lördag 31 mars 2012

Äntligen!

GP-speedway körde igång idag, på ett så udda ställe som Nya Zeeland. På andra sidan jordklotet med allt vad det nu innebar.

Men vad himla sur jag blev.. Enligt tidningen skulle det hela direktsändas i TV 10. Icke sa nicke! Till en början var det stor förvirring här på morgonkvisten, då jag inte greppade om de låg i tid före, eller efter Svensk sommar-skit-tid.


Istället körde man det i TV 1 i ett en timmes sammandrag på förmiddagen.


Man kan undra om de här TV-bestämmarna har tappat hela huvudet i backen. Skulle det ha gällt vilken annan sport som helst och de körde en flera timmar lång tävling i ett en timmes sammandrag, skulle de bli lynchade.


I år tror jag att det är precis som förra året. Hela fältet är öppet, vem som kommer att vinna året GP. 

Men det är klart att förra årets segrare, ser ut att hänga fint till. Den sympatiske och rutinerade Greg Hancock. Han som för sina 41 år fyllda, räknas till gubbskara och borde ha gått sina bästa matcher. Men jag förstår inte mycket av det resonemanget. Han är en stark kandidat till guldmedaljen även i år. Det såg man på hans dagsform idag. Han har börjat ta för sig ute på plan, utan att för den skull vara ojust.

Roligt att se att den otursförföljde och många gånger feldömde Nicki Pedersen, tycks ha återfått lite av sina gamla takter.


Tomasz Gollob, är en skicklig och rutinerad åkare. Inte hut tal om det. Men så länge han inte har check på den mentala biten, är han inget säkert kort för att vinna GP. Minsta lilla det går honom emot, så visar han upp sina sämsta sidor, både på plan och utanför plan.


Det som var riktigt roligt idag var att Antonio Lindbäck tycks ha vuxit till sig. Jag gillar den killen, skön stil han har. Det ser inte längre ut, som om cykeln är ute med honom och åker. Fullständigt orädd och respektlös, gör honom till ett roligt vinnarkort att invänta.


Fredrik Lindgren. Tja, vad säger man. Han som sopade backen med alla här på Ullevi, utom i finalen där han blev tvåa, har haft lite hawaii-stil sedan dess. Glimmar till rejält ibland. Fingers cross, att han skall hämta tillbaka terrängen i år. Det är något som inte stämmer. Lite mental träning tror jag skulle göra susen, han tycks ha tappat lite av den där självklara tilltron, som han tidigare hade.


Men Andreas Jonsson... Jonsson, Jonsson. Du kommer att bli min hörnsoffas slutliga död, om du inte får ordning på grejorna snart. Förra året, GP-silver. Nu vill jag se dig på prispallen högst upp!


Jason Crump, verkar inte vara helt i form i år heller. Såg lite blek ut idag, gick förvånande nog inte ens till semifinal.


Den vilda ryssen Emil Sayfutdino har en farlig åkstil, man bara förväntar sig att det skall bli krascher kring och med honom. Men duktig är han, men måste få mer rutin. Hoppas att det inte blir en massa krascher i år också.


Chris Holder, som jag trott skulle vara ett riktigt starkt kort i år. Såg också lite väl blek ut idag. Få se vad säsongen har med för hans del.


Kenneth Bjerre, den stackaren, som såg ut som en lergubbe här på Ullevi, tycks ha fortsatt olyckan på sin sida. Cyklar som inte kommer iväg från start. Kan det egentligen bli värre än så. Liten vass och körduglig. Få se om han glimmar till rejält i år.


Jaroslaw Hampel, är som han är. Duktig när han är duktig, men rätt ojämn. Precis som många av förarna i GP-speedway.


Det året som Tony Rickardsson höll på vela sig, om han skulle stiga av eller inte mitt under GP-serien, då hade Hans Andersson varit en klar kandidat på GP-pallen. Men fick komma in alldeles för sent för att hinna göra något åt situationen. Riktigt synd! Sedan dess ser det rätt kört för hans del, till en pallplats. Han får inte riktigt till det.


Chris Harris, jag skall inte säga vems vildhavre vi liknar honom vid. Men det är ett internskämt i soffhörnet. Han är duktig men lite för ojämn för att vara ett säkert kort.


Peter Ljung, tja, vad säger man. Han står väl på tillväxt helt enkelt.


