Filmen om Vincent van Gogh - Loving Vincent,

först tvekade jag, skulle jag verkligen uthärda en så färgstark film. Vincent van Goghs korta penseldrag har alltid skapat ett virrvarr inom mig, som inte lämnat några sköna vibbar. En stil som han lade till sig i slutet av sitt konstnärskap.

Men nyfikenheten tog överhand. En hel film som är målad av 100 konstnärer och lutar sig tillbaka på Vincent van Goghs biografi och konstnärskap, det är lite svårt att bara kapa bort ur medvetandet. Likaså vetskapen att Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev. 

Det går inte att göra annat än ha full beundran för hans envetenhet, antal verk han efterlämnade är verkligen imponerande. Som 27 åring beslutade han sig för att bli konstnär efter att ha halkat runt på fler yrkesbanor, som bara visade sig omöjliga för hans vidkommande.

Själv har jag alltid ifrågasatt om Vincent van Gogh, verkligen sköt sig själv på sin 37:e födelsedag för att två dagar senare avlida i sviterna av det skottet. Det finns inget som talar för att det var så det kunde ha gått till. Det där sistnämnda är knappast det som han blivit känd för, utan istället händelsen när han skar av sig en bit av ena örat, som han slog in i tidningspapper och gav till en intet ont anande prostituerad.

Även den händelsen med örat har florerat en hel del teorier om anledningen. Jag röstar med fötterna alltjämt på den punkten.

En gång i min gröna ungdom när jag var på en längre rundresa på motorcykel i Europas flesta länder, gjorde jag ett nerslag på kyrkogården i Auvers-sur-oise där Vincent ligger begravd, trots att det bara var under de sista månaderna av sitt liv han bodde där. Det lär ha blivit den näst mest besökta kyrkogården i Frankrike, efter Père Lachaise i Paris. Så mina och gammelfarmors årliga promenader på Malmbergets kyrkogård var nog inte så unika, eller märkliga vid närmare eftertanke. De var kantade av hennes historier om alla livsöden som varit, när vi passerade diverse gravstenar. Levande historia på en kyrkogård mao.

Kyrkogårdsbesöket i Avers-sur-oise var däremot inte inplanerad, utan blev till av en ren slump. Det var där jag satt på en bänk och funderade över om jag verkligen skulle åka in till Paris med motorcykel, det kändes inte lockande helt enkelt. Kanske fanns något i mitt medvetande att jag i framtiden skulle hinna avverkat många besök i just Paris, hundskitarnas stad. Paris som jag ännu inte har bestämt mig för om den verkligen står på min favoritlista över Europeiska städer.

Vid Vincent van Goghs grav ligger hans bror Theo också begravd. Theo avled mindre än sex månader efter Vincent och på ett vårdhem i Utrecht. Filmen Loving Vincent öppnar upp för teorin att brodern Theo skulle kunna vara en av de tänkbara som sköt Vincent, vilket jag har mycket svårt att tro, även om filmen presenterar teorin om att brodern, som är konsthandlare hade fått ekonomiska bekymmer de sista åren och alltid varit den som försörjt Vincent. Men lillebror Theo dör i sviterna efter syfilis på ett vårdhem i Utrecht. Vilket lär vara en tämligen segdragen historia, eftersom paralytica demens tillstöter i slutet av syfilis.

Först blir Vincents lillebror Theo begravd på Utrechts kyrkogård, men någon gång på 1900-talets första del för Theos maka Johanna över makens kvarlevor till kyrkogården i Avers-sur-oise, så att de två bröderna kommer att för evigt finnas vid varandras sida, precis såsom det varit i livet.

Van Gogh familjen har verkligen ingen lyckosam släkthistoria. Sonsonen till Theo (Théodore) van Gogh, filmskaparen och (måste jag dessvärre tillägga) den extreme provokatören Theo van Gogh mördas bestialiskt i Amsterdam år 2004 av en islamist.
https://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=fr&u=https://fr.wikipedia.org/wiki/Th%25C3%25A9odore_van_Gogh&prev=search
Trist historia som går att läsa under "Kontroverser" i länken. Men även i följande länk finns mer att läsa för den som måhända inte känner till bakgrundshistorien
https://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=fr&u=https://fr.wikipedia.org/wiki/Th%25C3%25A9odore_van_Gogh&prev=search

Vincent van Goghs solrosor är väl annars den målning som han gjort sig mest känd för och som fanns med i mina tankar den där dagen på kyrkogården i Avers-sur-oise. Den fick mig att under väldigt många år fundera över känslan att stå i ett solrosfält. Vincent van Gogh var trots allt en suverän landskapsmålare.

Häromåret fick jag svar på min undran om höga solrosfält, när jag helt plötsligt stod inför och några minuter senare inne i Solrosfältet i Växjö, som jag också skrivit om i min blogg 26 september 2015, en dag då jag ännu inte visste vilka fler hemska sorger som just hade tagit sin början.

Filmens svartvita målningar och speciellt av barnet är helt suveräna. Jag får bekräftelse där och då i biofåtöljen, att jag är inne på rätt sidospår i mitt eget målande: det svart/vita. Det är i själva verket min dotter som inspirerat mig, när hon en dag för många år sedan kom hem från konstskolan med en svart/vit målning, som hon hade gjort. Det slog mig att det inte bara var fotografier, som var oslagbara i svart/vitt.

Filmen Loving Vincent har en av hans målningar, som blir något enormt att uppleva i bioduksformat: 

målningen "stjärnenatt", som är målad 1899 av Vincent van Gogh, samma år som han målar blå iris.

Filmen Loving Vincent är sevärd ur många aspekter, inte bara för att det är väldigt ovanlig att en film är uppbyggd av enbart målningar, den är i allra högsta grad en historia som inte lämnar någon oberörd.

Häromdagen var spårvagnarna inställda därför att det var löv på spåren. Det får mig osökt att tänka på skillnaderna i förhållningssätt mellan norr och söder, nu när snön är i antågande.

