onsdag 30 juli 2008

Filmen "Citronlunden" & nostalgi

- den 30 juli 2008, kl 02:23

& vardagstankar var det jag egentligen hade tänkt skriva om igår. Jag vill gärna att min blogg skall vara fylld av glädjeämnen, men någon evig flamsmaja, utan djup är jag inte.

- JAAAAA! Jag förstår vem det är som inte förstår ett dyft av vad jag här förklarar, så sluta läs här och gå och gnugga diskbänken istället, så är det i alla fall något som lyser upp tillvaro!

Här följer det egentliga tänkta blogginlägget:

Vi såg filmen "Citronlunden" på gamla anrika Hagabion här i Göteborg. Dvs. låååååångt ifrån det som man möter hos "Bergakungen", det sista huvudlösa komplexa biopalatset. Ser man då till vilka filmer som visas på "Bergakungen" och allt annat runtomkring som finns, undrar man med en darrande läpp:


"MEN jag TRODDE att jag skulle gå på bio?"


Det vete gudarna vad det egentligen handlar om. Nästan bara "barnbiofilmer" på ett så flott ställe! MAT - flashigt dessutom med en air av fina världen med VIP!

Är det sådana vi har blivit: "rika på pengar, fattiga i själen?"


Vi går alltså på bio, men samtidigt så skall vi käka, supa och gudarna vet allt som ingår i det kittet. Jag har inte ens orkat sätta mig in i det hela. Sanning att säga går det inte ihop i mitt arma pannben. Eller är det tänkt att "det skall böjas i tid det som krokigt skall bli?" Vad jag förstår är det de små telningarna som filmerna mest är inriktade på, när jag läst GP över vilka filmer som är aktuella. De skall alltså se sina föräldrar supa och sitta i VIP-restaurangen och i VIP-salongerna? Hur som haver. Man bygger nytt och lägger ner det som var fullständigt funktionsdugligt, inte ens nedslitet! Snacka om hjärnsläpp och härdsmälta uppe i de grå cellerna!

Gå på Hagabion däremot är som att kliva rätt in i familjen Hellströms Roxybiografens värld i Gällivare och Malmberget, då förstår ni vad det handlar om, ungefär mellan pekfingret och tummen. Men någon Tissa finns det inte som river biljetter och hade som vana att smyga upp bakom bänkraden och helt oförhappandes vråla något, eller poängtera i ljudvolym "spräcka trummhinnenivå", att "här är det så faaan heller ingen annan än han som bestämmer vad som skall ske i biosalongen, hur man satt och vad man sa och vad man gjorde."


Ibland räckte det med att en del killar skrattade för att Tissa skulle bli skogstokig. Det var alltid killar som råkade bli Tissas offer, flickorna hade han en helt annan stil med. Det gick rykten om att han hade krupit under taggtrådsstaketen på sin flykt för att rädda livhanken. En tragik i sig. Men kanske hade Tissa tuggat i sig lite taggtråd, som satt kvar i mungiporna, när han ålade under staketet för att överleva. Vad vet jag om det? Inget! Han kanske rent av trodde på den typen av barnuppfostran, eftersom det t.o.m. hände att han gick till handgripligheter mot biobesökarna.

Tissa var långt ifrån det som representerade "Nosko", som också rev biljetter på Roxy. En smal, försynt kille med långt hår och igenvuxet ansikte, där det var svårt att förstå vad som började vart och vad som slutade vart. Det var en härlig syn att se honom komma farande på sin gamla moppe, av modell som jag glömt vad det var. För att inte tala om när han skulle trampa igång den. Svårstartad moppe! Men "Nosko" var den ihärdiga typen, som aldrig gav upp, förrän mopeden glatt pustade uppför och nedför Malmbergets branta backar med "Noskos" hår fladdrande under den nedtryckta mössan.

Hagabion är nog samtida med Roxybiograferna. Hagabion har funnits så länge jag kan minnas och långt innan jag ens flyttade hit 1991 till Göteborg. - Fasen vet om det inte t.o.m är samma fåtöljer som salongerna på Hagabion har, som fanns i de båda Roxy biograferna. Får dra ett snack med Ingemar som skötte maskineriet på Roxy i Malmberget, då det begav sig. Han kanske kommer ihåg.

Så till själva filmen:
"Citronlunden". Den handlar om en palestinsk änka som får en ny granne. Det är inte vem som helst utan Israels försvarsminister, som även har en fru som går hemma om dagarna. Av säkerhetsskäl beslutas att citronlunden som änkan ärvt av sin far måste huggas ner för att inte prickskyttar ska kunna gömma sig bland de täta citronträden. Striden om att få behålla citronlunden utvecklas till storpolitik och blir en viktig symbolfråga i Mellanösternkonflikten, där det slutar med att träden anses fientliga. Det är också en rättvis bild hur levnadsomständigheterna är, så även för en änka i dessa regioner, förutom annat som är tabubelagt även i vårt land, åldersskillnad. Dvs. om det inte är män som hittar "lammkött", då är det ju legalt. Som vanligt har det skrivits en hel del både om vad filmen handlar om och övrigt. Strunta i det.


Gå och se den själv och bestäm utifrån det vad du själv tycker! Visserligen vet man mentalt hur det är på Västbanken och det eviga kriget, utan ände. Men filmen säger något annat som blev mycket mer påtagligt. Jag tyckte om filmen.

När vi väl satt på en trottoarservering längs Linnégatan och fikade ute i högsommarvärmen, tänkte jag på vad Alfred Nobel skrev i ett brev till sin hemliga älskarinna Sofie Hess; "Allt detta skulle Du för längesedan ha insett om Du blott kunnat begripa, att man kan hjälpa en annan människa utan egennytta eller baktankar. Bland israeliterna har något sådant blott fallit en enda människa in, Kristus, och bara därför att det var så sällsynt utfärdade man ett Gudsdiplom åt honom."

Här finns en sida till filmen http://www.sf.se/filmer/film?filmid=61009184

Kommunalrådet Tommy Nyströms sista blogginlägg.


- den 29 juli 2008, kl 15:07

Nu skall jag säga vad jag tycker om det inlägget. "Om det tycker jag inte!" och jag säger det på bästa Hasse Alfredsson manér, därför att här krävs lite humor om det inte skall stocka sig ända upp i halsmandlarna och man skall komma på rejäl kollisionskurs. Det gäller att hålla samtalet öppet. Slutna samtal där man utestänger, eller där inga alls förekommer, är lika illa. Men där någon bara går förargad åt ett annat håll, utan att föra diskussionen där den hör hemma, det tror jag inte på och har aldrig gjort det. Det är bara tillsammans man kan lösa problem som uppstått. Man behöver inte ens knycka på nacken och känna sig förorättad, eftersom man sällan varit helt ensam om att konstruera situationen.

måndag 28 juli 2008

Länge leva den norrländska långfilen!

Länge leva den norrländska långfilen!
- den 27 juli 2008, kl 20:30

förstora
Phew....säger jag bara. Termometern visar på 30,8 i skuggan och tanken på mat känns tämligen avlägsen.
Efter att ha hängt krokig arm i kylskåpsdörren några vändor kände jag att det bara fanns ETT enda givet alternativ: ÄKTA norrländsk långfil. Ordentligt kylskåpskall och till det en gnutta brunt strösocker i. Välsigne handlaren som gett efter för våra norrländska nycker!
Trots att sovrumsfönstren, balkongdörrar och ytterdörren står på vid gavel känns inte en enda krusning. Luften står totalt stilla och det är tryckande hett. Jag tänker på stackars Hanna vars nedkomst var väntad till den 22 juli. Men "Lill Adolf" tycks inte göra sig någon brådska. (Nej, han skall verkligen inte heta Adolf, det är vi som fånar oss!) Undra vad han kommer att kalla mig för när han väl tar till orda? "Plastfarmor?" Näää...det hoppas jag verkligen inte. Jag känner mig inte det minsta plastig. Men idag tämligen utfluten.
Det har varit små gracer hela dagen. Halva norrlandsmaffian var samlad hos Mona och Peder i Träslövsläge igår. Timmarna rann på snabbt och rätt vad det var, så var det mitt i natten. Ett fasligt kacklande som det blir när många skall komma till tals. Men roligt och skrattmusklerna fullt trimmade. På vägen hem mötte vi efterdyningarna av Paul Potts- och Iron Maidenbesökare m.fl. tillställningar. De hade tydligen passat på att "göra stan" efteråt. Billysena var som ett enda långt pärlband ifrån Göteborg på motsatta körfältet.
Idag har jag t.o.m. infört siesta, orkade inget annat tillslut. Det hann inte bli så vidare värst många timmars sömn inatt heller, innan en enveten fluga i sovrummet hade bestämt sig för att göra livet till en pina vid halv sextiden. Undra om de har träffat någon hemlig pakt över att hemsöka vårt sovrum vid det klockslaget? Jag har inte haft myggnätet upphängt runt sängen, sedan jag flyttade ifrån Malmberget. Men det kanske vore en god idé. Flugor kan vara nog så irriterande eftersom de är så närgånget surrande. Ibland förstår man bättre än andra dagar vad ordspråken kommer ifrån.
Numera samlar jag på "nysvenska ordspråk". Skriver upp dem när jag hör någon ny variant, som av själva händelsen blir minnesvärd. Ibland blir de riktigt roliga. Ja, svenskan är inte ett helt enkelt språk att begripa sig på.
"Jag kommer tillbaka på dig, när jag fått lite mer kött mellan bena".

fredag 25 juli 2008

Det nya Sverige är fantastiskt!

- den 24 juli 2008, kl 20:40

Vi var på nytt ställe och jag skulle posta ett kuvert till mina små pussgurkor i Sollentuna med en CD-bok, som jag inte fått iväg från posten hemmavid. Dvs. från Hydrotappen. Jo, det är där vi har posten numera. Vi hade länge kvar posten i våra krokar, därför att här bor lite påstridiga personer med lite skinn på näsan, som gick man ur huse, när de fick nys om att posten var nedläggningshotad.

En av våra grannar sa med myndig röst: "Det enda som skall läggas ned på det här området är min kärring........och av mig!". Det där sista ordet fick nog en del att slå saker och ting ur hågen, som av minerna att döma, till en början hade börjat inse möjligheterna. Säg den lycka som varar förevigt?

Men så blev posten rånad och stackars lilla Annika, som drev posten på halvtid, gick efter det sjukskriven ett längre tag, eftersom hon även bakbundits. Naturligtvis blev det en förevändning att dra in hela postkontoret och sedan var cirkusen igång. Det är jädrans långt för de gamla tanterna och farbröderna, att rulla iväg med rullator till Hydrotappen i nästa by, dvs. Björsared, som ligger närmast till hands. Vi kommer nog att ha de friskaste åldringarna i våra krokar i Sveriges historia, eller de flesta fall av "död på väg till posten!"

Åter till äventyret med kuvertet som skulle till Sollentuna. Dessvärre hade jag inga frimärken liggandes i bilen och inte hade vykortförsäljaren några heller, där jag köpt ett vykort, som jag även petat in i kuvertet med CD-boken som skulle skickas. Jag fick vackert knalla iväg till ICA, som enligt vykortsförsäljaren skulle ha post också. ICA låg några kvarter upp. Min käre sambo vägrade ICA-besök och satte sig på en bänk på utsidan och bestämde sig för att under tiden kika i lite flashiga turistbroschyrer, som han hade fiskat upp på vår lilla promenad på jakt efter frimärken.

När jag kom in på ICA, syntes av posten inte ett enda spår! Jag försökte fråga damen i kassan vart posten låg, men hon valde att ignorera min fråga och bad mig, att ställa mig i kön. "Aha, tänkte jag, en sån där affär där posten håller till i kassan."

Jag ställde mig lydigt och snällt i kön, med 7 personer framför mig och en krånglande kassa. Därför att än saknades det prismärkning och än dera så hade inte kunden vägt upp det medhavda, eller så funkade inte plastkortet vid betalning och varor måste läggas undan och det blev ett väldigt frågande och lång procedur. Sedan var det den, som det skulle visa sig, intressanta damens tur och nu hade kassakön byggts på rejält efter mig. "Snacka om osis för dem, tänkte jag, men tur för mig!"


