söndag 30 november 2008

Söndag med public service.

- den 30 november 2008, kl 11:07

förstora
"Vem vill ha mina repiga hornhinnor eller min tankfulla hjärna?


När du nästan levt ett helt liv och barnen är utflugna. När tankar och minnen irrar omkring som berusade eldflugor. När världen runt dig förfaller medan ditt ansikte speglar sig i TV-rutans glas... vad gör du då? Skiljer dig eller håller den hand som är närmast dig hårt, hårt..."?

Enligt reklamen är pjäsen "Söndag med public service" ett poetiskt och humoristiskt drama av Eva Ström om paret Britt och Seved, som tillbringar dagarna i ända med TV, radio och "public service". Mja, det lät betydligt roligare än det visade sig vara.

Sedan hur den hysteriska dottern som kom inflaxade i handlingen skulle göra det "roligare" det vete gudarna. Jag fick närmast "ont i magen" och där slutade definitivt allt smålustigt! Sanning att säga höll jag på att somna där på upploppssträckan. Det blev seeegt värre. När det hände sist på en teaterföreställning? Det har faktiskt aldrig tidigare hänt! Nej, jag håller nog på att bli för gammal. Jag med "mina repiga hornhinnor och min tankfulla hjärna".

Idag är det iaf Anders-dagen och förhoppningsvis slinker namnsdagsbarnet in på vanlig hederlig söndagsmiddag med söndagsstek, mandelpotatis, gräddsås och alla de där rätta tillbehören. Idag slaskar det värre, värst och jag läser att snön ligger i drivor i Gällivare kommun. Det kanske har börjat återhämta sig efter Tjernobyl och bli som det brukade vara? Men det där med den gamla ramsan "Om Anders slaskar skall julen braska", den stämmer nog bara däruppe i norr. Här får den mer ordalydelsen "Om Anders slaskar skall julen slaska".

Julgardiner i vardagsrum och kök hänger nu på plats och ljusstakar och stjärna är också där de brukar vara. Det lilla ljusnätet hänger i pergolan med sina små och enstaka ljuspunkter i helt vanlig hederlig lampfärg. Men på kvarteret är det som det brukar vara, nu har den stora bräckartävlingen startat, med husen invirade i bling-bling och elbolagen jublar över de kommande vinsterna. Man behöver iaf inte vara mörkrädd på det här villakvarteret och man är liksom "upplyst".

På det stora hela är jag nog benägen att hålla med John Lennon:
 
"Life is what happens to you while you´re busy making other plans".

onsdag 26 november 2008

"Den seimiska händelsen Malmberget".


- den 26 november 2008, kl 12:40

förstora
Till min stora förvåning finns inlägg av LKAB:s informatör Anders Lindberg under reportagen om "nya seimiska händelser" i Parta.

Va` fasen nu då? tänkte jag och drog mig till minnes vad jag hittills läst på LKAB:s hemsida under årens lopp. Den har liksom inte varit "helt tillfyllest", snällt formulerat. Utan haft upplägget "här är det vi som besitter kunskaperna och det vi säger är allt som du också behöver veta". Det är dock inte utan att jag undrar: sitter Anders Lindberg rent av i Malmberget och har blivit skakad han också av "den seismiska händelsen Malmberget"? Han kanske rent av ÄR skakad? På riktigt menar jag! (Dock ej rörd). Därför att rör en min, eller är rörd över malmbergsbornas förtvivlan i sina ohållbara Moment 22, det är inte LKAB:s signaturmedlodi.

Det fick mig att ånyo logga mig in på LKAB:s hemsida för att se om något nytt skett under "solen". Men sitta och läsa så mycket information via PDF-fil gör sig inte, så jag tänkte jag får väl helt enkelt skicka en liten förfrågan, om man kunde få bli uppgraderad, utan att man behöver skramla runt på sparbössan och se vad som möjligen kan halka ur den. Vi får väl se hur det blir med den saken. Hoppas på det bästa kan man väl få göra i alla fall. Jul är det ju också snart och då har jag hört att man kan få önska sig, även från de mest oanade håll.

I alla fall måste det gå ypperligt att räkna hur många hus det är som LKAB skulle behöva lösa in, när man får se de flaschiga bilderna över Malmberget, som syntes på PDF-filerna och som visar hur "den seismiska händelsen Malmberget" ser ut helt konkret i nuläget och vart myrstacken, dvs. malmstacken tar sina riktningar.

Vi får väl hoppas att det också framgår exakt var alla uppblockningar har skett och vart de förväntar sig nya uppblockningar, eftersom nu inga andra samhällsfunktioner blir informerade om vad som sker och vad som förväntas ske! Dvs. vilka deras planer är för vad som måste bort och vilken tidsplanering de har tänkt sig och vad som finns att vänta av nya ras och uppblockningar och hur de tänkt sig hantera de andra som faller mellan stolarna. Det har ju varit "liiiiiiiiite diffust" i många orienteringsriktningar under LKAB:s era och därför måste jag tillstå, att deras plötsliga framträdande, gör mig nyfiken på vad som skett. Vad som sker. Eller om det är det gamla vanliga köret.

Det är onekligen en märklig skrivning de har när de beskriver "seismiska händelser". Av någon outgrundlig anledning har de valt ut helt andra ställen runt om i Sverige och som en sista passus lagt till Malmfälten. Haha... blev min spontanreaktion. Jag vet inte men jag har då ALDRIG upplevt här på västkusten, den vardag som rådde i Malmberget.

T.ex. att hela spegelväggen i hallen rasade ner och torpederade korkmattan och jag själv sände en tacksamhetens tanke, att barnvagnen som också fick sin beskärda del av spegelsplittret, var tom och gunghästen som också stod där var lika tom, "brukaren" låg i sin säng och sov. Eller de gånger som porslinet rasade ut, när det smällde i gruvan och ändå har jag inte bott i Malmberget sedan 1991.

Stockholmarna råkade häromsistone ut för ren panik och då är det ändå bara en "brakskit" i jämförelse med "den seismiska händelsen Malmberget". Sedan tillkommer en annan prekär skillnad, här har jag fått rätt information om markbetingelserna på ort och ställe och inte blivit vilseledd, som jag blev av LKAB:s ansvariga, som bara talade om för mig "det är ingen risk att köpa något, vi kommer INTE att göra något som kommer att påverka marknadsvärdena eller säkerheten". Hur det var med den saken, tja, det vet vi ju alla som bott i Malmberget! Bära ansvar för sin brytning och vad det för med sig, det är inte precis LKAB:s främsta och starkaste sida.

Ja, som sagt var. Jag väntar nu ivrigt på att postens gula, eller Citymails vita, skall göra en tvärnit vid den här adressen. Speciellt spännande skall det bli att ta del av och om det kommer att framgå, att de som inte orkar bo kvar i "den seismiska händelsen Malmberget", dvs. leva under ständig stress, som är så förödande för människans totalhälsa, om de kan få sina hus och bostadsrätter inlösta och om det blir till samma marknadsvärden, som husen i Gällivare har och de som nu bor i vanliga lägenheter i Malmberget, om de kan få tillgång till det i Gällivare, utan att börja tillverka eget guld.

Ja, jag förväntar mig mycket "matnyttig" i informationen från LKAB. Då slipper jag fortsättningsvis oroas för mina nära& kära och ortsbefolkningen, som bor i "den seismiska händelsen Malmberget" och som i mångt och mycket lever med en tickande bomb i fickan, den eviga stressen.

Krigsoffer som också lever under osäkerhet, är fullt jämförbara med det som malmbergarna och deras anhöriga utsätts för ur ett rent medicinskt perspektiv. Det vet t.o.m. den svenska läkarvetenskapen, utan att "läkemedelsindustrin" talat om för dem vad de skall tycka eller tänka.

tisdag 25 november 2008

Det allvarliga läget för Sveriges industri.

- den 25 november 2008, kl 10:07

förstora

Jag satt och lyssnade på debatten på P 1 på väg hem i bilen igår, där regeringens talesman mötte Rolf Wolff (rektorn på Handelshögskolan i Gbg) i en ordduell om Volvo. Det är svårt att förstå hur regeringen tänkt sig, att inte ohjälpligt hamna i bakvattnet, om man inte har en handlingskraftig plan i beredskap. Det är så att ett stort och långvarigt kunnande inom bilindustrin kommer att gå förlorat om man t.ex. släpper iväg Volvo & Saab till Asien. Det är redan nog illa, eftersom de stora amerikanska bilbolagen systematiskt plundrat och haft sig.

Jag tycker INTE att detta är jämförbart med t.ex. Carnegie där staten gått in med ett övergångsägande, utan det lät mer som om "regeringens talesman" trodde sig förvalta någon "kindergarten" istället för den industri, som man måste värna om innan allt är för sent! Det ter sig en smula märkligt att staten inte funderat på vad båda företagen Volvo och Saab kan föra med sig för svensk industri, sedan den ekonomiska kallsupen har svalts klart. Eller har regeringen tänkt sig att all bilindustri skall förläggas till Asien?  

Ger man inte även den övriga svenska industrin nådastöten genom ett dylikt förfaringssätt?

Man bör komma ihåg att Volvo är ett dotterbolag, som är sprunget ur SKF och där gedigna kunskaper nu bara kommer, att försvinna ut ur landet, om man inte har en backup-plan, eftersom nu amerikanska bilmarknaden har aviserat, att de kommer att ställa in betalningarna i bilföretagen. Dvs. den amerikanska bilmarknaden är på väg mot en säker konkurs!

Jag vet inte om det är något jag har missat, men inte känns det precis som om det blir bilföretagen, som kommer att stå på den amerikanska prioriteringslistan, med tanke på landets prekära ekonomiska läge. De kommer sannolikt att lämnas åt sitt öde, det finns nog inte så mycket val helt enkelt.

Jag kommer ihåg den våldsamma turbulens som var när Gyllenhammar ville gå samman med Renault. Då var det faktiskt AKTIEÄGARNA som såg till att Gyllenhammar åkte ut med ändan före, rakt ut i kalluften! Jag råkade av en ren slump "sitta på första parkett" och lyssna på hela planeringen för att peta bort Gyllenhammar!

Den här gången verkar det dock inte som om det kommer att bli de snikna aktieägarna, som skickar ut hela Volvo i kalluften, utan regeringen i egen hög person. Förklaringen lät igår på radion, något darrig om varför den svenska regeringen inte ville rädda den svenska bilindustrin, det var en hänvisning och jämförelse om hur det gått med varven!!!??? Med varvsindustrin var det något helt annat med, det får mig att undra hur gammal "regeringens talesman" var när detta utspelade sig, eller om det inte finns någon litteratur att tillgå där på regeringskansliet.

