- den 23 februari 2009, kl 00:10
Det här med DM i blogg har jag haft all anledning att fundera över, ända sedan meddelandet kom från NSD. De som eventuellt hann läsa vad som stod i min blogg om "DM i blogg", innan NSD tog bort den, vet att jag skrev att jag redan har en mobil, som jag inte har för avsikt att byta bort. Den jag har ringer trots allt oftast "väldigt bra i fickan" och med den sköter, eller missköter jag mina närmaste och inget annat.
Jag har inte skickat mail till vänner och bekanta, kampanjat för min blogg, eller uppmanat dem, att besöka min blogg minst varje dag och rösta på min blogg. Inte heller har jag gått in på andra bloggar och länkat till min blogg. Alla dessa lobbförslag hur man skulle bära sig åt, för att höja populariteten av den egna bloggen och som kom från NSD, har jag bara låtit bli. Jag kan visserligen förstå idén hos NSD och tror också, att det finns ett visst värde i att "möta någon", som inte har en journalistutbildning. Det är trots allt det som bloggandet går ut på.
Vi är olika som människor. En del sporras av tävlingsinslaget, medan jag fungerar precis tvärtom. Då hakar min "offknapp" på och glädjen går förlorad. Min skrivglädje har gått förlorad, sedan tävlingsinslaget var ett faktum. Det kanske är en brist hos mig, vad vet jag, men det är sådan jag är och inte så mycket att göra något åt. Det bara är så.
Men det gör att det här får bli min sista blogg och så får DM i blogg gå vidare med den besökssiffra, som jag tills idag har samlat på mig, eller hur man nu bär sig åt för att mäta något i denna tävling, som vi ortsbloggare med automatik ingick i. Kanske återkommer jag när det hela är över, eller så gör jag det inte. Det får tiden utvisa.
Oavsett om jag gör det, eller inte, hoppas jag verkligen, att de som läst min blogg gjort det av rätt anledning, Dvs, tyckt att de ville läsa vad jag skrivit, även om man nu tillhört den kategorin, som sett rött över det jag skrivit om.
När jag själv undrade om det överhuvudtaget var någon som läste min blogg, eftersom det är siffror som vi bloggare på NSD aldrig har någon hum om och svarsinläggen var tämligen få i min blogg, fick jag svaret av NSD, att "jag brukade ha ca 600/dygn i snitt och att det är en av de populäraste bloggarna hos NSD". Jag fick sålunda veta det enda, som var relevant för mig att veta, det fanns mottagare av det jag delade med mig. Hur många var däremot mindre intressant för min del att veta, men det fanns alltså de som läste min blogg.
Eftersom jag definitivt inte återkommer innan detta DM i blogg är över, vill jag passa på att berätta om min mer frekvente medbloggare på Gällivaresidan, Danne Backe. Dannes son har faktiskt kommit ut med sin andra CD, som blivit en succe. Trots att Danne är alldeles rörd, över hur musik kan skapa glädje och att hans barn är musikaliska och kan det här med all slags musik och att ingen genre är främmande för dem, tvekar han ändå om att skriva om det på sin blogg, därför att han "vill inte skryta"!? Tankarna har dock yrt omkring honom de sista dagarna och han skriver, att NU känner han sig gammal, det är bara att plocka fram rullatorn och käppen.
Men inte fasen är det dags för någon rullator och käpp, för att man som förälder kommer till en punkt, när man inser att barnen faktiskt är vuxna och deras liv har börjat utkristallisera sig vart de är på väg genom livet. Det kommer även Danne att inse och att det bara är en rent tillfällig känsla, innan man hamnar över på den andra sidan. Då kan man helt plötsligt sitta där och fundera på hur det kommer sig, att ens barn kan fylla 35 år, eller rent av skall fylla 40 år, eller hur i jisse namn det gick till, när den där lilla flickan, som alldeles nyss var liten som ett smörpaket nu tänker fylla 23 år i år.
Det kommer en tid i en människas liv, när åren helt plötsligt hakar ur rent förståndsmässigt, därför att på insidan är man fortfarande den man alltid varit, bara lite "eljest".
-----
Idag delar jag med mig av Enyas "Only time" med tanke på mitt fattade beslut om min blogg och hur livet faktiskt är
http://www.youtube.com/watch?v=7wfYIMyS_dI&ob=av2e
Bilden får bli en av alla de tavlor, som stannat kvar inom mig. Denna hänger på Louvren och heter "La Jeune Martyre" (The Young Martyr/Den unga martyren) och är målad år 1855 av Paul Delaroche. Tyvärr är mitt foto, som visar hela tavlan alltför otydlig och det får därför bli detta foto, där tavlan blir något beskuren.
