Google+ Followers

onsdag 30 april 2014

Indragningen av kontanter på bankerna den ljugs det friskt om från bankernas håll, utan att de skäms det minsta lilla!

Nu är det dags att tala i klartext och inte hymla längre i det här förunderliga landet som Sverige har blivit.

Eftersom nu Herr H jobbat åt ett stort företag med huvudkontor i Gamlestan föll det sig, att det var enklare att begagna sig av Swedbank i Gamlestan förr om åren, än att ge sig in i getingboets P-helvete centrala Göteborg. Jag förundrades alltid över den alltmer tilltagande och våldsamma ansamling människor med utländsk härkomst, som skickade pengar till diverse utlandskonton. JA, det går alldeles utmärkt, att höra vad som sägs i alla kassaköer!

DET fick mig också att fundera över hur mycket som vårt land egentligen försörjer, förutom att vi betalar för dem som kommit hit och också har enorma kostnader för bidrag i utlandet.

Så smög sig bankrestriktionerna på allt eftersom... 

Vilket helsicke svenska banksystemet hade utvecklat sig till, det erfor jag den dagen, jag skulle sätta in pengar på mitt eget konto, men det funkade inte. Till slut blev jag tvungen att ta en kölapp och sätta mig i evighetskön och vänta. DET gick inte att sätta in mer pengar än ett visst belopp under en viss period, inte till sitt eget konto ens! Det var rena rama Gestapo som stod bakom disken, som tyckte att jag skulle tala om/erkänna VARIFRÅN jag fått pengar ifrån.

Då härsknade jag till och sa att det behövde man inte ens vara raketforskare för att kunna förstå, eftersom jag tagit ut pengarna från ett eget tillgodohavande och nu skulle jag sätta in det på ett eget konto, dock i Swedbank. Snorhyveln bakom disken lät mig då sätta in resterande pengar på mitt konto.

Så gick tiden och det visade sig, att jag behövde fylla på lite kosing till det konto som huslånen ånyo skulle dras ifrån genom en överföring. DET fanns inte ett enda kontor i hela Göteborg, där man kunde sätta in pengar på till det egna kontot!

Livräddningen blev i en annan sparbank! Men nu var jag ilsken som ett bi över att behöva åka till en annan och utomstående sparbank, belägen dessutom utanför stadsgränsen, bara för att kunna sätta in pengar på mitt eget konto!

Så gick tiden och det skulle sättas in kontanter som flutit in i en föreningsverksamhet, som Herr H är involvera i. Tji i helsicke, det var maxbelopp man fick sätta in per vecka även i denna verksamhet. Det skulle sålunda ta flera veckor innan han hade kunnat sätta in hela beloppet. Jag insåg det helt absurda!

Men den här gången beslöt jag mig för att ta reda på varför man blivit satt under förmyndare som svensk.

Efter ett våldsamt argumenterande så kröp sanningen fram, Swedbank ville inte medverka till: sätt dig ner om du nu är som jag, en vanlig normal människa: Penningtvätt!


Jag är ännu mer övertygad idag om att det är helt fel människor, som sitter och drar i spakarna i vårt s.k. välfärdssystem. Som man bäddar får man ligga och har man bäddat knöligt så får det också vittgående konsekvenser, som riskera hela samhällssystemet! 

Inte lär det heller ha någon annan effekt än, att vi vanliga människor är de som blir lidande, medan spektaklet fortgår i en allt större omfattning. Inte lär de ha slutat att leverera svenska bidragspengar som de har tagit emot för att sedan leverera en hel del av dem till utlandet. Det var så våldsamma summor mestadels den lilla stund jag satt och köade på banken, att jag började starkt oroa mig för att hela vårt välfärdssystem snart skulle braka ihop. Ett system som vi svenska skattebetalare och i synnerhet pensionärerna har gnetat ihop till och varit en förutsättning för att det kunde byggas upp. Nu är det samma kategori som byggt upp hela systemet som är de som än en gång man godtyckligt våldför sig på.


Pensionärerna skall enligt den här nya formen av socialdemokrater kunna tänkas få 50:- mer i månaden! Medan de som faktiskt har mer än tillräckligt skall ha ännu mer och trots att en svensk pensionär bara under ett fåtal år betalar 100 000:- mer i skatt än de som har feta löner. Snacka om ett samhället som gått helt över styr!

För att återgå till den här åtgärden på banken, som drabbar vanliga människor, som inte har några transaktioner till utlandet är bara så häpnadsväckande, att man slår sig för pannan. Kan man stadigt skicka iväg så mycket pengar av det man själv mottagit som bidrag, måste det vara ett tecken på att man får ta emot för mycket bidrag, och/eller ägnar sig åt något som inte är rumsrent! Vore det inte rimligt att det var där som kontrollen hade satts in i så fall.

Den här åtgärden lär inte ha annan följd än att de som ägnar sig åt korruption och/eller penningtvätt fortsätter ändå. De lär knappast ha lagt ner sina verksamheter!


Jag nästan kräks vid blotta tanken på, att jag till både EU-val och det svenska valet skall göra ett val mellan pest eller kolera!
Det lär ha varit Al Capone som yttrade följande:
”Man kommer längre med vänliga ord och en laddad pistol, än med enbart vänliga ord”.


söndag 27 april 2014

Oj vilken jobbig lördagkväll jag hade igår.

Det är inte lätt att ligga i ryggläge en hel kväll i TV-soffan och vara engagerad. De kräver onekligen sin kvinna och ett rejält mått av tålamod och koncentration.

Men det innebär, att jag förstår helt och hållet Herr H, som ibland kan låta som om det är ett helt gäng närvarande, som han snackar envägskommunikation med. Fastän han i själva verket kan sitta helt ensam framför TV-rutan.

Värst är det när han ser på ishockey, då går även hans ben och fötter som trumpinnar. Foderluckan glappar ständigt, inte enbart för utstötande av bisarra kommentarer, utan det går åt en hel del att stoppa i den också. Man kan nästan få för sig, att bulimiföreningen har sammanträde i TV-soffhörnet.

 
Igårkväll var det GP-speedway, andra tävlingen. Den första GP-tävlingen missade jag, eftersom jag inte ens funderade på om jag skulle orka vara passiv betraktare mitt i natten. Förra året gick också den inledande GP-tävlingen på anda sidan jordklotet, vilket innebar en helt annan tidszon. Förra året slocknade jag mitt hela tävlingen och vaknade till när det hela var slut. Hur kul är det på en skala 1-10. Jag bedömde inte det som kul överhuvudtaget och avstod därför i år vis om mina egna förmågor.

Jag vet inte om det är jag, eller om det är något i själva GP-tävlingarna som gått förlorade. Men det känns helt plötsligt inte lika livsnödvändigt. Jag kommer inte att klättra efter väggarna om jag missar en eller några omgångar.

Jo, jag vet, nu kommer min familj att undra vad som hänt om de nu mot förmodan skulle få nys om mina nya tankegångar. Förut var det väl bara i princip egen död som kunde ha hindrat mig från att ha sett GP-speedway.

VAD var då nytt för årets GP-tävlingar....



Att en hel del namn försvunnit och det är inte alls kul.

