tisdag 30 juni 2009

Pirat Baydomarens jävsfråga.


- den 30 juni 2009, kl 20:08


Under tiden vi var bortresta kom utslaget från hovrätten, om att tingsrättsdomaren Tomas Norström, inte ansågs som jävig i Pirat Bayrättegången.

Domen av den breda allmänheten, den blev dock något helt annat än hovrättens. Det här har skadat tilltron till svenska rättsväsendet mer än något annat och jag kan bara tänka mig vad detta på sikt kommer att leda till.

Det finns också annat som talar för, att det här var det allra sämsta tänkbara, man överhuvudtaget kunde ha kommit fram till i hovrätten. Det innebär att tingsrätternas egna arbetsgivare, dvs. Domstolsverkets direktiv vad gäller vad en domare får och inte får, har negligerats fullständigt av hovrätten! Ett beslut som verkligen känns helt märkligt och faktiskt helt overkligt.

När det dessutom finns fullt jämförbara jävsmål både i Sverige och i EU, blir faktiskt hovrättens beslut inte så lite "ryggdunk i de egna leden" och det främjar sannerligen inte allmänhetens tilltro till rättsväsendet!

Detta måste bli "årets tummen ner" och låt oss för guds skull inte få fler uppvisningar av denna kaliber!

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1814881&BroadcastDate=&IsBlock

Legender, militärer och andra funderingar.

- den 30 juni 2009, kl 10:45


I Selma Lagerlöfs "Luciadagens legend" berättas om fru Rangela. Jag antar att det var Selma Lagerlöfs farmor, som berättade även denna legend för henne.

Fru Rangela, den rika och giriga kvinnan, som ägde Edsholms borg i Grums förmodar man. Fru Rangela hon hade en brorsdotter, som hette Lucia.

För att göra en lång historia kort, så var Lucia gift med den rike knösen Eskil på Börtsholm. När Eskil var bortrest fick Lucia reda på att det var hungersnöd i östra och nordöstra stranden av Vänern. Hon packade därför pråmar och skutor fulla med förnödenheter och seglade över Vänern för att hjälpa de nödställda. Lucia kom med mat till de fattiga, "med ljus i en mörk tid och strax före jul". Sedan att man i Kristinehamn, haft som tradition att lägga allmosor till de behövande i en lusask, Lucias ask, förstärker väl teorin en smula.

Jag undrade därför om "hushänget" trodde på, att jag också skulle skaffa mig en lusask och starta en insamling bland knösarna, som drog fotsulorna omkring där på stranden. En del av dem såg ut att behöva befrias från en och annan sedel!

Kristinehamns skärgård är rätt vacker. Inte nog med det, den är också vida berömd utanför landet. Liksom lilla Selma var och kanske rent av fortfarande är? Medan jag betvivlar att någon större mängd människor i Sverige känner till varför just den platsen: Kristinehamns skärgård, är så himla berömd.

Saken är den att där står en unik Picassostaty. Ful som stryk kan jag tycka och svårt att med den vildaste fantasi ens gissa sig till vad den skall föreställa. En rak påle upp i vädret, med två flärpar åt två håll, långt däruppe. Men märkvärdigt skall det ju vara med tanke på upphovsmannen och därför skall man, som sig bör, lägga pannan i minst 30 djupa veck och sucka av hänförelse över skapelsen och tycka något skarpsinnigt!

Alla är inte hänförda över Picasso. Men jag skall inte "gola" om vad min dotter egentligen sa, om lille Pablo, när vi besökte Picassomuseet i Barcelonas gamla gränder. Dessförinnan hade vi sett ett otal Picassoalster både på hemmaplan och ute i Europa och måttet blev väl bara helt enkelt rågat, eftersom det här var mannen, som uppenbarligen hade svårt att färdigställa en målning, byta objekt och tillråga på allt, hade en något "märklig" kvinnosyn. Den fnysningen, som hon uppbringade går sannerligen inte av för hackor. Sedan försvann hon som en raket in i nästa rum. Den fnysningen måste ha legat någonstans på skalan "styv kuling", som dessutom hade föregåtts av hennes utlåtande, som varit helt i klass med fnysningen!

Så smidigt över till en annan karl, som också gör skulpturer, dock på sin högst privata tid:

"Hushänget." Han blir alltid som alla andra karlar, när de får något "nostalgiskt i blicken", som de nu får när de talar om en gammal bil de haft, en gammal kärlek (ni vet "nr 1", åtföljt av en lååång och ljudlig suck ) och lumpartiden.

Det var i Kristinehamn han gjorde lumpen, gu´ bevars!

Förfasad blir han varje gång, över att de tagit bort vaktkurerna och portalen in till det nedlagda regementet. Det kan jag ju i och för sig förstå. Men det är ju knappast någon nyhet varje gång! Men en sak har han helt rätt i varje gång: Jag tror också på bevarandet av byggnadskultur, även om det gäller kultur i form av "ärtsoppa, beväring och svettiga gamla militärstrumpor". Eftersom jag nu sett den tidigare infarten kan jag inte annat än tycka, att det var oerhört sorgligt att man bara rev den.

I övrigt blev det som vanligt.

När tjatet inte ville upphöra kunde jag i vanlig ordning trösta honom med, att det finns ju i alla fall en minnessten, stor som ett åbäke, där de militära eskapaderna minsann är memorerade på. Tja, visserligen med den lilla petitessen, att nu var det inte så att "hushänget" varit född då när det begav sig. Men i alla fall.

Det här regementet hade sådana "guldstjärnor" på minnesstenen, som "tåget över Bält" på 1600-talet, Narva och en massa annan "ärtsoppehistoria". För att inte tala om deras ordspråk: "Cum Deo et victribus armis" dvs. "Med Gud och segrande vapen."

- Låter inte det pampigt, då heter jag nog Elvira, sa jag och klippte förföriskt med ögonen mot "hushänget".

Ett tag trodde jag nog, att jag hade lyckats flirta in mig igen på "nybörjarnivå". Men det var innan jag insåg, att det där drömmande i hans blick istället var riktat mot den fönsterruta, där han hade haft sitt enkla tjäll och "Markan" fanns också kvar, helt intakt, bara lite "upphottat". När jag insåg min rangordning undrade jag om det inte var som i alla 91:an Karlsson filmerna och serierna, någon tjusig dam, vid namn Elvira på marketenteriet vars gunst de slagits om?"

- Nä, inte det. Där fanns det bara en massa gamla kärringar! De var väl i 30 - 40 års åldern, suckade "hushänget" uppgivet.

- HA! sa jag, inte undra på att de slängt upp en sån´ där gatuskylt och placerat in dig i kröken på denna. De ville väl inte ge upp hoppet i första taget! (Se bilden).

Jag minns hur det var, när jag gick på läroverket. När lektionerna slutade vid 12-tiden på lördagen, satte jag mig på tåget till Boden, för att besöka mamma över dagen. Hon låg på "Garnis" under mina år på läroverket. Var och varannan lördagskväll, delade jag därför sista tåget tillbaka till Gällivare med bassarna. De hade en fyndig ramsa, som jag fortfarande minns:  

"Jag vet en plats på jorden, där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer".

Men jag ger mig katten på, att så här med handen i backspegeln, sitter de forna ungtupparna och har något drömmande i blicken, när de tänker på "lumpartiden" och hur tåget tuffade in på Gällivare station vid 22-tiden på lördagskvällen. "Det var tider det!" tänker de säkert och suckar ända ner ifrån fotknölarna.

Något som ett fruntimmer aldrig någonsin kommer att begripa sig på: vad det är för skillnad på militärtjänstgöring, eller att bara vara ute och tälta i största allmänhet?

Rätt vad det är, dyker det kanske upp "ett tältminne från Danmark" här i bloggen. Det är ett minne, som är fullt värdig vilken "göra-lumpen-historia" som helst.

måndag 29 juni 2009

Det var ett stort och udda gäng,

- den 29 juni 2009, kl 11:18


som satt där i uteserveringen, under de stora trädkronorna.

Det gick inte att ta miste på att det var ett gäng 08:or, det framgick av snacket och innehållet.

Jag satt och sörplade på mitt kaffe, samtidigt som jag försökte koncentrera mig på att skriva några vykort. Visserligen satt de flera bord bortifrån, men det var svårt att hålla isär tankarna, eftersom tre av dem tycktes ha en ständig inbyggd megafon i röstläget. Jag sneglade därför upp emot dem flera gånger och hann fundera på hur det kom sig att de verkade så välklädda trots sommarvärmen, som var tryckande trots att vi satt där under de stora trädkronorna där det fläktade något. En av männen hade en Teliaväst. Vad det stod på de andras självlysande västar såg jag inte, eftersom de inte satt med ryggarna emot mig.

"De kanske tillhör något vägbygge i närheten", tänkte jag. Medan mina blickar fastnade om och om igen på damerna i det stora sällskapet, en av dem såg ut som om hon var sprungen ur avloppsrören av klädseln att döma. Jag fick ingen ordning på tankarna, utan konstaterade bara att de hade en rätt märklig klädsel, med tanke på att de besökte Selmas Lagerlöfs Mårbacka. De skiljde sig markant emot det stora gänget norska busslast med turister, som hade ramlat in på herrgården och varit med på den guidade turen, som jag och "hushänget" fick haka på.

Jag och "hushänget" sneglade på klockan och beslöt oss för att bege oss tillbaka till komposthögen, som låg ute vid ängen. Där hade vi tidigare noterat att det låg en hel hög penséer, som de bara hade lagt i komposten, trots att de fortfarande inte gjort sitt för sommaren. Vi hade därför beslutat oss för att fråga om vi kunde få ta reda på dem, istället för att de bara skulle ligga där och dö till ingen glädje alls.

"Jodå, visst fick vi ta dem om vi ville ha dem, de hade rensats bort till förmån för den nya sommarplanteringen".

Jag svarade glatt: "Nu kommer jag att ha Selma i min trädgård. Jag hoppas att det är ett gott omen, 100 års jubileum och allt som det nu är, efter hon fick Nobelpriset. Penséerna tänker jag plantera tillsammans med alla de blåa violer och blåa penséer, som jag har under körsbärsträdet".