Den intressanta damens inköpsberg gick inte av för hackor och det var när hon skulle betala som det blev om än mer intressant. Efter ett ivrigt sökande i en handväska efter en börs, som tycktes ha försvunnit ner i avgrunden, med tanke på att armen försvann ända upp över armbågen, när hon började krafsa runt bland sakerna. Det här var ingen vanlig handväska. Detta var en handväska, som måste ha varit varje rymmares önskedröm. Den tyckte rymma det mesta av tre rum och kök inkl. badrum och belägringsproviant från Finska Vinterkrigets tid. Det måste bara ha varit snorkel och simfötterna som glömts bort att packas ner! I övrigt verkade den komplett för alla lägen!

"Lagerinventering" var ett ord som låg nära till hands, vid åsynen av det som utspelade sig framför en häpen skara personer i kassakön. Kassörskan tuggade alltmer frenetiskt på sitt tuggummi och smällde av den ena bubblan efter den andra och i allt mer rask takt, allteftersom letandet fortgick i handväskan efter börsen. När det meddelades från väskinnehavaren, att ingen börs stod att återfinna och nu var hela väskan genomsökt, var det nästan som en det gick en unison tanke genom kassakön "nääää, det menar du inte?"

Kassörskan smällde av en jättebubbla, som en tuggummifanfar över att det äntligen var över, innan hon fortsatte sitt gnetande, idisslande på tuggummit och sa något totalt obegripligt mellan tuggningarna till damen med handväskan (dock utan börs). Emellertid verkade damen med handväskan kunna tuggummispråket och nickade och gick därifrån och lämnade ett berg av varor i det ena varufacket efter sig.

När jag en stund senare äntligen kom fram till kassadamen (det är nästan så jag frestas till särskrivning här: kassa damen) med den förlängda charmkursen, möttes jag bara av beskedet att: "hon hade vällllllll inga frimärken i kassan heelllller!" Hon såg ut att vilja tillägga "ditt pucko!" efteråt.

- Jaha, vad gör jag nu då?" undrade jag.

Hon lät med snorkig min meddela: "att posten låg inne i affären. De hade frimärken."


Vissa stunder i mitt liv blir jag riktigt stolt över mig själv, att jag fortfarande kan ha tålamod i de mest tillkrånglade situationer. Nu när jag sitter och skriver det här, är det nästan så jag klappar mig själv på huvudet och tänker "duktigt gjort, Gun!"

Suckande begav jag mig inåt affären, som gick i snirklande gångar. Ingen ny affärsinredningsdesigner där inte, som gjort det lättöverskådligt. Jag traskade runt och runt och runt. Ingen post så långt ögat nådde. Så jag bestämde mig för att börja på ruta ETT igen, i Nya Sverige-Monopolet: "gå vidare mot gå, utan att passera posten". dvs. jag begav mig till där jag hade börjat, dvs. vid ingången. Sedan stod jag där och skretschade mig i skallen medan jag funderade: "kunde posten möjligen ligga bakom grönsakshörnet, eller vart katten höll den hus?"

Åtskilliga stunder senare fann jag den. Den visade sig vara inklämd bakom grönsaksdisken och kylen med mejerivaror. Fastän jag hade knallat förbi den flera gånger hade jag inte uppmärksammat den, den låg liksom på tvären in mot potatisbingarna. Undra om det var den som var expert på leken "gömma nyckel", som hade hittat det finurliga stället, som de tagit hjälp av vid denna nya statliga placering och utformning? Precis när jag nästan var framme vid postdisken, knödde en herre sig före, naturligtvis var det ingen vanligt ärende och så stod jag där och suckade och väntade och väntade och väntade.

Väl ute i solen igen, undrade den käre sambon om jag möjligen hade tillverkat frimärksplåtarna själv och ristat dem också, innan jag tryckte frimärkena, som jag dessförinnan hade tillverkat pappret till... OCH hade jag haft problem med att klippa ut det krusiga på frimärkena?

Jag valde att framställa det hela från ett lateralt perspektiv och sa:

- Gissa?! innan jag fällde ner solglasögonen, som suttit upphakade på huvudet under ICA-Postbesöket.

Han brydde sig inte så mycket i vad jag sagt utan sa istället:

- Låt mig gissa de hade stoppat in posten bland diskmedlen, som låg på andra våningen och som bara kan besökas jämna dagar, i udda veckor, mellan kl. 8.32 och 8.34, om torsdag infaller före onsdag, helgfri dag?

Nästa statliga äventyr. Skattemyndigheten! De har nu kört ihop "three-in-one" i Nordstan. Det är skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten toppat av försäkringskassan! Kan det bli så mycket bättre?

JODÅ, DET kan det! TRO MIG!

Efter att ha fått min lilla nummerlapp och suttit i de mest obekväma fåtöljer, som någonsin kan ha konstruerats, kom jag fram till det resultatet i mina tankar: "Man skall fasen i mig vara duktig för att komma på en sådan omöjlig fåtöljkonstruktion!" Sitsen var upptippad så att man satt i ett märkligt läge och man fick på något underligt sätt försöka att huka ihop sig, så att hakan nästan började nudda knäna. Det kändes som om man tillslut var inklämd i en klippskreva. En kurs i överlevnad. Båda fötterna nuddade knappt golvet. Man skall inte vara 163 cm i alla fall. Fasen vet hur man skall vara konstruerad för de fåtöljerna. Det var ett ögonblicksverk innan båda benen var bortdomnade.

Ryggstödet måste ha varit konstruerats för gravt puckelryggiga i förhållande till sitsens läge. Men fasen vet om man ens kan vara så puckelryggig? Kan man? Meeeehh....Det är INTE möjligt! Man skall nog hellre satsa på en hållningskurs, där man mer liknar någon som knäppt ihop gylfen med västen. Kanske ett bra tips för ABF på nytt kursutbud: "att anpassa medborgarnas hållning i förhållande till storstaden", i dubbel bemärkelse?

Ny design är det i alla fall och det är AIRCONDITION! Inga små LÖJLIGA takfläktar eller så. Här är det REJÄLA doningar skall jag säga!

WOOOSCCCCCCHHH.... det blir undertryck i passagen mellan ytterdörrarna. Så alla med postisch eller tupé bör noga överväga ett besök, om de inte vill ranta runt och söka reda på rätt postisch eller tupé, bland andra dylika kringflygande tingestar. Tänkte på en av dotterns väskor, "djuret", en svart lurvig sak, som hennes kompis i ett något överförfriskat tillstånd började klappa, eftersom hon trodde att det var hennes hund "Erik", som nuddade vid hennes lår.

Sa jag att när man väl tagit sin in genom ytterdörrarna och kommer in i den stora och förvirrande smeten där allt tycks vara ett virrvarr, tar det en stund att orientera sig och förstå sig på systemet? Men det är bara innan det går upp ett "Liljeholmens". Det finns fasen i mig inget system!?

Det här är ett helt könlöst system! VARNING! VARNING! Alla som känner minsta ångest för nya stora skrämmande platser, där man inte vet vart man hamnat. Det här är inget ställe för er! Här är det nya äventyr och glada överraskningsmoment som väntar! Det är en stoooooor yta att söka nummerlapparna på! Vart kan de nu vara? Få se nu? Kan det vara "Fågel?" "Fisk?" eller "Mittemellan?"

- HAHAA! FEL! FEL! FEL!

Nummerlapparna de skall man hämta personligen i receptionen! Man får en lapp av receptionisten instoppad i sin hand, som tröstpris för att man nästan med gråten i halsen, "gått till efterlysningen där mamma väntar". Det får man också gissa sig till! Varför göra det enkelt om man kan göra det svårt? Det är den nya statliga utredningens slutsats.

Väl framme vid disken infann sig nästa glada "överraskning". Efter en kort stunds samtalande kom jag snart till insikt om att jag kände till mer om det jag skulle fråga om, än personen ifråga framför mig! När jag protesterade över uppgifterna jag fick, fick jag reda på att hon hade jobbat 25 år på försäkringskassan och hade bara fått en tre veckors intensivkurs för de andra myndigheterna, som hon nu också skulle serva och nu var det så att just nu fanns ingen där som kunde svara på min fråga. Kunde jag komma tillbaka imorgon?

- NEJ, det klarar jag inte av! nästan spontanropade jag. Jag funderade fem sekunder och frågade om hon inte kunde dra en kopia och be den där som skulle dyka upp, eventuellt nästa dag ringa mig istället och lämna besked. Det gick bra. Arma människor, tänkte jag när jag stel som en pinne och djupfryst, huttrande av köld kom ut i snålblåsten som helt plötsligt kändes otroligt värmande!

Det innebar att min 1 timma och 25 minuter därinne måste ha varit, som en totalupplevelse värdig Scans frysrum och släng sig i väggen alla äventyrsland och Liseberg! Ni har inte varit på den nya gemensamma myndigheten i Nordstan! Det var nog bara rimfrosten som saknades i den begynnande mustaschen, kände jag när jag väl stod ute på trottoaren, efter en hel eon och lite till, kändes det som! "Lång dags färd mot natt" måste nog ha skrivits av någon som varit med och planerat detta nya unika myndighetsforum.

De har i alla fall inte satsat på personliga besök, de föredrar väl att man skall sitta fast i någon underbar telefonkö: där det låter i telefonluren: "du har nu nummer 138, vi vill att du dröjer kvar, eftersom ditt samtal är viktigt för oss". Eller den andra ytterlighetsvarianten: "För att komma till reception, tryck 1 och #" och så fortsätter rabblandet och när man väl tryckt och tryckt och tryckt in alla alternativ, så låter det klick i luren och man har blivit bortkopplad till "yttre världsrymden" och får börja om igen.

Vad väljer man då? En resa i "Yttre världsrymden"? Eller väljer man att bli "en djupfryst totalinvalid"? Dvs. om man nu mot förmodan skulle kunna sega sig upp och ta sig stapplande fram till disken, där de redan hunnit slå om nummer, innan man kommit fram. Det gäller att ha vässade armbågar och stå på sig om att man gått så fort man kunnat fram till disken och att man viftat med lappen i luften under färden mot disken, för att göra personen bakom disken observant på att har kommer en smärre "totalkrasch" segande sig framåt och nästan faller ihop på besöksstolen. Som....och hör upp nu: är en alldeles, alldeles..... normal stol! Den som väntar på något gott väntar i alla fall på en sittvänlig och helt vanlig stol!

Men tydligen har de räknat med att ha sprinters som besökare, så nu vet ni vad de har satsat på för besökare där. Sprinters iförd skoteroverall, med luva och Lovikkavantar och rekorderligt på fötterna! Finns det skoterskor med dubbar, månntro? Det kanske är lika bra att ta med liggunderlag också, så kan man ligga på golvet och vänta. Då kanske man har större chans att ta sig upp i upprättstående ställning, därför att ifrån det läget lär i alla fall inte benen vara totalt bortdomnade.

Men som sagt var, alternativet kan också vara ett långt tålamod och fem dagars ledighet för att komma fram via telefonluren. På natten kan man nästan höra hur det låtit hela dagen, när telefonen själv slagit sist ringda nummer...

ÄR inte det nya Sverige fantastiskt så säg?!

onsdag 23 juli 2008

Prästen som läste lusen av domare, advokater,

- den 23 juli 2008, kl 12:01

åklagare, nämndemän med flera från Gällivare tingsrätt vid tingspredikan 11.1.1984. Vart tog han, pastorsadjunkten Lars Gunnar Forsberg, vägen och vad blev det av honom?

Jag kan inte låta bli att undra, eftersom det "blåste" rejält där ett tag. "Storm i ett vattenglas" kan jag dock tycka, eftersom jag absolut inte kände mig utpekad, utan att predikan var mer hållen som den allmänna betraktelsen, som nu predikningar faktiskt är.