Jag är lika fascinerad varje år när snön faller och kaoset är ett faktum här i södra Sverige. Det hela är egentligen totalt obegripligt att snö kan skapa sådan kaos i södra Sverige. Ungefär som om snön är något som de aldrig kommit i kontakt med förut. Skulle man bete sig likadant i norr, skulle norra delen av Sverige vara stängt och igenbommat större delen av året.

Hemma i Malmberget brukade man före Tjernobylsmällen, i april 1986, säga att det fanns två årstider i Malmberget:
En med dåligt sparkföre och en med bra sparkföre.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl gav som resultat att det var första gången i hela mitt då 35 åriga liv, som jag hade sett skymten av asfalten på gatorna i december. Det kan knappast ha varit en slump att vädret blev helt förbytt och inte blev det väl till det bättre när USA utförde sina vädermanipulationer i Norge. Sedan dess är trakterna kring Östersund betydligt kallare än det normalt brukar vara i norra Lappland, i mina hemtrakter.

Just i anslutning med kärnkraftsolyckan åkte jag tåg till Göteborg från Gällivare, jag skulle på Heavy Metalkonsert med min yngste son. När vi närmade oss Umeå, kändes genom springan av frisk luft in i sovvagnen en märklig lukt, som jag aldrig vare sig tidigare eller senare har känt. Vad jag då inte visste var att tåget passerade det värst drabbade området i hela Sverige.

Det året föddes ovanligt många barn alltför tidigt, där nedfallet hade varit som störst. Jag var en av dessa mödrar som födde mitt väntade barn alldeles på tok för tidigt. Så här i efterhand är jag djupt tacksam att vi överlevde båda två. Men om man nu funderar en stund över det här med kyla och snö, finns det två mycket bra beskrivningar över skillnaderna mellan en s.k. norrlänning kontra sörlänning:

Norrlänningar och temperaturer:

+15°C
Tar Stockholmarna på sig mössor, vinterjackor och handskar. Norrlänningen solar, för varmare än så här blir det inte i Norrland.

+10°C
Göteborgarna försöker förgäves starta upp centralvärmen i sina hus. Norrlänningen planterar blommor i trädgården.

+5°C
Malmöbornas bilar vägrar att starta. Norrlänningen cruisar i en Volvo 240.

0°C
Vatten fryser till is. Vattnet i Torneälven älven blir lite tjockare.

-5°C
Folk i Skåne håller på att förfrysa. Norrlänningen grillar den sista korven före vintern.

-10°C
Gävleborna sätter på värmen i sina hus. Norrlänningen tar på sig en långärmad tröja.

-20°C
Stockholmarna flyr till Mallorca. Norrlänningen slutar fira midsommar, hösten har kommit.

-30°C
Folk i Malmö dör av kyla och försvinner från jordens yta. Norrlänningen börjar torka tvätten inomhus.

-40°C
Stockholm krackelerar sönder i kylan. Norrlänningen köar vid den lokala hembrännaren.

-50°C
Isbjörnarna börjar evakuera Nordpolen. F21 senarelägger sin vinteröverlevnadskurs i väntan på bättre vinterväder.

-60°C
Torneälven har bottenfrusit. Norrlänningen hyr video och stannar inne.

-70°C
Den falska norrlänningen flyttar söderut. Norrlänningen blir frustrerad eftersom det inte går att lagra brännvinet utomhus. F21 drar ut på vinteröverlevnadskurs.

-183°C
Mikroberna i maten överlever inte. Samernas renar klagar över att mjölkarnas händer känns kalla.

-273°C
ALL atombaserad rörelse stannar. Norrlänningarna börjar säga till varandra ”Helvete, vad kallt det känns ute i dag”.

-300°C
Helvetet fryser till is. Norrlänningarna är ensamma.

********och vill man nu ta det här med snö, nu när den är i annalkande, kan man lika gärna ta den också. Så är det gjort.

Det blogginlägget börjar få några år på nacken, men är alltid lika högaktuell eftersom det finns någon form av tanke om det exotiska med all denna snö och norrsken i norr.

Sanning är den att det var djävligt varje år och det finns en passus som jag känner igen riktigt bra, det avsnittet om plogbilen. Men den berättelsen tar jag en annan gång, som är hämtad ut det verkliga livet, närmare bestämt om mitt eget liv:
http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/dagboksanteckningar-om-norrlandsdrommar.html 

En som tolkat legenden om snösmältningen, dvs. inledningen på perioden med sämre sparkföre, är den lokale konstnären Berry Kurkkio. Han har i sin etsning "Vårtecken" fällt in en bild av just snösmältningen hur det ser ut på den delen, som man med vägledning av kan se hur långt snösmältningen egentligen har hunnit. Med vägledning av det kan man också beräkna hur pass mycket snö som kommer att ligga kvar på Dundret.

En del saker förstår jag inte var de kommer ifrån förrän jag väl konfronteras med dem.

Min mamma var svårt cancersjuk och låg under sina sjukdomsår ömsom i Boden och Umeå. Vid få tillfällen var hon hemma några korta dagar och då var målandet en självklarhet fastän hon knappt kunde stå upprätt.

 

Njommelaska (Stora Harsprånget) i Lappland. Målning av Carl Svante Hellbeck, 1856.
Idag finns där istället Sveriges största vattenkraftverk, som producerar ca 

 1,5 % av Sveriges elproduktion. Min farbror Nils Landström var med och byggde bl.a. detta kraftverk, som så många andra av Sveriges kraftverk i norr.

Jag har länge undrat hur min mamma kunde måla Harsprånget 1967, dvs. bara några månader före sin död, men nu har även det motivet fått sin förklaring. Hon har målat den imaginära bilden av Carl Svante Hellbecks målning från 1856.

Det roliga är att den enorma tavla som jag också har hängande i mitt vardagsrum och som min dotter blev itutad av mig, när hon var ett litet barn att "mormor har målat hästen åt Elisabeth", en liten häst som också finns med på tavlans motiv. Jag ville att den amsagan skulle vara någon form av tröst för att hon inte hade någon levande mormor, men att mormor hade tänkt på henne ändå och kanske var det så att min mamma visste på något omedvetet sätt, att det långt fram i tiden skulle finnas en liten dotterdotter, som gillade hästar. Den originalförlagan, den hänger på Göteborgs konstmuseum.