Det lät himla trevligt tyckte de och så pratade vi om det hela en liten stund.

När vi så åter stod där ute vid komposthögen på Mårbacka och plockade i alla blå penséer i de stora plastkassarna, som "hushänget" hade hämtat från bilen, skrattade vi gott åt hela "storyn" och undrade om de någonsin hade haft så märkliga besökare på Mårbacka, som stod och rotade runt i Selmas komposthög. Vi kom också fram till att det skulle nog Selma inte haft något emot, eftersom hon varit en kvinna med stort socialt patos under hela sin levnad och alltid hade gillat en bra berättelse!

På väg tillbaka till bilen gick vi vägen genom det stora lupinfältet. Lupinfält det är något magiskt över dem, de är som att betrakta de stora lavendelfälten i Frankrike. Det är något översinnligt över hela upplevelsen.

Jag och "hushänget" vi är aldrig några vanliga turister, utan vi söker oss ständigt utanför de vanliga turiststråken. Därför körde vi också den slingrande vägen mellan Mårbacka och Molkom, som är så smal att den inte ens har vägmarkering i mitten, eller några sidomarkeringar. Dessutom består den av ett evigt lapptäcke och fler gupp än man ens orkar räkna sig till. Vi bestämde oss för att de boende efter denna vägsträcka, hade nog inte tid att skriva några protestlistor till Vägverket, om att de måste fixa vägen.

Det är helt otroligt roligt, att upptäcka människors inneboende krafter, att finna nya sätt att kunna bo kvar på landet och hålla den levande. Det finns så mycken uppfinningsrikedom och de mest märkliga saker man kan finna, där man minst kan ana sig till det. Häpen blir man också i många fall!

Inte sällan kan man ana sig till att det finns starka viljor inom hembygdsföreningarna också runt om i landet. Men att det råder nya tider och influenser i Sverige, det råder det ingen tvekan om, därför att helt plötsligt hade det dykt upp både struts, alpacka etc. i inhägnader. Så även det inhemska: älgsafari och älghägn för hugade utländska turister. Det åks dressin, paddlas, fiskas och levs vildmarksliv, samtidigt som det odlas och man kan köpa närodlat, närproducerat. Hantverk och gamla tider som varit blir ett med nutiden på ett trevligt sätt. Sverige är ett underbart land att botanisera runt i!

Det är med en djup tacksamhet jag känner inför att Sverige än så länge har bönder, som både odlar och har djur. Det är deras förtjänst att det än så länge finns öppna landskap. Det syns med en gång när man kommer till någon landsända, där det helt och hållet håller på att växa igen och förfalla och där framtidstron saknas.

Värmland är en underbar blandning mellan djupa skogar och öppna landskap. Helt plötsligt när vi närmade oss en djup dalgång med en uppförsbacke, som var fullt jämförbart med Muorjevaarabackarna, sa jag till "hushänget": 

- Se upp, det står ett massa folk mitt på vägen.

När vi närmade oss det stora sällskapet på vägen, såg vi vilka det var. Det var 08:orna från Mårbacka, som var ute och cyklade efter "Sverigeleden"! De hade tagit en liten välbehövlig paus inför den långa sega uppförsbacken. Alltså fanns det en bra förklaring till deras udda klädsel. Sett från den synvinkeln blev den inte ens längre udda, utan väldigt smart, eftersom man lätt får syn på dessa arbetsvästar på ett helt annat sätt än vanliga kläder.

PS. Det som är roligt med dessa blommor, det är att de kan dyka upp på ett helt nytt och oväntat ställe, nästa år. DS.

torsdag 25 juni 2009

PO fällde NSD i Carolinfallet.

- den 25 juni 2009, kl 08:57


Ett beslut som jag känt, ju mer jag tänkt på det hela, ter sig rätt märkligt.

Hur jag än vridit och vänt på saken och försökt tänka mig in i det hela, känns det inte annat än ett väldigt märkligt beslut. Speciellt som PO själv hänvisat till bl.a. regel 15.

I regel 15 står det nämligen "Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges."

Om det inte anses av allmänintresse i det här fallet, är det svårt att överhuvudtaget kunna förstå, när det i så fall skulle kunna vara det. Ett ex. från PO:s sida vore nog faktiskt på sin plats. Det är dessutom väldigt svårt att bedöma det på annat sätt än, att här har det allmänpreventiva haft "förkörsrätt".

PO:s missar dessutom en väsentlig sak, rent teoretiskt sett hade det faktiskt kunnat vara så, att nya vittnen hade kunnat finnas till att bringa bevis till TA:s fördel. OM han nu verkligen hade "råkat" döda henne, borde det sannerligen varit i hans egenintresse, att söka efter så många vittnen som bara möjligt är, eller har jag missat något?

På sikt har det dessutom visat sig, att det funnits ett annat "egenintresse" för T A, att gömma undan så mycket som möjligt.

Den skada han själv tillfogat sin egen familj, kan knappast vara NSD:s ansvar, som PO i sitt beslut kommit fram till. Bland allmänheten lär man nog inte finna en enda normal människa, som ens skulle komma på en så förryckt tanke, som att på något sätt önska dem någon ytterligare skada, än de redan har fått genomlida pga. dådet. Det finns bara en enda med skuld här och det är TA själv. Till saken hör att det dessutom är TA själv genom sitt juridiska ombud, som anmält saken till PO.

PO har också haft åsikter om att NSD publicerat uppgiften om att TA försökt att ta sitt liv i häktet. Ytterligare ett ställningstagande, som ter sig märkligt med tanke på att just häktena kritiserats flitigt i media, därför att häktade personer tagit sina liv. Här har istället visats att det kanske inte alls brister så fruktansvärt, som media alltid gjort gällande. Jag undrar vad är god journalistik? Är det inte att vara nyanserad i sin rapportering? Eller finns några regler om att enbart rapportera "om pest och kolera"?

Den mediarapportering som dessutom skett kring hela fallet, där det t.o.m. funnits direktsändning från Gällivare och djupanalyser i TV av experter, gör att PO:s bedömning, sammantaget, känns något förunderlig.

Hela beslutet står att läsa på Pressombudsmannens hemsida http://www.po.se/Article.jsp?article=22022

onsdag 24 juni 2009

Boverkets delrapport nr 2 till Näringsdeparte...

- den 24 juni 2009, kl 11:11


Hela Boverkets delrapport är på 25 sidor. Hade den inte varit det hade jag klistrat in hela den. Men här är fler klipp ur den än som framgår i dagens reportage:
http://www.nsd.se/NYHETER/ARTIKEL.ASPX?ArticleID=4712067#forum

På sida 2 och 3 i Boverket rapport framgår:

Tydliggör verksamhetsutövarens ansvar för kulturvärdena

Trots kraven i miljöbalken har konsekvenserna för det allmänna intresse som kulturvärdena representerar inte beskrivits eller beaktats inom ramen för den miljöprövning som aktualiserats av LKABs ansökan om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken om tillstånd till befintlig och utökad verksamhet vid Malmberget/Vitåfors.

Vilka villkor som ska gälla med avseende på bl.a deformationer och sättningar uppsköts av miljödomstolen till senare behandling.

Inom ramen för den genomgång av regelverket som Boverket har utfört inför denna rapport har det inte varit möjligt att analysera i vilken mån verksamhetsutövarens ansvar att tillämpa hänsynskraven i 2§ miljöbalken avseende det allmänna intresse som riksintresset kulturmiljövård representerar, har förändrats genom den hittills genomförda miljöbedömningen. Eventuellt kan den frågan inte heller besvaras entydigt innan en överprövning har skett i Miljööverdomstolen.

Vad som gäller om frågan om kulturvärdena förbigås även i den resterande miljöbedömningen, har inte heller analyserats. Kan bristerna i
den genomförda MKBn tas till intäkt för att man ska slippa alla krav, eller har man ändå ett ansvar?

Vidare står i rapporten och är rent ut sagt bedrövligt, att man inte på något sätt från kommunens sida kommer ut till kommunmedborgarna vad hemlighetsmakeriet består av med tanke på situationen i övrigt. Var det bara det stora städinitiativet, som man kom fram till en överenskommelse om, kan jag inte låta bli att undra :

En dialog om flyttning av vissa byggnader har inletts mellan FAB och kommunen genom dess kulturförvaltning. Frågan kommer att behandlas vid ett möte mellan kommunledningen och LKAB 29/5.

Enligt Boverkets uppfattning utgör raderna av likadana arbetarbostäder från olika tidsperioder en väsentlig del av områdets kulturvärde. För att tillvarata det krävs det relativt omfattande husflyttningar.

På sida 10 fortsätter det:

Avslutningsvis vill Boverket påminna om Kulturminneslagens portalparagraf: Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas.

Lite längre ner på sidan 10:

Förutsättningar i Gällivare kommun
Organisatoriska resurser


Organisatoriskt är byggnadsnämnden i Gällivare inordnad i en gemensam nämnd för miljö-, bygg-, planerings- och hälsofrågor. Kommunen saknar helt egen anställd planerings- och arkitektkompetens. Bemanningsmässigt utgörs den del av Miljö- och byggkontoret som handlägger "byggnadsnämndfrågor" av två bygglovshandläggare samt en byggnadsinspektör. Stadsarkitektrollen upprätthålls av en konsult i Luleå på en 25% tjänst. Myndighetsbeslut rörande planer tas av en planarkitekt på samma konsultfirma i Luleå på en 33% tjänst. Planuppdrag läggs ut på konsulter som handlas upp från fall till fall. Fördjupningen av översiktsplanen avseende Gällivare, Malmberget och Koskullskulle utarbetades av WSP i Norrköping. Chefen för Miljö- och byggkontoret, som har en bakgrund som skoglig ekonom och arbetar mycket med exploateringsfrågor, slutar till sommaren för en annan tjänst. T.f. chef kommer från miljösidan. Det övergripande ansvaret för planeringsfrågor ligger dock på kommunledningen.