Det är också så att det trots allt bara inför oss själva vi kan ansvara och svara. Har vi gjort orätt vet vi sannerligen det. T.o.m. den mest förhärdade brottsling VET det. Jag har hunnit träffa många i mina dar och jag vet därför vad jag talar om. De där som är "oskyldiga som Sarons vita ros", de träffar man bara inför skranket. Däremot när man träffar dem i ett annat led i systemet, säger de inte samma sak. Jag har faktiskt inte träffat en enda som varit och blivit oskyldigt dömd, även om jag vet att det KAN och har inträffat.

Det vore dessutom otroligt naivt att tro, att just inom dessa yrkeskretsar skulle finnas enbart människor, som håller sig på den rätta vägen, utan att gena någonstans. Därför känner jag att själva predikan taget ur ett allmänt perspektiv faktiskt var befogad, det skulle mana till eftertanke. Det var faktiskt inledningen på det nya tingsåret! En påminnelse är aldrig av ondo. Jag kan inte se det så i alla fall. Arbetar man med människor är det mycket som lätt kan gå snett av olika anledningar, som är lika många som situationer och människor. Den som inte inser det, borde helt enkelt inte ha det yrket, utan istället arbeta med "döda ting" eller sitta på en öde ö.

Sedan har historien visat att avarter finns det inom varje yrkeskår, hög som låg, däribland är även prästerskapet inberäknat. Så har det nog varit ända ifrån tidernas begynnelse i människans historia. Men jag tycker nog att faktiskt de allra flesta människor tillhör kategorin goda människor.

"Kyrkans JAG syndfulla människa" ger jag inte mycket för, det känns "Lutheranskt" värre. Jag tror de allra flesta människor ständigt försöker göra sitt bästa. Samtidigt som jag tror att det är ett allmänmänskligt drag, att mellan varven vara obetänksam. Vi är människor inga robotar och som sagt var undantagen FINNS onekligen.


Lars Gunnar Forsberg, lät genom media meddela att "den som tiger samtycker". Jag undrar därför vad som varit i hans liv, som gett honom det kategoriska omdömet, eller var det ens det han menat? Det får vi aldrig veta, eftersom det inte förts någon diskussion med honom direkt efter predikan, alltså vid kyrkkaffet, som också var en rätt trevlig gammal tradition. Jag tror man skall betänka sig innan man förkastar saker och ting och framförallt inte dra med andra som inte önskat det.


Debatten och pappersväxlingen som följde, den skenade iväg direkt till oanade proportioner, utan att man ställt frågan personligen till "lusläsaren": VAD var hans avsikt med predikan inför sittande församling, om man nu tagit så illa vid sig? Jag hade gärna önska veta vad som varit i hans liv, som gett honom sådana tankar och framförallt var det HELA den nu sittande församlingen han verkligen haft i åtanke? Det känns som om det inte var helt rätt.

Men enligt tidningarna trodde han med andra ord att alla hade tagit åt sig. Stämde det var det i och för sig en rätt märklig slutsats av honom. Men jag var då det begav sig rationell nog att tänka: "hur skulle mitt liv se ut om jag skulle ägna energi åt alla tänkare/tyckare och blanda mig i allt som sker?" Jag fann det lika gott att var och en fick bli salig i sin egen tro, eftersom saker och ting redan hade eskalerat i totalt fel riktning. Jag inser med handen i backspegeln att det är många sådana människor, som jag lämnat efter mig pga. det. Jag har upptäckt i efterhand att jag borde inte bara låtit saker och ting passera.

För den som inte vet vad en tingspredikan är kan jag berätta, att det formella namnet är rättegångsgudstjänst, men har alltid kallats tingspredikan. Det är en mycket gammal tradition.

I den gamla kyrkolagen 1686 stod det, att rättegångsåret skulle inledas med en rättegångsgudtjänst. Fram till 1991 när kyrkolagen ändrades, fortsatte tingspredikan att vara obligatorisk, men tingsrätterna fortsatte med traditionen även när det blev frivilligt.

Jag hittade denna tämligen sedelärande "historia" från 1984, i form av diverse tidningsurklipp ur NSD och kopia av brevväxling mellan lagmannen och Luleå Domkapitel, i mina gömmor. Den lagmannen går odiskutabelt till historien, som den som bär ansvaret över att denna långvariga sedvänja/tradition togs bort pga. denna tingspredikan och den konflikt, som uppstod pga. stridigheterna kring denna tingspredikan. Det är sedan upp till vara och en att tänka och tycka vad man vill om den saken. Jag tänker en hel del med tanke på vilka de pådrivande parterna var och annat som inte heller kan bortses ifrån.

Är det inte märkligt vad man kan hitta, när man sitter och söker en helt annan sanning bland sina papper. Livet har nästan hunnit passera i revy, när jag nu suttit och gått igenom papper, som jag inte sett sedan de var aktuella. Det har bara blivit så av olika anledningar, att en hel del papper etc. blivit sparade i kartonger sedan 1977, som jag aldrig gått igenom tidigare. De har bara ackumulerats och fått flytta med oöppnade. Men nu har funnits skäl att gräva igenom kartongerna och samtidigt göra en välbehövlig utrensning. Inte förstår jag riktigt varför, men jag bestämde mig att spara vissa tidningsurklipp etc. Allt har nu minimerats till två små boxar från IKEA.

Sedan fick det bli en till liten box som är släktens egen historia. Min första tanke var att slänga iväg allt, eftersom det till vissa delar kan kännas som en belastning, att blicka tillbaka till dödsannonser, bouppteckningar och papper av mindre trevlig karaktär etc. Men så beslöt jag mig ändå för att inte göra det trots allt. Vem vet, kanske det finns någon som kommer efter, som kan finna någon glädje i att kunna se hur livet finns dokumenterat inom släktens historia.

Det här urklippen etc. som finns av denna tingspredikan valde jag att spara. Sanning att säga är det faktiskt den enda tingspredikan, som jag har något minne av. De andra har dessvärre försvunnit spårlöst ur mitt minne, kan inte minnas någon av dem, eller ens vem de hållits av.

Det lustiga är att jag fortfarande kan minnas min egen reaktion ifrån den här tingspredikan. Till en början när predikan tog sin början kände jag hur jag långsamt, som vanligt började hasa mig ner i kyrkbänken och blicken började flacka tungt runt i kyrkan. Jag var mentalt inställd på att låta orden ibland möta mig och ibland bara flykta förbi.

Det är förunderligt att mitt i övrigt så mycket goda minne, minns så få ord sagda i kyrkorummet genom ett helt liv! Så var det dock inte vid denna tingspredikan, där jag minns den nästan ord för ord. Det blev sålunda så att jag till en början hajade till och tänkte "VAD sa han? Hörde jag verkligen rätt?" Jag hade blivit "väckt" ur mina egna utflutna tankar, eftersom jag varit inställd på att bara flyta med. Mina öron spetsades och jag kom på mig tillslut, att sitta kapprak där i kyrkbänken och lyssna intensivt, på den här synnerligen annorlunda predikan.

Kontentan av predikan var att varenda människa i vårt land sysslar med svarta pengar. Snart sagt alla stjäl från sina arbetsplatser, fler och fler deklarerar falskt.

Jag kom på mig själv med att sitta där i kyrkan och nästan halvfnissa vid tanken på alla pennor och ryttare till aktkappor, som brukade följa med i fickorna hem ibland. Undra om han räknade det som stöld också? Det måste han tydligen göra, eller gjorde han?

Jag var nog utom all räddning jag också, även om det i lagens mening inte kunde räknas som stöld, eftersom det aldrig funnits en tanke att tillförskansa sig något och värdet inte heller kunde anses som stöld. Fanns det egentligen någon praktiskt användning för ryttare till aktkappor i ett hem, månntro? Man kanske kunde använda dem som hårklämma trots allt?

Ja, jag vet, jag blir alltid så där himla utfluten i mina tankar. Min hjärna vill onekligen ha roligt, även i de mest tillskruvade stunder i livet vill den det! Men de här ryttarna de är helt enkelt värdelösa till annat än det som de konstruerats till. Inte ens jag som är konstruktiv, har hittat något användningsområde för dem, men sanning att säga har jag inte ens funderat över saken.

Men så kom jag på där jag satt och grunnade över mina egna hyss där i kyrkbänken, jag och Emil i sin snickarboa, hade nog trots allt något gemensamt, hade vi inte?....Pennor och gem är en sak, men ryttare? Äh...vi skiter i ryttarna! Men hur var det med pennorna och gemen? Alla de här tingestarna de kunde man ibland fiska upp ur fickorna vid hemkomsten, innan man bar iväg kläderna till tvätten. När det samlat på sig alltför många pennor, så bar man helt sonika tillbaka dem till jobbet. Berith var inte att leka med, när det gällde hur många pennor man hämtat ut ur förrådet, hon hade järnkoll och man blev ibland grundligt förhörd. Med all rätt hon ansvarade för expenserna och pennor slarvades det med!

Men jag tror nog inte att jag blir ensam som får förklara mig hos Sankte Per, när det gäller "stöld från arbetsplats". Fasen vet om ens "lusläsaren" klarar sig på den punkten.

I den här bloggen tänker jag dock inte radda upp några namn om värre överträdelser än mina egna. De kommer att återfinnas i mina manus och vad som är vad, det kommer ingen att förstå, dvs. om det nu kommer i tryck vill säga. Samtidigt undrar jag vad "lusläsaren" kommer att säga till sitt försvar? Han hade nog inte riktigt läst på det där om den där första stenen, som skall kastas av den som är utan skuld. Tänk vad lite "stenkastning" det skulle bli, om livet kunde vara så inrättat. Jag tror faktiskt inte att det skulle kunna kastas någon sten överhuvudtaget.

Men den här predikan som han höll, den gode Lars Gunnar Forsberg, den fick jag inte riktigt knorr på. Men han menade i alla fall att det inte var folk i gemene man som gjorde sånt. Han sa sig tro att många herrar som sitter på domarsätena i Justitiedepartementet och andra instanser, som bevakar rätten, har all orsak att skaka hand med Ove Rainer (som då var i blåsvädret och säkert var anledningen till tingspredikans innehåll, men uppenbarligen klev "lusläsaren" rakt över onda tår, eller måhända bara lättsårade själar?)

Han sa också att advokaterna sitter i rättssalar och använder sig av lögner, eller avhåller sanningar till förmån för sina klienter, eller för ett rykte om att vara en god advokat. Det finns domare som fäller folk för ekonomiska brott, men som själva sysslar med detta i lönndom.

Sedan tog det sig rejält när han fortsatte med, att hela rättsväsendet är uppbyggt på godtyckliga människomeningar där majoriteten i landet blir den dåraktiga führern, som får människor att med gott samvete avliva sina egna avkomlingar.

Jag vet att jag såg mig runt bland de andra för att se deras reaktioner, men det var inget som lät sig avspeglas. Jag såg att advokat Sven Ol-Mårs som tagit plats i egen bänk och nästan längst fram, bytte ställning ett par gånger. Om han var upprörd eller bara hade träsmak där bak, som man lätt råkar ut för i dessa tämligen O-komfortabla tingestar till sittplatser, det vill jag låta ha osagt, därför att jag frågade honom aldrig vad han tyckte om predikan.

Medan åklagaren tycktes ha funnit något intressant uppe i lampkronorna, eller satt han kanske som min lille kusin Leif och filosoferade hur man släcker de där lamporna, när de hänger så högt uppe i luften? De övriga satt ungefär som om det "regnade".

Efteråt bjöds det på gemensam kyrkkaffe, som sig bör, där även prästen själv var närvarande som var brukligt. I det här fallet vet ni ju vem det var: "lusläsaren". På väg till kyrkkaffet gick jag emellan Vivan och Gerd. Jag sa:

- Jojo, det var ord och inga visor".

Jag minns deras svar. Gerd var aldrig svarslös, hon bistod tillvaron med underfundiga svar, som man ibland fick klura lite på, innan "25-öringen" ramlade ner.

