Google+ Followers

lördag 31 augusti 2013

Jag sökte mitt examensbevis för att häckla skolverket om en lärarlegitimation - men fann istället berättelsen om Kiosken Tolvkanten i Malmberget, som Hilding Ollikaninen skrivit.

Jag har redan skrivit om Tolfkanten (Tolvkanten) i Malmberget http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/02/tolvkanten-i-malmberget.html

Men när jag grävde runt bland papper att spara, i hopp om att hitta mitt examensbevis, gjorde jag ett glatt fynd: min store favorit och mentor i Malmberget, Hilding Ollikainens berättelser. Hilding som varit min egen levande historiebok om Malmbergets historia. 

Jag vet att en del av Hildings berättelser också finns med i en liten skrift, som heter "Åtta Skrivare från Malmfälten", därför att den fann jag också, med dedikationen på insidan av pärmen: "Min kära omtänksamma Gun önskas God Jul och ett Gott Nytt år 1985 av Gammel Farmor Ester." 

Gammelfarmor har jag också skrivit om i olika omgångar och redan när min blogg fanns på NSD. Dvs. innan tidningsdöden på allvar svepte genom landet.

Skriften "Åtta Skrivare från Malmfälten" är sprungen ur en annan Malmbergsföreteelse, skrivarcirkeln i ABF:s anda, som profilen Sylvard Larsson i många år brann för.

Så här skrev Hilding:

Kiosken Tolvkanten

Det hände sig en klar vårvinterdag snövintern 1936 att Ragnar Fjällberg, arbetslös ung man i 20 årsåldern köpte kiosken tolvkanten som då stod vid Österlånggatan, för att flytta den till Dennewitz och där starta en kioskrörelse. Huset, som tidigare stått efter Kaptensvägen sedan omkring år 1910 men sedan flyttats till Tingvallsgatan, såg inte så tung ut, så han tänkte att han tog bort alla fönster och dörren så skulle några man, han tänkte sig en man i varje hörn alltså tolv man orka att lyfta den på en släde som han parkerade intill byggnaden.

Varifrån den ursprungligen kommit och varför den fått denna ovanliga utformning är nog höljt i dunkel, men tydligen var det en man med djärva idéer som varit konstruktören. Alltnog Ragnar samlade ihop ett antal personer och nyfikna strömmade till och så många som rymdes runt väggarna sög i, men det satt orubbligt fast på grunden, såsom gjuten. Vad var detta för ett mysterium, kiosken var ju inte stor, den borde väga några hundra kilo, tyckte man och beslöt sig för att öppna en bräda i golvet för att se efter. Där fanns förklaringen, trossbotten i golvet var fylld med sand istället för sågspån som ju var det vanliga. Gubbarna satte sig ned och tänkte och plötsligt gick det upp ett ljus för en av de äldre i gruppen. Aha! Jag vet sade han och drog till sitt minne en sommardag år 1918 när Kiosken stått vid Kaptensvägen.

Det var alltså på sommaren 1918, et svårt år för gruvarbetarna, ett nödår kan man nog säga, när gruvlastarna på av undernäring skälvande knän och med sträng kålrotsdiet innanför storvästen skulle lasta sina 30 ton malm på skiftet. Malmberget låg ju så oerhört långt från landets centrala delar och från jordbruksdistrikten, därav svårigheten att anskaffa ordentlig föda till invånarna. För övrigt så brydde man sig inte så mycket i hur en fattig arbetare hade det. Och något som var kanske lika svårt för många, det att tobak och snus med allt glesare mellanrum sökte sin väg till det inre av Lappland. 

När så ryktet en dag spred sig att kiosken Tolvkanten hade fått hem en sändning snus, så växte kön snabbt och ringlade sig några hundratal meter efter Kaptensvägen. Malmbergets poliskår anade att det skulle bli trängsel och hade därför utplacerat två av sina största och starkaste män vid dörrarna, utrustade med batonger hotfullt dragna. Klockan närmade sig det masgiska strecket nio och spänningen steg feberaktigt. Skulle man få sig ett snuspaket, eller skulle lagret ta slut innan man nådde ända fram?

Det var en månad till nästas sändning, en evighet för en rallarättling. Begäret ökade i takt med väntetiden. Där stod de stora grabbarna i sina storvästar och mollskinnbyxor och trampade, tiden kröp, men då började det att röras i dörrarna. Dom öppnades utåt, men trycket från folkhavet var för stort, det gick inte att öppna dem. De två polismännen arbetade intensivt för att bringa ordning i folkhopen, batongerna gick med ingenting hjälpte. Poliskaskar rullade efter gatan och de blanka knapparna singlade i luften under den våldsamma trängseln.

Folkmassan, med av snusbegär rödsprängda ögon tryckte på och kiosken började glida från grunden och med ett brak rullade den några varv utför slänten. Vad som hände i kiosken kan man ju endast gissa sig till, men ordningen var nog inte den bästa, med kioskinnehavaren rullande omkring bland snuspaket och karamellsurrogat.


Men efter några dagar så var Tolvkanten åter på plats, men då med sand istället för sågspån i trossbotten.
Den förkrympta "kvarlevan" som står vid Sporthallen i Malmberget, där sannolikt de flesta går oseende förbi den.

Som den såg ut innan rivningsdöden slutligen  tog den....









onsdag 28 augusti 2013

Är det inte smartare med lite vanlig hederlig snoppmätning istället?

Jag har en känsla av att de här stadsarkitekterna, "jag har den som når längst upp", skulle ta och besinna sig lite. Innan de ens tänker tanken ut, att bevilja några höghus på 54 respektive 60 våningar höga, när omgivande bebyggelse är 3-5 våningar höga som allra mest och bostadsbristen är skriande!
 
Vilken stad är bevänt av skyskrapor, som stegrar sig bra mycket högre än all annan bebyggelse. Det är svindyra byggen dessutom, förutom alla andra olägenheter som de skapar.
 
Jädrans hybris (läs snoppmätning) är det fråga om och inget annat.
 
 
Turnig Torso, det skruvade skrytbygget på 54 våningar i Malmö försöker man  att sälja och det verkar inte gå något strålande med den saken.
 
Verkar därför vara ett väldigt smart och genomtänkt bygge, eller hur? Osäljbart och initialt en förlust på en halv miljard. Man får många normala bostäder för de summorna. Bostäder som kan vara betydligt vackrare och miljövänligare än de här totalt meningslösa nu siktar vi på molnen. http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hundertwasserhaus-Essen.jpg

Hundertwasserhus i Wien
I Göteborg tycker dessutom stadsarkitekten, (ni vet vem jag menar, jag har redan skrivit om honom tidigare ett par svängar) att det passar utmärkt på Norra Älvstranden. På Norra Älvstranden, där det byggs som aldrig förr. 
 
Saken är bara den att innan det här nya rikskokkon kom infarande på scenen och började yra om allsköns världsstäder och getter i Brunnsparken, var man starkt oroad över hur man skulle lösa alla problem med den stigande havsvattennivån. Redan nu, vid första bästa stormar, står man i vatten upp till knäveckan inne på bl.a. Casino Cosmopol. Det är styrbord alt. babord om kvastarna, som gäller...
 