Bakgrunden till den nuvarande situationen ska sökas i fastighetskrisen under 80- och 90-talen då man rev 1100 lägenheter i Gällivare kommun. I det sammanhanget prioriterades inte tillgången till planeringsresurser och den dåvarande planeringsavdelningen avskaffades i mitten av 90-talet.
I samtal med enskilda politiker och tjänstemän har det uttryckts en frustration över hur man plötsligt hamnade i en akut planerarsituation utan någon förberedelsetid då man hade tid att bygga upp organisationen. "Vi kan få panik ibland." Flera uttryckte behovet av att skaffa sig en egen arkitekt- eller planerarkompetens, åtminstone för att jobba med den strategiska planeringen. Samtidigt skildrade man de svårigheter man hade att rekrytera personer med kompetents och yrkeserfarenhet till kommunen.

Alternativet att "lära upp" nyutexaminerade, som enbart utnyttjade kommunen som en språngbräda, ansåg man sig inte ha resurser till.
Behov av ytterligare planerings- och utredningsinsatser
I utställningsversionen av fördjupningen av översiktsplanen identifierades följande behov av fördjupade studier, program och detaljplaner:

· Grönplan inom tätortsområdena upprättas
· Hydrologisk utredning utförs
· Dagvattenpolicy upprättas
· Centrala Gällivare - förslag på utveckling, gestaltning, förtätning mm
· Området mellan Norska vägen och Vassaraträsk (SJ-området)
· Koskullskulle - utveckling, gestaltning och förtätning mm
· Malmheden - planprogram upprättas
· Vuoskonjärvi industriområde - utveckling, gestaltning och förtätning
· Strategi kring Malmberget utifrån gruvans möjliga utbredningar - planprogram upprättas
· Dundrets utbyggnad
· Nya bebyggelseområden - Vassaraträsk, Nuolajärvi, Nunisvaara
· Förtätningsområden
· Trafikutredningar östra och västra Malmberget, Koskullskulle, Gällivare m.m.
· Kulturminnesvård - flytt av kulturhistorisk bebyggelse och placering
· Rennäring - påverkan på rennäringen i fortsatt fördjupad planering
· GC-vägutredning
· Fördjupad studie av skoterleder genomförs

Därtill finns det behov av att uppdatera den kommunövergripande översiktsplanen bl a med avseende på gruvnäringen och vindkraften, bl a har Dundret av Energimyndigheten angetts som av riksintresse för vindkraft.
Listan skulle utan problem kunna fyllas på med ytterligare angelägna utredningsuppdrag. T ex rörande olika genomförandefrågor och hur ska det landskap gruvan en gång lämnar efter sig utformas för att bli en positiv tillgång?

Hur planera med ständigt föränderliga förutsättningar?

Förutom den sydvästligaste delen av Gällivare ligger hela Gällivare-Malmberget inom område av riksintresse för värdefulla ämnen. I sydväst begränsas utbyggnadsmöjligheterna av Dundret, som är såväl naturreservat som Natura 2000-område och samtidigt riksintresse för det
rörliga friluftslivet. I öster begränsar flygplatsen och dess bullerzoner utbyggnadsmöjligheterna. Detta tillsammans med andra begränsningar gör det svårt att se hur samhällsomvandlingen ska kunna genomföras utan att områden som är utpekade som riksintresse för värdefulla ämnen berörs.
En sammanställning av de olika riksintressena och Natura 2000-områdena ger en bild av den komplicerade planeringssituationen i Gällivare-Malmberget. På kartan har inte bullerzonen kring flygplatsen markerats. (bild)

I samtal med enskilda politiker och tjänstemän uttrycktes en frustration över bristen på långsiktiga planeringsförutsättningar. Det handlar dels om vilka områden som kommer att tas i anspråk för gruvverksamhet och dels när de behöver tas i anspråk. Situationen kan belysas av ett par citat:

"Provborrningar sker i den takt man bryter. Planeringshorisonten är aldrig längre än 10 år - dvs den tid en brytningsnivå varar."

"Framförhållning - hur får man det med 5-6 malmkroppar med öar emellan?"

---------------

Här slutar jag urklippet ur Boverkets delrapport. Därför att det sistnämnda säger allt. Precis allt: "Framförhållning - hur får man det med 5-6 malmkroppar med öar emellan?"

Den förra rapporten från Boverket gick sannerligen inte heller av för hackor!

Det kom ett inlägg för några dagar sedan i ett reportage, om att man borde förflytta allt bort mot Sikträskhållet med utsikt över Dundret och det kanske lät huvudstupa för många. Men sanning att säga är det faktiskt det enda stället som ser ut att vara fredat. Överallt annat är det "av riksintresse", förutom foten av Dundret, men där lär inte alla rymmas och Aitiks enorma slamdammar närmar sig med stormsteg!!! Tar man sig en titt på Gula Sidornas flygfoton över området, vilka flygfoton inte torde vara "up to date", blir man mörkrädd.

Hur mycket gift bor människorna runt omkring sig, egentligen?

Kommunalrådet gick ut med en begäran till regeringen om drogproblematiken här i våras. Jag kunde inte annat än sitta här och se ut som en byfåne i nyllet. Hade det inte varit precis lika angeläget att han hade lagt till en rad:

"Vi skattebetalare i Gällivare kommun klarar inte situationen med samhällsflytten och samhällsomvandlingen på egen hand. Det har nu framkommit att allt egentligen måste flyttas helt och hållet, om det hela skall bli på en fast grund. Vi alla andra skattebetalare i Gällivare kommun, liksom alla malmbergsbor sitter fast i ett Moment 22 av dignitet. Det måste vara "av riksintresse", att värna dessa svenska medborgare också!"

tisdag 23 juni 2009

Årets sommarpratare i P 1,

- i hängmattan - - den 23 juni 2009, kl 17:46

drog igång i lördags.

Först ut var den fiffige smålänningen Ingvar Kamprad, som berättade hur Ryssland hade snuvat IKEA på 1,5 miljarder, men han tänkte ändå inte ge upp hoppet. Han skulle fortsätta att rulla på ändå, dvs. besegra "byket". Man må tycka vad man vill om "den snåle smålänningen", med de inte alltför illa pinkade anorna, men ett helt oslagbart affärshuvud har han sannerligen. Även om han nu tröttsamt gjort, som alla andra som dragit på sig en förmögenhet: dragit iväg hela penningpungen till Schweiz. Det där sistnämnda hade han gråtit många nätter över att behöva höra, men det är trots allt ett krasst och helt riktigt konstaterande, att det faktiskt är så det förhåller sig. Dessutom ägs företaget av en stiftelse i Nederländerna, vilket åtminstone får mig att himla med ögonen.


Kamprads etablering med IKEA-varuhus är verkligen helt imponerande, eftersom de återfinns på ca 40 ställen runt om på jordklotet och utslagna på ca 280 varuhus. Jag har hunnit funderat på vad det är som gör att han har lyckats så bra. Men har förstått att han varit enveten och dessutom förstått hur man seriöst skall driva ett företag långsiktigt. Han har vägrat att introducera IKEA på börsen, insett att då hamnar han liksom alla andra i ekorrhjulet, att ständigt behöva trissa upp vinsterna. Dvs. att driva företaget kortsiktigt. Han har helt enkelt insett, att det spelar ingen roll om han driver de nyöppnade försäljningsställena med förlust under flera år, vinsten kommer så småningom och den kommer dessutom att bestå. Hans tankar om att ständigt utveckla, till ett skäligt pris, är som vi vet ett vinnande koncept.


Men sedan smålog jag åt hans berättelse hur han började det hela. Han berättade att han gjort en deal med befälet när han låg i lumpen, om att få komma en timma senare på morgonen. Han satt och skrev fakturor osv. i sitt nyöppnade företag, men där framkom att han hade haft en flicka till hjälp med faktureringen. Han fick korrigera sig, eftersom det framgick att han just hade fått hjälp av henne, alltså hade han inget betalt för den tjänst hon bistått honom med i företaget. Det hela fick "hushänget" att spontant och med hög röst konstatera torrt: "Han var snål den fan redan på den tiden!"


Visserligen är det så att varje sommarpratare fyller etern med glada överraskningar, men nog saknar jag allt "The one and only" i den genren: Torsten Ehrenmark! Denne helt oslagbare kåsör, som jag aldrig missat att lyssna till när han sommarpratade. Det var inte ens barnafödande, eller eget dödsfall, som hade kunnat komma emellan transistorradion och mig!


Jag läste mig till på P1:s hemsida att Torsten Ehrenmark hann sommarprata 50 gånger. Det tyder på att jag inte var den enda i detta vackra land, som uppskattade honom. Ett glatt tillskott på P1 hemsida är att man nu även kan lyssna till gamla sommarpratare ur arkivet.


Men jag hann också samla på mig en och annan av "Årets Ehrenmark" i pocketupplaga. Den brukade vara nedpackad i sommarens semesterresväska. Gå till sängs, i den ljusa svenska sommaren, med "Årets Ehrenmark" gjorde sannerligen gott för själen. Trist nog fipplade flyttgubbarna bort även denna låda, så just nu botaniserar jag runt bland antikvariaten för att komma över "juvelerna" igen.


Den här musikaliska ådran som också varje sommarpratare lägger till, är alltid intressant att lyssna till hur valen faller.


Jag själv som tycker om, i princip, all musik och inte duckar för att besöka, eller lyssna till alla former av just musik, slår ett slag för en musikkategori som över lag har oförtjänt dåligt rykte.


Det är nog faktiskt den yngste sonens förtjänst, att jag upptäckt även den. Själv glömmer jag aldrig det klassiska och pampiga stycket Ravels "Bolero" från en hårdrockskonsert i Göteborg våren 1986, som han och jag var på. Den var faktiskt bra mycket pampigare än alla de andra varianterna av Bolero, som jag avlyssnat via konserthuset. Här är den klassiska upplagan med bilder av Claude Monets mindre kända konstverk.




Ni som inte anammat hårdrocken, lyssna till denna och så hoppas jag att ni kan få en liten annan uppfattning. Det är Metallicas "Nothing else matters".