Men jag undrar var den polske norrmannen tog vägen: Rune Holta! Herre min salige, när han vann här på Ullevi, trodde jag att jag skulle pinka på mig av skratt. Det var nära nog att kriget mellan Norge och Sverige var ett fullbordat faktum. Rune Holta snuvade nämligen segern av Fredrik Lindgren, som dessförinnan hade tagit precis varenda heatseger. De dåliga förlorarna på läktaren tyckte att norskan, skulle sjunga den polska nationalsången och vifta med den polska flaggan istället. När hon stämde upp den norska nationalsången och viftade med den norska flaggan, hade de dåliga förlorarna fått nog. Spetsfyndigheterna bollades som kanonkulor på läktaren.

Om jag inte får se hela nästa GP-tävling på TV den 28 april från Lezsno, kommer jag personligen att åka upp till TV-huset och....

LKAB/Malmberget/ägaren staten - Parkinsons lag och Peters princip i praktiken

- den 31 mars 2012, kl 12:52

På ett ljudspår från Närradions hemsida den 29 mars 2012 kan man få sig ett och annat till livs:

LKAB informerar om raset i Fabian

LKAB info om Fabian hålrummet 20120329.mp3

LKAB:s Kjell Harnesk inleder det hela med:

- Vi tänker inte prata om inlösen av hus, eller om vid vilka vibrationsnivåer era hus spricker.

LKAB:s Kjell Harnesk berättar, att Fabianmalmen sträcker sig ner under Elevhemsområdet och t.o.m. förbi Elevhemsområdet. Det säger han trots, att bolaget många gånger intygat i media, att de inte bedriver någon gruvbrytning där folk bor.

Det är ungefär som "Gropen", som delat hela Malmberget mitt itu. Som en slutledning av det påståendet, måste förstås att bl.a. ”Gropen” i princip måste ha uppstått från den ena dagen till den andra. Men det säger Kjell Harnesk inte, det är jag själv som gör den reflektionen. Häromsistens så var det LKAB:s gamle gruvmätare, Olle Karlsson, som intygade i ett reportage i NSD, att en halvmeters spricka helt plötsligt en morgon fanns på Kaptensvägen. På den tiden var Kaptensvägen livsnerven och huvudstreet:an i Malmberget, tänker jag själv.

Allt det här får i alla fall mig att undra: vad är sant och vad är inte sant av påståendet brytning kontra bebyggelse. Hur man än vrider och vänder baken, så sitter den just bak, orubbligt. Det ÄR också en väldig röra ut i etern via Närradion och till de församlade. Det är inte lätt att förstå vad man menar har varit dagbrott och vad som inte varit dagbrott. När marken ger vika och när marken inte ger vika. Det finns inga givna kriterier, när det ena eller det andra inträffar och det hela blir av den högre ekvationen, som jag inte är människa att förstå. Men vet: det gör LKAB… fastän det blir så uppenbart, att de inte vet...

Säga vad man vill, men killarna vid LKAB i Malmberget, de är av rejält virke med något mellan öronen. Det framstår som helt solklart, när Kjell Harnesk helt plötsligt, av allt att döma, bedömer den oberoende utomstående experten Graham Swan, som "Domedagsprofet".

I Graham Swans utlåtande, som haft olika scenario som fullt möjliga, har bl.a. inte uteslutits en "blow out", dvs. en "utblåsning" av gruvan.

Det lär nog kunna bli ett nytt korsdrag till kring den forna statssekreteraren, som numera är ansvarig kommunikationsdirektör vid LKAB. Man kan inte låta bli att undra vad ägaren, staten och de hierarkiska i den ca 3200 utsvällda stora styrkan på regeringsnivå (från Tage Erlanders tid, när de blev 2. Tage Erlander hade oförskämdheten och "höjden av slöseri" att anställa en (1) medhjälpare: Olof Palme), kommer att tycka om nyheten: att LKAB har gått ut i information till närvarande och via Närradion klassat den typen, av till miljödomstol inhämtade utlåtandet om scenario, som ”domedagsprofetia”. Eller hur var det nu den gode Kjell Harnesk uttryckte det:

- Vi visste att… En del… en del domedagsprofeter har ju pratat om en utblåsning av gruvan. Ni har säkert läst om det. Det är helt omöjligt. I en sån här situation… Där vågar jag påstå att vi hade kontroll på…

Graham Swan blir kanske måhända mäkta förvånad, när det kommer till hans kännedom, att han tillhör skaran: "Domedagsprofeter"!

