Google+ Followers

lördag 27 augusti 2011

Läste ett väl så tänkvärt inlägg i ordkriget, som utbrutit i NSD om LKAB och stadsomvandlingen i Kiruna.


- den 27 augusti 2011, kl 14:34


Det var ett inlägg av signaturen "lasse", som skrev:

Man borde ta tillvara alla gamla byggnader som går och bygga ett kirunas "gamla stan" nära tuolla. LKAB får skylla sig själv om dom måste stänga gruvan. Dom har vetat om detta i 30 år. Inget medlidande. Hoppas gruvisarna blir utan lön så får dom känna hur det är att leva som vanliga människor.

******

Jag tänkte åter på det inlägget, sedan jag kikat på det som "hushänget" hade upptäckt i vår trädgård. Det var en så underfundig sak, att jag var tvungen att prata med en god vän som är rätt bevandrad i botanik. Hade han någonsin hört talas om, eller upplevt något så märkligt? Därför att här var det sannerligen inte fråga om att det hakade upp sig, eller att man inte visste vad som skulle göras, eller vad som krävdes. Men att det också fanns ett klart och tydligt symbiosförhållande.

Det hela utspelar sig på klätterrosorna, som egentligen skall prunka över hela valvet vid gånguppfarten till vårt hus. Men det vet de tydligen inte om, att de skall göra även i år. Den ena rosen är dessutom stendöd efter sista årets stränga vinter. Runt stammarna nertill på den kvarvarande klätterrosen har något verkligen intressant hänt.

Det verkade som om någon har murat upp en "byggnation" en bra bit upp på stammarna. Inte av den jord som ligger runt rosen, utan av den stenkross som "hushänget" sopat ner mellan gatstenarna som han lagt, som gånguppfart till huset. Den stenkrossen ligger en bra bit ifrån, sett ur en myras synvinkel.

Kan myror verkligen bygga upp dylika och hålla löss, som husdjur innanför byggnationen? undrade jag till vår gode vän. Det verkar faktiskt så, fortsatte jag. Därför att när "hushänget" provade att peta lite försiktigt på "byggnationen", rörde sig både löss och myror på sig upp längs rosstammen. (Det kanske inte syns här på bilden i NSD, men tittar man på fotot här hemma, ser man verkligen det).


Visst hade vår vän sett det tidigare, i sin egen trädgård och på en fläder. Men aldrig på rosor. Å andra sidan erkände han att han nog kanske inte heller direkt hade tittat efter. Han hade också kommit fram till att myrorna måste hålla någon form av "ladugård" med lössen, som de mjölkar och att lössen inte hade något emot att vara i "ladugården", som verkade rätt ombonad.

Dottern lade till yrvaket, vid frukostbordet, ytterligare en aspekt:

- Det är något annat det, än när Göteborgstrafiken bygger om. Klart år 2014 och en massa byggtid där allt bara är avspärrat och påbörjat, sedan görs det inte så värst många knop under massor av tid och skapar bara en väldig oreda för alla som måste vistas i dess närhet. För att inte tala om hur det ser ut under tiden. Mao allmän förvirring över åtaganden och total avsaknad av planering.

När jag betraktar och tänker på myrornas byggnation är jag rätt övertygad om, att vi människor har mycket att lära av myror och löss, som lever i symbios. Rosen verkar inte heller ha något emot det hela. Den har sakta men säkert börjat repa sig från den stränga vinterns umbäranden.

Myrorna de klarar av allt på ett nafs:

Från uppkommet behov, till utfört. Fastän de högst sannolikt har burit gruskorn för gruskorn, avsevärda sträckor till den nya byggnationen. Där har det sannerligen varit "tummen ur", utan bonusavtal och löneförmåner, dessutom.




tisdag 23 augusti 2011

Det var ett bra inslag i Nordnytt med Göte Henriksson, om det senaste skalvet i Malmberget.


- den 23 augusti 2011, kl 11:51

http://svtplay.se/v/2509314/nordnytt/22_8_19_15

Men nyhetsuppläsarens kompetens efterfrågas, eftersom hon klämkäckt avslutade det hela med:

- Det är inte farligt att bo i Malmberget!