Ty, när man talar om att man inte vill äga industrin, förstatliga den, haltar det betänkligt. De är ägare till LKAB. I och för sig kan man väl hålla med om att några BRA ägare är de inte, med tanke på hur LKAB har skött sig gentemot lokalbefolkningen, dvs. rovdriften och den bristande planeringen och sist men inte minst FRAMFÖRHÅLLNINGEN!

LKAB: s ledning som dessutom fortsätter, att tänka i kortsiktiga banor och på profiten i ett korttidspespektiv, istället för att planera/göra sånt, som är nödvändigt för full fart i produktionen i framtiden. Dvs. efter denna nedgångsperiod som är att vänta. De verkar inte kapabla att förstå det som ALLA sunda företag gör, under tillfällig nedgång: Det är då man gör det som i vanliga fall och under hög produktion inte hinns med! Helt BASAL företagsekonomi, som inte ens var främmande när jag läste det. Alltså på förra stenåldern.

Jag tror att dylika företagsledare inkl. regeringen skulle tjäna på att studera dylika gamla uvar som SKF: s grundare, dvs. Sven Winqvists upplägg, arbetsmetoder och tankegångar. Han var mannen utan långa byråkratiska vägar, där det var kort mellan ord och handling. Sven Winqvist lyckades också ta svensk industri genom inte mindre än två världskrig, han rekonstruerade Bofors etc. Hans uttalanden står sig fortfarande och hans omdömen om fackföreningsfolket är en ren profetia, men hans företagstankar ligger hästlängder före nutidsmänniskorna, som skall dra runt det här landet och dess industri.

Han kunde förutse hur saker och ting skulle gestalta sig vid ett felaktigt handhavande. Han förstod sig på både logistik och hur ett företags drivs till framgång. Det är inte utan att jag befarar att det gamla rullagret, som togs ur bruk vid SKF och som fick ge namnet åt konstruktör Larssons bilmodell och bar namnet "Volvo", nu kommer att läggas i graven för gott och med det ge resten av svensk industri dödsstöten.

Guldkalven, svensk industri kommer att vara slaktad inom kort. Man kan som bekant bara sälja, lägga ner något och vansköta det en gång. Sedan har allt gått förlorat för tid och evighet, AMEN, till andra som äger förmågan att driva och förvalta sitt pund vidare in i framtiden. Vi har då sas "framtiden bakom oss."

måndag 24 november 2008

Den stulna tjädertuppen av Berry Kurkkio

- den 24 november 2008, kl 11:03



kom jag att tänka på när jag läste att Gällivare kommun har dålig kontroll på sitt eget konstinnehav och fått anmärkning på det. Jag sökte på Internet om jag kunde hitta något om att den återfunnits. Men jag kunde inte hitta något om det. Så nu undrar jag hur det är med den saken, är den tillbaka, eller är någon ny sådan istället på plats?

Det här med att Gällivare kommun har dålig koll på konstinnehavet förefaller märkligt. (Undantaget den stulna tuppen förstås, sånt kan man inte "rå för"). Jag kommer håg hur det var när det skulle till konst till nya rättscentrum och vad som senare gällde för att konsten följdes upp. Jag satt med i den gruppen därför känns det märkligt att kommunen inte har samma rutiner.

Själva utsmyckningen i foajén på rättscentrum blev det ett himla rabalder om, när den väl var på plats! började en del att knorra, samma personer som hade antagit konstnärens förslag, dessutom! Själv förstod jag verkligen Hjördis Martinssons upprördhet, att i det läget börja och ha synpunkter på utseendet, jag kände mig själv lika upprörd över hur man behandlade henne. Ja, det var verkligen en trist historia kan jag tycka. Men det är inte så ovanligt i den kommunen.

Jag minns vilket gormande det var när Berry Kurkkio blev försenad med den ENORMA väggskulpturen, som numera hänger i kommuns foajé. Jag undrade varför han hela tiden blev försenad med leveransen, men när jag väl såg den insåg jag också VARFÖR han blivit sen med den och tyckte att det verkligen hade varit värt att vänta på den! Den som väntar på något gott väntar som sagt var aldrig för länge. Men de här som var irriterade över förseningen måste verkligen ha förstått vad det hela handlade om! Också en huvudlös historia kan jag tycka.

Synd och skam är det också att den inte lyfts fram, när man saluför kommunen. Jag har traskat runt bland Europas konstskatter och jag måste säga att maken till träskulptur det finns bara inte! Den är helt otrolig, helt enkelt.

Gällivare kommun har en egen hop konstnärer, som är sprungen ur den egna myllan. Men som de är väldigt dåliga på att lyfta fram! Varför man inte gör det är en gåta, eftersom dessa verkligen står sig på den internationella marknaden: Stig Pettersson, Kjell Knekta och redan nyss omnämnda konstnärer Hjördis Martinsson och Berry Kurkkio, bara för att omnämna några, som hängt ut snäppet mer i sitt skapande.

Det där med att ha koll på konsten påminner mig om en annan ytterlighet, när det är för mycket koll. Det var när jag var i Stockholm i privat ärende och samtidigt skulle passa på att välja vilka tavlor, som vi skulle låna till tingsrättens lokaler. Jag var inte speciellt glad åt utbudet jag hade att välja bland, med tanke på den enorma konstskatt som trots allt fanns! Det är för mig ännu en levande gåta. Det var nämligen några som var uttagna ur dessa fack, på fack, på fack i all oändlighet!

Jag tyckte helt enkelt att det var rena snurren, att inte fritt kunna få välja och jag hade en lång diskussion med intendenten om det. Men det hela påminde om att försöka rycka håret av flintskalliga. Det fick bli det som de själva plockat ut och kunde tänka sig skulle gå på utlåning. Men jag minns en tavla, som stod på raden för vad som var tänkbart att det skulle lånas ut.

Jag pekade genast på den, det visade sig vara en målning av Carl Larsson, "flicka i gunga". Intendenten stod där ett tag och vägde fram och tillbaka, nej, den var tänkt till ett annat ställe. Jaha, suckade jag uppgivet medan intendenten visade VAD jag kunde få välja bland.

Men någon tid senare släppte jag ifrån mig en suck av lättnad, att vi trots allt inte hade fått Carl Larsson målningen. Den hade blivit stulen! Eftersom det låg så pass nära i tiden, förstod jag också att den redan hade blivit utsedd, som tänkbart stöldgods. Det hade blivit en svettig historia att förklara. Det var nämligen jag som ansvarade för att det var järnkoll på alla tavlorna på tingsrätten, som vi hade lånat från svenska folkets stora skattkammare i Stockholm. En skattkammare där det förvaras så enormt mycket tavlor att det är totalt obegripligt.

Jag funderar än i denna dag, kan de verkligen vara medveten om vilka tavlor som egentligen finns där? Det är sådana ENORMA mängder att det är totalt obegripligt.

Än mer obegripligt är det att Statens konstinnehav står i mångt och mycket gömt för allmänheten, de står där och samlar damm i denna underjordiska väldiga betongbunker. Helt snurrigt, som så mycket annat snurrigt i det här avlånga landet.

Bilden har länge varit försvunnen från min blogg, eftersom den ursprungligen fanns i NSD, men allt eftersom jag ser att någon varit in och kikat på gamla inlägg, så försöker jag att lägga till de bilder som fanns i NSD och som blev för tidskrävande att också flytta över, eftersom allt fick flyttas över ett och ett, inkl. alla inlägg. Nu har även en del av hela Berry Kurkkios trätavlan hittat tillbaka till min blogg. Den som inte sett den, kan jag verkligen varmt rekommendera en liten konsttur. Sist jag såg den (1995) hängde den i Gällivare kommuns nya entré och är det så, att den inte hänger där, lär de veta i receptionen var den finns.

söndag 23 november 2008

Beckettpjäs från helvetet!

- den 23 november 2008, kl 02:10

förstora
Så upplevde jag berättelsen om "Rasputin - Rysslands svarte eminens", som Edvard Radzinskij skrivit. Radzinskij är den mest moderna framgångrike ryska författaren, men han är även historiker och också Rysslands mest spelade dramatiker efter Tjechov. Med mina ögonmått mätt en skicklig berättare.

(Handlingen i korthet t.ex. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9789113012209 )

Boken om "Rasputin" hade precis utkommit vid den tidpunkten jag var högst involverad i, att sätta mig in i den litteratur, som satanismen i vårt land anser vara av största intresse och som de finner inspiration i och ur. Jag hade tidigare varit i kontakt med satanismen genom mitt arbete. Men nu ville jag helt enkelt gå till botten med det hela pga. att jag upprepade gånger och på kort tid fått bekräftelse på att det förekom våldsamma "lekar" och i en del fall regelrätta riter och jag ville också utröna om det fanns några likheter med t.ex. "Frimurarnas" riter.

Anledning till att jag hade beslutat mig för att verkligen gå till botten med det här en gång för alla, var att jag hört samtal ute på stan, dvs. på bussar/spårvagnar/fik och även en längre diskussion i en av universitetsbibliotekets hörsalar. Men det jag läste på om Rasputin och satanismen, de märkliga världarna gled på något förunderligt sätt ihop, till högst parallella begrepp. Den "Frimurare" jag kom till tals med och andra slutna sällskaps medlemmar, var ungefär lika lätt att få något ur, som att krama tårar ur hälleberget, eftersom deras riter är "hemliga" för "icke invigda".

Men svårare än så var det trots allt inte att spåra, att där förekommer också frågeställningen:

"Är du redo att blanda ditt blod med brödernas", under upptagelseritualen. Det är ingen t.o.m. fras och allt det här hör hemma från Biblisk tid och heliga Graal.

Vi hade också många år tidigare varit i Paris och sökt de få tåtar, som går att uppbringa av Nicolas Flamel (rue Montmorency 51 - ett stenkast från den sedan medeltiden livligt trafikerade gatan rue Sain-Martin.Flamels testamente, Innocentkyrkogården, Clunymuséet, Ludvig XIII som åstadkommit en lyckad transmutation med några korn av Flamels pulver och förvandlat bly till guld, men då kom kardinal Richelieu in i bilden, han hade låtit inreda ett alkemistiskt laboratorium i sitt slott Ruel i närheten av Paris, där han hoppades komma i besittning av De Vises Sten... etc.) 