Som om det inte kunde vara nog. Det ÄR experten Graham Swan, som satt ”snöbollen i rullning”. Undra hur många det är bland världens expertis, som nu undrar över hans CV, efter den LKAB-salvan i Närradion och inför den församlade skaran människor, som kommit till LKAB:s information om Fabian blockningen. Å vad kommer de nu att tyckas i Miljödomstolen, om denne anlitade expert, när det här kommer till deras kännedom, att Graham Swan i själva verket är en "Domedagsprofet"! 

- Hade det nu inte varit för att jag känt till hur Graham Swan kommit in i bilden, hade jag nog också funderat. Istället tar jag bara lugnt emot budskapen, som skvalar ut genom Närradion.

Hur blir det då med det jag utlovade i gårdagens blogg: Det här med Parkinsons lag och Peters princip. Där man befordras till sin inkompetensnivå. Det vill säga, att man befordras därför att man är duktig på det man håller på med, men den nya skepnadens kostym passar väldigt illa och organisationen sväller över alla bredder, med väldigt många "chefens chefens chefens chef i all det oändliga... och kringarrangemang", där man tappat kontrollen och helhetsbilden.

Inte utan att jag undrar, hur ett framtida seminarium, som sannolikt kommer att äga rum någonstans ute i världen, med tanke på hur stort det här räknas som: Så stort så… ”nästan som att fara till månen”. Den ansvariga kommunikationsdirektören vid LKAB behöver i alla fall inte själv klura på hur man nu skall saluföra det hela. Det är redan fixat!

Minst 2,5 miljoner ton gråberg poängterar Kjell Harnesk har rasat ner och hålrummet sluttar in mot samhället, säger han också.

Mina tankar fladdrar runt och fastnar. Kör fast: I denna gigantiska schweizerost, som finns på väldigt många olika nivåer och djup... blir det nu svårt att greppa. För vad menar Kjell Harnesk nu, att 400 meter rasad sten egentligen är. Har det blivit till fast berg, som står där stadigt?...

Kjell Harnesk intygar, att det dammade rejält till en början, när blockningen av Fabian skedde... Sedan tar det hela en inte helt oväntad vändning:
Närvarande gruvarbetare får intyga, att de inte har känt något ovan jord, när Fabiantaket blockat upp. När andra som inte är gruvarbetare inte håller med, då kan Kjell Harnesk inte svara på något. Eftersom samtalen fortlöper så har det "låtit ordentligt", enligt Kjell Harnesk och från att det bara har "ångat", så har det åter dammat rejält.

Ett scenario, som "domedagsprofeten" Graham Swan också höll sig med, men egentligen svårt att utröna vad hans scenario egentligen betydde. Menade Graham Swan, att allt skulle ske med en gång, eller hade han reserverat sig för ett längre, utdraget och svårare förlopp, där en "blow out" i slutändan inte uteslöts? Helt plötsligt blir det lästa självklara, inte längre så självklart längre.

Men vad LKAB:s i Närradion medverkande expertis menat egentligen, det är också lite svårt att sammantaget förstå. Den nedtagna kameran gör att det hela blir outgrundligt, eller att förstå dem. Sammantaget med allt det andra som hinner avhandlas under utsändningen, om vad som skulle ske och som tidigare historik över gruvbrytningen egentligen skett. Det är också lite svårt att hänga med i svängarna med det nu inträffade och ljudkvalitén är här inte den bästa. Det slutar nog med att det verkar ha blivit något missförstånd mellan bolagets informationsavdelningen och ansvariga.

Kjell Harnesk talar vidare om gruvans utvidgning. Han intygar att LKAB inte skall röra kyrkogården. I det sammanhanget uppger han, att efter 25 års gravfrid så finns det möjligheter, att röra kyrkogården om det är av "riksintresse". Faktiskt ännu tidigare.

Min egen tanke om det hela blir, att det betyder att alla, som har gravrätter måste se till att dessa förnyas inom rätt tid, tills gruvbrytningen dragit förbi. Det är inte så att gravrätten inte kan förnyas, innan den går ut. En av världens sju underverk, med Babylons hängande trädgårdar, kommer i så fall, att få konkurrens med ett till underverk i form av ”Malmbergets hängande kyrkogård”.

