Google+ Followers

tisdag 3 mars 2015

Ligga på sjukhus i sal med plats för fyra är sannerligen lite väl intressant.

Platsbristen på sjukhusen har länge varit uppenbar och att samhället utanför inte heller är så välfungerande, det behöver man inte vara raketforskare för att förstå.

Men nog innebär den här vårdsituationen ett rejält stressmoment för personalen och inte minst för patienterna själva.


Först var jag helt ensam i salen. Men så trillade det in en åldersnupen dam, som förflyttats från medicinavdelningen, som tydligen inte längre hade plats för henne. Hon satte sig till motvärn, att övertaget kvarhållas på sjukhuset mot sin vilja. HON skulle hem till sitt eget hem därför att hon hade det mycket bättre hemma. Hon hade mat och allt. Det fanns inget hon saknade.

Ungefär 3 timmar åtgick för personalen av eftermiddagen/ början på kvällen, att försöka om och om och om och om igen förklara för henne, att det var inte ordnat så att någon kunde komma för att se till henne förrän på tisdagen. DÅ skulle hon bli utskriven och bara just därför kunde man inte skriva ut henne och därför hade hon blivit förflyttad till just den här avdelningen från medicinavdelningen.

Jag vet inte vem som gav upp, damen eller personalen, men tillslut så levererades en sömntablett.

TACK och lov tänkte jag, det kanske finns en gud i alla fall.


Det blev så tyst och stilla i den där sängen där världskriget hade pågått under så många timmar, att jag ett tag funderade om tanten helt enkelt var död.

Jag smög ut till dagrummet för att där försöka förströ några timmar. Där satt fortfarande en äldre herre med hela hans hov, som hade spridit ut sig i dagrummet och trots att besökstiden var slut kl. 1900. Höra vad man sa på nyheterna SVT 1 gick bra inte, eftersom det fanns en högljudd kommentator bland besökarna, som refererade det mesta som sades på TV. T.ex. talade den högljudde kommentatorn om för alla hugade och icke hugade, att det var Putin som hade tagit död på oppositionsledaren Boris Nemtsov i Moskva. Strax utanför Kreml dessutom: HA! Vilken idiot förstod inte det, vad det var fråga om. Det kunde ju varenda människa förstå att det var Putin, som låg bakom det mordet.

Helt uppenbart tillhör jag inte människosläktet, eftersom det inte var några självklarheter för mig, indicierna till trots. Jag röstar nog med fötterna, därför att it´s always take two for a tango.


Enligt Boris Nemtsovs assistent, Olga Vachrina, hade han hotats upprepade gånger via sociala medier. Han hade vänt sig till polisen, men inga utredningar hade gjorts. Något som bl.a. den ryska nyhetssajten newsru.com rapporterat om, men det sades inte på TV-nyheterna, knappast förvånande.
Däremot framkom under nyhetssändningen, att Rysslands president Vladimir Putin hävdade, dvs. det lilla som gick överhuvudtaget gick att urskilja pga. den högljudda kommentatorn, att detta är ett beställningsmord som ”har karaktären av en provokation”. Vladimir Putin hade också gett inrikesministeriet och underrättelsetjänsten FSB i uppdrag att grunda en särskild undersökningskommission som ska utreda mordet.


Men den högljudde kommentatorn i dagrummet visste bättre, det kändes som om han hade vissa karaktärsdrag med damen på salen/rummet där jag hade min inkvartering. Han fortsatte om och om igen, att han visste minsann vem som låg bakom mordet: det säger sig självt när mordet är begånget utanför Kremls murar. I dylik ögonblick beundrade jag mig själv, att jag lyckades hålla tyst och inte bara sa högt och tydligt:

- Jaha och Olof Palme då, vad har du för stalltips där då? Där kände man också till de allvarliga hoten som fanns omkring honom och ändå kunde han mördas mitt på öppen gata i Centrala Stockholm. Ännu har man inte lyckats hitta någon mördare, vad tyder det på enligt din mening?

