Google+ Followers

torsdag 31 december 2015

Vad avslutar jag året 2015 med att skriva om....

Mannen mitt emot mig vid frukostbordet kanske...

Han som suttit där i 20 år nu, eller rättare sagt snudd på 20 år. Han kom en valborgsmässoafton om kvällen 1996 och glömde helt enkelt bort att gå hem till sig.


Ja, nu var det inte så att han bara stegade in hos mig och dottern, utan det hela måste nog trots allt räknas som någon form av Carl Jonas Love Almqvist "det går an-anda". Men anledningen till den märkliga upprinnelsen hade i princip varit ett Practical joke kring Alla Hjärtans Dag, som jag i ett svagt ögonblick låtit min inledas i av en studiekamrat. Det hela hade förgåtts av en våldsam övertalningskampanj från hennes sida: det är mycket roligare om vi blir flera. Du kan väääällll...
- Ok, då, men kom ihåg att jag lämnar inte något medgivande till att det skall bli något där jag själv känner att jag vill kliva av!
- Jag visste väl att du skulle gå att övertalas, du är tillräckligt galen för det, sa hon.
- Tack för den passningen, svarade jag.

Hela den här historien med vad detta Practical joke, som jag ser det som, förblir en hemlighet vad den gick ut på. Men så dum är du väl inte om du orkat läsa till hit att du inte förstår, att det var en form av blind-date. Vilket jag som frånskild sannerligen tyckte att jag hade haft nog av i mitt liv. Tiden efter skilsmässan blev jag ständigt utsatt för detta, att jag skulle paras ihop med någon ny förmåga, som av en ren händelse också hade inbjudits.

URK, säger jag bara och det och mina erfarenheter som gift, ledde till att jag blev en ungkarlstjej av sällan skådat format. Inget enahanda liv sas.

Det betyder också att år 1996 hade jag ett mycket utstuderat lay back förhållande till manliga bekanta. Numera behöver jag inte bekymra mig om den saken. Men på den här tiden hade jag en bra portvakt, som avfärdade dem på löpande band med ett skratt, när någon försökte nästla sig in i vår tillvaro:  


- Försök du bara sa hon, min dotter och skrattade, när hon blev utfrågade och förhörd om sin mamma. Hon bryr sig inte om någon man blev hennes överlägsna svar, sedan hon genomskådat de manliga manövrarna. - Så blev hon också den självklara stjärnan på de restauranger som vi brukade besöka mellan varven när kassan tillät. Men själv hade hon nog spanat in en och annan favorit, som jag dessvärre inte tog någon större notis om till hennes stora förtret, när hon tyckte att hon hade hela laguppställningen klar för sig.

Med handen i backspegeln måste jag faktiskt reflektera över att det här var en märklig tid i min och dotterns liv. Faktiskt ända sedan den dagen jag fick visshet om att detta lilla liv fanns i min kropp. Inte ens livets kalldusch att bli ensam mamma redan under graviditeten kunde rubba glädjen till detta djupt efterlängtade barn.

De här som talar om stackars ensamma mödrar, har inte en susning om vilket underbart liv det har att erbjuda. Ensam med ett litet barn, som helt ensamförälder finns många fördelar. Det finns ingen sorg i det. Bara ha den egoistiska glädjen och lyckan att få upptäcka världen igen genom att barns ögon. Ha förmånen att bara få följa med i utvecklingen, som alltjämt är lika spännande att få följa trots att det nu var länge sedan hon blivit en vuxen kvinna.

Den enda sorg som finns från den här tiden är att arbetsskadeförsäkringen hade och alltjämt har allt övrigt att önska! Alla de här andra svansarna som ingår i det här gänget, skall vi inte ens tala om. Det var det ständiga molnet som förmörkade vår tillvaro och om det kunde jag med lätthet skriva en hel roman om. - Det var under den här tiden i mitt liv som jag på allvar fick insikter om vilket godtyckligt och genomruttet samhälle vi lever i. Men ändå tiden som gett mig många djupa erfarenheter. Livet har så många möjligheter även om samhället inte fungerar. - Jag och min dotter anpassade oss och vi levde ett bra liv i symbios. Jag lärde mig fullt ut, även om jag kunde det redan innan, att leva i nuet. Skillnaden var bara att jag nu lärde mig det ut i fulländning.



Kanske var de detta sorglösa liv med dottern som fick mig att helt och hållet ha glömt bort det här påhittet på akademien där jag då studerade. På Alla Hjärtans Dag 1996 var nämligen jag och dottern på båtresa till Kiel. Inte en tanke på detta Praktical joke som jag hade lånat ut mig till. Sålunda återvände jag hem efter vår lilla semestertripp i Tyskland med ett ansiktsuttryck som nog måste ha liknat en fågelholk, eftersom jag totalt glömt bort mitt medgivande till detta påhitt. Det hela ledde dock inte till något mer påtagligt, eftersom livet själv kom emellan som det alltid haft en tendens att göra i mitt liv.

Min allra bäste bögvän Ole var vid den här tidpunkten på upploppssträckan av AIDS härjningar och han somnade in för gott på morgonen den 1 mars. Det hela gick lugnt och stilla tillväga och när jag och dottern satt där inne i hans sovrum och sjöng och pratade med den döde Ole, som låg där i sin finkostym på sängen, var det inget upprörande i det. Vi var alltjämt en orubblig treenighet. Den sista tiden hade dessutom inte varit någon glassig resa för någon av oss, allra minst för honom. Nu hade han fått ro och även vi kunde andas ut efter en lång och påfrestande tid.

Under den här värsta AIDS-tiden berättade min dotter viskande en gång när vi satt ute i solskenet och fikade, att så länge hon orkar tänka Ole frisk så skulle han leva och så pekade hon på sin lilla panna. En stor börda för ett litet barn att gå att bära på och jag bad henne därför, att bara släppa taget. Det var inte på hennes lott att hålla honom i liv! Dessutom hade hon inget att göra med att han hade blivit sjuk. Smittad av HIV hade han blivit samma år som hon föddes, 1986.

Så berättade jag för henne om vad min mamma sagt: det mest kärleksfulla vi kan göra är att släppa taget oavsett vad det gäller. Hon nickade allvarsamt åt mig och jag sa till henne:

- Förstår du nu att det är inte någon börda som skall ligga på dig, att Ole blivit sjuk har ingenting med dig att göra. Ole skulle bli förtvivlad om han visste vilken börda du lagt på dig själv. Han vill att du skall vara en glad och lycklig flicka, du är ju Oles lilla prinsessa!
Det var ett par gamla allvarliga ögon som mötte mig, trots att hon i själva verket var min lilla dotter.

Den tunga dagen 1 mars 1996 kändes märklig på många sätt. Bo ringde och berättade att de hade de gjort i ordning Ole, så nu kunde vi komma och ta farväl av honom för oss själva. Det blev ett litet finstämt farväl jag och min dotter hade med Ole, som stått oss så nära under så många år. Hon hade sedan hon föddes varit Oles lilla prinsessa. Jag är glad över hans vänskap, liksom mina övriga manliga vänners, där även mina söner varit bra manliga förebilder för min dotter. Jag kan inte hugga det i sten, men jag tror att bra manliga förebilder kan kompensera en far som inte finns.

Det var också barnpsykologens Anita Wessels fulla övertygelse, den dagen jag blev tvungen att konsultera henne därför att min dotter hade skapat en fantasifar av sällan skådade format, som jag inte visset hur jag skulle hantera. Anita skrattade och sa att det var den mest underbar far hon hade hört talas om, till skillnad från alla tidningsläsande och ointresserade fäder som hon alltför ofta konfronterades med i sitt jobb. Anita förutspådde också hur det skulle sluta med denne underbare påhittade äventyrsfadern.

Den som inte förstår barns storslagenhet har missat mycket här i världen - det är min fulla övertygelse. Jag har också förstått att de som äger förmågan att aldrig utplåna det lilla barnet inom sig har mycket av livsglädje kvar inom sig. Jag är en av dessa.

Min dotter har på många sätt varit min stora livsläromästare. Som 3-åring berättat hon om de stora sammanhangen med livet för mig. Lyssnare har alltid varit min stora talang här i livet, även om många inte har förstått det. Men jag skall villigt tillstå att många år senare, när jag läste om t.ex. dessa silvertrådar hon berättat om var det nog tur att jag låg i sängen och läste, annars hade jag nog trillat i golvet av pur förvåning!