Det är samme Flamel som J.K. Rowling några år senare skulle komma att sätta klorna i genom sina "Harry Potterböcker". Men det anade vi oss föga till vid den tidpunkten, när vi sökte finna spår i Paris om Flamel och den mystiska falangen. Det visade sig i alla fall att "frimuraren" blev högst intresserad av mina kunskaper i ämnet Flamel, men något vidare utbyte av kunskaper blev det som sagt var inte! Så kan det också gå.

Det är många som helt bara tar avstånd ifrån dylika saker och vägrar att ens befatta sig med det. Medan jag själv finner det tänkvärt att sätta sig in i olika människors sätt att tänka. Jag tror att Platon och hela det gänget hade en stor poäng i sina resonemang. Människan är i många fall skrämmande, när man betänker vad hon är i stånd att göra. Vissa saker ter sig verkligen skrämmande och främmande för stora flertalet. Men det visar också hur olika vi människor är och bara det skänker insikter om, att det som är en sanning för en, är ingen sanning för en annan. Vi har väldigt olika referensramar till mycket.

Tankarna om Rasputin och satanisterna kom åter för mig i somras, när vi vandrade pilgrimsvägen genom världens längsta arkad "Portici di Via Saragozza" upp till klostret San Luca. Det visade sig nämligen vid den sista arkaden, att den faktiskt består av 666 arkader, som ringlar sig längs berget upp till toppen.

Jag har vid hemkomsten försökt att finna något om det är en ren slump, eller om det finns något som ligger bakom just det antalet 666, precis som Bibelns 666. Det är inte utan att jag undrar om vi gått Satans väg, eller gått befrielsen ur Satans väg?

Men varför ligger det ett kloster som avslutning på de 666 arkaderna och varför möts man vid den allra sista arkaden av det befriande korset och den fria luften? Det är en högst märklig känsla som infinner sig, när synen av korset äntligen dyker upp efter en våldsam och ansträngande färd uppför, uppför, uppför. Inte ens den mest vältränade personen forcerar dessa 666 arkader helt bekymmersfritt. Ligger det en djupare tanke bakom denna världens längsta arkad, kan jag inte låta bli att undra.

Liksom jag fortfarande mellan varven tänker på den våldsamma historia som utspelade sig, när de slutligen upprepade gånger försökte ta Rasputin av daga. Hans död om något har varit föremål för våldsamma spekulationer och vad som är sant och inte sant, är faktiskt väldigt svårt att förstå. Men just temat "ett liv efter döden" finns all anledning att återkomma till, om än i en annan tappning än 666 och Rasputin.

fredag 21 november 2008

De här unika människorna.

- den 21 november 2008, kl 18:01

förstora
Har ni någon gång stött på dem? De som alltid skall uppfostra allt och alla andra. De tar ut sina vida gracer på omgivningen.

Sist jag träffade på en dylik var igår på Coffee-House, han satt och beklagade sig i "megafonröstläge" över "klantaschlet", som hade parkerat en meter ifrån nästa bakomvarande bil, som fick köra fram och tillbaka för att komma ut.

Eftersom jag satt och läste, hade jag dessförinnan blivit upprepad störd av hela hans högljudda person och när han höjde rösten i smärtnivå, när "klantaschlet" påbörjade backandet utanför på gatan, frågade jag lite försynt om han någon gång hade parkerat i Paris, eller om han var säkert på att det var framförvarande bil som hade "knôtt" sig in före. Kunde det inte lika gärna ha varit nu trixande bilen, som hade parkerat efteråt?

Jag fick då en regelrätt körskoleundervisning om hur man körde, hur man använde blinkers och hur man parkerade och att parkeringen vid sjukhuset i Kungälv kostade 2:-/timma och hur faen kunde de ta ut parkeringsavgift för patienter?

- Jaha, tänkte jag, so what? Här inne i centrala delarna av Göteborg kostar det 15-20:-/timma att parkera, eller i Köpenhamn där dygnshyra kostar som en hel begagnad bil! Intresseklubben antecknade tyst och försökte att läsa vidare i boken. Nu med båda fingrarna instoppade i öronen.

Jag undrar så, lever dessa personer ensam, eller lever de tillsammans med människor, som de gjort döva och det därför inte spelar någon roll hur de huserar och går an?

De här två "FINA" damerna, närmast på bilden däremot, de uppfostrade hela omgivningen under en hel vecka vid frukosten på ett hotell i Bologna. De blev dessutom bara fräckare och fräckare för var dag som gick. Så fina och väluppfostrade de nu än må ha varit, hade de nog grundligt missförstått det där med "frukost ingår"!

Det var likadant varje morgon. Efter att de hade tryckt i sig en frukost, som måtte ha bågnat ut genom ena örat, hängt halvvägs ner i skorna och gjort en ny sväng genom hela tarm och halsmandelsystemet för att komma ut genom nästa öra, började hamstrandet, som måste ha räckt resten av dygnet för dem och några till!

Det breddes mackor, stoppades ner frukter, bullar, kakor, yoghurt, kokta ägg.

Sista morgonen vi var där kunde man nog ha kört in en hel boggielastbil i munnen på mig, när jag fick syn på, att de nu satt och paketerade ner: "skramlade" ägg och bacon i en tvålask, som sedan stoppades ner i de sprängfyllda handväskorna. Den sista morgonen var de stora handväskorna så sprängfulla att de inte tillnärmelsevis gick att stänga!

Eftersom det var vår sista morgon där, bestämde jag mig för att dokumentera det hela. Som synes fick en av dem syn på min kamera.

Detta väckte dock glädje hos personalen, som vid det här laget var uppenbarligen hårt prövade.

torsdag 20 november 2008

Appojauremorden, domaren och JK.

- den 20 november 2008, kl 14:08

förstora
Det finns all anledning att fundera på dessa komponenter, inkl. åklagaren. Det är inte utan att jag funderar vilken roll han haft i det hela och vem han egentligen är.

Man behöver inte vara någon psykiater Ulf Åsgård, eller polisprofessor Leif GW Persson för att inse att förhörsledaren planterat information i Appojaurefallet. Det är fullt uppenbart med de beskrivningar, som återgetts i media och även tillräckligt med det som framkommit av garvade polismän, som i pressen skakat ihärdigt på huvudet åt den fällande domen i Gällivare tingsrätt och visat upp blottorna.

Har man dessutom läst f.d. NSD journalisten Dan Larssons bok om "Mytomanen Thomas Quick", då skall man nästintill vara världsfrånvänd om man inte skall inse, att här kan vara fråga om en enorm skandal. I en rättsstat måste vi kunna lita på att alla får en rättvis bedömning eller rättegång, även mytomaner. Om det är möjligt att sånt kan ha skett i rättsstaten Sverige? JA, det är det. Det är fullt möjligt, dessutom. Det vet alla som ännu har rättsskandalen "affären justitieministern Geijer" i färskt minne. Hur en stadsminister kan få komma undan med att ställa sig upp i Sveriges riksdag och ljuga till förmån för en fallerande justitieminister, har alltid varit en gåta för mig.

Det lustiga är att just Leif GW Persson åter nu hamnar i rampljuset, som var sas den som kastade in brandfacklan i Geijeraffären och själv fick leva längst ner på Maslows behovstrappa under rätt lång tid därefter. Så till den milda grad dessutom, att han t.o.m. övervägde att ta sig själv av daga, allt enligt egen utsaga i TV. Men han är som en trollerigubbe, som återuppstår och dyker upp i de mest oanade stunder, kan jag tycka.

Men just den här Geijeraffären, det fick mig att inse att ALLT är möjligt. Korridorglidare i maktens korridorer som blivit fartberusade, de sluter upp bakom varandra när så behövs. Finns det inte lagar som kan stoppa det hela, så fixar det sig ändå, om inget annat så med kompakt tystnad.

Man kan undra hur en erkänd skicklig högste jurist smäller av en dom med denna bevisning i Appojauremålet vid Gällivare tingsrätt. Ja, till det behöver man kanske ha mer insikt om domaren själv, allt är ibland inte vad man tror sig se. Det vet man när man väl befunnit sig bakom kulisserna. Även en domare av högsta juridiska kaliber kan ha bristande omdöme, som han dessutom nu kommit undan med utan repressalier. Det kan finnas mycket i ett bagage som KAN HA inverkat även här.

Inte ens höga jurister är några übermänniskor, de är också ett högst riksgenomsnitt av oss människor på gott och ont. Liksom läckande polis var det i Appojaurefallet och kanske fler? Vart läckan finns i fallet Carolin Stenvall kan man undra, men läcker gör det! Skillnaden i Carolin Stenvalls fall är bara, att här har vi fått se prov på skickliga åklagare, som dessutom visat sig ha hög arbetsmoral. Vi får hoppas att de har skickliga utredare till sin hjälp i fallet Carolin Stenvall, det är också ett A och O för en åklagare, liksom ett eget gott omdöme och allt talar för att det har de.

Justitiekanslerns uppgift har jag haft all anledning att fundera över. Jag har själv till bara för ett tag sedan levt i "min egen lilla Törnrosavärld", som plötsligt krackelerat och jag har yrvaket vaknat upp efter en djup lång sömn och undrat: VAD är JK:s uppgift egentligen?

JA, visst, man kan läsa sig till vad hans uppgift är. JK har en formell hemsida om man inte vet det av sig självt. Men hur stämmer det i verkligheten? Nyss bekräftade han bara det jag på förhand visste skulle bli utfallet, läckaget i Carolin Stenvalls fall skulle inte leda till någon åtgärd. Det är viktigare att vittnen hängs ut och brottsutredningar saboteras. Jag kan tyvärr inte tolka det på annat sätt. En subjektiv bedömning, javisst, men dock min högst personliga betraktelse av det hela och yttrandefrihet det har vi trots allt fortfarande i detta land. I alla fall till synes.

JK har också granskat Appojauredomen och inte kunnat konstatera någon blotta i tingsrättens dom, en dom som fö stannade i tingsrätten och aldrig överklagades dvs. aldrig prövades av Hovrätten, allt enligt uppgifter från media. JK har alltså gjort en helt annan bedömning än efterföljande mordutredare och herrar Ulf Åsgård och Leif GW Persson. Märkligt kan jag tycka med tanke på vad dessa framfört.