Paraplyfjantet i de fyra olika startfärgerna har försvunnit, men jag stirrade bara på "nymodigheten" och tänkte: skulle det där föreställa någon form av nyordning? Har inte vissa inslag i speedwaytävlingar överlevt sig självt? 

Jag tror i alla fall att varje sportintresserad skulle bli rätt förvånad om det klev fram fyra lättklädda herrar och viftade på rumpan och gjorde ekivoka gester i någon renodlad damtävling. Eller beror det hela på, att vi damer är så pass intelligenta, att vi inte behöver någon färgmärkning var vi skall stå i startfältet, eller vet vad vi heter.

Lika illa är det fortfarande, att det inte genererar någon poäng, när man gått vidare till semifinal och final. Blir man fyra så är det noll poäng likafullt.

Det är verkligen en ny generation speedwayåkare och det syns på utanpåskriften.
Tai Woffinden han plockar visserligen ur sina örhängen vid tävlingarna, men örsnibbarna är nu så stora att jag halvlåg där i TV-soffan och tänkte: Men det kanske blir praktiskt bra, därför att den svaga punkten på en speedwayåkare är trots allt nyckelbensbrott. Råkar han ut för något dylikt i framtiden så kan han trä in armarna i öronsnibbarna, så har han inbyggda mitellor.



Nicki Pedersen har fått en ny maskot sedan förra året, som följer honom som skuggan. Tant doktorn hon stod och blundade när starten skulle gå.

När Adrian Miedzinski körde omkull, så var det verkligen otäckt. Han var fullständigt desorienterad och betedde sig som om han fått en våldsam hjärnskada. Ändå sågs inte någon doktor som tog hand om honom, det måste ju domaren ha sett från sin TV-skärm, eftersom vi TV-tittare och kommentatorer kunde se det.


Nej, jag tänker inte kommentera slutresultatet överhuvudtaget. Hela jag kände mig avfimpad. Det fick mig att gå in i köket och bre´ mig två knäckemackor av Leksands Knäcke Brungräddat skurna i bitar för att tröstäta...

Så surfade jag över och satt Mr Selfrigde på TV 1 på omstart, eftersom det visade sig att Herr H inte hade lyckats läsa rätt i Tv-tablån. Boxningen mellan  Vladimir Klitjko och utmanaren Alex Leapai började inte förrän efter kl. 23.00.


Jag kan inte förstå att man inte kastade in handduken för Alex Leapai redan efter första rond, eftersom jag inte kan se någon som helst vits med att använda hjärnan som någon form av tålig boxboll. 

Utgången kändes helt tragiskt given så fort jag fick syn på Alex Leapai bredvid Vladimir Klitjko. Klitjkos 2 meter i längd och lika lång räckvidd hade krävt en trappstege för Alex Leapai för att klara av att ens nå upp. Ett sådant vältränat muskelpaket som Wladimir Klitjko blev natrligtvis en alltför hård nöt att knäcka, men innan Alex Leapai stöp i golvet för gott var det enbart fråga om rena slakten. Inte roligt att se sådan boxning.

Jag tröstade mig på småtimmarna genom att lyssna klart på min MP3CD-bok, "Du går inte ensam" av Mari Jungstedt. En betydligt mer hjärnstimulerande historia, dock en smula förutsägbar. Jag tror att jag har slukat lite för många kriminalromaner alt. intriger i mina dar för att kunna överraskas. Det är det få böcker och filmer som hittills har gjort under de sista decennierna. Jag siktar in mig istället på själva författandets/skrivandets hantverk, som jag njuter av i fulla drag. Den här var förlagd till Gotland och det är alltid uppfriskande med lite nya miljöer även i romansammanhang.
Då kan man undra om det skall bli några fler högtflygande planer för gotlandspolisen á la Mari Jungstedt.





torsdag 24 april 2014

Vad är snabbaste vägen att gå ner i vikt...

Jo, jag tar en mellandag eller två och laddar mig mentalt för att skriva ner det som rört sig i mitt huvud under ett längre tag. Vilket är en hel del faktiskt och i vitt spretande ämnen. 


Anledningen till just detta blogginlägg är, att jag och Herr H satt och såg på ett TV-program ur Vetenskapens värld, där man hade jämfört en strikt sockerdiet mot strikt fettdiet (utan grönfoder) under en månads tid. Försökskaninerna var ett par enäggstvillingar. En bodde i England den andre i USA och båda var läkare.

http://www.svtplay.se/video/1980368/avsnitt-14-fett-eller-socker-vad-ar-varst

obs! programmet är bara tillgängligt t.o.m. 28 april 2014.

Och debatten lät inte vänta på sig:
http://www.kostdoktorn.se/socker-eller-fett-vilket-ar-varst

Sanning att säga var det ett något rörigt program och jag står fortfarande fast vid att den matordning, som man hade under hela min uppväxt var ett bra val, eftersom det var sällsynt med feta personer, till skillnad från idag.

I min jakt på synpunkter i den debatt, som tagit ny fart så hamnade jag på denna.... Ja, nu saknar jag ord för en gångs skull, vilket inte händer mig så väldigt ofta. Men jag har väl en vänlig dag idag så jag kan kalla denna bloggerskas inlägg i debatten för "ovanligt uppfriskande förklaring" om tingens natur om konsten att gå från storlek 38 till 32 på en månad". ;)

På något sätt blir den här filmsnutten på youtube så övertydligt över hur viktigt det är att förse hjärnan med rätt bränsle.

Hela den här fettdebatten tycks ligga på samma nivå som toppskämtet i Kanada:


När NASA började skicka upp astronauter i rymden upptäckte de snabbt att kulspetspennor inte fungerade i noll gravitation. För att lösa problemet spenderade NASA-forskare ett decennium och 12 miljarder dollar. De lyckades utveckla en penna som skriver i noll gravitation, upp och ner och på nästan alla ytor, inklusive glas och vid temperaturer från under fryspunkten till 300 grader Celsius.

Ryssarna använde en blyertspenna.
Bilden lånad från http://bigganed.blogspot.se/  och med hennes medgivande.

Själv funderar jag skarpt på att helt sonika gå och hälla lite avfettningsmedel på mig...



onsdag 23 april 2014

Idag är det världsbokdagen 2014.

Normalt så brukar jag ge bort böcker på dylika dagar, men bokmalen har näsan hängande i annan litteratur och inte ens julklapparna tycks vara lästa och litteraturintresset verkar vara lagom fisljummet på andra håll. Sålunda så gläder jag mig själv med i första hand ljudböcker, eftersom mina armar har svårt att hålla i böcker.

Det har hunnit bli en och annan bok sedan jag sist skrev om någon, så jag börjar idag bara med en liten uppvärmning:

Första boken hör väl egentligen hemma i det tema jag skrivit om våld inom hemmet och det man som utsatt kan möta utifrån av mindre nogräknade personer ute i samhället.

Det var en mp3CDbok jag fick av dottern i julklapp. "Ljusets dotter" av Elisbabet Nemert. Det är en historisk roman som handlar om 1700-talets Sverige. Ett Sverige som inte är svårt att se inom sig, när beskrivningarna kommer som på ett pärlband i boken. Ljusets dotter är de stora insikternas roman, som handlar om ondska och skapandets förlösande kraft. Läs alt. lyssnarvärd.

