Google+ Followers

söndag 27 augusti 2017

Det är onekligen lite spännande att skriva på bloggen ifrån Siena i Italien - allt står plötsligt översatt till italienska.

Livet i Toscana är som hämtad ur vilken italiensk film som helst. En italiensk film brukade min pappa beskriva kort och gott: handlingen i italiensk film är att de springer upp och ner i trappor, slår i dörrar och skriker åt varandra,dessemellan är det en massa oljud...

Imorse väcktes jag av Herr H som vred sig som en korv hit och dit i sängen, intrasslad i det gemensamma lakanet, någon bankade någonstans. Jag försökte somna om efter att jag suttit en stund yrvaket på lilla "tronen" och funderat över om det skulle bli lika tryckande varmt idag också. Men ack nej sömnen var och förblev som bortblåst trots att ögonen antagligen hängde som sladdlampor ner i byxfickorna...

Framemot åttasnåret började Duomos kyrkklockor att dåna, åtföljd av alla de andra kyrkklockorna, som låter mer öronvänligt. Men då hade trumslagarna redan dragit igång. De har hållit på oavbrutet i tolv timmar nu, antagligen har de marscherat hela dagen i de trånga gränderna som Siena består av, eftersom jag hört ljudet av trummor komma och gå. Det sistnämnda var jag rätt glad över idag, eftersom de normalt håller till strax nedanför vår balkong, även om det är åtskilliga meter ner till marken. En hissnande höjd ner till marken, trots att det bara är en våning upp med hissen.

Trumslagarna hör till de som jonglerar med flaggor och antagligen är en del av traditionen dit Palio är en given del, en väldigt gammal tradition. https://sv.wikipedia.org/wiki/Palio

Siena är fördelade i olika inpinkade revir och det hela verkar vara på blodigt allvar. Här i Duomo tillhör vi Pantrarna (Pantera) och alldeles i närheten på en liten piazza står en svart panter staty. Alla de olika distrikten (reviren) har olika lamphållare längs gränderna.

Det är ungefär som fejderna mellan de olika områdena i Malmberget, som kulminerade när det var fråga om maj-brasor under valborgsmässoaftonen. Då sattes en ära i att ha den största/högsta majbrasan, slagsmålen mellan de olika gängen var inte heller att leka med. Men dylika saker har jag aldrig engarerat mig i. Här är de dock betydligt mer sofistikerade med regelrätta kontor.

Trumslagarna har fortsatt hela dagen och idag vägrade jag bara att sticka ut näsan på någon fotvandring. Herr H gjorde två tappra försök och kom tillbaka varje gång i skick som om han suttit i bastun med kläderna på. Balkongen som ligger i skugga och är högt belägen, alltså fläktar det lite, kändes som ett självklart val idag för min del. En hel del av den medhavda lektyren återstår ännu.

Jag låter mig övertalas först när siestan är över och den Osteria som vi sett ut för Herr H:s alltmer avtagande frosserier öppnar först kl 19, efter siestan, dvs. när jag normalt slutat att stoppa i mig något överhuvudtaget hemma i Sverie.

Det bankandet som pågått till och från sedan imorse har nu fått förnyade krafter så här tolv timmar efteråt, det är så jag börjat fundera om det är någon som sitter inlåst någonstans, eftersom det kan banka även de få korta ögonblick som stillheten gör en lov, eller är det kanske någon som försöker att sova och blir irriterad av det snattrande italienska paret på andra sidan glasskärmen, som delar våra balkonger och det tar lite tid att komma på fötter.

Kärringen, förlåt, frun snattrar högljutt inifrån rummet, akut mundiarré är nog diagnosen för hennes del och mannen som har förpassat sig ut till balkongen, gör något inlägg till henne mellan varven. Av allt att döma har han snart rökt sin sista cigarett av den ihållande rökhostan att döma, som får honom att kikna alternativt storkna mellan varven. - Nästan så jag funderat på att inköpa en limpa cigaretter och sträcka över hålet i glasskivan som inte går ända upp till balkongtaket, så att man kunde få slut på rökhostan som har en given utgång. Värmen/hettan ute gör nog inte saken till det bättre för hans del.