Ja, jag blir full i flin varje gång jag ser den på Göteborgs konstmuseum och den innebär ett ömsint möte varje gång med min mamma. Dock kommer jag aldrig att glömma första gången jag stod framför tavlan och genast kände igen motivet och det bara gick runt i huvudet. Det blev helt enkelt kortslutning uppe i hjärnkontoret, ända tills tankarna hade samlat ihop sig och jag vet att jag tänkte:

Men din luring här hänger ju förlagan till tavlan du målade!

Då kunde jag också minnas vad hon sagt medan hon höll på med den enorma tavlan. Dvs. att båten som hon målade inte såg ut så. Hennes liknade enligt henne en cigarr och alls ingen båt och hästen blev det ju sannerligen ingen ordning på den heller.

När jag idag möter originaltavlan, som varit förlagan till min mammas tavla, kan jag känna en välsignelse över att jag varje gång återfår det glada mötet med min mamma, som sträcker sig långt bortom döden. Det kanske inte heller var någon slump att min dotter blivit en urstyv konstnär. Även om hon också skaffat sig en annan och gedigen universitetsutbildning, förutom konstnärsutbildningen, som hann bli rätt lång och mycket bred, innan världsläget hade förändrat hennes arbetsförutsättningar och hon såg sig nödgad att återvända till studier för att skaffa sig ett arbete som inte var lika konjunkturkänsligt.

Tänk att vi blev tre kvinnor mor, dotter och dotterdotter som fått denna gåva att glädjas åt.

Jag kommer ihåg hur mamma försedde mig med alla tänkbara material att prova mig fram med. Det förde jag över till mina egna barn och min dotter var den som förde det vidare till en högre nivå.

Är det inte ganska naivt av Carolina Falkholt att tro, med det sätt hon fabricerar sin s.k. konst, att inte möta motstånd och kritik.

Hall of Fame pågår runt om i Göteborg, bl.a. Ringön där bl.a. Carolina Falkholt tagit sig an en stor väggmålning för allmän beskådan. Dvs. att beskådas av alla ålderskategorier i det offentliga rummet.

Men redan då hon under arbetets gång på väggen skrev "SD och kokainmaffian i Stockholm ger meningslösheten ett ansikte" väckte det oro i området. 

Personligen undrade jag vad SD, eller vad SD och kokainmaffian hade med kulturprojektet Hall of Fame att göra. Det fick mig också att fundera vad arrangörerna hade angivit skulle gälla för den offentliga utsmyckningen, eftersom jag samtidigt såg arbetet kring Hjällboviadukten växa fram och som absolut inte hade något dylikt tema att förmedla. Till Hjällboviadukten däremot tog jag med mig det 8-åringe barnbarnet, som fick följa utsmyckningsarbetets framskridande.

Sedan den obegripliga svadan över SD och kokainmaffian i Stockholm hade ebbat ut i Carolina Falkholts hjärna, blev slutresultatet dock en kvinnas underliv i kolossalformat. Valet kändes mao som valet mellan pest eller kolera.

Nu är väggmålningen tillrättalagd, eller vandaliserad om man nu föredrar det ordet, genom att någon/några målat över med grå färg det mest intima och provocerande. För egen del räckte det att se den vandaliserande väggmålning på bild i Göteborgs-Posten. Men Carolina Falkholt menar att det är ett påhopp mot kvinnligheten. 
 
Carolina Falkholt är naturligtvis fri att tycka vad hon vill, men det är inte första gången hon råkat ut i blåsväder, som t.ex. när hon på en gymnasieskola gjorde en väggmålning med samma tema: kvinnas könsorgan. Då höll jag nästan på att trilla av stolen och undrade hur lite insikter hon egentligen hade. Jag kände att det var det sista hon i egenskap av kvinnlig konstnär hade behövt exploatera, speciellt med tanke på dagens utsatthet som tonårsflickor och unga kvinnor har.

Undra om Carolina Falkholt överhuvudtaget är medveten om hur könsorden fullständigt haglar kring tonårsflickor av idag i inte alltför smickrande ord: Fitta, Hora etc.

Efter sommarens alla sexuella perversiteter i det offentliga rummet, där även regelrätta våldtäkter ägt rum även på konserter och massvis av gruppvåldtäkter ägt rum, finns all anledning att fundera över sitt konstnärskap, innan man slänger upp ett kvinnligt könsorgan med det formatet på en vägg utomhus, som är till betraktande utan urskiljning.

Personligen hade jag tänkt åkt dit med mina 3 pojkbarnbarn, som tillhör den något äldre ålderskategorin, för att beskåda alla väggmålningarna. Men efter att ha blivit medveten om vad som pågått ute på Ringön avstår jag helt enkelt och det är synd med tanke på annat som vi sett växa fram där, när vi varit på Ringön för att köpa oljemålarfärg m.m.

De här pojkbarnbarnen har fått växa upp med precis samma värderingar som har getts till mina egna söner: med en respekt för kvinnan och kvinnans/flickors lika värde. Det finns helt enkelt inte i min världsbild att säga ett och i nästa stund förevisa en kvinnokropps mest intima del, som fullkomligen vänts ut och in på!

Sorry, Carolina Falkholt, med tanke på dina i övrigt intressanta väggmålningar, men här är du ute på djupt och fruktansvärt farligt vatten. OM du nu har en konstnärlig hjärna borde du kunnat prestera något mer och vettigare formspråk än att vända ut och in på ett kvinnligt könsorgan till allmän beskådan!

Jag hoppas innerligen att du inte har en enda tanke på att återställa väggmålningen i den delen den nu har blivit vandaliserad.

Anders Zorns målningar av nakna kvinnor är något helt annat än att vända ut och in på ett kvinnans könsorgan.

Berry Kurkkio född i Gällivare - lägg det namnet på minnet om du inte hört det förut.

Jag har Lars Lerin som den främste inom akvarell, men här kommer en till talang som sannerligen borde vara med i ropet, Berry Kurkkio.

Sedan finns en till i mina gömmor Stig Pettersson från Malmberget, som varit bygden trogen och är det än vad jag vet. Han har under väldigt många år tillhört Tuoddargruppen i Malmberget, men nu ligger det huset bakom gruvstängslet sedan 2009.