Sedan vi tagit farväl av Ole i den lilla lägenheten på Kvarnberget och passerade Gustav Adolfs Torg, stannade min dotter plötsligt till och tittade upp på mig och med sin lilla hand i min berättade hon: att Ole hela tiden hade befunnit sig vid det på glänt öppnade fönstret och gjort roliga saker. Han fanns inte längre kvar i den döda kroppen som låg på sängen. Också min intuitiva känsla när vi hade kommit in i Oles sovrum. I samma ögonblick som hon sagt det och vi åter började att gå fram längs Gustav Adolfs Torg, rufsade en vårvind om i våra hår. Eller var det ett sista hårrufs från Ole....

I telefonluren samma kväll lyssnades det ännu mer uppmärksamt än vad som hade varit tidigare. Ett Practical Joke blev något helt annat, hade helt plötsligt blivit något annat. Så här efteråt tänker jag på att det sägs att när en dörr stängs så står en annan på glänt. Så påbörjades ett samtal som aldrig fick något slut och pågår ännu och vi är nu inne på det tjugonde året. - Men kanske var det detta som var hemligheten.

Jag lärde att känna hans dåliga sidor innan han materialiserade sig i min och dotterns liv. Bl.a. påstod han att han ville bjuda mig på middag, han skulle laga den själv. Saken är bara den att när samtalet påbörjades hade han satt på spagetti och tre timmar senare påstod han att han måste skölja av spagettin och äta den innan den blev dålig.

Hmmm... tänkte jag, den kulinariska upplevelsen tror jag att jag klarar mig utan i mitt liv.

Men han har klarat av värre saker än koka spagetti i tre timmar, en gång slängde han in färsk pasta som den var i mikron och undrade varför den hade blivit så knepigt hård. 

- Ja, undra på det du, sa dottern och skakade på sitt tolvåriga huvud.

Trots att han ännu efter snart 20 år hävdar att han i det militära lärde sig att laga mat till 4 000 man, eller var det 40, eller rent av 400, så kan nog jag och dottern skriva under på, att är det något som han inte kan, så är det att laga mat. I vart fall till vardags i alla fall. Han har glimmat till ibland och slagit oss med häpnad. Men de glimtarna är få, även om han pompöst talar om hur han skall öppna restaurang! Han har så många planer den mannen, att det blir svårt att ens försöka sig på att sammanställa dem. Han är som en tändsticka, flammar upp och stunden efter är det inget mer av den flamman...

När det andra inträffar, vilket det gör ungefär 1-2 gång om året, vet både jag och dottern att köket är ett kontaminerat område. Det finns inte en chans i hela världen att det kan finnas en till människa, som kan dra fram så mycket porslin och attiraljer som han klarar av för att laga lite mat.

Det där med att ta reda på disken, det vet både hon och jag vid det här laget att det är inget som han smutsar sina mästerliga kockfingrar med. Vi vet vad det står på räkningen, men vi är två kloka fruntimmer och låter det passera med en blick sins emellan och ibland himlar vi också med ögonen och låter honom hållas.

Nu skall jag i ärlighetens namn inte fara med osanning, det händer att han skall befria mig och dottern från vardagsmatlagningen också och då vet vi genast att det står köpt Rösti och något annat köpeskollijox på menyn. Numera vägrar jag dock helt enkelt Rösti och köpessås, inte ens tusen vilda hästar kan få mig att stoppa in det i min mun.

Igår undrade han på fullt allvar vem som hade köpt hem färdiga kycklingvårrullar.

- Du! lät jag och dotter i korus! Det finns ingen annan i det här huset som köper sån skitmat än du!

(Han påstår att vi två har en hjärna, som vi delar på och det kanske ligger något i det i vissa fall).

- Jaha, sa han och lät faktiskt riktigt förvånad över att det skulle vara han som hade köpt färdiga vårrullar. Är det någon mer som vill ha lite vårrullar, undrade han.

Det var det absolut inte! Sådan hunger är svårupparbetad...

Helt otroligt att han ännu inte vet, att jag och dottern inte räknar dylika saker som mat. Utan mer hör hemma på hundmatsavdelningen. Dvs. där min dotter designat hundmatspåsar av välkänt märke på den tiden hon höll på med det.
Men han är på andra sätt lärorik att leva tillsammans med.
Ibland får han t.o.m. för sig att han tror att han vet vad som pågår i våra kvinnliga hjärnor. Livet är mao en ständig charader. Hans minne har alltid överträffats av akvariefiskarna.
Det ligger en stor sanning i det jag påstår och som han vägrar inse: att han sköter golfen och jag det övriga. Det är med barnbarnen han är helt närvarande OM det inte är golf på G, förstås. Mellan varven dyker han ner i verkligheten och tittar upp förvånat hur saker och ting fungerar, eller innehåller.

Rätt fantastiskt egentligen att man kan gå omkring i ett hem i snart 20 års tid, som är fullständiga nyheter för honom! - Det måste vara en skön tillvaro att leva så. Jag satsar nog lite på det inför år 2016, att bli lika nedtaggad som han är!


Kanske har han också haft en betydligt viktigare funktion att fylla hos min dotter än vad som tidigare fallit mig in. Därför att till min stora förvåning uttryckte hon en dag för ett tag sedan sina innersta tankar om denne manliga uppenbarelse, direkt öga mot öga. Jag satt och lyssnade och undrade varthän det skulle barka och insåg rätt snabbt: att i den diskussionen skulle jag inte heller blanda mig i.

Ibland får jag för mig att jag är en betraktare av världen och mänskligheten, som alldeles snart kan skriva en avhandling om dessa mänskliga fenomen. Eller är det så att år 2016 är det året som jag på allvar skall ägna mig åt mina manus, som alltid blivit bortprioriterade av annat som livet kommit instövlande med.

Det finns i vart fall en sak som jag ser fram emot med år 2016. Det skall bli intressant att se vad ett pensionärsliv består av. Blir det till att börja skramla i affärens frysdiskar efter hundben att koka och vad mer består ett pensionärsliv av. Jag har några månader på mig att klura ut det. Jag bor ju redan tillsammans med en pensionär och jag ser ju vad det livet innehåller, när han väl slår sig ner i fåtöljen dröjer det inte många sekunder innan han är fullständigt okontaktbar. Inte undra på att han är uppe före solen.

Men jag skulle bli mäkta förvånad om jag fick sådana pensionärsvanor!


onsdag 30 december 2015

När världen blir så övertydlig över vilka egoistiska skithögar det finns på denna jordklot, att de inte ens tar in varför någon har ett handikapparkeringstillstånd.

Jag tillhör den mindre lyckligt lottade kategori människor vars vardag ett handikapparkeringstillstånd är skillnaden mellan att få existera på mina egna villkor eller inte alls. Det är ett parkeringstillstånd som inte kom till lättvindigt, det ligger mycket tårar av frustration bakom, för att inte tala om TID innan jag ens kom på tal om att få räknas som människa från samhällets sida.

Vad hände då under tiden, när denna maktkamp pågick?

Ja, jag kan definitivt tacka Trafikkontoret i Göteborg & Trafikverket i Borlänge för att de bistod med att förpassa mina redan dåliga odds till kategorin: miserabelt!


Hur blev det då, när jag äntligen med min husläkares hjälp tillslut lyckades få till detta parkeringstillstånd. Ja, kampen fortsätter varje dag jag tar mig utanför ytterdörren! - Nu har knäppgökarna på Trafikkontoret i Göteborg delvis bytts ut mot människorna som finns ute i samhället. Människor som har sina fulla möjligheter utan inskränkningar till rörlighet och ändå anser sig ha rätten att minimera min och andra funktionsnedsattas värld och liv.

Maken till människors moraliska förfall blir så övertydligt, att jag börjat tvivla på om en del människor överhuvudtaget borde räknas som människor.

Jag skall ta ett par praktexempel bara från de senaste dagarna.

Utanför Willys i Gamlestan finns ett par handikapparkeringsplatser som ligger nära kundvagnar och ingång till affären. Häromdagen parkerade jag på den sista lediga  handikapparkeringsplatsen, men fann naturligtvis en yngling i handikapparkeringsrutan bredvid, som dels satt med motorn påslagen och billyset på inne i cupén, bilen saknade varje form av p-tillstånd i framrutan. Han var strängt sysselsatt med att fingra på sin mobil. VAD annars... det är tydligen det enda som sysselsätter den lobotomerade mänskligheten nu för tiden!


Jag knackade på hans bilruta och pekade på skylten för handikapparkeringar. En hastig blick från hans sida kunde man uttyda svaret:
- och vad då kärring bryr jag mig i det...