HUR vet hon det och vad stödjer hon, eller LKAB ett sådant uttalande på?


http://www.jordskjelv.no/siste/auto/
Bildkälla: LKAB, Kaptensgropen i Malmberget

måndag 22 augusti 2011

Dagen efter den finstämda minnesstunden över 22 juli 2011 är här.

- den 22 augusti 2011, kl 11:51


Vardagen fortsätter. Men det är svårt att ruska av sig vad sinnet tagit in.

Det blev nästintill outhärdligt att se ansikte efter ansikte, namn efter namn läsas upp i TV-rutan.

Redan ett enda förspillt liv är ett liv för mycket och tragedin oändlig.

Jag kan inte sluta att tänka på ett konstverk, som flera år blivit Finlands mest älskade konstverk, när folket fått rösta om saken.


Konstverket heter "Sårad Ängel". Konstnären hette Hugo Simberg och tavlan målades 1903. Konstverket hänger nu på Ateneum i Helsingfors. Länge ville konstnären inte sätta någon titel på konstverket. Anledningen till det tvistar de lärde om och var och en har väl sin egen tolkning. Som så många andra konstnärer uppskattades inte Simbergs konst medan han själv var i livet. De tyckte att hans tavlor var märkliga med de många symbolerna. Det är oftast inte förrän efteråt, som man inser saker och ting.

Betrakta konstverket en stund. Det har mycket att säga oss människor.



lördag 20 augusti 2011

Vi upplever rena Klondyke-stämningen nu, säger kommunalrådet i Gällivare, Tommy Nyström

- den 20 augusti 2011, kl 02:04


och flankerar konstnären Erling Johanssons dokumentation av tidigare kommunalråd.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=6336134

Vad tidigare kommunalrådet Ulf Renberg gick till historien som, det har gått mig spårlöst förbi. Däremot vet jag vad Märit Palo gick till historien som. Det måste kännas märkligt att under sin era ha låtit riva en massa lägenheter på mellanområdet trots att norrmännen ville hyra dem. I synnerhet sedan ett facit sedan bra många år påvisat på en våldsam bostadsbrist och kommunen hela tiden dräneras på kommunmedborgare. Dessutom är dippar i världsekonomin liksom en regel utan undantag, historiskt sett! Mao grundlurad av bolaget!

I mitt stilla sinne undrar jag vad nuvarande kommunalrådet Tommy Nyström kommer att gå till historien som. Jag hoppas att det inte blir mannen som LKAB lämnade med "Svarte Petter" på hand.

Egentligen förstår jag inte vad denna länkade artikel egentligen handlar om. Jag blir rätt konfunderad både över uppgivande av personröster, som väl antagligen kom till därför att en kvinnlig kandidat fanns med i bilden och det splittrade lokala s-partiet. Men också syftet. Hade jag inte vetat bättre hade jag tippat att det varit valår och det här inslaget tillhörde själva valkampanjen.

Själv är jag till skillnad från kommunalrådet långt ifrån övertygad om att LKAB lever i symbios med kommunen. Det var länge sedan jag hade dylika tankar som rörde sig i mitt huvud. Snarare verkar det som om dagens gruvfolk som skickas fram i media och har kontakter med de drabbade, inte tycks ha en aning om att det pågår en aggressiv gruvbrytning, eftersom de tycks vara tagna på sängen den ena gången efter den andra.

Jag tycker att det har varit mycket klent med informationen till berörda parter från LKAB:s sida och speciellt kännbart tycker jag att det har blivit ända sedan VD:n Martin Ivert satt vid rodret. Det har blivit alltför många år av rena rama Fort Knox, trots att det är en nödvändighet att kommunansvariga och berörda människor får en fortlöpande information vad bolaget har i tankarna, i synnerhet som de totalt har havererat hela bostadsmarknaden och övrigt i Malmberget!

Summerat och lagt bakom örat har jag gjort, av alla de försök och förhoppningar, som kommunalrådet hittills haft för att få LKAB till en ordentlig dialog. Men det hela har urartat sig så till den milda grad, att jag upplever den stackars människan, som ett trafikljus som visar både rött och grönt ljus samtidigt.

Han och den innersta kretsen har inte lyckats något vidare med den saken. T.o.m. sekreteraren i Malmfältsgruppen, Näringsdepartementet, Ann-Christin Cederlund, har bekräfta att kommunalrådet Tommy Nyström vid ett flertal möten med Malmfältsgruppen tagit upp frågan om en helhetslösning för Malmberget. Mao snackat för totaldöva öron.