Det märkliga är att sedan han kom infarande, som ett jehu och började yra, har inte ett enda ord hörts om den svåra problematiken som måste lösas med det snaraste. Nej istället har de gått igång med både Västlänk och trängselskatter och rivit upp hela stan så att det ser ut som Jerusalems förstörelse, lindringt sagt!
 
Men det är klart han kanske tänkt sig, att de första 20 våningarna skall vara i undervattensläge och allt ovanför det skall man kunna håva in fisken direkt från balkongerna. 
 
Vem vet, det kanske de har i någon storstad i utrikes, som han har en fascination för. Han brukar jämföra Göteborgs uppbyggnad med någon amerikansk storstad, New York t.ex....Han yrar på lyriskt och är helt uppslukad, medan publiken ser ut som fiollådor i ansiktet, med foderluckorna på vid gavel.... 
 
Men vem vet. Han kanske rent av tänkt sig att det skall vara vattenrutschbanor rakt ut i spat, då kan man simma direkt in till innerstan och slipper ifrån att bygga någon ny älvförbindelse. Det slår jag ett slag för! Eftersom jag inte är så bra på att cykla. Men simma länge, det kan jag.
 
Vem vet jag kanske rent av kan simma förbi, hon den däringa unga damen, Elin Adler. Hon som tyckte att alla gråhåringar skulle ägna sig åt åldringsfrågor istället. http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/05/trangselskatten-i-goteborg-elin-adler.html 
Vem vet jag kanske orkar simma lite längre än hon kan cykla under vattnet.
 

tisdag 27 augusti 2013

- Hör här vilket reseerbjudande till Turkiet, som trillade ur Göteborgs-Posten idag,

mässade Herr H i lördagsmorse. 
 
Jag bara skakade på huvudet åt de fantastiska priserna, som luktade bedrägeri långa vägar. 
 
Reseerbjudandet hade legat i ett separat igenklistrat kuvert och varit med i Göteborgs-Posten, som en lösbilaga.
 
- Ja, ja, sa jag, vem är förvånad även om det nu gäller Göteborgs-Posten. Tidningen blir tunnare och tunnare och det luktar business as usual om hela tidningsbranschen i övrigt. Göteborgs-Posten är väl inte heller mer mån om sitt renommé än så här, eftersom de nu godkänt att något dylikt delas ut med deras tidning.
 
Tydligen fann Herr H det så anmärkningsvärt och oseriöst, att han hade sparat reseerbjudandet till Turkiet. Så kom det sig att han och yngste sonen förde en diskussion om utformningen av reseerbjudandet framemot kvällskvisten, när födelsedagskalaset hade börjat lägga sig. De skrattade glatt åt högen av brister, det var liksom ingen måtta på enfalden, som de funnit ut med erbjudandet. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1955034-gp-star-inte-bakom-reseerbjudande
 
Själv orkade jag inte ta del av detta fullständiga nonsens då heller, trots att de försökte få mig att nappa på samtalsämnet. Turkiet ingår liksom inte i mina hägrande resplaner av många olika skäl.
 
Då fann jag resereportaget i Göteborgs-Postens "Två Dagar", som ÄNTLIGEN hade dragit igång igen efter långt sommaruppehåll, betydligt mer intressant för min del: Scilly Islands. Ögruppen utanför Cornwalls sydvästra udde. Den engelska ögruppen som snarare är Karibien än dear old England pga. golfströmmen som sniffar förbi.
 
Det lilla enkla och vänliga människor. Väldigt långt ifrån lyxsemesterparadis och med en livsstil som inte är märkvärdig, mer än priset förstås... Det var just detta lilla aber.
 
Den som försöker att odla sitt skrytbehov gör det förgäves, ingen bryr sig, det lät dock som ljuv musik i mina öron, som börjar bli övermätt på det mesta!
 
Kan det vara så att detta är det paradis som jag så länge sökt, utan att kunna sätta fingret på och säga: 
 
- Det här är mitt paradis på jorden, här känner jag mig hemma!
 
Eller kommer jag att förbli den där rotlösa, som gruvan och livet tog det mesta ifrån. 
PS. Tafsa inte på MIN bild med copyright! DS.
 

söndag 25 augusti 2013

"Vi stödjer hijabuppropet!"

Jag vet inte, men helt uppenbart är det så, att jag inte förstår hur de här "kändisarna", Sissela Nordling Blanco, Gudrun Schyman, Stina Svensson och toppolitiker som Åsa Romson och ”lawmaker” Veronica Palm, som nu svept slöjan om sig, tänker. Jag förstår helt enkelt inte hur de tänker, men framförallt om de verkligen tänkt hela tanken ut... 

Sedan får det vara hur mycket masshysteri på facebook och twitterstormar det vill.

http://feministisktperspektiv.se/2013/08/19/vi-stodjer-hijabuppropet/
klatschigt står det på slutet av uppropet: Vi försvarar rätten att bära slöja likväl som att inte bära slöja. Alla har rätt att bestämma över sin kropp.

Då undrar en dum en, som jag nu helt uppenbarligen är, hur kan de ens påstå att de försvarar rätten, att inte bära slöja genom att själva tråckla på sig en slöja.


För att någon komplett idiot ger sig på en kvinna, gravid eller ej, iklädd i bikini eller hijab, handlar det definitivt om grava problem hos den individen ifråga och inte om något annat! 

Idioti finns det dessutom gott om i vår värld, man behöver bara studera nyheterna en (1) enda dag för att inse det.



Hijab, Awra, Niqab eller Burka, jag tycker mig ha fått klart för mig vad det hela handlar om, eller är jag nu så himla korkad, att jag inte förstått vad dessa kvinnor har haft för "eget fritt val".


http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=468

Recensionerna som följer efter vad boken handlar om är onekligen tänkvärda.
Inte ens Medusa var odödlig.... Våld föder våld, det är det enda säkra vi vet.


 

torsdag 22 augusti 2013

Soldaten Bradley Manning dömd till 35 års fängelse för att ha läckt hemliga uppgifter till Wikileaks,

om hur USA skött krigföringen i Irak och Afghanistan.

Allvarligt talat, borde inte USA:s regering lagföra sina egna "allvarliga människorättskräkningar". Allt kan inte rättfärdigas genom påstådd kamp mot terrorismen.

Jag kan bara hoppas att USA:s egen befolkning på allvar diskuterar sitt varande ute i världen och på vilket sätt det sker.

För mig personligen vänder det sig i magen vid blotta tanken på, att president Barack Obama mottagit Nobel fredspris. Han är dessutom inte den ende, som man starkt måste ifrågasätta utdelande av fredspriset till.

Vore det inte hög tid att USA friger Bradley Manning med omedelbar verkan och slutar upp med att jaga runt humanitära whistleblowers, som t.ex.  Edvard Snowden. Ge dem istället Nobels fredspris.




onsdag 21 augusti 2013

Idag när jag satt under paviljongen och åt min sena frukost på solterassen på Hagabadets tak,

kom jag att tänka på, när jag följde med Herr H på en av hans många affärsresor. Just den här gången var det till Paris.

Fråga mig inte hur, eller ens varför jag plötsligt kom ihåg den dagen i Paris, som utspelade sig i slutet på 90-talet. Den dagen som hade börjat med att jag hade suttit nere vid Seine och läst en bok. Vilken har jag glömt.