Han fortsatte att knappa på mobilen, jag fortsatte nu att knacka på motorhuven på hans bil och pekade på p-skylten för funktionsnedsatta och talade så högt att han inte kan ha undgått att höra, att han nu stod och tog upp den enda lediga handikapparkeringsplatsen. Skulle det komma någon fler så kunde de inte handla, eftersom det var smockfullt på parkeringen i övrigt!

Det här pågick en stund och han brydde sig inte ens att titta upp, inte ens då jag knackade på hans bilruta. Vilket gjorde mig så förbannad att hade jag haft ett betydligt fetare bankkonto hade jag utan minsta tvekan fällt ut bilnyckel och gått runt hans bil och korrigerat billacket runt om på hans röda bil. Då hade vi väl kunnat syna om hans ointresse hade fortsatt.

Vid Gamla Nya Ullevi stod som vanligt bil utan tillstånd på handikapparkeringen, så det var bara att vända bilen och inse hur eländigt livet är. Käftsmällarna duggar tätt och inte sällan i lägen då jag själv är på gott humör därför att jag är på väg att göra något roligt. Livet som handikappad kan rätt snabbt förvandlas till ett rent helvete att kryssa sig igenom. Det värsta är att livet förmörkas av de som borde veta bättre, de som inte behöver befinna sig i den här världen av "jag klarar inte av det".


Utanför Allum i Partille dök nästa skitstövel upp: P-tillstånd i bilrutan och en spänst på de springande stegen till och från bilen, som talade för att det absolut inte var hans parkeringstillstånd som låg i framrutan. Medan jag fick finna mig i att sitta i bilen och vänta på att någon av handikapparkeringsrutorna skulle bli lediga. Det skulle dröja 20 minuter innan skitstöveln kom springande tillbaka och kastade sig in i bilen med ett skutt, helt obekymrad om vad hans tilltag hade fått för konsekvens.

Igår var det dags igen. Jag parkerade på 10 minuters parkeringen utanför ICA Supermarket Rosenlund. Glad över att jag hade lyckats kunna parkera på den platsen, eftersom jag varit vaken i stort sett hela natten p.g.a. värken i min skadade kropp och varje steg känns ungefär som om de är de sista jag kommer att mäkta med. Det kostar på att nöta på benknotorna. Inte gratis alls på något sätt. Så TACK än en gång kära Trafikkontoret i Göteborg & Trafikverket i Borlänge för att ni också bistått med att försämra mina kroppsliga förmågor avsevärt och inte minst begränsat mitt liv!


När jag kommer ut från affären vad får jag syn på då: Jo, en vit varutransportlastbil har kört upp i baken på min bil, så att bilen jag enkom köpt/valt för att kunna stiga ut och i, inkl. att utan att fresta på ryggen alltför mycket kunna lasta in mina inköpta varor i bagageluckan.

Chauffören hoppade in i lastbilen precis när min matkasse hade placerats på  bilgolvet på passagerarsidan och jag själv var på väg att sätta mig bakom ratten. Jag ropade då till honom och undrade hur han hade tänkt att jag skulle kunna få upp bagageluckan, när hans bil stod 20 cm från min bils kofångare.

Jag lovar och svär att ni aldrig i er vildaste fantasi kan gissa er till vad geniet svarade mig!


- Hade du kört lite längre fram hade jag inte behövt parkera så nära dig!

- Är du dum på allvar? frågade jag honom. Naturligtvis en helt överflödig fråga innan jag fortsatte, nu med en uppgivenhet över hur korkat hans svar var. Vad som helst hade dugt som ursäkt, men just detta enfaldiga svar fick mig att säga:

- Nu var det så här att det var jag som parkerade här först. Tror du att jag springer omkring med ett måttband och kollar om din varutransportlastbil skall rymmas att parkeras bakom mig? Jag har ett handikapparkeringstillstånd som ligger i bilrutan, det kan inte ha undgått dig. Då får du väl använda huvudet om du nu har något!

Därmed klev jag in i min bil och tänkte högt, väldigt högt:

- Var kommer alla idioter ifrån?

För en stund sedan konstaterade jag att jag gärna skulle vilja se en film, men den går bara på Biopalatset och då blir jag exkluderad, eftersom de handikapparkeringsplatserna som finns där endast omfattar två (2) timmar! - Det betyder att den som är funktionsnedsatt inte kan gå på den biografen utan att missa filmen, alt. riskera p-böter! Det finns ingen film som har den längden, eftersom det aldrig går att gissa sig till hur lång reklamen är och de kortaste filmerna dessutom är på 1 timma och 57 minuter!

- JODÅ, jag har pratat med genierna på Trafikkontoret i Göteborg, men de har minskat ner ALLA handikapparkeringar kring hela torget för att citat: så många som möjligt skall kunna få möjlighet att parkera där på de handikapparkeringsplatserna!

- Men om man som funktionsnedsatt vill gå på bio då, då är man ju utestängd från det, eftersom ni ändrat om så att alla handikapparkeringsplatser bara avser två timmars parkering.

Svaret låter inte vänta på sig: Samma mantra tuggas om som svar ungefär som om man talar med någon, som inte kan förstå klockan!

Jag har också haft en intressant skriftväxling med Jernhusen AB om handikapparkeringsplatserna vid Centralstationen, som gjorde mig så förbannad att jag tillslut skrev till ansvarig minister. Hur kan det komma sig att man t.o.m. i Stockholm vid Centralen och diverse terminaler kan parkera, utan att behöva ägna sig åt en ökenvandring för att hitta en p-automat men inte i Göteborg.

Ansvarig minister svarade efter ungefär 100 dåliga ursäkter, det hade ju varit val och det fanns ingen som kunde svara på väldigt många månader! Med andra ord så skall alla svenska medborgare vara klart medvetna om, att denna svenska skuta inte sköts av någon tills politikergäng hunnit tänka klart vad de skall ägna sig åt, när de tagit över! - Vi betalar alltså skattepengar för en tjänstemannaadministration som icke är!

Hon är själv göteborgare,
Sveriges infrastrukturminister Anna Johansson. Ändå tyckte hon inte att det var obekvämt, att Stockholm, Malmö och övriga städer skiljde sig från Göteborg. Svaret hade hon lika gärna kunnat låta bli att skriva, eftersom det var lika begåvat skrivet som om hon hade rådfrågat sin guldfisk. Jag skrev med vändande mail ännu en fråga till hennes enfaldiga svar. Därför att man kan inte göra en samhällstjänst, en centralstation/terminal, som skall vara öppen för alla, till privat mark! Den marken kan statens jurister inte omvandla till något privat genom att instifta en massa suspekta aktiebolag och därigenom skapa egna regler över vad som är en samhällstjänst!

Nu har det gått så lång tid att jag utgår ifrån, att någon form av svar kommer väl när de här pajasgänget inte sitter på tronen längre och håller lekstuga!


måndag 28 december 2015

Jag sitter och tänker på "pärlemormoln" - antagligen för att släppa tankarna ifrån saker och ting som krupit innanför skinnet och rent ut sagt skämmer skiten ur mig!

Helt plötsligt blir det enklare att ägna sig åt det mer världsliga. Allt för att på något sätt komma ut på andra sidan tunneln och hoppas att man inte anländer som hunden vars tass tåget körde över.

Jag kommer ihåg att vi hade en rysk tolk på tingsrätten, vars man arbetade på KTH i Stockholm och höll till mycket uppe på Rymdforskningsstationen Esrange i Kiruna. Konst och vetenskap har alltid varit två ämnen, som alltid har fascinerat mig, så det var i och för sig inte så märkligt, att jag berättade om de märkliga moln som hade dykt upp våren innan och som var så skarpa, att jag genast blev förblindad så fort blicken bara sökte sig till dem. Det kändes helt enkelt väldigt skadligt att betrakta molnen med blotta ögat.

Eftersom jag och tolken hade hamnat i en diskussion under lunchen om hennes mans arbete på dels KTH dels vid Esrange, undrade jag om hon inte kunde fråga sin man om de märkliga moln, som hade snurrat runt i mitt huvud, utan att jag hade lyckats hitta någon vettig förklaring till dem. Det dröjde väl ungefär 5 sekunder (naturligtvis en överdrift från min sida), innan hon ringde upp och ville veta mer om molnen som jag hade sett.


Jag visste mer utförligt bot på det, eftersom jag faktiskt hade fotograferat dem och kunde lämna ifrån mig dessa foton till henne. Visserligen hade inte färgöverensstämmelsen varit hel ok från verkliga moln och det som hade återfunnits på fotona. Själv kände jag att molnen kändes skrämmande, det var något som var i olag det kände jag intuitivt, eftersom jag trots alla mina år i norr aldrig hade sett dess like. Sedan att jag tycktes vara ensam att ha uppmärksammat dem gjorde mig inte heller lugnare. Av en ren slump hade jag råkat lyfta blicken uppåt och fått syn på dem, som helt kortvarigt hade visat sig på en tämligen ljus vårhimmel.