Vid 20-tiden då det här programmet, som jag slutat titta på för flera år och flera programledare sedan, drog igång, då drog den äldre herren, vars hela hov äntligen hade lättat ankar, upp volymknappen till 46. Han förmedlade vilka som var medverkande, när
den här 160 centimeters, medelålders, överviktiga och flintskalliga typen drog igång sitt program. - Tro nu för allt i världen inte att det är jag som beskriver programledaren så, utan det är hans egna ord. -

Det hela blev helt enkelt outhärdligt både med tanke på den våldsamma volymen och på den pinsamma unga kvinnan, som hade någon form av allmänt hångel med programledaren, så jag lättade ankar och smög mig in på rummet. Där låg den neddrogade tanten i samma läge, som när jag lämnade skutan. Var hon död?

Evigheten och tristessen slog en lov och jag återvände till dagrummet och TV:n, invirad i filt. Det var så fruktansvärt kallt på sjukhuset. Det drog kalla vindar genom de gamla fönstren och utanför gnisslade spårvagnarna på, trots fyra våningar upp. De äldre herrarna lättade ankar och jag kunde därför inta soffan, efter att dessförinnan hade varit hänvisad till stolarna dimensionerad för 2 meterstyper och jag hade sålunda fått benen rejält avdomnade på två röda. Jag blev helt ensam och kände, att jag äntligen kunde koppla av och framförallt dra ner ljudet till en vilsam nivå.

Efter tre TV-program var jag på väg att ge sängen en chans, sömnen hade varit minimal hela dygnet innan. Men det kunde jag bara glömma. Väl sittande på vita tronen med byxorna neddragna i knävecken, kom en ny våg av näsblod. Jag bökade på mig byxorna och ringde på larmknappen. Denna gång var det tack och lov inte i Niagarafalletvariant i näsblod, men nu skulle man säkert kunna konstatera var blödningen kom ifrån. Inskrivande läkare hade nog haft rätt i alla fall, när han inte ville släppa hem mig. Det var att vänta en ny blödning inom 24 timmar.

Läkaren kom springande från akuten i bästa sprinterstil med andan i halsen, han hade fått läget uppdaterat av inskrivande/överlämnade läkare. Han kunde konstatera var tidigare bränningar/etsningar i näshålorna i januari 2014 hade ägt rum och såg även alla nya blödningspunkter. Så började han etsa de nya läckagehålen i slemhinnan nertill i snoken. Men tordes inte gå på hålen i "nästaket", eftersom där sitter 2 vener som sköter blodförsörjningen till ögat. Det lämnades till morgonrondens läkarteam att bestämma om.



Något utmattad återvände jag på nattkvisten till salen. HON var nog DÖD i alla fall, eftersom hon låg i samma läge och som en strandad fiskpinne.

Det var inte någon ljuvlig stämning i näsan, men jag somnade mellan varven av ren utmattning och en uppstigning, eftersom jag trodde att det var nytt blodflöde på G, men det var bara olivoljan från plomberingen i näsan som läckte flödigt (tack och lov!)

Vid 5-tiden vaknade jag av ett fruktansvärt oljud. Det var den värsta snarkning jag någonsin hört! Hon var alltså INTE död. Tillslut gav jag upp. Steg jag upp och hämtade ett badlakan som jag virade runt huvudet och plomberade öronen med pappershanddukar, allt i hopp om att utestänga de våldsamma snarkningarna. Innan jag domnade av, av ren och skär utmattning, sände jag henne en tanke som hoppades, att min tusstilltäppa näsa, skulle returnera samma kaliber av snarkningar till henne. NU var mitt tålamod helt enkelt uttömt!

Jag vaknade till liv strax efter sju av att någon var inne vid hennes säng och om och om och om igen försökte förklara det som helt uppenbart inte lät sig förklaras. Nu letade hon dessutom sina tofflor också, det spelade ingen roll att man försökte förklara för henne, att tofflorna var hennes egna. "Kör fast tofflorna på hennes fötter och lyft ut kärringen härifrån", hann jag tänka innan jag åter försvann ner i djup sömn.

Jag vaknade med ett ryck, då någon helt plötsligt stod lutad vid min säng och talade till mig. Temp och blodprover och nu måste jag nog stiga upp om jag skulle hinna få någon frukost inne i dagrummet.