Men JK har även haft annat på sitt skrivbord, som hänger och slänger där som en av alla dessa lösa och tilltrasslade tåtar i Appojauresoppa, men även där valt att klistra på skygglapparna. Jag är därför HELT övertygad om att kommer det överhuvudtaget att prövas i HD, kommer Thomas Qvick att tillerkännas de 10 miljonerna i skadestånd av nyssnämnde JK, som är det som kan förväntas. Något annat förväntar jag mig inte heller. Men alla andra som lidit skada av dessa maktens män kring tiden för Appojauremorden och vad som följt i dess sköte, de kommer fortfarande, att stå där med benen avsparkade och de kan inte ens få en fjällvandring som ersättning. Till skillnad ifrån Thomas Quick som under en fjällmarsch, ler sitt soliga leende åt Aftonbladets lösnummerköpare!

tisdag 18 november 2008

Knäskador det kan man fixa själv!

- den 18 november 2008, kl 12:45

förstora
Eller kan man inte det?

Jag är en enveten åsna enligt min sambo. Varför han tycker det? Det har att göra med att jag håller mig upprätt tills jag fullkomligt stupar, vägrar vara ett kolli och inte har någon övertro på sjukvården. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att det verkligen blir till det bättre! Visst de är bra på mycket, men lååångt ifrån allt. Ibland är kroppen betydligt bättre på att fixa till det själv, det är tiden som är parametern.

Jag gick och gnölade på in i det längsta, efter en trafikolycka i Barcelona och sökte läkare först efter nästan tre veckor och hemkomsten till Sverige. Fastän polisen ville att jag skulle åka till sjukhuset, direkt de kommit på plats och plockat reda på mig. De kanske hade rätt, de kanske hade fel. Det lär vi aldrig få veta.

Men ett vet jag däremot. När de sa att jag måste åka till sjukhus direkt och jag själv tänkte: "Sjukhus i Spanien? ALDRIG i livet" var det rätt korkat tänkt! Förutfattade meningar är nog en underdrift! Med tanke på att det skulle visa sig att de är ledande i just Barcelona på just de skador jag fått.

KANSKE, men jag säger bara "kanske", kunde de ha gjort det bättre än det nu blev. Jag hade fått en präktig axelfraktur där även bitar hade gått loss ur själva leden, toppad av en knäskada som skulle visa sig att mer än halva minisken filades bort och lårbenet måste perforeras. När jag hade väntat 1 år och 4 månader på en operationstid för detta, kan jag väl villigt erkänna, att det inte hade förvandlat mig till jordens tålmodigaste patient. Det fick till resultat att jag lyfte på telefonluren när jag fått nog och sökte mig till privat vårdföretag i stan, som kunde fixa saken på stört om jag nu kunde tänka mig en operation i julveckan. Visst, bara jag fick saken ur världen.

Anledningen till att mitt tålamod började tryta var att jag insåg att nu började mina egna planer vad jag ville göra framåt början av maj, dvs. maj -08, hänga i farozonen. Jag hade verkligen inte tänkt hänga tandkött ensam hela dagarna, eftersom inspelning/uppspelningarna av sista manus var till ända. Mina planer hade varit att dra iväg tills resten av familjen hade semester.

Men jag vet sanning att säga inte vad jag skall säga om operationsresultatet, det blir på något sätt ett val mellan pest eller kolera. Våldsamma smärtor och ständigt svullet knä, eller fullständigt utflippat knä/ben med ingen kraft alls. dvs. vindfölje med smärtor. Det hela är åt skogen, trots att jag legat i som en "liten röd" med träningen, som jag vet pga. mitt handikapp är A och O i allt.

Sedan de dömde ut hela benet i maj, låg jag i stort sett under täcket under ett par dagar och ville inte komma fram. Jag låg där och vältrade mig runt i självömkan: "Ett nytt stort handikapp. Nej, fy, vad orättvist!"

Men VEM orkar ligga under täcket och tycka synd om sig själv?

Ja, jag menar det blir inte så himla konstruktivt av det hela, vid närmare eftertanke. För att inte tala om hur himla långtråkigt det är och förödande för kroppen. Egentligen behövs det inte ens en närmare eftertanke. Någonstans är det bara ett val att helt lägga av eller fortsätta. Vad fanns egentligen att klaga över? Jag hade ju inte precis dött där på vägen i Barcelona! Ryck upp dig, ligg inte här och tyck synd om dig!

Ge sig själv lite kredit, måste man i vissa fall ta på allvar: Jag hade själv MED enbart träning åtgärdat axelfrakturen, visserligen med blod svett och tårar, men ändå. Men när det gäller knäet känner jag mig lurad, inte bara därför att jag missade min maj-plan!  

NEJ, jag vet man skall inte klaga! Det finns alltid de som faktiskt har det mycket värre! Jag själv skulle få det värre t.ex. I juni nådde jag nog topnotering vad gäller självömkan! Då var vi på konstmuseet och när jag skulle gå nerför marmortrapporna, vek sig det dj-la opererade benet och jag dunsade rakt ner och landade på det kvarvarande friska knäet. Två trappors luftfärd och rakt ner på det oskade knäet. Blodvite, blåmärke av dignitet, blodutgjutning och ny telegrafstolpeläge. Uppsöka läkare? "ALDRIG i livet om jag så dör. Jag gör det bara inte! Inte en sväng till på sjukan och den evighetslånga vårdkön, där man skickas hit och dit och skall sitta med den framsträckta handen och visa vacker tass timma ut och timma in i ett ökenväntrum" 

- Skit i det då din envetna åsna, blev min sambos kommentar. Han vet hur slipstenen funkar.

Sagt och gjort, hela sommaren på "härligheten", hösten reste jag omkring med detta sprängvärkande och svullna knä i Italien och det skrangliga opererade knäet/benet, plus mina övriga tillkortakommanden som är av kalibern "dignitet".

Men jag gick längs Cinque Terre och även längs världens längsta arkad i Bologna, ända upp till toppen! Det tog visserligen sin lilla tid, det gör det i snigelfart och med otroligt många stopp och jag tänkte många gånger:

"Detta blir min död! Jag ORKAR bara inte! Inte ett enda steg till orkar jag! NU trillar jag bara ihop och är stendöd!"

Visserligen låg jag halvdöd efteråt med gråten hängande på insidan och tog mig med ett nödrop på toaletten, ÄNDOCK hade jag klarat av det!

- Inser du nu då att det inte går, du kan inte misshandla din kropp hur mycket som helst", sa min sambo.

- Inse vadå? Skall jag lägga mig ner och dö kanske? "Åsna"! -"TACK"....

Men nu efter ett fruktansvärt traskande om nätterna pga. smärtan i knäet och det övriga vanliga förstås, började jag bli benägen att ge upp och i alla fall låta undersöka knäet och se vad de kom fram till. Dvs. tänkte att det kunde "kanske" i alla fall vara bra att VETA vad som hänt i knäet och utifrån det bedöma vad jag skulle göra och inte göra. Ja, jag menar skall jag verkligen släppa loss dem en gång till, OM det nu skulle visa sig vara något nytt elände?

Kan jag klara mig med två kraftlösa och vingliga ben? Nej, jag tror inte det, inte med det andra som också finns där i kroppen. Tvivlet började gnaga sig allt djupare och så tänkte jag "Vaffö är det så"?

Då hade jag ett intressant samtal med min vän Bi. Han sa:

- Jag kan tänka mig att du t.o.m. misstror din tandläkare. Vissa experter är man ju bara TVUNGEN att anlita, eftersom man inte kan göra jobbet själv. Bara DET kan vara nedslående för en person med lågt PDI. "Nu måste jag ta kontakt den där jäkla klanten igen!" Ta nu steget och tänk: "vad har jag att förlora?? Men hellre: "Vad kan jag vinna?" I "Vaffö är det så", ligger också rädslan för att man INTE kommer att vinna något, att det inte kommer att BLI till någon nytta. Alltså, osäkerheten igen - bristen på full kontroll. Om man låter bli att prova så finns ju alltid möjligheten kvar, som en "kanskeresurs". "Kanskeresursen" är du troligen rädd att mista för vad har du då att ta till om det skulle behövas? Inte full kontroll = velighet. "Jag tippar bara om jag är säker på att vinna!? (alltså tippar jag aldrig).)

Jag måste erkänna att mina och Bi: s diskussioner de är fortfarande uppfriskande som ett varmt sommarregn!

JA, hans beskrivning känns onekligen igen, så resonerade jag faktiskt, när jag med tungt sinne lyfte på telefonluren för att slänga in det andra knäet också, i vårdkarusellen:

"Få se vad de klantaschlena tänker ta sig till nu då, i nästa väntrumsevighetsväntan med bortslarvade journaler och gudarna vet allt vad de nu skyllt på, där bara egen död inte funnits som ursäkt" genomfors mitt huvud av!

Men detta först sedan jag SJÄLV uttömt och även övervägt om jag kunde finna ut någon väg att själv fixa till det hela. Men vid blotta tanken på vad verktygslådan och kökslådorna innehöll, blev tanken helt plötsligt inte ens genomförbar: att just fixa det själv!

Mindre durkslag och lindad ståltråd blir fasen i mig inget bra knäsubstitut sas!

måndag 17 november 2008

Kära jultomten!

- den 17 november 2008, kl 15:59

förstora
Förlåt att jag skriver till dig redan nu i november. Men saken är den att det finns en spansk gitarr, som vill komma och bo hos mig (på det bifogade visitkortet kan du läsa adressen, märket och priset). Jo, jag hävdar bestämt att den ville det! Jag hörde att den sa det! Så försök inte!

Den är hemskt dyr och jag vet att du är så himla snål, att du bara inte ger bort julklappar, så där utan vidare. Jag har allt kommit på hur det funkar med dig.

Du frågar: "finns det några snälla barn här"? Men det som du egentligen menar är om det finns några, som snällt öppnat sina plånböcker och halat fram lite pluring till dig, för det som du istället lämnar ifrån dig, ifrån någon av alla dina tomteverkstäder. Du är ett strå vassare än den där smålänningen Ingvar Kamprad! Så jag har nog kommit på hur det funkar med dig, din arme smålänning! Eller är du rent av skotte? Eller det där J-ordet som redan är klassat som hets mot folkgrupp.(Jag hoppas att jag inte blir anklagad för hets mot folkgrupp, det är gamla talesätt, som t.o.m. återfinns i de "fina" böckerna, som varit ämnade, att "uppfostra" oss vanliga bondlurkar).

Den här gitarren är hemskt dyr, men istället för en massa ullstumpor, statyer, getter och badskum odyl. i julklapp och detsamma när jag fyller år, kanske de istället kan pynta ihop pengar tills det har blivit så mycket, att du din snåle jäkel kan släppa ifrån dig den spanska gitarren, från din tomteverkstad.

