av att Hillary Clinton hade fortsatt på inslagen bana med kvinnofrågor, än att hon tilltalades av pengar, hybris och lät sig köpas av ära och stå till förfogande för all sanslös dynga.

Alla dessa personer som nu är chockade över att Donald Trump vunnit presidentposten, ställer jag mig mycket frågande till i vilken parallellvärld de lever i och visst är det patetiskt och samtidigt skrämmande, att en man isolerad på en ambassad i London kan göra mer för att få fram sanningen än hela västvärldens journalistkår tillsammans. För att inte tala om han som sitter i Moskva under Putins beskydd.
Hur har media bara kunnat missa att det handlar om något helt annat än någon personkult mellan Hillary Clinton eller Donald Trump? Det handlar helt enkelt om att STATEN inte längre förmår fullgöra sitt kärnuppdrag, inte ens gentemot sina egna medborgare!

Det är samma sak som nu sker i Sverige där svenska politiker över lag har noll koll över vad som händer och där man hellre skjuter budbäraren än inser problemen. Det har uppstått enorma sprickor i vårt samhälle och än värre är i annalkande. Det är samma sak som för våra svenska politiker och regering, liksom det är inom EU och andra länder i Europa.

Lyssna till våra egna politiker i ledande ställningar för att inte tala om statsministern, det är ju bara för bedrövligt. För att inte tala om f.d. statsministern, Fredrik Reinfeldt, som talade om att Donald Trump inte hade någon politisk erfarenhet. Det går ju an att sitta i en TV-studie och leka besserwisser och blinkfyr, när man själv är historia och faktiskt inte längre ens hade svenskarnas förtroende! Men det har tydligen inte slagit honom eller alla mediagurus i SVT.

Skrattretande blir det också när Fredrik Reinfeldt på fullt allvar tror att dessa politikerbroilers, som vi haft nog av och som är i full färd att haverera den svenska välfärden som byggts upp med möda, blod svett och tårar, skulle besitta större kunskaper än en man som leder ett helt affärsimperium med duktiga medarbetare!

Eller tror Fredrik Reinfeldt att Donald Trump gör allt själv ?  ;)

Leda ett land, eller en stor verksamhet handlar om att kunna binda rätt människor vid sin sida och vara en god administratör. Ha överblick att de man ger förtroendet till verkligen utför sina arbetsuppgifter och kan klara av det. Hur mycket koll hade Fredrik Reinfeldt på landets skötsel egentligen och hur kommer det sig att det skedde en valflykt från hans och övrigas partier. Var det också en slump?

Nu förstår jag att miljöaktivisterna kommer att vara på krigsstigen, när de nu läser mina rader, eftersom Donald Trump tänker agera även där och använda dessa pengar till att skapa jobb som för honom och helt riktigt är det grundläggande för att ställa Förenta staterna på rätt köl. 

Det är den helt okontrollerade containertrafiken, som är den allra största miljöboven och som försatt våra hav och därmed hela klimatet i ett fruktansvärt läge. Det har jag redan skrivit om här i min blogg. Men man måste förstå vari det värsta klimathotet kommer ifrån och det har man ännu inte ens nuddat vid, vid dessa miljökonferenser inom EU! Sedan går det faktiskt inte att länder som Indien, Kina, USA etc. har städer där man inte ens kan andas eller vistas ute. Det måste t.o.m värste byfåne förstå att det inte går att ha det så.
Man kan inte fortsätta med att kasta folk på soptippen, det är en människoförslösning av oförlåtlig karaktär och det har Donald Trump förstått. Om han sedan tänker sätta sina tankar i handlingens centrum också återstår att se. Allt det här om Nato och att närma sig andra länder genom samtal, det hedrar honom också. Jag förstår ju att det är en sorg hos våra egna krigsivrare, som till varje pris vill att Sverige skall gå med i NATO och inte vara ansluten till det yttre enbart. Men det är verkligen att hälla bensin på en redan farlig situation som har skapats av NATO och med USA i spetsen. Närmare en krigsförklaring än så har nog inte funnits sedan kalla krigets dagar.

Hela EU-politiken är åt fanders på alla tänkbara punkter:

Det hinner skördas många offer under tiden, som lekstugan pågår inom EU och lobbyisterna sköter hanteringen av EU. Ta bara häromdagen, när två estländare som inte kunde svenska var satta att hantera en högspänningsledning och det brast i kommunikationerna! De fick plikta med sina liv. Min dräng hade också en dräng och båda var bara intresserade av att skapa egna vinster i den egna fickan!