PS. Jag blev bara tvungen att testa det nya snittet på bloggen. Vilken färg föredrar ni?
Bildspelet är delar av de enorma "Näckrosmålningarna", som Claude Monet har gjort och som hänger i Orangeriet i Paris. DS.

PPS. Som ni ser har tekniken ännu inte kommit ikapp, halva texten osv. är försvunnen. Men det fixar väl sig, så småningom. DDS.

måndag 22 juni 2009

Frimurarloger och andra slutna herrpakter.

- den 22 juni 2009, kl 10:27


"Fruntimmer de kan ju inte hålla tyst!"

Det var det omdömet den ene herren gav till den andre, där de satt och dryftade livets avigsidor. Medan deras bestick halkade runt bland, potatis, sås och små klena köttbitar. Grönsakerna på deras tallrikar hade däremot vänligt men bestämt förflyttats till ena sidan av tallriken, där ingen aktivitet överhuvudtaget ägde rum.

De där båda två hade i grund och botten hakat upp sig på en tredje och icke närvarande herre, eftersom de flera gånger vid det här laget hade hunnit uttala högt och tydligt: "Han har ett sånt jävla flyt hos fruntimren. Vete gudarna hur han bär sig åt". Sedan satt de och gjorde jämförelsen med deras egna torftiga världar med den frånvarandes. När jag lyssnat ett tag på dem insåg jag, varför deras egna liv var så torftiga. De var lika högintressanta, som att sitta och stirra på en nymålad vägg medan färgen torkade.

Men för att rättfärdiga avsaknaden av den kvinnliga fägringen i deras liv, kom de slutligen båda två fram till vad den ene nyss hade kommit fram till: "Fruntimmer de kan ju inte hålla tyst!" De lät som ett eko som hade fortplantat sig över bordet där de satt.

Till en början satt jag där med ett åskmoln ovanför mitt huvud och tänkte på deras omdöme och kom fram till slutsatsen: "Det kan inte enfaldiga herrar heller och inte kan de heller förstå, att fruntimmer inte är varelser, som är lobotomerade, vilket man bör vara för att stå ut med ett dylikt herrsällskap"!

Men så kom jag att tänka på en resa jag haft för inte så länge sedan, där jag suttit bredvid en äldre destinerad herre, som visade sig vara på väg till ett möte i just Frimurarlogen. En herre i det översta toppfältet inom yrkeslivet, naturligtvis. Anledningen till att vi halkade in på ämnet berodde enbart på, att vi hamnade in i diskussioner om intressanta kvarter i Paris. Därifrån var steget inte långt till Nicolas Flamel och hemliga ordnar i största allmänhet och därmed var isen bruten, eftersom det skulle visa sig att jag var mer påläst än han var, trots hans logetillhörighet.

Jag hade efteråt hunnit fundera en hel del över vårt samtal och kommit fram till, att jag svårligen kan tänka mig något fånigare än fullvuxna karlar, som ägnar sig åt hemliga ceremonier. I Frimurarlogens ritualer sätts lojaliteten med frimurarlogen mot individens rättsmedvetande: "Är du beredd att ljuga i lydnad för frimurarordens befallningar?" Det är en av de frågor som ställs redan i invigningsgraden. I fundamentalstadgan beskrivs de ritualer som tillämpas när en kandidat blir antagen till den första graden. Med en bindel för ögonen, en mörk kappa kring halsen och en svärdspets mot sitt bröst förs kandidaten in i logerummet.

Sedan fortsätter det i samma anda. Det är liksom lite "röda och vita rosen" över det hela, som man lekte som barn! Blev man tillfångatagen så spelade det ingen roll, om de så hängde en upp och ner, man vägrade att tala om hemligheterna, riterna, vart skatten fanns och ljög som en borstbindare gjorde man också för att villa bort de som inte ingick i pakten!

De här herrordnarna som finns en hel uppsjö av, för att inte tala om korsriddarorden på Malta etc. de har en grund som mycket påminner om upplägget i barnlekarnas. Men det är långt ifrån en barnlek, det inser man när man förstår vilken maktfaktor de faktiskt innebär. Motsvarigheten det saknas faktiskt hos fruntimmer. Kanske det ändå ligger något i att de inte kan hålla tyst? T.o.m. de här s.k. häxorna, "Wicca", som har sina hockus-pockus-sammankomster, kan inte ens hålla tand för tunga om vad de håller på med!

Ja, nu är det inte så att jag är så dåligt påläst, att jag inte känner till den historiska biten bakom olika sammanslutningar. Jag har faktiskt studerat dem rätt nogsamt. Men det hela är egentligen rätt frapperande, att just herrar ägnar sig åt dylika påfund och fortfarande har det som en maktfaktor i samhället. Det har aldrig varit fråga om att det är herrar av arbetarklass, som ägnat sig åt dylika saker, utan just herrar med lite mer "luft" i tillvaron.

Egentligen är det lite skrämmande, eftersom de också innehar en form av pakt, som återspeglar sig ute i det verkliga livet också. Den som inte ingår i denna pakt, står onekligen utanför! Den som står innanför har många fördelar att ta del av. Det är en "fribiljett" till det mesta här i tillvaron.

Kanske är det så att karlar i största allmänhet har en begåvning, att ha hemliga pakter och att "leka mer" på allvar. Ett konstaterande som jag faktiskt gjort i mitt yrkesverksamma liv. De existerar inte inom kvinnornas yrkesliv på samma sätt. Därför att rätt vad det är kan det vikas ett pappersflyg och skickas iväg rakt över lokalen, medan i nästa stund är de allvarliga herrar med slipsknuten ett par varv runt halsen och kommunikation med BB dvs. "Bäste Broder". Men det där ordet "Bäste" det skall man inte blanda ihop med BB, därför att just "Bäste" det är ett favorituttryck bland män, när de vill påvisa inpinkat revir gentemot den de skriver till.

Fruntimmer däremot överlag de skall vara så in i nordens "effektiva". Inte sällan gör de flera saker samtidigt. Inte ens medan den där kaffeslurken intas, kan fruntimmer ägna sig åt just bara det, utan att också göra något annat samtidigt, om inget annat så mentalt.

Är det därför kvinnor i allt större utsträckning råkar ut för utbrändhet? Inte är jämlika i lönekuvertet? Inte har dessa hemliga och lönsamma pakter, därför att: "Fruntimmer de kan ju inte hålla tyst!"

fredag 19 juni 2009

Varje midsommaraftons morgon vaknar jag till

- den 19 juni 2009, kl 12:23


vetskapen om, att nu är den stora dagen här!

Nu gäller det att äntligen "fånga dagen", eller är det kanske natten man i själva verket skall fånga?

Men så här med en hastig titt på termometern, regnmolnen som lagt sig som ett lock över himmelen: Våtdräkt är ett passande klädesplagg idag och med ytterligare en hastig blick i spegeln, inser jag att jag även i år kommer att missa hela grejen med den där midsommarnattssedan. Det kommer inte att ligga några ihopklämda "sju olika sorters killar under min huvudkudde". Medan jag själv måste nästan stå och sova och sannolikt kommer att ha nackspärr, om jag skall försöka sova och drömma sött, med en så knölig huvudkudde, som inknölandet av sju olika sorter killar lär bli.

Men visst leker tanken där fortfarande om att när morgonen randas, dra fram någon av dem jag drömt sött om. Det blir han & jag! Då skulle jag t.o.m. kunna tänka mig att göra ett undantag och gifta mig.

Mjae, kanske ändå inte. Vid närmare eftertanke. Det går bra att vara "oförgiftad" också.

Jag vet ju hur det är med den saken: "Kärleken är beständig, det är bara föremålen som växlar". Det har däremot gått väldigt dåligt med "växlingen" det senaste årtiondet och lite till, för min egen del. Det är ungefär som att spela kort. Om man fått en bra hand, då känns det helt meningslöst att byta. Jag har kommit fram till, att jag sitter allt nöjd med "hushänget".

Dessutom har jag redan givit mitt bidrag till naturvetenskapen, under så väldig många år av mitt liv, att jag nog har gjort mig förtjänt av att bli permanent entledigad. Så många grodor som jag har kysst i mina dar och även den som var en prins, förblev inget annat än en helt vanlig groda. Snacka om att ha stått där, snopen och blåst på konfekten! Men det har väl varit trevligt att kyssa grodor också... jag klagar inte!

Det var någon som påstod för en massa år sedan, att jag totalt hade missuppfattat det där med "sju olika sorters killar under huvudkudden". Det skulle vara "sju olika blomster, som skall läggas under huvudkudden, efter att man under tystnad hade passerat sju gärdsgårdar, medan man plockat sju sorters blommor". Men den idén skrotade jag redan i slutet på 70-talet! Skall man gå tills man hittar sju gärdsgårdar att kliva över, lär det bli en långpromenad. I alla fall betydligt längre än en (1) midsommarnatt. Förekomsten av gärdsgårdsgrindar är nämligen numera minimal.

Men nu är det så att jag faktiskt har testat det hela enligt konstens alla regler. Jag testade det inte mindre än tre gånger med blommor, gärdsgårdar, tystnad etc. Det funkade ändå inte! Jag har vid dessa tillfällen drömt om en flygresa, ett hav och om mormor!

Sedan finns det en anledning till att jag inte tror på det här, med att ha sju olika sorters blommor under huvudkudden. För mig låter det mer som om ett rätt säkert sätt att vakna desillusionerad, med en våldsam hösnuva. Vem vet vad man kan dra på sig om man lägger en hel blomsteräng under huvudkudden?

Dessutom är det så att jag faktiskt tilltalats av tanken, att ha sju mjälla läckra häckar och stinna 6-sexpack, att välja bland under huvudkudden. Det kan aldrig bli fel! Eller jo, det kan det.