Men svenska folket är välpolerat, det skall nästan till ett större vulkanutbrott innan det sker en krusning på ytan till det yttre.

Vad som utspelat sig under predikan sades inget om under kyrkkaffet, utan det doppades på och påtår dracks och små samtal fördes om det brukades. Det lustiga var att de personer som pastorsadjunkten satt bredvid, de satt och småpratade med honom och ingen krusning syntes på ytan, därför blev efterreaktionen något förvånande för min del. Men jag kan inte heller låta bli att undra, hur resonerade "lusläsaren", eftersom det faktiskt var tingsrätten, som stod för "fiolerna" när det gällde kyrkkaffet och inte kyrkan! Visserligen var han inte som James Bond "sova med fiende": Men vad klassas kyrkkaffe som, efter en sådan ordsvada? Vad jag kunde se lät han sig väl smakas! VAD kommer han att säga till Sankte Per till sitt försvar?

Skämt å sido, jag avstår dock ifrån att relatera vad som sedan utspelade sig i detalj. Dock måste jag säga att jag tror, att vi människor måste lära oss att ta diskussioner och dra lärdom av vissa sammanhang, som blivit långt ifrån bra.

Jag tror inte att det bara är fegt att ducka för att det existerar problem, utan jag tror även att det är direkt fel, att inte låtsas om det. Det är i mina ögon att verkligen bistå ondskan. Jag tror inte heller att man gör omgivningen någon tjänst genom att "vara snäll". Jag kan dessvärre inte kasta någon sten i det avseendet heller. Så mycken dårskap jag medverkat till bara därför att jag inte stoppat ner foten i rättan tid!

Vad har jag lärt mig av denna tingspredikan? Vad är dina tankar när du läser om denna tingspredikan och efterdyningarna? Jag, vet vad jag lärt mig av dylika sammanhang som varit i mitt liv. Hade det varit idag hade jag gått fram till "lusläsaren" och frågat vad han menade helt enkelt. Jag känner inte hans tankar som han haft när han skrev den här predikan och vi har i efterhand inte heller fått någon kunskap av det vad det var som EGENTLIGEN låg bakom hans predikan. Vi kan bara "gissa" oss till det och det ÄR ingen bra livsstrategi!

Jag lärde mig genom en mentor från annat land och genom ovanliga studier, att den allra viktigaste förmågan vi människor har är just omdömesförmågan. Men för att man skall ha en riktig omdömesförmåga, måste man ha samlat in material från olika håll för att kunna ha det. Jag vet inte om jag har det idag, men jag tror jag är en bra bit på väg.

När jag tänker något om en människa minns jag min mentors egna ord. Han hade själv förlorat sin unga hustru fem veckor efter deras första barns födelse och han berättade att människor sagt honom, att han uträttat mycket i sina dar´, hunnit med mycket, långt mer än normalmänniskan gör. Men det var en gammal mans visa ord som nådde mitt inre, han tillade nämligen, att smärtan han hade över denna förlust var under många år drivfjädern i hans liv. Man måste lära känna en människa grundligt, om man skall få veta vad som ligger bakom deras motiv eller drivkraft. Det yttre är bara ett sken.

Jag själv är på det klara vad det är som gör, att jag hängivet sedan väldigt många år tillbaka, valt att försöka förändra rättssäkerheten för barn. Det har varit ett tämligen tröstlöst arbete, men jag kan i alla fall se att det finns någon form av ljusning, eftersom den förening som jag arbetat tillsammans med, varit med om att få någon liten gnutta till tandlös lagändring till stånd och förhoppningsvis kan någon ytterligare tandlös lagändring komma till stånd.

Vi har fått avlämna yttranden till justitiedepartementet och det är i alla fall ett myrsteg framåt. Men på det hela taget har jag ingen större tilltro på människan. Jag gläder mig när jag möter sanna människor och försöker att se någon form av mening, när jag inte göra det. I vissa lägen är det onekligen svårt att se någon som helst mening.

Det lustiga är att han hade nog alldeles rätt den där "lusläsaren". Jag kommer nog att få till svars inför Sankte Per, därför att jag kunde hitta tre ryttare i denna kartong där jag hade gamla papper, som hörde hemma bland mina privata papper ifrån tingsrättstiden. Inte nog med det, jag hittade också en gammal intorkad Bicpenna och två vanliga Ballografpennor, som jag vet kommer ifrån tingsrätten.

Sitter Berith nu där i sin himmel tillsammans med Sankte Per och väntar på mig? Jag hoppas det! Det skulle vara himla roligt att träffa dem båda två! Men jag kanske ändå borde skicka tillbaka ryttarna till tingsrätten? Pennorna har nog torkat in på förra stenåldern, de var stendöda, där är det redan kört!

Undra om de blir förvånade om de skulle få en sådan försändelse, med tre ryttare och två intorkade pennor. Kan man vara anonym tro? *I*. Undra vad Sankte Per säger om mitt tilltag, när han upplåter sin ljudliga stämma?.....

"Jag känner till Gun, att du har i dina ägor haft ryttare till aktkappor och kulspetspennor och sannolikt några gem, som också kommer ifrån tingsrätten, eftersom de återfanns i samma gamla cigarrlåda. Allt tillhör rätteligen staten, som du haft i dina gömmor".

Jag undrar vad straffet kan bli? Kan detta bli en "het potatis" månntro? Jag har faktiskt en sak till på mitt samvete, som jag faktikst tänkt på, att det borde jag återställa. En gång mådde yngste sonen illa i bilen och eftersom vi just passerade tingsrätten i Gällivare och var på väg ut till Sammakko, sprang jag in och hämtade en toarulle och lite pappershanddukar och en plastpåse inifrån papperskorgen inne på toaletten, för att slippa återvända hem till Malmberget.

AMEN.... (det här var väl ungefär som vilken lång och malande predikan som helst, eller?)
........puuuuhhhh....zzzzzzzzzzzzzzzz.........puuuuhhhh......zzzzzzzzzzzzzzz

Tingspredikan som fick ett segdraget efterspel och en tradition gick i graven mot de flestas önskan, allt p.g.a. att något som jag alltjämt betraktar som en "storm i ett vattenglas".

måndag 21 juli 2008

Vad skulle du ta med dig till en öde ö?

- den 20 juli 2008, kl 15:43

förstora
Jag satt och dinglade med benen inne på "brusfåtöljen" imorse och läste denna fråga i en tidning. Det fick mig att fundera på vad jag skulle ta med mig. Kunde inte på direkten komma på något så där alldeles superbra.

Något praktiskt måste trots allt finnas med för att jag skulle kunna överleva. Men VAD? Jag tänkte på den här serien "Robinson" som gick på TV för några år sedan. Det var det mest förunderliga saker de hade släpat med sig, kan jag tycka. VAD skulle jag ta med mig?


Men se det var för några timmar sedan de tankarna tänktes. NU vet jag betydligt bättre. Det är nämligen så att jag hållit på att skrubba mitt köksbord i massivt furu, igår. Rullade för enkelheten skull ut det genom balkongdörren i köket och nedför trappan in i pergolan. Det gick förvånansvärt lätt, trots att bordet är tungt som ett as. Jag stod där i solens sken med såpa och rotborste och kunde skrubba det, utan att hela köket förvandlades till det vanliga katastrofområdet, som det nu brukar bli. Nu tänker du VAD har det med öde ön att göra?

Jo, saken är den att jag såg att jag behövde slipa bordet lite, efter att jag inatt "gôrat" in det med flytande bivax, sedan det väl blivit genomtorrt. Det betydde att jag behövde ta mig in i förrådet, som är inrett till en kombinerad miniateljé och verktygsförvaring, för att hämta lite slippapper och trasor. "Pice of cake", kan man tycka med tanke på, att jag nu inte mindre än tre gånger städat upp det inom loppet av en månad. Allt instoppat i skåpen. Allt rensat från golvytorna. Allt borta från den flera meter långa arbetsbänken, den har efter varje rensning varit i det allra närmaste tom, så när som på det som nu skall stå där, dvs. pennburk etc.

Nej, det är inte så att jag släpper allt jag har i händerna i golvet och sliter ut allt ur skåpen och belamrar hela arbetsbänken, om du nu undrar över att jag storröjt så många gånger på så kort tid. Jag innehar nämligen en kvinnlig hjärna. Det har däremot inte mannen i huset. Saken är den att han håller på att sätta upp ett plank i carporten och det innebär att Jerusalems förstörelse skulle te sig som en tämligen enkel historia, i jämförelse med vad den här manliga hjärnan är kapabel till att försätta denna "lokal" i.

Nu tänker du HUR långt ifrån öde ön är hon inte nu? Är hon inte ute och snirklar runt på en planka i Stilla havet?


Nu var det så eländigt att jag faktiskt inte lyckades ta mig fram till skåpdörren, som dessutom stod på vid gavel och där jag kunde se att lådan med sandpapper och slipkloss fanns. Det var en av de få saker som alltjämt stod kvar inne i skåpet.

Jag kan förstå hur den ensamma vandraren i öknen känner sig, när han får syn på en oas i fjärran.

"Lokalen" såg nu om än värre ut, än vid de tre tidigare gångerna innan jag röjt. Inte för att det kanske säger dig något, men den såg nu ut som när inbrottstjuvarna hade gått igenom hela vår bostad.

Det mest prekära med försöket till inträde i "lokalen" för att nå fram till slippappret, uppvisade annan påtaglig brist:  
1) jag är inte flygkunnig.  
2) jag innehar ingen stav för stavhopp - dessutom tror jag mig inte om att kunna göra detta nedslag på ett ben och exakt den decimeterstora yta där golvet inte var belamrat.  
3) jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle ta mig tillbaka till tröskeln igen.


Efter ett väldigt bökande, lyftande, stånkande nådde jag dock fram till skåpet och kunde nätt och jämt sträcka mig efter lådan med sandpapper. Väl inne i huset igen, kommenterade jag den händelserika utflykten, för den manliga hjärnan.


Denna söndag mitt i fruntimmersveckan gjorde jag en stor tankevurpa ifrån det föredrag, som jag lyssnat till för någon tid sedan och som hjärnforskaren Annica Dahlström hade. Hon talade om skillnaderna i kvinnors och mäns hjärnstruktur, vad de får för konsekvenser och vad vi kan lära oss av det.

"Könet sitter i hjärnan". Denna grå och vita geléartade klump som innehåller 100 miljarder nervceller styr allt vi gör, tänker och uppfattar. Det är stora skillnader mellan en typiskt manlig och typiskt kvinnlig hjärna, inte bara i vikt, utan i hur vi tänker, vad vi ser och hör. Undersökningar som Annica Dahlstöm hänvisar till visar att när vi kommunicerar använder vi hjärnan olika.

Typiskt kvinnliga hjärnor arbetar med båda hjärnhalvorna medan manliga hjärnor ofta använder enbart den vänstra (om han är högerhänt). De tätare förbindelserna mellan hjärnhalvorna förklarar varför kvinnor har lättare för språkanvändning men den kvinnliga hjärnbalken, som är lite tjockare än mannens, kan ligga bakom att kvinnor associerar snabbare och att kvinnor lättare ser helhetsperspektiv på saker än män. Intelligensen är också en könsfråga.

Av de 100-talet olika IQ-tester som genomförts är resultatet, att fler kvinnor än män är medelintelligenta (IQ 100) och att det finns procentuellt fler män än kvinnor, som både är underbegåvade, men också fler överbegåvade män, alltså fler idioter och genier än i gruppen kvinnor.

Den manliga hjärnan här på hemmaplan påstod, att han behövde ha framme grejerna, när han höll på att spika upp planket i carporten, punkt slut! Jag, alltså den kvinnliga hjärnan påstod, att det gick alldeles utmärkt att ta ut det man behövde, låta resten stå kvar i skåpen och när man använt den sak man tagit ut, återställde man den saken på exakt samma ställe som var avsett för den!