Några år senare läste jag om att det nu fanns alarmerande rapporter om att ozonskiktet kring polarzonen inte bara hade tunnats ut, utan nu fanns även stora hål. Jaha, tänkte jag, det måste väl vara förklaringen till de märkliga molnen.

För inte alltför länge sedan gick jag omkring och ältade detta med de skarpt självlysande molnen. Vad var det nu den ryske tolkens man hade kallat molnen för? - Irriterande att inte minnas något som jag vet att jag lagt mig vinn om att lägga på minnet. - Det är som om jag håller på att vaska fram sådant som ligger på hårddisken och nu är hög tid att rensas upp, eftersom det inte har gjorts tidigare.

En sak har jag lärt mig av min gamle Mentor Möller: är det något man verkligen vill veta/bör få kunskaper om, då får man det tämligen omgående. Det finns någon form av högre hierarki som står en bi i dylika fall.

Idag när oron förde mig ut på upptäcktsfärd för att skingra tankarna, fann jag det helt plötsligt och det visade sig att det som vanligt var involverade så många "slumpartade personer" att det inte längre kändes som en slump. Jag skulle verkligen få veta det här och NU:


http://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/markliga-moln-visade-sig-9764143.aspx

Däremot kändes det inte som om den därifrån länkade artikeln var helt sann - om dess ofarlighet


http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/vackra-moln-inte-langre-sa-farliga-5935625.aspx

Det kändes mer som om det var fråga om rena gissningstävlingarna... och min upptäckt av pärlemormolnen, som måste ha varit någon gång i början på 80-talet och som nu hade antagit sådana proportioner, säger mig att det är nog betydligt allvarligare nu än det var då. Därför att jag lovar och svär att dylika moln har inte funnits på mörka himlar i norr förr medan jag var en del av det lappländska arvet, som nu finns i de båda länkarnas bilder.

NU är det helt uppenbart, att de finns där på mörka himlabottnar och har fått ännu en ny skepnad från skarpt pastellfärgade prismor till något helt annat.

Norrsken som sprakade ovanför huvudet och gjorde hela håret statiskt kunde vara både skrämmande och fascinerande, det är ungefär där som upplevelserna från rymden handlade om fram till 80-talet.


söndag 27 december 2015

Dessa sörlänningar som jag är omgiven av, suck säger jag bara.

Någonstans i drömmen trängde sig ljudet av att Herr H öppnade sovrumsfönstret på glänt, precis som jag tjatar på honom att göra varje morgon, när det här han som stiger upp först. 9 av 10 gånger glömmer han bort att göra det.


Det är bara en liten detalj som gjorde att det inte var så himla bra just precis idag.

Dels vaknade jag till liv på allvar efter en stund, eller en evighet, vilket som, av att det kändes som om jag låg uppe på kalfjället och isande vindar piskade på, dels var det den där andra lilla detaljen som Hallsbergaren hade råkat förbise:


det var inte så lyckat med fönster på alltför frikostig öppning just idag.

När jag yrvaket vinglade upp och tog mig bort mot fönstret, steg jag rakt ner i en iskall vattenpöl, som hade fortplantat sig över hela fönsterbrädan, ner på golvet och hade dragit iväg under den lilla skänken som Herr H envisats med att släpa in istället för nattygsbordet, som finns i liknade upplaga på min sida av sängen. Efter ett snabbt konstaterande insåg jag att vattenpölen hade dragit iväg under sängen också.

Det där med att ha dammigt bokförråd inne i ett sovrum, det har liksom inte gått in i den manliga hallsbergshjärnan. 


Det är ytterligare några saker med manliga hjärnor, som helt uppenbart har sina små blottor:

Vi har någon billig skitvariant av trägolv överallt i huset. Kährs parkettgolv stod det i den fina broschyren vi fick från Älvsbyhus, men det visade sig att det var utbytt till något billigt alternativ. Den lokale Älvsbyhusrepresentanten Peter Jansson och hans affärskompanjon entreprenören Jimmy Lif, som jag och Herr H på ett tidigt stadium döpte om till Livlös, har väl gjort sig storkovan även på att byta ut det också, liksom allt annat som inte heller stämde med den fina kundpärm, som vi fick från Älvsbyhus i Älvsbyn. Samarbete med Göteborgs stad, Stadsbyggnadskontoret i Göteborg och Sparbanken i Torslanda, var inte heller något lyckokast ur kundsynvinkel. Det hela var en enda lång ökenvandring från början till slut.

Hur som haver det hade väl kunnat funka det också med taskig träfaner istället för Kährs parkettgolv. Men vatten och den kombinationen golv är ingen bra kombination. Så när jag och Herr H inredde förrådet för några år sedan, kluckade min mage av skratt, när jag konstaterade att därute i förrådet hade vi bättre trägolv än inne i hela huset. I det inredda förrådet har vi ekträgolv med tjock yta som går att slipa ett par varv, om så skulle behövas.

Det verkar inte heller ha någon större mottagningsarea i manliga hjärnor, därför att alla platser där trägolv vittnar om ingrediensen vatten, är producerat av enbart manliga hjärnor, som inte är mina barn. Så tror jag som den kvinna jag är född till att när de tre barnen växt upp och jag har förmanat att övervattnade blomkrukor och vatten i övrigt inte hör hemma att bli liggande på trägolv att det räcker där, då trodde jag fel.

Det var inte barnen jag skulle ha förmanat, de krävde bara en enda förklaring för att de snabbt skulle förstå, alla inte. - Det var det eviga tjatet jag skulle ha lagt krut på. Spelat in på en bandspelare som man kan trycka igång en timma att börja dagen med av alla INTE, som tydligen är väldigt svårt att ta till sig...

Med dessa tankar som passerade mitt huvud denna morgon, tog jag ett kliv ur den iskalla vattensamlingen på sovrumsgolvet, surfade mig vidare genom huset och passerade då rummet där Herr H satt och pillade på tangentbordet:

- Har du tittat ut genom fönstret, undrade han.
Naturligtvis var det snöpudret som hade rönt hans intresse av sensationslystnad.
- Mmm, jag har sa jag med en röst, som lät som lät som en sprucket krus. Söte Jises vad är det med sörlänningar, som tror att något större snöskred har inträffat så fort det kommit lite snö på marken!

Jag fick tag i mitt badlakan och återvände till katastrofområdet. Lade ut badlakanet och lät vattenpölen sugas upp. Fortsatte sedan med att lyfta upp det genomdränkta badlakanet till att suga upp vattnet på fönsterbrädan, där det mesta simmade omkring i vätan.

Lagom road passerade jag arbetsrummet igen där Herr H satt och stirrade in i dataskärmen framför PC:n, talade om att det vore bra om han kunde åtgärda vattenansamlingen han hade fixat, när han öppnat fönstret på glänt när han steg upp, därför att golvet såg inte ut att trivas med vattenansamlingen. Backade tillbaka och lade till:
- Det kanske inte var jordens mest lämpliga dag att lämna sovrumsfönstret öppet så pass mycket.

Uppgiften om olämpligheten fönster, väder & vind kom som en fullständig överraskning för Herr H, det hade han inte tänkt på.



Kunde just tänka mig det, sa den lille hornprydde som nu satt på min axel och talade med megafon på högsta volym rakt in i mitt öra. 


Sedan jag hade förpassat min badlakan till tvättstugans tvättho, där den fick bli liggande, gick jag in i lilla tronsalen, satt där och funderade över min spruckna hälsa, mängden av måste orka som återstår och tillvaron i största allmänhet.

Jag hörde hur Herr H fortsatte en noggrannare vattensaneringen i sovrummet, medan jag satt där och tyckte rätt synd om mig själv. Yr i bollen av trötthet och tankarna som försökte sig tränga runt till någon form av substans: Äntligen efterlängtad helg och jag hade kunnat få någon liten stund att göra det jag själv ville göra, som ett litet avbrott. Men så bra skall man ju inte ha det, när man istället kan ligga till sängs som en skadskjuten fågel med halva Apoteksförrådet utskrivet och ett kuvert fullt i provrör som skall fyllas och av diverse elände och köras tillbaka till lab på måndagsmorgon.

Eftersom jag till skillnad från Herr H inte somnat framför TV:n så där lagom när småbarnen brukar törna in, behövdes inte något större inre övertygelse att återvända till sängs. Jag hade just precis somnat, när nästa manliga hjärna på kvarteret gav sig till känna.