Nästa mp3CD bok heter "Causa Mortis" av Elias Palm. Författaren har goda insikter i själva handlingen, eftersom han själv arbetar som rättsläkare i Lund. I sitt arbete genomför han obduktioner och andra undersökningar på uppdrag av polis och åklagare, bistår kriminaltekniker på brottsplatser, agerar sakkunnig i domstol och undervisar på såväl läkarlinjen som Polishögskolan. Han här även tjänstgjort på en rättsläkarstation i New York. 

Causa Mortis är den andra och helt fristående delen i en serien om rättsläkaren Ella Andersson. Inledningen ser ut att vara tämligen harmlös förutom att en gammal kvinna återfunnits knivmördad i sitt hem. Handlingen drar sig tillbaka till andra världskrigets koncentrationsläger. 

Causa Mortis, latin för dödsorsak, även en juridisk term med betydelsen "vid dödsfallet".

Nästa CD-bok är "Den döende detektiven" av Leif GW Persson. Här slipper man supersalamin tillika superäcklet Evert Bäckström. Utan huvudpersonen är den andra falangen som Leif GW Persson skrivit om och som jag personligen känner mig hemma i: Lars Martin Johansson & Co.

Romanfiguren tillika norrlänningen Lars Martin Johansson har precis gått i pension från sin tjänst som chef på Rikskrim. Historien är bra och den håller hela vägen, men helt plötsligt så skyggar och hastar Leif GW Persson sig igenom slutet. Det är som om han själv inte orkar ta till sig vad som händer i upplösningsfasen. Kanske är det därför att han själv och romanfiguren Lars Martin Johansson i Leif GW Perssons egna funderingar helt plötsligt kommer varandra lite för nära ang. hälsostatus och odds. Det blir plötsligt väldigt naket och avklätt.

Sist kommer jag till den stora överraskningen "Kinesen" av Henning Mankell, som är en thriller. Upptakten är en bestialisk slakt av 19 personer i en liten by i Hälsingland och i den vävs en domare i Helsingborg in.

Jo, jag vet att Henning Mankell är Sveriges internationellt mest lästa författare och Kinesen är hans 27:e roman sedan debuten 1973. Det har dessutom utkommit fyra efter denna. Men tyvärr är det väl så att jag lyckats med konststycket, att få tag i de romaner som gjort, att jag inte direkt höjt Henning Mankell till några svindlande läsarhöjder. Men kinesen känns annorlunda kanske därför att jag har ett stort igenkännande i själva handlingen.

Jag stoppar där, därför att den riktigt stora överraskningen förtjänar en helt eget blogginlägg av flera orsaker. Jag har därmed överraskat mig själv och det har fått mig att inse att jag har hållit det jag har lovat mig själv, att aldrig säga aldrig och det var tur det!

tisdag 22 april 2014

"Vilse i Pannkakan" och "Fem myror är fler än fyra elefanter" - Hur farligt är egentligen barnprogram?


Min äldste son satt som fastklistrad framför "Vilse i pannkakan". Jag försökte att stänga av TV genom att säga:

- Skall du verkligen se på Vilse i Pannkakan?


En tyst nick till svar och han tog inte blicken från TV:n, medan jag den arma modern svek honom mot bättre vetande och gick ut i köket och diskade undan istället. Det var det enda barnprogrammet jag vägrade se, i annat fall har jag alltid suttit med barnen så att jag har haft full koll över vad de har mött för input utifrån.


Under hela sin uppväxt sa han ingenting om "Vilse i Pannkakan".


När han vid vuxen ålder började tala om "Vilse i pannkakan", sa han helt plötsligt, att han haft en traumatisk barndom tack vare "Vilse i pannkakan", Ullstrumpa, syster Yster och Storpotäten!





Det var inte utan att jag hajjade till.

-Men vadå? sa jag och måste ha sett ut som ett livs levande frågetecken. Det gick ju inte att få dig från soffan, du satt kvar som en stel pinne och stirrade mot TV-rutan. Det var knappt man kunde urskilja en blinkning från dina ögon.


Döm om min förvåning, när vi något senare började tala om traumatiseringen med "Vilse i Pannkakan" med övriga familjeavknoppningar. Då kom det fram att exakt samma sak hänt med en till i min och Herr H:s son-samling. Men han hade istället varit livrädd för "Fem myror är fler än fyra elefanter". Han trodde att elefanterna skulle komma och äta upp honom om han rörde sig!





Så tro aldrig att det som man tror sig veta om sitt eget lilla barns upplevelser, är det som man som vuxen har tolkat det som. Det kan vara precis tvärtom, något riktigt ruskigt....

Eftersom man tagit bort "Fem myror är fler än fyra elefanter" från Youtube p.g.a.. upphovsrätten fanns endast denna som tillhörde vinjetten till
Fem myror som ingick i julkalendern år 1977.

Ibland undrar jag om jag tagit hand om mina barn på bästa sätt, trots att jag själv alltid varit övertygad om att jag har gjort det. Den traumatiserade "Vilse i pannkakansonen" närmast i bild, några år efteråt. Hans lillebror som finns som andre barn på bilden, har ännu inte berättat om vad som traumatiserat honom.  

Det kan i alla fall inte ha varit "Lilleman och draken", den enda saga som han ville ha uppläst förutom "Totte bakar" och dessförinnan "Sagan om den lilla lilla gumman". Allt annat fick jag hitta på eller berätta om,  helst om mitt eget liv som barn. Något som alla mina barn uppskattat mest av allt här i världen. De verkade aldrig få nog av berättandet om hur det var när jag var liten, så var det även för min bokslukare till dotter. Fantastiskt eller hur!?

Min kusin, Lasseman min lille sockernasse, berättade en gång för mig strax innan han dog, att det var även något som hans barn hade älskat mest av allt här i världen: när han berättade om hur det varit när han var liten.


lördag 19 april 2014

När skall det bli ett stopp på vansinnet i jakten på ägg?

Så här till påsk blir jag varje år sällsamt medveten om, att jag medverkar till något alldeles horribelt. Egentligen gör jag det året runt, eftersom jag köper en hel del ägg.

Länge har jag hoppat mellan, att köpa ekologiska ägg från frigående höns, och/eller burhöns. Men sanning att säga vet jag inte om jag gör rätt val. Det känns mer som om jag ständigt gör ett val mellan pest eller kolera.

Därför att det finns många nackdelar med frigående höns och att så många tusen värphönor knallar omkring i en miljö, som gör att de behöver stora doser av medicinering för att inte dö av diverse sjukdomar, som de drar på sig när de stiger runt bland så många andra höns. Den som någon gång gläntat på dörren till ett sådant hav med värphöns förstår också vilken miljö det är jag talar om.

Burhönsen å andra sidan har för små burar och det där, att de inte kan sprätta omkring är också ett samvetsproblem. näää, jag vet inte vad som egentligen är värst. Allt är värst så fort det är fråga om storskalighet.

Som om detta inte kunde vara nog. Det finns innan detta val mellan pest eller kolera, ett ännu större samvetsproblemen hos mig och jag slutar aldrig att förundras över, att mänskligheten aldrig kan bli visare, utan verkar bara bli dummare och dummare.