Kanske var det den gamla slagdängan "Under takåsarna i Paris" (Au bal de lámour), som hade fått mig att dra mig till minnes den här händelsen.
Solterassen på Hagabadets tak (under Hagabadets takåsar i Göteborg), med Skansen Kronan, som sticker upp där i fjärran. Här är ljuvligt att avnjuta frukost, eller bara en stilla stund före eller efter träning. Medan andra föredrar att ligga utsträckt i solen.
Den här dagen i Paris hade jag sett mig omkring emellanåt, därför att det kändes, som om det var någon som iakttog mig. Men jag hade inte kunnat upptäcka någon. Det skulle dock visa sig, att min känsla varit helt rätt. Jag hade fastnat i ett helt konstnärsblock, som tillhörde en ung, energisk och mycket begåvad konstnär. 

Fram på eftermiddagen slog han sig ner bredvid mig på bänken och pratade, som om han hade känt mig väldigt länge. Han kanske tyckte att det var så, eftersom han hade tillbringat många timmar med att fylla sitt block med skisser föreställande mig.

Hans ordsvada när han förklarade för mig hur orolig han hade blivit, att han skulle få avsluta sitt arbete mitt i en ny skiss, när jag hade lyft på mig och gått därifrån bänken, fick mig att le.

Han visade mig sitt skissblock, med alla skisserna han gjort på mig. Han hade följt mig som en liten hundvalp. Bäst tyckte jag om skisserna, där jag satt med ena benet uppslängd på en stol med kaffekoppen och det halvätna brödet framför mig och tittade både med och utan solglasögon på folk. T.o.m. jag själv kände igen mig på dessa. Det var något fascinerande med just dessa skisser. här i efterhand kan jag inte riktigt bli klok på mig själv, varför jag inte bad att få någon av de skisserna.

Jag fanns även med i arkaden i hans skissblock, där jag hakat fast rumpan i en nisch en liten stund och satt och spanade på folkvimlet, innan jag återvände till bänken, som tack och lov fortfarande var tom. 

De korta ögonblick jag fått sällskap på bänken, hade han snabbt dokumenterat. Av deras kroppsspråk, av skisserna att döma, gissade jag att jag hade väl antagligen utstrålat det där "högst tillstängda", som jag är medveten om att jag kan inta. Då är jag verkligen inte speciellt inbjudande. 

Vilket kan skilja sig rejält så där till vardags, då min dotter ibland undrar, när vi är ute tillsammans, om det är så att jag har en lapp i pannan där det står "Prata med mig, jag pratar med alla som vill prata med mig och jag hjälper alla vilsna tillrätta!", därför att folk kommer fram till mig och pratar, eller vill ha hjälp med något. Det händer aldrig när jag är ute med någon annan, brukar hon säga.

Jag brukar skrattande svara, att de tycker väl att jag ser ut som klagomuren, eller så är det så att folk fortfarande är mer öppna än vi vill tro att de är även i en storstad. Kommer man till ett litet ställe, eller by, så hälsar alla, när man passerar varandra... så egentligen är det väl inget konstigt.

Minnas den här dagen i Paris, var som att vara på besök hos mig själv. Bli medveten om vad jag är, när jag är disträ och fullt upptagen i mina egna tankar. Jag har en förmåga att bara vara, när jag är mig själv som allra närmast. Betraktar, pendlar någonstans mellan tillknäppt, avstängd och totalt utfluten. Jag kan verkligen vara & sitta där med vidöppna ögon, men ändå vara bortrest, under mina ögonlock. Den andra som också är jag, är öppen och  oskyddad som ett litet barn. Två helt olika personer.

För mig är det hela livsberättelser som passerar framför mina ögon varthän jag befinner mig. Jag insuper dofter, små korta ordfraser, sinnesstämningar, tystnaden, eller ljud. Det finns verkligen inget som passerar mig obemärkt, även om jag kan verka vara avstängd och otillgänglig.

Fascinerande liten Paris-historia, eller hur... Han frågade mig när vi delade middagsbord på en litet bistro, om jag inte ville vara hans nakenmodell, de dagarna jag skulle vara kvar i Paris. Frågan överrumplade mig, eftersom den hade kastats ut som om det var någon helt naturlig fortsättning.

Men jag vet att jag svarade, sedan jag svalt förvåningen, att jag suttit/stått modell, som liten för min mamma, när hon jämt och ständigt skissade av mig i alla tänkbara situationer och det passade mig inte alls. Inte då. Inte nu. Jag var dessutom i Paris för att njuta stillheten med mig själv, följa med någon på en affärsresa innebär mycket ensamtid. Ett medvetet val, sålunda.

Herr H som varit ute med fransoserna på jobbet den här kvällen för samkväm, efter gemensam middag efter jobbet, frågade om jag hade haft långtråkigt, men ångrade sig mitt i meningen, nej, det var en dum fråga, sa han. 

Han känner mig bättre än så. Jag var faktiskt på väg att berätta om den unge konstnären, men gjorde det aldrig. Istället var det Herr H som hann berätta om sin dag och händelsen med den unge konstnären föll i glömska och blev aldrig berättad, tills nu.
När de drog igång salsa-gruppträningen och de medryckande tonerna strömmade ut genom fönstret vid Solterrassen, reste jag på mig och gick bort till omklädningsrummet, för att duscha och ta mig ner till bassängen. Meditationssimning i dryga timman i min ensamhet och huvudet genomströmmande av ordnande tankar.
Jag tänker så bra, när jag simmar!

tisdag 20 augusti 2013

Finns verkligen ett radioliv efter Kjell Alinges Eldorado?

120 minuter att softa in på "det bästa ur Eldorado". Mjae, det vete gudarna om det verkligen var det, det bästa. 

Jag minns en del söndagskvällar i Malmberget, då jag legat andlös i sängen och bara insupit detta sagolikt, underbara radioprogram, helvilt och ändå så helt obeskrivligt roligt, allvarligt och allt det där andra på en gång. Hur mycket ny musik rann inte genom mina öron....

Gud vad jag älskat det här programmet och det helvimsiga störtsköna snacket, som är så unikt för just Kjell Alinge. För att inte tala om hans mycket unika radioröst.

Vad skulle väl söndagkvällarna på radion ha varit om inte Kjell Alinge hade funnits på P 2...

Jag önskar att de kunde ge ut hela upplagan på 200 timmar, eller vad det nu var Kjell Alinge har hunnit snacka sig igenom i sitt Eldorado. 

Kjell Alinges men även Torten Ehrenmarks program skulle jag kunna betala skjortan för att komma över. Det är riktig örongodis det! 

Lite halvjolmig musik blev det dessvärre mellan varven i detta Eldoradopotpurri, men vem har väl glömt sådana artister som Adolphson & Falk, Eva Dahlgren etc.


Det här får i allra högsta grad bli till en hyllning, inte bara till mina söndagskvällar i Malmberget, utan det som är mitt egen livs "Vintersaga". Min mamma hade två artister som hon gillade, kanske inte så mycket för deras musik, utan de härliga människor som de var. Den ena var Lill-Babs och den andre var Jerry Williams. 