Om det skulle funka för dig, funkar det bra för mig och jag skulle dessutom bli jätteglad. Ty, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och väntat länge det har jag! Därför att jag saknar min gitarr, som flyttade till gitarrhimmelen för flera år sedan. Pianot och de andra instrumenten i all ära, men gitarren och jag vi hör liksom ihop. Det ena efter det andra gick sönder på min gamla gitarr, så till slut gick det bara inte att spela på den alls.

Ja, jag vet att det var min andra gitarr, men den första kan du inte komma och räkna hit, det var inte jag som satt sönder den! Den här har jag inte heller kraschat, så de´ så!

Förstår du nu jultomten att jag inte vill ha något i julklapp & födelsedagspresent, utan väntar hellre tills den här gitarren kan få flytta hem till mig från din tomteverkstad vid Skanstorget, oavsett hur lång tid och många år jag än får vänta på den?

Gun

söndag 16 november 2008

Två bränder är två för mycket!

- den 16 november 2008, kl 11:00

förstora
Idag hade jag inte tänkt skriva någon blogg alls. Men när jag sitter och ögnar igenom nyheterna från Gällivare känns det med ens, som om det vackra höstvädret och solen får vänta. Jag känner mig ambivalent.

Ambivalent därför att jag verkligen tror på min mammas livsfilosofi, att bibehålla livsglädjen fullt ut. Men det som den sista tiden funnits inom mig och nyheterna som möter mig, gör att nu vill det pysa ut genom mina fingrarna, innan söndagen får gå vidare i familjens tecken.

Den 29 oktober för 10 år sedan fanns i göteborgarnas och säkert hela detta lands medvetandet, den förskräckliga diskotek/Backabranden i Göteborg. Där så ofattbart många unga människor miste livet och ännu fler blev brännskadade, "där mitt liv brann upp" var det någon av dem som nyss sa. Just den delen av sjukvården i Göteborg har fortfarande inte hämtat sig, ifrån det som denna brand förde med sig. Det säger en hel del om omfattningen!

Visst är det lika eländigt när EN (1) människa dör. Men de här synintrycken av de otaliga vita kistorna rad i rad, alla skadade och alla barn & ungdomar runtomkring, de sitter etsade där på näthinnan. Det har påverkat resten av mitt liv på ett rätt påtagligt sätt. Inte bara det att jag fortfarande kan minnas hur örat försökte förmå hjärnan, att ta in vad som sades i telefonluren. Jag satt där yrvaken och omtöcknad, som i den värsta mardröm. Det var en arbetskollega till mig som ringde och väckte mig. Ibland grät hon så våldsamt under samtalets gång, att det var svårt att höra vad det var hon sa och mina tankar var ett enda sammelsurium, innan jag fick ordning på kaoset som rådde uppe i mitt huvud.

Men det var inget emot det verkliga och fullständiga kaos, som rådde för de drabbade anhöriga, eller de som ännu inte ens visste OM de var drabbade! Jag arbetade då som klasslärare och ansvarade för elevvården på en kooperativ 1-9 skola i ett invandrartätt område. Eftersom största delen av den s.k. skolledningen själva hade beviljat sig en resa till New York, blev det jag som fick axla det svåra.

Men det visade sig att den goda viljan fanns att tillgå, ur allas chock följde en våldsam handlingskraft inte bara hos mig. Det var mycket som skulle hinna ordnas: stämningsfull och värdig minnesstund, barnen & ungdomarna skulle tas omhand på ett professionellt sätt etc. när de åter anlände till skolan på måndagen. Men de där få timmarna som fanns tillgodo och där allt skulle ordnas och där absolut inget fick klicka, innebar minimalt med sömn och de få timmar det överhuvudtaget var möjligt, var fyllda av hemska bildminnen, som trängde sig in i sömnen.

Visst var det oerhört många tårar och otröstliga barn och ungdomar som skulle tas om hand om. Skolverksamheten fick bli en andrahandsfråga och det var andra saker som fick stå i fokus. Men på det hela taget kan jag känna att det blev en sorts värdighet över det hela och mycket gott föddes ur allt detta svåra, hur märkligt det nu än kan låta och te sig. BOA bildades, sjukvården insåg att andra saker måste till. Människor som normalt knappast mötte varandra, fann en tröst och styrka i varandra.

Själv fick jag från oanat håll hjälp från många goda krafter, som hjälpte mig med denna oerhört svåra uppgift, att lindra den sorg som sprang fram även ur de som inte var närmast drabbade. Med handen i backspegeln var det många, som lärde sig saker ur detta svåra som hade inträffat: en viktig, aktiv och medveten handling, att förvandla något positivt ur något så enormt negativt och destruktivt, branden var faktiskt anlagd.

Många är fortfarande osams med Gud, det kan i ärlighetens namn också sägas. Alla har sina egna upplevelser med sig ifrån branden och en tyst minut hölls på alla brandstationer runt om i Göteborg kl. 15.00 på dödsdagen även i år. Men en del har ännu inget lärt sig av branden på Backa. Anlagda bränder fortsätter som om ingenting har hänt.

Jag har ännu aldrig lyckats passera Backaplan, utan att vrida på huvudet och se på den plats där de omkomnas porträtt tämligen omgående ställdes upp, tillsammans med blommor, hälsningar, brev, mjukdjur, personliga tillhörigheter och brinnande ljus. Jag kunde se hur tiden, årstiderna och platsen förändrades, medan känslan förblev likadan varje gång. Porträtten som sedan länge gulnat av väder och vind stod kvar där ändå.

Nu finns en 10 meter lång och 2 meter hög, böjd minnessten, där de 63 ungdomarnas namn och ålder är ingraverade och förgyllda. På minnesplattan står det "Göteborg blev en stad i sorg". Sorgen är svart som sot. En meningslös handling som fick oanade konsekvenser. Ett svart minne om ännu en fullständigt obegriplig handling, att bränna sina medmänniskor till döds.
--------------

Fotot: ovanför kyrkodörren i kyrkan San Lorenzo i Portovenere, Italien, hänger denna skulptur, som visar hur martyren Laurentius brändes levande på ett halster och ängeln som är med honom.

När jag stod nedanför den och tittade upp flög mina tankar med automatik till alla ungdomar, som omkom i Backabranden och ännu fler som fick sina liv för alltid förstörda.

lördag 15 november 2008

Hjälp! Nu har förfallet nått halsnivå!

- den 15 november 2008, kl 12:01

förstora
Jag stod inne i badrummet och tittade mig i spegeln. Först trodde jag att jag såg fel, men när jag insåg att jag inte gjorde det, gav jag upp ett illtjut.

Min familj kom springande och trodde att jag på nytt hade slagit en vurpa inne i badrummet. Men det var betydligt värre än så. Jag hade hittat rynkor på halsen också. Jag håller på att förfalla fullständigt!

Kan det inte räcka med att jag blivit "blondin" och ansiktet är full i "kråksparkar", skall HELA jag verkligen behöva förvandlas till ett paket russin?

Det snackas mycket om den accelererande globala uppvärmningen. Jag tror att jordens dragningskraft är ett strå vassare. Allt verkar dras nedåt.

Nä, det är inget roligt att bli gammal! Ja, nu menar jag till det yttre. Gammal föredrar jag dock att bli, alternativet till det känns verkligen inte det minsta lilla frestande. Men skall det verkligen bli nödvändigt att behöva gå och köpa sig tjocka gummiband för att dra ihop det hela i nacken och lite här och där?

Är det kanske därför en del äldre män skaffar sig hästsvans, trots att de fått "hög panna" och fått "barret" betydligt uttunnat? De slätar ut rynkorna genom att ha gummiband i nacken i en kamouflerad hästsvans, är det så det är?

fredag 14 november 2008

Vara uppdaterad och utåtriktad.

- den 14 november 2008, kl 09:24

förstora
Det är varken svårt eller komplicerat.

Jag är en sådan som håller på årstidstraditionerna, har t.o.m förstått vitsen med dem! Nu kan jag faktiskt höra vilda protester om att det blir lååååångt mellan traditionerna, jul, påsk, midsommar.

ICKE då har man missat den nya kalendern som verkar klippt och skuren för folk som INTE VILL ha tråkigt, som bjuder på gratisinslag om vad man kan fira. Vill man vara urspårad, får man dock hitta på något själv. Mina uppslag är alldeles för rumsrena och lama!

Chanukká som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 eller 4 tebet ? dvs. vid nymåne i november-december. Är du inte jude kan du alltid tända lite ljus vid frukost- och middagsbordet, funkar också bra som "ljusfest". Vill man inte det kan man själv leka ljushuvud.

13.11 Guru Nanaks födelsedag. Sikhismens grundares födelsedag är en glädjens fest. Sik eller ej, man kan väl den dagen fixa en indisk middag, eller en på sik. Fisken sik är nog att föredra framför den andra sortens sik. Allmän magdans iförda tyllgardinerna är kanske något för det alltmer feta svenskarna som det påstås att vi är. (Jodå, jag vet, vilket datum det är idag. Igår kom jag inte åt blogginlägget, därför att jag satt i Gränna och käkade de där vit-randiga sakerna, som Sveriges tandläkare har aktier i.)

14.11 Internationella diabetesdagen. Jag tänker på Vivan och Anki och minns Vivans fina och långa vänskap med glädje! Även Ostkakans dag. Vill man nu vara riktigt skruvad kan man fixa pappershattar (min pappa var expert på att vika napoleonhattar av gamla dagstidningar) och fira Kristina Lugns 60 årsdag, till intaget av ostkaka... Zzzzzz...

15.11 Palestinas nationaldag. - Fram med Palestinaschalarna och näbbdojorna och bräck ungarnas 60-talsmode, som är up to date nu, fastän i sämre upplaga!

16.11 Internationella dagen för tolerans. Tvåla in hela badrumsgolvet med hårbalsam och se om det verkligen är sant.

17.11 "Stora insnöardagen 1995 i Göteborg", några decimeter snö och HELA Göteborg LAMSLOGS! Knappt en enda tog sig till arbetet! Nej, nu ljuger jag EN skidåkare hade fotats vid "Kålle me´torsken" uppe på Götaplatsen! Han, skidåkaren, inte Kålle (han går ingenstans, han är en staty!) går i repris i tidningen varje år. Det måste ha varit en nyinflyttad norrlänning, som inte hade hunnit ställa ner skidorna i förrådet för gott. Utifrån den erfarenheten förstår man att hela Norrland egentligen borde vara HELSTÄNGT åtminstone 5 månader varje år! Ni i Gällivare kommun kan väl rita sloganskyltar "valla åt alla" och uppvakta kommunalrådet. Det råder väl fri tolkningsrätt om innehållet i slogan?