Det kändes som om någon försökte vibrera sönder mitt huvud och som fick hela huvudändan på sängen att vibrera:

3 cm snö och grannen måste naturligtvis ut med sin snömaskin!

Nog var det väl själva f@n, kan man inte få sova en söndagsmorgon, mitt i julhelgen utan att hela helvetet nödvändigtvis skall braka lös?


Nu när jag jagats upp och sitter här och inser att ångan pyser ut ur mina öron och är så trött att jag nästan är förbi. Vad händer då?

Det är lugnt, stilla och tyst som i graven...


VARFÖR i hela glödheta kunde det inte vara så här, när jag försökte sova ut i morse för en gångs skull...


tisdag 22 december 2015

måndag 14 december 2015

"Hälsotillståndet" i Sverige är rätt talande, därför att samma "folkhumor" har dykt upp som förekommer inom alla diktaturer.

Det var bilkö i Stockholm och allt stod stilla.

En man kom fram och knackade på bilrutan. Föraren vevade ner bilrutan och undrade:

- Vad är det som händer?
- Terrorister ockuperar riksdagshuset och nu begär de en lösensumma om 100 miljoner för att släppa alla. Annars skall de hälla bensin över alltihop och tända på. Så nu går vi runt med en insamling.
- Hur mycket brukar folk ge då, undrade bilföraren.
- I snitt fem liter.



söndag 13 december 2015

Vare sig det nu är Lussi, en kvinnovarelse med onda egenskaper, som kommer ridande genom luften med sina lussiferda följeslagare, eller den manliga motsvarigheten: Lussegubben,

hör man nästan att det är fråga om Luciferiska krafter. Lucifer kanske inte behöver någon närmare presentation, i alla fall inte i tider.
Om Lucifer/Satan lär Jesus ha sagt:

”Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” (Joh 8:44)

Vem var då Lucifer från början? Tänk att det vet den här skrivande ateisten: Lucifer var inget annat än en fallen ängel. Hur lätt det är från det ena till det andra steget det behöver man inte betvivla det minsta lilla, när man ser vad människor är kapabla till att göra mot dem som har minst att sätta emot.

Jag tänker inte bara på krig, utan jag tänker på vad socialen, den kommunala LSS-verksamheten, förvaltare och överförmyndaren i Mönsterås kommun är kapabla att göra mot en multihandikappad kvinna, som förvaltaren olovligen fört bort från sitt hem. Dvs. utan att det finns ett beslut om något omhändertagande!

Resten lär jag ha anledning att återkomma till om myndighets-Sverige inte vaknar upp så här, när det hela firat 1-års jubileum med råge av det olovliga bortförandet och eländet som pågår runtomkring kvinnan och hennes familj bara får fortgå! Det är också beklämmande att se hur en kammaråklagare i Kalmar sitter på dubbla stolar och definitivt har rubbat allt vad rättssäkerhet heter
.
 


”Den luciferiska läran” (”the luciferian doctrine”) är både ett begrepp men också något som användes av ”frimurarbiskopen” Albert Pike, en av de mest inflytelserika frimurarna någonsin. Det finns mycket här i världen som man tycker att vi kunde få leva utan: https://translate.googleusercontent.com/translate_c?depth=1&hl=sv&prev=search&rurl=translate.google.se&sl=en&u=http://www.secretsofmasons.com/indexa.htm%3Fid%3Dharrisate&usg=ALkJrhjFtt7Qj9gpGh6z-1QcAU859xjs7g 

Hockus pokus skulle man också kunna avfärda det hela till om man inte visste hur mäktiga dylika "herrkonstellationer" är i verkliga livet där de har mer vittgående inflytande än många anar sig till. Jag har skrivit om Frimurare flera gånger bl.a. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/beckettpjas-fran-helvetet.html
eftersom jag många gånger i livet stött på dessa både på Malta, i Italien, Frankrike och inte minst inom "herrvärlden" här i Sverige, där makteliten sköter all verksamhet i det fördolda. Kliar du mig på ryggen så kliar jag dig på ryggen.

Sedan hur det hela gyttrat ihop sig med den stackars Lucia, som levde på 300-talet i Syrakusa är dock en helt annan historia. Som vanligt är det fråga om manlig makt över kvinnor. Temat återfinns överallt liksom inom dagens terrorverksamheter.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia_%28helgon%29


 Egentligen är det synd att Karl Gustav Ossiannilssons "Himlen hänger stjärnsvart", inte fått mer spridning från skolbänken. Men på 90-talet kom den efter en omröstning i Lärartidningen på en 6:e plats som populärar Lussemelodier. Dock måste jag tillstå att från skolans håll är det blankruta i mitt huvud, som det mesta jag idag vet.

Karl Gustav Ossiannilsson (som från början hette något annat) skrev texten 1902 vars text tonsattes betydligt senare av Sven Körling. Körling tonsatte endast de två första stroferna på 30-talet. Tråkigt nog med ändringar av ursprungstexten. I Ossiannillssons original står det "Himlen hänger järnsvart", vilket jag spontant kan känna är en djupare och målande beskrivning. Körling har dessutom bytt ut flera ord: kolmörkt mot beckmörkt, kring mot till, stojande mot jublande, de mot och, samt sjunga mot jubla.

Kanske var Sven Körling en Lussegubbe, som var den kvinnliga motsvarigheten till Lussi. Lille bonusbarnbarnet ville i vart fall vara Lucia, när det var dags för Luciafirande på förskolan och tur var väl det, eftersom det inte fanns någon annan som ville vara Lucia. Han har tagit sitt uppdrag på allvar eftersom han varit Lucia ända sedan i fredags.

fredag 11 december 2015

LKAB, SKF, Volvo och Regeringen spelar ingen roll varthän man än vänder baken - det är samma skit överallt!

LKAB i Malmberget - med sin "samhällsomvandling", ett ord som kan få vem som helst att lida av akut tarmvred, meddelade i det lokala annonsbladet Kometen, att bolaget har för avsikt att se till att säkerställa jul/nyårshelgen på sedvanligt sätt för malmbergsborna: under december 2015 och januari 2016, skall man göra öppningsskjutningar som ger ökad seismisk aktivitet i berget.
Som om det inte kunde räcka med det som redan är!

Men hur stollig får det statligt ägda LKAB egentligen bli, när man ännu inte har gett fri lejd för de som inte tycker att det här är tillfredsställande miljö att bo i. Husen krackelerar liksom hela tillvaron och privatlivet. Kroppen är hela tiden inställd på flykt p.g.a. de otaliga och oförutsägbara skalven och miljöproblemen digra.

Hela Malmberget liknar mest ett enda katastrofområde där industristängslet har brett ut sig och inringat allt som kan räknas som normalt liv.

Dessutom är det turbulens värre inom LKAB. http://www.nsd.se/nyheter/lulea/nsd-avslojar-lkab-storstadar-i-toppen-9712938.aspx Stor del av LKAB:s styrelse har fått sparken och som det inte vore nog, det sitter någon priffe och skriver debattartiklar om att LKAB borde privatiseras:
Sveriges naturtillgångar skall utgå i privat ägo.
Man kan slå sig för pannan för mindre!

Bara det får mig att förstå att nu är det mycket i görningen igen. Det har varit en väldig ansamling av dylikt i det här korrupta landet. Wallenberg som gjorde storklipp när Apoteken såldes ut, pärlbandet är långt och inte är det några direkta pärlor att yvas över. Solkig skit är det helt enkelt!

Volvo och SKF profilerar sig som klimatmedvetna och är bland annat samarbetsparters till Världsnaturfonden, WWF. Då blir man faktiskt spyfärdig när det avslöjas att bolagen samtidigt är medlemmar i en amerikansk lobbyorganisation som försöker stoppa Obamas klimatpolitik.
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/trots-miljoprofil-volvo-och-skf-stottar-kollobby

Hur länge har det inte varit ett väldigt hallå om Sverigedemokraterna och dess invandringspolitik. Folk har trampat fot både ute på stan och på social media i sådan omfattning att man blivit spyfärdig. SD har systematiskt utestängts från allt som har med Riksdagens arbete att göra, trots att de sitter i riksdagen som Sveriges tredje största parti. Sådan är den svenska demokratin. Så mycket det har ylats om SD:s rasism...

Nu är sanningens timma här och hur låter det nu. Kan man nu möjligen slippa ordet rasism? Eller är det skillnad på rasism och rasism...