Om man nu har försökt den mjuka linjen och uppenbarligen bara skallat pannan blodig i badrumsväggen. Då har jag lite svårt att förstå att Tommy Nyström skulle kunna vara någon ny form av Gustaf Mannerheim, som använde både värdighet, fasthet och strategi för att nå de mål han hade som helhetsbild för Finlands bästa och därmed lotsade Finland ur både Sovjetunionens och Hitlers klor.

Visserligen framkom det klart och tydligt vid City-Move, att det inte spelade någon roll åt vilket väderstreck som man vände näsan åt att skicka iväg bebyggelsen till. Allt var i princip "av riksintresse". Där det inte var av riksintresse där hade rennäringen sina intresseområden. Men visst var det spännande att se vad hela detta pådrag ändade ut i och där hela kommunen sattes på världskartan, som ett "trevligt objekt" innan cirkusen drog vidare ut i världen. Det tycks dock inte ha gett kommunen vidare värst mycket matnyttigt att bygga på, med tanke på att de bara överlämnat till nästa konsultgäng, att filosofera vidare på hur det skall se ut.

Men från City-Movefolket kom i alla fall ett helt solklart budskap: "Bygg inte här!" Kartbilden har på intet sätt förändrat sig sedan dess. Snarare är det väl så att LKAB själva fortsätter det då redan påbörjade undersökningsområdet. Ett område som kan få vem som helst att hissna och tappa andan, med tanke på att det är väl i stort sett bara Dundret och baksidan av Dundret att bygga på. Kikar man då på gula sidornas hybridkarta, slår man ganska snabbt fast vid, att det ser mycket illa ut för naturen och människorna. Det är väl också bara en tidsfråga innan Dundret känner av Aitiks slamdammar, som brett ut sig något helt sanslöst. Inte bara LKAB:s framfart i det sargade landskapet.

När jag började läsa det länkade reportaget hade jag förväntat mig att kommunalrådet Tommy Nyström själv skulle uttala sig om det förlängda undersökningstillståndet av Malmberget nr 21 och totaltystnaden från LKAB, som nu t.o.m. lyckats irritera tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen, som kräver en avvecklingsplan för Malmberget. Men kommunalrådet verkar inte ha några dylika intentioner. Det utgår jag från med tanke på innehållet i ovanstående länkade reportage.

Kartan pytsar jag därför in så att alla kan se vad det är för område som undersökningsområdet gäller och som LKAB 8 augusti 2011 beviljades förlängt undersökningstillstånd av t.o.m. 25 mars 2014. Undantaget på kartan vet alla numera varför det är undantaget från just detta undersökningstillstånd. Där vet man redan utfallet och allt hopp är ute ur boendesynpunkt. 

Visst känns det som om kommunalrådet har alldeles rätt, men på ett felaktigt sätt. Det är mycket riktigt rena rama Klondyke-stämningen.

Men nog är det istället de amerikanska fläsklådorna man nästan känner doften av och som var det som Malmbergets första bebyggelse bestod av inkl. travad sten. Toppat av lönnkrogar, bordeller och missbruk, som var stora inslag i den dåtida samhällsbilden. Innan ordningsfolket och finkulturen kom med på spelplanen.

Det har många gånger kastats skit över politikerna, som byggt där gruvan skall fram. Men grundproblemet har trots allt kommit från gruvägaren och LKAB själva. Man har inte lärt sig något av tidigare begångna misstag med bebyggelsens placering. Utan fortsätter i samma anda och bekymrar sig uppenbarligen inte över att kommunen med dess landsbygd skall kunna leva vidare. Hur många gånger har man tänkt sig att "Malmbergs-Moment-22" skall uppstå?

Jag hade verkligen önskat att kommunalrådet hade presenterat hur han tänkt sig att alla dessa eminenta byggplaner skall finansieras. Men framförallt om man verkligen tänkt sig att bygga där det nu verkar tämligen kört och mark "av Riksintresse", eller om man nu tänkt sig en ny variant av byggnader på vatten eller hjul.

Caravan-city!

OCH nog låter det som om kommunalrådet är ute och viftar med önskelistan till jultomten:
(Citat ut reportaget) "Vi får hoppas att höga vederbörande på finans-, kommunikations- och näringsdepartementen lyssnar".