Hela den här äggindustrin är nog så smutsig man bara kan tänka sig. Därför att när man kläcker fram dessa värphöns börjar eländet redan. Bland alla dessa kycklingar som skall bli värphöns föds det en himla massa tuppar också.

Ibland undrar jag hur många ur Sveriges befolkning, som är medvetna om vilken framtid dessa tuppkycklingar har.


Istället för att man föder upp dessa tuppkycklingar och låter dem bli mat, så gasar man antingen ihjäl dem, eller låter dem gå ner i en form av mixer där de mals sönder levande!

Vad jag förstår så finns det en del som transporteras till utlandet för att möta detta öde om dödandet inte skett redan i Sverige.

Sedan är det totala vansinnet i full gång: vad som sedan händer med dessa kadaver, behöver man inte vara raketforskare för att kunna gissa sig till. DÅ börjar den verkliga miljöförstöringen, om man nu spontant inte tycker att  tuppar eller förbrukad värphönas liv är något att ta fasta på. De körs hit och dit för diverse åtgärder och slutar i värmeanläggningar, som man inte ens vill redogöra för vilka de är, eller var de är belägna.

Förbrukade värphöns, när de gjort sitt, går inte något mer uppmuntrande öde tillmötes. Då gasas hela besättningen ihjäl, istället för att man låter dem bli mat! Det finns också mobila anläggningar, som på plats mal ned fåglarna till s.k. chickpult, som sedan i sin tur blir mat åt minkar.

Själv minns jag min mamma, som lagade en himla massa olika rätter av just tupp, då hette det fint franskt av någon variant Coq au vin... För att inte tala om höna, som blev goda anrättningar och inte minst biprodukten av kokt höna: god buljong. Det var inte så vanligt att gå till affären och köpa buljongtärningar, utan det togs istället vara på denna buljong av diverse köttkok och även vattnet från kokta grönsaker. 

Idag översvämmas affärsdiskarna av s.k. mörad kyckling. Vilket i klartext betyder vattenfylld kyckling, dessvärre är inte de insprutade vattnet hela sanningen. I vattnet ingår även nitriter. Nitriter har länge klassats som ett starkt cancerframkallande ämne. I jakten på att sälja så mycket som möjligt och billigt, förstör man helt enkelt en i sig god produkt!

Våra köttprodukter över lag innehåller en hel del nitriter och själv försöker jag i möjligaste mån undvika det samtidigt som det gör mig helt vansinnig. Därför att i matdiskarna är det nästan stört omöjligt, att finna alla förädlade former av köttprodukter utan tillsatta nitriter. 



Det känns inte heller ok, att behöva köpa färsk kyckling till ett så svindyrt pris, att man nästan baxnar, när man skall hala fram börsen.

Hade jag inte duckat för själva dödandet och att plocka fåglar, hade jag mer än gärna åkt iväg till något äggkläckeri och livräddat några tuppar, som hade kunnat spatsera runt på tomten, tills de hade gjort sitt.


Jag tycker de är rätt stiliga att se på och säkert ett originellt inslag.

OM min dotter nu läser min blogg så kommer hon säkert att komma ihåg, när hon i femårsåldern längtade efter det som jag fått uppleva som barn, att ha egna små kycklingar. Det fick hon också. Ett år köpte jag tre små nykläckta kycklingar från en dam i Lindome trots att vi bodde i en lägenhet i centrala Göteborg. Jag hade garderat mig med att de skulle få komma till min väninna på vischan i Ulricehamn, när de var för stora för att härbärgeras i en stadslägenhet. Väl ute på vischan fick de gå fria ute på den stora gården tillsammans med de övriga hönsen.



De blev så tama, att de inte uppförde sig som kycklingar längre. Vilket enligt min väninna på vischan fick folk att reagera. Istället för att de sprang ifrån människor som kom i närheten av dem, sprang de dem tillmötes. Satt de ute i trädgården kom de spatserade och ville ha lite sällskap och helst naturligtvis något att äta.

De tre kycklingarnas öden blev varierande:

En rymde med grannens höna
en tog räven och 
en var bara spårlöst puts väck. Kanske gav den sig ut i vida världen på egna äventyr...

Men det finns en del människor som ser på tuppar och höns på ett helt annat sätt. Jag hittade denna hemsida som är något att fundera över http://www.hedenkulla.se/atthahons.html



Det är därifrån bilden är hämtad. Där katt och höns samsas om maten.

torsdag 17 april 2014

Har du tänkt på hur mycket tankar som egentligen hinner passera inne i huvudet medan en "konversation" pågår.

Jag tänker i alla fall på det, efter gårdagens sammandrabbning med ett riktigt stolpskott, som borde drabbas av indraget körkort. Därför att en gång i världen, när jag tog körkort 1969 så fanns tre viktiga ledord för att överhuvudtaget vara innehavare av ett körkort: 

Ansvar Omdöme & Hänsyn



Igår parkerade jag bilen i p-huset till "Axesshuset" beläget vid Södra Allégatan och på de p-platser, som är avsatta för Capio. Jag insåg tämligen snabbt, att det var vissa p-rutor som blev diskvalificerade som tänkbara. Dels är rutorna smala. Det är något sadomasochist som måttar ut p-rutorna i hela Göteborg. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/fransk-fickparkering.html
Stora bilar av modell SUV etc. som rullar runt i den här stan och egentligen borde ha pansarbilsmått på sina p-rutor, det existerar inte i de här p-ruteplanerarnas värld. Dels finns det alltid pappskallar, som inte bryr sig om huruvida de har parkerat mitt mellan de vita linjerna, eller tangerat vitsträcken i p-rutan.

Efter att ha uteslutit flera lediga p-rutor och äntligen parkerat, rundade jag  hörnet till ingången till Capio Axess och tog mig med stor möda uppför trapporna. Mitt ärende var att klara av den månatliga besiktningen av kroppsläget. Väl uppe på trappavsatsen pustade jag, min rygg, min kropp och mina arma knän ut.
Vara hemma funkar bra, men att ge sig ut på främmande terräng kräver vissa mått av mental styrka och konsten att negligera djävulska smärtor.

Efter avklarat ärende började den vådliga färden nedför trapporna och ta sig ut till bilen med avdomnade ben. (Jodå, överlevde även denna gång). När jag kom in till p-huset för att hämta upp min bil, kunde jag enbart konstatera att det stod en mörk Saab med registreringsnumret RLP 327 snedparkerad och med höger framhjul, som hade passerat den vita linjen och var nu inne i min p-ruta. Sålunda fanns ingen möjlighet att klämma sig in mellan bilarna, än mindre öppna bildörren.Ett slag övervägde jag att invänta personen ifråga, men en annan tid att passa och ingenstans att sitta blev avgörande. Med smärtorna hängande som dimmoln framför mina ögon tog jag mig åter in på mottagningen. Började med att fråga de som satt utanför lab. om det var någon av dem som ägde en mörk Saab med regnr RLP 327. Nej, det var det inte. Så jag gick vidare och en vitnad herre gav ifrån sig något som jag uppfattade att det var hans bil.


Jag förvissade mig om att det var så och bad honom, att komma och flytta på sin bil, så att jag kunde komma in i min bil, eftersom jag inte var skapad som en daggmask. Sålunda började ännu en smärtsam runda ner till bilen igen, alltjämt på bortdomnade ben.