Nu har man istället varit "naiva" och "Regeringen Reinfeldt begick misstag". Bla... bla... bla. Nu skall man göra lagändringar som t.o.m. får lagrådet att få skrämselhicka. Ännu mer tecken på att på kvällen får den late brått: Sverige skall stänga sina gränser och kontrollen skall bli rigorös. Det har fått en våldsam dominoeffekt både i Danmark och Norge, där hastbeslut i anledningen av Sveriges korkade regering, har tagits.


Sverige har saboterat precis allt genom sin "naiva & öppna våra hjärtan hållning". Hela Sverige liknar nu ett enda stort katastrofområde och det räcker inte där. Nu håller Sveriges regerings naiva agerande på att få hela EU på fall. Består Schengenavtalet efter nyår blir jag mycket förvånad.

...och kanske är det lika bra att hela korthuset faller samman med ett brak.

torsdag 10 december 2015

Är det inte det jag alltid har sagt: griniga gamla gubbar skall man passa sig för! De är inte att leka med i något läge...

Speciellt inte om de inte får vad de vill ha på stört!

Vi har en nog så begynnande grinig gubbe här på hemmaplan, som jag och dottern mellan varven försöker sätta under herrans tukt och förmaning, utan att lyckas speciellt väl. Så jag vet vad jag talar om. Det är bara de små knodden som kan förvandla honom till ett lallande glatt tidigare jag.

Det är inte bara en oturlig golfrunda, som får svadan att ånga ur öronen, det kan vara vad som helst som väcker grinigheten till liv. Men vad som är det egentliga problemet är ett svårare fall höljt i djup och tät dimma och så snackas det om griniga klimakteriekärringar!

HU!

Då skall de bara veta hur det är med gubbar som trätt in i griniga gubbars ålder. Han har på något underligt sätt skaffat sig en egen världsbild av hur allt går till eller fungerar, utan att egentligen bry sig om att sätta sig in i liggande fakta, eller lämna någon vidare förklaring.

Men att det fanns något som kunde heta grav koffeinabstinens hade jag inte en susning om existerade, än mindre vad den kunde leda till.

Det kanske är det som vår egen griniga gubbe också lider av:Koffeinabstinens. Sedan om det är för högt eller för lågt, vete gudarna. Men den halvstirrige gubben här på hemmaplan han envisas med att bära hem Zoegas och inget annat än Mollbergs blandning skall det vara. Det smakar så vedervärdigt att min kaffekonsumtion dragits ner till ett minimum. Jag vill inte ens benämna det för kaffe, det är mer åt hållet: fosterfördrivningsmedel!


Idag försökte jag fråga vad det var fosterfördrivningsmedlet hette som han åter bjöd på, var det nu igen så att han inte hållit det han lovat att köpa något annat än Zoegas, Mollbergs blandning. Något otydligt mumlande svar lämnade han ifrån sig om att det kanske inte var Gevalia. 


VEM har efterfråga Gevalia, undrade jag och mumlet tilltog från han som skulle komma med någon form av svar och förklaring till det odrickbara kaffet. Jag gav tillslut upp och lämnade kaffekoppen orörd, efter den första och enda odrickbara slurken som stockat sig i halsen och gjort magen till en brinnande krigshärd på två röda.

Det här grumpy-old-men-kaffekriget har fått yngste sonen att förära mig lite andra sorters kaffe till Mors Dag + när jag fyller år och en rekorderlig dos med olika tesorter så att jag skall klara mig ett bra tag ifrån det vedervärdiga Zoegas Mollbergs blandning.

Visserligen har jag kommit över det stadiet för länge sedan, där något längre kan förvåna mig. - Men när jag läste om den grinige käppviftande gubben, som rusade in på ett Café i Uppsala, löpte amok och faktiskt mer eller mindre rånade Caféet på kaffe, då trodde jag nästan att det var 1:a april och inte 9 december.


http://nyheternasverige.se/pensionar-ranade-cafe-i-centrala-uppsala/

Sedan att det skulle vara ett välkänt beteende hos äldre p.g.a. kaffekonsumtionen på äldreboende, som enligt sjuksköterskan i reportaget André Klase, är helt sjukt! DET hade jag trots allt levt i okunskap om ända tills nu. Dock förtäljer inte reportaget om den våldsamma koffeinabstinensen beror på för högt intag av kaffe, eller ett plötsligt alltför litet intag av kaffe.

Man skulle nästan kunna tro att det skrivits av en begynnande grinig gammal gubbe, de är jävligt knepiga att förstå sig på vad de egentligen menar, men framförallt HUR de menar att det förhåller sig.



onsdag 9 december 2015

Min kusin Karin som bor i Tyskland ringde mig idag och påminde mig om att tiden rusat iväg,

genom att tala om att det i år var 40 år sedan de flyttade till Tyskland.

40 år? Vart tog tiden vägen och vi med den...


Så pratade vi om väder och vind och vad som hänt oss själva sedan vi talades vid för drygt en månad sedan. Sedan om det oundvikliga, det tunga som finns omkring.

Det finns många likheter mellan oss, hon förlorade också sin mamma i cancer i alltför unga år och hon är liksom jag född med ett hål i hjärtat. Hennes har växt igen har det nyss visat sig då annat tillstött. Medan jag nu står inför att få vetskap om vari problematiken för egen del ligger. Besök hos hjärtläkare är inte det som jag direkt kunde föreställa mig skulle stå på min egen agenda. Jag hoppas och vill tro att jag är förskonad från åtminstone det, det måste finnas någon annan förklaring. Därför att det känns som om allt övrigt som finns runtomkring mig är fullt tillräckligt att tampas med.


Det är ändå märkligt i stunder som dessa, att glädjen och skrattet trots allt kan bestå då döden åter står i begrepp att visa oss hur maktlösa vi är. Livet är ett mysterium...

Jag har svårt att förlika mig med att min älskade systerson kämpar på upploppssträckan mot det obönhörliga slutet. Det är svårt att stå vid sidan om och veta att inget kan jag göra, som skulle förändra utgången.

Mo Nunne kan inte den här gången pussa på det onda för att det skall försvinna för honom, kan inte ens sätta på ett plåster som skulle kunna lindra. Cancern kommer att vinna den här striden och den utmätta tiden är snart till ända.

Än en gång på väldigt kort tid kommer jag att stå där vid fullbordat faktum: sorg är det pris vi får betala för kärlek.




söndag 6 december 2015

Lilla My






Jo, jag kommer nog att sakna ihjäl mig efter min storasyster Lilla My...
det är tur att Tove Jansson gjort en egen liten bok om henne, som jag kan trösta mig med:

- Skräm dem med Mårran! föreslog hon.
  Det gör min syster.
- Blir du snäll då? frågade Snusmumriken.
- Naturligtvis inte! sa lilla My och skrattade så hon ramlade omkull.

lördag 5 december 2015

Menyn hemma börjar likna skörbjugg.

Är det ett tecken på att vi allihop har för mycket omkring oss, eller är det bara allmän slöhet.

Jag har inte kunnat bestämma mig riktigt, eftersom jag inte är helt på det klara med orsaken.

Svårt att säga vilket det är. Själv vet jag att jag mellan varven hamnar i detta vakuum. Där det känns som om vi inte gör något annat än äter och laga mat blir för mycket av "måste".

Dessutom är vi nu inne i julmånaden och bara ordet "julbord" får mig att bli dömätt och en mental känsla, att jag vill hålla mig i dörrkarmarna för att slippa beträda dylik mark! Ty mattallrikar som mer påminner om ett uppladdning för ett helt logement, ämnade för en enda person har aldrig haft någon positiv inverkan på mig, snarare tvärtom.

Så har aldrig heller "ät upp maten" haft någon positiv inverkan på mig. Då har jag gjort som åsnan: slagit bakut! Så f@n heller, jag äter väl OM jag vill och vill jag inte, så vill jag inte, om ni så tjatar öronen av mig!


Hela klass 1 i folkskolan hann jag i stort sett inte ut på lunchrasterna, eftersom man där inte fick lämna mattallriken innan den var tom. De där barnbespisningstanterna de led av konstant lomhet, när jag talade om hur mycket jag ville ha på tallriken.

- Men lite mat kan du väl inte ha!

Kapoff! och en portion för åtminstone en vecka framöver låg på tallriken! Knappt jag orkade bära den fram till långbordet där vi satt på långbänkar.

Alla runtomkring mig kastade i sig maten och försvann ut. Så satt jag där ensam kvar vid bordet och dinglade med benen och mattallriken som kändes som en uppladdad alptopp av mat. Alltmedan jag såg längtansfullt ut genom källarfönsterna hur mina klasskamrater lekte därutanför fönsterrutorna på skolgården. Mattallriken fick man inte lämna in innan den var barskrapad på mat.