Det finns hur många saker som skulle gå att sätta fingret på och inte blir det bättre av att hela vanskötseln har ställt även det här landet, Sverige, på ruinens brant. Jag har svårt att tro att även det här landet kommer kunna gå att rädda, OM det inte kommer in någon som kan slå isär hela systemfelet, som grävt sig allt djupare precis överallt.
Brexit och allt annat som nu poppar upp, talar sitt tydliga språk: 
Gör om - Gör rätt! 


Då går det inte att en elit försöker att komma runt det som beslutats om i demokratins anda! Antingen är man en människa som vill leva i en demokrati, eller så är man en sådan person som tycker att det är ok, att man tycker olika, bara man tycker som de själva gör!

Ja, ju äldre jag blir desto mer har jag lärt mig att uppskatta mig själv. Det hade ju kunnat vara betydligt värre med mig själv, det inser jag i dessa politiska tider.
Alltid något litet att glädjas åt...





 

måndag 7 november 2016

Allhelgonahelgen och allt detta hat som bara sipprar ut som en kletig massa, som man inte kommer undan.

Jag sitter i kyrkbänken i vår gamla vackra kyrka på söndagskvällen och hör alla namnen som Charlotta, vår präst och någon av kyrkvärdarna läser upp. Varje månad som församlingen har blivit dränerad på människosjälar. För varje månad tänds ett ljus medan de otaliga namnen uttalas högt. Själv sitter jag där och bär kunskapen inom mig, att jag inte kommer att få höra alla de förlorade namnen som jag själv räknar in i bland aktuella månader, som nu ligger bakom oss. Det har varit en förskräcklig tid från höst till höst och jag känner mig rätt tom och tömd där jag sitter.

Nej då, jag har inte blivit religiös, men jag kan inte kvista över till någon av alla dessa gamla och för den här tidens nya gravar och tända ett ljus. Jag ägnar mina inre rum åt tankar till dem så gick före mig speciellt mycket under den här helgen. Men jag har dem ständigt närvarande i mitt liv - mitt i livet. Men det här med kyrkobesök det har fått bli min tradition sedan flytten till Göteborg. I år kan jag inte ens göra det i ljusminneskronan som alltid står och brinner ute i mörkret på kyrkogården, på väg in till kyrkan. Det går inte eftersom den redan är överfull. Jag får tända mitt mentala inre ljus istället.


Det är vackra psalmer Charlotta och vår kantor Elise valt.  

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn,
som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig.


Mina egna tankar hoppar runt bland alla de närmaste förlusterna som inbegriper dessa månader, som akten avser och så tänds det sista och tolfte ljuset, det som tänds för de som gick före alla dessa själar som nu uttalats och inte uttalats där endast min egen inre brasklapp räknar upp dem en och en, ibland körs de genom mitt huvud huller om buller. Det är så mycket minnen som jag översvämmas av.

På väg därifrån inträffar det sedvanliga kallpratet, som jag har så svårt att mötas av.  

- Hur mår du?  Vänlig omtanke, men jag har inte kommit dit för att få den frågan. Jag har kommit dit för att finna någon form av sinnesfrid i mitt inre. Jag har inget Dundret längre som jag kan sitta på och titta ut över de snöklädda bergstopparna och bara vara med mig själv och mina inre rum.

Innan jag åkte iväg till kyrkan hann mina ögon fladdra förbi Malena Ernmans hatord, nu hatar hon Grand Hotell i Stockholm och de ställer genast in sig i ledet där den demokratiska andan sedan länge är död. Jag undrar vart allt detta hat skall sluta någonstans. Jag vet inget om personen som nu hängs ut som det stora hatobjektet och som är inbjuden till denna gala, det enda jag vet att han är EU-motståndare. Men gör det honom verkligen till ett hatobjekt? Demokrati är numera ett ord man handskas mycket ovarsamt med.


Malena Ernman bär på så mycket oresonlig hat jämt och ständigt, att jag helst inte ens vill höra talas om henne. Hela hon bara hatar och hatar, trots att hon rimligen borde ägna sig åt sina egna personliga problem. Hon är som Turkiet som hatar alla som inte tycker som de. Nu fängslas oppositionen på löpande band och som i alltför många länder har demokratin inte någon som helst betydelse. Det är bara ett ord som man kan använda för egna dolda agendor.

Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, vem som är rätt eller fel. Jag kan bara tycka något, men jag skulle aldrig komma på idén att vilja skrota människans frihetstankar. Det enda jag kan se och nå en inre kunskap om är att anarkister, terrorister, nazister, fascister, islamister, kommunister, maoister och alla andra ister, har så litet utrymme inom mig själv. Om ett land har röstat i demokratisk anda om Brexit, borde det i min värld också vara det man genomför.

All annan form av skendemokrati känns & är så världsfrämmande för mig själv. 




bild Björn Olsson fotograf

Inom mig finns bara en enda tanke om mänskligheten och det är att vi borde till varje pris värna livet och alla människors livsvillkor den lilla stund vi vandrar här på vår jord.

tisdag 1 november 2016

Häromdagen var spårvagnarna inställda därför att det var löv på spåren. Det får mig osökt att tänka på skillnaderna i förhållningssätt mellan norr och söder, nu när snön är i antågande.

Jag är lika fascinerad varje år när snön faller och kaoset är ett faktum här i södra Sverige. Det hela är egentligen totalt obegripligt att snö kan skapa sådan kaos i södra Sverige. Ungefär som om snön är något som de aldrig kommit i kontakt med förut. Skulle man bete sig likadant i norr, skulle norra delen av Sverige vara stängt och igenbommat större delen av året.

Hemma i Malmberget brukade man före Tjernobylsmällen, i april 1986, säga att det fanns två årstider i Malmberget:
En med dåligt sparkföre och en med bra sparkföre.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl gav som resultat att det var första gången i hela mitt då 35 åriga liv, som jag hade sett skymten av asfalten på gatorna i december. Det kan knappast ha varit en slump att vädret blev helt förbytt och inte blev det väl till det bättre när USA utförde sina vädermanipulationer i Norge. Sedan dess är trakterna kring Östersund betydligt kallare än det normalt brukar vara i norra Lappland, i mina hemtrakter.

Just i anslutning med kärnkraftsolyckan åkte jag tåg till Göteborg från Gällivare, jag skulle på Heavy Metalkonsert med min yngste son. När vi närmade oss Umeå, kändes genom springan av frisk luft in i sovvagnen en märklig lukt, som jag aldrig vare sig tidigare eller senare har känt. Vad jag då inte visste var att tåget passerade det värst drabbade området i hela Sverige.

Det året föddes ovanligt många barn alltför tidigt, där nedfallet hade varit som störst. Jag var en av dessa mödrar som födde mitt väntade barn alldeles på tok för tidigt. Så här i efterhand är jag djupt tacksam att vi överlevde båda två. Men om man nu funderar en stund över det här med kyla och snö, finns det två mycket bra beskrivningar över skillnaderna mellan en s.k. norrlänning kontra sörlänning:


Norrlänningar och temperaturer:

+15°C
Tar Stockholmarna på sig mössor, vinterjackor och handskar. Norrlänningen solar, för varmare än så här blir det inte i Norrland.


+10°C
Göteborgarna försöker förgäves starta upp centralvärmen i sina hus. Norrlänningen planterar blommor i trädgården.


+5°C
Malmöbornas bilar vägrar att starta. Norrlänningen cruisar i en Volvo 240.


0°C
Vatten fryser till is. Vattnet i Torneälven älven blir lite tjockare.


-5°C
Folk i Skåne håller på att förfrysa. Norrlänningen grillar den sista korven före vintern.


-10°C
Gävleborna sätter på värmen i sina hus. Norrlänningen tar på sig en långärmad tröja.


-20°C
Stockholmarna flyr till Mallorca. Norrlänningen slutar fira midsommar, hösten har kommit.


-30°C
Folk i Malmö dör av kyla och försvinner från jordens yta. Norrlänningen börjar torka tvätten inomhus.


-40°C
Stockholm krackelerar sönder i kylan. Norrlänningen köar vid den lokala hembrännaren.


-50°C
Isbjörnarna börjar evakuera Nordpolen. F21 senarelägger sin vinteröverlevnadskurs i väntan på bättre vinterväder.


-60°C
Torneälven har bottenfrusit. Norrlänningen hyr video och stannar inne.