Det tog en stund innan han dök upp och när han väl gjorde det, tog en sagolik föreställning vid. För att inte tala om geniets tankebanor, som var av det mer sällsamma slaget!

Enligt hans förmenande (ja, det var de orden han använde) så stod han helt rätt parkerad!

Av alla stolpskott jag hunnit möta i mina dar så undrar jag om inte detta exemplar ändå tog priset i enfald! Uppenbarligen trodde han:
1) att han var ditkallad av mig för att deltaga i en evighetsdiskussionsklubb om tingens varande!
2) trodde att man kunde snedparkera i en redan smal p-ruta, utan att det fick några som helst konsekvenser för sina medtrafikanter!
3) att en riktig gjord parkering bestod i, att man står med höger framdäck på nästa p-rutan revir!

- Flytta på din bil så att jag kan komma in i min bil, röt jag. Därför att nu var måttet rågat av allsköns idioti!



Malandet fortsatte om hur riktigt bra han hade gjort parkeringen, det var inget fel på den och enligt hans bedömning så....


- Flytta din bil, säger jag, så att jag kan komma in i min bil!

Det nu helt uppenbare senildemente stycket fortsatte att mala på med exakt samma ord om och om igen...

- Flytta din bil! Svårt för att fatta? Jag måste komma in i min bil och jag har inte tid att stå och snacka en massa oväsentlig skit med dig, jag har en annan tid att passa!

- Jaha, du har en annan tid att passa, hos psykologen förstår jag, svarade han.

DÄR gick gränsen!

Han försökte ursäkta sig med:


- Jamen titta hur han har parkerat, som står bredvid mig...
sålunda hade vi nu hamnat i rena sandlådenivån om den inte redan var tangerad dessförinnan och redan från första början när han behagat masa sig ner till p-huset.

- NU flyttar du din jävla bil och det med en gång, därför att jag skall kunna komma in i min bil, så att jag kan köra härifrån! Har du så svårt för att fatta en sådan enkel sak då skall du nog inte ha något körkort överhuvudtaget!

ÄNTLIGEN dröp det senildemente eländet av och satte sig i sin bil. När jag vände mig om för att inte stå i vägen, när Göteborgs ende riktige bilist i sin flygplansmodell SAAB med bredhas skulle backa ut, såg jag att det fanns gott om åskådare till p-snillet och sannolikt ända från det, att han orkat masa sig ner till sin bil av minerna att döma. En herre som stod vid infarten lyfte upp ena armen och gjorde "tummen upp" samtidigt som han hade ett bredflin klistrat över hela nyllet.




onsdag 16 april 2014

Jag försökte få tag i roliga påskkort, men det var ett lönlöst företag.

Tillslut halkade jag in på Tappen och tänkte, men där måste de väl ha några påskkort i alla fall, eftersom de är post också.

- NIX! sa Stefan, inga påskpostkort.

- Vad är detta, svarade jag. Har påsken upphört eller vad är det fråga om.

- Ja, du vet folk skickar mail och sms nu för tiden. Det skall gå fort.

- Hmmm.... sa jag och funderade på vad han sagt. Men barn då, får de inte påskhälsningar nu för tiden? På min tid fick jag alltid roliga påskkort. Ibland med någon kyckling eller dylikt med plastögon, som kunde röra på sig. Det fick mina barn också.

- Ja, just det, svarade Stefan, det kommer jag ihåg nu när du säger det.

Modstulen stegade jag ut genom dörren och tillbaka till bilen, med en ynklig vetskap: det går inte att skicka en påskhälsning till de som inte skall vara närvarande här på hemmaplan. Mest upprörande är att barn verkar ha upphört att finnas, men nu är jag i alla fall förberedd till nästa påsk. 


Det där resmålet verkar också fått vissa förhinder, det är inte bara att köra fram till festen längre:
Trafikverket har väl varit i farten.....

 





måndag 14 april 2014

Regeringen tog bort basanslaget till Biodynamiska Forskningsinstitutet mitt under pågående projekttid!

En del dagar lyfter jag sannerligen på ögonbrynet mer än andra. Jag kan inte låta bli att undra hur de här beslutsfattarna är funtade, när de tar bort ett basanslag mitt under pågående projekttid. Ett basanslag som var helt nödvändig för att klara Biodynamiska Forskningsinstitutets obligatoriska egenfinaniseringsdel i denna typ av stora EU-projekt (BERAS).

Arbeta för ett hållbart samhälle ger som bekant inte några pluspoäng i kanten, eller premieras inte heller på något sätt. Däremot premieras alla stora företag med våldsamma föroreningar och utsläpp och vars enda bidrag till mänskligheten är pengar, helst i så rikliga mängder som möjligt till de girigas egna börsar!
 
Det skäl handläggaren på landsbygdsdepartementet angav till det indragna basanslaget var att Biodynamiska Forskningsinstitutet hade publicerat för lite med vetenskapligt granskade artiklar. Biodynamiska Forskningsinstitutet ansåg att den bedömningen varit felaktig och försökte vid ett stort antal tillfällen, att få kontakt med såväl landsbygdsministern som statssekreteraren. Men naturligtvis utan att få något svar. 

P.g.a. indragningen skickades en förnyad ansökan, inkl. en förteckning på de, enligt enligt Biodynamiska Forskningsinstututets egen uppfattning, stora antal såväl vetenskapliga rapporter, som informationsmaterial och flera böcker som producerat under tiden för de två BERAS –projekten 2003 -2013.

Omfattningen av deras verksamhet och publikationer finns också tillgängligt på hemsidan www.beras.eu. Biodynamiska Forskningsinstitutet har inte fått något information om hur denna förnyade ansökan behandlats, eller motiv till fortsatt uteblivet ekonomiskt stöd. 

Angående deras akutansökan så har det dragit ut på tiden vad gäller besked då det begärts in berättigade kompletterande uppgifter. 

Artur Granstedt, mångårig forskare med unika kunskaper, skrev i ett mail till mig igår:

Vi lider ännu av sviterna av detta nu när vi tillsammans med våra partners i Östersjöländerna arbetar upp underlaget för att söka anslag till 2015 av EU för nästa steg i vårt Östersjöarbete.

Vi har nyss skickat in en akutansökningar både till Ekhagstiftelsen och Formas för att rädda ett sista år med slututvärdering av det unika långliggande odlingssystemförsöket i Bollerup, oersättliga värden riskerar här annars gå förlorade. Hoppas Ekagastiftelsen gör ett undantag här. Medverkat till att det nu som avslutning är sått höstvete över hela försöket (och havre förra året), speciellt intresserad av spårämneshalterna, men även proteinkvaliteten. Därutöver är naturligtvis markproverna (bland annat för totalkol) viktiga. Vi behöver åtminstone minimibeloppet kr 150 000. VD för Hushållningssällskapet i Kristianstad Sven Fajersson har gett oss en frist på en vecka innan försöket avbryts helt.

Hushållningssällskapet har varit tillmötesgående och förlängt fristen för nedläggning av det försöket. 