Här under dagen var de helt uppenbart borta för då var det bara tyst, förutom hundar som skällde någonstans långt borta och människors sorl på långt håll. Tja så dånet mellan varven från Duomen och de andra kyrkklockornas mer moderata toner. På tal om Moderater, hemma i Sverige finns en samling Moderater, som inte förstår något av vad det hela handlar om och inte lär det vara partiledaren Anna Batra som är problemet. Hon verkar vara på det klara med att ett gränsöverskridande samarbetet är det enda som kan få Sverige på fötter igen.

Tur att hon har en klok man som nu är "Elefantskötare"...

Konstigt nog har det blivit lite tystare efter att ljudinfernot trappades upp ett slag.

Någonstans är det någon som övar på en fiol ackompanjerat av spridda knackningar och italienskan, som väl antagligen arbetar som mistlur nere vid kusten i normala fall och vars svada inte tar semester.

Nu blir det en hastig dusch och klänning istället för storskjortan jag släntrat omkring i hela dagen. NU låter det som om knackaren är på väg ut genom väggen, eller är det taket som kommer att uppvisa något nytt hål när vi återvänder från Osterian om någon timma...

lördag 5 augusti 2017

Före detta finansministern Anders Borg och prins Henrik av Danmark - skall man skratta eller gråta? Vilka sorgliga män.

Jag steg in i affären för att köpa en rulle rispapper och kunde inte undgå att höra hur personalen snabbt avslutade ett samtal, när jag steg innanför dörrarna. Men jag hann uppfatta att det rörde sig om Anders Borg, f.d. finansministern och någon riktigt präktig skandal med ekivoka inslag.

Väl i bilen igen hann nyheterna gå av stapeln där Anders Borg figurerade och text-TV bjöd på en lite mer friserad historia vilket naturligtvis inte Aftonbladet gjorde: http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/QV67V/uppgifter-anders-borg-visade-konet-pa-fest--och-hotade-arrangoren

Borgs beteende hade sin grund i att han var förnärmad över sin rumsplacering. Det visar verkligen vilken sorts person han är. Van att peka med hela handen och bli åtlydd...

Visa snoppen, vilja jämföra sin egen med andras! Ta andra män i skrevet och fälla uttalanden om kvinnor som horor och slampor visar på ett beteende och en attityd som t.o.m. går utöver varje sjöslag som jag ofrivilligt hamnat i. Men något sjöslag har det ALDRIG förekommit på en fest som även hyst barnfamiljer!

Då skall gudarna veta att jag nog har upplevt det mesta här i världen av urspårade fester och tillställningar.

Det är bara män med makt som kan få uppföra sig så här illa och ändå få medhåll och att det slätas över. När man tillhör den s.k. eliten och ändå tycker av varianten "det kan hända i de bästa familjer", då måste jag verkligen ifrågasätta vad det själva är för personer. Det här hör verkligen inte hemma i kretsen kring en före detta minister och en man som skall föreställa av "finare slag" och föreställa representera förnuft.
 


Sedan att Anders Borgs fästmö, Dominika Peczynski, slätar över hans kriminella beteende det tar jag faktiskt ingen som helst notis om. Jag känner henne inte personligen, men jag har inte kunnat undgå att funderat över henne långt innan hon blev Anders Borgs tête-à-tête. Men efter att ha sett henne i TV-programmet En natt på slottet, besannades bara det jag intuitivt förstått. Paret kanske borde göra sällskap till någon lämplig KBT-behandling.
 
Anders Borg har flera tunga poster i stora företag och internationella organisationer. Han är bland annat vice ordförande för investmentbolaget Kinnevik, Stenbecks imperie, seniorrådgivare åt storbanken Citi, varit eller möjligen är rådgivare åt Finland, men också någon uppgift finns i mitt huvud om att han också är det till Asian Infrastructure Investment Bank. För egen räkning kan jag bara säga att låter man Anders Borg sitta kvar i Kinneviks styrelse, då vet åtminstone jag var de har sitt lågvattenmärke.