Man kan titta på deras konst i det oändliga och bara försvinna in i betraktandet.

Träskulpturen av Berry Kurkkio som hänger i Gällivare kommuns foajé är stor, så stor att den fått göras i några avsnitt, eftersom det inte finns så stora träd i ett stycke.
Men först och främst: den är vansinnigt imponerande i sin detaljrikedom och skuggspel!

Det här är ett måste om du är i Gällivare. Foton i all ära men att stå framför denna träskulptur det är något helt annat.

Man blir onekligen lite frestad att sträcka fram handen och känna på det som verkar vara alldeles silkeslent, men som med all konst: se men inte röra!

Men det är inte bara trä som är Berry Kurkkios element. Han har många strängar på sin lyra. Här en etsning "På skaren hemmavid" och naturligtvis vårt älskade Dundret i bakgrunden och med en detaljrikedom, för att inte glömma ett pris så kan man trilla baklänges av pur förvåning! Speciellt då man är nyss hemkommen från Mikael Persbrandts utställning i Sandgrund och har sett de priserna och alstren.
http://www.shopinlapland.com/se/konst/default.asp?idnr=99&vara=99-119&typ=dj

 

I dessa tider är det nog enbart "Världens gång" i Göteborgs-Posten, som får mig att inte vilja släppa taget om livet utanför min egen sfär.

Allt annat är bara för bedrövlig läsning. Då blir t.o.m. dödsannonserna livfullare och kortvarianter av epos.

Igår läste jag med stor behållning Kristian Wedels berättelse om Ivar Arosenius - under rubriken "Välkommen hem till Ivar och Lillan".

Alla som läst eller fått sig läst "Kattresan", den vådliga sagan om Lillan och katt, vet väl kanske också måhända att "Lillan" i själva verket var Ivar Arosenius egen dotter "Lillan", som sagan skrevs till.


Själv insåg jag som liten hur det skulle gå med de stackars frossande katt och Lilla, som svällde upp i kolossalformat. Den alltför frikostige kungen var nog inte en helt bra bekantskap för katt och Lilla hur vänlig han än tycktes vara. Själv hade jag ett klart minne av både en hel läsk och moccabakelse, den kombinationen klarade inte min lilla mage.

Det där med att bli sydd i magen av skräddares nål och tråd kändes rätt otäckt, eftersom jag själv precis hade fått min egen mage ihopsydd efter en vådlig blindtarmsinflammation som så när kostat mig livet. Det slet och drog i stygnen, så jag förstod att det där med magen var en känslig historia. Själv hade jag bara mycket fragmentariska bilder av tillvaron och redan vid ankomsten till Gällivare lasarett hade tangerat gradantalet när man alltjämt är i livet.

Jag hade fram till igår inte en susning om Ivar Arosenius hade en livvakt vid namn Ernst Spolén. I all tragik som det egentligen är framgick en mer än mustig och burlesk historia av sant läsvärde.
 
Läs och begrunda du också och inse att världen inte enbart fylls av giriga människor i maktpositioner, eller de som vägrar ta kvinnor i hand och hyllar våldets förespråkare och då talar jag inte om Ivar Arosenius dåliga ölsinne, som ter sig som en väldig lightprodukt i jämförelse med övrigt epitet ur vår nutidshistoria.


http://blogg.gp.se/wedel/2016/04/20/valkommen-hem-till-ivar-och-lillan/ 

Det finns onekligen många vackra och humoristiska bilder, som denne Ivar Arosenius har lämnat efter sig. Man kan undra vad han mer hade gjort om han inte alltför tidigt dukade under p.g.a. sin blödarsjuka.

Själv måste jag säga att varje gång jag besökt Göteborgs konstmuseum och närmat mig tavlan med fyllefesten, så ler jag inombords och inser att en bild många gånger säger mer än 1000 ord.

http://tidningenkulturen.se/index.php/konst/essaeer-om-konst/14612-vaellusten-sagorna-och-doeden--om-ivar-arosenius

Bilden av mannen (kunde lika gärna ha varit en kvinna) som står där i mitten och det går en myriad av vägar som löper än hit än dit känner jag har landat inom mig, som en bild av livet självt.
Läs även mer under följande länk: http://aroseniusarkivet.org/projekt/

När kvinnans list får råda då blir det: liten ladda-batterierna-resa med bl.a. Nils Dardelutställningen, Moderna Museet i Malmö och drömmar om en omöjlighet.

Jag och Herr H har varit ute på lite grönbete, som jag i vanlig ordning varit initiativtagare till.

Kvinnans list övergår fortfarande mannens förnuft: Jag ville själv se utställningen, eftersom det inte är varje dag man får se Nils Dardels ihopsamlade verk på en och samma gång. Vad passade då bättre att redan i våras lägga upp strategin.

Som av en ren slump så fick Herr H hotellövernattning i Malmö och ett besök på Moderna Museet och Nils Dardelutställningen i födelsedagspresent. Nils Dardel som han hade väldigt lite begrepp om dessförinnan, kan man väl lugnt påstå utan att förhäva sig. Men Herr H är till viss del läraktig, inte fullt ut, men till viss del. Han fick läsa den lilla broschyren om Nils Dardel jag försedde honom med strax innan vi skulle gå in till utställningen, för att han skulle ha lite mer glädje av själva konstutställningen. Det är ju liksom inte någon större idé att berätta något i förväg, eftersom guldfisken i akvariet har bättre minne än han har.

Herr H har viktigare saker att pyssla med här i livet: räkna golfbollar och hålla ordning på vädergudarna, som han anser ligger i fejd med tisdagsgolfen, då det BARA regnar och regnar och regnar... Ja, så har han fått ett till problem på halsen, själv köpte han sig en egen födelsedagspresent: en kamera som vida överstiger hans tekniska förmågor och som har så mycket finesser och objektiv, att det fick mig att sucka djupt. För att inte tala om hyperventilera vid blotta åsynen, eftersom jag kunde räkna ut med min baksida hur detta skulle bli.