Den manliga hjärnan kontrade med, att det gick så fasen heller inte att göra så! Den kvinnliga hjärnan undrade då lite stillsamt hur man använder skravsladdar, borrställ, hylsnycklar, slipmaskiner etc. till att spika upp ett enkelt plank i en carport. Svaret blev inte speciellt tillfredsställande för den kvinnliga hjärnan, som härvidlag råkade ut för övertryck i pannsystemet och det började pysa ut betänkligt ur alla sprintrar och öppningar och panntrycket nådde toppvärdet för atomklyvning.

Orden kom snabbt och hänsynslöst och väl sammanfattade:

-Hur i helsefyr skulle det se ut om jag rev ut hela köket varje gång jag skulle laga mat?

Den kvinnliga hjärnan väntade inte på något svar, utan vände på klacken och gick...

Ja, vad tror ni nu reaktionen blev, i den manliga hjärnan?

Undrens tid är INTE förbi, för den som nu trodde det. I alla fall är den tillfälligt här!

Ja, det slamrar och låter där ute. Den manliga hjärnan håller visst på att städa upp efter sig och NU är jag nästan framme vid den öde ön och svaret på vad jag skulle ta med mig dit.


Jag tänker osökt på Marie Corellis ord:

- Jag gifte mig aldrig. Det behövdes inte. Hemma har jag tre husdjur som är fullgoda ersättare: En hund som morrar hela morgonen, en papegoja som svär hela eftermiddagen och en katt som kommer smygande hem sent på natten.


Jag har varken hund, papegoja eller katt och jag är inte helt säker på att Marie Corelli har helt rätt i sitt påstående. Det går nämligen att ha en tämligen social hund, som viftar glatt på svansen när man är åter. Man kan ha stor glädje i att ha en tjattrande papegoja och en katt, som visserligen går sina egna vägar som den fria själ den är, men som spinner när den trycker sig tättintill och den kommer inte heller smygande hem sent på natten.


Det jag skulle ta med mig på den öde ön, är nog den här manliga hjärnan. Resten skulle vi nog på något sätt lösa tillsammans...



PS. det jag definitivt aldrig skulle ha en tanke på att ta med mig till någon öde ö, är NSD:s datafolk, där det mesta tycks sitta fast. HUR länge skall bloggarna se ut så här? DS.

fredag 18 juli 2008

i 51 år 9 månader och 4 dagar,

- den 18 juli 2008, kl 13:37

förstora
har jag älskat dig. Ja, så säger Florentino till sin älskade Fermina i filmen "Kärlek i kolerans tid".

Filmen är baserad på nobelpristagaren Gabriel García Márquezs roman "El amor en los tiempos del cólera". Den här filmen har blivit SÅGAD RAKT AV, av alla filmkritiker. Bara det fick mig att gå och se den, därför att jag och de här s.k. förstå-sig-påarna, vi brukar sällan och aldrig dela åsikt. Det de sågar, det älskar jag och tvärtom.

Det är en vacker berättelse och det är ett vackert perspektiv, hur ett liv faktiskt kan fortgå, där man av olika anledningar gått skilda vägar, trots att det funnits en längtan, en undran. Hur många gånger har vi inte fått inpräntat i våra huvuden, att kärleken bara är en illusion. Är den verkligen det? Är den inte trots allt något mycket större, något som aldrig tar slut. Något evigt. Hur många lever idag inte sina liv med att minnas en kärlek, som aldrig fick blomma ut. En kärlek som fortfarande lever kvar i de inre rummen. En kärlek som aldrig ändade ut i något.

Det är en stilla film, onekligen med sina små poänger, det är inte alla oskulder som kan föra bok. Hade också filmaren låtit bilden dröja sig kvar, istället för att "följa med i rörelserna", hade filmen blivit betydligt vackrare. Men det är en vacker film på många sätt. Både jag och dottern gillade den. Dessutom var det så att vi var helt ensamma i hela salongen! Snacka om VIP-föreställning!

http://www.moviezine.se/filmsidor/koleran.shtml (Längst ner finns en trailer från filmen, man behöver alltså inte ladda ner den, som också finns som alternativ.)

En av kritikerna skrev om filmen "Kärlek i kolerans tid", citat: "lägg hellre pengarna på" och så hade han radat upp en del filmer bl.a. "Fjärilen i Glaskupan". Det är en helt annan genre av film, som berättar en nästintill osannolik historia. Därför att det är nästintill obegripligt, hur man kan skriva en bok, bara genom att blinka med ena ögat! Det är en självbiografisk berättelse om Elle-redaktören Bauby, som när han är 40 år, får en hjärnblödning och drabbas av locked-in-syndrome. Den filmen berörde mig djupt, därför att jag i min egen verkligheten har en snarlik överlevare, med många snarlika likheter med Baubys liv. Jag blev berörd och skakad ända in i fotvalven. Det var många tankar som virvlade upp i mitt inre.

Jag läser inte lika mycket böcker längre, jag kan det helt enkelt inte pga mina svåra skador. Men Ljudböckerna är en fantastisk värld som öppnat sig för mig. Där har jag t.o.m. lyckats återvända till en "tegelsten", som jag läste när jag började på läroverket och som jag länge "tänkt" läsa om, men det har aldrig blivit av och sedan blev det försent med tanke på mina skador. Men så kom den, "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij, ut på CD-bok och jag kunde återknyta bekantskapen med den. Det är en roman som måste betecknas som grundläggande psykologi. Den romanen är tidlös som många andra romaner är det.

Min absoluta favorit är CD-boken (romanen) "Glöd" som Sven Wollter läst in. Det finns ingen annan än just Sven Wollter som hade kunnat läsa in den romanen, han blir ett med den och ger den ytterligare en dimension. Romanen "Glöd", skriven av Sándor Márai, har jag tagit till mig, därför att det handlar verkligen om att ha kommit fram till den punkt i livet, där man dragit de stora slutsatserna, är medveten om sammanhangen. I den finns i den även en finstämd beskrivning om hur det kan "regna i en människas liv" både bildligen och bokstavligen. Handlingen är tämligen klassisk.

Det här med ljudböcker är helt outstanding, därför att jag kan ha blicken fri och kan göra något helt annat. De har blivit mitt sätt att överleva smärtorna och det som mina skador fört med sig helt enkelt. Jag kan varmt rekommendera ljudböcker!

Men det som är verkligen irriterande är att behöva vänta på att romaner blir inspelade. Därför är jag djupt tacksam och samtidigt förvånad över att Stieg Larssons böcker kom direkt på ljudbok också. Sorgligt att en sådan förmåga inte fick fortsätta med sitt skrivande. - Jag har träffat på sådana som romanfiguren Lisbeth Salander och även "fina höga herrar" och rättsystemet när det inte fungerar.

Just nu går jag och retar mig på att det är stört omöjligt att få tag i tegelstenen John Irvings bok "Tills jag finner dig" på +750 sidor på ljudbok, som min själsfrände Birger skriver om i ett mail, att det är totalt obegripligt hur den boken bara sågats rakt av. Birger har nu inlemmat den boken i sin semester, istället för de något vidlyftiga planerna med hammaren. Han anser att John Irving borde få nobelpriset. Jag tror jag vill komma åt romanen "Tills jag finner dig", innan jag säger vad jag tycker om den saken. Men jag gillar också John Irvings sätt att skriva alltifrån "Ciderhusreglerna", "Garp och hans värld" till ytterlighetsboken "Den fjärde handen", som jag lyssnade på CD-bok, uppläst av Johan Rabeus. Den lånade jag på stadsbiblioteket. Sanslös historia, men knappast något för nobelpristagare-förstå-sig-påare i bästa pingvinutrustning, eller det kanske är det som de läser, när ingen ser på?

Jag undrar mycket över vad som hänt med Malmbergets fina biblioteks innehåll. Är det fortfarande samma kvalité, som var då? De var alltid uppdaterade och det som de inte hade, det fixades glatt och trevligt fram "på två röda" genom fjärrlån, där kan man tala om att vara serviceminded. Det är så med bibliotekspersonal. Där har många andra ställen något att lära sig ifrån hur man bemöter människor!

På tal om biblioteket i Malmberget, hade jag ett mycket glädjande återseende här i Göteborg. Helt oförhappandes träffade jag på Adolf Henriksson, han var då bosatt i Alingsås. Det blev ett glatt återseende från båda håll. Adolf tyckte att han gått och blitt gammal och skröplig, men se det tyckte inte jag. Han var sig lik på alla tänkbara sätt och lika rak både i rygg, hållning som mental själ. - Alingsås är i mångt och mycket är en kopia av Malmberget, t.o.m. de gamla gatunamnen i Malmberget återfinns i Alingsås. Det är inte därför svårt att förstå varför Adolfs val blivit just Alingsås. Jag åker dit när själen behöver en kopp kaffe och saknaden efter gamla Malmberget blir för påtaglig.

När jag kommer in till stadsbibliotekets lässal för att läsa NSD och NK i papperstidning, (här i Göteborg är det de idoga schackspelarna som sitter direkt utanför läsesalen), kommer minnena, ljuden och stämningarna åter: hur det var att komma upp på biblioteket i Malmberget, när det låg i nya "Nordan" efter Köpmangatan. Jag hoppas dock att det viktiga kulturlivet får fortsätta att flöda. Utan det blir livet armt och vi tappar lätt bort oss själva, i livets villervalla.

PS. i vanlig ordning= ingen ordning på tekniken, hoppas att texten inte klibbat ihop sig igen. Men nu får det bli som det blir, igen! DS.

tisdag 15 juli 2008

Nyheter på gott och ont & var sak har sin tid.

- den 15 juli 2008, kl 14:57

Det är inte utan att jag denna gråmulna dag, funderar över hur lyckat det egentligen är på sikt, att vi jämt och ständigt kan nås av "bruset" utifrån vida världen. Vi har blivit "tillgängliga" nästintill till det absurda. Vi blir ständigt snabbt uppdaterade. Det är dessutom nästintill ofrånkomligt.

Det är av samma anledning det finns en irritation hos mina anhöriga över att min mobiltelefon sällan och aldrig är påslagen, eller ens med när jag är ute på "turné". Kort eller lång. Jodå, "rymmartendenserna" består, de ränderna går aldrig ur. Jag har ett behov av att bara stänga av och bara vara i själva "varandet", fortfarande är jag likadan.

Bibelns ord om "var sak har sin tid" har helt plötsligt fått en ny innebörd för en sådan ateist som jag. Sällan vet jag vad dagen skall bära med sig, det får bli som det blir av den disponibla tiden, som inte är intecknad av alla nödvändiga "måsten", dvs. då kroppen orkar hänga med min påstridiga vilja.

Livet bjuder onekligen på ständigt nya överraskningar, men är samtidigt ett bevis på att jag inte är som ett "järnspett". En vetskap nog så god, med tanke på att jag ständigt funderat över mitt eget varande, där ordet UFO hängt och blinkat ovanför mig. Min sambo, sedan dryga 12 år tillbaka, sitter vid frukostbordet och läser Göteborgs-Posten varje morgon. Något som jag aldrig i hela mitt liv trodde, att jag skulle vare sig kunna uppskatta, acceptera, eller finna att det fanns något fördelaktigt med det.


Med tanke på min egen uppväxt i Fawltey Towers, där pappa ständigt satt med uppslagen tidning vid matbordet. Han var rödkommunist, politiskt aktiv och läste Norrskensflamman! Jag och min syster döpte om Norrskensflamman, sedan den en dag hamnade rakt ner i blåbärssylten, den gick efter denna händelse under '"intern"beteckningen "Blåbärsposten". Men den hade lika gärna kunnat heta "Kaffeposten" eller "Ljusnytt" eller vad som helt som utspelade sig i Fawltey Towers och det var mycket det!

Men nu sitter min pappa i sin himmel, sedan länge och säkert läser han ännu "Blåbärsposten", de ränderna lär aldrig gå ur! Min egen matbordsutsikt har sedan länge bytts ut mot något betydligt lugnare och behagligare. Nu sitter min sambo alltså där och sedan många år tillbaka gör han en resumé av det han läser i tidningen. Lugnt och stilla gör han det. Dvs. han sköter "inrikes och utrikespolitiken" i familjen och det är i en helt annan kaliber än under Fawltey Towerstiden i mitt liv.