19.11 Världsdagen mot barnmisshandel och är man nu typen "för" barnaga, kan man alltid tänka på att det även är Världstoalettdagen. Hur ni alla skall rymmas där får ni väl tänka ut själva! (Flå´t "Olof" jag VET att du har namnsdag)!

20.11 Barnkonventionsdagen. Gäller nog bara barn över 99 år och om de är i sällskap med sina föräldrar, verkar det som.

21.11 Världshejardagen, säg hej till minst tio okända personer! Absolut något man skall ta fasta på. Risken är väl bara att den där personen man möter, tror att man snackar i mobiltelefonen om man nöjer sig med enbart ett "hej".

22.11 Libanons nationaldag. Man kan väl fira att hela hemmet mellan varven ser ut som "Beirut" och veta att allt löser sig! Hur man firar det? Döper dammtussarna så klart!

23.11 98 år sedan sista avrättningen i Sverige verkställdes. Tja, genom statens försorg är väl bästa att tillägga. Jag tror jag klipper tånaglarna istället.
24.11 Denna dag för 149 år sedan publicerades en viktig (?) bok: "Om arternas uppkomst" av Charles Darwin. Jag har INTE läst den och har inte en tanke på det! Man kan som alternativ kika lite på familjefoton, det funkar nog lika bra.


25.11 Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Jag tror jag förser resten av familj & grannar med ruttna tomater och så ringer vi på!

26.11 Ilona Staller, eller Ciccolina som den italienska politikern och porrfilmstjärnan kallades fyller år! Men vem bryr sig? Så DET firar vi!

27.11 Thanksgivning, familjefest i USA. Firas med fylld kalkon. Inte här! Vi kan lika gärna käka torra brödskivor, de dammar också ur mun och öron.

28.11 Albaniens och Mauretaniens nationaldag, vet man inget om det, kan man alltid fira Malte Durhans namnsdag, det var han som öppnade korvkiosken i Gällivare bakom gamla busstationen, den som nu ligger på Centralskolans gård.

29.11 Köpmännens mardrömsdag= Köpfria dagen! Den följer jag mer än gärna eftersom vi fixar inför första advent, dvs. NU först åker ljusstakar upp och det byts till julgardiner i kök och vardagsrum. Allteftersom fram till julafton blir det allt mer jul i huset.

30.11 Brandvarnardagen, är man pyroman kanske man hellre firar att det var 290 år sedan "Kalle knapp" dvs. Karl XII sköts. Hade han inte skjutits hade vi inte heller kunnat beundra Gustaf Cederströms stora målning "Karl XII:s likfärd", som hänger på Göteborgs konstmuseum. Men hade också sluppit de där gallskrikande: "döda döda döda" mupparna! Man kan också slå vad om det stämmer "Om Anders slaskar skall julen braska".

1.12 Internationella AIDS-dagen, jag tänker på Ole, vår vän som fyllde livet med så mycket skratt och närhet! "Stora strutsdagen" också om man vill, eftersom man blundar för AIDS-problemet och hellre låter läkemedelsbolagen fylla sina korrupta kassor! Nationaldag i Centralafrikanska republiken och Rumänien.

2.12 Förut hade Bibiana namnsdag denna dag, hon var en romersk jungfru och dog martyrdöden 363. Man kan därför denna dag glädjas åt att det "BARA" blev pust-urk-stön-namnet "Gun". Det KUNDE uppenbarligen ha varit värre!

3.12 Internationella dagen för handikappade. Nu hade jag något riktigt elakt på tungan, men jag säger inget!

4.12 För 141 år sedan föddes danska cirkusartisten Elvira Madigan, fast då hette hon Hedvig Jensen, dvs. innan "Sorgerliga saker hända". Barbara (helgon) har namnsdag, då man tar in en kvist från ett fruktträd el. dylikt, sätter den i vatten. Blommar gör den till julafton, som ett bevis för livets storhet. Riskfritt att beskära denna dag, därför att alla livskrafter har dragit sig inåt växten just denna dag.

5.12 FN:s internationella dag för frivilligas arbete för ekonomisk och social utveckling (väntar jag ivrigt på)! Thailands nationaldag.

6.12 Finlands självständighetsdag (inte att förväxlas med finska nationaldagen =skärtorsdag). Sankt Nikolaus (jultomtens) dag. Men även Hajj, det är dags att vallfärda till Mecka om du är muslim.

7.12 Internationella dagen för civil luftfart. Det går lika bra att vika papperssvalor, "Fritte" på gamla tingsrätten innehar titeln som bäste flygplanspappersvikaren, vi andra var inget vidare i jämförelse med honom, vi ligger ännu i hårdträning.

8.12 Eid al Adha, den muslimska offerhelgens fyra dagar avslutar vallfartstiden. Vi andra kan väl fira att vi slapp... fotvandra ... typ.

9.12 Pepparkakans dag. Dags att göra slag i saken om man vill kunna svara JA, när tomten frågar "finns här några snälla barn"?

10.12 Nobeldagen. Mänskliga rättigheternas dag kan du istället fira om du gick bet på Nobelmiddag- och nobelprisets 10 mille.

11.12 Burkina Fasos nationaldag och vet man inte hur den firas, eller vart det ligger, kan man fira att det är Tangons dag och vika undan vardagsrumsmattan, vässa blicken och koppla greppet. Garanterat kaloriunderskott den dagen!

12.12 Día de la Virgen de Guadalupe, på med sombreron och fram med gitarren medan böngrytan puttrar klart.

13.12 Sankta Lucia, skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri. Jag tror vi får avbryta med lite sång: "Sul mare luccica, l´astro d´argento, placida è l'onda, prospero il vento..." Det verkar som vi fortfarande väntar på att "ljuset skall åter gry", eftersom hon slutade som martyr efter ett våldsamt öde, alltså ytterligare ett bevis på kvinnomisshandel, förföljelser med dödlig utgång.

Mellan 20.12-22.12 är det vintersolstånd på Norra halvklotet och sommarsolstånd på Södra halvklotet. Man kan släcka lampan och gissa vem man är på Norra halvklotet.

14.12 - 21.12 Fyller jag inte i något, därför att då är man sysselsatt med att gnugga geniknölarna till div. julklappsrim. Det är tiden på året då de värsta asgarven rungar genom vårt hus! Maken till dåliga julklappsrim får man länge söka efter för att kunna uppbringa! Tillkommer dessutom: Julsånger i City, "Jul på Liseberg dvs. stora Suovasdagen" där alla dåliga förlorare i skyttetävlingen hittar på nya ursäkter för att inte behöva tävla i skytte och bli slagen av ett "fruntimmer" på nytt! På den tiden det fanns skolbarn i huset och vanligt arbete, var det årets svettigaste period, att få ihop almanackan och man önskade sig att man hade kunnat det där med atomklyvning fullt ut! Julstäda från golv till tak och fara runt som en skållad råtta, sånt existera bara som ett svagt minne ifrån barndomshemmet. Vi gör bara det vi vill av julstök och anrättningar i sparsmakad variant!

22.12 Klär vi i alla fall julgranen, även om den trots dotterns vilda protester, bytts ut till en i konstmaterial! JA, det tog emot, men bäst så ur många aspekter.

23.12 Japans nationaldag. Stora sushi dagen för de som ägnar sig åt dylik "barbari". Vi andra tuggar vår tillagade mat och räknar inte med att "våldta toalettstolen" och samtidigt spy i en hink, eller hur Nenne!

24.12 Julafton dvs. Kalle Anka eller "Sagan om Karl- Bertil Jonssons julafton". Avkopplad och rolig samvaro med egen jultradition. En del har jag hört firar jul med mamma som ligger avsvimmad under julgranen. Där har vi istället en begränsad upplaga julklappar.

25.12 Juldagen. Vi kallar den för stora "Samarindagen" dvs. "Eftertankens kranka blekhetsdagen"= den där nattmackan och julmusten, skulle man ha stått över. Eller helt enkelt "Stora bekänna färgdagen" eftersom det är dagen för sällskapsspel och gemensamt pussel av storformat. Eller den dagen då resten av dagen går i ultrarapid, därför att man hetsade varandra och steg upp i ottan för att närvara vid "julottan". VEMS idé var det?

26.12 Annandag jul. Dagen då man inser att det verkligen är en annan dag! Det brukar vara den dagen då alla idéer får nya & laterala tolkningar av hur man EGENTLIGEN kan göra. T.ex. om man behöver en laddare till mobilen men är på fotvandring "in the middle of nowhere", hatt med dynamo kanske? Dvs. dagen då det står klart, att vi nog trots allt är en avkomma från "Dårfinkarnas okrönte konung" och resten en avkomma från "Puttlabäcksprinsen i Hallsberg". Vådliga kombinationer att sammanföra!

26.12-1.1 Kwanzaa, det kan vara bra att anamma den och låta olika frukter översvämma tallrikarna, istället för den tunga julmaten.

27.12 Spanien blev 1978 en demokrati för första gången sedan spanska inbördeskriget. En Flamenco, med kaloriunderskott som följd eller vräkning!

28.12 Menlösa barns dag, dvs. till minne av "barnamorden" där syftet var att Jesusbarnet skulle dödas, eller Värnlösa barns dag, som man av någon outgrundlig anledning döpt om den till.

29.12. Tomas Edison patenterar radion 1891, tänk om radion inte hade funnits!

30.12 Israel och Vatikanstaten upprättar 1993 diplomatiska förbindelser. Men det är väl den plats på jorden där diplomati eller kärlek till sin nästa överhuvudtaget inte existerar. Abel har namnsdag, ni vet Abel som blev ihjälslagen av sin bror Kain, enligt bibeln. Vi kan tack och lov fira en familjefödelsedag, eftersom jag aldrig trott på retroaktiv abort som någon bra idé.

31.12 Sylvesterfest dvs. nyårsafton, som går alldeles utmärkt att fira utan att förlora förståndet. Dvs. bibehålla glädjen över att vara människa och inte ett svin!

Men jag gör väl snart som Albert Engström skrev om Pontus Fürstenberg: (den där potentaten & magnaten från Göteborg, med numera egen våning på Konstmuseet) han slevade med en matsked ur en hummerburk och drack champagne. Men jag tror fortfarande på mänskligheten och allt bättre nyår! (Jo, jag vet att det är 46 dagar dit, men ändå).

onsdag 12 november 2008

När nöden är som mest

- den 12 november 2008, kl 07:48

förstora
är hjälpen som svårast? Eller du kanske är en sån som säger: "när nörden är som störst är hjälpen som svårast"?