Det var först när barnbespisningstanterna själva hade diskat undan, som de kom på: visst f@n det satt ju en matanarkist kvar vid matbordet. Den tallriken, glaset och besticken måste ju diskas innan de själva kunde avtroppa. Så mina lunchraster de var starkt minimerade hela första skolåret, dvs. ända tills min mamma uppmärksammade problematiken och läste lusen av matterroristerna. - Synd bara att hon inte läste lusen av matterroristen vi hade på hemmaplan, som också försökte sig på samma metod utan att lyckas.

Jag tror att det var där jag lärde mig vad tålamod var och vad ordspråket "trägen vinner" betydde.

Jag hade en stor klump i halsen när den stora tegelbyggnaden sprängdes i luften, när marken hade underminerats av gruvan. Däremot när den gula byggnaden, lite längre bort i bild strax före kyrkans torn: dvs. läroverket kan jag inte direkt påstå att någon större landssorg infann sig hos mig. Det var verkligen en inavelsverksamhet för inbördes beundran och långt ifrån på lika villkor som gällde där. En del lärare var guld värda där också, men många av dem hade nog Hitler varit glad om han hade haft i sin personalstab!

  På tal om mat... jag kommer ihåg den där berättelsen om den där snåla ungkarlen i Falköping, som var lika händig på att laga mat som de flesta gubbar är. Gubben brukade koka en stor gryta med gröt en gång i veckan, som han åt kall tre gånger om dagen, under kommande vecka.

När gröten efter någon dag fått yvigt skägg av mögel krävdes självövervinnelse för att få i sig den. Då brukade gubbstrutten slå upp brännvin i ett glas och säga till sig själv:
- Är du duktig och äter gröten så skall du få en sup!


Gubben åt sedan gröten med blicken fästad mot brännvinsglaset som han bespetsade sig på. Men när gröten var uppäten slog han tillbaka supen i flaskan och sa:
- Haha! Nu lura jag dig allt! (Haha... vad säger du nu Yngve Eugen Alexander Valdemar Falk, finns det bara original i Falköping?)

torsdag 3 december 2015

När siktet har olika inställningar kan det inte bli annat än fullständig kaos.

Jag vaknade tidigt denna morgon och jag vaknade av att jag höll på med en inre uppräkning hur många stressmoment, som funnits kring mig i mitt liv. Trots att jag är det stoiska lugnet själv. - Jag har alltid vetat vem jag är, vetat vad jag står för. Det har aldrig bekymrat mig det minsta, när jag tvingats gå mot strömmen för att göra rätt, eller stå på den svages/utsattas sida.

Men när jag sitter där och läppjar på min stora balja te, som fått bli då jag insett att kaffedrickandet skall jag nog av hälsoskäl försöka att undvika i alltför rikliga mängder. Det är då jag inser hur bedrövligt enögda människor kan vara.

Jag förstår verkligen inte vitsen med att se en människa, men att vara blind för en annan människa, som dessutom rent geografiskt befinner sig på betydligt närmare håll. Det är bland Göteborgs-Postens insändare jag hittar de två förkrossande inläggen under "Fria ord". 

Det första inlägget är skrivet av Åsa Toresson, som har rubriken: Idag skäms jag.

Åsa Toresson skäms över att svenska regeringen börjat stängningen av våra gränser. Hon undrar vad som är mest värt, att vi bevarar vår livsstil eller att människor på flykt får skydd? Hon gör den teatraliska jämförelsen med varför hon skall ha rätten att bo i en lägenhet med el & värme, få mat varje dag och aldrig skall behöva vara rädd att hennes barn skall sprängas i luften av en leksak stoppad med en bomb. - Hon ondgör sig över Black Friday och slutar med att vi måste bry oss alla dagar.


- Jag känner mig rätt provocerad själv, eftersom vi denna Black Friday tillbringade en del av den dagen med att ta med 4-åringen till Allum. Han hade fått bestämma vad han ville göra. Han ville att han och hans farfar skulle äta strutglass, för det är så mysigt! Och så får det bli, han och hans farfar äter strutglass och jag läppjar på en café au lait.
Ja, jag medger det är höjden av egoism att ta vara på sina egna nära och kära, när många miljoner är på flykt och har det dåligt.

Men varför slänger sig inte Åsa Toresson genast ut på jordstampat golv och byter plats med de mindre bemedlade? VAD har Åsa Toresson själv gjort för uppoffringar kan jag inte låta bli att undra över, eller är hon nu behäftad som så många andra är av att det alltid är någon annan som skall ordna det här, som förfasas över. Själva har de i alla fall tänkt godhetspoäng och längre än så brukar det som regel inte räcka.



Jag fortsätter att läsa signaturen Lars bland inläggen: Han å sin sida undrar hur det kommer sig att om vi nu är ett så rikt land och välmående folk, att vi låter en 93-åring sängliggande kvinna inte få plats på ett äldreboende, utan hon tvingas ligga till sängs i hemmet och stirra i taket i väntan på dagens enda mänskliga kontakt, när den halvt ihjälstressade hemhjälpen kommer på blixtbesök och micrar den - den i bästa fall - smaklösa, färdiglagade maten.

Lars vill (med all rätt kan jag tycka), att ni "goda" människor som säger att vi har råd, varför sträcker sig den "godheten" inte till att innefatta den 93-åriga kvinnan, som inte kan tala för sig själv. En kvinna som under ett helt långt liv "gjort sin plikt" och bidragit till samhällets uppbyggnad och när det är dags för dessa att "kräva sin rätt" glöms bort.


onsdag 2 december 2015

Rudolf Steiner varnade för att det största hotet mot världsfreden skulle komma att bli mellan Kina och USA.

Sovjetunionen var mycket riktigt borträknat som det hotet. Det blev t.o.m. på det exakta året, som deras 70-åriga välde skulle vara innan Sovjetunionen skulle falla enligt Steiners förutsägelse.
Rätt makabert egentligen att tänka på den här förutsägelsen av Rudolf Steiner, eftersom han avled 1925. Antagligen p.g.a. en konspiration från en religiös falang, som bidragit med mycket elände rent historiskt och som jag avstår att gå närmare in på. Men det var inte någon slump att Rudolf Steiners första Goetheanum slukades i en mordbrand.
 
Nu anar man sig till att en ny fas i Herre på täppan uppstått mellan USA och Kina och den här gången är den starkt oroväckande, eftersom den inte är direkthänförlig till något oljefält, mineraluttag eller marknadsandelar.


http://www.dn.se/nyheter/varlden/peking-varnar-for-kaos-i-hongkong-1/

Så här långt har dock USA valt att hålla lågprofil, även om jag hela tiden iakttagit och noterat hur Kina intagit mark på platser där USA redan gjort intrång och som måste ha retat gallfeber på USA, som anser sig vara "Guds svar till mänskligheten". Det här har ju pågått ända sedan banankriget bröt ut i Sydamerika, som USA stod bakom och sedan dess har de haft sitt klåfinger med precis överallt och skapat så mycket problem, som fått vida efterverkningar. Gör man en lista över alla konflikter som USA varit involverade i baxnar man.

Det gör att jag också på ett mycket tidigt stadium förstått att FN, tragiskt nog, bara är ett slag i luften.



Det som jag bara funderade om det kunde vara så, när jag läste det för decennier sedan, förstår jag idag vidden av: De Ahrimanska och Luciferiska krafterna. Idag framstår de som väldigt glasklara!

tisdag 1 december 2015

RUT eller inte RUT-avdrag. Vad är den egentliga vinsten och vad är den egentliga förlusten.

Det hela startade med att det var en diskussion, ett löjes skimmer, över folket i TV-serien Dowton Abbey, som jag själv bara missat en och annat avsnitt av. Dvs. lite lördagsslapp framför TV:n när hjärncellerna inte orkat roa sig på egen hand.

http://blogg.mittmedia.se/kulturbloggen/2015/11/28/patron-klient/#comment-5209
 
Det fick mig att fundera och jag insåg att jag måste ha varit snudd på den h häcklade TV-seriens nobelssfolk, inte för att jag någonsin har behövt hjälp med att knäppa av mig mina halsband, mer än den gången länken hade trasslat in sig i håret. Men eftersom jag en gång i tiden fick anställa barnflicka för att själv kunna jobba och försörja mig och mina barn fanns här onekligen i jämförelsepoäng. På den tiden när mina söner var små fanns det inget dagis att tillgå för dem som inte levde med näsan under vattenytan.