Jag kalkylerade och kom fram till att med tanke på, att jag missat både lunch och middag och bara funnit en sockerchock till kvällsfika i dagrummet dagen innan, kände jag att jag nog inte skulle avstå frukosten till förmån för sömnen fram till ronden. Men jag hade nog lika gärna kunnat sova istället därför att det var samma sockerchock till frukost, som till kvällsfikat. Inte ens laktosfri yoghurt eller fil. - Väl tillbaka till salen/rummet, så uppenbarade sig nästa överraskning i rummet.

Tre herrar äntrade nu rummet tillsammans med en operationssköterska, som instruerade tolken, en av de tre herrarna. Så ville hon att den manlige patienten skulle säga sitt svenska personnummer. Tolken försökte bistå honom med hans personnummer, som han läste ur papperna som han bar på, eftersom patienten själv inte kunde. Men si den gubben gick inte hem hos operationssköterskan. Patienten skulle själv säga sitt eget personnummer och även de fyra sista siffrorna! Nu blev även den tredje herren inblandad, en kusin visade det sig. Så var cirkusen igång!

Ha ha tänkte jag, varför säger han inte på sitt eget språk och på det sätt som de själva säger, så kan hon står där och se allmänt fånig ut. 


Efter att cirkusen med personnumret hade nått sitt slut, utan att han själv hade kunnat säga alla uppgifter, slängde operationssköterskan åt den vilsekomne patienten, vad han skulle ta på sig till operationen och förmanade tolken och kusinen än en gång, att de måste lämna avdelningen omedelbart, det var inte någon besökstid nu!

Herre Gud! stönade jag för mig själv, vilken verklighet lever de i på ett svenskt universitetssjukhus.

Jag sade därför till tolken, när operationssköterskan hade troppat av:

- Säg till honom att han kan gå in på toaletten, eller duschrummet och byta om.

Den manlige patienten återkom lite senare, helt uppenbarligen vilsen och skamsen över den korta operationssärken. Han hade nu en mobiltelefon i handen, som tack och lov övertog hans intresse där han satt uppflugen på sin säng. Jag kände ett stort medlidande med honom.

Den åldersnupna tanten hon fortsatte cirkusen med att hon ville hem, varför kunde hon inte få åka hem till sig, med ännu ett nytt av alla biträdena hon hade testat hypotesen på otaliga gånger. Nu började det kännas som om huvudet skulle sprängas i bitar vilken sekund som helst, om hon inte slutade med evighetstjatet och förvirringen om det mesta. Hon fördes slutligen ut ur rummet iförd sin rollator av ett biträde som förstått att knuffa ut henne på lite upptäcktsfärd var nog det bästa att göra i låst läge.

Vårdavdelningens sköterska trädde in i rummet och jag pratade med henne om mannen. Förklarade att den manlige patienten, han var med största sannolikhet muslim och bara det att dela rum med två av det kvinnliga könet var inte lämpligt. Hon kunde väl åtminstone dra för förhängena kring hans säng, så att han inte behövde konfronteras direkt med oss. Sedan vore det nog också bra att upplysa honom om, att han kunde låsa in sina saker i skåpet, som han inte heller hade fått instruktioner om av operationssköterska.

Det visade sig att han talade alldeles utmärkt svenska och även engelska förutom sitt hemspråk. Sköterskan valde att tala engelska med honom!

När han senare rullades ut i sin säng till operation dök både tolk och kusin upp vid dörröppningen och det var precis som jag befarat. Jag hörde hur både  tolk och kusin lät hälsa honom:


- In šaʾ Allāh (إن شاء الله; dvs. "om Gud vill", eller friare varianttolkning: "vi får förtrösta på Gud").

När jag senare berättade om det hela till Herr H, blev han fruktansvärt upprörd och sa:


- De skall överhuvudtaget inte blanda män och kvinnor på samma sal, det passar sig helt enkelt inte och är ur många synvinklar helt olämpligt.




Nu är jag åter hemma, matt och medtagen. Men
In šaʾ Allāh så skall ingen ny blödning komma från de två venerna i nästaket, som förser ögat med blod och får blodet att pumpa ut. Man vågade/ville helt enkelt inte bränna/etsa där också igen, eftersom det hade gjorts i januari 2014. Det fick räcka med de bränningar/etsningar som nattläkaren hade gjort.

På FB pågår en diskussion om hur lite jag förstår av hur invandrare har det i förhållande till svenskar.

JO, jag vet. Man kan bli trött för mindre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar