onsdag 31 december 2008

Nyårsafton idag och imorgon är

- den 31 december 2008, kl 10:08

förstora
"stora baksmällan dagen", för en hel del av populationen.

Det är på nyårsdagen många kommer att förbanna sig själva över, att de inte köpt hem en tub Resorb, vätskeersättningsbrustabletter, för att snabbt vara uppe på "banan" igen. Årets första dag innebär för många, att de vaknar upp med tungan fastklistrad i gommen och med tankar av typ:

"My brain hurts! My brain hurts"!

Men är det i själva verket enbart huvudet som gör ont? Det betvivlar jag i allra högsta grad!

Kanske beror det på, att i min ålder vet man och har hunnit uppleva en hel del. Ändå kan man aldrig i sin vildaste fantasi föreställa sig, vad som kan vänta bakom nästa knut. Lägger man då till somt, som redan passerat revy, blir det en hel del. Det finns onekligen mycket att skriva om, både ur minnet och det som finns bakom nästa knut.

Kommer man som jag ifrån en landsända, som har en minst sagt udda spritkultur, finns onekligen ett helt hav att ösa ur. I alla fall när det gäller festprissar, som är svårslagna och vad de kan ha för sig och vad det kan föra med sig. Själva kan de med bästa vilja i världen uppenbarligen inte inse, att det handlar om ett regelrätt missbruk och att ett missbruk, stort eller aldrig så litet, ALLTID drabbar någon annan människa. Något går sönder inom alla, som drabbats av följdverkningarna av andras missbruk. HUR många är egentligen drabbade? Är det någon som under ett helt liv, går helt fri från att drabbas i någon omfattning? Jag tror inte det.

Jag kommer ihåg en otroligt snäll, försynt och tystlåten sådan festprisse (som inte drabbat mig på något sätt alls):

"Offa" brukade hänga på "City" dvs. raggarfiket på Storgatan i Gällivare. Det gick alltid att se om han hade tänkt sig att festa till, på det enda tänkbara sätt han och flera med honom kunde tänka sig att en fest var, dvs. "supa-tills-ögonen-blöder". Därför att var det detta som stod i hans agenda, hade han bytt ut sina normala glasögonpar, mot ett par med postens rekorderliga gummiband till skalmar. Han hade väl helt enkelt övervägt kostnaderna för nya glasögon igen, när det vankades "rotblöta" och det var ofta det. Övriga detaljer i storyn kring "Offa" utelämnar jag här.

Däremot nästa festprisse, som inte kan gå under epitetet försynt, är jag mer vidlyftig. Även om jag här bara gör ett hastigt svep över det nog så myckna utbudet, som finns att berätta om denne man. Han torde dock också ha kalkylerat över sina "supa-skallen-av-sig-kostnader", sedan han vaknat till liv i något, som han först trodde var en full riddarutrustning. Hård som pansar och så kall, att han hackade tänder och skakade av köld och sannolikt vaknat av detta, eller var det RENT AV den obekväma sovställningen?

Det var dock ingen riddarutrustning vare sig på kroppen, eller huvudet och det var ingen himmelssäng han direkt vaknade i. Det var i ett vattentomt badkar och den stela riddarutrustningen var inget annat än hans egen nyinköpta, tillika svindyra kostym, som han gått omkring och "tuppat" sig i och förnedrat andra, som inte hade haft råd och inte var en sååå stilig häradsbetäckare som han var! Hjälmen han trodde sig ha på huvudet och som kändes obekväm vid uppvaknandet, var inget annat än hans eget hår, även om han betvivlade detta länge och väl. Visserligen gick det vid hans uppvaknande i badkaret inte längre att förstå, att kostymen varit både ny och svindyr, eller att det faktiskt var hår, det där som fanns uppe på hans huvud.

Men den saken föll sig tämligen naturligt, eftersom han hade blivit REKORDERLIGT intvålad av oss damer i badkaret, MED kostymen på och för åtskilliga timmar sedan och av allt som bara stod till buds. Vilket varit åtskilliga tvålar och schampo, men då detta inte tycktes ge den effekt vi damer varit ute efter att uppnå, fann vi tvättsåpa i fastare form och allt detta i tjocka lager på lager och lite mjöl, gav den effekt vi varit ute efter. Vi var tillräckligt många och han tillräckligt höggradigt berusad för att till slut låta sig övertygas om, att vi tvålade in honom på bara kroppen och bara ville "gullas" med honom, han var ju trots allt "alla kvinnors hemliga önskan" och "någon som alla kvinnor ständigt dreglade efter"!

Vår hjälte small helt enkelt av där i badkaret, under denna rätt märkliga "SPA-behandling".

Hur kom det sig då, att denne hjälte belönades med denna SPA-behandling?

Det är en enklare historia att förklara, än hur det kom sig att själva SPA-behandlingen kom till stånd och utformningen av SPA-behandlingen, som mer kommit att handla om "skeenden och stundens ingivelse". 

Ty, som man ropar i skogen, får man svar och har man ropat länge och väl och varit storkäftad, så har man och har man träffat sin överman, så har man. Även om det i det här fallet rörde sig om "överkvinnor", som lessnat på den eviga, gapiga och nog så tröttsamma jargongen.

Men en som vaknar upp i de egna spritångorna i detta riddarutrustningstillstånd och i ett tomt badkar, ställer inte så många fler frågor. Det egna prekära egentillståndet blir uppenbart, om inte förr, så i vart fall, när skratten rungar mellan badrumsväggarna från de andra, som länge gått omkring och haft en enda stor klump i magen och som lösts upp och nu skadeglatt bubblar upp ur struparna och det hela vätts upp av tårarna som rinner av allt skrattande. Ett skrattande som inte tycks ha något slut!

Man skulle rent av behöva öppna en tvättinrättning för enbart detta ändamål, eftersom den är tämligen effektiv. Därför att vår hjälte blev faktiskt nykterist efter denna SPA-behandling och även hans svårartade kommunikationsproblem med omgivningen löste sig. Han blev mao "normaliserad". Vem behöver antabus och kognitiv psykoterapi, när det finns så enkla medel, som en regelrätt SPA-behandling med såpa? Jag vet t.o.m. en som blivit tämligen normaliserad med en "rotborste" på rumpan bar, inte ens lagd över knäet av farsan sin, utan av sin fästmö!

Själv hoppas jag verkligen, att det nya året på Tellus äntligen, skall gå i etikens & moralens, glädjens- och framtidstrons tecken. Orden i "Nyårsklockan" av Tennyson är på ett förunderligt sätt väl sammanfattat.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt 2009!

tisdag 30 december 2008

USA:s Irakkrig har kostat

- den 30 december 2008, kl 14:16

förstora
6 600 000 000 000, eller lite mer lättläst 6,6 biljoner och ändå är inte tillagt de kostnader som tillkommer för veteraner, räntor etc. Fullständigt obegripliga summor och än mer obegripligt blir det, när man betänker att USA LÅNAT pengar för att kunna föra detta krig! Vad slutsumman blir är minst sagt svindlande. Jag kan inte låta bli att undra, vad resten av deras inblandning av krigsmaskineri i olika länder årligen kostar. Kostnader som på inte något sätt går att få upplysning om.

Om dessa pengar istället hade investerats i förnybar energi, ekologisk odling, sociala reformer, arbetstillfällen etc. för den delen av befolkningen, som varken äger något, eller lever under drägliga förhållanden, tror jag att USA skulle vara ett steg i rätt riktning. USA:s befolkning uppgår till dryga 305 miljoner människor, man behöver inte vara raketforskare för att förstå vilken skillnad det skulle kunna ha varit, om krigspengarna hade använts på annat sätt.

Det är inte utan att jag känner mig som en äkta Filifjonka (ni vet figuren i Tove Janssons Mumindal) vid denna betraktelse. Inte blev jag så mycket mindre Filifjonkig av att jag låg och slötittade på TV härom natten, sedan resten av familjen hade knoppat in. Det var ett program på Discovery som handlade om förtvivlade USA-soldater i Irak. De kunde överhuvudtaget inte förstå VAD de hade där att göra. "Arma människor" var de sista tankarna jag hann tänka, innan "hela säkringsskåpet rök på två röda". Jodå, jag hade somnat framför TV:n, igen!

När jag återuppstod ur TV-koman, hasade mig ut till köket för att ta mig ett glas vatten. När jag stod där i det mörklagda köket och tittade ut genom fönstret på kvarterets bling-bling-flash-belysningar, kunde jag inte låta bli att undra: 

"Varför har man ljusslinga som blinkar i rött/blått, som någon form av stroboskoplampor. Är DET stilla julefrid man vill uppnå, eller är det mini Las Vegas"?

Mitt i allt jag stod där, tyckte jag att det kändes, som om det var ovanligt mycket flashiga lampor, som pumpades runt på natthimmelen på villakvarteret. Det visade sig att det var inte bara julblingblinget, det var brandkåren, som irrade runt med "saftblandarna" på och uppenbarligen inte riktigt visste vart de skulle. Några brandmän sprang kors och tvärs längs gatorna,sedan de kört fram och tillbaka med brandbilarna. Jag tycker att de kan sätta ut pilar på gatan, så att de vet vart de skall åka, när de har ny personal inne.

När vi installerade "Fort Knox"-anläggningen i vårt hus, för en massa herrans år sedan, var den största anledningen, att det var direktlarm till SOS alarm. Det känns lite lugnare för nattsömnen, att veta att det finns några ständigt vakande saker, som indikerar vad som händer i huset och utanför.

Sedan brandkåren gjort sitt, lägrade sig åter tystnaden på kvarteret och det var endast det sedvanliga bling-blinget som blinkade och flashade runt på natthimlen. Jag stod där och kände mig ungefär som i Rydbergs "Tomten" och med ett litet annat stuk på texten:

"Midvinternattens köld är hård, det är inte bara julbelysningar och stjärnor som gnistra och glimma. Inte alla får sova i enslig gård, djupt under midnattstimma" ..... och det hela slutar med: "Inte enbart tomten är vaken, det finns massor av vakna satar".

Tomten han har gjort sitt, efter en dags årligt arbete. Det är till att han skaffat sig ett rekorderligt bonuskneg, men han lämnade i alla fall kvar en ny spansk gitarr till mig, samtidigt som jag noterat att det försvunnit pengar från ett konto. Det är något lurt, är det inte? Men jag undrar om jag inte borde, till nästa år, skriva något helt annat på önskelistan: "Fred på jorden" t.ex.

Jo, jag vet! Det är en helt orimlig tanke för oss s.k. civiliserade människor, som tycker att 6, 6 biljoner inte är en skitsak, eller ens något lands privata ensak, eftersom svallvågorna når oss alla!

måndag 29 december 2008

Utanförskap

- den 29 december 2008, kl 12:40

förstora
var samtalsämnet.

Jag satt och tittade ut genom spårvagnsrutan och kunde inte undgå, att höra samtalet som pågick bakom mig. Det där med utanförskap är en komplex historia och anledningen kan vara legio. Utanförskap kan handla om så väldigt mycket. Visserligen kom inte de som diskuterade "utanförskap" fram till denna slutsats.

De tycktes bara finna en enda anledning till utanförskap "invandrare". Medan jag själv sätter inte något automatiskt likhetstecken vid "invandrare", jag känner en himla massa "invandrare", som är hur acklimatiserade som helst och väl "inne" i samhälle och umgängeskretsar.

Jag kunde själv däremot finna hur många "utanförskap" som helst. Ibland kan det t.o.m. vara så paradoxalt, att en människa kan känna utanförskap tillsammans med vissa människor, men inte med andra. Det är så många parametrar som spelar in, när det gäller utanförskap.

Men av någon anledning, som jag så här i skrivandes stund fortfarande inte har blivit klok på varför, återvände mina tankar om och om igen, till poeten Arthur Rimbaud ( http://www.bakhall.com/rimbaud.html ) när jag satt där på spårvagnen och hörde samtalet som pågick bakom mig. Arthur Rambaud fanns som ung man under mitten av 1870-talet i Sverige. Han var då bara drygt 20 år, men hade redan dragit sig tillbaka från den litterära verksamhet, som sedermera skulle göra honom odödlig. Efter att under några få år ha revolutionerat poesin, ägnade han resten av sitt liv åt att arbeta med "allt mellan himmel och jord". bl.a. gick han med i Främlingslegionen och deserterade därifrån m.m. innan han dog i Marseille 1891. "Jag gör vad jag kan för att leva som ett svin", lär han ha sagt. På något sätt har dessa ord berört mig väldigt starkt och dröjt sig kvar inom mig.

Kanske hängde mina tankar ihop med, att jag läst ett reportage i Göteborgs-Posten om Marcus Birro, som står i begrepp att komma ut med sin första bok, som famnar livet i nya termer. Han har helt enkelt närmat sig sitt förflutna på ett nytt sätt och slutit fred med sin hemstad Göteborg, som han under väldigt många år inte ville återvända till. Han ser sin hemstad med nya ögon. Ibland är det en lång och smärtsam process, att finna vägarna tillbaka till sitt eget ursprung, sitt eget liv som varit. Vi är nog många som kan känna igen oss i en sådan beskrivning, även om anledningarna har varit högst olika.

För någon tid sedan hade jag en mailkontakt med Marcus Birro om "samtalstonen i det offentliga rummet", sedan han valt att stänga ner sin blogg, rent tillfälligt. Anledningen till att han gjorde det var ett fruktansvärt inlägg, som hade trillat in i hans blogg. Han uttryckte det så, att själv klarade han av det, men när hans gravida Jonna ringde och grät var det inte acceptabelt längre. Meningen var att jag skulle ha skrivit en blogg om "samtalstonen i det offentliga rummet" med just det här inlägget ur hans blogg, som jag och Marcus hade enats om skulle finnas med.

Därför att under den här tidsperioden kände jag ofta, att det mina ögon trillade ner på "titt och tätt", verkligen inte kändes bra. Jag delade verkligen Marcus ställningstagande om "samtalstonen i det offentliga rummet", som måste tas på allvar och debatteras. Vi har onekligen fått en märklig situation, med de korta och nya kommunikationsvägarna. Men även en helt ny problematik har utkristalliserat sig, samtidigt som det finns en ny möjlighet, dvs. rätt använt. Det är nu inte enbart den ena sidan, som kan göra sin röst hörd.

När jag steg av spårvagnen och lotsade mig vidare genom Nordstan, kunde jag inte låta bli att fundera på, om viss mått av utanförskap, t.o.m. ibland gör att vi människor kan finna mycken växtkraft ur dylika situationer. Vi skall sålunda bara finna "omvandlingstabellen" för att negativt och negativt blir positivt, precis som i fysikens termer. Jag minns så väl min mammas ord, det sista året hon var i livet, när jag satt där bredvid hennes sjukhussäng och försökte förklara för henne, att mitt 15-åriga liv kändes som ett enda inferno, därför att hon varit borta ifrån min vardag under så lång tid, hon sa:

"det som inte förgör dig Gun, det stärker dig och kom ihåg, att livet inte lägger mer på dina axlar än du faktiskt orkar bära".

Jag tror verkligen att det är detta som händer med oss människor. Ibland kräver livet stort mod av oss, för att vi skall växa som människor, möta oss själva, famna oss själva.

söndag 28 december 2008

Flygspaningsdag och jag filosoferar,

- den 28 december 2008, kl 13:15

förstora
om minnesord, som finns med i tidningarna när någon avlidit. Det där med arbete och utmärkelser må väl vara, för att få veta vad som blev den människans val i livet. Dvs. i den mån vi människor kan göra egna fria val. Inte alltför sällan blir våra liv kringskurna av andra människor och händelser i livet och vi får ta andra vägar genom livet, än de vi själva egentligen ville välja.

Men ibland händer också att vi träffar människor, som gjort att våra vägval har blivit helt andra, än vad vi känner att de annars skulle ha blivit. Nya dörrar har helt enkelt öppnats för oss och blivit uppenbarade. Inte sällan har jag mött människor som berättat för mig om just det förhållandet.

Det är egentligen fruktansvärt mycket människor man möter i livet. En del känner man bara igen som "bekanta ansikten", en del lär man känna i någon viss grad och en del lär man under en period känna bättre. Men inte ens det är någon garanti för fortsatt kontakt. De allra flesta finns där i synfältet under ett tag och sedan är de försvunna. Ibland har man återfunnit varandra längre fram i livet och kunnat glädjas åt det livet format oss till. Men med en del människor existerar inte parametern "tid", det är som att bara ta vid där samtalet slutade förra gången. Man känner sig "lika hemma" hos personen ifråga, trots all tid som gått.

Jag tänker inte helt sällan på människor, som jag mött någonstans i livet och undrar vad som hände dem i livet. Det är väl kanske något av min natur, eftersom jag tycker mycket om att läsa just biografier. Jag tycker att de är oerhört fascinerande och lärorika, därför att de bekräftar bara min tes om, att vi människor är VÄLDIGT olika. Det finns egentligen inte en, som är den andra lik. Det är väl kanske något av detta innehåll jag saknar i dessa minnesrunor, som har en tendens att bli rätt stereotypa.

Jag kan ibland undra: var det en som for runt klockan 5 på morgonen och dammsög, medan resten av familjen försökte sova. Var det någon som hennes medmänniskor verkligen såg kvalitéerna hos? Eller var det andras åsikter, som satte stämpeln på vad hon uppfattades som? VAD gjorde den här människan, som den människa hon var, tänker jag när jag läst igenom hela förträfflighetssidan av titulaturer, utmärkelser osv. Varför avslutar man inte det hela med, att bara kort tala om vart hon nu jobbat. Ibland kan det vara en ledtråd, eftersom nu livet är som det är.

Jag har läst en minnesruna, som verkligen levandegjorde vilka personerna var. De minnesorden handlade om ett gift par, som dött tämligen nära inpå varandra. Den var skriven, av någon som verkligen sett storheten i dessa personligheter och kände deras tankar och sätt att vara.

Nu inser jag att nu har flygspaningschefens tankar (dvs. mina) redan lämnat den seriösa filosofiska banan och befinner sig i minnenas glädjekorridorer!

Jag hade nämligen en helt underbar arbetskamrat, tillika vän (jodå, jag har haft förmånen, att ha många dylika personer i mitt liv). Men just hon hade onekligen några drag, som finns med i min högst privata minnesruna över henne, nu när jag ligger där och viftar på tårna i sängen och filosoferar. De glada tankarna riktigt ramlar över mig och i minnet omfamnar jag henne! Hur tänkte hon när hon brukade beklaga sig över sin morgonsure man?

Eftersom jag nu lärt mig hur människor fungerar, oavsett ålder, brukar jag be dem berätta hur de blivit behandlade och hur de känt sig, dvs. hur motparten har betett sig. Först därefter brukar jag komma till det som gör, att jag skall kunna bilda mig någon form av riktigt omdöme, dvs. fråga vad de själva har gjort och inte gjort.

Saken är den att hon var som människa ständigt energisk. Det brukade få till följd att när hon berättat klart vad hon hade hunnit syssla med, innan den "vanliga människans" väckarklocka ringt just denna morgon och som föranlett den, i hennes ögon, ständigt morgonsure mannen, att härskna till, brukade jag säga, sedan jag andlöst lyssnat till vad hon hade haft för sig:

- Jaaaa men skulle du ha gjort så i MITT sovrum, när jag låg och sov. Tänt taklampan, kört runt med dammsugaren under sängen, börjat torka fönster och dammtorkat i sovrummet och sedan gått ut i köket och diskat och slamrat runt och bakat. Då hade du varit invirad i dammsugarslagen och dammtrasorna just nu och hade inte alls kunnat berätta vad du haft för dig. SÅ rått morgonsur hade jag varit!

På något sätt brukade mitt omdöme eliminera hennes förargade tankar, om den morgonsure mannen och hon brukade skratta glatt och sträcka ut sig i min besöksstol. Ibland hände det att hon gäspade stort, när hon sträckte på armarna upp i luften. I dessa lägen brukade jag då föreslå, att jag borde kanske rent av förse hennes morgonsure man med någon knölpåk, som han kunde banka henne i skallen så att hon somnade om, istället för att hon skulle fara runt som en tornado före själva den.

Jag undrar om hon nu energiskt far runt i himmelen och fejar runt bland alla morgonsura änglar, som vill sova lite till? Ty där uppe ibland molnen är himlen alltid blå...

fredag 26 december 2008

Fluortanten

- den 26 december 2008, kl 12:46


tillhörde rent ut sagt de äckligare sakerna, som folkskolan hade som ett tvång. Nja, inte nu själva tanten, utan fluorsköljningen.

Det var bara att vackert ställa sig på ett led, lydigt sträcka fram handen och ta emot den lilla muggen med fluorjoxet i. På given signal skulle man tippa i sig gojan och sedan stå där med resten av klasskompisarna, som såg ut som ett gäng strandade guldfiskar, med ögon stora som spelkulor, medan gojan körde runt i munnen.

Kinder upp, kinder ner, kinder upp, kinder ner. På något underligt sätt så synkroniserades ögonstorleken med kindrörelserna. Då gällde det att försöka stirra ner i golvet, eller blunda för att inte falla ihop i hejdlöst skatt. Jag minns speciellt Frank och Börje som brukade stå och köra runt ögonen extra stora, samtidigt som man förstod, att de faktiskt redan hade svalt hela "köret" i vanlig ordning. Det gick liksom inte att "mörka" den saken!

Fluortanten hon däremot ställde sig alltid med benen brett isär och med klockan förankrad i ena handen, medan hon högt körde nedräkningen. Spotta ut i förtid, svälja eller ha några andra hyss för sig, gick inte an. Men det där med att kompanispotta det var nog så avslöjande, man kunde snabbt konstatera vilka, som hade fått sig en liten fluorsup, så där på förmiddagskvisten.

Undkomma fluorsköljningen var vi flera obstinata typer, som mellan varven försökte oss på. Men fluortantens list övergick vårt förstånd! Jag förutspåddes en gång att vara mer eller mindre tandlös innan vuxen ålder! Jag vet att jag en gång tänkte "jag tror jag hellre är tandlös", men så försökte jag tänka ut hur jag skulle se ut. Onekligen ingen vacker syn, med färskt minne i behåll hur jag såg ut som 7-åring, med halva garnityret puts väck och på väg att bytas ut!

Varje år jag som vuxen klätt ut mig som påskkärring och prickat dit tandsvärtan på tänderna, har jag tänkt på fluortanten och tänkt, att så här skulle jag egentligen ha sett ut enligt alla fluortanteberäkningar. Vad var det som gick snett i de beräkningarna och varför upphörde fluorsköljningarna? Visste man redan då att det var ett gift?

Men som om fluorsköljning inte vore nog, det fanns onekligen en värre katastrof som kunde drabba en! Det fanns en militanta, tysk tandläkare på Folktandvården i Malmberget. Hon var totalt befriad ifrån allt vad som hette barnpsykologi eller pedagogik. De roligare inslagen var trots allt när hon skrek något som lät som: "apa och potta", dvs. "Gapa och spotta.

Men det fanns inget annat att fnissa åt. Hon var ständigt på dåliga humör och det ekade friskt mellan väggarna. Jag minns en gång hur hon slängde bedövningssprutan rakt i väggen och vrålade som en besatt! Jag känner många som fått vansinnig tandläkarskräck av dessa upplevelser hos henne. Men jag "kröp i vanlig ordning under taggtrådsstängslet" och befriade mig själv mellan varven, ända tills jag slutligen fann en totallösning!

Men fram till dess borrades och stoppades det i amalgam så det stod härliga tider till. Hon hade nog passat bra som borrare i gruvan och när jag läste boken om Karius och Baktrus, var jag helt övertygad om att hon var sprungen ur samma släkte, som dessa tandtroll var. T.o.m. efternamnet tydde på, att det trots allt var så det hela hängde ihop!

Men trots min fluorvägran och när jag väl undslapp tyska skoltandläkaren, upphörde helt plötsligt mina "hål" i tänderna, vilket verkligen fått mig att fundera på hur många verkliga hål jag egentligen haft! Jag har vid 57 års ålder haft en enda ny lagning av en permanent tand för 25 år sedan och som sköttes av min skojfriske tandläkare däruppe. Alltså dessförinnan inte en enda nylagning, sedan den tyska tandläkarskräckens uttåg i mitt liv, som var på tidigt 60-tal. Är inte det märkligt så säg?

Jag tillhör nog de som sluppit undan lindrigt på amalgamfyllningsfronten. Dessa amalgamfyllningar har jag tack och lov bytt ut, eftersom de trillat loss. Nu sitter där betydligt bättre materialval. Det är bara en enda kindtand som minner mig om dessa skräckupplevelser. Min dotter som jag helt befriat ifrån både ytterlighetsvaccinationer och fluorsköljningar, har inte ett enda hål. Minutiös skötsel av tänderna och bra mathållning, räcker uppenbarligen väldigt långt. Vi går nu hela familjen till en helt underbar tandläkare på koll regelbundet. Hennes väsen är långt ifrån det som den tyska skoltandläkaren på folktandvården på torget i Malmberget hade.

Men säg något ont som inte för något gott med sig. Jag har också förstått min egen överlevnadsinstinkt genom livet, eftersom jag även minns att jag smet ifrån en gång, när min mamma följde med till denna tandläkare. Jag hade inte ens börjat i skolan ännu utan gick på lekis. När mamma tog upp en tidning, passade jag på att helt enkelt avvika ifrån väntrummet och knallade iväg hem, visserligen via Hasse, men ändå!

Det fick till följd att "fröken Houdini" satt i en rävsax vid nästa besök, dvs. min mamma la sitt ben över mina, för att förvissa sig om att "fröken Houdini" inte skulle avlägsna sig i ett obevakat ögonblick. Jag satt sålunda bokstavligen fast, innan jag blev uppropad och motvilligt insläpad till tandläkaren. Hade jag haft broddar på skorna hade det nog varit djupa märken i golvmattan! Men det gick inte att undkomma. Utan kapitulationen blev fullständig och villkorslös. Men bara rent tillfällig!

Snacka om traumatisk barndom med asfalterad sandlåda. Den som snackar om det vet inget om fluorsköljning, för att inte tala om tysk folkilsken barntandläkare på Folktandvården i Malmberget! Man får tacka gudarna för alla de andra underbara själarna, som också fanns där och gjorde att jag inte tappade tilltron på mänskligheten.




fredag 19 december 2008

Det är dagarna före julafton


- den 19 december 2008, kl 09:31

förstora
och årets jul-bling-bling på villakvarteret, har fått ett högst oönskat inslag. Det är inte utan att tanken slagit mig, att göra ett intjack i dotterns "skjutförråd" och idka prickskytte på det sista tillskottet i julpyntet på kvarteret.

Fy, fasen säger jag bara för de här nya lamporna, som har ett så vansinnigt stickande sken, att man får hela synfältet förblindat bara av att vara i närheten med blicken. Man får helt enkelt sitta med ena handen som skugga för ögonen, för att inte få in det i synfältet överhuvudtaget.

Igår vid middagsbordet kände jag mig lagom road av, att sitta krokig arm för att undvika att bli "träffad" av den här nya "sagolikt monstruösa mardrömmen" på andra sidan gatan. Jag var själv tämligen mosig och förkyld med våldsam huvudvärk. Mao med en toleransnivå som låg långt under minusstrecket.

- Det är väl inga problem med att fixa till den installationen, tyckte "herrn i huset".

Han föreslog att han skulle gå dit och klippa av tåtarna och så var saken klar!

Jag och dottern stirrade storögt på honom. Hade han förvandlats till en kriminell typ, eller var det ett utfall av synnerligen bisarr humor? Hans förslag blev bara värre och värre, skulle det visa sig och när förslaget kom, att vi kunde sätta upp en dylik sak i vår egen trädgård, utbröt vilda protester, dottern hotade att säga upp bekantskapen, om det skulle stå en dylik suspekt tingest i vår trädgård! Nä, något sådant var fullständigt otänkbart.

Det är ingen lätt sak det här med bling-bling och det gäller nog trots allt att tiga still och lida tyst. Därför att uppenbarligen tycker de att det är vackert, även om mycket i den där bling-blingvägen är svårbegriplig, att den ens kan uppfattas så. Men som sagt var smaken är som baken och var och en skall ha det de själva tycker är vackert.

Filmen "Ett päron till farsa firar jul" faller tankarna onekligen på. Även om husen här på vår gata är en lightvariant jämförelsevis med filmens, är det så att jag börjat uppskatta, mörka husfasader, eller bara ett stilla lysande ljusnät i något träd eller längs altanräcke. Det mesta av det här blingblinget de har virat in sina hus, staket, garage, träd, väggar i och blingbling som står ute i trädgården, ser de inte ens själva inifrån huset! Det är därför lite svårt att förstå vitsen med det hela. Det är väl kanske som en granne hävdar, de tävlar om vem som har mest och är värst!

Resonemanget kring middagsbordet fortsatte en bra stund, kring eventuell handlingsplan kring ljusbling-blinget. Men så kom slutligen "husets herre" på en sista "strålande" idé:

- Åk upp till sonen och låna hans byggstrålkastare, det är bra kräm i dem, det är bara att rikta dem rakt upp i luften.

Dottern hade genast invändningar, om att flyget nog skulle ha synpunkter på det och vilken nytta skulle det vara i det, förutom att elbolaget skulle jubla?

"Husets herre" gav sig inte:

- Rikta dem från huset, då tar man udden av deras bling-bling!

Nä, nu fick det vara slut med stolligheterna.

Hmm... jag tror jag kör med solglasögon, eller bankirskärm vid middagsbordet tills "hjärntrusten" är församlad till julhelgen. Jag har på känn att den definitiva lösningen på problemet kan vara möjlig då, eller så får vi i vanlig ordning öva upp skrattmusklerna, tills magkrampen bara är ett faktum.

GOD JUL ÖNSKAR JAG ALLA BLOGGLÄSARE!



torsdag 18 december 2008

Mor & dottersnack

- den 18 december 2008, kl 09:11

förstora
"Bella" beslutar sig för att köpa med sig en liten chokladmuffins, med en chokladklick längst upp, när vi lunchat färdigt på Chokolat.

- Den där chokladklicken kommer ändå bara att återfinnas i papperspåsen", säger jag och hör riktigt hur pessimistiskt det låter. Ändock är det så det kommer att vara. Jag vet det. "Bella" vet det.

När vi kommer fram till "Kopparmärra", kikar "Bella" ner i påsen och suckar djupt, jodå, chokladklicken sitter fast i papperspåsen.

- Men vad hade du förväntat dig? Vi har nu traskat på kullerstenar flera kvarter och över spårvagnsspår, trodde du på fullt allvar, att du kunde hålla DEN stora påsen, med DEN lilla muffisen helt stilla, undrar jag.

Diskussionerna pågår en stund om chokladklicken i påsen och även hur det kommer sig, att klicken numera sitter fast i påsen istället för på muffisen. Jag undrar om "Bella" glömt bort allt hon lärt sig om fysik i skolan och om hon inte borde följa med mig på några föredrag och återuppliva Newtons lagar. Då kunde hon i alla fall minnas varför det var givet, att chokladklicken skulle hamna i papperspåsen och inte i hennes mun. "Bella" tittar lite överlägset på mig och säger:

- Det är inte Newtons lag som gäller, när det gäller chokladklicken i papperspåsen, det är Murphys lag!

Nu börjar jag skratta, tacka fasen att det mer är Murphys lag än Newtons lag, när man bespetsat sig på en liten sketen chokladmuffins med en tillika ypperligt liten sketen chokladklick på, som nu hamnat i papperspåsen, istället för i "Bellas" mun.

"Bella" säger att hon betvivlar Newtons lagar i allra högsta grad, det har hon själv konstaterat. Därför att tappar man en macka på golvet, så nog katten är det smörsidan nedåt som gäller och dessutom är den full i gläfsande dammtussar! Tacka fasen att DET är Murphys lag. Den där fifty fifty teorin tror hon inte ett smack på. Det är Murphys lag som gäller och inget annat. Men så stannar hon upp och lyser ikapp med solen och säger:

- Förresten spelar det ingen roll, jag skrapar ur chokladklicken ur papperspåsen, så kan Murphy gå och slänga sig i väggen!

Just det Murphy, kom inte och mucka med fel person!


onsdag 17 december 2008

Utebliven el & körsångare i Con Amore.

- den 17 december 2008, kl 13:52

förstora
Det som slår mig är, att här skulle nog uttrycket "jämmer och elände och änkors klagan" passat som hand i handske. Därför att här har peruken nästan lättat på folk, som ondgjort sig över att kören Con Amore varit i Italien och sjungit. Kommunen har faktiskt fått draghjälp av ägaren till Fjällnäs, som om jag förstått saken rätt, stått för allt som skett i Italien för körens räkning. Det finns de som hellre sett fotbollsresor för 14-åriga pojkar istället.

Men jag måste helt ärligt säga, att jag tycker att det är rent ut sagt häpnadsväckande uttalanden, med tanke på hur förhållande lite som egentligen ALLTID har satsats på det, som flickor och unga kvinnor sysslar med. Jag har själv varit flicka och ung kvinna i den kommunen och jag har också hunnit med att vara mamma till två pojkar under min Malmbergstid. Jag vet verkligen vad jag talar om!

Ytterst pinsamt blir det när man t.o.m. blandar ihop KEX med denna kultursatsning, som på sikt förhoppningsvis dessutom kan ge utdelning. De vängåvor som de hade med sig var både Muoddoshjortron och World Cupinslag. Är det verkligen helt oväsentligt med tanke på vad detta kan betyda, rätt använt? Det är det som är vitsen med en vänort. Förhoppningsvis skall det finnas ett utbyte av både det ena och det andra slaget i framtiden. Vissa saker måste man hålla liv i, de är inte självgående. Eller är det någon som lyckats med konststycket, att driva affär med tillbommade dörrar och fönster?

Varje besök i kommunen genererar faktiskt pengar! Jag minns själv hur det var när vi anordnade den ena motorcykelträffen efter den andra. Det fanns en del som gnällde över oljudet och MC-folket, andra hade ögon som dollartecken och insåg att det var rena rama Joakim von Anka med morgondyket i kassavalvet!

Jag vet inte om det är ett tecken på att jag håller på att bli gammal, men nog verkar det som om det blivit en klar attitydförändring, eller är det inflyttningen som gjort det, att man tappat sammanhangen?

Därför att i en del pannor står uppenbarligen stämpeln: LKAB! BRA, att LKAB finns, men det är lätt att inte se skogen för alla träden. LKAB är dessutom inte enbart ett plus för kommunen och dess skattebetalare. Just nu är LKAB en himla massa minus, där även befolkningens psykosociala miljö är en rent ut sagt en vidrig historia, sedan får miljödomstolar säga vad de vill. Det finns ingen normalfuntad människa, som skulle vilja byta läge med malmbergarnas, så är det bara. Bara att driva Gällivare kommun runt med det som följt i LKAB:s spår, är redan där HÖGST tveksamt. För VEM skulle vilja leva bland hästskitarna, som grannes häst klämt ur sig på din mark, eller bygga nytt eftersom grannens häst sparkat sönder det hela?

Däremot finns det en (1) sak som jag håller med om, som finns i ett av reportagen som upprört och det är den kritik om den här Italien-körresan, där man i efterhand beslutat om pengarna för denna. Där både förtjänar och skall kommunalrådet Tommy Nyström ha en uppsträckning, i synnerhet som han borde förstått vilket ont blod detta skulle väcka. Vad jag förstår har det faktiskt funnits rådrum för att gå de normala vägarna. Där hade man kunnat gå de normala beslutsvägarna och inte nyttjat den andra varianten, som faktiskt också är fullt möjlig, inte att förglömma!

Men gissar att det hela kommit sig av att "på kvällen får den late brått". Inte så att jag slänger på epitetet lat på kommunalrådet, men han har väl helt enkelt varit ute i sista minuten, vad jag har lyckats utläsa. Ett mänskligt drag som vi människor är behäftade med mellan varven.

Men när jag läste om det övriga som det nu varit reportage om i jämförelse dvs."de får men inte vi", kom jag ihåg de här snöskotrarna, som kom dundrandes när man vistades ute med laggarna i skogen. Det var före skoterledernas tidevarv! Så fort man hörde surret av snöskotrar fick man hjärtat i halsgropen och man kände dödens ängel klappa en på axeln. En hasande skidåkare i jämförelse med en skoter i våldsamma hastigheter står sig tämligen slätt. Alltså stod man där och såg ut som en snögubbe med rörliga ögon, sedan man blivit passerad med minsta möjliga marginal och det hände faktiskt också, att man fick laggarna, eller någon stav ordentligt tillknövlad!

Men framemot vårkanten jämnade det ut sig. Därför att då kunde man dra nytta av alla uppkörda skoterspår kors och tvärs och knallandes kunde man ta sig på en utflykt med liggunderlägg och korvringen dinglande i armvecket. Det gick t.o.m. att köra barnvagn i de mer frekventa snöskoterspåren!

Korsbefruktning kan man nog kalla det för, eller delad glädje är dubbel glädje, i slutändan.

Sedan tror jag ärligt och uppriktigt inte att snöskotrarna, eller skidspåren kommer att upphöra, även om det inte nu satsas pengar fullt ut på det. Det finns så mycket annat som också kan behöva sitt om det skall fungera med turistnäringen. Fisket kan jag nog tycka vore önskvärt att man tog tag i rejält.

Tillslut kan jag inte låta bli att "kasta in en pinne till i brasan". Nog är det bedrövligt med alla strömavbrott. Vattenfall rensar helt enkelt inte upp "gatorna" och det ligger för mycket träd där inga träd överhuvudtaget borde finnas. Det är däri grundproblematiken finns, sånt förekom faktiskt aldrig tidigare. Men så hade man en helt annan mentalitet i företagen, man skötte dem helt enkelt.

Nyss var jag och dottern i Berlin och jag går omkring fortfarande och är alldeles häpen över all sponsring, som förekom i enbart Berlin av just statsägda Vattenfall. "Hela Berlin var ett enda Vattenfall". Det var skridskobanor, kultur etc. som var sponsrat av just Vattenfall. Är det någon som sett till någon sådan sponsring i Gällivare kommun, eller norrbotten överhuvudtaget, eller är det jag som nu missat något?

Gläd er kommuninnevånare att det finns goda krafter: förhoppningsvis är detta en länk till U-tube, Monster Moves "Deep Deep Down Town Move" med kören Con Amore 
Av den kan man se flytten av ingenjörsvillorna i Malmberget. Bara till att klicka på länken.

tisdag 16 december 2008

Jordskalvet imorse kontra malmbergarens vardag.


- den 16 december 2008, kl 14:53

förstora
Nu har Malmberget fått konkurrens på jordskalvsmarknaden. Okey, en (1) liten då, men ändå!

Inte för att man skall ägna sig åt att skratta åt folk, men nog sprutade det te på min Pc:skärm & tangentbordet (igen), när jag läste om att tre personer fått söka akuthjälp vid Lunds Universitetssjukhus och enligt presskontakten hade en svimmat, en hade yrsel och en hade ramlat av en stol. Hur många är det som belamrat akuten vid Gällivare lasarett i dylika åkommor, när det varit skalv i Malmberget?

Men då vet ni det malmbergare, nästa gång miljödomstolen och maktens korridorer halkat lite för snabbt, här finns alltså användbara argument. Upplysningsvis bedömde Seismologen i Uppsala skalvet preliminärt till mellan 4,5 och 5 på Richterskalan också något att lägga på minnet. Eller så får ni väl massuppsöka akuten för dylika åkommor, kan riktigt se journalanteckningarna: "man, 45-årsålder med obesitas, säger sig må dåligt, eftersom han väckts av skalvet. Ordineras stolpiller och vattensäng".

Av någon underlig anledning tycks också jordskalv på andra platser än i Malmberget räknas som något helt annat. I Malmberget räknas det bara som att "gnällkvartetten" håller hov, när folk inte längre orkar med allt som gruvbrytningen för med sig, eftersom den faktiskt krupit inpå bara kroppen och blivit något helt annat än den var för bara 20 år sedan!

Eller är det så att folk är gnälligare på andra platser. Jag kommer så väl ihåg vilket himla hallå det blev när skalven kom över Kungsan i Stockholm. Det var rena rama Orson Welles radiopjässyndromet som inträffade då.

Det här är listan över vad som sker på andra platser, dvs. INTE i Malmberget vid dylika skalv:

Danska nyhetsbyrån Ritzau rapporterar att huvudstadsområdet och Nordsjälland klockan 6.20 på morgonen drabbades av en omfattande skakning. Det varade i cirka fem sekunder och kändes i Köpenhamn, Snekkersten och Solröd. Flera byggnader i centrala Köpenhamn skakade. Är det någon i Malmberget som ens skulle lyfta på ögonbrynet åt något dylikt?

Öresundsbron är ett annat exempel. Den är byggd för att tåla betydligt kraftigare skalv än dagens. Ändå gjordes extrakontroller på bron under förmiddagen. Hur ofta kollas något däruppe i Malmberget? Där försvinner bara marken helt plötsligt under fötterna, men LKAB-folket lutar sig bekvämt tillbaka i sina kontorsstolar och låter meddela:  

"Blockning! Den VAR förväntad"!

Det "konstiga" är att LKAB aldrig i förväg går ut och meddelar allmänheten, att det kommer att ske en blockning här eller där och det är väl också därför man har kunnat iaktta färska fotspår i snön, på just de platser där hela underjorden öppnat sig! Alltså bara ett under att inte någon försvunnit rakt ner i underjorden.

På något sätt tar LKAB saker och ting som självklara, man utgår ifrån att ett stängsel, eller deras egen visshet, är den enda sanningen. De skiter mao högaktningsfullt när folk inte orkar mer! Hade det nu varit smålänningar så hade de klagat högljutt för länge sedan, att de "tyar inte mer", men folket däruppe är så vana att bära sina umbäranden, därför att alla är trots allt medvetna om att gruvan måste få fortsätta och det accepterar man. Det är inte förrän det FULLSTÄNDIGT gått över styr, som folk reagerar. Men inte ens då förstår LKAB-folket och regeringen, att här måste vi göra något åt saken.

De tänker inte:
 
"Under dylika förhållanden kan vi inte kräva att folk skall bo, vi måste flytta boendet till tryggare plats."

Istället är de beredda att ta upp kampen i miljödomstol och göra som strutsen. Därför vill man inte se något, finns det inte heller några problem! Jag ger mig den på att om man så hänger dem upp och ner, kommer de ALDRIG någonsin att vidgå att det är riktigt det som nu framförs av malmbergarna:
 
"Vi kan inte längre bo kvar, vi orkar inte längre, vi måste få ett drägligt boende".

Sedan kan jag inte låta bli att skriva in lite "överskottsinformation", eftersom Tord Adell, ansvarig för presskontakter hos Länsförsäkringar Skåne, lät meddela att vanliga villa- och fastighetsförsäkringar täcker skador på byggnader till följd av jordskalv, förutsatt att skalvet hade en styrka på minst 4,0. Om jag nu inte tänker fel, så måste det väl inbegripa varenda villa i hela Malmberget! Vad jag kan dra mig till minnes fanns ingen klausul i mina villaförsäkringar i Malmberget undantagna ifrån detta. Rätt vad det är kanske det är försäkringsbolagen som skall slåss mot jätten LKAB. Det kanske är de här som är de rätta parterna? Eller har LKAB drulleförsäkringar kanske?

Katten på råttan och råttan på repet. Äh, vi skit i det här! Det är någon-annans-bord!

Män åldras aldrig, tror de!

- den 16 december 2008, kl 09:48

förstora
Eller finns det verkligen den sorten också? Var håller de hus i så fall? Jag har aldrig stött på någon sådan man.

Har ni hört hur män låter när de beskriver den "gubbjäkel" eller den "kärringen", då stirrar man lite undrande och tänker: "VAD menar han, den där personen är väl i hans egen ålder"!?

Jag undrar nu: ÄR alla män likadana? Alla andra är gamla, men inte de själva. Är det därför det inte dräller runt en massa karlar i "klimakterierött", eller ljusa skuggor i hårbotten, ungefär som om håret lättat en bit upp i luften? De nöjer sig med "grå tinningarnas charm".... Därför att... de vet att åldrandet bara gett dem en patina?

Det kan väl inte vara så att män är smartare? NÄÄ, så fasen heller.... Är de mindre fåfäng? Nop! Men någon skillnad beror det på. Eller? Nu kom jag på något! ... Nää... det går ju inte!

När vi var på ett föredrag som åtföljdes av gemensamt fika, framkom av samtalet vid bordet, att de som satt där trodde att min sambo var 45 år!?!?

Min käre 61-årige sambo, sken upp som "sola i Karlstad", dvs. såg ut som en tupp som såg sig omkring i hönsgården och så hängde han på sig ett skadeglatt flin, när han kikade på mig, som satt tvärsöver bordet och höll på att få kaffet i vrångstrupen vid denna kommentar om de 45-åren.

När sällskapet hade rest sig och min sambo åter slog på det triumferande flinet åt mig, förstod jag genast vad saken gällde. Han behövde inget säga, jag förstod vad saken gällde, de 45 åren! Min kommentar blev bara:

- Skulle jag vara i deras kläder skulle jag gå och skaffa mig flaskbottnar till glasögon, eller uppmonterade förstoringsglas, de kan inte ens ha ledsyn, eller trodde de att du var ute med morsan din?

Han bara flina tillbaka. Snacka om att vara inbilskt, manligt, fåfäng!

måndag 15 december 2008

JK, Thomas Quick och rättssäkerheten.

- den 15 december 2008, kl 15:00

förstora
(Bloggen innhåller 2 549 ord, avstå hellre läsandet om intresse saknas!)

Jag har nog liksom större delen av svenska befolkningen ännu inte stängt munnen, efter gårkvällens TV-program om Thomas Quick. Den person som idag förvånar mig mest, är nog trots allt vår JK, Göran Lambertz, därför att han skadar inte bara rättsväsendet, utan även tilltron till JK som ämbete. Det här handlar faktiskt om brottsoffer, deras närmaste, om dömda personer. Deras rättssäkerhet är allvarligt skadad.

Åklagaren Christer van der Kwasts arbetsmetoder har jag redan ställt mig högst tvivlande till i Quicks s.k. mordutredningar. Jag har nog aldrig tidigare ens hört talas om att kända, erfarna brottsutredare fallit ifrån pga. tvivelaktiga arbetsmetoder. Bara det är nog helt unikt inom svenskt rättsväsende.

När jag nu genom TV-programmet fått klart för mig, att åklagaren strukit SKL från utredningen, sedan han inte fått det utlåtande HAN önskat sig ifrån SKL och att han styrt polisutredningar, bara det måste sannerligen vara föremål för en självklar utredning och granskning med det snaraste! Oavsett vad som kommer att komma fram, eller visa sig vara sant, eller inte sant, är det självklart med en utredning av samtliga mål och hela handläggningen, liksom psykiatrins medverkan! Det här liknar ett sällan skådat MÖRKER inom svensk rättshistoria!

Men det lämnar jag nu därhän och återgår till JK, som skall vara "statens advokat". Nu sitter jag ÅTER här och undrar, VEM är det Lambertz och hans ämbete JK egentligen arbetar åt? Jag har själv, personligen, haft det "tvivelaktiga nöjet", att i Appojaureutredningen och samtida händelser av betydande karaktär, för mitt fortsatta liv, sprungit på pumpen hos JK.

Må så vara, men när jag ser hans agerande i övrigt, måste jag åter ställa mig frågan: VEM är det ämbetet JK arbetar för? Därför att Lambertz till Svenska Dagbladets reporter uttalat:

"Utredningen visar att Thomas Quick har lurat åklagare och polis, att det är han som begått morden. De har i sin tur anpassat mordutredningarna i tron, att det är han som är mördaren" (SvD 21/11).

JK Göran Lambertz är svårbegriplig, han talar om på DN:s debattsida, att han ändrat sig i ett fall: "Jag tror inte längre att Quick är oskyldig till mordet på Johan Asplund" (3/12). Alltså antagligen (den slutsats som jag kommit fram till) den dom, som han tidigare uttalat så här om: "jag tycker att EN av domarna är mindre bra, men jag säger inte vilken" och det uttalandet ger han, den dagen då det framkommer i pressen, att Thomas Quick erkänt att han inte gjort sig skyldig till alla de 8 mord han dömts för och som ingått i de mordutredningar, som Christer van der Kwast är involverad i.

Eller är det så att Lambertz helgarderat sig och för det fall att en av domarna inte håller, tänker ange att det var DEN han menade? Ang. de 8 morden undrar jag fortfarande varför de inte klubbat igenom de över 30 stycken mord som Quick erkänt!? Är det någon som har förstått varför man inte gjort det, om han nu är en sådan vansinnig seriemördare, som världen ALDRIG någonsin lyckats stöta på tidigare, dvs. han har lyckas med konststycket att "pinka in" alla kategorier av profiler!?

Vad säger Lambertz om det undrar jag, samtidigt som jag hunnit stanna upp åtskilliga gånger i tillvaron, med Lambertz ord ringande i mina öron: "men jag säger inte vilken", därför att jag när jag läste dem, fann jag de orden fruktansvärt stötande och något som överhuvudtaget inte hörde hemma i mordrättegångar och sålunda inte borde ha kommit ur en JK:s mun! Lambertz ord lät ungefär som om han ingick i någon form av leken "fågel, fisk eller mittemellan". Sedan halkar det fram tillslut att det är just Johan Asplundmålet, som han anser som den svaga länken. Men nu har han ändrat sig EN GÅNG TILL! VAD sysslar karl med? Har han åter blivit så maktberusad där han glider runt i korridorerna, att han igen struntar fullkomligt i vilka människor han plattar till med en "klackspark" och som om det vore väldens naturligaste sak, att helt oseriöst vispa runt på ytan och bilda sig en uppfattning om saker och ting. Inte minst tycker sig äga rätten att göra det i egenskap av statens advokat!

JAG måste bara vara dum i huvudet, eller så är det något fel på skrivningen av vad ämbetet är till för, eller Lambertz tolkning av vad hans arbetsuppgifter är!

Som om det inte vore nog. Än värre visar det sig att det skall bli, därför att ALLA andra domar anser Lambertz är välgrundade OCH välskrivna! Jag ser ut som ett livs levande frågetecken, när det framkommer i gårkvällens TV-program, att den av Thomas Quick utpekade medgärningsmannen i Appojauremorden, återkommit dvs. varit namngiven inte mindre än 17 gånger i Gällivare tingsrätts dom. Jag tror nog att JK, skall sakta in farten i maktens korridor, slå sig ner på sin stol och fundera på hur det står till inom svensk rättsväsende, om en lagman, dvs. tingsrättens högste jurist och tillika chef, får namnge en person så många gånger i en dom, utan att tillfredsställande utredning finns i akten, eller att denne påstådda medgärningsman inte åtalas samtidigt som Tomas Quick för morden i Appojaure!?!?

Den domen som lagmannen skrivit MÅSTE bara vara under all kritik! Dessutom, man får inte ägna sig åt förtal, även om det skulle vara sant det som man hävdar, men i det här fallet verkar det inte ens vara sant, det som lagmannen lägger denne person till last. Det är straffbart att ägna sig åt förtal. Men nu undrar jag, är en lagman friskriven från den lagen? Är det här inte en dom fylld av mycket allvarligt förtal? Förtal SKRIVEN av en lagman! Den domen kan omöjligen vara välskriven? Det är väl ingen deckarnovelltävling det här, utan en dubbelmordrättegång som det hela handlat om, eller är det så att JK, Göran Lambertz går omkring och tror att lagmannen deltagit i en deckarnovelltävling med sin dom? Jag ser därför med intresse fram emot vad som kommer att hända med mitt blogginlägg och vad jag här låter undslippa!

När sedan bilderna från rekonstruktionen av Appojauremorden och förhören läggs fram inför TV-tittarna, är det nästintill att jag får andstopp. Jag börjar då också förstå journalisten tillika klasskamraten från läroverkstiden, journalisten Dan Larssons ordsvada och upprördhet. Den ordsvada och händelseförlopp som fullkomligt väller ur Dan, när han försöker sammanfatta och förmedla till mig, vad han åsett under alla de rättegångar, som han följt minutiöst från början till slut.

Jag får dessa uppgifter av Dan via telefonen, eftersom jag själv redan sensommaren -91 abrupt tvingats bryta upp pga. mina allvarliga skador, som jag åsamkats vid tingsrätten och som det visar sig att de kräver neurologspecialistläkarvård. Något som jag själv har att lotsa mig igenom, dvs. HELT prisgiven till mig själv, eftersom jag åter är satt under repressalier pga. att jag fortfarande inte varit lagmannen "privat tillmötesgående". Jag kan sålunda varken lita på min chef, eller polishuset dvs. en dubbelmordsutredning, som tycks läcka som ett såll!

Jag vet alltså inte vem som är min fiende, eller vem jag överhuvudtaget kan lita på, eller vad som är vad i allt som sker under de här åren! Det är allvarlig underlåtenhet som min chef ägnar sig åt under många år, som inte blir mindre av hans klandervärdiga uppträdande och i synnerhet då han faktiskt är min chef, som arbetstagare är jag prisgiven åt hans godtycke! Hans klandervärdiga uppträdande, som han i mitt fall ägnat sig åt redan vid hans insparkningsfest vid tingsrätten och som därför blir ytterst allvarlig med tanke på vad som händer mig under de här sista åren på tingsrätten! Dan ringer mig alltså när han kommer ut med boken "Mytomanen Tomas Qvick", dvs. när Dan vill informera mig om att jag finns med och namngiven i den boken.

Visserligen har jag redan 1988 kunnat läsa om mig själv i pressen, som röjt presumtivt vittne (som faller sig av min tjänst vid tingsrätten) och MÅNGA märkliga saker har efter det inträffat i mitt privatliv! Men igår föll alla lösa tåtar på plats, där jag satt framför TV:n och bitvis knappt kunde ta in vad jag åsåg! Det som sker inför mina TV-gluttande ögon skrämmer rent ut sagt skiten ur mig att det är så illa ställt med rättssäkerheten, det har jag sedan väldigt många år förstått, men riktigt HUR illa det varit, har jag nog dessvärre inte kunnat inse fullt ut, förrän igår!

Så blir min natt åter totalt befriad ifrån sömn, som så många gånger förr, sedan jag stod öga mot öga med den nye tillträdde lagmannen efter att lagmannen Fredrik Rekke tyvärr lämnat tingsrätten för en tjänst i Växjö. Mina år med den nye lagmannen har varit ett duktigt parerande från hans vidriga lustar och parerande av hans repressalier, när jag inte gått hans högst privata önskemål till mötes! Det här är en man av Dr Jekyll och Mr Hyde personlighet, en man som t.ex. aldrig någonsin borde ha varit chef för en personalstyrka! Han var för mitt vidkommande en fullständig katastrof och har hunnit bringa mycket olycka i sina förehavanden av högst olämplig och privat natur i egenskap av min CHEF!

Men t.o.m. detta tyckte uppenbarligen JK var högst tillfredsställande, trots att JK haft en fullödig lagstiftning, att tillgå vid sin bedömning. Den är inte speciellt förvånande, med tanke på JK:s synsätt på våldtäktsoffer! Men inte har JK:s bedömning blivit mer lättbegriplig, med hänsyn till att det funnits högst allvarliga inslag och underlåtenheter i samband med det som hände mig på min arbetsplats och som leder till att jag blir handikappad! Det står trots allt jag skrivit till JK personligen inte klart, att här har han att ta hänsyn till att det är en lagman med uppenbara problem, att vara det som hans yrkesroll faktiskt även kräver av honom som privatperson. Dvs. borde innehaft både etik och moral!

Men för att återgå till Thomas Quickrättegångar: Jag dröjer mig kvar vid Appojaurerättegången, eftersom de filmsnuttarna är så påtagliga. Jag kan till viss del förstå nämndemännens sits, eftersom de inte läser brottsutredningen som bifogas stämningsansökan, det är nog faktiskt en stor blotta i hela rättegångsförfarandet, jag har alltid tyckt det och jag kommer aldrig att någonsin tycka något annat!

Men läst HELA brottsutredningen, DET borde däremot lagmannen gjort! Det är dessutom hans skyldighet, att göra det, oavsett om den är femtio gånger bibelns tjocklek! Hur kommer det sig att han med sin yrkeskunskap inte sett det, som torde vara uppenbart för vilken ung människa som helst UTAN rättegångserfarenhet!?

Sedan nästa frågeställning: vad gjorde lagmannen, när de här uppenbara filmsnuttarna gick av stapeln i rättssalen? Satt han och skrev sin sedvanliga V 75 rad? - Samtidigt som jag inte kan låta bli att undra, vad gjorde nämndemännen när dessa rekonstruktionsfilmer visades inför rätten, satt de och ritade streckgubbar, eller skrev inköpslistor, eller hade några av dem somnat till i vanlig ordning? Eller tordes de inte ifrågasätta auktoriteten som uppenbarligen funnits i rättssalen vid Tomas Quickrättegången? Ville de inte verka vara dumma om de ifrågasatt något? VAD var det som egentligen hände?

Min bild av lagmannen, är som jag redan skrivit nu och även i en tidigare blogg, HÖGST komplicerad pga. det jag varit utsatt av honom och hans märkliga underlåtenheter, som faktiskt inte bara äventyrat min säkerhet, utan även justitieministerns säkerhet! Men jag undrar är min bedömning verkligen fel? Har inte detta bara blivit det sista beviset för, att här har en person haft en befattning, som han egentligen aldrig kunnat axla. VEM bär ansvar över dylika saker kan få ske? Är det, det där berömda "någon-annans-bord" igen, som ingen ens vet vart det bordet står, eller vem som sitter bakom det bordet? I vart fall tycks det bordet iaf inte stå hos JK, Göran Lambertz, dvs. statens advokat!

VEM eller vilka som är den felande länken i hela den här rättsskandalen om Thomas Quick, det bryr jag mig inte i, det är i det stora hela egentligen oväsentligt vad de bär för namn. Men det ÄR något allvarligt galet om man i egenskap av delaktig i rättskipningen, oavsett i vilket led, eller i vilken form man än har varit medverkande i, kan undslippa sitt tjänstemannaansvar i dess helhet? Det är det blir allvarligt! Det har redan igår av det första avsnittet framkommit så mycket allvarliga händelsekedjor, som inte borde ha varit där och vid blotta misstanken om att det faktiskt inte har gått rätt till borde få de ansvariga att SKYNDSAMT utreda och granska varenda detalj, som framkommit och vem som varit delaktig i vad.

Det är högst otillfredsställande och fullständigt olämpligt, att ha en fullständigt neddrogad person, dvs. "hög som ett hus" av narkotikaklassade preparat, på vallning och att bedriva terapeutisk verksamhet, som man bedriver en brottsutredning parallellt med! De här tre sakerna passar INTE ihop, därför att det är högst osannolikt, att Tomas Quick inte påverkats av drogerna i det han sagt och gjort vid vallningarna och rekonstruktionerna! Det vet varenda levande själ som arbetat med just drogberoende personer! De är lögnen personifierad när de är drogpåverkade, eller i behov av mer droger!

Jag kan därför inte låta bli att undra: har vi i själva verket sett en hel hop wannabee i samband med Thomas Quickutredningarna och rättegångarna?

Även om man är mytoman, eller psykiskt sjuk, eller drogberoende har man rätt att få sin skuld, eller icke skuld fastslagen på ett rättssäkert sätt! Det skall vara "ställt utom allt rimligt tvivel", exakt så lyder kriteriet och det finns ingen rättssal i hela detta land, som någonsin borde ha tummat på det! Sedan kommer jag osökt in på nästa elände! Det är fullständigt olämpligt med denna skrivning, om att det skall vara "ställt utom allt rimligt tvivel" innan man fälls, att ha en blundande advokat vid sin sida, så damen i Advokatsamfundet i Agenda efter inslaget om Tomas Quick, får nog återvända till sina medlemmar och fundera på OM det verkligen är ett rättssäkert samhälle deras medlemmar bidrar till! Har man inte blandat ihop sin egen roll med den man försvarar?

Lagstiftarna å sin sida får nog också återvända till sin kammare och fundera på om det i så fall verkligen är något som skall betalas av staten, dvs. något som skall betalas av oss skattebetalare. Den totala kostnaden i brottmål stannar på staten dvs. även advokatkostnader! Jag kan inte låta bli att undra, hur många är villiga att satsa skattepengar på något så otillfredsställande?

Det är verkligen med tungt hjärta jag inser, att det är fullt möjligt, att de verkliga gärningsmännen gått fria pga. allt detta som utspelat sig. Det är nog tyvärr inte bara möjligt, utan högst troligt att det är så det kan förhålla sig. Jag kan inte låta bli att undra, hur många fler har fått sätta livet till pga. detta? Sist men inte minst VAD har t.ex. Johan Asplunds föräldrar igen fått genomgå, de har dessutom fortfarande inte fått tillbaka kvarlevorna efter sin lille pojke! De är inte ensamma om den saken! VAD är det nu med handen på hjärtat, som är orsaken till det? Är det verkligen ett dylikt samhälle vi vill ha?

Vill man överhuvudtaget återställa tilltron till rättssystemet, måste man omedelbart och på allvar ta tag i denna stinkande soppa! Men det gäller nog också att minnas att för att det finns några ruttna ägg i en korg, betyder det inte att hela korgen är fylld av just ruttna ägg!

söndag 14 december 2008

Män sover framför TV:n.

- den 14 december 2008, kl 10:48

förstora
Det är min erfarenhet. Jag har några egna exemplar att botanisera runt bland. Men sanning att säga har jag börjat greppa mekanismen varför de gör det. De är som småbarn, som när de slappnar av också bara tvärsomnar. På något sätt har män barnasinnet kvar i högre grad än kvinnor.

Sedan är det, det där andra märkliga fenomenet. Den där eviga kampen om att ha tillförskansat sig "makten" som de krampaktigt håller i handen och flippar runt bland TV programmen med. Möjligen tappar de greppet så småningom när de somnat och man kan höra när fjärrkontrollen dunkar i golvet. I värsta fall hör man även hur batterierna rullar runt på vardagsrumsgolvet och ibland även braket, som talar om att det också ligger plastdelar på golvet. I bästa fall går det att pussla ihop fjärrkontrollen igen.

Allt det där brukar normalt följas av att jag hör stånket, när det hängs över soffkanten och förnekas, att det välbekanta ljudet var fjärrkontrollen som kraschlandade. Sovs det bara vidare dvs. om stånket och stönandet i upp och nerläget uteblir. Det är då jag uppbådar min ljuva stämma:

- Har du somnat framför TV: n igen! Gå och lägg dig i sängen! Är du Kalle 5 år kanske, som tror att det är farligt att sova i sängen? Monster under sängen kanske"?

De två sista månaderna har jag varit fullständigt körd i botten. Jag vet inte varför. Men det är som om mörkret sugit musten ur mig fullständigt. Ögonen har hängt likt sladdlampor längst ner i byxfickorna, praktiskt taget dygnet runt. Allt har dragit sig runt som en seg smet. Någon form av märkligt zombitillstånd har livet förflutit i.

Det har fått till följd att jag titt och tätt har somnat framför TV: n. Dvs. så fort jag har lagt mig ner i soffhörnan för att koppla av en stund, innan jag varit på väg in i sovrummet via badrummet. Somna framför TV: n har gått på två röda. Det har bara hänt utan att jag ens hunnit begripa hur det egentligen gått till. Kraftigt filmavbrott helt enkelt.

Sedan har jag vaknat till ett helt annat program på TV: n och funderat på om Lindéns kranar inte kan köra med nattservice, ifrån soffhörn in till sovrum. Det har helt enkelt känts som en total omöjlighet, att för egen maskin göra den lilla förflyttningen. Lika illa har det varit om morgonen, då det känts som om jag varit hellimmad fast i sängbotten och kroppen vägt åtminstone 5 ton!

Dvs. det har känts som om det varit stört omöjlig att rubba mig ur sängen. Det är inte utan att jag funderat på om man trots allt inte kan göra som björnen, gå i idé. Känns som en bra idé faktiskt.

lördag 13 december 2008

Byarna/ nedläggningar/indragningar.

- den 13 december 2008, kl 02:01

förstora
För mig är det en livs levande gåta, att ni inte bildar kooperativ ute i byarna och slår er samman. Det borde man göra ändå, eftersom den delen fortfarande tycks saknas under kommunens tak konstigt nog. Det måste till nya verksamheter även ute i byarna.

Jag har noterat att det finns som vanligt kränkta röster, som gjort sig hörda dvs. att den ena byn inte har brytt sig då den andra byn blivit drabbad. Men jag skulle önska att man kunde se förbi det som varit. Det finns hur många bra tåtar som helst att ta vara på. Det vet ni alla som har era egna tillställningar och verksamheter runt om i byarna. Det helt enkelt sjuder av verksamhet och initiativ och sist men inte minst DEN GODA VILJAN, dvs. när man verkligen vill något.

Även om varje by driver sina egna verksamheter, finns det säkerligen gemensamma forum där ni kan gå samman och göra gemensam sak, nya nischer att tillföra, dra nytta av varandra och ha ett samarbete. Allt är möjligt bara man ser möjligheterna, blir varse om möjligheterna!

Det är fortfarande samma saker som gäller ute i samhället: många ÄR starka! 

Medan oenighet splittrar och revirpinkande är bara revirpinkande, oavsett vem som ägnar sig åt det hela! Inventera ordentligt vad EU kan bidra till det som ni önskar skall finnas för att byarna åter skall bli levande. Stärk de sociala nätverken som fanns förr i tiden ute i byarna. Vi lever trots allt i ett föränderligt samhälle, där jag ser mycket goda saker springa fram.

Låt era skolor och barnomsorg även ingå i kooperativet. Friskolor etc. måste kommunen knuffa till pengar till, så är reglerna! Nu kommer visserligen ett nytt lagförslag, men den kommer inte ta udden ur ansvaret ändå. If you can´t beat them join them!

För övrig verksamhet finns det en mängd EU-stöd, faktiskt betydligt mer än man kan ana sig till. Därför se till att få tillbaka det ni förlorat. Det går att göra en landsbygd levande bara man ser möjligheterna och verkligen vill förändra. Det gäller mao att vända på varenda sten och se möjligheterna istället för att rikta blickarna till det som inte fungerar. Dvs. rikta blickarna utåt ifrån sånt som idag inte fungerar. Sök nya vägar, många vägar.

Dessutom är det så att det finns hur många kooperativ ute i landet som helst, som får saker och ting att fungera. Man sköter gemensamt lanthandel och nya verksamheter utvecklas, inte sällan blir det någon form av turistnäring, som också finns involverade i och som leder tåtarna utåt i världen. Ni har duktiga människor i mediaföretag på orten redan och otroliga människor som är enorma tillgångar i varje by! Internet är en oanad resurs att nå ut med, om man inte har avsättning i närregionen för det man producerar eller pysslar med.

Man tar helt enkelt vara på vad var och en är bra på. Det den ena inte kan, kan den andra och man kan faktiskt lära sig nästan vad som helst. Det är bara man själv som sätter gränserna. Det finns t.o.m. de som går samman och planerar sin egen ålderdom hur den skall se ut. De bildar kollektiv de som vill leva och bo tillsammans på ålderns höst, när de själva inte kommer att orka med. De väljer helt enkelt hur de själva vill ha sin ålderdom och vilka tjänster som skall köpas in, bidras med. Som medborgare har vi pengar som faktiskt följer med oss, även om de flesta inte tänker på det. Det är en helt ny tidsanda som ger möjligheter på ett helt annat sätt än som var förut.

Jag har lärt mig av det svåra i livet, det som inte fungerar, en dysfunktionell miljö, dysfunktionella människor, det bör man med det allra snaraste lämna därhän. Inte lägga någon energi på. Man skall faktiskt vara oerhört glad och tacksam över att slippa det! Därför att det finns inget som skadar så mycket som just destruktiva saker och alla former av hjärnstress. Det kan inget gott tillföra i tillvaron. Tillvaron är full av möjligheter, det gäller bara att lyfta blicken och se utåt, vända på varenda sten, innan man säger att något som man verkligen vill, inte går att genomföra.

Jag har lärt mig att det verkligen är saker som inte är genomförbara. Det kanske inte blir alldeles som man tänkt sig från början, men inte sällan blir det mycket bättre än vad man någonsin tordes ens i sin vildaste fantasi föreställa sig eller hoppas på. Ibland måste man våga slänga sig i vattnet och ha tilltron över att man kommer att kunna lära sig simma under tiden!

I torsdags när jag satt i bilen hörde jag ett helt underbart radioprogram, som Sigrid Flensburg på Radio Norrbotten hade gjort. Det var på P 1 vid 14-15-tiden och handlade om ett gäng damer som bildat en orkester, Silver Hair Blues Ladies. De här underbara själarna bor i Kalix.

Inte en enda av dem hade någonsin spelat ett instrument, eller sjungit en ton i det offentliga rummet, eller inte ens haft en tanke på att skriva melodier. Det hela var bara helt underbart och ett direkt riktat budskap till JANTE-lagens anhängare: släng er i väggen! Vill man så kan man! Lyssna och lär: Går att lyssna på reprisen måndag 18 45 i P1. Vill du lyssna idag så gå in på sr.se och klicka dej fram till program a-ö och sen K1/K2 ( kulturradion) där ska det går att lyssna direkt på datorn. Du måste först lyssna/ komma förbi 30 minuter K1. Sen kommer bluesdamerna i K2. Ett tredje alternativ är att lyssna via poddradio så finns programmet där också. Finns också på hemsidan.

fredag 12 december 2008

När jag betraktar JANTE-lagens anhängare

- den 12 december 2008, kl 14:00

förstora
ser det ut så här.... till en början.

Jag ser en massa som är svår att begripa vart den börjar.

Vart tar den egentligen slut?

VAD är meningen, undrar jag inte sällan.

Men tack och lov,

- den 12 december 2008, kl 13:57

förstora

kan jag själv påverka min tillvaro, dit JANTARNA inte når och då är det en HELT annan utsikt som når mig.

Som tur är kan man lyfta sig själv och ha en HELT annan usikt i tillvaron.

Jag gillar "vuxendagis" på Chalmers!

- den 12 december 2008, kl 11:36

förstora
Varje torsdag går jag på "vuxendagis" om dagsformen är ok och det är hål i min almanacka. Det är olika föreläsningar varje gång, som hålls under Chalmers tak, dvs. på Café-å-lär. Där finns också en hel permanent utställning, som är rena julafton för dylika barn som mig. Dimper ni ner i Göteborg någon torsdag så ha detta i åtanke, det är spårvagnshållplats Kapellplatsen och adressen är Vera Sandbergs allé 8. Tiden är 15.00-17.00. Det är alltid gratis entré och gratis fika och fikat går sannerligen inte av för hackor! Alla (minimiålder är dock 18 år) är välkomna: allmänhet, forskare, lärare, studenter. Så här kan programmen t.ex. se ut:

Veckans populärvetenskaplige talare:

Docent Bo Galle, Institutionen för radio- och rymdvetenskap: "Mätning av gasemissioner från vulkaner". 

Veckans experiment: Lögndetektor.

Veckans bok: "Universums gåtor" (Illustrerad Vetenskaps Bibliotek, 2008).
-----------------

Veckans populärvetenskaplige talare:

Qiu-Hong Hu, Fysik, Göteborgs universitet: "Om elektronens natur"

Veckans experiment: Kattöga (kula av chrysoberyl).

Veckans bok: "Mytologi", red. Arthur Cotterell (2005)
----------------
Veckans populärvetenskaplig talare: Thomas Weibull, Matematik, Chalmers: "Om matematiska knutar"

Veckans experiment: Elektrostatisk levitation.

Veckans bok: "Making Modern Science" av P.J. Bowler och I.T. Morus.
-----------

Igår var sista föredraget för året, nu är det juluppehåll och jag hänger läpp.

Dagens föredrag som var det översta, dvs. docent Bo Galle, kunde knappast ha legat bättre i tiden, med tanke på att man förra veckan konstaterat att strålningen från rymden, liksom vulkanerna, är en starkt bidragande orsak till klimatförändringen på jorden. Men självklart är vår egen miljöpåverkan inte av ringa omfattning, det påskyndar hela förloppet.

Det här med det som vulkanerna spyr ut är inte att ringakta. Ta t.ex. den vulkan som finns i Kongo, som varje dygn spyr ut 10 000 ton koldioxid, i normalfallet. När den tuffar på lite extra kan det vara fråga om betydligt större mängder, 10 ggr så stora mängder är inte alls ovanliga. Etna spyr t.ex. ut 10 ggr mer koldioxid är Sverige bidrar med.

Något som inte pratades om igår, men som jag känner till från min övriga utbildningar som vuxen, det är att bara i Sverige har vi sex vulkaner, hur många tänker på det? I Tyskland finns en drös med vulkaner. Dylika vulkaner är vansinnigt farliga.

Precis så var det med Vesuvius, folk visste inte ens om att det var en vulkan. Det är bördigt och fint runt om dem och helt plötsligt så exploderar de bara. Pompeji är ett bra vittnesmål om detta.

Så vem vet, Edgar Cayce "den sovande profeten", kanske hade helt rätt: större delen av Skandinavien kommer att utplånas i ett stort vulkanutbrott. Mycket av vad han förutspått har redan hänt och en del saker håller onekligen på att hända, såväl landhöjningar som landsänkningar, dvs. land som kommer att försvinna under havsytan.

Eftersom detta nu är en blogg som hör hemma i järnmalmens förlo(v/r)ade land, kommer jag att tänka på, att just järnmalmen består av olika järnoxider. Genom att blanda malmen med koks i en masugn blir man av med syret. Två syreatomer förenar sig med en kolatom och bildar koldioxid. Kvar blir då råjärnet som förädlas till stål. DET blir mycket koldioxid som släpps ut.

PS. Det här är en bild av vad som förväntas bli kvar av Skandinavien och delar av Europa, det gäller sålunda att bli kraftigt simkunnig, eller flytta till högsta delen av Norge tydligen. DS.

torsdag 11 december 2008

Kompassen i näsan den verkar klicka ibland.

- den 11 december 2008, kl 11:43

förstora
Igår när jag hade gått runt i de vindlande gångar hit och dit på sjukhuset, kände jag inte i vilken riktning jag hade gått. Jag fick helt enkelt ta mig ut för att orientera mig vart jag befann mig.

När jag berättade det för en väninna, gapskrattade hon bara åt mig och sa att för egen del var hon glad, om hon ens visste vart hon hade parkerat bilen!

När jag framförde min teori om att kompassen i näsan måste ha börjat bli igenskrotad, skrattade hon ännu mer och trodde att jag skämtade. Hon hade aldrig hört talas om att vi har spår av järn i näsan, en outvecklad kompass, som finns i etmoidalisbenet (mellan ögonen) och som hjälper oss, att känna riktningen i förhållande till jordens magnetfält.

När jag slängde fram nästa undran, om det möjligen kunde vara all denna mobilstrålning, som kunde göra att den varit satt ur spel, eller om det berodde på att jordens magnetfält faktiskt har flyttat på sig rejält, stirrade hon på mig och slängde ner kaffekoppen så hårt, att bordsgrannarna nog funderade på vad som hade hänt. Åtminstone "gick det en ängel genom caféet?"

Jag försökte förklara att forskare funnit, att när man placerade en magnet på högra sidan om en försökspersons huvud, försköts riktningsangivelserna 90 grader åt höger. När magneten placerades på vänster sida blev felet 90 grader åt vänster, vilket slutgiltigt bevisar att människan i hög grad påverkas av magnetfält. Ingen vet hur impulserna från detta "sjätte" sinne tar emot och behandlas av hjärnan. Men mer än tjugotalet djurarter däribland delfin, tonfisk, lax, duva, salamander har visat sig ha liknande magnetiska mineraler i hjärnan som fungerar som navigationsmedel vid förflyttningar.

- Du läser och tänker för mycket, blev hennes diagnos. Jag undrade skrattande vad hon tyckte att jag skulle svara på det, vifta på öronen kanske som vår granne kan göra?

Ja, så hamnade vi osökt in i nästa diskussion. Det är en gammal kvarleva från förr. Jag kan inte vifta på öronen, men grannen kan det verkligen, det är inte småviftande utan rejäla vift! Ungefär som Dumbo.

Jag har kommit fram till att grannen viftar rejält på öronen, när det är något han är skärpt på. Dvs. när han vill hänga med ordentligt i samtalet, då börjar öronen vifta på honom. Anledningen till det att jag visste det, var bara därför att jag blev så fascinerad av öronviftningarna, att jag blev tvungen att läsa på hur det kom sig att en del kan vifta på öronen och andra inte.

Min väninna försökte sig på att vifta på öronen för att se om hon hade kvar sina gamla instinkter. Inte en krusning! Hon tog t.o.m. upp sin lilla fickspegel för att se att jag inte ljög! Jag framförde då min teori, att det nog sannolikt hänger ihop med män, eftersom de var "jägaren" förr. Jag sa också att jag hade funderat på om det rent av kunde vara så, att man har något naturfolk i ådrorna när man har kvar den här förmågan.

Min väninna sa att hon skulle gå runt på krogen och be karlarna vifta på öronen, då visste hon i alla fall om det tilltänkta föremålet var en riktig grottmänniska. Dvs. fullständigt onödigt att offra tid på!

Vem var det som påstådde att man kan dö nyfiken?

Inte var det jag i alla fall!

onsdag 10 december 2008

Alfred Nobels märkliga stiftelse.


- den 10 december 2008, kl 10:07

förstora
Idag är det Nobeldagen, dvs. Alfred Nobels dödsdag. De fem nobelprisen som Alfred Nobel i sitt testamente beslutade om skulle delas ut i fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur respektive fredsarbete. Allt skulle förvaltas i en stiftelse.

Jag sitter f.n. och skriver om just en stiftelse, dock en helt annan stiftelse, men i vissa bitar stora likheter. Stiftelse som form är det mest ogenomträngliga som finns inom svensk lagstiftning. Det är upp till stiftelsen själv att köra runt pengarna eller sköta verksamheten som de vill och långt ifrån allt vad insyn heter. Inte alltför sällan långt ifrån vad testatorn hade i åtanke. Den förvaltning som skall granska stiftelser är tämligen bakbundna i sina göranden, ingripanden eller kontroll.

Nobelstiftelsen är inget undantag. Eftersom jag gjort en rejäl research bland just stiftelser, har jag även haft anledning att kolla den gamle Alfreds testamente och de olika turerna som var vid upprättandet av stadgar osv.

Det är rätt besynnerligt, med tanke på Nobelstiftelsens "omfattande förmögenhet", att de är så fullständigt inriktade på stiftelsens förmögenhet, att de totalt glömt bort testatorn, dvs. Alfred Nobel själv!  

De vårdar helt enkelt inte hans minne, utan de förblir lika hänsynslösa och utnyttjande som Alfred Nobels älskarinna Sofie Hess var. En historia som Nobelstiftelsen vad jag förstått försökt att tysta ner, men den gode filmaren Vilgot Sjöman valde, att dra fram i ljuset och har skrivit två alldeles utmärkta böcker "Vem älskar Alfred Nobel"? och "Mitt hjärtebarn - De länge hemlighållna breven mellan Alfred Nobel och hans älskarinna Sofie Hess, med biografisk studie av Vilgot Sjöman".

Än mer häpen blev jag i somras, över Nobelstiftelsens ageranden gentemot testatorn, när jag träffade på en bekant, som lyckats samla på sig det mesta av Alfred Nobels originaltillhörigheter bl.a. den kaross som tillverkats i Ryssland och mycket, mycket annat. Dvs. HELT UNIKA SAKER och som sannerligen Nobelstiftelsen skyndsamt borde se till att överta ägandet till och vårda, till minne av Alfred Nobel.  

Den delen sköter Nobelstiftelsen mao mycket amatörmässigt, dvs. inte alls!

Nobelstiftelsen är till min stora häpnad fullständigt ointresserade av artefakterna och berättelsen, som ägaren till Alfred Nobels tillhörigheter helt förkrossat berättade för mig, fick min mun att inte stängas på ett bra tag. Men jag tänkte efteråt:

"nu är du väl bra infantil Gun, du vet väl hur det går till i revirpinkarnas förlovade land där maktberusningen överträffar allt vad sunt förnuft heter, så varför är du ens förvånad"!

Visserligen gjord Alfred Nobel processen kort när det gäller sig själv och det var en man, som livet inte hade skonat på något sätt. Han skrev i slutet på sitt testamente, citat:

Slutligen anordnar jag som varande min uttryckliga önskan och vilja att efter min död pulsådrorna uppskäras och att sedan detta skett och tydliga dödstecken af kompetenta läkare intygats, liket förbrännes i så kallad cremationsugn.


Paris den 27 november 1895


ALFRED BERNHARD NOBEL

-----------

Den mycket klurige Alfred Nobel skrev till sin älskarinna Sofie:

"Men i det stora hela hör Du ej till de olyckligaste fastän Du har ställt till allt Du bara kunde för att bli det."

Jag skulle vilja påstå att de orden, de skulle den gamle Alfred lika gärna ha kunnat rikta till Nobelstiftelsen.  

Jag, personligen, hoppas att Nobelstiftelsen får maten i vrångstrupen där de sitter och gottar i sig ikväll på Alfred Nobels bekostnad i Blå Hallen!