Med andra ord så är befintliga fotografier fixade med dotterns gamla Iphone, som jag övertagit enbart för att ta och skicka bilder med. Men också hennes gamla kamera, som jag olyckligtvis saboterade vid resan till Malmberget. Avtryckningen/zoomknappen lossnade och försvann och nu kan kameran bara skötas via ett gem, som jag fiffigt kom på att man kunde ha istället. Men bara till viss del eftersom det inte går att zooma med gemet.

Den var mer än tillräckligt avancerad för Herr H, som skrattade hjärtligt åt min gamla kamera, som bara var att trycka av och levererade perfekta bilder, ända tills den trillade i backen i just Malmö, av all ställen och vid min gamla arbetshemvist där bl.a. Knutshallarna ingick. Jag älgade in på det anrika och vackra Apoteket och köpte vit häfta och linda ihop batteriluckan med, så att kameran skulle fungera.

Det var det Herr H hånskrattade åt: ihopplåstringen av batteriluckan och en kamera som såg ut som en reklam för Salvekvick. Men det har blivit knepigt med att framkalla bilder, så den har jag lagt åt sidan trots att kylskåpsdörrens övre dörrhyllor är nerlusade av fotorullar, som jag inte vetat vad jag skulle använda dem till, eftersom praktiska fotoböcker är betydligt enklare att hantera i det långa loppet än lösa foton.

Dock har jag nu funnit ut en plan för dessa fotorullar. Jag tänkte jag skulle indoktrinera Herr H av nödvändigheten om att han går en fotokurs vid Kyrkeruds folkhögskola nästa sommar, eftersom jag nu förstod av sommarens kurser att han blivit intresserad av just den kursen. Men så var det ju det där med minnet också, så jag löser det hela smidigt i vanlig ordning. Så får jag också som jag vill ha det inför nästa sommar: avkoppling och vidareutveckling för själslivets hälsa.

Jag orkade inte "göra Malmö" i fredagskväll, utan låg tills sängs på hotellet och lekte "Motala" och öppnade inte ens pocketboken som jag tagit med och som jag tänkt läsa lite ur innan träffen med John Blund. Herr H gick runt hörnet och provianterade för en spartansk kvällssupé till sängs, eftersom vi på nedresan hade ätit lunch vid Laxbutiken i Heberg och kände att det var nog fullt tillräckligt egentligen.

På lördagsmorgonen åt vi frukost tillsammans med min äldste tillika alltid lika slagfärdige äldste son. Påtåren avnjöts ute på bakgården tillsammans med deras tidningar.

Utanför Malmös nya skrytbyggen för 1 miljard hade de morgongympa, mest damer förstås i trikåer. Det har blivit mycket gågator inom vallgraven sedan sist jag var i Malmö, trots son och allt det där andra.

Så blev det dags att avtroppa till Nils Dardelutställningen, sonen skulle hem och tvätta kläder inför nästa jobbresa och allt det där andra, när man ständigt befinner sig på resande fot.

Moderna Museet, som är beläget i den gamla gasverksbyggnaden.
Driftig och handlingskraftig museichef har de också, eftersom hon förstod
att man inte kan ha ett museum utan parkeringsplatser för funktionsnedsatta, när men samtidigt inte sparat på krutet med byggnaden som är
handikappanpassad, vilket inte är billigt.

Egentligen fascinerande med en konstnär som hela tiden utvecklade sin
konst. Rolig kuf som menade att medelmåttor aldrig kunde bli idioter.
(ursäkta det är inte tavlan som hänger snett, utan jag som varit dålig fotograf)

"Den döende Dandyn" som väl får räknas som Nils Dardels mest kända verk....
Den har barn tolkat rätt genialiskt på många olika sätt, eftersom Nils
Dardels verk ofta tilltalar barns egen fantasi och barn är i allra högsta grad mottagliga för när man berättar någons biografi.

Här ett exempel vad en 7åring tänker: Mannen i grön kostym kollade i
den magiska spegeln och dog genast av chocken för att han hade fått ett
sjukt hjärta, när han hade fått en barnsjukdom. Hon i blå klänning förstår ingenting av vad som händer och hon i rosa håller i kudden så att han inte
skall trilla av den. Medan hon i orange klänning försöker att gömma den
döde mannen, så att grannarna inte skall upptäcka att de har en döing
i huset. Mannen i lila kostym har tappat sitt öga.
Det här är nog ingen bra dag för män.

Vår 7 åring tyckte att Nils Dardel var en spännande konstnär med så
många märkliga motiv, som tilltalar barns fantasivärld.

Vi åkte hemåt via Mellbystrand och på väg upp så lyckades Herr H radera
alla bilder i kameran, fastän jag bad honom att lägga undan kameran
en stund om han inte förstod varför han inte fick bort texten. Suckarna bro
i Venedig låg därefter solklart i bakvattnet och Herr H påstod att han var
en idiot. Jag tänkte: Undra vad Nils Dardel hade ansett om den saken, han som alltid varit så slagfärdig om människor han mötte, medans han levde....

Väl i Mellbystrand så återsågs det "Landströmska sommarpalatset", som
ligger nere vid sanddynerna i Laholmsbukten.
Undrade vem som äger "sommarpalatset" nu. Det stod visserligen
"välkommen" på skylten som hängde utanför dörren, men jag är inte helt säker på att det gällde mig. Så många minnen, som
rördes om i mitt inre.

Saknad efter alla dagar i mitt liv som jag gått längs med vattenbrynet, 
om morgonen mot Båstad...

 ....och på kvällen mot Halmstad.
Alla sandslott som byggts i sanden. Somna till havets brus, efter att 
ha manglats runt i ett arbetsliv som krävt alltmer. - Jag förstår varför 
farbror Nisse ville att hans aska skulle spridas i Laholmsbukten. Han 
älskade också den chosefria tillvaron i "sommarpalatset" i Mellbystrand.



Hjärtat tog ett skutt, när jag upptäckte att det fanns ett gammalt vackert sommarhus till salu i närheten längs N:a Strandvägen. Vid hemkomsten sökte jag förgäves på mäklarens hemsida, såg att den funnits ute men tagits bort från webben. Skickade därför ett mail, men missmodet hängde redan längst ner i fotknölarna... Idag kom svaret, köpet höll på att 
avslutas. Det begärda priset var hissnade 3 275 000:- för ett fritidshus
och slutsumman blir offentlig när lagfarten är klar, eftersom det skall besiktigas och man vet inte ännu om priset kommer att förändras.