Jag börjar bli innerligt trött och less på människor som helt uppenbart lider av hybris och bara förutsätter att allt är en droppe i Mississippi.

Nästa i ledet hybris är prins Henrik av Danmark, som sedan 50 år tillbaka är gift med drottning Margarethe av Danmark. Nu är det inte så att jag för ett enda ögonblick tror att prinsen skulle visa snorren, eller gå an som Anders Borg gjort. Men när man känner sig alltjämt så kränkt över att man inte fått den titel man ansett sig skall ha, att man inte vill begravas bredvid sin hustru efter ett så långt äktenskap, då blir det lite väl udda.
http://kongehuset.dk/nyheder/hkh-prins-henrik-begraves-ikke-i-roskilde-domkirke

Lustigt nog så befann jag mig med en del av mina klasskamrater från Läroverket i Malmberget i Köpenhamn den dagen, 10 juli 1967, då deras bröllop gick av stapeln.
Henri-Marie-Jean André de Laborde de Monpezat var ett namn som klingade fint i malmbergsöron, så fint att vi övade på det franska uttalet av hans namn. Vi var väl måhända inte fullständigt helnyktra efter en elefantöl som intagits till maten, men det fanns ingen som ens var i närheten av att vilja dra upp snorren, eller bära sig åt enligt Anders Borg festmanér. 
 
Jag minns i vart fall att just precis när kortegen med brudparet passerade restaurangens uteservering, satt vi och jagade gröna ärtor över tallrikarna, som i övrigt bestod av en schnitzel, potatis och sedvanliga tillbehör. Tänk vad udda saker man kan dra sig till minnes.

Det å sin sida får mig att dra mig till minnes vad jag till frukostbordet hade läst, om den fruktade ryska laxen (puckellaxen) slut citat, som de fångat i Göta älv.

- De är riktigt fula, ser nästan ut som en piraya, tyckte Tobias Nyberg, ordförande i sportfiskeklubben Laxen.

Men sedan kunde jag inte hänga med i svängarna, mer än att den fruktade ryska laxen kan påverka den inhemska biologiska mångfalden eller orsaka stora socioekonomiska skador.


Vilket i sin tur fick mig att inse, att artikeln jag läst några blad innan i tidningen om nazisterna i Kungälv, som spärrade av ett asylboende i Kungälv, men saboterat även ett blivande i Torslanda förra året och nu hade åkt dit sedan NFC i Linköping hade analyserat bandet för spårsäkring. Sedan blev det väl inte mindre bevis av att Nordiska motståndsrörelsens nyhetssajt skrivit om hela händelsen, där de helt uppenbart tyckte att de hade gjort något hedervärt.

Jag undrar hur länge de skall kunna få härja fritt utan att något mer ingripande vidtas emot dem från samhällets sida. Det var ju nazister som även stod bakom det bestialiska mordet i augusti 1995 på John Hron vid Igeltorpssjön i Kode norr om Kungälv, något som aldrig försvunnit ur mitt minne.

För någon tid sedan läste jag i Pedagogiska magasinet, tror jag bestämt att det måste ha varit, att man kommit till rätta med nazismen i Kungälv. Något som bara måste var en politisk klyscha i annat fall skulle det här inte ha kunnat hända och hänt har det gjort.

Man behöver inte göra mycket annat än ha en annan åsikt för att hamna på bänken "tillåtet att slå ihjäl".


Visa civilkurage var den utlösande anledningen till att John Hron bestialiskt mördades. Gärningsmännen kom undan med något som förefaller helt makabert och de har tillåtits fortsätta i stor stil genom att upprepade
gånger vandalisera hans gravsten. 
http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/04/var-nutidshistoria-med-nynazister-och.html


En del människor kommer jag aldrig, hur länge jag än lever, att förstå mig på. Det verkar vara något allvarligare fel i hårddisken.

torsdag 3 augusti 2017

När jag behöver gå ner i varv och släppa allt runtomkring mig - då går jag på bio, eftersom jag inte längre kan knyta på mig joggingskorna och springa en lång runda i skogen.