Min sambo gallrar rejält i vad han "klämmer fram" till mig och dottern, som sitter där som två zombies vid frukostbordet. Han blandar bra, det är positivt och negativt och han undslipper ibland även sina filosofiska funderingar, som han inte heller pådyvlar någon runt matbordet! Jag och dottern vi är lika "morgonalerta" båda två och är av den åsikten, att det skall vara lugnt och stilla vid frukostbordet. Det har varit samma med sönerna på den tiden de ännu bodde hemma.


Storebror sa för något år sedan, när han var på besök: att det var så skönt att äta frukost med lillebror, han förstod precis vad man ville ha skickat till sig. Inga stora gracer, inga stora åtbörder, det är innerligen skönt när livet kan få vara som man själv vill ha det.

Det är bara ibland som det sker försök att hetsa oss på morgonen, men det brukar liksom komma av sig. "Platt fall" är nog en bra beteckning. Det är svårt att få morgonglosögda zombies att reagera, som inte är med på noterna. Sedan är det fortfarande så att "kvinnas list övergår mannens förnuft".


Min sambo å sin sida påstår att "vi är två hjärnor och en mun" eller att "fruntimmer är så zoologiska". Vad vi säger om det? Tja, det är inte lätt för honom. Det är två mot en, utom när sönerna är närvarande, då är det annan kaliber.


Eventuell lunch tillsammans, vilket bara inträffar vid ledigheter och helger och middag försöker vi att hålla "helig". Vi har inte anammat den nya trenden. Men där är det något helt annat vid matbordet. Då har vi liksom varvat upp och det är då vi luftar dagens händelser kring matbordet och planer görs upp och diskuteras. Ibland blir det därför ett riktigt eldprov för "musculus gluteus maximus".
Däremot när det gäller nyheterna ifrån norr, får jag läsa dem själv och via datorn. Såsom varandes ursprungen ifrån Hallsbergs mylla har min sambo inget intresse i/av/ur Malmberget, eller Gällivare kommun. Ibland tänker jag att det vore bra om han skötte censuren även där, därför att ibland är det "svårtuggat", att se vad som händer däruppe med ortsbefolkningen.


Jag gläder mig åt roliga nyheter och sörjer de som känns tunga, speciellt allt som nu rört sig kring människornas tillkortakommanden mot både kommunen och LKAB.


Sedan har jag liksom alla "gamlingar" gör, trots att JAG inte är gammal, börjat läsa dödsannonser/jubileum/vigslar/födda. Det retar mig att just de sidorna med familjenytt blivit himla dåliga i förhållande hur upplägget var tidigare på nätbilagan. Allt blir inte precis bättre med tiden kan jag konstatera, även om det mesta faktiskt har det.


Det slår mig också när jag läser om 50, 60, 70 åringar etc. eller ser foton av någon hur de ser ut idag och då tänker jag: "Va? har hon/han gått och blivit så himla gammal?" Nej, jag behöver inte upplysas om anledningen. Jag tror att jag vet det. De har väl gått och blivit så himla gamla, att de väl antagligen inte ens känner igen mig, eller har svårt att känna igen mig! *i*


Idag blev jag sittandes en liten stund, sedan jag läst nyheterna via Internet från norr och tänkte på det som sambon i resumé förmedlat, under den sista dagarna och det jag själv inte undgått. Tankarna var lika tunga som de tunga molnen, som ligger som ett tättslutande lock på himmelen. Vinden dansade runt i Goliatpopplarna utanför arbetsrummets fönster och de stora löven vinkade glatt ändå.


Naturen har sin egen gång, medan eländet fortsätter med Gällivare kommun, LKAB och ortsbefolkningen i Malmberget. När skall sunt förnuft enbart få råda?


I Afrika pågår något som är fullständigt obegripligt, alla dessa folkmord. Lärde de sig inget av det som slavhandeln förde med sig? De är ju faktiskt 100 snäpp värre mot sig själva än slavhandlarna.


På Rhodos är det en död efter jordskalvet, som var starkt och skedde ute i Medelhavet. I Kina har det regnat oavbrutet i 5 veckor nu. Jag tänker på att jorden uppvisar tydliga tendenser på att något allvarligt och dramatiskt är under uppsegling. Naturligtvis har vi påskyndat och även varit ansvariga för en del av utvecklingen. Men det är nog dessvärre inte hela sanningen.

Glaciärerna smälter och jordens magnetfält har förflyttat sig rejält, strömmarna har ändrat färdriktning. De gamla sanningarna som jag fick lära mig i folkskolan om att vår del av "trygga världen" dvs. att vi tillhörde en gammal bergskedja i Skandinavien, är fullständigt nonsens.


Det insåg jag den dagen jag upptäckte, att det finns varma källor överallt i Europa, som är behagliga att sänka sig ner i. Ett besök på Island där kontinentplattorna glidit isär, blev också en bra tankeställare. Men skandinavien trygg?

Knappast!

Av allt att döma kommer vår lilla "trygga" blindtarm, att utplånas inom kort. Jordklotet är en plats där det ständigt puttrar på överallt och jorden sänks och försvinner under vatten, medan andra ställen stiger upp ur vattnet. Hela vår jord är som en enda stor in och utandning och det är egentligen väldigt lite som vi egentligen vet om vårt klot. Ändå så tar vi på oss ett förstånd, som vi inte svarar upp till.

Nu har "musculus gluteus maximus" fått sitt för idag och även mina alltjämt snabbskrivande fingrar. Jag skall gå ut i min trädgård och binda upp lite av det nya utskjutande skotten, som kommit till i det hav av rosor som finns i pergolan. Det växer så det knakar i naturen och den bryr sig inte om någon form av katastrofer. Ty, var sak har sin tid. Naturen den är klok, den har vi mycket att lära oss av.

söndag 13 juli 2008

Grönt är skönt liksom MAIF


- den 13 juli 2008, kl 12:02

I min mailbox samma dag 2008-07-12 kl. 06:44, ligger ett upprört mail ifrån Dan Larsson, min fd klasskompis från åren vid Allmänna Läroverket i Malmberget, som det pompöst nog hette. Av tidpunkten på mailet att döma betyder det att Dan antingen, inte slängt sig i lopplådan än, men att det mycket väl kan tänkas att han vaknat med tuppen och slutligen fått den stora raschen efter att han läst ovanstående, som jag noterar var publicerat kl. 06.00.

Dan och jag har genom årens lopp behållit den gamla jargongen mellan varandra, så för mig är han alltjämt "Sylvard Larssons grabb" medan jag är "Landströms ohängda dotter" i hans sinnevärld. 44 år senare pågår alltså den sedan länge sporadiska kontakten, som det nu blir när man inte längre springer på varandra i varannat gathörn, som vi ännu gjorde när jag jobbade på tingsrätten och Dan var journalist på NSD i Gällivare.

När jag läser Dans mail kan jag förstå hans upprördhet. Vi gamla malmbergare förväntas vara timida och självutplånande och är man född malmbergare, blir man aldrig något annat, oavsett hur långt man än må bo därifrån. Det ÄR ett märkligt fenomen med oss malmbergare, alla skall kunna och tycks vilja pinka på oss från höger och vänster. Det är på något sätt "Jantelagen" i dess fulländning som gäller. Men varje människa kommer till en gräns där det bara kan få vara nog.

Jag gjorde helt enkelt så att jag skickade ett mail till "Sylvard Larssons grabb" och frågade om jag fick klippa in hans mail i en blogg. Han tyckte att det var väl ok.

Så här kommer det arla mailet i dess helhet:

I NSD Sports lördagsintervju är det Emelie Andersson från "Gällivare" som intervjuas.

Konstigt, hela tiden Gällivare. Samma sak under den pågående internationella turneringen i fotboll, intervjuer i medierna görs på en fotbollsplan där man ser gruvlavar i bakgrunden, ortsdatering för "vjun" är Gällivare, men är det ändå inte på Malmbergets IP den görs på..?

När jag är hemma och besöker mina föräldrar på Järnvägsgatan 3 i Malmberget ser jag nästan dagligen "golfaren" Emelie Andersson när hon har ärenden från hemmet på Köpmangatan, också det i Malmberget, torget. Jag ser även hennes mamma Marianne "Majsan" Rydström, fd elitspelare i handboll för Malmbergets AIF. Jag ser också hennes pappa Peter Andersson, fd alpin elitåkare, pappan "Lasse", drev firman Gruvprodukter en gång i tiden, visst låter det "malmbergst", gruva, handboll, herrlaget två gånger i Allsvenskan på sjuttiotalet. Hela familjen Andersson bor på Köpmangatan i Malmberget, fem kilometer från Gällivare.
 
Golfbanan Emelie spelat och tränat upp sig på ligger i Malmberget, där pappa Peter driver verksamhet. Gymnasieskolan som Emelie studerat på är Välkommaskolan i Malmberget, Gällivare kommuns enda gymnasieskola; där kom det, reportern hade klarat sig om han skrivit Gve kommun; icke, "Gällivare" krediteras åter till nackdel för Malmberget.

Gropen går inte att placera i Gällivare, vilket den gärna får göra för oss genuina malmbergare som värnar om det som finns kvar av ett samhälle som slaktats; knappt en enda affär finns kvar i samhället med nu cirka 7000 innevånare. Däremot gruvan i Malmberget, den som driver kommunen och därmed infrastrukturen. Och Gällivare kommun går också ut med devisen "Gällivare på G"; helsidor med hur bra det går i Gällivare ? inte ett ord finns med om Malmberget.
 
Glömde jag Aitik, Bolidens koppargruva, den gruvan ligger två mil öster om Gällivare, vid Liikavaara och Sakajärvi.

När det gäller att placera kändisar i Gällivare; cirka 18000 i Gällivare kommun skrattar åt skrivaren, "jasså en sån där igen", gällivareborna skrattar förnöjt, "kulleborna", lierade med malmbergarna, skakar på skallen, deras backhoppare är tack och lov ortsdaterade i Koskullskulle, samhället öster om Malmberget. Vars innevånare är luttrade, de ids inte ens reagera på felaktigheter om att Gällivare krediteras igen; snart så är Stig Järrel, Roffe Bengtsson, Berto Marklund, Bo Nilsson, Björn Erik Höijer med flera också placerade som genierna från Gällivare?

Eller går det?...tror inte det om man går till uppslagsböckerna?.. De finns?
Hälsningar: Danne Larsson, malmbergare som när han var bland annat på Expressen aldrig fick ortsdatera fel, skrev man från "Tjottaheiki" skulle den ortsdateringen stå.... inget annat..

Men när det gäller Gällivare, kanske sprider farsoten sig till (Hono)Luleå, verksamheten i Boden ortsdateras i Luleå, då tar det hus i hel...

PS. nu gör jag, Gun, ett eget tillägg som avslutning på "Sylvard Larssons grabbs" morgonmail= teknisse på NSD tror jag borde förbarma sig över bloggens utseende. Trevligt ser det onekligen inte ut i texten, eller? Men så är jag också malmbergare i själ och hjärta. DS.

Samer, askspridning , Sverigedemokrater, hybris


- den 12 juli 2008, kl 22:26

Jag har varit bortrest ett par dagar och därför inte sett debatte," som är en följd av min blogg. Eftersom nu själva bloggen har en beklaglig ordbegränsning när det gäller kommentarer, från ömse håll, väljer jag att skriva en ny blogg med tanke på det som anförts.

Rent tekniskt är det totalt omöjligt att ens förstå vart det kan finnas döda människor, det faller på sin orimlighet och på den punkten är jag orubblig. Jag är också fortfarande benägen att tro att det handlar om helt andra saker än just själva askspridningen. Det handlar inte om sådana mängder, att det skulle kunna innebära några egentliga problem och för det fall att det skulle bli det, går det rent tekniskt att ordna minneslunder eller områden även i fjällvärlden. Finns viljan, finns också möjligheterna.