Men vad spelar det för roll. Priset och allt det där andra var bara ändå en dröm, som aldrig kunde bli sann, inte för min del och inte för barnen i mitt liv. Sedan spelar det ingen som helst roll, att jag kände att fritidshuset
var ämnat för mig fastän jag bara såg det från utsidan.

Vi går omkring i våra liv och när en dröm, som när som helst kliver fram
med full kraft och nästan slår oss till marken av den inneboende längtan.

I mitt fall var den att där jag själv som barn och stor del av mitt vuxna
liv haft släktens "sommarparadis" i den här omedelbara närheten, jag
trodde för ett ögonblick att det var därför som Herr H visade sig ha tappat kameralinsens propp på stranden och vi återvände dit efter att vi varit inne i Laholm och ätit på en uteservering. Medan Herr H gick ner till stranden för att söka pluppen till linsen, satt jag kvar i bilen och fick då en ingivelse
att jag borde fortsätta att köra längs vägen. Genast när jag passerade huset, så stannade hjärtat nästan. Det var som om huset hade talat till
mig: det här är fritidshuset, som bara väntat på dig Gun!
och jag, jag trodde i min enfald, att det var ödet som visade mig vägen
till fritidshuset i dess omedelbara närhet, en alldeles egen fristad, någonstans där jag kunde känna mig hemma, efter alla förluster som livet har bjudit på.

Middag inne i Laholm på en uteservering, eftersom Strandhotellet i Mellbystrand inte hade så kul öppettider och sannolikt inte heller
serverade stek med gräddsås, som de gjorde när jag var liten och farbror Nisse och jag satt där på Strandhotellets veranda och kände av livets lyx och flärd en liten stund i livet.

Men Laholm är inte fy skam det heller, alltjämt lika hemtrevligt med den gamla bebyggelsen, som bevarats i hela stadskärnan. Samma gamla Conditori finns där ännu, precis som på min älskade farbror Nisses tid och långt därefter när jag varit med mina söner, som ett litet avbrott
samtidigt som vi bunkrade upp lite ny proviant till "det Landströmska sommarpalatset" nere vid havets sanddyner i Mellbystrand.
Men min
dotter hon blev utan dessa underbara upplevelser av "det Landströmska sommarpalatset i Mellbystrand" och Laholm, snuvad av livet på mållinjen....

 

Måla ikoner, eller skriva ikoner, som det egentligen heter - har gett mig många insikter av vitt skilda karaktärer. Även om Kyrkeruds folkhögskola och MRCA.

OM det här nu är ditt första möte med en ikon, undrar du säkert över apelsinklyftsögonformerna, den bananformade näsan och snörpmunnen.
Så skall en godkänd ikon se ut så.
Vill man göra den på annat sätt och den skall godkännas som ikon, krävs att biskopen välsignar den i så fall.
Det enda som man har som frihet och som jag själv "konstruerat" är mönster i manschetten, klädet och mössans mönster. Helt plötsligt så förstår man vad som är päls och vad som är av andra tyngre tyger och tvärtom.Fråga mig inte heller varför de skall vara väldigt bruna med en skarp dragning åt gulsotshållet. Jag är lika frustrerad varje gång jag avviker från normal färgsättning med äggtemperan i ansikte och övrig hud. Därför har jag oändliga diskussioner med mentor Alexander.Likväl får jag varje gång ge tappt! Det är det som är skillnaden mellan en amatör och en mentor.

Det är något förunderligt som sker, när personen i fråga i ikonen börjar ha någon form av inre diskussion med en själv. DET kan låta väldigt mysko, men så är det bara. Helt plötsligt så blir man ett med personen i fråga, som man håller på att avbilda. Det har aldrig hänt att jag inte fått en form av relation till förebilden ifråga. Då är det precis som om MRCA med dess fulla kraft träder in och sopar bort varje uns av tvivel.

Sant eller osant, men för mitt inre så hade Olga, inte identiska ögonformer, som i verkliga livet inte heller är så himla vanligt att man faktiskt har. Hur jag än gjorde ögonen likformade, så nog katten hade något inträffat under natten vid min frånvaro. Hon har nog något brytningsfel på ögat, som hon vill skall framgå kapitulerade jag tillslut med. Ja, du hör hur enfaldigt det hela låter inne i huvudet på mig, när jag skriver/målar ikoner. För mig framstod hon som vackra Olga och jag kunde riktigt känna hur hon var medveten om den saken.

Det finns många inbyggda hemligheter i en ikon, det är mycket man kan uttyda av de attribut som finns i en ikon, fingrarnas meddelanden etc. På Olga kan man se att hon har en "hög status", det skvallrar hennes bröstsmycken om. Det inte är vem som helst som fick bära, eller ens inneha något dylikt. - Mestadels intar även ikonen en fingervisning, som har en alldeles speciell betydelse beroende på hur handen hålls och hur fingrarna inbördes är placerade.

Lära sig att läsa ikoners budskap är inget man gör över en kafferast.

I vårt svenska lärosäte har kvinnorna i historien intagit en tämligen frånvarande plats. Det är enbart de stridande kungarna, som gjort det. Inte ens de med stora och viktiga sociala reformer för den lilla människan, har fått någon plats. Endast de här våldsamma typerna, som inte gjorde något annat än krigade! Vilket känns horribelt.

Kanske är det just därför jag omedvetet slagit an de humanistiska ikonerna, som med min första ikon blev synliggjord inför mig själv först, med lite perspektiv i backspegeln: Josef med en vit duva vilande i hans händer omsorgsfulla händer. En far som tog hand om den son, som någon annan var far till.

För några år sedan beslutade jag mig för att måla ikoner med alla dessa kvinnliga förebilder i historien.