I vilket fall som helst kan en sko i olika färg och hela hemmet i några plastkassar, ändå te sig som ett halvt himmelrike.

"I det här landet där vi bor, där går skorna ensam ut på promenad", så dikterade min dotter att jag skulle skriva i hennes dagbok, själv ritade hon en bild till texten. Det var en kväll när hon var 4 år. Vi hade den sommaren flyttat till Göteborg och för en 4-åring, som blivit abrupt uppryckt ur malmbergsmyllan vid 4 års ålder och inplacerad rakt in i storstadens märkliga värld, var vissa företeelser svåra att förstå och krävde många förklaringar om och om igen.

Det enklare svaret fanns i hur det kom sig att man kunde hitta en massa övergivna skor i princip vart som helst. Inte två skor, utan EN (1)! Hon fick väldigt snabbt en egen filosofi om det hela:

"att de ville helt enkelt ge sig ut på en egen ensam promenad och hade sedan svårt att hitta hem alt. ville helt enkelt inte återvända hem därför att de var ute på äventyr", trots min frågeställning" om den andra skon inte saknade den skon som var på rymmen, eller ser den verkligen ut att ha det så himla kul, ensam och blöt"?

Jodå, hennes övertygelse om skorna, höll i sig! En mycket bestämd dam!

Men det där med att hitta hem, eller gå hem, det visade sig bli mer svårförklarat i ett annat hänseende, därför att varje morgon när vi var på väg till hennes dagis, passerade vi de hemlösa, som låg på pappkartonger eller direkt på backen bakom gamla Televerket uppe på Kungshöjd i centrala Göteborg. Hon närmade sig med oändligt, försiktiga och tysta steg, dessa klädbylten till människor, som låg hopkurade på backen och sov. Hon kunde ibland konstatera att måltiden i BÄSTA fall bestått av sannolika rester ur MC Donalds soptunna.

Hennes lilla hand tog ett fastare tag i min, när vi närmade oss dem. Ibland ville hon stanna till och stod där med sin lilla hand i min och betraktade de sovande byltena på marken, ibland uthärdade hon helt enkelt inte smärtan över klädbyltena som låg där och sov. Hela hennes lilla 4-åriga gestalt vittnade om att hon fullt ut förstod, att det här var deras "hem" som hon stod och betraktade eller passerade.

Fastän hon idag, 18 år senare, förstår att jag redan köpt tidningen, kommer hon inte sällan hem med en Faktum, en tidning som säljs till förmån för de hemlösa här i Göteborg. (Du kan själv lämna ditt bidrag genom att prenumerera på tidningen eller köpa deras T-shirt etc. Fö ett bra julklappstips).

Hon sitter bredvid mig på konserter mm. som ges till förmån för de hemlösa, eller bidrar direkt till soppköken och övernattningsplatserna, som inte på långa vägar räcker till.

Här i Göteborg tydliggör (det känns fel att skriva "firar") man de hemlösas dag varje år den 17 oktober på Gustaf Adolfs Torg, som en protest mot att de styrande inte gör det som de borde. De har väl nog med att räkna sina arvoden och fallskärmar!

Min dotter är sedan många år tillbaka väldigt medveten om att man sannerligen inte ens behöver vara missbrukare för att vara hemlös. Vägen dit bär över många olika vägar. Hon vet idag också att många barn är hemlösa, eller lever under fruktansvärda förhållanden och fler blir det för varje år.

Men tiden har stått still i detta sammanhang, därför att det här är inget specifikt storstadsfenomen! Ingen nyhet heller.

Jag kan dra tillbaka tiden ytterligare och minnas min yngste sons förtvivlan, hennes 13 år äldre storebror, när han var 7 år och vi träffade på de hemlösas gäng i Gällivare. De var inte lika synliga som de är här i Göteborg, men de fanns sannerligen redan på den tiden!  

Synliggör Gällivare kommun de hemlösas situation, eller sticker de fortfarande huvudet i sanden?

Jag har ett mycket smärtsamt minne i just det hänseendet, speciellt då jag vet att ingen av dessa personer längre är i livet, trots att jag i år räknat, nästan kunde ha varit deras mamma. De satt i Tempos luftpassage där det blåste varmluft därför att det var fruktansvärt kallt ute. De satt där medan människor stressade förbi dem. Människor som var på väg hem med julklappar och kassar överfyllda av mat. De satt där och sökte värme, skitiga hemlösa och hungriga. Inte bara hungriga på mat, utan med en annan form av tomhetskänsla.

Det förstod han och jag kan minnas hans lilla hand i min, där han drog och slet i min och nästan vägrade att stiga in i bilen för att åka hem till Malmberget, med våra proppfulla kassar och inhandlade julklappar. Han kände att han kunde inte bara lämna dem i det skicket, därför att han hade förstått av mitt samtal med dem, att det hade handlat om julen. Inte vår egen jul utan deras jul och förutsättningarna för den. Jag minns hans förtvivlan, jag minns min egen förtvivlan över hans förtvivlan och samtalen blev åter många och långa.

Hur kan man någonsin förklara för ett barn, att det är i en sådan orättvis värld vi lever i?

Själv kommer jag aldrig att köpa att vi är ett "välfärdssamhälle" så länge vi har människor i detta land, som bor i största misär och det blir allt fler och fler och fler av dem.

tisdag 11 november 2008

Porjusbakelse vem har hittat på det namnet?

- den 11 november 2008, kl 10:24

förstora
Jag sitter här och ser ut som Uppfinnar-Jocke med nedsläckt tänkarlampa. Är det från tiden för vattenrallarna, eller vad handlar det hela om?

Är det vid något speciellt tillfälle som denna "bakelse" uppstod? Är ursprunget en vanlig kardemummaskorpa, eller är det någon annan variant?

Porjusbakelser eller ej, men själv är jag dödligt förtjust i finnarnas variant av Porjusbakelser, dvs. Kaneli-Korppuja från det gamla ärorika företaget Koiviston. Dessa smaskiga historier med vanligt hederligt smör på (inget jox av bregott eller något annat smörsubstitut utan just smör), kan det slås av något annat?

Nej det är inte möjligt! En dylik historia och en kopp gott kaffe, det slår det mesta om det nu skall vara något till överhuvudtaget.

"Smart uppfinning att bjuda på gammalt bröd, med lite kanel och socker på", tyckte herrn i huset första gången han fick det serverat.

Jag svarade att detta var nog en kvarleva från den tiden när varje svensk inte slängde ett halvt lastbilsflak med matrester per år och person. Då var man tillräckligt smart att göra skorpor, ströbröd, brödkrutonger och fattiga riddare av det gamla brödet. Inget fick sas förfaras.

söndag 9 november 2008

Fars Dag idag - Det borde väcka eftertanke.

- den 9 november 2008, kl 11:53

förstora
Min pappa kan man nog klassa som "tja"...

När han levde var han en tämligen växlande historia, ömsom omhändertagande & hänsynsfull & hysteriskt orolig att något skulle hända oss och ömsom rent ut sagt regelrätt pest & kolera!

Nej, jag tänker verkligen inte försköna honom, jag tänker minnas honom precis som han faktiskt var på gott och ont. För mig var han unik, han råkade vara MIN pappa "dårfinkarnas okrönte konung"!

Får man skriva och säga så? JA, det tycker jag verkligen. Jag tror inte att han själv skulle ha duckat för det. Det är säkert också anledningen till att han bad mig om förlåtelse för allt han sagt och handlat fel. När jag tänker tillbaka på hur många, som bett mig om förlåtelse för hur dumt de än burit sig mot mig, kan jag inte räkna in så vidare värst många i den skaran.

När jag växte upp var det "Fars Dagskort" till Fars Dag som gällde. På den tiden var det inte köpmännens dag. Då ritades det "Fars Dagskort" istället för att köpa ännu en slips av "otippat mönster".

Ett år satt jag på allvar och funderade om jag inte trots allt skulle ordna en riktig "Fars Dag happening" dvs. där alla pappor kunde komma med sina slipsar och skolslöjdsstickade toppluvor, kläden av märkligt utseende och ursprung etc. som ramlat in den dagen under årens lopp. Alltså ha en regelrätt utställning! Hade DET inte varit intressant att skåda så säg?

Själv har jag en uppsjö av små dyrgripar som är rörande söta och inte sällan väldigt kluriga! (Mors Dagar /julklappar/ födelsedagspresenter) Alla tillverkade av mina små pussgurkor.

Jag har numera även några alster som jag själv knåpat i hop, när jag var liten och som återvänt till mig sedan mottagarna är borta. Vi har alltid lika roligt när vi botaniserar bland de "första skapelserna". Mungiporna är från öra till öra.

Uppföljaren till denna utställning av Fars Dagspresenter skulle naturligtvis bli julklappar! Jag skulle omedelbart bidra med min vaskrensare, med gummipropp och träskaft! Den fick jag en jul när jag fyllt 15 år, av min käre svåger. Julklappsrimmet var av än märkligare karaktär än själva julklappen och det vill inte säga lite! Den "lever" ännu, måste vara antikvärde på den.

Men det där med att sitta och rita "Fars Dagskort", som vi gjorde i folkskolan, det kändes verkligen inte rätt den dagen det åkte upp en liten hand i luften, som lät meddela "men jag har ingen pappa att rita något Fars Dagskort" till.

Det blev ett fasligt inventerande vem som skulle kunna tänkas få det där ritade kortet och jag minns den sorgsna ryggtavlan och det halvritade kortet i slutet av lektionen.

Jag kan bara så här i efterhand bittert ångra, att jag inte följde min första ingivelse: gå fram till honom och låta båda våra "Fars Dagskort" flyga och fara dit pepparn växte!

Det fanns även på den tiden barn som inte hade någon pappa, eller en frånvarande pappa. Jag kan inte låta bli att undra vad det kan ha fört med sig för de barn, som inte hade någon pappa att överräcka det där Fars Dagskortet till. Hade de någon att dela sina funderingar med, eller blev det bara ett tomt hål som aldrig fick fyllas?

Vår kung berättade en gång om det "onämnbara", som det aldrig talades om när han växte upp och man kunde ana sig till smärtan, att det aldrig talades om den pappan som inte fanns där. Men han hade liksom de flesta barn som helt är i avsaknad av en far, någon annan som axlade den biten. Det handlar trots allt om goda förebilder i slutändan. Men jag vet av egen erfarenhet, att det där ramlar i blickfånget på barn, som inte har någon "Fars Dag" att fira.