Jag tänker gjuta olja på vågorna, men antagligen kommer det att innebära, att jag samtidigt kommer att kasta in nästa brandfackla.

Ett parti, eller partimänniskor som uppger sig förespråka "demokrati", som anför dylika uttalanden undrar jag i mitt stilla sinne: Vad är det för slags "demokrati" de förespråkar, som inte tillåter andras åsikter att finnas, dvs. i det här fallet Sverigedemokraternas. Vad jag erfarit har de på rent lagenligt sätt nu tagit sig till förnyade höjder, oavsett vad var och en må tänka eller tycka om deras eller någon annans politik.

Den som kan sin historia, vet också att svenskarna under kriget varit tämligen nazistvänliga. Det pågick en allmän och accepterad förföljelse av människor och vi hade också arbetsläger i det här landet för dem med en viss sorts åsiktsyttring och vi har fört och för fortfarande regelrätta register. Eftersom jag nu är konstintresserad skall jag ge ett typiskt exempel på hur och vad som kunde ske under denna tidsperiod i Sverige. Den som inte förstått vad denna kovändning helt plötsligt handlar om, bör läsa på Isaac Grünewalds biografi och Sigrid Hjerténs sorgsamma historia. De är en nutidshistoria ur många perspektiv.

Den rasbiologi som Hitler använde sig av var också sprungen ur den svenska myllan. Jag innehar Nordisk Familjebok från 1951 dvs. encyklopedi och konversationslexikon, där står en hel del tänkvärt att läsa om just samer dvs. om den svenska rasforskningen, som är en rätt halsbrytande läsning och även en förlängd kurs i nutidshistoria. Vi har duktigt slagit ihjäl samer därför att de inte delat våra "svenska" åsikter om saker och ting. Det ligger fortfarande bl.a. en massa kranier på olika institutioner. Det är inte bara samer som varit föremål för dylika suspekta saker. Likväl fortsätter vi att gräva upp likdelar och t.o.m. förevisa dem i museer, kyrkor etc. jorden runt.

Jag tror knappast jag behöver fortsätta för att vem som helst skall kunna förstå min åsikt om det hela. Jag finner det totalt obegripligt, att hålla på att gräva upp döda människor! Den som vill stå "lik" skall själv ha bestämt det, i annat fall är det totalt oetiskt i mina ögon. Detsamma gäller likplundringen som är väldigt omfattande och fredas med att det är någon form av räddande av kulturarv!?

Jag har också kunnat följa den uppblossande och tillika rätt hätska debatten om kväner kontra samer och har även där naturligtvis gjort mig en egen uppfattning, eftersom jag också är inläst på vad bl.a. den gode Tacitus skrivit i ämnet.

Eftersom jag nu är född 1951 har jag hunnit med att själv uppleva motsättningarna på ort och ställe och den något bekymmersamma problematiken sett ur två olika perspektiv. Men även exploateringen, som varit i samband med vattenkraften. Mina insikter från mitt arbete vid tingsrättens IM har gjort, att jag tycker mig fått se en annan bild av Sverige, än den som undsluppit mina egna duktiga historielärare/rinnor från skoltiden, där det i mångt och mycket antingen varit svart eller vitt.

Den dogmskolan fortsätter dessvärre i dess ursprungliga form, man sätter hellre upp vilken åsikt man skall ha, än att sakligt diskutera saker och ting. Jag kan inte ens påminna mig om att man i min egen historieundervisning från skoltiden, ens satte fokus på de förödande krigsskadestånd efter första världskrigets slut, som också blev anledningen till ett andra världskrig och att saker och ting kunde få den utveckling som den trots allt fick. Vi människor har mao lite svårt att se orsak- och verkansammanhangen och vi tycker uppenbarligen om att slå varandra i huvudet, än att grundligt granska saker och ting och dra lärdom av tidigare sorgesam utveckling i människans historia.


Jag lika lite som någon annan står i något specialförbund med Gud, eller det som anses vara Gud. Däremot är jag fullt övertygad om att människan är betydligt större än hon själv förstår och borde därför handla därefter.
Jag bjuder nu alla en sekvens ur något tänkvärt, som vi alla borde dra lärdom ur oavsett etnisk tillhörighet http://www.youtube.com/watch?v=bKrTuAWlugY

Vanlig husmanskost en bristvara i Sverige?

- den 12 juli 2008, kl 22:00

förstora
De mest märkliga saker kan hända när man minst anar det.

Vi hade i vår resa kommit fram till det väldigt idylliska Nora. En stad som i mångt och mycket påminner om gamla försvunna Malmbergets utseende, med de små trähusen, de små affärerna och miljön.

"Så liten stad, så mycket smak". Orden är Anna Maria Lenngrens, författarinnan som bättre än någon annan har sammanfattat vad Nora står för. Det är svårt att förklara exakt vad hon menade. Smak är inte bara sådant man ser. Det sitter lika mycket i miljön, i stadens atmosfär.

Atmosfär är i mångt och mycket en känsla. Den måste upplevas för att förstås. Nora har en unik kulturmiljö med bebyggelsen av 1700- och 1800-tals hus, kullerstensgatorna, de tidstypiska gårdarna, de gammeldags affärsskyltarna och massor av små små detaljer som förstärker stadens karaktär.

Vi hade kommit underfund med att vi ville ha vanlig husmanskost till lunch.
Fanns det något sådant månntro i Nora?

Jag kunde läsa mig till att tidens tand inte ändrat på hemgjord glass. För dagen i tre olika smaker och så naturligtvis Norakaffe. Allt serverades fortfarande i samma anda, sedan början av 1900-talet. Gott lät det onekligen men långt ifrån husmanskost.

Därför blev jag stående framför en meny som stod uppställd ute på trottoaren. Vanlig pytt i panna har aldrig attraherat mig, om den inte varit hemlagad och jag tror inte detta alternativ på menyn skulle ha blivit till det bättre. Dock måste jag tillstå att denna variant dock väckte en del funderingar hos mig, om den rättens innehåll, tillblivelse och utseende. Det kanske var detta som Anna Maria Lenngrens så kryptiskt hade menat.
Vi valde dock att traska vidare till stadshotellet, där fick vi höra att det var pepparrotskött, som fanns till lunch under genren husmanskost. Oh....nej, jag vågar inte ens gissa mig till hur pepparrotskött stavas till i Nora...
Jag undrade när vi satt där på stadshotellets uteterrass i solskenet bland korpfåglarna, som intelligent plockade ut hela glaset med tandpetare, en efter en vid grannbordet, hur gamla VM:s Matsalar i Malmberget skulle ha salufört sin husmanskost anno 2008. På samma sätt som i Nora för att ge ett nytt och pittoreskt inslag i tidens utsvävande anda.

Kunde det rent av vara så att nutidens Nora hade inspirerats av deckardrottningen Maria Langs anda, som också är ett huvudinslag i staden Nora? Vad och vem var nedskuren i pytten?

Ja, jag undrade verkligen VAD hade Björn Erik Höjer kontrat med i Malmberget månntro, han med sina "djävulens kalsonger."
Om Björn Erik Höjer kunde jämföras med Anna Maria Lenngren, vem hade då kunnat svara upp till Maria Lang? Stig Järrel? Roffe Bengtsson? Eller hade det rent av blivit en kackafonia av Bo Nilsson.

Men VAD hade det stått på menyn över husmanskost i gamla Malmberget om Malmberget hade haft kvar sina fornstora glansdagar.


Några konkreta förslag, vad skulle den rätten hetat och vad hade ingått? Knappast samma sak som i Noras variant av "pytt i panna" eller som det nu stod "pitt i panna", i ett enda långt ringlande ord, som trillade glatt runt i våra munnar.

måndag 7 juli 2008

Samer vill inte att aska efter avlidna sprids...

- den 6 juli 2008, kl 18:03

FAKTA: spridning av aska efter avliden: Ansökan om att strö ut aska efter avliden behandlas enligt 30 § begravningsförordningen, 1990:1147.
Ansökan kan inte ske i förväg, personen måste vara avliden.Länsstyrelsen i det län där askan ska bli utströdd prövar ansökan. Det finns ingen särskild blankett, men en ansökan ska innehålla sökandens namn, adress, telefonnummer samt vem ansökan avser.Ansökan ska åtföljas av kartskiss för gravsättning på annan plats än begravningsplats, dödsfallsintyg samt kremeringsintyg.

Lämpliga platser-hav, sjöar, älvar och stora vattendrag (länsstyrelsen beslutar).-fjäll (berörd sameby kontaktas innan ett eventuellt tillstånd beviljas av länsstyrelsen).


Källa: Länsstyrelsen

"Det har blivit ett arbetsmiljöproblem för oss. Vi tycker att det är obehagligt att vistas och trampa omkring där någon begravts", säger Tomas Nejne, ordförande i Vilhelmina södra sameby. Samebyn tycker att länsstyrelsen allt för lättvindigt säger ja till spridning av aska i områden som de definierar som sitt kulturområde. Därför överklagar de länsstyrelsen i Västerbottens senaste beslut, som innebär att ytterligare två avlidna får sin aska spridd över fjällen.


Jag sitter och läser tidningen på spårvagnen och sänker sakta ner tidningen och ser ut genom spårvagnsfönstret och tänker:

Men HUR i fridens dar tänker de där samerna? Själv kan jag av rent praktiska skäl inte besöka Malmbergets kyrkogård utan går in i Domkyrkan. Det är den kyrkan vi tillhört vid flytten till Göteborg. Där tänder jag regelbundet ljus för de mina istället, sitter ner på bänken och är dem nära i tankarna, på väg mellan här och där. Men så fort jag bara sätter ner mina fötter på Domkyrkoplan, stiger jag rakt över döda människor! Det hänger t.o.m. en skylt på själva Domkyrkans vägg på baksidan, där står klart och tydligt att på hela området vilar ca 200 000 döda människor. Det har en gång i tiden varit en kyrkogård. Det har varit mycket på den planen tidigare, där har man dessutom haft exercis på den tiden när krigsmakten fanns i de krokarna! Man har alltså gjort "avdelning framåt marsch! & HALT! ", över de döda.


Räknar man hur många döda människor som dött sedan tidernas begynnelse, kommer man upp i sådana tal att det är helt omöjligt att ens räkna ut det! Det blir alltså helt omöjligt att veta vart det egentligen finns döda människor.

Jag vet en klok man som skrev något som satt sig i mitt huvud. Det är 20 år sedan jag läste det, men där stod kort och gott "jorden kräver sina döda", vi ingår i ett längre perspektiv i själva kretsloppet.

Jag har en värdering av vad människokroppen var värd utifrån dess kemiska sammansättningen år 1991, priset låg på 10:-. New York Times beräknade vid samma tidpunkt att den genomsnittliga kroppen var värd mer än en miljon kronor. Tiderna har förändras. Vad den är värd idag, har jag ingen aning om. Men med tanke på det ökade behovet av organ och vävnadstransplantation torde det röra sig om betydligt mer.

Dessutom borde de kverulerande samerna upplysas om att det som återfinns på vår jord återfinner man också i oss själva.

De här ämnena består vi av och procentsatsen som står efteråt är beräknat på kroppsvikten:
Vatten 61,8%,
protein 16,6%,
fett 14,9%,
kväve 3,3 %,
kalcium 1,81%,
fosfor 1,19%,
kalium 0,24 %,
natrium 0,17 %,
magnesium 0,041%,
järn 0,0075%,
zink 0,0028%,
koppar 0,00014%
och övrigt 0,2 %.

Tänk på det nästa gång du känner dig helt värdlös...

Bakom vår husknut ligger äldste sonens hund begraven, dvs. askan av det som blev kvar av honom sedan hade kremerats. Ovanför honom växer nu ett stort fång vita vackra dagliljor. De tycks trivas med Luddes närvaro. Själv hoppas jag att man den dagen jag kastar in handduken kommit fram till den nya mer miljövänliga metoden, att man fryses ner, skakas sönder till ungefär samma format som vid bränning, jordas lika grunt som Ludde blev och kanske kan en vacker ek växa upp med mig som näring. Ek är min farmors flicknamn som jag och dottern tagit oss.