Samtidigt är det så att Biodynamiska Forskningsinstitutet också har fortsatta fältförsök i Järna, som ännu är ofinansierade och varje (även mindre bidrag) kan hjälpa dem, att göra något av det arbete som behövs för vidareutvecklingen av ett miljövänligt och resurshushållande jordbruk, så att vi alla kan få närande och hälsosamma livsmedel.

Tilläggas kan att Artur Granstedt är en av alla dessa oräkneliga eldsjälar vi har i vårt avlånga land vars insatser blir föga uppmärksammade av marknadskrafterna. Han själv har en alltför hård arbetsbelastning i förhållande till hälsa och ålder. 

Egenskörd av ekologisk squash som är inlagd.







söndag 13 april 2014

Det är mycket kriser nu för tiden.

Skall man räkna upp alla krishärdar blir man halvsnurrig, så jag avstår. Det är trots allt söndag och då skall man tänka på vilodagen. Inte för att jag direkt gjort det så här långt, men i alla fall.

Jag vaknade med ett ryck vid 10-snåret av att Herr H satt i vardagsrummet och tränade på sin nyinköpta ukulele. Någonstans bland det eviga strängljudet hörde jag hans röst, som försiktigt försökte sjunga något till. Ostämd ukulele for det genom mitt huvud...

En stund låg jag kvar i sängen, lyssnade på vinden, som härjade runt husknuten och tänkte på hur invecklat det egentligen är, när någon skall lära sig att spela på ett instrument.

Jag minns min yngste son, när han fick sitt trumset på 10 årsdagen. En del av mina vänner undrade hur jag stod ut. Men jag har väl antagligen en sagolik förmåga, att koppla av och inse att var sak har sin tid. Jag hör och ändå hör jag inte. Av egen erfarenhet vet jag också, att träna och åter träna är det enda sättet att lära sig, oavsett vad saken gäller. 

Det gäller ju att komma igenom det där berömda nålsögat. Men ibland gör man det ändå inte och ändå ger man inte upp helt och hållet. Lite halvdant är man ändå kvar och gör några ryck mellan varven. Jag tror inte att allt i livet behöver vara perfekt, att ha roligt under tiden tror jag starkt på.

Det hindrade inte att jag i ett svagt ögonblick lovade jag mig själv, att jag nog skulle träna på alla de instrument, som jag behärskar så där inte så vidare värst bra. Något trubadurämne är jag då rakt inte, men det har aldrig hindrat mig att ha roligt för min egen skull.

Vinden som svepte in genom det på glänt öppna sovrumsfönstret fick mig att inse, att jag nog skulle ägna mig åt saker och ting på insidan av huset idag. Turen ut till brevlådan i nattsärken för att hämta in Göteborgs-Posten bekräftade bara, att min tanke varit helt rätt. Sålunda slog jag mig ner vid köksbordet med en kopp kaffe och löste halva tvådagarskrysset, innan jag insåg att jag måste bara göra något radikalt åt köket.

Plocka ur diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, befria köket ifrån högarna. Vilket gav mig en till insikt, att jag egentligen borde tejpa igen brevlådan med silvertejp.

Herre Gud så mycket det dräller in bara genom brevlådan!

Kökskrisen, huskrisen och tomtkrisen här på hemmaplan är ett fullbordat faktum. Än mer kris blev det när jag tänkte på, att det är påskvecka och jag har inte ens någon ren gul linneduk till matbordet i vardagsrummet, än mindre några andra synliga tecken på att det är påskvecka. Tvättmaskinen fick därför skutta runt med både gula tabletter och gula dukar medan plockandet i köket pågick.




Ändå är mina bekymmer små i jämförelse med vad den här papyrusbiten ställt till med. Papyrusbiten, som de återfunnit och där Jesus nämnde sin fru. Det står på koptiska "Jesus sade till dem; Hon är min hustru. Hon kommer att bli min lärjunge".


För att inte tala om vad vilket rabalder det blivit med Maria från Magdala, som pekats ut som Jesus kvinna och som i sin tur bygger på ett stycke ur en text kallad Filipposevangeliet: "Men Kristus älskade henne mer än alla lärjungar och brukade ofta kyssa henne på munnen."

Ingen av de kyrkliga accepterar detta, inte verkar heller Hedvig Larsson, religionshistoriker vid Ersta Sköndal högskola acceptera, att Jesus/Kristus skulle ha varit en vanlig människa med egna behov och ett högst normalt liv, trots sina etiska och moraliska liknelser och predikningar. Hon uttrycker det hela som:

- Teorierna om att de skulle ha haft en sexuell relation har få källor att hänvisa till. När det står att han kysste henne kan det syfta på någon form av kunskapsöverföring.


HÄPP! Menar hon verkligen på fullt allvar det där sistnämnda: kunskapsöverföring...



Jag tror att jag skall ta mig in till den ukulelespelande Herr H och fråga om han är mottaglig för lite kunskapsöverföring.




fredag 11 april 2014

Fastekampen - Allt för att utrota hungern, pågår som bäst inom Svenska kyrkan.

Var med och utrota hungern, manar Svenska kyrkan.

Det är ett nog så viktigt budskap, eftersom var åttonde person på vår jord, 842 miljoner människor, inte får tillräckligt med mat. Vi behöver gemensamt stoppa klimatförändringarna och arbeta mot hungern på många sätt. 
 
Men vilka de där "vi" är kan man dagligen undra en smula över.
 
Kyrkoherdar och chefer smörjde kråsen i Stockholms stift, allt enligt den upprörda ledarskribenten tillika prästen Annika Borg, som tycker att det är helt orimligt och oacceptabelt, att högt uppsatta i kyrkan sitter och mumsar i sig oxfilé och dricker vin i en gyllene sal på medlemmarnas bekostnad.
 
Hon visste nog vad hon talade om den där Astrid Lindgren, när hon skrev om fattighjonen i fattigstugan och Kommandoran. Men till skillnad från Astrids berättelse så var det här kyrkoherdarna och cheferna, som stod för Det stora tabberaset. Tidpunkten för ett dylikt tabeeras kan väl undra en bra stund över, när man samtidigt går ut med en fastekamp, men så har väl också det här klientelet många likheter med Kommandoran.
 
Maten, lokalhyran, garderob och vakt kostade stiftet 337 600:-, enligt Kyrkans tidning. Något som inte drabbar alla svenska skattebetalare, men väl alla som inte har lämnat svenska kyrkan, utan av tro eller av svensk tradition valt att stå kvar.
 
Vad kan man annat göra än att hålla med. Det är bedrövligt att alla pållar inte är hemma hos dem, som skall föregå med gott exempel och vara förebilderna.
 
Långt ifrån den kyrkliga Stockholms stiftsflärden, lever vi nära inpå det som sker i församlingshemmet. Här är församlingshemmet något av en social knutpunkt, vare sig du har en djup inrotad kristen tro, eller befinner dig bland Tomas tvivlarnas skara.
 
Det sociala kittet som församlingshemmet står för här, är naturligtvis helt beroende av den personal, som arbetar vid församlingshemmet. Som vanlig människa vill man möta vanliga människor. 
 
De här girighetsmänniskorna, som aldrig verkar få nog förstår jag mig helt enkelt inte på och jag har nog sanning att säga aldrig heller gjort det.