Förstår han inte att den här "jultomten" inte är kommunicerbar och i själva verket enbart verkar ha tomtar på loftet.

Eller är det en alltför "grabbig" ställd fråga...

onsdag 17 augusti 2011

Den uttjatade Malmbergsfrågan - när kommer befrielsen ur Moment 22?


- den 17 augusti 2011, kl 01:26


I NSD:s papperstidning den 21 juli 2011 stod att läsa en insändare av Kilenoraklet Freja.


Vilken parallellvärld lever hon, Freja, med öronpropparna och den tillpuffade kudden. Är det verkligen något normalt, att ligga med öronproppar för att kunna sova i sitt eget hem, tänker jag när jag läser insändaren. Sanning att säga förstår jag inte riktigt hur ett par öronproppar och en uppuffad kudde skall kunna åtgärda all denna gruvbrytningsproblematik, som gått över styr.

Marknadskrafternas mantra vill Freja förmedla till herr "Antiman", som hon förnedrande döpt om honom till. Mantrat som skall genomsyra människors medvetande och därmed bidra till att det egna tänkandet till slut upphör och något normalt inte längre existerar.

Det är liksom ingen hejd på Frejas förslag till "Antiman". Hon tycker att han skall sälja huset till "fötaget". Det får mig att lägga pannan i djupa veck.

Vaff...fasen är "fötaget" för något, tänker jag när jag läser insändaren. Är det någon ny hjälporganisation för spräng/skalv- och miljöoffer i Malmberget, som har uppstått så här under min frånvaro från nyhetsflödet.

"Blanda inte in oss andra i det", skriver fryntliga Freja, som sluttruddelutt och avslutar klämfriskt med "I övrigt ha en trevlig sommar!" Snacka om att 2000-talet skapat den cyniska generationen. Man får en känsla av att huvudet trillade loss på upploppssträckan och att det inte finns en tanke längre än näsan räcker. Köp - släng - överproducera - exploatera och ödelägg till vilket pris som helst!

Undra om de här människorna, som har dylika åsikter inte är bolagets verkliga spräng- och miljöoffer.

Eftersom både helhetssynen och empatin är obefintlig. Allt är antingen svart eller vitt i deras värld. Det är väl där empatibristen uppstår, när helhetssynen försvunnit eller saknas. Något större tecken på att människorna skall ha någon egen valfrihet, det existerar inte i Frejas lilla parallellvärld liksom i marknadskrafternas. I deras värld finns inga fria människor.

Livegenskapen tog slut för många hundra år sedan i Sverige. I Malmberget har den återuppstått. Den upprätthålls dessutom av helt frivilliga krafter. Bolaget köper inte in fastigheter som de drabbat, eller ersätter de som de drabbat. De köper enbart in det som ligger i deras omedelbara intresse, men inte ens det känner Freja till. Hon har väl inte lyssnat till alla märkliga bortförklaringar som hittills flutit runt som en enda sörja.

Säga vad man vill men bolaget har gjort ett gediget och grundligt jobb: härska genom att söndra! Man har inte bara sprängt och skakat sönder egendomar och tillvaron, man har slagit split i privatliv och grannsämja också.

Grundförutsättningarna för en framtid.

Själv går jag ständigt omkring med en ambivalent känsla. Jag ifrågasätter inte gruvbrytningen. Men det är länge sedan jag tyckte att den sker på rätta villkor. Det har blivit alldeles på tok när t.o.m. privatlivets fredande kommit i kläm till förmån för profitens.

Imorse satt jag och läste, professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborgs insändare i Göteborgs-Posten. Han som skrivit boken "Sorg 2.1 - en nyttig idiot fabulerar".
(Gå in på länken http://gup.ub.gu.se/gup/record/index.xsql?pubid=104219 klicka på adressen vid "Fulltextlänk", så kommer du direkt in på boken och kan läsa den där eller ladda ner den.)

Han är av den åsikten att ledare måste vara lojala mot de värden som de parasiterar på och att FN-deklarationen om mänskliga rättigheter behöver ersättas av en om mänskliga plikter.

Det får mig att åter minnas gamla Elsas berättelse för mig, om hur LKAB:s irrbloss, tillika samhällsomvandlare, Kalle Wikström, frågade henne vad hon skulle med så mycket pengar till, när hon ville ha en skälig ersättning för sitt barndomshem som LKAB skjutit i sank.