De båda gjorde sina årliga nedslag på Folkets Park, som låg mellan Gällivare och Malmberget, där mina föräldrar arbetade åtskilliga frivilliga timmar tillsammans med en herrans massa underbara människor, som var och en gjort stora avtryck i mitt då mycket unga barn&flickhjärta. I mitt fotoalbum finns några riktiga godbitar från den tiden.

Man arbetade mot en macka och kaffe, jodå, ungar drack kaffe på den tiden och arbetade gjorde väl även jag och min syster på sätt och vis. Själv minns jag det eviga kontrollräknandet av småmynten, som alltid blev min och min systers uppgift, för att inte tala om stämningen i kaffestugan, som var hjärtat i hela verksamheten.

- Folkets Parks entré räddades till eftervärlden genom, att portalen fick ta plats ute vid MMCK:s klubbstuga.

lördag 17 augusti 2013

Men hur skall man kunna freda sig mot all "ohyra", som dräller runt i etern? Telia, Facebook, Windows, eller regeringarna gör ju inget!

Inte undra på att USA kan fortsätta, att bedriva spioneri mot vem som helst i hela världen. Den här formen av ohyra har ju fått ett anammande från omvärldens regeringar och sammanslutningar. Någon farstu finns inte någonstans i något sammanhang.

Fredagen den 14.6.2013 ca 17.40 tiden fick jag ett SMS, som var rena rama "bullshit" och bedrägeriet. 

Jag skulle kunna kunna se hur utfallet av det som "vi hade kommit överens om". Lät som en affärstransaktion, nåt´halvsnurrigt var det i alla fall, skulle kunna läsas.

Jag kollade då med Telia vem avsändaren var. Nej se det gick inte, det kom från en annan operatör. 

Min nästa fråga: var det förenat med någon kostnad, att kunna läsa detta sms. Jodå självklart skulle det kosta! - Nu hade jag inte trott något annat, men eftersom jag aldrig tidigare stött på att det fanns en sådan funktion och inte någon annan på hemmaplan heller hade hört talas om något dylikt, ville jag uppdatera mig.

Så här långt i samtalet var jag lätt road av det hela, än värre skulle det bli. 

Nej, se det gick inte att få mobiltelefonsamtalet spårat. Skulle jag ha det så skulle Telia debitera mig 600:-!!! TROTS att det är Telia som är min mobiloperatör och det är fullständigt solklart, att det rörde sig om ett bedrägeriförsök, som de gjort möjligt!

Självklart tänker jag inte sponsra Telia med några 600:-, som tar dem fem ögonblinkningar att kolla!

Jag vet inte hur många olika pappskallar det är, som under sommaren skickat allsköns skit i min mailbox, i hopp om att jag skall vara mer än lovligt dum och lämna ut mina uppgifter. 

Vad sägs om den här nya i raden, som uppger sig vara sponsrad av Facebook. 

Kan man nu möjligen tänka sig vad som kommer att komma som nästa led, när man "vunnit", vilket man naturligtvis kommer att göra, eller i vart fall kvala in bland de "tänkbara" vinnarna. Kan det möjligen vara så att de kommer att behöva mitt bankkontonummer?

Den gode "Peter Andrew, Program Coordinator, Facebook bonusprogram, 2013. Alla rättigheter förbehållna," kan ju bara drömma om att jag skulle flytta mailet från min skräppost till min inkommande mailbox! - Undra vad som hände sedan i hans värld... kanske vaknade han med hela kudden i munnen också!





----- Original Message -----
From: =?UTF-8?B??=
Sent: Sunday, August 04, 2013 2:10 AM
Subject: Kära Facebook-användare


Kära Facebook-användare,

Den Facebook-teamet vill informera er och gratulera er för att dyka upp som vår 2013 Facebook Rewards vinnare. Snälla, ursäkta vårt dåliga svenska. Facebook är faktiskt ett engelskt företag som försöker tillgodose alla språk.

Den Facebook Rewards-programmet görs vartannat år. Du har valts ut slumpmässigt av Facebook internet oavgjort administratör. Dragningen Administratören är ett automatiserat program, som väljer Facebook-användare slumpmässigt.

Du har godkänt att kräva en total prissumma på $ 1.000.000 (en miljon dollar) Se nedan för dina vinnande detaljer:

Vinstbelopp: $ 1,000,000 (en miljon dollar)
Sats: TFB 12329317635197437-FAB/2012
Ref nr: TFB 29501870209289/ES 877

Den Facebook Rewards-programmet är stolt sponsrad av Facebook-ledningen. Din kontantpris skall överföras till dig i ditt land, där ditt Facebook-konto registrerades.

För att få din kontantpris, vänligen kontakta Facebook Rewards programansvarig på följande e-postadress: todd.jackson1@hotmail.com

Du måste fylla i nedanstående formulär:

Ditt namn:
Din nationalitet:
Din nuvarande hemland:
Din ålder:
Ditt yrke:
Ditt telephone nr:
Hur länge har du använt Facebook?:

Vänligen fyll i formuläret ovan, och skicka den till programansvarig med nedanstående detaljer

E-post: todd.jackson1@hotmail.com
Namn på Facebook belöningar programansvarig: Todd Jackson
Avdelning: cash frisättning avdelning.
Befattning: Direktör Facebook Rewards-programmet.

När dina uppgifter tas emot i e-post som ovan, kommer programansvarig kontakta dig, med information om hur du kan göra anspråk på prissumma var du än är. Den sammanlagda summan av en miljon US-dollar ska betalas ut till dig utan någon skyldighet eller förhör.

För din säkerhet, rekommenderas du att hålla din vinnande information hemlig, tills du har fått den vinnande pengar. Avslöjar inte du vinna informationen till en tredje part. Detta är en säkerhetsåtgärd för att skydda dig, och för att undvika onödigt missbruk av Facebook bonusprogram.

Återigen säger vi grattis från alla medlemmar av personalen på Facebook Team. Se till att skicka dina synpunkter eller frågor till Mr Todd Jackson, på sin e-post: todd.jackson1@hotmail.com

Tack för att du använder Facebook.

Hälsningar,

Peter Andrew,
Program Coordinator,
Facebook bonusprogram,
2013. Alla rättigheter förbehållna.


Flytta meddelandet till "Inkorg" om du får det i din "Junk" e mappen.
Snälla, måste svaret skickas till: todd.jackson1@hotmail.com



fredag 16 augusti 2013

Om livet i korta ordalag.

Jag skall inte ta gift på det, men jag vill minnas, att den här livsdevisen fanns på ett caféfönster i Falkenberg.

En stund av inre tidslös frid,
som saknar kvitto,
tänker jag på dig.


Tyst insmugen mellan 
livets rader,
finns du där igen.

Så oändligt många liv
av saknad...

Ja, jag vet.

Jag känner det.

Hur skulle jag kunnat
glömma det.

Det är också därför,
jag alltid känt mig älskad,
i en frusen värld.







onsdag 14 augusti 2013

Jag försöker att få ihop tillvaron, utan att lyckas så himla bra-mail....

Förslag om att statliga universitet och högskolor ska kunna omvandlas till privata stiftelser.