Men det här är ändå en "billig" fest, om man nu skall tycka något överhuvudtaget om det huvudlösa folket. Den ena festen efter den andra för att inte tala om det hejdlösa slöseriet med noll koll på saker och ting, har avslöjats i media bara under de sista åren. Pengarna flödar samtidigt som de som behöver dem mest här i Sverige, blir lämnade därhän. Ständigt verkar de här girighetens människor anse sig kunna stå först i leden, jag först och ingen sedan är den genomgående mentaliteten. Det har i alla fall fått mig att inse fullt ut, att det är illa ställt med både etiken och moralen över lag.

Jag kan också känna, att det är rätt illa ställt, när t.o.m. media runt om i världen berättar om "festligheterna" bland eliten på de svenska skattebetalarnas bekostnad.


Så var det med SÄPO:s lilla Agent 007 fest, som skattebetalarna fick stå för.  Notan bara för dekoren blev 400.000 kronor, artisterna kostade en halv miljon. Totalt kostade Bondfesten 5,3 miljoner inklusive moms, som DN snokade reda på.



torsdag 10 april 2014

Jag har blivit Travoltified.

Mitt namn är enligt John Travolta: "Glen Edjans".
 
Men även om jag nu tilldelats detta "bättre" namn, ställer mig lite frågande till namnet Glen, är det inte ett maskulint namn. Eller är det nu den där engelska hönan, H#N som slagit igenom inte bara i Sverige, utan i den övriga världen. Där man inte längre får behålla sitt kön, bara för att alla skall vara lika, vare sig man är en hon, en han, eller en den eller det.
 
Är du nu lika okunnig som jag var, innan jag tilldelades detta nya namn. Så är upprinnelsen följande:
 
Under Oscarsgalan skulle John Travolta presentera Idina Menzel. Men något gick väldigt fel och namnet som han sade var istället Adele Dazeem. Konstigt värre, eftersom det inte verkar vara en enda stavelse rätt.
 
Det i sin tur blev "stort", som nu alltid blir av allt som utspelar sig i USA. Kanske speciellt i Hollywood, när det gäller namnfrågor. Så tro det om du vill, men numera kan man inte räkna med att längre få behålla sitt namn. Därför undrar jag när detta fenomen kommer att sprida sig som en löpeld, eftersom vi världsmedborgare har blivit en samling dussinvaror.

I och för sig är det väl sällan, som man i Hollywood fått behålla sitt eget namn. Men jag är rent ut sagt besviken. Jag som tyckte, att jag hade ett riktigt skjutjärnsnamn helt värdigt Hollywood: GUN.

Äh... jag tror jag skiter i Hollywood och Travoltifiering. Jag fortsätter att heta det jag heter, även om förnamnet är en tämligen obekväm historia. Ute i sociala mediavärlden kommer jag väl ändå snart, att vara ganska ensam om att bära mitt eget namn.
En kolteckning av min hand, som jag gjorde när jag låg inne på Vidarkliniken 2012.



onsdag 9 april 2014

Dödsskjutningen av Fadimes bror.

Inte för att jag ett enda ögonblick tror på dödsstraff. Men i det här fallet så har han själv hållit i bilan och det kan jag tycka är riktigt skönt. Han har gjort det egna medvetna valet, mellan orsak och verkan.

Speciellt med tanke på hans eget register av snedvriden kvinnosyn. Sist men inte minst hans eget förhärligande av sig själv. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2335405-skjuten-34-aring-bror-till-mordade-fadime

En människa som tror, att man kan agera precis som man själv vill och med en sådan snedvriden människosyn/kvinnosyn, kan jag inte mer än spontant tycka: Det är väldigt skönt, att det än en gång har varit självsanerande!

Det enda jag beklagar är de stackars tre poliser, som nu blir föremål för en brottsutredning och har detta med sig i sina egna och familjers bagage i all framtid, fastän de bara gjort sitt jobb!

Deras uppdrag har varit, precis som vid många av dessa dödsskjutningar, att skydda övriga samhällsmedborgare från dessa odjur!

Tolka det som du vill.
Med vänlig hälsning/ Gun

 


måndag 7 april 2014

Konsert Cornelis vs Riedel i torsdags, RedbergsTeatern i Göteborg

Sång Sarah Riedel, bas Georg Riedel och piano Jonas Östholm.

Georg Riedel som samarbetat med Cornelis redan på 60-talet, hade nu tonsatt ett större antal texter ur Cornelis efterlämnade produktion, en del av dem har Cornelis själv spelat in. Men konserten gick i jazzens förtecken och nu skall jag säga vad jag tycker om jazz: om jazz tycker jag inte...

Cornelis hade också ett samarbete med Jan Johansson, innan Jan Johansson omkom i en bilolycka, men det blev ändå inte jazz...

Georg Riedel, denne ikon som samarbetat med många ur olika genre. 

Jag satt där och funderade länge länge under själva konserten, hade jag överhuvudtaget hört Cornelis i jazztappning? Inspiration från: 
Amerikansk blues: ja
Latinamerikansk samba: ja
Fransk chanson: ja
Nederlänsk influens: ja
Svensk vistradition: ja
Ballader: ja
Jazz: nej!

Duktiga musiker: Tveklöst JA
Duktig sångerska: Lika tveklöst JA

Men ändå satt jag där och kände av den där skavande stenen i skon. Det här var verkligen inte vad jag hade tänkt mig. Jag sneglade på Herr H och insåg, att vi satt i samma båt. Vi var inte ensamma om det, det insåg jag när jag såg mig omkring. Dock skall sägas att det onekligen fanns jazzfreak i lokalen, men det kändes som om det var fler än vi som gått på fel konsert med Cornelis visskatt.

En herre framför oss somnade in mitt under konserten och när den var slut vaknade han till liv och ville aldrig sluta, att klappa i händerna och pocka på Da dapo.


- Det skulle du ha tänkt på innan du somnade i värsta jazzorgien, väste Herr H i mungipan och nickade menande åt mannens nacke.


Jag satt och undrade varför de inte tagit med en sådan visa som Elisabeth, sällan spelad, dock lika Cornelis-snurr på textraderna, som han hämtat ur det verkliga livet.

När vi kom ut från Redbergsteatern och passerade skogspartiet med alla påskliljor och fågelkvittret  i den ljusa kvällningen,

tänkte jag på, när jag hade Cornelis som resesällskap från Malmö till Stockholm. Jag blev skjutsad till flygplatsen av en av juristerna och han fnös, när han såg Cornelius komma marscherande målmedveten med en cigg i ena handen.


Jag minns ännu vad den Malmöjuristen sa, men det han sa, sade mer om honom själv än om Cornelis.

 
Cornelis var smått berusad, men oklanderligt klädd i cowboyboots, cowboyhatt och matchande passande mockajacka till byxor och i övrigt, hans charmanta och chevalereska sätt var det inte heller något fel på. Jag vet att jag inte kunde låta bli att titta på Cornelis ögonfransar hela tiden. De var svåra att glömma, eller inte fascineras av, för att inte tala om hans ordsvada och glada skratt. Vissa möten i livet är alltför snabbt över, även om de stannar där för evigt. Cornelis skulle inte stanna så länge, han lämnade jordelivet tämligen tidigt.