Gamla Elsas sista år tog bolaget ifrån henne och fråga är om inte hennes plötsliga död i slutändan handlade om den vansinniga och långvariga stress, som bolaget hade utsatt henne för. Hon kunde under sina sista år i livet aldrig mer återvända till sitt eget hus med allt vad det innebar. Men hon är inte ensam som dött mitt i den kampen. Det blir sorg i mitt hjärta när jag tänker på det och all den ovisshet som planterats i människors liv.

Det är inte en slump att privatpersoner får kämpa mot profitens härjningar i privatlivet och kanske har han alldeles rätt professorn i rättsvetenskap, han som blivit hotad/varnad av "göteborgsetablissemanget" för att publicera sig igen. Det är kanske hög tid att skrota de mänskliga rättigheterna och skriva om till mer tvingande.

Det som känns så oacceptabelt är, att fastän ägaren och bolaget är medvetna om att det gått över styr, gömmer man sig bakom myndigheternas mängder av tröghetssystem. Utnyttjar det maximalt. Vare sig det gäller redovisning av stoff, skalv, eller åtgärda annan miljöpåverkan, eller det verk som redan 2007 var Sveriges största enskilda miljöbov. Man kalkylerar numera helt medvetet med att den vanliga människan är helt chanslös mot tröghetssystemet.

Ja, ja, vad mer finns att tillägga. Ja, kanske att en del människor fortfarande inte har förstått, att jag inte skriver om någon namngiven persons privatliv, utan om namngivna personers yrkesutövning! Det är en himmelsvid skillnad det. Klarar man inte av den biten skall man inte inneha dylika poster!

Allt det här rör sig inom mig och ändar ut i en frustration. Det är mångas tankar jag fått ta del av bara under de sista åren. De blandas runt med de finstämda ord som Rickard Ljung förmedlade i papperstidningen den 23 juli om "Malmberget en svunnen stad". Så väldigt olika inlägg och ändå samma plats man skriver om. Jag känner igen mig i Rickard Ljungs rader, men är alldeles främmande inför Frejas.




Bildkälla: LKAB. Vy nya pelletsverket MK3 Malmberget

söndag 14 augusti 2011

De står och säljer öronproppar i var och varannat gatuhörn

- den 14 augusti 2011, kl 00:00

längs Linnégatan, eftersom det är stor baluns på G i Slottsskogen, Way of West, med massor av tunga namn inom musikvärlden.

- Är det egentligen sunt att man måste ha öronproppar för att gå och lyssna på musik, undrar "hushänget".

- Det är tidens anda, säger jag. Du håller bara på att bli en "grumpy old men".

Det blir tyst en liten stund i bilen och vi hinner några kvarter. Plötsligt säger han:

- Jag skall höra av mig till Sommar. Nästa år vill jag sommarprata i radion, säger han.

- Jasså, säger jag och är verkligen förvånad. Vad hade du då tänkt prata om, undrar jag.

- Ja, jag tycker att när man skall gå i pension, då skall man minsann ha inskolning på alla orättvisor som drabbar en, säger han.

- Vad menar du nu då, undrar jag, behöver du verkligen någon form av lots för att klura ut vardagen när du blir pensionär. Du som jämt har 100 järn i elden.

- Ja, man kan t.ex. aldrig ha semester, helgledigt, eller sjukskriva sig hur eländigt sjuk man än är. Det ingår inte ens det mest elementära för att förbereda sig på ett verkligt pensionärsliv.

- Vad tänker du då på, undrar jag.

Han håller sammanbitet i ratten och säger:

- Det finns inte ens en kurs i hur man begagnar en parkbänk dagarna i ända. Ergonomiskt sittriktiga är de då rakt inte. Inte vet man heller hur det går till att mata duvorna. Det finns massor av saker och tänka på. Man får inte ens en jävla käpp när man blir pensionär.

Det där sistnämnda med käppen verkar han ypperligt upprörd över.

- Men vad skall du med en käpp till, undrar jag häpet.

- Ja, om man inte har någon käpp när man sitter där på parkbänken och matar duvorna, hur skall man då kunna lyfta på kjolarna på damerna som trippar förbi?