Är det jag som läst tidningarna dåligt och lyssnat väldigt dåligt på nyheterna eller är det så att det här också går den "tysta vägen". Pressmeddelandet är från 25 juni 2013. 

Skol/utbildningsväsendet tycks ha blivit den eviga experimentverkstan för politikerna i regeringskansliet.

http://www.regeringen.se/sb/d/16839/a/220016


Förslaget skickas nu ut på remiss till den 10 oktober 2013. De föreslagna förändringarna i stiftelselagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2014. Det är naturligtvis så det kommer att bli:


I denna departementspromemoria föreslås att det i stiftelselagen (1994:1220) ska föras in bestämmelser om en ny särskild stiftelseform benämnd högskolestiftelse. 

En högskolestiftelses ändamål ska vara att bedriva högskoleutbildning och forskning på en internationellt hög nivå. Den föreslagna verksamhetsformen ökar lärosätenas handlingsfrihet. På så sätt ges lärosätena förutsättningar att på ett mer flexibelt sätt hantera dagens och framtidens omvärldsförändringar. 

En högskolestiftelse utgör en egen juridisk person som kan förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter på samma sätt som andra juridiska personer. Vidare kan en högskolestiftelse utan begränsningar ta emot donationer och för olika ändamål förvalta dessa, äga bolag samt bygga upp egna ekonomiska medel och andra tillgångar. Dessutom kan den själv bestämma när denna egendom ska avyttras. 

I stiftelseförordnandet anges ramarna för stiftelsens verksamhet och organisation.

De har glömt att lägga till att det finns inget som är så dunkelt som just stiftelser, fullständigt ogenomträngligt och fritt från full insyn! 

Det har också inspirerat mig att skriva en evighetstrilogi på temat "stiftelser". Men mina researchpengar fick en plötslig kassabrist och projektet ligger nu på is och inväntar att lite nya svenska slotys skall vara hopsparade i madrassen.

- Så funkar verkligheten för den som inte förväntar sig att leva på att andra skall betala notan.

Skolverket är ett enda stort aprilskämt, det kan jag lugnt konstatera efter att själv har varit inne i skolans förunderliga värld, där precis vad som helst av avarter kan förekomma. Pengar för elever för särskilda behov, egna beviljade lustresor, egna engångsuttag etc. precis vad som helst kan vilken girig kommandora som helst stoppa ner i sin egen feta börs. Medan kommunpolitiker och Skolverk står där som fåntrattar och lyfter inte ett finger även om man pekar på vad för fel som har begåtts! Det enda som händer är att foderluckorna står där vidöppna och man funderar ett slag på om man eventuellt skulle försöka att stoppa ner ett brev, för att nå någon form av kontakt....



Med tanke på JB konkursen med en skuld på dryga miljarden, som nu skattebetalarna skall stå för notan en gång till, visar det hur inkompetent hela systemet är! Redan veckan efter så är det nya affärer på gång. Jag förstår inte det här och har inte förstått det på den tiden jag själv bl.a. jobbade med konkurser på tingsrätten. Näringsförbud borde träda in tämligen omgående för personer som är insyltade i dylika affärer.

Kriterierna för lärarlegitimationen är ett enda stort systemfel - men jag skall testa systemfelet, om inget annat för att bevisa på vilka felaktiga grunder det är byggt.

Den som påstår att en högskola skulle besitta någon högre/större säkerställd kompetens, vet inte vad den talar om. Det sitter många evighetsförsörjda högskolemänniskor, som inte är det minsta intresserade av att föra studenterna framåt, eller ens inser när den fått en ny innovativ tanke framför näsan. NEJ i gamla urspårade hjulspår skall det vara!

Ibland när jag hör vad studenter kan råka ut för, då kan man inte annat än skaka på huvudet. Hur i hela fridens namn skall en högskola kunna stå för utveckling, när personalen är en personlig avveckling.


Rena galenskaperna pågår emellanåt och hittar man en lärare som är namnet värt kan man verkligen skatta sig lycklig! - Nej, jag är verkligen inte imponerad...






måndag 12 augusti 2013

Norge firar 150-års jubileum för Edvard Munch med en utställning som pågår till 13 oktober 2013 - men med ett Oslo Pass blir det lite oklart vad en svensk egentligen får för pengarna?

Eftersom museet ligger lite på sidan om och mina flerfaldigt opererade knän inte är så mycket att ställa sin tillit till, ville jag se om Oslo Pass möjligen kunde löna sig att införskaffa. Jag vet inte om jag är en ovanligt korkad svenska, eller om kartan över kollektivtrafikens zoner är ämnad som en svensk-historia, som tack för gammal ost med alla Norge-historier.

Sverige som alltid haft ett storebrorsattityd i förhållande till Norge. Syndromet har dock fått sig en allvarlig törn. Svenskarna har fått på tafsen av norrmännen. Norrmännen har blivit rika som troll och de norska oljepengarna luktar sannerligen inte fy skam. De används i fonder till de egna medborgarnas bästa. Omsorgerna om de svenska medborgarna från den svenska statens sida börjar dock som bekant bli tämligen urvattnade.

Dispyterna mellan svenskar och norrmän har varit många. Ta bara den mellan nationalfenomenet Edvard Munch och hans f.d. polare den svenske nationalskalden August Strindberg. Kanske är det anledningen till att kollektivtrafikens zonkart visas för oss svenskar på det här viset, som Oslo Pass erbjuder:

http://translate.googleusercontent.com/translate_c?depth=1&hl=sv&prev=/search%3Fq%3Doslopass%26client%3Dfirefox-a%26hs%3DY1t%26rls%3Dorg.mozilla:sv-SE:official&rurl=translate.google.se&sl=en&u=http://www.visitoslo.com/VisitOslo/Turist/LINJEKART2011_RUTER.pdf&usg=ALkJrhg7Gzn9NzfdS6tho3aY4Tb_M5u5Eg


Munch gjorde som bekant Strindbergs porträtt. Själva motivet blev något tvetydigt eftersom Strindbergs namn saknade ett "r" och sålunda stod det Stindberg. Stind betyder fet på norska. Gamle August lät sig dock inte nedslås och målade bränningar i Östersjön med orden:

- Jag är Nordens störta målare!
- Visst, svarade Munch och jag är Nordens största diktare. Skål!

Inspirerande gick deras liv i zig-zagsöm och samma kvinna, som de båda haft, varav Stridberg blev den siste som i slutändan blev försmådd, resulterade sannolikt i en hel del konstyttringar från de bådas sidor.

Om Skriet skrev Munch: Jag gick längs vägen med två vänner - så gick solen ned - himlen blev plötsligt blodröd - jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad - över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor - mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla - och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen.





lördag 10 augusti 2013

Det s.k. utvecklingsomårdet Malmsta i Östra Malmberget, håller LKAB:s gruvbrytning som bäst på att skjuta husen i sank.

Man kan undra vilken fot som nu skall hoppas på och vad kommer priffarna på näringsdepartementet, att fatta för beslut. Nu när de nu skall ta ställning till de överklaganden som inkommit till dem ang. den nyligen beviljade bearbetningskoncessionen ovanför Kyrkogården i Malmberget. 

Den där utopiska paradisön, Östra Malmberget, som Bergsstaten tycker är så formidabel, att de även beviljat ny bearbetningskoncession ovanför Kyrkogården i Malmberget, verkar ha fått slagsida.