En gång hade jag en alltför välpumpad kroppsbyggare, som jag för tillfället gick och drog på. Det var ett fastligt bestyr när vi låg där på badstranden och han skulle hålla ordning på alla kroppsdelar, för att se så fördelaktig ut som bara möjligt var, när lättklädda baddräktsdamer passerade. När samtalet hade urartat till "Nicke lilltrolls-nivå", därför att han måste hålla koll på hur han tog sig ut, problemet med att ha solglasögonen lite nonchalant i pannan och samtalet med mig. Då gav jag upp och la ner det hela. Förresten vem vill krama om en betongpelare? Inte jag i alla fall.

Av någon outgrundlig anledning brukar min sömn vara minimal när det är midsommarafton. Jag vet inte vad det beror på, men kanske det har något att göra med att jag alltid förväntar mig, att jag missar något om jag istället lägger mig ner och bara somnar.

Men det gäller väl att aldrig ge upp hoppet, om den ultimata midsommaraftonen.

Jag känner till en man, som aldrig gav upp hoppet. När jag växte upp så låg han i hårdträning för att skaffa sig både en egen image och sångröst. Han stod där ofta på scen på Nordan i Malmberget, när jag gick på läroverket. Men han höll till på Folkets Park mellan Gällivare och Malmberget också.

När han sjöng, höll han för ena örat och sångtränade allt vad tyget höll och inte lät det vackert när han sjöng falskt. Vilket han gjorde under väldigt många av sina första år från scenen.

Skam den som ger sig och efter en så där 25 år, lyckades han äntligen kränga ur sig en riktig slagdänga, utan att halka fel på tonerna. Den fick mig dessutom helt på fall och att mjukna. Ända längst ner i knävecken, dessutom! Det hade jag inte förväntat mig. Men så blev det. Lyssna och njut! Jag var rätt övertygad om att han verkligen sjöng om just "den" juli 1962, när den kom ut på skivdiskarna.



Trevlig midsommar, var ni nu än befinner er, eller tänker företa er!

Själv funderar jag på om jag trots allt inte skall gå upp på vinden och åka rullskridskor istället. Det verkar vara mindre blött. Men nu väntar familjen på att jag skall bli färdig så vi kan åka iväg.

torsdag 18 juni 2009

Att med våld bli bortrövad mot sin vilja.

- den 18 juni 2009, kl 07:22


Denna omtumlande upplevelse, fick mig att vakna med hjärtat vilt bultande i mitt bröst.

43 år senare när minnet helt bleknat bort inom mig, återupplever jag allt igen.

Allt i min dröm har med minnets exakta klarhet återvänt till mig. Det var inte bortglömt. Det var inte bortblekt. Det var inte lagt bakom någons glömskans ridå. Det fanns där verkligen. Inget var glömt. Jag har bara inte tänkt på det. Har inte mints det på väldigt väldigt länge. Varför kommer det till mig just inatt, efter så många år av total tystnad och frånvaro?

När jag vaknat till, vinglade jag upp i badrummet och blötte mitt ansiktet. Stod där sedan tyst framför badrumsspegeln, fortfarande med våldsamma hjärtslag och såg upp mot mitt ansikte, som det droppade vatten ifrån. Mötte samma ansikte, som tidens tand har förändrat på sådant sätt, att jag inte är riktigt varse om vad som är skillnaden, sedan den dagen då allt hände. Samma ansikte och ändå totalt olika. Därför att jag skulle under min tonårstid stå där åtskilliga nätter och badda ansiktet i kallvatten, efter att genom drömmen ha blivit återförd i många märkliga konstellationer av denna verkliga händelse.

Vissa gånger när jag stod där mitt i natten och betraktade mitt vattenblöta ansikte i spegeln, kändes det som om hela bröstkorgen skulle sprängas av mina våldsamma hjärtslag. Ändå, fortfarande samma stoiska lugn. En vetskap om att mig äger ingen, oavsett vad man än må tillfoga mig, så äger mig ingen!

När jag nu sitter vid tangentbordet, för att lufta huvudet, försöker jag att minnas när jag senast egentligen tänkte på det hela, som hände mig den där gången. Men det är andra händelser ur mitt liv, som ramlar över mig i ett sammelsurium och jag minns därför bara, att jag helt apropås åter träffade på honom i slutet av 70-talet.

Jag hade efter arbetsdagens slut gått ut genom bakdörren från tingsrätten. Ut till parkeringen. Satt mig i bilen för att köra över till bensinstationen, som låg snett bakom, när jag fick syn på amerikanaren som jag inte kände igen. Det var någon som just höll på att tanka den. "En turist på genomresa", hann jag tänka. Men det var något bekant över figuren, som stod lutad över bilen och jag vet, att jag saktade in mer än nödvändigt. När jag var nästan framme vid hela ekipaget och bromsade in, såg jag att det var han och blev sittandes helt stilla i bilen en stund. Han tittade intresserat på Corvetten och när jag steg ur den, kastade han överlägsna blickar mot mig och Corvetten. Ungefär som han stod och vägde oss och våra bilar inbördes, som den värsta småunge och att han hade tänkt sig en återkomst med pompa och ståt. Den lär nog ha kommit av sig rejält, om det överhuvudtaget fanns något vett i den skallen!

Jag såg i vilket ögonblick han blev varse om att det var jag. Jag kunde först läsa en stor förvåning i hans blick. Sedan såg jag att han blivit bryskt återförd till allt. Jag minns att jag bara sa till honom högt och tydligt:  

- Nej, men sa vad katten har släpat fram då, samtidigt som jag fortsatte att gå in mot bensinstationsbyggnaden och vände honom ryggen. Han hade inget svarat, utan bara vikit undan blicken.

Jag vet att när jag kom in på bensinstationen, för att diskutera en smärre reparation på min gamla Amazon med Klas, höll han på att prata med en annan kund, men hälsade glatt på mig, när jag steg innanför dörren. Jag stod som fastfrusen på golvet på ett märkligt sätt, medan sekvens för sekvens över vad som hade hänt den här totalt obegripliga evighet en gång i mitt liv. Åter spelades allt upp i ett rasande tempo, där jag nu stod inne på bensinstationen.

När jag i minnesbilderna kommit fram till den fas där vi alla trodde, att jag hade kommit undan helskinnad och det bara visade sig, att denne galning hade ytterligare ett scenario att bjuda på. Den där fruktansvärda sekvensen kunde jag åter inom mig höra, hur någon skrek av dödsångest och hur en annan satte ord på det hela:

"Han tänker döda oss allihop"!

Jag mindes min egen totala tystnad inför det, som jag trodde skulle komma. Men också tystnaden efteråt, där allt helt plötsligt bara blev stilla och det hela bara helt oväntat stoppades upp. Den där sekvensen när tiden verkade hålla andan. Innan han med en rivstart gav sig iväg med den stora ljusgröna amerikanaren.

Den tystnad som följde när han försvunnit i ett dammoln och då "Nikko" Baggströms röst trängde igenom mitt medvetande, än en gång. Men den här gången kände jag hur ett vansinnigt raseri vällde upp inom mig, där jag nu så många år efteråt, stod inne på bensinstationen och hade mints precis allt som hade skett den där gången.

Det hade varit "Nikko" som slutligen lyckades befria mig, från denna förövares vansinneshandlingar.

Detta raseri som vällde över mig och som jag aldrig tidigare hade känt under alla dessa år som hade hunnit förflyta, var den vuxnes perspektiv och insikt, som hann ifatt tonåringens inom mig.

När jag vände mig om för att gå ut till denne ynklige varelse och konfrontera honom med hans handlingar, var han redan borta. Kanske var det lika bra.

Men nu när jag suttit här och skrivit och tittat ut i min trädgård, där mörkret under tiden hunnit ge vika och regnet börjat falla, undrar jag verkligen vad som rör sig i huvudet på en människa, som är kapabel att röva bort någon mot dennas vilja på detta våldsamma och spektakulära sätt.

Kanske är dylika människor så starkt avvikande, att något sådant på något förunderligt sätt blir normalt för dem. Jag vet att den han hade varit förlovad med, hade haft ett helt helvete med honom. De där dragen hade redan kommit till känna, innan denna händelse inträffade. Kanske skiner det alltid igenom någonstans i deras tillvaro, vad de egentligen är kapabla till att göra. Det är bara det att omgivningen aldrig hunnit förstå vad det kunde leda till.

Just denna händelse fick mig som vuxen att inse, att det är långt ifrån alla händelser vi är med om, som vi delger våra föräldrar. Detta har fått mig själv, att ständigt iaktta mina egna barn. Ständigt föra samtal med dem, om vikten av att alltid veta vart tryggheten finns, att alltid berätta oavsett vad som hänt dem och vad som finns i deras tankar.

Våra liv är oerhört sköra och bräckliga, när vi oförskyllt bara av en ren slump råkar ut för dessa människor. Där en annans liv inte betyder något för dem. Inte har något värde.

Man är helt enkelt bara på fel plats vid fel tidpunkt.

fredag 12 juni 2009

Marabou eller Postgirot eller Scania?

- den 12 juni 2009, kl 00:40


Jag hamnade i en diskussion om choklad och med det, som ett brev på posten, vällde andra minnen fram.

När jag var ung, var det en fluga bland de unga damerna och herrarna, att dra iväg till Stockholm och jobba. En del återkom, men de flesta såg man aldrig mer till. Borta för att aldrig mer skådas.

En som fortfarande lyser som en helt outstandig stjärna i de sammanhangen, är Kurt M Bergfors. Han hade bestämt sig för att skrapa ihop så mycket pengar, att han kunde öppna eget. När man undrade vart han hade tagit vägen, sades att han jobba på posten i Stockholm, som brevbärare, samtidigt som han hade en massa olika jobb. Han jobbade i stort sett dygnet runt och återvände sedan till Gällivare, där han 19 år gammal, 1968, öppnade sin första korvkiosk i Uno-X macken.