Jag kan väl tycka att som pensionär borde jag väl ha just precis det som reklamen för AFA säger: 52 veckors semester. Men det är ju inte riktigt så livet ser ut och det borde ju AFA om någon veta, eftersom de alltjämt kört runt mig i torktumlaren ända sedan jag "fick förmånen" att bli handikappad på min arbetsplats. AFA tycker att det är helt onödigt med vanliga löneuppflyttningar, som jag skulle ha haft förutan arbetsskadan! -just precis det som står i arbetsskadelagstiftningen, att man har rätt till!


Som grädde på moset dessutom, arbetsskadad i statens bedrövliga tjänst, där säkerheten varit icke-existerande, då är resten inte medtaget överhuvudtaget!

Till skillnad från alla politiker i Regering och Riksdag kan jag inte förvänta mig samma förmåner som de skaffat sig, utan här får jag liksom alla andra vanliga dödliga kämpa mot svenska diktaturer i alla dess olika skepnader. Sverige är  verkligen bananrepubliken nr 1!

Jag och Herr H har varit på bio dagtid, tja, en av filmerna den som vi rankat högst var dottern med på också och just den filmen såg vi i söndags. Samtliga föreställningar gick av stapel på den nya biografen Göta i Göteborg. Fin biosalong med väldigt sköna fåtöljer och benutrymme, även för medhavda kryckor. - MEN efter fyra filmer, får jag göra paus fastän jag gärna hade sett fler av de filmer som jag satt upp på önskelistan. 


Anledning? VOLYMSTYRKA och BASLJUD! 

, det funkar inte att be personalen åtgärda det hela. Fastän man säger att dagen innan i salong 1 lät det inte så här! Idiotförklaringen hänger där och dinglar och man ger upp inser det lönlösa och dag tre och fyra förblir man tyst. Herr H kan i vart fall stänga av hörapparaten, men han har hunnit få en släng av det hela och det lär inte vara speciellt bra för resthörseln, att utsättas för något dylikt. Värst är i salong 2. Salong 1 kan öronen överleva om man stoppar in fingrarna i öronen medan reklamen pågår. Men inte i salong 2, där tyvärr de 3 senaste filmerna varit.


Jag har i skrivande stund så j-la ont i öronen att det känns som om någon kört in toalettborsten och kört runt i 100 knutar! Smärtor är bara förnamnet! - Värst har reklamen för RAMLÖSA varit, där man brassar på med basljud, så man får närmast hjärtstillestånd!

Nu till filmerna som jag gärna vill dela med mig till dig som ev. läser det här:

Definitivt överst på listan som bästa film vi sett i det här svepet om fyra filmer, kommer definitivt filmen Maudie, som är baserad på en sann historia om Maud Lewis´ liv. Maud själv fortsätter att pågå inombords långt efter filmen är slut och det är inte en underdrift, som bioreklamen säger, att Sally Hawkins och Ethan Hawke gör lysande rolltolkningar.


Här finns lite bakgrundsfakta som nog kan vara trevligt att ha innan man ser filmen:
https://en.wikipedia.org/wiki/Maud_Lewis



En del av hennes målningar, huset och hon själv i verkligheten finns här:
https://www.google.se/search?q=maud+lewis+paintings&client=firefox-b&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwiA2KKNjLrVAhXRJlAKHQr7B-MQ_AUICigB&biw=1680&bih=925

På en andraplats kommer filmen Tulpanfeber, där handlingen utspelar sig i 1600-talets Amsterdam, som faktiskt har många likheter med dagens vansinne i ekonomin och just en flerfärgad tulpan har sin speciella historia, som här inte togs upp. Historien i korthet är
den välbärgade åldersnupna handelsmannen Cornelis Sandvoort, som köper sig en ung fru, Sophia, som hämtats ur klostret för att skapa den ultimata familjelyckan som inte bara nöjer sig med det utan vill föreviga denna familjelycka i ett konstverk. Vilket är ett ödesdigert beslut. Filmen är baserad på Deborah Moggach succéroman med samma titel.