-70°C
Den falska norrlänningen flyttar söderut. Norrlänningen blir frustrerad eftersom det inte går att lagra brännvinet utomhus. F21 drar ut på vinteröverlevnadskurs.


-183°C
Mikroberna i maten överlever inte. Samernas renar klagar över att mjölkarnas händer känns kalla.


-273°C
ALL atombaserad rörelse stannar. Norrlänningarna börjar säga till varandra ”Helvete, vad kallt det känns ute i dag”.


-300°C
Helvetet fryser till is. Norrlänningarna är ensamma.


********
och vill man nu ta det här med snö, nu när den är i annalkande, kan man lika gärna ta den också. Så är det gjort.


Det blogginlägget börjar få några år på nacken, men är alltid lika högaktuell eftersom det finns någon form av tanke om det exotiska med all denna snö och norrsken i norr.

Sanning är den att det var djävligt varje år och det finns en passus som jag känner igen riktigt bra, det avsnittet om plogbilen. Men den berättelsen tar jag en annan gång, som är hämtad ut det verkliga livet, närmare bestämt om mitt eget liv:
http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/dagboksanteckningar-om-norrlandsdrommar.html
 

En som tolkat legenden om snösmältningen, dvs. inledningen på perioden med sämre sparkföre, är den lokale konstnären Berry Kurkkio. Han har i sin etsning "Vårtecken" fällt in en bild av just snösmältningen hur det ser ut på den delen, som man med vägledning av kan se hur långt snösmältningen egentligen har hunnit. Med vägledning av det kan man också beräkna hur pass mycket snö som kommer att ligga kvar på Dundret.

lördag 29 oktober 2016

Nästan alla som har höga positioner får stora summor pengar och oftast en spark uppåt i karriären trots att de misskött sitt arbete.

Hur vettigt är det egentligen, att de som misskött sitt uppdrag kan komma undan med att bära iväg enorma summor av statens pengar och inte alltför sällan få en välbetald reträttplats. Medan vanliga svenskar får en fot i baken rakt ut i ovissheten.

Är det inte hög tid att en gång för alla stoppa den här klandervärda girighetsverksamheten.

Ännu en i leden är infrastrukturministern Anna Johanssons (S) närmaste medarbetare Erik Bromander, som ägnat sig åt att tömma statskassan allt vad tyget hållit, allt för egen vinnings skull. Han knallar nu iväg med x-antal miljoner i bagaget. Medan både han och faktiskt även Anna Johansson är en ren belastning för skattebetalarna.

Hur mycket inkompetens får de egentligen prestera utan att något händer i godtagbar riktning? Lika inför lagen heter det ju, men det är ju bara rent svammel.

OM jag låter sur? Tja, vad kan man annat bli så fort man öppnar en tidning!


Än mer sur blev jag imorse, när jag än en gång löste Göteborgs-Postens "Två Dagar"s korsord för att starta upp hjärnan och få en koll på hur trött jag är.

Jag bara undrar hur i helvitta är man funtad, när man lägger ett korsord på ett tidningspapper som är omöjligt att skriva något på! Trots att jag haft sänglampan riktad direkt mot tidningen går det knappt att läsa vad jag skrivit in i korsordet, eller är det meningen att man skall lösa korsord med kulspetspenna?


torsdag 27 oktober 2016

Staten tillåter ren och skär slavhandel, under infantil hänvisning till sitt EU-medlemskap.

Sedan att hundratals flyktingar fått jobba gratis under flera års tid, det ingår bara i det Nya Sverige.


Allt började för ungefär 15 år sedan med ett EU-projekt vars syfte var att asylsökande skulle ha något att göra, lära sig ett yrke och öva på svenska. Lägenheterna som renoverades var sådana som Migrationsverket hyrde av det kommunala bostadsbolaget Hultsfreds bostäder.

För fem år sedan fortsatte Migrationsverket och Hultsfreds bostäder att driva projektet i egen regi. Enligt bostadsbolagets vd Nicke Weinbro har de inblandade parterna sparat mycket pengar tack vare gratisarbetet.
Ingenting förvånar mig längre. Men på det stora hela, om det nu är EU som ställer till vårt eget lands möjligheter att överleva, måste man verkligen ifrågasätta om Sverige skall fortsätta sitt medlemskap i något som med stormsteg fört oss allt närmare ruinens brant.