Kurt jobbade nog också där dygnet runt de första åren. Som tur är fick han snart sällskap av sin Britta, där i korvkioskluckan. Sedan utvidgade han allt eftersom förmögenheten växte. Helt enkelt ett vinnarkoncept. Men säg den lycka som varar och pengar är inga garantier för något här i livet? Det var med förskräckelse jag en sommarkväll slog upp kvällstidningen hemma i Malmberget, drog efter andan, när jag läste om hans dykolycka på någon jetsetort i södra Europa. Jag mindes med vemod den långe "tonårscharmören", som köpslog med små flickhjärtan där på malmbergsbacken. Jag tillhörde inte den skaran, även om jag minns en hel del roliga episoder ifrån det hela. Med glädje kom jag också ihåg hur han charmerade damerna på Ol-Mårs advokatbyrå, som skötte hans bokföring. De älskade och avgudade honom och det var inte svårt att förstå, när han dundrande kom inforsande, som en strålande glad tornado, i den så övrigt stillsamma miljön.

Hela dykhistorien var sorglig. Det hela slutade i rullstol. Men trodde man nu att han skulle vara en slagen man, trodde man helt fel! Hans MAX-imperium det levde ändå vidare och fortsatte att frodas. Det har det fortsatt med även sedan sönerna blivit vuxna och övertagit rodret. Man kan sålunda bli "profet" i sin egen hemstad. Han är i gott sällskap dessutom, beroende på vilken inriktning man väljer och vilka man talar med. Inte att förglömma!

Bland de här som åkte iväg och återvände, var det en markant skillnad mellan tjejer och killar. Killarna de såg ut ungefär, som när de åkte. Möjligen hade de någon ny flaschig tröja. Men med tjejerna var det helt annorlunda. De åkte iväg med samma stil, som vi övriga "lantlollor" såg ut på den tiden och kom tillbaka i fluffig världsvan stil. Flödet i klädesväg var mao inte alltför stort på hemmaplan och det tog sin lilla tid innan nymodigheterna dök upp i affärerna. Men det var inte helt utdött. Estella, eller som det senare hette, Mabell, i Malmberget var under lång tid räddningen.

När jag var ännu yngre, gick i folkskolan och mamma hade hälsan och fanns på hemmaplan, ritade jag ofta mina egna klädmodeller, som jag sett i någon tidning och jag hade som förlaga. Sedan klipptes, nålades och syddes det så det stod härliga tider till med hennes hjälp. Lalanders skyltfönster var däremot flitigt uppsökta av mig, men det var nog mest för att jag gillade inredningen.

De här som drog till Stockholm och återvände, de var onekligen fascinerande att iaktta. Jag tittade storögt på alla kläder, som återvändarna kom hem i. Det var en helt ny air runt omkring dem, som inte gick att ta miste på. Jag minns särskilt under kort-kort-modet då op- dvs. svart/vitt och Courregesstilen var av senaste snitt. Men inte helt sällan hade de inte bara lagt sig till med ny hårstil och klädstil. De hade också lagt sig till med en helt ny dialekt.

Nyss hemkomna var det inte längre "träd", utan det hette helt plötsligt "tred". Vaff´? "Tred"? Det skulle inte längre "läsas", utan det skulle "lesas". Vafalls? Vadå? På den punkten slog nog en av Hakkaskillarna rekordet ändå! Jag minns att det sades:

"att han hade nog flugit över Stockholm", eftersom den nya dialekt inte ville släppa greppet efter hemkomsten.

När det gällde säkra ställen i Stockholmstrakten, där det var lättare att få jobb, var på Marabou, eller Postgirot för tjejerna. Grabbarna däremot tog sig ofta till Södertälje och bilfabrik. Det var de ställen som gällde då.

Var och varannan natt somnade jag till "Radio Luxemburg". Transistorradion hade jag upptryckt vid huvudkudden. Det var där det hela tiden spelades det allra senast i poplåtsvärlden. Ibland låg jag och funderade på hur det skulle vara, att bo inneboende i något litet rum och jobba på Marabou. Det stod nämligen i broschyren som jag hade sett, att den första tiden fick man äta så mycket choklad man ville. Det var annat det än den ransonerade chokladkakan, som halvårsvis möjligen kunde dyka upp på hemmaplan. Ja, och så chokladasken till jul förstås. Men stå och paketera choklad hela dagarna det insåg jag rätt snart, att det var nog inte riktigt min grej. Nej, det var nog bra att fortsätta i skolans värld trots allt.

Vad som egentligen var min grej, det hade jag däremot ingen som helst aning om. Det kunde variera rätt markant vecka för vecka, men trots det tror jag nog jag faktiskt minns dem alla. Men när jag hade kommit på något nytt och presenterade det för "Fawlty Towers", avbröt han mina funderingar med att rätt abrupt "kapa idén jäms med fotknölarna".

Det var väl bara de sista åren på läroverket, som mina konstnärsdrömmar svämmade över alla bredder och inte lät sig "kapas jäms med fotknölarna". Men med en pappa som tyckte, att kontor hade dugt bra för hans del som försörjning, då dög det minsann för mig också. Det hela var tämligen utsiktslöst och det blev onekligen en maktkamp hemma på Barongatan, mellan mig och denne Gustav Adolf, dock utan siffernumrering. Det hela påminde starkt om slaget och dimman vid Lützen på alla tänkbara sätt!

Innan jag blev "gammalt årgångsvin" brukade jag en gång i månaden vräka i mig en hel Marabou Schweizernöt. Visserligen blev det ständigt samma resultat. Jag satt där efter att ha vräkt i mig hela Schweizernöten, med illamåendet fladdrande i halsmandlarna och tänkte:  

"men varför i hela fridens dar vräkte jag i mig en hel, stor, chokladkaka"?

Långt senare, då det redan var försent, fick jag kunskap om att det är tecken på en brist, hos fertila kvinnor. Något som jag länge hade anat mig till. Därför att när jag väl hade tryckt i mig den fördömda Schweizernöten, hade jag ingen som helst längtan efter choklad. Tills det åter var dags och hela "hemsökelsen" upprepade sig.

Det händer fortfarande ibland att jag får för mig att "jag vill ha Marabou Schweizernöt"! Men saken är den att sedan företaget bytt ägare (ett par gånger vill jag minnas), smakar den inte ens likadant. Det är väl kanske inte att undra på egentligen. Sist jag hörde något i den debatten var det väl tveksamt om den ens, enligt alla nya regler, fick kalla det för chokladkaka. Den chokladen är för evigt förstörd! Gone. Avlivad av en herrans blandning. Där det är fler tillsatser än kakaobönor. Mao choklad utan choklad. Det hela smakar inte ens längre som om det har varit i närheten av en riktig kakaoböna! IÄCK!

Den kakaobönan är definitivt överförd till "obefintlighetsregistret", som så mycket annat som inte heller lär återvända.

Jag däremot går nog och lägger mig under fliken "osorterat" ett tag. Men jag gör det till minnet av en riktig slagdänga från en varm sommar i Luxemburgs flower-powerkvarter. "In the summertime" med Mungo Jerry.

Vi åkte ut i Europa på motorcykel under en dryg månad. En sällsam och ovanlig resa på den tiden, när man bodde i Malmberget/Gällivare. Dock inget nu för tiden.

torsdag 11 juni 2009

Till alla i "förskingringen" & annat löst folk!

- den 11 juni 2009, kl 09:29


Ni som tänker ställa kosan mot Gällivare kommun och kanske vill försöka att passa in till något av nedanstående aktiviteter, gör klokt i att öppna korkgluggarna.

Det står allt möjligt på programmet för de hugade.

Varför inte ta en liten nätt promenad från Gällivare till Porjus!? Ja, jag hörde vad latmaskarna sa "aldrig med min fot sa benet"! Säkert fick det också några att vakna upp och se möjligheterna: ett nytt sätt att träffas på, kanske t.o.m. årligen? Varför inte göra det till en trevlig familje- klass, eller vänskapstradition, eller i vart fall göra ett första försök. Det är ju bara ett lappkast bort till Porjus från Gällivare! (Typ, eller något ditåt, mjae...undra om de går "fågelvägen"?)

Det finns olika "hästkrafter" också som står på agendan (se vidare under länken). Den 20 aug. är det däremot en betydligt större utmaning på programmet. Den kräver egen klädnypa för näsan, sedan är det nog ok.

Men det finns ett utbud för alla smakriktningar, vare sig man gillar bilar, motorcyklar, hundar, golftävlingar, konst, sång, festival, hemvändardagar mm, eller bara traska runt bland torgmarknadsstånden och säkert träffa på ett och annat välbekant nylle över en kopp kaffe, när tid och tillfälle ändå ges!

Naturen och fisket finns där också. Liksom garanterat iskalla dopp, inte att förglömma, med inslag av "Norrlands hemliga och oöverträffade armé". Släng sig i väggen NATO! (Ja, ni kanske minns min blogg om Sandviken och "dåliga raggningsrepliker". Om inte glöm det hela!)

En hel del som pågår i Gällivare kommun, finns att läsa på http://vglsrv.kommun.gellivare.se/sv/Evenemang/ och varför inte planera in ett par dagar till hösten med lite "Fjällhelg med kost och hälsa", i september i Stora Sjöfallet. Där kan ni få ett minst sagt "ordentligt" lyft i dubbel bemärkelse!

Men nu är det ju inte så att jag bara premierar alla de i förskingringen. Ni andra som redan befinner er där och ändå inte vet nåt´, kan också läsa med ett öga och planera gracerna för släkt- kusin- vänskaps- eller klassträffen eller bara sommaren och hösten i största allmänhet.

Här följer ett utdrag ur senaste numret av "Kåsan", dvs. Gellivare Sockens hembygdsförenings medlemsblad, som jag pga. min blogg/medverkan om Lea Wikström fick mig tillsänt. Jag är så fräck att jag bara hejvilt klipper ur vad som framgått i "Kåsan". Tar även med det som bara framgick som "annons". Jag skriver dock in de sistnämnda med fet stil (där däremot är programmet dock så vidlyftigt, att jag bara skriver in det första och sista som finns upptaget).

Kommande program:

17 juni - 29 aug Konstutställning i Gällivare Museum: Renraid och Lappläger. Träsniderier. (Vernissage 17 juni)

19 juni Midsommarfirande på Hemygdsområdet från kl. 15.00.