Det här kunde man lyssna till på P 1 idag: 

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=98&grupp=3592#

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=19165&artikel=5613786

Den understa länken är bäst, säger en av de drabbade på Öst-sidan. Det reportaget har gått ut i rikskanalen P1 i dag. Reportaget börjar 08:50 min in i programmet.

Igår läste jag en besynnerlig insändare i NSD, där man från Kiruna undrade när "vi" som bor i lägenheter skulle få ersättning för LKAB:s industristaket, som skall slås upp vid Konduktören. De ville ha ersättning precis som de som bor i villa redan har fått.

Observant malmbergsbo, som bor mitt i infernot LKAB:s gruvbrytning i Malmberget undrade lite stillsamt: får villaägarna i Kiruna ersättning då staketet sätts upp?


I Malmberget får alla boende finna sig i att industristängslet slickar sig förbi husknuten och att husen utsätts för enorma skalv, som ett resultat av bergets utmattning. Någon skam i kroppen är det länge sedan LKAB hade.







Statens egna företag har blivit en smutsig och bedrövlig historia. Förklaringen kanske ligger i att man kanske bara kan hålla reda på ett papper i taget...

fredag 9 augusti 2013

Jag undrar om vi inte har en blivande politiker i familjen? - I alla fall har han samma fotarbete och ordsvada som Olofs Palme hade.

Ibland står han och trampar på sina egna fötter, precis som Olof Palme gjorde, när han stod i talarstolen.

Idag satt jag och studerade hans fotarbete medan orden och argumenten forsade ur hans lilla mun.

Det är fullständigt omöjligt att vinna en diskussion hur väl formulerade och väl genomtänkta argument man än framför.

Ibland är han rena rama samhällsomstörtaren, i alla fall får man se upp om man sitter i närheten. Precis vad som helst kan inträffa. Det man trodde att man hade lagt för sig och bespetsat sig på är vips borta!


Måste inte det vara ett tecken på att han är ett blivande politikerämne...

onsdag 7 augusti 2013

Mytomanen Thomas Quick och det svenska rättssamhällets ryggradslösa ansikten i övrigt.

Jag hade inte tänkt skriva något om alla upphävda morddomar, när det gäller Sture Bergvall alias Thomas Quick. Inte tänkt göra det, eftersom jag själv ingår i Dan Larssons bok, "Mytomanen Thomas Quick", som skrevs 1998 och där det redan då framgår att rättssamhället fallerat. Men jag har ändrat mig. Min historia skall nog också läggas till denna kompakta rättsröta, därför att det är också ett byk som statens ansvariga borde tvätta rent och bestämma sig för vem som omfattas av rättssäkerheten och vilkas liv man även i fortsättningen tänker ta lätt på!

Just den här biten har varit ett rent helvete och kullkastat mycket i mitt eget liv. Något som dåvarande JK Göran Lambertz tagit med en klackspark och som motangrepp istället dunkat ner mig fullständigt i fotknölarna, när jag väl kände att jag orkade/mäktade ta min egen berättelse till hans skrivbord! 

Men allvarligast av allt är att Göran Lambertz inte ens har tagit fasta på/dvs, totalt negligerat, att den här dagen, när jag hittas medvetslös av mina tillskyndande arbetskamrater på tingsrätten i Gällivare, efter att de hört mitt skrik och förstått, att något allvarligt hänt mig. Den här dagen är justitieministern Laila Freivalds bara ca 2 timmar bort från sitt besök vid tingsrätten! Trots det så informeras inte polis, eller mordutredarna av lagmannen. Det får mig att förstå att t.o.m. en justitieministers säkerhet väger lätt i rättsstaten Sverige!

Inte heller något annat av vikt och värde vidtas av lagmannen vid tingsrätten och trots att jag ingår i mordutredningen, Appojauremorden. Jag har hörts i mordutredningen pga. det telefonsamtal som anländer till tingsrätten efter kontorstid, när jag i vanlig ordning sitter och arbetar över. Jag tar emot telefonsamtalet till ett direktnummer, som jag har och som enligt telefonkatalogen går till "förste notarien". 

Någon ringer mig och vill bli "straffriförklarad" och vars övriga innehåll passar alltför väl ihop med gärningsman och Appojauremorden, vilket får en av rådmännen att reagera och blir initiativtagaren till att mordutredarna, eller i vart fall polisen i Gällivare får vetskap om telefonsamtalet. Den som vill veta om man kan bli straffriförklarad om man....., ringer från en telefonledning, som jag mycket väl känner igen egenheterna med genom andra samtal därifrån och som därigenom starkt begränsar personkretsen. 

Jag kan väl ärligt säga, att jag känner mig något konfunderad, när jag lämnar  polisstationen och är på väg tillbaka till mitt arbete på tingsrätten, efter att ha fått berätta om telefonsamtalet. Än mer konfunderad blir jag, när jag åtskilliga år efteråt läser Dan Larssons bok: jag är den som i allra högsta grad är berörd och inget informeras jag om! Man sätter mina barns, mig och mina anhörigas liv på spel för någon, som redan försökt ta reda på hur man kan bli straffriförklarad, när man begått ett allvarligt brott.

Efter NSD:s publicerade av uppgifterna om telefonsamtalet till tingsrätten, dröjer det inte länge innan mitt och mina barns liv förvandlas till ett rent inferno. Det blir en våldsam händelsekedja som utlöses. Något som fortfarande känns svårt att skriva om, eller ens tänka på. Av polisen förstår jag nu att jag kan förvänta mig precis vad som helst. Där har jag inget skydd att förvänta mig, det inser jag efter publiceringen. Jag inser också hur utlämnad jag är i ett samhälle där privatliv knappast är något heligt samtalsämne.

Min dotter håller på att bli kidnappad från barnvagnen inne på Tempo. Mannen håller min sovande dotter i famnen, när jag varvar hörnet från montern innan, dit jag begett mig i all hast för att hämta upp en vara jag ångrat mig över och nu tänker mig att köpa. När han hör mitt skrik verkar han tveka över vad han skall göra med min dotter. Han släpper ner henne i barnvagnen. Jag är då nästan framme vid barnvagnen och han går därifrån med raska och målmedvetna steg mot utgången. Springande skjuter jag barnvagnen framför mig, får syn på honom igen, när han passerar en av kassorna, där någon håller på att expedieras. Det är mycket folk i affären och ett väldigt larm, men jag hinner peka ut honom. En av kassörskorna har hört mitt rop på hjälp och förstått situationen, hon hinner få syn på honom i folkvimlet. Resten av människorna som hört mig genom folkvimlet verkar mest förvirrade och verkar inte förstå situationen. Men kassörskan känner inte igen honom, som någon av deras vanliga kunder, innan han försvinner ut i vimlet längs Kyrkallén. Jag förstår nu hur illa ute jag och mina barn är. 
Min dotter, en något trevligare dag än den dagen på Tempo i Gällivare, när hon sovande i barnvagnen höll på att bli kidnappad ur barnvagnen. Hade jag inte dessförinnan fått den där obehagliga känslan igen, att jag åter var iakttagen, hade det onekligen kunnat sluta på ett sätt jag helst inte vill tänka på.