Sophia gestaltas av den duktiga skådespelerskan, Göteborgsfödda, Alicia Vikander, som hade huvudrollen i filmen, Fyren mellan haven och som gav henne en Oscar. Hennes motspelare, fö pojkvännen Michael Fassbinder gör också en bra rolltolkning i filmen. Vi såg den filmen i början på året. Historien är ett enda stort moraliskt dilemma från början till slut, som inte lämnar någon oberörd och som man kan ha många synpunkter om.
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=fyren+mellan+haven
Boken, som låg till grund för filmen Fyren mellan haven,
The Light Between Oceans är skriven av ML Stedman, som också mycket se och läsvärd. Vi hade boken i läsecirkel som jag gick med i förra hösten. Ett val som jag verkligen inte ångrat ett enda ögonblick. - Vid tillfälle skall jag berätta mer om vart den bokcirkeln fört mig på helt oanade vägar. 


Tredje filmen som vi sett i detta svep heter Hemma i Hempstead.


En rätt förutsägbar film, men lagom avslappnande och inte minst tänkvärd. Där man får fundera på vad som är det allra viktigaste i en människas liv, som dessförinnan innehållit så mycket svek och livets villervalla.

Handlingen i korthet: Emily, en amerikansk änka bor i ett pittoreskt hus i ytterkanten av Hampstead Heath och Donald lever ett harmoniskt enslingsliv i ett självbyggt kyffe en bit in i parken sedan 17 år. När marken där Donald bor skall bebyggas av lyxbostäder vägrar han att flytta och får oväntad hjälp av Emily. En djup vänskap mellan dem uppstår, en vänskap som går över till äkta kärlek. 

Hampstead finns i allra högsta grad i verkligheten och är en stadsdel i centrala London, som tillhör de dyrare bostadsområden, mest känt för sina litterära och konstnärliga kretsar. Inte minst är det ett av de områden i världen som har högst levnadsstandard. Det bor flest rika människor där i hela Storbritannien, då har du hela bakgrunden klar för dig vad som kan förväntas av och i filmen, som är inspirerad av en sann historia.

Den fjärde och sista filmen som vi varvat ner till i detta filmsvep: En flodhäst i tesalongen. F
ilmerna har jag nu klassat i den ordning jag tycker de är sevärda, men det är de faktiskt allihop, bara lite olika kvalitéer. Däremot har den svenska titeln satt myror i huvudet. När jag kom till biodisken sa jag att jag skulle ha två pensionärsbiljetter till En elefant i tesalongen. Det är ju så det svenska uttrycket heter. Killen i kassan stirrade på mig och så visade det sig att det svenska ordspråket inte hade något med saken att göra. Lite glad blev jag när jag satt och väntade på att Herr H skulle dyka upp med sin inhandlade godispåse och en dam vid kassan sa samma sak:  hon skulle också ha två biljetter till En elefant i tesalongen. Nu var däremot killen i disken uppdaterad och greppade saken direkt.
The Hippopotamus är originaltiteln på filmen vilket är betydligt mer passande, eftersom en hippopotamus (flodhäst) är världens farligaste djur, som trampar ihjäl varenda kotte den kommer i närheten av. Det gör också huvudrollsinnehavaren, Ted Wallace, en bitsk, cynisk, desillusionerad teaterkritiker som en gång i tiden varit en upphöjd poet.  Filmen inleds med att han citerar T. S. Eliot som anser att ”meningen med litteraturen är att förvandla blod till bläck”, vilket Ted också gjorde en gång i tiden, men nu ”förvandlar han whisky till journalistik”. 
Filmen följer, vill jag minnas, den nu 20 år gamla bästsäljande roman av författaren/skådespelaren/ programledaren/gay-ikonen/den helt underbare Stephen Fry. Alla som kommit kontakt med Stephen Fry vet också att det är ordkostens största ordbajsare av det mer sällskapliga slaget, vilket naturligtvis också filmen gör. Stephen Fry är en man helt i min smak, som person! Fö en excellent skådespelare själv, men här är det enbart hans ordbajseri vi möter.

Filmens och bokens budskap? Mirakel finns inte... eller gör de?

Jag tror att det gör det och när vi minst anar oss till det dessutom.