Det är rent ut sagt pest och pina att höra de glada tillropen:

Men nu skall vi fira Fars Dag" och sedan möta den sorgsna blicken!

I andra länder lägger man firandet till fäder & förfäder. Det känns på något sätt lite rimligare, därför att alla har vi ett ursprung. Inte ens i den där himmelska historien som utspelade sig för ca 2 000 år saknades det en fader, även om det nu uppgavs vara den helige Anden som stod för fiolerna med ärkeängeln Gabriel som budbärare. Alltså någon form av obegripligt triangeldrama, eller rent av fyrkant vad jag förstått Det var modernt redan då! Men med en del pappor är det nog som i den där märkliga bebådelsen, man saknar som barn verklighetstillhörighet!

Det finns många olika valörer av pappor:

1) "Min pappa han är en mix från ett provrör".

2) "Min pappa kommer från en spermabank".

3) "Äh, min pappa är ett inbetalningskvitto från banken".

4) "Jag har tre pappor, det blir en dyr och besvärlig historia att fira Fars Dag, därför att först blir det med leasingfarsan, morsans före detta snubbe och så min riktige pappa"!

5) "Min pappa och jag är totala främlingar för varandra, vi verkar inte ens tala samma språk, eller bo på samma planet".

6) "Min morsa tyckte min farsa var en idiot och totalt värdelös, så nu har jag ingen farsa, jag hatar honom, vill inte veta av honom!"

7) "Min pappa vill inte veta av mig. Fastän jag skrivit och ringt till honom, vill han inte veta av mig".

8) "Min pappa måste nog vara ärkeängeln Gabriel, eller så levererades jag genom skorstenen via storken".

9) "Min pappa är den bäste i hela världen, men han skriker som fan åt mig och jag blir alldeles körd i huvudet när han går an, det spelar ingen roll vad man än säger, han vet alltid bäst".

10)"Min pappa var jättebra när han var min pappa, men så träffade han en annan kärring så nu bryr han sig bara i henne och hennes ungar".

11)"Min pappa är som han är, men han är faktiskt min pappa".

12))"Min pappa är verkligen min bästa vän, utan honom inget riktigt liv".

Vilken typ av pappa har du? och OM du är pappa vilken typ av pappa är du?

Fars Dag och Mors Dag i all ära. Men något större firande är det inte på internationella barndagen, den går nästintill spårlöst förbi, är inte det märkligt?

Mest av allt undrar jag borde vi inte klara av det här av egen förmåga, att bry oss i varandra mer än en gång om året och på beställning, därför att någon har bestämt att det är så det skall vara...

lördag 8 november 2008

Kyrkogården i Malmberget vad händer med den?

- den 8 november 2008, kl 10:28

förstora
För några år sedan satte jag morgonkaffet i vrångstrupen, när jag läste att LKAB stod i begrepp att nu även lägga rabarber på kyrkogården i Malmberget och så fanns någon från kyrkorådet, vill jag minnas att det var, som också hade uttalat sig om en flyttning.

"NÄÄ... tänkte jag, där går fan i mig min gräns över jubelidioternas julafton! Det räcker och blir över att hela min referensram dvs. huset där jag är född i är utplånat pga. gropens utbredning, huset där jag under större delen av min barn & ungdom växte upp i, kommer med gruvans framfart bli totalt utarmat och kanske rent av försvinna innan jag "lämnar in". Men ALLA mina referensramar där jag bär på minnen, det är redan bortsopat, utplånat pga. gruvan. Nu kan det räcka. NU är måttet rågat! INTE kyrkogården också! Jag tänker inte frivilligt se på hur LKAB skändar mina döda också pga. planerings- och kommunikationsbrist, där vill jag säga mitt innan man ens närmar sig kyrkogården." 

Ja, upprörd är nog bara förnamnet på hur jag kände mig denna morgon. Jag som i vanliga fall har så lågt blodtryck, att jag är svimfärdig varje morgon när jag stiger upp och behöver lång färdsträcka innan min kropp är riktigt vaken, hade nog personbästa i rusande puls denna morgon.

Men vad har hänt från LKAB:s sida? Sedan dess har det varit lugna gatan, inte ETT ENDA LJUD har läckt ut till oss BERÖRDA efter det. Är inte det horribelt så säg?! 

Det är precis som allt annat som handlar om Malmberget, en vacker dag står man bara där inför fullbordat faktum! Det lär inte bli på annat sätt när det gäller Malmbergets kyrkogård heller. En vacker dag berättar väl marionetterna på LKAB, dvs. staten:

"Men OJDÅ, hela kyrkogården råkade visst åka ner i ett nytt hål som uppenbarade sig. Det var ju ingen som kom till skada. Hålet VAR förväntat. VI har FULLSTÄNDIG kontroll, så det är luuuugnt".

De här tidningsartiklarna om kyrkogården fick i alla fall mig att vakna till liv, jag kastade mig på telefonluren och ringde pastorsexpeditionen i Malmberget. Det hann bli många turer.

Jag blev insatt i hela gravrättsvärldens dittills fördolda och förborgade värld. Jag trodde t.ex. att de närmast anhöriga efter våra föräldrar var jag och min syster osv. men si de visade sig vara helt fel. Känslan att någon annan ägde gravrätten till min mammas grav fick mig, att irra omkring sömnlös med ett magont inte av denna värld, ända tills saken var utredd och ordnad. Farfars och faster Enids grav hade en död kusin gravrätten till, eftersom hans mamma, ytterligare en faster till mig, hade blivit gravsatt i samma grav. Alltså var det nu en död person som ägde gravrätten! Jag som hade trott att det var pappa som innehaft den gravrätten och att den med automatik gick över på hans barn. Men så var det alltså inte.

Inte hade jag heller haft en susning om reglerna för gravrättsinnehavet, på vilken tid den löpte och måste förnyas innan tiden gick ut osv. Det betydde att det inte var som jag i min vilda fantasi gått omkring och trott, att den gravplatsen var det ingen som kunde komma åt så länge gravstenen stod upprätt.

Jag undrar, är jag den enda som varit så naiv, eller sitter det nu ännu fler där uppe i krokarna och får morgonkaffet i vrångstrupen över mina rader?

Kyrkogården i Malmberget är för mig något som man skall vårda ömt. Ja, jag kan höra en del lustigkurrar nu:

"på kyrkogården är det fasen i mig bara dött, är man död så är man".

Till det yttre är det helt sant, men det vet alla att det är en stor lögn. Jag kan inte se det så, därför att den är en del av mitt eget liv. Därför att de var alla som nu vilar där också en del av det liv där jag också är en liten del i, alltså även en del av mina barns liv. Det gäller hela kyrkogården inte bara där jag själv har en släkthistoria i.

Varje vår, sedan backen blivit bar, gick jag med gammelfarmor, inte min egen gammelfarmor utan mina söners gammelfarmor, en många timmar lång regelrätt "vårpromenad genom hela kyrkogården i Malmberget". Vi inväntade vackert promenadväder och så gick denna tur av stapeln, hon med ett stadigt grepp om min arm. Ibland lossade greppet och hon stod där och strök sig ibland för pannan, rättade till hatten, medan hon berättade.

Jag kan ännu i mitt inre både höra henne och se henne framför mig där på kyrkogården. Nu är även hon sedan länge tillbaka en del av den historian. Märklig sysselsättning kanske du tycker. Det tyckte min sambo också, ända tills han fick en närmare förklaring till vad som skedde under de här turerna. Därför att med jämna mellanrum stannade gammelfarmor till och så berättade hon varje familjs historia som hon kände till, vilket visade sig att det var i stort sett vid var och varannan grav, eller vad det var för händelse som legat bakom dödsfallet.

Eftersom de här "vårpromenaderna genom hela kyrkogården i Malmberget" hann pågå varje år under 15 års tid, var det mycket som kom till mig genom gammelfarmors berättelser. Men jag hann också få del av mina egna pojkars historia. Jag fick av gammelfarmor veta mycket om deras farfars far, den legendariske F O W Pettersson. (Nu blev det säkert tvärnit i någons huvud, det finns nya efternamn att köpa på patent- och registreringsverket). Det var inte bara så att mina pojkars farfar och morfar suttit och käbblat på varsin politisk sida i kommunalhuset, historien var betydligt bredare än så på båda håll. Jag fick veta mina pojkars historia på fädernesidan och därigenom fick jag också veta att våra släkters historia hade en gemensam länk, långt bakåt i historien.

Malmbergets kyrkogårds "innevånare" känner jag mig högst sammanlänkad med, vi delar samma historia. Men genom mitt arbete på tingsrätten har jag haft ännu vidare del av min hembygds historia, såväl den våldsamma delen, som den andra delen genom bouppteckningar och lagfarter och då i ett ännu vidare begrepp, eftersom tingsrättens upptagningsområdet även omfattar Kiruna och Karesuando.

Man kan läsa sig till många öden bara i en bouppteckning eller i en lagfart. De är levande historia, ibland fyllda med så myckna livsöden, att man bitvis storknade. Jag har själv kunnat lägga till mina egna pusselbitar över händelser i min egen hembygd. Det är också därför det vänder sig i magen när jag mötts av dylika ord i detta forum, av kalibern "men bry dig inte, du bor ju inte kvar", eller det där som "gökmentaliteten" tar sig uttryck i. Det är att direkt uppmana mig att jag skall förneka min hela bakgrund, eller inte känna att det är viktigt att delta i förändringarna i min egen hembygd, eller att någon ny översittare försöker att ta rätten över mitt eget liv. Det är min egen historia, min egen hembygd som någon försöker beröva mig!

Jag kan tycka att det sannerligen kan räcka med att andra berövat mig rätten, att utforma mitt eget liv på sådant sätt som jag själv hade önskat. Jag själv har hela tiden fått anpassa mig vartefter andra tagit sig rätten i mångt och mycket. Men till slut kommer man till en gräns där man känner:

NEJ nu har jag anpassat mig färdigt inför fullbordade faktum, nu vill jag bli behandlad och betraktad som den människa jag är. - En dyster betraktelse kan tyckas.

Vi människor är anpassningsbara, bara man blir behandlad med respekt. Man KAN alltså tuta INNAN man kör över någon! De är ett lägre gränsvärde i mänsklig samvaro. Livet självt har gjort mig till en strateg, där det hela tiden går ut på att se möjligheterna istället för att ägna så mycket energi på sånt jag ändå inte kommer att kunna påverka. Dumhet är ett svårbemästrat kapitel. Maktmissbruk i alla dess skepnader är ett annat, men det sistnämnde där kommer jag nog att sätta ner klackarna så länge jag lever och andas.