Skall man nu hårddra det hela och det tycker jag det finns all anledning att göra i tider då "dagis" dvs. förskolan av idag närmast kan likna någon form av förvaringsplats för den uppväxande generationen, p.g.a. personalbrist och överbeläggningar. Finns en poäng med att låta barn vara hemma och slippa ta del av ekorrhjulets stress och kompaktförvaring innan de ens hunnit upp i skolåldern. Det finns öppna förskolor så de behöver inte nödvändigtvis bli utan lekkompisar om det nu inte skulle gå att ordna på annat sätt.

Utslaget på vad man betalar varje månad till denna vingliga "dagis" & förskoleverksamhet, så vet jag i ärlighetens namn inte om det blivit till det bättre att betala till samhällssystemets tvivelaktiga arbetsplatser/verksamheter.

Löneskillnaderna bara de sista decennierna har blivit helt suspekta. Ungefär som om VD:n på SE-banken Annika Falkegren skulle vara mer slut efter en arbetsdag än min vän Irene, som kommer hem med tinnitusen tjutande i öronen och hörselnedsättningen ett faktum p.g.a. en alltför stor barngrupp där lönen är rent ut sagt skrattretande i den kommunala verksamheten.

Inkomsten av tjänst mer än fördubblades för SEB-bossen, Annika Falkengren, i fjol jämfört med året innan, enligt uppgifter från Skatteverket. 29,4 miljoner kronor ska jämföras med 14,2 miljoner.
– Hon har en marknadsmässig ersättning, kommenterar SEB:s styrelseordförande Marcus Wallenberg på bankens hemsida.

Nu har jag i ärlighetens namn inte lönesumman för min vän Irene, men jag håller för visst att det är en "viss" löneskillnad på det marknadsmässiga. Men så heter jag också Gun Ek och inte Marcus Wallenberg.


Borde inte svenska statens räknenissar i Riksdag och Regeringen på allvar sätta sig ner med räkneapparaten och se vari de skall sprida sina gracer egentligen. - Ja, nu förväntar jag mig inte att hon med de tomma ladorna skall kunna klara av en sådan avancerad ekvation, men resten av de "kallade" borde väl onekligen göra det, eller är de allihop av den sorten att de inte kan hålla isär den egna ekonomin med choklad & blöjinköp, med statens plastkort.

Det hade varit rätt intressant att i klara siffror få en redovisning vad rätt satsade pengar i slutändan egentligen kan betyda. Alla som inte är i någon form av arbete och där måste man även inbegripa s.k. nyanlända, framstår i mina ögon som ett vansinnig förslösning av våra samägda skattepengar.


Jag läste häromdagen en debattartikel i Göteborgs-Posten om att sänkt RUT-tak drabbar de som behöver jobben mest. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2910353-sankt-rut-tak-drabbar-de-som-behover-jobben-mest
 
Är det verkligen rätt att bara kategoriskt fördöma lågavlönade arbetstillfällen, eller var det bättre att de hade varit arbetslösa. Alt. suttit med en pappmugg i något gatuhörn och säkert tjänat mer i månadslön än min barnhjälp fick ihop till varje månad, på den tiden det begav sig. 

En gång försökte jag få en av dessa tiggare, som suttit sedan i våras utanför kvartersbutiken i ur och skur och hela sommaren, att så där fram på hösten att hon kanske kunde komma hem till mig och hjälpa till i trädgården mot mat, kläder ev. annat som kunde behövas och som det säkert hade kunnat avvaras härifrån + lite betalning i kontanter. Men mitt initiativ skapade helt uppenbart panik i ledet! 

Någon dag efteråt var hon utbytt till annan som tagit hennes plats. VAD säger det om vilka krafter det är som administrerar pappmuggverksamheterna?

Själv känner jag i ärlighetens namn att jag måste börja överväga att skaffa mig hjälp med trädgårdsarbete och när det gäller underhåll av fastigheten. Som mitt liv numera ser ut så löser det sig inte av sig självt och det där med att flytta till en lägenhet som är ett betydligt dyrare alternativ, det ingår i vart fall inte i min räkneapparat.

Jag skulle bli mer än glad om nu regeringen fick ändan ur vagnen och RUT utvidgades till att också omfatta utökat trädgårdsarbete och att jag fick se över det här med möjligheterna att nyttja ROT-avdrag. Blotta tanken att jag t.ex. skulle kunna klara av att måla om huset det känns som en smärre utopi och allt det där andra, som också börjar bli ett stort behov av skulle behöva få en permanent lösning för att inte bli sittande med skägget i brevlådan.

Det blir så när man som arbetsskadad blir ställd helt utanför vad arbetsskadeförsäkringen egentligen var meningen att omfatta. Bromsklossen heter Försäkringskassa. Men det verkar som om en till av de här arbetsmarknadens parter, som skall garantera rättssäkerheten, de fallerar. AFA verkar vara en av dem eller i vart fall skapade Gud ingen brådska hos dem...

Man måste från regeringshåll förstå att man måste sluta upp med att tillåta arbetsmarknadens parter, att skapa egna lagar inom gällande lagar.


Det här landet håller på att utvecklas till en riktig urspårad verksamhet, där förutsättningar och verklighet stämmer väldigt illa med varandra.

söndag 29 november 2015

Götatunnelns ut/infart och övriga mindre lämpliga platser är bostad till hemlösa företrädesvis av fattigmänniskorna från Rumänien.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2911276-har-bodde-16-rumaner-i-en-manad

Själv kom jag från ett läkarbesök i torsdags och höll på att korka ihop av att stå inne i bilkön i tunneln. Fy, farao vad intelligensbefriat att bygga en tunnel där man kan bli stående i avgaspyrande bilkö. Jag hade så ont i huvudet innan jag nådde tunnels utfart att jag kände mig direkt illamående och sticket i bröstet har ännu inte gett med sig, som jag kände av redan inne i tunneln.

Hur många utländska långtradare som var före mig i kön, gick inte ens att se på de mer raka sträckorna. Eftersom jag använt evakueringsdörrarna att lära de små telningarna att räkna, både framlänges och baklänges, visste jag när kön stod still vid nr 5, att pinan inte var slut förrän jag hade hunnit fram till nr 15.

När jag kom ut ur tunneln och passerade brobalkarna insåg jag, att det är fullbelagt igen på den plats där de för bara ett tag sedan var borthysta ifrån att slå läger. Nu hade man t.o.m. sprayat på cementväggen vem som bodde var, som gråsparvarna på en telefontråd i vinterkylan. Förra vintern låg de helt öppna i sina bylten, i år har många av dem köpt de här billiga små tälten som finns att köpa på "gubbdagis".

För mig är det totalt obegripligt att Sveriges i egenskap av medlem i EU inte sätter ordentlig press på Rumänien. - Jag måste ärligt och uppriktigt säga att jag börjar bli mer än lovligt less på att ständigt ha en pappmugg uppstucken under näsan så fort jag råkar röra mig ute där det finns affärer. Sedan spelar det ingen som helst roll varthän jag än är i Sverige så är det ändå detsamma. - Här kan man snacka om en tiggarinvasion av sällan skådat format.

Centralstationen i Göteborg undviker jag helt enkelt i möjligaste mån, därför att där blir man faktiskt antastad av dem i kluster och där är det inte fråga om någon snäll förfrågan, utan där har man pappmuggarna eller tidningarna hängande direkt instuckna under näsan på ett sätt som absolut är någon försynt förfrågan, utan ett regelrätt krav! Så är det även om man sitter och fikar någonstans inne på Centralstationen och är inbegripen i ett samtal med den man är ute tillsammans med. Pappmuggen eller tidningarna instuckna direkt nära ansiktet, som ständigt avbryter alla former av samtal effektivt! 


Jagad blir man också av dem när man är på väg att stiga på tåget! F@n vad less jag är!

Idag är de första advent och jag har i vanlig ordning slitit med att hjälpa mig själv och andra utsatta människor boende i det här "förträffliga landet - Godtycklighet". Medan Herr H och dottern fick släpa fram adventsljusstakarna. Det där med adventspyssel lyser med sin frånvaro även i år. 
Jag hittade som omväxling ett foto på mig själv taget i Malmberget en advent 1978 hos ett par vänner. Dvs. på den tiden det fanns tid för den egna själen att hinna med i tillvaron, trots att jag var en ensamstående heltids- tillika dubbelarbetande mamma, som skulle dra omsorg om mina barn helt på egen hand. - Det här samhällssystemet har alltid bara passat in för de giriga!
Ibland är det bättre att se tillbaka än vara i nuet, där själen inte hinner existera p.g.a. att man hela tiden måste slåss mot girighetens & maktmissbrukens människor för att överleva.

- Vilket land och vilka avarter till medmänniskor vi fått i det här landet!