Hur är det med resten då?

Det finns snart ingen bransch överhuvudtaget i Sverige som är skyddat mot vanskötseln. Vid första bästa internationella kris kommer vi inte ens att ha mat så att det räcker. Men man kan fundera över vad vi skall göra, när alla verksamheter lagts ner eller körts över till länder där man får arbeta under slavliknande förhållanden. HUR mycket skall egentligen skattebetalarna betala för regler som enbart gynnar de giriga och hur ser egentligen fördelningen ut i landet där det genereras stora pengar: http://www.kuriren.nu/nyheter/sammanstallning-har-ar-norrbottens-storsta-foretag-9018763.aspx

Är det inte i själva verket enbart dårarna som kan fortsätta sin argumentation om vilka som är tärande och vilka som är bärande i det här landet.

Jag själv har försökt att nå kontakt med något som kan verka vara en självklarhet att kunna nå kontakt med: hantverkare. Jag har gjort det nu under ett par års tid utan att lyckas. Jag försökte mig t.o.m. på att göra en bygganmälan för ett Attefallshus! Men när inte ens brandmästaren vid Brandstationen förstod vad det var som stadsbyggnadskontoret krävde i sin långa byråkratlista, då gav jag upp. Det fick helt enkelt finnas ut andra vägar till eget-boende-hemlösheten, men grundproblematiken kvarstår alltjämt.

Jag kan säga att jag mentalt slängt yxan i sjön för länge sedan och går nu mest och funderar hur jag skall kunna fixa allt det här själv, eftersom min kropp inte längre på långa vägar är som den borde ha kunnat vara. Några Sofias Änglar eller Arga Snickaren lär inte dyka upp här och jobba gratis, jag är ju varken välbetald kändis eller i ångestnöd, bara allmänt strandsatt i ett icke fungerande land.


Nej, istället lyfter jag näsan utanför min egen komfortzon och sänder ett mentalt Grattis! till den svensk-eritranske journalisten Dawit Isaak, som idag fyller 52 år och som har suttit 5 513 dagar fängslad, utan åtal eller rättegång, i någon jordkula. Om han överhuvudtaget ännu är i liv. Vilket betvivlas. Men man vet ju aldrig. Ibland är människan ett enda stort under. Den svenska tysta diplomatin är det ingen normalbegåvad människa som begriper sig på. Inte heller varför vi fortsätter att ösa biståndspengar till något dylikt land.
den här bilden gällde en tidigare Utrikesminister som vi hade i Sverige.
Några raketforskare är inte heller Sverige i sina bistånd, som man bara fortsätter att ösa ur statskassan som om den vore aldrig sinande. Inte sällan leder biståndspengarna till allmän korruption i diverse länder, med mindre nogräknade personer som ser sin chans att göra sig egna pengar och fördelar. SIDA och UD i sina projekt är ju ett under av valhänthet och inkompetens!

Biståndspengar från Sverige, vilket betyder i klartext 34 miljarder = 10:-/dag, ifrån varje svensk! - Vilket betyder att varje person står för 
3 650:-/år till de som är mest utsatta i form av biståndspengar. Under den tid som mitt totala bloggande varit igång, även om det inte varit här, har det blivit i runda slängar: 30 370:-, då har jag själv inte inräknat alla getter, höns, träd, microlån till fattiga och utsatta, Tidningen FAKTUM, som jag själv varit medverkande till har flutit in. Helt undantaget från detta är alla fonder som jag satt in pengar på i anledning av någons jordfästning, eller bemärkelsedag.

Igårkväll satt jag och hade foderluckan mer eller mindre vidöppen, än en gång, över vad som Uppdrag Granskning nu rapporterade om förekom i Zambia. I
april greps Uppdrag gransknings Sophia Djiobaridis och Åke Wehrling i Zambia, när de sökte svar på vart svenska biståndsmiljoner egentligen tagit vägen, eftersom de fattiga som de varit ämnade åt inte kommit biståndspengarna till del. Nu hade ett större team åkt tillbaka till Zambia för att utröna vart biståndsmiljonerna tagit vägen. Bedrövligt var väl bara förnamnet för vad de hade att rapportera om. http://www.svtplay.se/video/10815193/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-16-avsnitt-9-1?start=auto

Det är inte utan att man tappar tilltron på mänskligheten.