26-28 juli Sång i midnattssol Kulturfestival :
(start fredag 26.6 kl 10.00 håller på dagen lång till "Kreti & Pleti" kl. 23.00 midnattssolsång, Toppstugan, Dundret)
(start lördag 27.6 kl 10.00 håller på dagen lång till "Konsert alla körer mm kl. 17.00 i Sporthallen)
(start söndag 28.6 kl. 11.00 håller på under dagen - med bl.a. en vandring på Malmbergets Kyrkogård kl.14.00 - Med Avslutning körfestival med körer kl. 14.15 Vassaratorget Gällivare)


27 juni - 31 juli Utställning om Lea Wikström/Engelska kåkstan
Invigning den 27 juni kl. 12.00-15.00

4 juli Rallarmarschen Gällivare - Porjus. Anmälan och information
0973-415 50

11 juli Slåtterdag i Abborrträsk.

2 aug Hembygdsgårdarnas dag

12 aug Klaradagen i Svanparken Malmberget

20 aug Surströmmingspremiär i Baltiska på Hembygdsområdet.

--------

Varför inte passa på att bli medlem i någon av kommunens alla föreningar? Många av dem har hemsidor också.

Det kan väl vara kul att behålla en liten levande tåt till kommunen, även om man lever i förskingringen?

Gellivare Sockens Hembygdsförening t.ex. har en årsavgift till det eminenta priset av 100 svenska riksdaler/år och då får ni deras medlemsblad också. "Nytt avsnitt om Lasarettsgatan i nästa nummer av Kåsan". Årsmedlemsavgiften betalar man till Bankgiro 950-8243 eller PlusGirot 6 79 80-3. När du fyller i talongen, eller betalar via internetbanken kom ihåg vad du heter och vart du bor också. Annars får du långnäsa! (Föreningar och företag kan också vara medlemmar, men till ett lite annat pris, även om det är humankronor det också).

---------

Simma lugnt!

onsdag 10 juni 2009

Sitt ner karl, när du pinkar!

- den 10 juni 2009, kl 10:12


Nej, men fy farao, säger jag bara.

Kan man egentligen råka ut för något värre?

Jag sliter lyckligt upp toalettdörren, efter att ha rusat runt för att växla pengar till myntapparaten. Vilket inte är så himla lätt det heller. Jag hinner önska att "öknens alla kamelloppor skall hemsöka "hushängets" armhålor", eftersom det är han som är specialist på att tömma mina fickor på "nödmynt". Dessa använder han till parkeringsautomater, som inte tar kort och struntar i att jag förbjudit honom, att ta den sista femkronan, tiokronan, eller fem enkronor ur mina fickor. "Hushänget" har ett selektivt hörande, som resten av det könet har.

Det här sökande efter rätt toalettmynt är inte heller en smal sak. Därför att det står allt som oftast på en skylt i fönstret, eller vid kassan "Vi växlar INTE"! Jodå, jag har t.o.m. försökt humorvarianten:

"Men om du inte växlar kanske det hinner bli blött här inne på golvet där jag står". Men nej, det är ett stenansikte med hopknipen mun, som pekar med HELA handen på skylten där det står: 

"Vi växlar INTE!"

När de ser mina "Sankt Bernhardshundsögon" träda fram, kan de ibland säga klämkäckt "Men om du köper något kanske, du får tillbaka just de mynt du behöver".

Men då är det inte längre förhandlingsbart, utan jag tittar tillbaka med "en död fisks blick", medan det låter inne i huvudet: "Eat shit and die, tror du kanske att jag kom med mjölkbussen i morse".

Väl ute på gatan igen, kommer sucken och jag beger mig slokörad vidare på "penningväxeljakt", medan "ubåtarna" fortsätter att öka i antalet och guppar förbi i synfältet.

Jag irrar nu runt med den ubåtsbehängda blicken och söker vidare ett tänkbart växelställe, inom toalettarean. I desperata lägen och när jag inser att det hela är utsiktslöst, stannar jag t.o.m. folk och frågar om de möjligen kan växla. Ibland får man någon ljushuvudkommentar:  

"Men den parkeringsautomaten tar kort" och så pekar de med HELA handen! Jag drar efter andan för att säga något, men bestämmer mig för att inget mer säga, utan går vidare. Förnedringen och uppgivenheten är ändå redan T O T A L.

Men när jag väl lyckas med hela "växelsoppan" och det äntligen bara återstår, att stå där med benen "mentalt" i en blåknut. Därför att ubåtarna har simmat förbi ögonen de sista timmarna, kan jag undra varför jag fortfarande trots vuxen ålder, inte insett att mammas förmaning när jag var liten, hade en poäng: 

"Men gå nu på toaletten, innan vi går ut". Den gäller inte bara för barn, den gäller för vuxna också! Det är därför jag hör kluckandet ända upp i halsmandlarna efter ett par timmar på stan.

Men den insikten glömmer jag igen, när jag väl står där överlyckligt och pillar ner mynten i myntinkastet, likt en gammal skakande alkis, som inte fått dagens första återställare. Medan detta pågår, hinner jag istället tänka mer än en gång, innan dörren äntligen går upp:  

"äntligen", "snart är det hela över", det är i dessa stunder jag inser att "lycka" det är ett högst flexibelt ord....

Toalettbesök, det är rena rama lotteriet varje gång! Har man dragit en "vinstlott", står det INTE en gammal muslimtant uppflugen på huk i stående ställning, på toalettringen och inte har låst dörren efter sig! Jisses, det kan inte vara lätt att vara gammal och konfronteras med nymodigheter, som sittoalettstolar och dess användning. Inte är det väl undra på att det tycker att vi svenskar är märkliga! Men hur fasen tar de sig upp stående på den smala sittkanten i dessa fotsida kläder i lager på lager? Måste vara ett fullvärdigt trapetsnummer, eftersom de ser ut som kamikazepiloter i full aktion, när man sliter upp toalettdörren. - Dvs. man har just precis förlorat pengarna, som trillat ner i atuomaten! Det är som Monopol:

"Gå vidare till gå, utan att passera" toaletten!

Men om jag har klarat mig så långt och bara kan slita upp dörren, med ett segerflin. Då kommer nästa "skalledunk". BONK! Jag står där och stirrar på eländet! Betraktar katastrofen! Det är då jag inser att jag fasen inte är född under någon lycklig toalettstjärna.

Jag betraktar det hela misstroget och tänker nu i slow-motion:  

"Undra vart man kan sätta fötterna för att inte få pink fulla skorna".

JA, det må vara mina skosulor! Men jag V Ä G R A R att klampa rakt igenom pink! Det gör jag så fasen heller! Nån´ jädrans måtta får det vara!

Men vad är det här för karlar egentligen?

HUR bär de sig åt?

Står de och tränar på "helikoptern" samtidigt som de pinkar? Det är ju pink precis överallt! Det verkar inte finnas en enda punkt i hela rummet som är pinkfritt! Visste man inte bättre skulle man tro, att hela brandkåren haft slangträning i "lokalen".

Jag ger mig tusan på att skulle man granska väggarna skulle man nog upptäcka stänk där också!

Hur det hela slutar?

Ja, antingen har jag tur och det råkar finnas papper kvar, eller tillräckligt mycket medhavt "nödpapper" i mina fickor, att jag kan sanera "tronen" och vägen dit fram hjälpligt med hjälp av en pappersbeklädd sko, som banar en fåra genom "hela springfloden" och även har en snutt papper kvar till det "egna behovet". Eller så blir det till att slå igen toalettdörren i "oförättat ärende" och irra vidare, medan jag överväger starkt:  

"Skulle man inte bara kunna kissa ner sig helt enkelt"?

Men så inser jag att det skulle nog bli lite väl "kippigt" i skorna och tanken på nedkissade kläder känns inte alls något tilltalande alternativ.

Men jag har blivit utstuderad och förhärdad. Efter 18 år i storstadsliv, travar jag ibland helt enkelt in på närmsta hotell. Nere i lobbyn finns det alltid toaletter, av betydligt "bättre klass", oftast stora som balsalar, marmorbeklädda, stora speglar, friska blommor, garanterat tvål, så lilla våtservetten kan ligga kvar i fickan. Dessutom gratis, utan växelbekymmer!

Jag har faktiskt övervägt att börja sälja kartor över "bra och gratis kisställen" i Göteborg. Kan man sälja mysteriekartor över Dan Browns "Da Vinci koden" kan man väl lika gärna kränga "kisskartor".

Om reinkarnation existerar. Då vill jag absolut bli en liten mops i mitt nästa liv. En mops som bara lyfter upp ena benet vid närmste lyktstolpe, längs korsningen Norra Hamngatan och Kungsgatan, mitt under brinnande rusningstrafik.

Då skall jag bara känna den välbehagliga känslan över när "trycket lättar", vika ner benet och gå vidare, som om inget här i tillvaron har hänt.

tisdag 9 juni 2009

"Piratdomaren inte jävig",

- den 9 juni 2009, kl 11:17


lät beslutet från Stockholms tingsrätt i ett yttrande till hovrätten. Det osar "hålla-varandra-om-ryggen-beslut" långa vägar!

Men å andra sidan, kan man som polis vara berusad, leda en insats där det skjutes hejdvilt med automatvapen i ett bostadsområde, där husen står packade inpå varandra! Där det bara är ett smärre mirakel, att ingen blivit träffad, eller dödad i omgivningen och ändå bli helt friad. Inte ens en tjänsteuppsträckning, eller att den egna polismyndigheten medger någon brist i det hela.

Andra varianten: en åklagare som styr en av landets största mordutredningar genom tiderna, med att ursinnigt ge order om vad som skall skrivas, eller inte skrivas. Dvs. formulera om uppgifterna så att de bättre passar att klämma dit någon för mord. Tja, då blir väl inte heller detta yttrande speciellt förvånande, att Pirat Bay rättegångens domaren inte är jävig.

Ursäkten med omlottning pga. omorganisation, kan vara mycket trolig. Men i det här fallet ter den sig rätt tunn, sammantaget med helheten.