En äldre anhörig som jag har ansvar för, försvinner kort efter att min bil har blivit genomsökt. Den anhörigas bankpapper, som jag den dagen lämnat kvar i bilen, pga. ett besök hos banken på lunchrasten, har blivit väl genomgångna. Efter den här dagen blir min bil systematiskt och kontinuerligt genomsökt och jag själv känner hur jag kartläggs och blir alltmer kringskuren. Telefonen ringer i tid och otid och hur många gånger som helst med några minuters mellanrum, sedan en tid tillbaka. Någon finns i andra ändan men ger sig inte tillkänna. Det får min äldste son att reagera våldsamt vid ett av alla dessa otaliga tillfällen. Vårt liv är inte längre vad det har varit.

Allt detta händer seda NSD publicerat uppgiften om telefonsamtalet till tingsrätten på mordutredarnas inrådan, utan att jag själv eller mina barn omfattas av några säkerhetsåtgärder, eller att jag har blivit informerad om vilka steg man tänkt vidta genom att släppa uppgiften om telefonsamtalet till tidningen! Obehaget växer och jag vet inte längre vem som är vän, eller fiende. Det enda jag vet är att jag inte kan lita på någon och jag tystnar. 

Kvarlevorna efter denne anhörige hittas nästan ett år efter "försvinnandet" och nära nog en månad innan jag själv möter mitt öde på tingsrätten, den dagen justitieministern är i antågande. På hans begravning är jag så skadad, av det som hänt mig på tingsrätten, att jag med nöd och näppe kan ta mig in och ut ur bilen och närvara vid begravningen. Jag lär mig att förakta den prästen den dagen, det är ett fruktansvärt tal han håller vid båren. Som tur är har jag en av mammas kusiner bredvid mig i kyrkan, med hennes hjälp tar jag mig igenom begravningsakten.

Men inte ens där lägger man ner något krut hos polisen på att ta reda på hur han försvann, hur han dog, trots att man själv har det mordklassat och trots att jag kan intyga, att han knappast har kunnat försvinna av egen maskin. Hans försvinnande känns inte heller som någon tillfällighet, jag och barnen är i Göteborg på semester, det är många som känner till det. Jag har bett en kusin, att ha den dagliga kontakten med honom, eftersom jag själv skall vistas på flera ställen i Göteborg och är i behov av att få koppla bort såväl jobb som allt annat jag har ansvar för. 


Redan på morgonen efter hemkomsten får jag åka ner på jobbet, man har ringt efter mig redan under min vistelse i Göteborg och jag har lovat att komma in så snart jag är åter på hemmaplan. När jag befinner mig på jobbet söker man mig från växeln, det är polisen som vill komma i kontakt med mig.

När jag åker ut med polisen till hans hus, ser jag redan vid en första anblick, att hans försvinnande föregåtts av extra ordinära förhållanden. Det rimmar inte med hans egna vanor det som möter oss. Han var en mycket ordningsam gammal man, med mycket inrutade vanor. 

Dåvarande justitieministern Laila Freivalds säkerhet prioriteras inte, trots att vittgående planer mot en tidigare justitieminister Anna-Greta Leijon om ett bortrövande funnits. Dvs. jag kan mao förstå på ett plan, att mitt, mina barns och anhörigas liv inte betyder något. Jag blir därför inte förvånad när justitieministern, tillika tvåbarnsmamman, Anna Lindh mördas, trots tidigare incidenter kring tidigare justitieministrar. Jag gråter när beskedet om Anna Linds död kommer i TV-rutan och jag är totalt lamslagen över vilken fullständig inkompetens, som råder i det här landet! 


Hela min egen horribla tillvaro, efter det här telefonsamtalet till tingsrätten, sätts gång på gång på repeat. Det gör det varje gång jag läser om Thomas Quick, det är svårt att lägga det bakom sig, det som hänt i mitt eget liv. Värst tror jag att det är det enorma svek och att det hela har passerat utan att lagmannen överhuvudtaget yppat två ord till mig någonsin. Jag har blivit handikappad och jag är inte ens värd två korslagda ord. Det är som om det hela och jag aldrig har existerat, jag är förpassad till något obefintlighetens ställe.

När jag slutligen begär avsked ur staten 1997, skickar lagmannen mig ett brev, som får mig att bli kräkfärdig. Men när det som hänt mig tack vare min tjänst vid tingsrätten, inte heller röner något som helst intresse på JK Göran Lambertzs´ horisont, då blir måttet rågat för min egen del. 

Rättsskandalen tuffar på i hundra knyck och är totalt förblindad. Så är den fortfarande år 2013, efter att vi inte längre ha någon massmördare i Sverige vid namn Thomas Quick! 2013 när alla domar upphävts vet man ännu inte hur man skall hantera rättsskandalen eller rättssäkerheten, eller hur man hanterar dem som blivit drabbad under tiden! Man fortsätter den inslagna banan, amatörbanan. T.o.m. Åsa-Nissefilmerna känns seriösa i förhållande till svensk rättssäkerhet.

Det är ofrånkomligt att inte tänka på hur jag lämnas ensam, att slåss mot väderkvarnarna, trots att jag har en godkänd arbetsskada pga. det som drabbade mig på tingsrätten och det helvete som följde i dess spår: min skadebild förvärrades ytterligare, genom att man inte tog hänsyn till mina skador och lagmannens inkompetens finns det inga ord för. Som om det inte kunde ha räckt med det, att jag dessutom såg mig tvingad att riva upp mina barn och själv göra mig rotlös. Sedan att själv bekosta det som följer med en så lång flytt och även lejonparten av den kroppsrehabilitering jag var och fortfarande är i behov av, det är oacceptabelt!

Leva eller krympa ihop till ett intet... vad är det här för land och ansvariga beslutsfattare egentligen?

Flytta för att få tillgång till den vård, jag så väl behövde. Det känns fortfarande lika horribelt att tänka på, som det var då. När jag äntligen kom ner till Göteborg och fick den sjukvård jag egentligen hade behövt från första början, fick jag lära mig att stå & gå igen och finna ut hur jag kunde behålla balansen, på ett nytt sätt. Smärtorna har sedan den 24 maj 1989, varit min följeslagare. Smärtan har ett lågpris på svenska statens betallista, man har inte ens arbetsskadeförsäkringar som täcker och som satt mina egna försäkringar ur spel! 

Bättre läge hade det varit om jag hade varit kriminell, då hade t.o.m. advokaterna stått på tåspetsarna och banat väg till rättvisa.

En docent här i Göteborg på Calanderska, sa vid mitt besök, innan han omgående remitterade mig vidare till neurologsspecialistläkare: "dylika skador har man bara om någon duktigt har försökt att slå ihjäl en".

Jag ser därför med avsmak på vad som händer idag år 2013, sedan alla morddomar har upphävts. Väderkvarnarna fortsätter att vifta på sitt meningslösa fladder. Jag hör de förljugnas ord i de få som framträder. Jag vet vid det här laget, att det bara ligger tomt prat i kulisserna och omvägar för att förvilla, inga kommentarer med hopp om att folk skall låta allt falla i glömska. Det är det enda vi kan förvänta oss och val snart....