Jag minns när en av mina älsklingsfarbröder dog. Han ville gärna få sin aska spriden i Laholmsbukten ute till havs. Han älskade att vara i det "Landströmska sommarpalatset" som vi skämtsamt kallar den lilla badstugan, som ligger nere vid stranden i Laholmsbukten. Jag förstår honom det är ett ställe där själen hinner ikapp tillvaron. Men så blev det aldrig, min kusin tordes inte trotsa "bestämmarna". Jag tyckte att vi kunde väl ta hans aska, hyra en båt och fara ut en bit till havs utan för Laholmsbukten och tippa askan över bord. Det hade varken varit till eller från. Nu ligger han istället i en minneslund i Katrineholm. Jag vet inte om det är bättre. Det känns inte så.

lördag 5 juli 2008

Hasse Holmström och jag. De sista fria rymmarna!

- den 5 juli 2008, kl 00:01

Sommaren har onekligen återvänt med stormsteg, men länge såg det ut som om t.o.m de asiatiska bladgrönsakerna, stod där i grönsakslandet och tvekade om att våga sig fram. Trots att de växer där hela vinterhalvåret. Egentligen är alla bladgrönsaker som bäst nu, innan de hinner dra iväg så mycket på höjden. Men alla tomatplantor ser eländiga ut, liksom alla varianter av Basilika. De gillar verkligen inte kyla. Jag kan förstå dem, det gör inte jag heller. Jag tvekar också att bege mig ut i kylan och jag inser, att jag skulle frysa ihjäl på stört, om jag skulle flytta tillbaka till Malmberget.

Förresten vart skulle jag bo där? Hänga i en luftballong över gropen? Jag noterade också att persiljan hade flyttat ut från kryddlandet igen. Den är ständigt på rymmen. Jag har börjat inse problemet med att ha en ständig rymmare, det gäller att hitta reda på vart den finns någonstans och sedan återbörda den igen.

Jag har varit en professionell rymmare, när jag var liten och ränderna finns kvar. Sista gången jag rymde, eller rättare sagt skulle rymma, var jag 12 år och skulle rymma med cirkusen. Jag hade bestämt mig för att jag ville lära mig att gå på lina, inte bara på järnstängerna till staketet runt Centralskolan. Det var skralt om stänger att balansera på i Malmberget, därför hägrade cirkustältets linor uppe i luften. Jag hade hjälpt till under de dagar cirkusen var i Malmberget och jag hade också fått testa att gå på lina, när de tränade, fast på låg höjd.

Jag har som vuxen funderat, hur i jisses namn kunde de bara ta med en snorunge, så där utan vidare utan att fråga något. Eller trodde de att jag var äldre än jag var? Men min karriär som "cirkusprinsessa" den blev kortvarig. Jag åkte med från Malmberget till Gällivare, steg ur vid Malmbergsbacken och tog mig hem igen. Jag kände när vi började närma oss Folket Park, att mina cirkusdrömmar nog hade varit smått överdrivna, efter att ha suttit inklämd i baksätet med två pladdrande cirkusarbetare, med rekorderlig armsvett. Ja, armsvett var nog bara förnamnet.

De hade dessutom ideligen sträckte sina svettiga armhålor rakt över ansiktet på mig, när de skulle utbyta saker med varandra där de satt och åt. De ville dela med sig av sin mat till mig, men jag tackade vänligt bestämt nej, trots ett väldigt trugande. Kan fortfarande känna lukten av den korven i näsan.

Men som liten var det en annan kaliber på mina rymningar. Min mamma och pappa hade fäst en lapp i kapuschongen på mig, där det stod vad jag hette och vart man kunde ringa om någon hittade mig ensam någonstans. Jag blev aldrig riktigt klok på varför de var så himla upprörda över att jag tog mig en liten tur på egen hand. Det var spirituella ställen jag uppsökte. Alla var dessutom jätteglada när jag kom inklivandes.

Många, många gånger begav jag och min bästis Hasse Holmström oss ut på långa promenader. Vi kunde stå i evigheter och fantisera utanför Slöjd-Anders, Lalanders osv.

Slöjd-Anders ja. Jag kommer ihåg min systerson Lennart. När han var liten brukade jag fråga honom om han kunde se "Slöjd-Anders somhängeropp(h)inkaritaket". Det brukade hänga hinkar i taket.

Lennart han stod och stirrade rakt in i skyltfönstret med gapande mun och påstod att han inte såg någon Slöjd-Anders, som hängde och pinkade i taket. Humor? Nja, men liiiite roligt allt, att han varje gång gick på det! Men hela Slöjd-Anders affär var verkligen en totalupplevelse och det var Lennart också. Det är han fortfarande! Han fyller förresten 44 år idag, så han är inte precis liten längre.

Men det var ett ställe som satte myror i huvudet på mig, när jag var liten rymmare. Det var när jag kom till Nanna Pärnis Bageri, som låg i de röda husen på Bergmansgatan, där det nu finns gula hyreshus. Alldeles i närheten låg Konsum 6:an, dvs alldeles i början på Smedjebacken.

Tant Nanna hon välkomnade mig glatt med ett:

- Nej, men så trevligt är det inte lilla Gun som kommer här, alldeles ensam?

Sedan hissade hon upp mig på disken, hämtade ett glas saft och en nybakt bulle och bad mig sitta kvar, hon hade ett samtal hon måste ringa först. Sedan försvann hon in bakom disken, drog igen dörren efter sig och efter ett kort slag var hon tillbaka och pratade glatt med mig.

Strax därefter dök mamma alltid upp. Jag kunde aldrig begripa hur det kom sig, att mamma alltid råkade komma förbi när jag var i tant Nannas Bageri. Idag tror jag mig däremot bestämt veta hur det hela gick till. Jag hade närt en tjallare vid min barm! En ömsint tjallare, skall jag väl tillägga.
Ett till favoritställe var definitivt Petterssons Väskaffär efter Gällivarevägen. Underbara människor var de också och strålande glada var de när jag kom inklivande i affären. Därför att alltid när jag kom in genom dörren ropade farbror Pettersson på sin fru och bad henne komma in i affären och titta vilken överraskning som fanns i affären. Deras lägenhet låg bakom affären.

Det var fö farbror Pettersson som kom smygandes med min första tvåhjuling kvällen innan jag skulle fylla år. Jag hörde hans röst och undrade varför han kom på så sent besök, jag hade varit på väg att somna när han kommit. Sanningen var inte det jag fick veta, utan en "vit lögn", det skulle ju bli en överraskning till födelsedagen.

Ja, det var en bänglig cykel farbror Pettersson hade kommit dragandes med den där kvällen. Den förorsakade mig två inslagna mjölktänder, diverse blödande sår på knän, händer och ansikte och ett rekorderligt näsblod. Naturligtvis hade även byxknäna gått sönder, när den envisa cykeln inte ville stanna i backen nedför Grevgatan, hur jag än försökte att bromsa. Jag hade slagit mig halvt fördärvad och grät i högan sky, när min moster Alice kom springande för att plocka upp mig. Men det var inte så mycket för det egna prekära tillståndet jag grät. Jag hade tappat två skruvar till cykeln och det var när jag inte hittade dem, som det blev klart för hela kvarteret, att en mistlur hade kört igång.


När jag var inlagd på Gällivare lasarettet en längre tid, fick jag en hel bondgård av Petterssons. Alla djur och staket etc. var gjorda i någon form av hårdplast. De sålde inte bara väskor i den affären, utan det var cyklar och lite annat smått och gott. Det som jag minns bäst ifrån den affären förutom hur det såg ut, var lukten av cykeldäck och läder från väskorna. Den bondgården som jag fick av Petterssons, den blev min räddning ur den mördande lasarettstristessen.

Jag och en sameflicka vars föräldrar var uppe till fjälls så där års delade sal med en massa andra barn. Men de andra barnen kom och gick och vi två låg länge kvar och blev på så sätt helt hänvisade till varandra. Den här sameflickans föräldrar de var renskötande på heltid, så det var inte ens tal om att de skulle kunna besöka henne. Hon var helt hänvisad till lasarettspersonalen, mig och mina föräldrar.

Men just det här förhållandet tror jag smälte sjuksystrarna, därför att vi fick faktiskt hålla till i min säng och leka med bondgården. Dvs. om det var de snälla systrarna som var i tjänst. Var det sjuksystern med ett mun som ett rakt streck och en militant hållning, var det inte ens förhandlingsbart! Det var stränga regler då, man fick absolut inte stiga ur sjukhussängen.

En svår regel att uppfylla med så mycket spring i benen. Hon med munnen som ett streck, hon hämtade mig gång efter annan i lekrummet dit jag olovandes tagit mig. De hade så roliga leksaker där och jag minns många av dem fortfarande hur det såg ut och innehållet i lekrummet. DET lekrummet var ett barns paradis.

Därför minns jag också hur jag blev ertappad och bortförd just när jag hade det som allra roligast. Jag kommer så väl ihåg känslan av att hänga där i ena armen, som en trasdocka i luften och mer eller dingla och möjligen nå med tåspetsarna mellan varven i golvet. Munstrecket hon kunde verkligen konsten att koppla järngrepp. Mina fingrarna var helt blodlösa, när jag väl var framsläpad till sängen i min och Saras sal. Så blev jag ikastad i sängen med en duns och täcket stadigt paketerad runt madrassen.

Jag kan fortfarande känna känslan av total fångenskap, en tvångströja, tror jag måste ha varit skön i jämförelse med detta öde. Jag tror att alla små ryska nyfödda måste känna sig så, när de blir paketerade. De slutar gråta på stört så fort de blivit paketerade och jag kan intyga, att gråta det är det sista man ens skulle komma på tanken att göra! DEN råttfällan man blev paketerad i, den tog det t.o.m. en bra stund för fröken" Houdini-"Landström, att ta sig ur och det vill inte säga lite.

När jag långt senare i livet låg inne, (tja låg och låg, man fick sitta på en pinnstol ett par dygn) med min äldste son Jan på gamla lasarettet, upptäckte jag att det var samma leksaker som fortfarande var kvar i lekrummet. De hade t.o.m. fortfarande kvar de stora roliga akvarierna på barnavdelningen, men munstrecket såg jag inte en skymt av. Det var väl tur det, eftersom det senare i Jans liv skulle visa sig, att han hade "ärvt" ett och annat munstreck ur mitt liv, men det är en helt annan historia.

Jag har tänkt många gånger på den här sameflickan Sara och jag minns hur jobbigt hon hade det. Hon måste ha känt sig totalt övergiven. Det fick till följd att jag gav henne den docka jag också fick av Petterssons vid ett senare tillfälle. Jag var helt häpen över hur glad hon blev över den docka. Man kan bli häpen över en dylik reaktion, när man själv dittills i sitt liv bara haft en killkompis att leka med. Dockor var liksom inte förstahandsvalet i mina och Hasses lekar.

Dock minns jag ett inslag av just dockor. De hade blivit placerade vid matbordet, därför att det vankades käk för dockorna. Det var jag och Hasse som var kock. Vi rensade fiskarna med min lilla lappkniv (en souvenirkniv) på träskärbrädan, det var inte helt lätt skall jag säga, eftersom kniven var tämligen slö. Men det var passande storlek på kniven i förhållande till fiskarna. Sedan smörstekte vi min systers akvariefiskar, antagligen på högsta temperatur av oset att döma. Jag minns också att det var väldigt varmt och vi fick köra med dubbla grytlappar. Men vi insåg rätt snart att något hade gått snett, när det färdiga resultatet bara var ett par svarta, rykande, små kolbitar, som låg där i stekpannan helt fastbrända. Guppys gör sig inte smörstekta i gjutjärnsstekpanna kan jag säga.

Tja, någon likhet med Jamie Olivers, "den nakne kockens", kokkonster hade vi nog inte, däremot var vi nog lika DAMPig som han är! Vi måste ha varit hela bokstavsskogens ursprung och uppkomst. Vi, de sista fria rymmarna!