Idag den 8 mars är det Internationella kvinnodagen.

Dagen proklamerades 1910 med syfte att verka för kvinnlig rösträtt och att visa internationell solidaritet kvinnor emellan. En fin gest och tanke utan att man behöver förvandlas till en militant rödstrumpa för den saken skull.
 
Det som alltjämt känns beklämmande är, att en del kvinnor inte kan känna någon solidaritet med andra kvinnor, som befinner sig i utsatta lägen av olika anledningar. Det är som om den etiska kompassen saknas.

Under mellankrigs- och krigsåren var kvinnodagen förbjuden i länder där fascister och nazister tog makten. Ändå skulle det dröja ända fram till 1977 innan Förenta Nationerna bestämde, att dagen skulle bli en av FN:s högtidsdagar.
http://www.fn.se/press/kalender/fira-internationella-kvinnodagen-med-oss/

I år, 2015, kan man sorgligt nog bara konstatera, att vi alltjämt lever vi i en värld där mäns våld mot kvinnor är en mycket vanlig företeelse. För bara 10 år sedan var exempelvis den vanligaste dödsorsaken bland europeiska kvinnor mellan 15 och 44 år misshandel till döds av den egna manlige partnern.


I väpnade konflikter har systematiska våldtäkter alltid använts som vapen. Massvåldtäkter betraktas idag som massförstörelsevapen, eftersom de påverkar hela samhällen ekonomiskt, socialt och moraliskt.

Varje år omskärs tre miljoner flickor. I resten av sina liv får dessa flickor brottas med mer eller mindre allvarliga fysiska och psykiska problem som en följd av den tortyr de utsatts för. 

Man vet också av erfarenhet, att hjälper man kvinnor i fattiga länder, till egen utbildning, eller till familjens egenförsörjning, att det är då man får till stånd ett verkligt hållbart förändringsarbete. All forskning visar också på att mer jämställda länder är starkt förknippade med fred.
 
Därför borde man i Sverige göra som man gör, när man utbildar/satsar i mindre bemedlade länder, t.ex. länder i Afrika, i Indien: man skulle satsa på kvinnorna/mödrarna, som kommer hit till Sverige som invandrare. Det är genom kvinnorna, som den största förändringen alltid kommer till stånd, när man vill göra ett förändringsarbete. 

Dessutom borde svenska kvinnor i alla möjliga sammanhang komma samman, även med utlandsfödda kvinnor/mödrar. Vardagsbekymren om familjen ser trots allt väldigt lika ut. Det är enbart religion och kultur, som skiljer. Vi borde rimligen kunna finnas där tillhands för varandra. Förändra världen till en plats för de mjuka värdena och omtanken om varandra. Vi mödrar har en viktig uppgift även när det gäller fostran av våra söner, inte bara våra döttrar.

Jag och min dotter i början på 90-talet. 

Min dotter som kom att få Internationella kvinnodagen en helt personlig och mycket viktig innebörd. På Internationella kvinnodagen är det än viktigare, att minnas min egen pappas resonemang över jämställdhet och det faktum att vara till kvinna född: Du kan bli precis vad du vill. - Det finns inget självförverkligande i att leva ditt liv genom en man, eller någon annan som tagit sin rätten över ditt liv.