Den heliga Olga har en intressant infallsvinkel i historien, som är långt ifrån känd från skolbänkens förminskande horisont. Det har redan så bra och utförligt beskrivits av någon annan redan. Så jag finner det onödigt att "uppfinna hjulet en gång till": http://svenhgullman.nu/oevrigt/helgon.htm
och som även kastar heliga Olga rakt tillbaka till den svenska historieboken.
Den heliga Olga firas enligt den gregorianska kalendern den 11 juli, efter den julianska 13 dagar senare, sålunda den 24 juli. Så på fredag hoppas jag att jag och Olga har ett enskilt och glädjefyllt möte med varandra. Då kan jag samtidigt be om förlåtelse för mina konstnärliga tillkortakommanden av henne, med lager på lager på lager på lager av äggtempera, som inte blev helt lyckat och vid just den sommarkursen vid Kyrkeruds folkhögskola inte blev helt klar, utan Olga fick hänga med mig en sväng vid nästa sommarikonmålarkurs. OM det varit Olgas önskan eller om det berott på mina vanliga tillkortakommanden vill jag låta vara osagt. Jag har i alla fall blivit ikonsommarkurserna vid Kyrkeruds folkhögskola, oslagbara snigel.Men så är inte heller ikonmåleri (ikonskriveri) något kvickt utfört hantverk. Här är det tålamod som gäller fullt ut och petimäter noggrannhet i all det oändliga.
Det har blivit nästan som min egen tradition bland mig och mina ikoner: de återvänder nästa år igen, för att någon detalj inte hann bli riktigt klar. Olga stackaren hade jag glömt bort att skriva dit hennes namn och det är en dödssynd inom ikonmåleriet.

Det var först vid hemkomsten jag upptäckte det, att jag inte hade fått dit Olgas namn på ikonen. Det föll mig in först när jag såg Bo stå på tå och stirra in i hennes ansikte, där hon satt upphängd på väggen i ikonhörnan.

Inte skriva dit namnet tillhör de värre misstagen, eftersom den som står inför en ikon skall veta vem det är den föreställer och göra det som den tycker känns lämpligt. Be en bön, hjälp, eller bara i största allmänhet vara där i stillhet inför en person, som funnits där en gång i tiden och lämnat spår efter sig i form av en alldeles egen biografi, som man kan känna viss samhörighet med av olika anledningar. Men också att personen ifråga på ikonen, uppnått ikonstatus genom att bli heligförklarad.Den som ser en ikon måste veta vem det är de står inför. Dock är den som utfört hantverket av helt underordnat intresse. Man signerar ALDRIG en ikon! Passar mig utmärkt, eftersom det är min livsfilosofi om mitt eget varande. Jag har aldrig varit mycket för att klappa mig på bröstet, eller framhäva min person. Jag trivs bäst med att bara vara utan åthävor.

Sankt Lukas är den förste ikonmålaren, som med ärkeängel Gabriels instruktioner målade den allra första ikonen medan de alltjämt fanns här på vår jord. Det är väl den här ikonen som fick mig att full ut förstå, att det krävs en ängels tålamod, att lära någon att måla ikoner.

Den som nu hakar upp sig på perspektiv har hamnat framför totalt fel konstform. På ikoner ser inget ut som man normalt avbildar föremål, byggnader, möbler, berg osv. Det duger inte med vilka färger som helst heller till bakgrund. Kort och gott det är en helt vetenskap, som tar tid att tränga sig igenom och ju mer man gör det, desto mer intressant blir det.

Det lustiga var att jag själv, utan att veta om det skulle få barnbarn med just namnen Gabriel och Lucas. Helt utan att jag hade varit med och påverkat något, eller ens visste om vad som skulle komma in i mitt eget liv.

Master Alexander rynkande först åt mitt färgval till bl.a. muren, som här inte riktigt framgår. Men färgen är åt det rosahållet till. Men efter att han gjort en lov i lokalen, så återkom han och berättade, att det var just precis de färgerna som templet i Jerusalem hade haft ursprungligen....

Så har vi då Heliga Anna av Novgorod, dvs. den svenske Olofs Skötkonungs dotter prinsessan, Ingegerd.
Hon med huvudbonaden som verkar vara något vindkänslig och inte alls samma dignitet av som Heliga Olgas.

Faktum är att prinsessan Ingegerd slog sin far med hästlängder, rent historiskt sett över vilken betydelse hon hade i historien. Det var också hon som idkade fred mellan sina krigiska bröder inte att förglömma. Hon blev också genom sina barn anmoder till alla senare franska kungar.

Ingegerd döptes vid Husaby källa i Kinekulle i Västergötland. Hon döptes där tillsammans med sin far, Olof Skötkonung, enligt tradition av Sankt Sigfrid.

Men kärt barn har många namn och den svenska prinsessan Ingegerd, av ätten Erik Segersäll, är känd i historien under flertalet namn:
Irina av Novgorod
Storfurstinna Irina av Kiev,

som ortodoxt helgon under namnen:
Anna av Novgorod
Anna av Ryssland
och
Sankta Anna.
Jag gör så här för att inte behöva uppfinna "hjulet igen", jag länkar hennes historik, med två länkar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter
http://wadbring.com/historia/undersidor/anna.htm

	I dessa 5:2 dieters dagar, kan tilläggas att fastedagar är den 10 februari och 4 oktober.

I dessa 5:2 dieters dagar, kan tilläggas att fastedagar är den 10 februari och 4 oktober.

Min ikon av Heliga Anna av Novgorodd, gjorde också en sedvanlig återresa till sommarkursen vid Kyrkeruds Folkhögskola. Men första svängen hon var här på  hemmaplan anlände hon hemmet med en mörkgrön kant och var ej lackad. Dvs. väldigt känslig för både stänk och även annan yttre och minsta lilla påverkan. Jag ställde henne därför i ett av vardagsrumsfönstren för att hon skulle vara fredad för yttre åverkan.

Men det skulle visa sig att någon, som vattnat orkidieerna som hänger i sina glasbehållare i fönstren på den sidan av vardagsrummet, hade råkat skvätta vatten på ikonen. Den såg därför ut som ett svårare fall av fläcktyfus. Sålunda fick den återvända med mig tillbaka till Kyrkeruds folkhögskola i somras och fick då genomgå en form av restaurering, innan den ens var färdigmålad. Den mörkgröna ramen fick ändra färg till dystert mörkbrun.