Jag har inte skickat mail till vänner och bekanta, kampanjat för min blogg, eller uppmanat dem, att besöka min blogg minst varje dag och rösta på min blogg. Inte heller har jag gått in på andra bloggar och länkat till min blogg. Alla dessa lobbförslag hur man skulle bära sig åt, för att höja populariteten av den egna bloggen och som kom från NSD, har jag bara låtit bli. Jag kan visserligen förstå idén hos NSD och tror också, att det finns ett visst värde i att "möta någon", som inte har en journalistutbildning. Det är trots allt det som bloggandet går ut på.
Vi är olika som människor. En del sporras av tävlingsinslaget, medan jag fungerar precis tvärtom. Då hakar min "offknapp" på och glädjen går förlorad. Min skrivglädje har gått förlorad, sedan tävlingsinslaget var ett faktum. Det kanske är en brist hos mig, vad vet jag, men det är sådan jag är och inte så mycket att göra något åt. Det bara är så.
Men det gör att det här får bli min sista blogg och så får DM i blogg gå vidare med den besökssiffra, som jag tills idag har samlat på mig, eller hur man nu bär sig åt för att mäta något i denna tävling, som vi ortsbloggare med automatik ingick i. Kanske återkommer jag när det hela är över, eller så gör jag det inte. Det får tiden utvisa.
Oavsett om jag gör det, eller inte, hoppas jag verkligen, att de som läst min blogg gjort det av rätt anledning, Dvs, tyckt att de ville läsa vad jag skrivit, även om man nu tillhört den kategorin, som sett rött över det jag skrivit om.
När jag själv undrade om det överhuvudtaget var någon som läste min blogg, eftersom det är siffror som vi bloggare på NSD aldrig har någon hum om och svarsinläggen var tämligen få i min blogg, fick jag svaret av NSD, att "jag brukade ha ca 600/dygn i snitt och att det är en av de populäraste bloggarna hos NSD". Jag fick sålunda veta det enda, som var relevant för mig att veta, det fanns mottagare av det jag delade med mig. Hur många var däremot mindre intressant för min del att veta, men det fanns alltså de som läste min blogg.
Eftersom jag definitivt inte återkommer innan detta DM i blogg är över, vill jag passa på att berätta om min mer frekvente medbloggare på Gällivaresidan, Danne Backe. Dannes son har faktiskt kommit ut med sin andra CD, som blivit en succe. Trots att Danne är alldeles rörd, över hur musik kan skapa glädje och att hans barn är musikaliska och kan det här med all slags musik och att ingen genre är främmande för dem, tvekar han ändå om att skriva om det på sin blogg, därför att han "vill inte skryta"!? Tankarna har dock yrt omkring honom de sista dagarna och han skriver, att NU känner han sig gammal, det är bara att plocka fram rullatorn och käppen.
Men inte fasen är det dags för någon rullator och käpp, för att man som förälder kommer till en punkt, när man inser att barnen faktiskt är vuxna och deras liv har börjat utkristallisera sig vart de är på väg genom livet. Det kommer även Danne att inse och att det bara är en rent tillfällig känsla, innan man hamnar över på den andra sidan. Då kan man helt plötsligt sitta där och fundera på hur det kommer sig, att ens barn kan fylla 35 år, eller rent av skall fylla 40 år, eller hur i jisse namn det gick till, när den där lilla flickan, som alldeles nyss var liten som ett smörpaket nu tänker fylla 23 år i år.
Det kommer en tid i en människas liv, när åren helt plötsligt hakar ur rent förståndsmässigt, därför att på insidan är man fortfarande den man alltid varit, bara lite "eljest".
-----
Idag delar jag med mig av Enyas "Only time" med tanke på mitt fattade beslut om min blogg och hur livet faktiskt är
http://www.youtube.com/watch?v=7wfYIMyS_dI&ob=av2e
Bilden får bli en av alla de tavlor, som stannat kvar inom mig. Denna hänger på Louvren och heter "La Jeune Martyre" (The Young Martyr/Den unga martyren) och är målad år 1855 av Paul Delaroche. Tyvärr är mitt foto, som visar hela tavlan alltför otydlig och det får därför bli detta foto, där tavlan blir något beskuren.