- Öhh...


fredag 12 augusti 2011

I sommar har jag smygfluktat på en ung man.


- den 12 augusti 2011, kl 22:54

Det hela började som ren och skär nyfikenhet, när jag brukade sitta utanför sjukhuset på parkbänken och hade smugit på mobiltelefonen för att ringa hem. Då kom han ofta släntrande i sitt tomatröda hår i snitsig indianfrillamodell. Ni vet den där med mittbenan lång och håret rakat på sidorna.

Skinnpajen som han bar, trots den extrema och tryckande värmen, hade han uppenbarligen fixat till själv. Det skrivna budskapet på ryggen i kladdig målarfärg, kunde absolut inte missförstås. Där stod kort och gott: "Fuck you!"

Okey....

Men vad var det där synnerligen handmålade tecknet i rött och vitt på skinnpajen? Det såg ut ungefär som en dålig cirkel i vitt, som gick ihop med ett rött A (möjligen). Jag funderade om det kunde vara fråga om en ny hangaroundgrupp till Hells Angels, som inväntade att bli fullvärdiga medlemmar i en fjärran framtid. De skulle bara passera ett par steg, från apostlahästar till styrstång av någon variant och slutligen till HD med västbeteckningar.

Garnityren i övrigt bestod av ett gäng uppstående nitar, Heavy Metalnitar på skinnpajen. En del nitar stod högt och svajigt medan andra var mindre.

Om frillan och skinnpajen onekligen var en upplevelse, var det inget mot hans sätt att befinna sig i världen. Gången var sagolik. Här gick en yngling som visste vem han var och framför allt hur han skulle ta sig genom världen. En människa som det är fullständigt omöjligt att inte lägga märke till.

Som 60-åringt tantämne blir man sannerligen fascinerad där man sitter på parkbänken och dinglar med benen i skuggan. Dvs. dragit sig undan den gassande solen och den tryckande hettan och får intresset väckt.

Sista dagen på sjukhuset såg jag honom inte mindre än två gånger i korridorerna medan han höll på att städa.

När han dök upp för tredje gången, nu i min korridor, tänkte jag, bära eller brista och så tog nyfikenheten överhand och jag sa:

- Du ursäkta min nyfikenhet, men jag är typen som inte gillar idén att dö nyfiken. Vad betyder det här tecknet på din jacka? Ja, Fuck You, det behöver du inte förklara det vet jag vad det betyder sa jag och hissade sakta upp mittfingret. Han såg överseende ner på mig.

Den rödhårige drasuten, sa med ett sällan skådat förakt, ungefär som om det var en liten myra, därnere någonstans i undervegetationen som hade tilltalat honom:

- Det är det internationella tecknet för anarkisterna.

Han stirrade på mig som om jag var just den Alien, som jag antagligen såg ut att vara. Med en tofs på svaj i en röd burrig snodd på ena flajen av huvudet till mina plirande ögon bakom röda glasögonbågar. Någon som inte kände till världens mest självklara sak!

- Aha, är det så det är, sa jag andäktigt och tänkte efter en smula. Men vad är det som ni vill omstörta världen med, undrade jag lite försynt.

Han såg på mig och tycktes växa ungefär en si så där 10 meter. Samlade luft, ungefär som om han skulle blåsa upp en luftballong och tog till orda:

- I N G E N skall komma och tala om för MIG vad JAG skall göra! Lagar och sånt skit behövs inte, sa han och svängde till med vagnen så att både moppar, dammvippor och tantämnen nu insåg, att det nog var bäst att ligga lågt på frågefronten.

Han lämnade mig i bakvattnet och forsade fram med städvagnen framför sig.

När vi var på behörigt avstånd från varandra, dit ingen mopp kunde nå mig, hörde jag plötsligt min egen röst ropade jag till honom:

- Hur tänker ni då med alla människor, som älskar att föra krig och döda andra människor?

Inget svar. Är det oförskämt att fråga tänkte jag, för att i nästa stund inse att alltid lär man sig något nytt. Jag har varit på "kortkurs" i anarkisternas värld helt oväntat! Jippi!

Han tyckte nog inte detsamma om mötet med den frågvisa groende tantvärlden. Nu hade han fått nog. Imbecilla gamla kärringar stod det skrivet i hans ansikte där långt bort i korridoren. Städvagnen försvann in på ett rum med ett ljudligt skrammel, som angav att nu var den dumma frågestunden definitivt till ända.

Jo, jag vet. Men det hjälps inte, jag blir helt uppslukad av sånt jag inte känner till. Vill verkligen veta hur saker och ting hänger ihop.

Var jag den enda som detta gått spårlöst förbi?

Men när "hushänget" hämtade hem mig från sjukhuset, visade det sig att han faktiskt inte heller kände till att det fanns en internationell organisation anarkister, med egen symbol och hela faderittan. "Hushänget" som inte förnekar sin härkomst från Hallsberg, undrade vad anarkisten tyckte om att få order om att städa, eller att någon skulle komma och tala om för honom vad han skulle ha för lön, eller om man inte gillade honom, var det ok att slå ihjäl honom då om det nu var så att man skulle skapa sina egna regler?


Jag behöver sålunda förkovra mig på anarkistfronten. Nog har jag träffat många yttringar av olika varianter i mina dar, men anarkister det var faktiskt en helt ny bekantskap för mitt vidkommande. Hittills har det bara varit en tes för min räkning. En sorts "i den bästa av alla världar" för min del.

Men så abrupta sanningar fick hela mitt huvud att ställa sig på högkant. Är det verkligen den bästa av alla världar de företräder? Jag vet faktiskt inte ännu och inser att jag behöver läsa på.

Hur har du det? Bor det en liten anarkist inom dig?


tisdag 9 augusti 2011

"Tomma Rums" utställning sommaren 2011, där skulle jag och dottern medverkat med en del lokalanknutna alster.

Påbörjad - jag sökte med ljus och lykta för att hitta rätt malmvagnsmodell som vi räknat många gånger i min barndom nere vid Kulleporten.

Jädrans pillande och ändå inte klar. Inte helt lätt att få fram rostig malmvagnsyta. Men nu finns det färdiga alstret klart, men det kommer jag inte att sätta ut här på bloggen. Det sparas till annat ändamål.


- den 9 augusti 2011, kl 16:44

Trots att vi p.g.a.. saker och ting som inte gått att påverka, inte själva hade möjligheter att medverka på plats i Malmberget, gick allt ändå att ordna via mycket välvilliga personer runt omkring.

Bl.a. lovade Tord Pettersson att ta emot våra tavlor, som vi tänkte skicka upp med Bussfrakt. Han skulle ombesörja, att de kom ner till "Stacken" under fredagen den 12:e augusti. Vare sig hos honom, eller deltagarna i "Tomma Rum" hakade det minsann inte upp sig. Men så hade jag och Tord ett litet snack om vad man skulle kunna tänkas göra med tavlorna. Eftersom det nu bara skulle kunna hinna bli fråga om en enda dags utställning, på lördagen den 14.8, innan det hela var slut med "Tomma Rum".

Därför ringde jag "solstrålen" och fd. klasskompisen genom folkskola och läroverk, Lars Israelsson, kultursekreteraren i Gällivare kommun. Den person som väl får man förmoda är den som skall föreställa den som sköter kulturansiktet utåt i kommunen. Men där kunde jag "sticka och brinna" rent ut sagt. Jag fick inte ens prata till punkt, han avbröt mig ideligen och ville absolut bara avsluta samtalet. När jag försökte ställa frågor om den kulturvecka, som skulle vara i oktober hur det var med den. Blev upplevelsen etter värre, han tyckte än en gång, att jag kunde fixa mina egna utställningslokaler. Hur dum var jag egentligen, det kunde jag väl begripa...

Jag försökte åter få in spåret på om det var möjligt att ... längre än så hann jag aldrig, när han på nytt snoppade av samtalet. Jag t.o.m. frågade honom ett par gånger, om han inte skulle kunna tänka sig att lyssna på mig tills jag hade förklarat färdigt. Pratat färdigt. Men det var banne mig stört omöjligt!

Efter att ha blivit bryskt avsnoppad ett otal gånger blev det hela rätt makabert. Ringa och prata med ett kulturansikte utåt i en kommun och få känslan av att här var det en ilsken och pinknödig grizzlybjörn, som hade väntat alltför länge med toalettbesöket...