Själva domen i sig har jag inga synpunkter på, men jag har sannerligen synpunkter på jävsfrågan, som bara är helt hårresande. Efter det här måste det vara solklart att vi övergått till att vara bananrepublik, om även hovrätten kommer fram till samma resultat. I så fall har jag väldigt svårt att förstå, när det överhuvudtaget längre är olämpligt med något och också tämligen bortkastat att alls hålla rättegångar. Då kan man väl istället införa en lotterisnurra: Skyldig eller oskyldig.

Jag måste säga att jag börjar bli rätt trött och less på omoralen och godtyckligheten. Den som har mest pengar och makt har med automatik förkörsrätt. Det är bara att halka på i någon sorts flumvärld.

Domstolsverket kom på 80-talet ut med en särskild PM om vilka extraknäck osv. som inte var lämpliga för domstolspersonal. Strikta regler finns också när man skall förklara sig jävig. Vi fick på tingsrätten då veta, att det var olämpligt att ens ta emot en (1) chokladask till jul från ortens advokatbyråer, därför att det kunde uppfattas som "mutor"! I jämförelse med detta måste jag säga, att en sketen chokladask en gång om året till hela personalstyrkan. Dvs. där även vaktmästare och växeltelefonist ingick, vilket i praktiken betyder ca en (1) chokladbit/per person och ask, det måste te sig som en fjäder i jämförelse med reda ekonomiska bidrag till specifika personer, i egenskap av ett medlemskap!

Tomas Norström är medlem i flera organisationer med anknytning till upphovsrätt. En av organisationerna får ekonomiskt bidrag från musikbranschens rättighetsorganisation Ifpi. Påstå att det handlar om "förkovring", eller "vidareutbildning", som Stockholms tingsrätt har påstått i sitt yttrande, det är bara kvalificerat bullshit! Skulle det resonemanget hålla, då måste det också vara fritt fram, att tillhöra maffian för att "förkovra" sig i den undre världen!

Det börjar bli rätt problematiskt inte bara inom domarkåren, med hela den här djungeln av dold agenda. Liknande förhållande finns t.ex. när det gäller läkare och läkemedelsbolag kontra socialstyrelsen och annan kartellbildning.

Nej, nog är det här alarmerande tecken på "stora-kliar-du-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-på-ryggen-syndrom".

En snabbutredning om vad som är rättssäkert och samhällssäkert önskas, vänligt men bestämt och omgående!

måndag 8 juni 2009

Öppet brev till Kent Ögren,

- den 8 juni 2009, kl 12:33


angående sommarstängning av akutkirurgin vid Kiruna sjukhus, undertecknat av LKAB, Kiruna kommun, Rymdbolaget, Företagarna, Gruvtolvan och Progressum.

Brevet som bilaga överst i menyraden till vänster. http://www.lkab.com/?openform&id=158E6 på LKAB:s hemsida.

Det var ju bra att även "de stora elefanterna" ställer sig på estraden och ger den här übermänniskan Kent Ögren, med huvudet under armen, på tafsen!

Undra om man skulle kunna anlita de öppna brevskrivarna, till att skriva öppna brev om malmbergsfrågan också och be LKAB lösa in Malmberget?

Malmfältsgruppens nästa lilla sammankomst planeras trots allt till början av 2010. Beroende på att Näringsministern kommer att vara mycket upptagen med uppgifter inom ordförandeskapet för EU under andra halvåret 2009. Alltså åker detta i "gräddfil" framför de som bor på en giftläckande schweizerost och alltmer utmattad jordskorpa, tänker jag och läppjar vidare på mitt fisljumna teblask.

Det hade ju varit trevligt att ägna tankar och energi åt annat än fullkomlig idioti, tänker jag vidare. Medan jag fortsätter, att läsa de sista mailen om att LKAB borrat vid Sundsvalls växthus, trots helg och allt. Kanske de vaknat till liv efter skalvet 14 maj rakt under växthuset? I vanlig ordning slits jag mellan hopp och förtvivlan.

Det börjar bli mycket nu. Tanken på "mot dumheten kämpade även gudarna förgäves" svävar allt närmare och oftare i mina tankar.

lördag 6 juni 2009

"Det är på barnen man ser att tiden går",

- den 6 juni 2009, kl 10:47


brukar man säga.

Men sanning att säga tycker jag, att det märks lika mycket på folk och allt annat i största allmänhet. Fastän på ett annat sätt.

Man börjar ana sig till att den där evigt oföränderliga hårfärgen, inte är något annat än "naturlig" hårfärg på tub. För att inte tala om den där farbrorn, som nu kikar rätt emot en. Det är en och samma person, som den där unge, snygge ynglingen, som man kastade sina lystna blickar på och svepte bort i sina tankar i ett rosafärgat drömmoln, fyllt av "Pussipuss och Gulligull"!

Då kan man i djupet av sig själv höra sucken, när man tänker: "säg den lycka, som varar för evigt"?

Det är faktiskt ingenting, som varar för evigt!

Det är alldeles sant och inte något illvilligt kapitel ur Axel Sandemoses "En flyktning korsar sitt spår", dvs. där "Jantelagen" återfinns.

Jag skall säga att återseendet av ett helt gäng "potatisbakelser" genom glasrutan, fick mig att göra en tvärnit och riktigt sprätta till av lycka. De bakelserna hade de alltid på NK i Malmberget! Ca 40 år har förflutit sedan dess och jag har inte ägnat en tanke åt dem, eller ens kommit ihåg dem under alla dessa år.

Inte för att jag är något "bakelsemonster", men helt plötsligt kunde jag minnas raddan av bakelser från NK konditori i Malmberget. Den där lilla bakelsen, med grön marsipankant och den utspritsade grädden med den röda lilla klicken upptill. Prinsessbakelse, vill jag minnas att den hette.

Den rödhåriga, snabbfotade, som serverade hette Anita. Det var hon som elegant kom svischande på sina högklackade skor, mellan bordsraderna med brickan i en vacker grace. Hon riktigt böljande fram i snabb fart och lika elegant, som en isprinsessa bland bordsraderna. Det var bordsservering på den tiden. Riktigt trevligt faktiskt att minnas det! Man fick välja från brickan vad man skulle ha till vald dryck. Jag minns NK:s ägg och räkmackor, med lättflytande majonäs, som ibland blev min lunch. Men vanligtvis blev det bara mjölk och knäckemackor med smör, som intogs på Saga, fd. biografen, där Läroverkets "barnbespisningen" låg. Min matlust var minimal, så även klädstorleken.

NK var däremot angenäma minnen. För att inte tala om minnet vid nästa bakelse, "gräddstrut", min favorit som liten. Den smakade allra bäst hos tant Nanna i Pärnis bageri. Den bakelsen har jag många gånger i mitt liv, trott att jag återfunnit. Köpt och bara missmodig känt, att de inte alls smakar likadant!

Men fullt lika angenämt är inte minnet av de där höga marängbakelserna, med massor av smörkräm både i och på och flagad mandel och ett syltat bär, som mitt minne t.o.m. lyckas förtränga vad de egentligen heter. Moccabakelse, kanske? Därför att efter att ha tryckt i mig en hel sådan efter maten när jag var liten, stod jag i korsningen vid Konsum 6:an/Gällivarevägen och "åtbördade hela härligheten till naturens kretslopp" och "fingers cross" på att jag A L D R I G mer i hela mitt liv, skulle inta en dylik historia! Med farbror Edgar vid sidan om, som medlidsamt sa: "jag förstod att det skulle bli så här".

"Fingers cross" och självklart har jag allt försökt vid ett par tillfällen, efter den minst sagt prekära historien. Men hälften av moccabakelsen har brukat stå kvar på fatet. Ja, nu står de inte kvar på fatet precis. Därför att vid första skedtaget gör att hela härligheten faller isär och ser ut, som om den upplevt ett större nidingsdåd. Men den är så vansinnigt söt, att t.o.m. mina spikraka lockar blir krulliga vid blotta tanken!

Men "potatisbakelser" hade jag väl tyckt mycket om, eller? Jag kunde t.o.m. minnas en rolig händelse till just "potatisbakelse". Där "Ploppen" (Ulf Rapp) suttit med lillfingret spretande rakt ut och visat hur man på fint manér dricker kaffe ur en kaffekopp. Det var under en av alla dessa otaliga håltimmar, som man hade på Läroverket. Conny (Jonasson) satt tillbakalutad i stolen och småflinade roat åt "Ploppens" förevisning, hur man häller upp från kaffekanna. Exakt hur det hela går till med rörandet och skeden osv. vid ett fint kaffedrickande, där slutligen lillfingret spretar ut och man försiktigt sörplar tämligen obemärkt av kaffet. Men hela den långa och förfinade förevisningen, slutade i att jag slutligen tog tag i "Ploppens" utspretande lillfinger, ruskade om så att kaffe skvimpade ur koppen och det hela inte alls var så mycket till fint manér längre.

Sekunderna efteråt fick vi dock annat att tänka på. Därför att då kom "Bempa" vässandes vid Malmen. Den stackars "Folkamotorn" riktigt vrålade, när hela bilen med en hårsmån tillgodo till stenmur och parkerade bilar, stannades på Torget, genom att han drog åt handbromsen och snurrade runt flera varv. Medan all aktivitet avstannade helt, inne på NK och alla såg nyfiket ut på Torget och undrade högt hur det skulle sluta "denna gång".

Det där vansinnesnumret höll han på med, ända tills den dagen han helt enkelt välte med hela "Folkan". Pappa bilägaren blev ursinnig och "dödsryttaren" fick skamset och till allas förtjusning, applåder och busvisslingar, vackert använda apostlahästarna. Tills ilskan gått över hos pappa bilägaren och plåtskadorna var åtgärdade. Men efter vurpan upphörde vansinnesnumret på Torget med "Folkan".

Ja, ni förstår väl redan hur "återseendet" och resultatet av intagandet av "potatisbakelse" blev. Det var lika illa som att träffa en ungdomskärlek, som man inte sett sedan dess och tro att samma sak åter skulle inträffa bland hormonerna.

Somt här i livet är ämnat åt, att bara behållas i minnet!

De gör sig bäst där. Trots allt.