Lite märkligt att tänka, att just en av mina gamla arbetskamrater från tingsrätten i Gällivare idag förvaltar Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne.

söndag 6 april 2014

Nej, det hjälps inte, jag får det inte ur huvudet.

På de lokala nyheterna berättade man förra söndagen, att en 80-årig kvinna ringt polisen och larmat om att hennes man hade avlidit.

När polis anlände så kunde man bara konstatera, att det verkligen var så. Mannen var avliden. Det var bara ett litet problem, man bedömde att mannen avlidit i februari.

http://www.expressen.se/gt/kvinna-levde-med-sin-dode-make-i-en-manad/ 

Jag försökte få någon respons från Herr H över det inträffade, men han sa ingenting. Vilket resulterade i att jag föreslog, att mannen kanske inte brukade svara på vad hon sa och det var därför som kvinnan inte hade förstått tidigare, att mannen i själva verket varit död. 

Herr H lyfte på ena ögonbrynet till svar. 








lördag 5 april 2014

Klädkällaren i Bohus.

Åtskilliga gånger har vi passerat Klädkällarens nybyggda lokaler i Bohus på väg upp längs 45:an på vår väg norröver till div. ställen, sedan de flyttat från byggnaden invid Hjällbo vid 45:an.

En gammal studiekamrat berättade för mig, att innan dess fanns Klädkällaren i Björsared, när jag och hon besökte Klädkällaren invid Hjällbo. Björsared sa mig inte speciellt mycket, men något år senare, när vi passerade Börsared i mitten på 90-talet visade hon mig platsen där Klädkällaren hade funnits, invid väg 190 mot Gråbo/Sollebrunn. Av den historiken förstod jag, att mycket har hunnit hända i Klädkällarens historik och utbud.

Jag har vid några tillfällen genom årens lopp besökt Klädkällaren, när den låg kvar invid Hjällbo vid 45:an. Då har det varit väldigt många invandrarfamiljer som gjorde sina inköp där och vid varje förnyat besök så tycktes affären ha svällt ut från gång till annan.

Jag noterade att Klädkällarens nya lokaler i Bohus hade genomgått ytterligare en metamorfos, det var inte så att den bara var större och luftigare. Kundunderlaget hade nog blivit ett helt annat.
Klädkällaren längs väg 45 vid Bohus


Egentligen hade jag bara tänkt mig, att jag och Herr H skulle ha en liten utflykt på tu man hand på fredagen till Kungälv. Men när vi var på väg ut till bilen lät Herr H lät meddela, att kosan skulle ställas till Klädkällaren först, därför att nu hade vi passerat de nya lokalerna så många gånger, så nu var det hög tid att göra ett stopp där och se hur det såg ut.

Ja, som ni nog kanske förstår så är det Herr H som är shop-o-holicen i familjen, inte jag. Jag avskyr att gå i stora affärer, som är stora som en enda lång ökenvandring! Herr H däremot han far omkring som om han vore en kalv på grönbete. Helt plötsligt när man står där och tror, att man pratar med honom, upptäcker man att man står och pratar med sig själv, eftersom Herr H åter har lyckats med det stora konststycket, att plötsligt gå upp i rök.

Ville Vessla döpte dottern om honom till, på den tiden hon brukade hänga med ut och handla.

En julhelg när jag var tämligen risig fick de två bege sig iväg ut och julhandla maten tillsammans. När de åter anlände hemmet såg hon ut att ha rökpuffar bolmande ut ur öronen. Han hade varit försvunnen hur många gånger som helst och det hade tagit en evinnerlig tid. När det är jag och hon som handlar tillsammans går det med en väldig skjuts, vi är effektiviteten personifierad. Snabbt in och snabbt ut.


Men eftersom det började dra ihop sig till lunchtid, så framförde jag mina vilda protester och ville, att vi skulle stanna i Kungälv för att äta lunch först innan besöket hos Klädkällaren. 

- NIX! sa Herr H, som hade botaniserat i förväg. De har både restaurang och café.

Jag kände mig högst tveksam till både beskrivningen och lunch på Klädkällaren. Det lät verkligen inte som någon höjdare. Men se där vad fel jag hade!

Väl på plats så intog jag en mycket god och mästerligt tillagad koljafilé med balsamiqosky, potatismos. Till det kunde man välja ur ett stort salladsbord, inkl. bröd, dryck och kaffe, allt i en trivsam herrgårdsmiljö. Det var stora och luftiga lokaler. Till dagens lunch kostade jag på mig en liten mörk chokladpralin till kaffet. Herr H gjorde samma val som jag, förutom chokladpralinen, han valde en macarons med pistagefyllning i istället.




Sedan vidtog eländet.... den långa fotvandringen avdelning för avdelning. Som tur var så fanns det kundvagnar att stå och hänga över.

- Kör du rullatorn, brukar den äldste sonen säga till mig och menar kundvagnen, när jag och han är ute och handlar tillsammans. Vi brukar också effektivhandla tillsammans till skillnad från, när man är ute och handlar med Herr H. Då inser man att det inte var Gud som skapade brådskan, utan snigeln. I alla fall när det gäller att komma från ingång till utgång.

Vid herravdelningen fick jag syn på en fåtölj! Det blev nästan som en religiös upplevelse, därför är det är en bristvara i alla affärer och det inser man den dagen man skramlat runt på kryckor och haft det eländigt i åtskilliga år.

Gud så skönt det var att sjunka ner i den, medan Herr H virrade runt bland klädställningarna. Det var bara att sträcka ut sig och betrakta resten av kundernas förehavanden. Då och då såg jag kalufsen på Herr H, som tydligen hade tänkt sig att inventera hela lagret.

Värre var det när han åter hade gått upp i atomer, när vi hade kommit ner till husgerådsavdelningen, efter att han hade varit försvunnen bland hinkar en bra stund innan. Jag försökte därför mig på, att haka fast rumpan nere på mattavdelningen. Men det gick bara inte, så jag hängde istället krokig arm över räcket, som ledde nedåt i det sluttande golvet, mellan de olika etagerna. Förnuftigt att de inte gjort en massa trappsteg mellan de olika nivåskillnaderna, som sådana som mig har svårigheter att klara av.

Det var med en lättnad av suck jag satte mig i bilen och vi var på väg mot Kungälv. Fästningen, Fars hatt, Västra gatan.... så många minnen som alltid dyker upp vid blotta taken på Kungälv. Men den oändliga fotvandringen hos Klädkällaren hade definitivt satt stopp för alla mina tankar om att ta en promenerad längs Västra gatan i Kungälv och ätit och fikat hade vi ju redan gjort.

Vi gjorde därför endast som hastigast ett besök i Göteborgs Kexs bräckbod, men där var det ovanligt tomt bland trådkorgarna. Lokalen tycktes ha växt, men det var nog avsaknaden av många artiklar som var anledningen. Det är väl sista larmet som skakade om hela den svenska branschen, som var resultatet av det dåliga utbudet.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=5653032

Herr H som tycker att Marie Kex hör sommaren till köpte 4 rullar à 5:- stycket. Jag stod ett tag och funderade om jag skulle köpa bokstavskex till barnen, men kom på bättre tankar. Det är betydligt bättre med krav/ekologiska frukter och bär.