Alltså fick jag inte ens fråga om det fanns möjligheter till, att ha dem hängande någonstans, efter den enda utställningsdagen på lördagen den 14:e i "Tomma Rums" regi. Den enda utställningsdagen som de skulle kunna hänga på "Tomma Rum"-utställningen p.g.a.. att det skulle vara praktiskt svårt, att administrera det hela p.g.a.. min långa sjukhusvistelse. Bunden vid ett sjukhus långt hemifrån låter det helt enkelt inte göra sig så himla lätt, att dels lägga sista handen på alstren, dels inramning, dels paketering och dels få dem satta på bussen för frakt upp till Gällivare.

Man kan väl tycka att det trots allt borde ha funnits något ställe, där de kunde ha hängt under några dagar till. Alla motiven är högst lokala, dvs. Malmberget och vår egen historia. En högst egen historia som bär både glädje, sorg, nostalgi och helt personligt uttryckt. Det hela känns en smula obegripligt, att den kulturansvarige inom kommunen inte bryr sig mer än så. Själv är jag rätt övertygad om, att det funnits de som varit intresserade av att titta på våra alster, vare sig de hängt på något dass, Stacken, Kåkstan, Kvarnfiket, gamla Centralskolan i Gällivare, Lövberga eller något café...

Vad vet jag.

Men Lars Israelsson är knappast den som saknar kontakter i kommunen, eller inte skulle kunna vara till hjälp i dylika kulturfrågor, eftersom Gällivare kommun och LKAB varit de som kunnat förverkliga "årets upplaga av Tomma Rum".

På den tiden jag kunde vara aktiv med keramik också, ordnades utställning på 80-talet av våra alster i Centralskolan i Gällivare. Inget flott champagnemingel precis, men där cafébesökarna kunde betrakta alster från de lokala förmågorna.

Ungdomarna i "Tomma Rum", de meddelade i ett mail att de skulle kunna tala med dem på "Stacken" i Gällivare, så att tavlorna kunde hänga kvar längre. Men efter det här samtalet med Lars Israelsson, kultursekreterare och därmed ansiktet utåt i kommunen, kändes det faktiskt som om det var fullt ända upp till halsmandlarna av dålig eftersmak. Är det inte märkligt att agera så här i egenskap av offentlig person och en kommuns ansikte utåt i vissa frågeställningar, kan jag inte låta bli att undra.

Vi beslutade oss för, att inte skicka upp några alster upp till "Tomma Rum"-utställningen den 14:e augusti, Stacken i Gällivare. Det beslutet hade absolut INTE med dem i "Tomma Rum" att göra, som under hela den här processen sedan i våras varit helt super att ha att göra med. Rent märkligt att tillresta personer är mer mån om kommunens egna kulturyttringar än en högst kulturansvarig inom kommunen själv är!

Ibland blir det helt uppenbart, att ordspråket om "bocken till trädgårdsmästare" inte är helt taget ur luften...

Rent ut sagt besviken och ledsen är jag över, att inget oavsett vad det tänkas vara kan, får gro och spira där allt nu bara skövlas. Rutten "Gökmentaliteten" det är precis vad det är! Anledningen till detta bemötande är inte så himla svårt att gissa sig till. Man behöver inte precis vara raketforskare för att klura ut den saken.

Bilderna som fabricerats på den här bostadsadressen är naturligtvis starkt influerade av den gruvmiljö och tidsanda jag vuxit upp i och levat i som vuxen, även om det varit ett sagolikt mångfasetterat kultursamhälle.

Hur mina alster ser ut som färdiga tänker jag inte publicera här på bloggen. Tids nog kommer det säkert andra möjligheter för mitt berättande i bild och text, utanför JANTE-lagens och "Gökmentalitetens" area. Eller som en av läkarna på sjukhuset sa till mig, som klev in i mitt rum och konstaterade att "här såg ut som en målarkvart". Det jag gjorde var ett viktigt tidsdokument i bild och känsla, som inga foton i världen kunde ersätta.

I mitt betraktande och avbildande finns något vackert i en malmvagn som stilla åldras. Jag gläntar därför något på hur just den tog sig uttryck i början av processen (råskissen).


För det vana konstögat konstateras nog, att jag valt ett mycket grovt papper med mycket struktur. Det är ett helt helsicke att arbeta med, men till vissa motiv ett helt riktigt val. Därför att alltför många detaljer får skalas bort och kvar finns bara känslan som jag vill förmedla.