Jag vet att Dan Larsson själv försett Hannes Rådstam med en del faktauppgifter, som han tagit del av och som funnits med i Dan Larssons bok som utkom 1998 "Mytomanten Thomas Quick". Den boken var en dokumentär vars innehåll grundade sig på vad Dan Larsson själv hade upplevt i tjänsten och privat, anteckningar, band och videoinspelningar, förundersökningsprotokoll, domar med underlag, utlåtanden, tidningsartiklar och en mängd intervjuer. Det var när boken skulle komma ut i tryck, som jag blev uppringd av Dan Larsson och informerad av viss del av innehållet. Vilket gjorde att min värld vändes upp och ner än en gång och alla hemska minnen åter kom farande.

Dan Larsson hade också haft hjälp av Ruben Högbom och Björn Asplund vid skrivandet av dokumentärboken 1998. De och deras anhörigas kamp för att få fram sanningen om vad som hänt deras barn hade sporrat Dan Larsson i hans arbete att finna fakta. Allt detta fanns där tillgängligt medan rättssamhället blundade & förnekade & bistod som bäst: cirkus Christer van der Kwast & Thomas Quick!

När Dan Larsson ringde mig för att tala om att den oberäknerlige var död, upphörde jag nästan att andas. Den oberäknerlige hade huggit armen av sig och förblött, ambulansmännen hade inte vågat gå i närheten av honom, förrän det var försent. Han hade huggit armen av sig med en yxa, när armarna vägrat att lyda honom.

Vid den tidpunkten hade jag ännu lång kvar att vandra själv. Det tog mig väldigt många år att ens orka konfronteras med allt som hänt mig själv och mina anhöriga. Hade inte min envetne gode vän Bi framhärdat hade jag väl kanske inte ens varit där ännu. Det krävdes mod och vansinnigt med krafter för att orka genomföra, att ens våga betrakta vad jag och de mina hade gått igenom. Hade inte min kloke vän Bi förstått min belägenhet och insett vad som måste göras, hade jag väl fortfarande befunnit mig i denna mörka återvändsgränd, dit mina tankar inte orkade återvända. Så hela den här arbetsskadan om och om igen har slitit i dessa enorma sår. Så många umbäranden jag och mina barn fått kännas vid pga. det som hände mig den där dagen på tingsrätten.

Just därför blir det totalt oförlåtligt med den rundpall som Justitiekanslern Göran Lambertz och det svenska rättssamhället bemötte mig med. Det borde vara straffbart att bemöta redan utsatta människor på det viset! 

Inte ens en ursäkt har jag fått och ingen ursäkt lär jag heller få, jag får inte ens ta del av det som arbetsskadelagstiftningen omtalar. Än pågår målen i de olika förvaltningsrätterna, staten har inte gjort något fel, inte ens juristerna som aldrig tar notis om vad den arbetsskadade själv uppger. Statsmakten har rätten på sin sida, närmare diktatur än så är svårt att komma!

Jag minns att när Dan Larsson vid ett av hans samtal till mig, berättade om vallningen av en fullständigt förvirrad och nerdrogad Thomas Quick, som inte gjort en siffra rätt, utan fick vägledning hur han skulle bära sig åt för att säkerställa sin egen skuld till dubbelmordet av det holländska paret, trodde jag att han svamlade. Jag visste att det rådde rättsröta, men trodde inte att detta var möjligt. 

Efter att ha läst Hannes Rådstams tegelsten om Thomas Quick, inser jag att jag är skyldig Dan Larsson en ursäkt, eftersom han t.o.m. tagit i i underkant vid telefonsamtalen med mig. 

Garvade mordutredare som hoppade av och inte ville medverka i cirkus Thomas Quick borde ha fått mig att förstå/inse vilken bomb i det svenska rättssamhället det var, som Hannes Rådstam skulle komma att lämna efter sig. Ändå ger sig inte vare sig Göran Lambertz eller Christer van der Kvast, de hävdar fortfarande Sture Bergvalls skuld till de mord han erkände sig skyldig till. Nej, jag tycker inte att Sture Bergvall skall ha en enda svensk enkrona i skadestånd, han har själv försatt sig i denna situation och dessutom kostat skattebetalarna sådana enorma svindlande summor att det inte i Sveriges rättshistoria går att uppbringa dylika kostnader. Vilka enorma lidanden han har utsatt andra för, går inte ens att ta in. Under tiden som han har suttit tigande på Säter efter morddomarna, har de riktiga mördarna gått fria. Han har en evighetsskuld att betala.

Tystnaden breder ut inom mig och jag tänker: hur har det svenska rättssamhället tänkt ställa allt till rätta, som detta har fört med sig?

Blir det en ny fet smäll till redan alla drabbade, eller kommer de att inse sitt fulla ansvar...

*****

Senast igår läste jag om domar, som omfattade rena rama avrättningarna och som till råga på allt, föregåtts av brottsliga handlingar riktade mot offren. Detta föranleder numera inte ens längre livstidsfängelse och kan inte betraktas annat än, som ännu ett nytt regelrätt hån mot de efterlevande. Den nya rättspraxis som råder i Sverige fullt ut talar också om vilket sjukt samhälle vi har, det är inte enbart massmördaren Thomas Quick det längre rör sig om, det är värre än så:  http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1886143-51-aringen-doms-till-17-ar-i-fangelse

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1887336-18-ars-fangelse-for-mord-pa-hustru

Till detta skall man lägga, att de flest brott inte alls utreds i dagens Sverige. Polisen, i den mån polisstationen överhuvudtaget finns kvar, har i alltför stor utsträckning blivit pappersvändare och fotbollhuliganväktare. Fotbollen, som kan avlöna sina storspelare med löner, som en vanlig människa inte ens under en hel livstid kan drömma om, det ser man som ett högprioriterat område.

De "lågprioriterade" brotten uppgraderas inte ens om de riktar sig mot den personkrets, som lagstiftare särskilt omtalat. Den enda åtgärd som man tycks ha vidtagit för att vidmakthålla det rättslösa samhället är, att man instiftat ytterligare tandlösa hierarkier, som gör samma dystra arbete, som fallerar på det allra grövsta. 

Tar vården död på en patient finns inte ens rättssäkerhet, utan där håller man friskt varandra om ryggen, allt som hänt två år innan är oantastligt. Även om det framkommer att patienten vid dödstillfället hade åkomman som blivit felbehandlad och som inte bara inneburit ett fruktansvärt lidande för den numer avlidne/a. Nu har man inrättat ytterligare en till tandlös myndighet, med en ännu värre hierarki, som komplement till Socialstyrelsen (?). Same shit just diffrent name: Inspektionen för vård och omsorg.

Man kan lika gärna öppna fönstret och släppa in lite frisk luft. Det hade blivit billigare för skattebetalarna, än ännu mer svulstiga organisationer och utredningar som inte leder till någon utveckling, eller förändring. För att något skall kunna förändras måste viljan finnas och den lyser med sin frånvaro. Man kan nästan tro att de här människorna i beslutsställning och med makten har blivit totalt galna och beroende av sin maktposition.

Det finns inte ens en vilja om att vara medmänsklig längre, det är enbart fråga om makt och maktfullkomlighet och där girigheten inte längre vet några gränser.