Efter att ha målat Olga och Sankta Anna, lovade jag mig själv att ALDRIG och då menar jag verkligen ALDRIG mer måla en ikon med mönster och pillidutt!
Nu fick det bara vara nog!

I dessa 5:2 dieters dagar, kan tilläggas att fastedagar är den 10 februari och 4 oktober.

Jag hade därför på  hemmaplan sett ut en otroligt vacker ikon av Sankta Barbara. Enkel och sagolikt vacker.

Sankta Barbara som är skyddshelgon för bl.a. gruvarbetare och jag är som bekant från gruvbrytningens eldorado: Malmberget och då är självklart Sankta Barbara ett måste i mitt liv.
Tf. rektorn Nicklas på Kyrkeruds folkhögskola höll med mig om att den var mycket vacker, den Sankta Barbara jag hade hittat.

Men då hade jag ännu inte visat den för master Alexander. - Det blev tvärnit!

                              NIX, icke godkänd som någon ikon.
Master Alexander langade fram några ikoner att välja bland och eftersom jag inte är vidare förtjust i vissa typer, så var det enda stående alternativet ovanstående Sankta Barbara. Men hon hade en uppsyn som på pricken liknade min systers, när hon fått en rejäl kalldusch av livet.

Jag beklagade mig för Nicklas och sa:
- Skall jag nu ha min syster hängande där på min vägg, resten av mitt liv.
Han var tyst en stund, sedan sa han med eftertanke:
- Det kanske är så att det är just precis det du behöver!
Det tyckte jag var långt ifrån rättvist, eftersom det inte finns någon person förutom min mamma, som gått på ständig tomgång i min hjärna tillsammans med mitt förlorade barnbarn.

Men se något kors skulle "min" Sankta Barbara då rakt inte hålla i handen, det var min bestämda åsikt och det var inte svårt att driva igenom. Det fick istället bli alla hemligheters förborgade gömma: den heliga Graal , som jag placerade i hennes ena hand och som fick en förgyllning precis som glorian. Attributen med: Torn med tre fönster, palmkvist och martyriets krona försvann i all hast och med mina våldsamma protester över dessa förluster!

Min lilla hämnd kom när, master Alexander helt plötsligt upptäckte, att min ikon hade slagsida. Han undrade vad det var för något. Jag visade på hans förebild och med några danssteg med ena foten höjd i luften: 
- Det är rysk svängom med fötterna Alexander!

Det är därför hon fått en plötslig fållförlängning, här skulle inte vara några ryska svängom med ena foten högre upp i luften. Men jag tror att gruvgubbarna, i alla fall den äldre stammen, hade glatt sig åt detta skyddshelgon med en bägare i ena handen och med ett ryskt svängom med fötterna.

Kommer du ihåg mitt löfte här ovan om, att ALDRIG mer måla någon ikon med pilliga mönster. Många dagar satt jag och undrade över vad det var livet egentligen ville säga mig, som jag helt uppenbart ännu inte har förstått, eller dragit lärdom av.

Men sedan hände det något igen. Helt plötsligt hade ikonen inte min systers uppsyn och nu blev jag istället helt bedrövad över, att den inte längre hade det. Jag känner mig helt enkelt grundlurad på min systers min.

Alla ni som har tillgång till äppelträd, plocka in ett par grenar på Barbaradagen, dvs. den 4 december då Barbara har namnsdag och se undret som sker lagom till tiden för Jesu födelse. Då blommar äppelgrenarna på bar kvist, men bara om du är....

****************

I år fick jag master Alexanders tillåtelse, att göra Treenigheten, The Holy Trinity, den allra svåraste teknikmässigt, men också den som kräver helt andra saker av adepten. Det är nog den som räknas som den allra heligaste av alla ikoner och den mest svårtolkade, eftersom även de mest bibelkunniga går bet och även går vill i sina tolkningar.

NATURLIGTVIS har jag en helt egen tolkning av Treenigheten, fattas väl bara annat. Men den kräver ett helt eget blogginlägg, eftersom den kräver en hel del av dig också i egenskap av betraktare och läsare av min egen tolkning och även andras. Den gräver runt ordentligt i oss människor och säger också en hel del om vilka vi egentligen i grunden är.

Naturligtvis hade jag och master Alexander något våldsamma diskussioner, mer om det vid senare tillfälle. Då Treenigheten, The Holy Trinity, dyker upp här i min blogg. Men den dagen måste jag vara fullständigt skärpt och samlad!

***************

Sist men inte minst vill jag än en gång hylla Region Värmland och Kyrkeruds Folkhögskola, som förstår att en Folkhögskolas syfte skall värnas i en tid då inget längre är heligt. Det är inte bara de som har mest pengar, eller de vassaste armbågarna, som skall kunna ta sig framåt här i livet.

Lärande och utveckling handlar verkligen om allas lika värde, något bättre att ägna sig åt under sommaren finns verkligen inte, än att gå några av Kyrkeruds Folkhögskolas alla sommarkurser. Livet har så många andra kvalitéer och i takt med utbrändhet och ständig jakt på uppkoppling och TV-program kommer också behovet att öka, för den som förstår hur livet också kan användas. Det är som att kliva rakt in i en stor ullvante, där det bara är roligt och utvecklande att vara en del av.

Men kom nu inte stormandes i horder till nästa års alla olika sommarkurser, så att jag står där helt plötsligt utan plats till det verkliga andhålet som finns.

Herr H målade och ritade kor denna sommar vid Kyrkeruds Folkhögskola, efter levande förebilder, utan att dessförinnan överhuvudtaget aldrig vare sig ritat en ko, eller haft någon närmare närkontakt med kossor tidigare i sitt liv. Tänk att göra dylika upptäckter i ett liv efter pensionsåldern! - Jag kan intyga att han sista dagen ritade en ko precis som den ser ut, kantig, mysko former och allt det där andra, som nu en nyfiken ko bjuder på!

Två veckor fylld av kursverksamhet med "Kon i konsten" och "Målarglädje"  betade han snabbt av och var i högvarv, full av idéer vid hemkomsten och så tog golfbollarna överhand och allt var som vanligt igen.