När Kjell Harnesk talar om det 13 våningar höga Fokushuset, så talar han om att Fokushuset svajar när det blåser. Men några konsekvenser av gruvbrytningen för byggnader och mark framkommer fortfarande inte. LKAB mäter inte heller sidledes vibrationer. De mäter enbart vertikala vibrationer och så får de känsliga malmbergarna, som upplever skalv och sprängningar, en skopa av ”gnällsleven” i form av att det är olika ”känslighet”. Jag som läst en hel del rapporter förstår, att så himla känsliga är de nog trots allt inte, om man nu skall våga tro på LKAB:s egna, enbart, vertikala mätningar.

Man är gruvbolag och bergmekaniker, men vad som händer i hus, ledningar det vet de inte, det vill de inte tala om. Miljön är överhuvudtaget ingen fråga, att ens orda om. Med tanke på att LKAB har mål i miljödomstolen sedan år 2006 där motparten är drabbade husägare i Malmberget, är det väl kanske också något som LKAB bör föra fram i kommande seminarier med världens gruvfolk och experter: om hur duktiga LKAB och ägaren staten är att försätta drabbade människor i ett Moment 22 av dignitet. Det är här som man förstår vad ordet långbänk och domstolars tröghet i praktiken betyder.

Men de drabbade är inte ensamma om att hänga läpp i sitt Moment 22-tillstånd. Inför Närradions Aimo Liukku, reporter och programledare, berättar den stackars Thomas Savilahti, bergmekaniker vid LKAB:

- Det känns som en tomhet. Vad skall jag göra nu. Det är som en nostalgi. Vad skall jag göra nu för att mäta.

Genom mitt huvud far blixtsnabbt ordet: "Malmbergets teater". Men jag förstår lika snabbt som ordet farit genom mitt huvud, att det är ett alltför amatörmässigt forum. Dramaten är nog mer passande. Men Dramaten faller också platt. Det krävs en världsmetropol till det.

Så fortsätter intervjun och man tror nästan för ett ögonblick, att nu skall det nog drickas gravöl snart. Men då bedrar man sig. För i nästa andetag, säger Thomas Savilahti, att de har undrat hur stort det skall bli. Vi visste på ett ungefär, vad att det här skulle bli en händelse. Vi har informerat folk i Australien och Canada, att här har det hänt! Detta är unikt. Vi har räknat det som en världshändelse, nästan som att fara till månen. En ytterst stor stor händelse, jag tror inte att folk har vetat om det här.

Filmen som LKAB har spelat in, när Fabiantaket blockade upp, (dock inte resten av händelseförloppet, som de uppenbarligen inte hade räknat med) den är enligt Thomas Saviahti: en stor lärdom för andra gruvföretag. (med det menar han händelseförloppet i den filmsnutt som de filmat. Inte det som de inte filmat, eller känt till).

Släng sig i väggen, Dramaten och Graham Swan, Domedagsprofet! - Här kommer LKAB i Malmberget glidande in i världshistorien!

Men hur befolkningen haft det under tiden och hur deras fortsatta framtid ser ut, det bryr sig inte Parkinssons lag och Peters princip i praktiken sig om. Inte heller att det börjar finnas alltför många nedtecknade bevis om hur folket alltid kommer/kommit i andra hand, när statens eget bolaget skövlar friskt bland människorna och kränker de mänskliga rättigheterna på det allra djupaste plan. Det bekymrar inte det minsta lilla. Hur mycket det än beskrivs av hur det drabbade folket, fått klara sig bäst de kan och kunnat. Som t.ex. i gårdagens reportage i NSD:s papperstidning (30.3.2012) "Historien har upprepat sig i 125 år".

fredag 30 mars 2012

Lyssnade på ett föredrag om Parkinsons lag och Peters princip på Chalmers.

- den 30 mars 2012, kl 16:47

Peters princips huvudregel är att man befordras till sin inkompetensnivå. Fenomenet klassas som den laterala arabesken, eller sparken uppåt.
Jag tänkte slå an detta nutidsfenomen mer handgripligt, i ett par bloggar framöver. Idag börjar jag dock med en liten berättelse, som den 80-årige föredragshållaren Thord Erasmie, berättade för oss som satt där församlade på Chalmers:

Berättelsen om "Myran"

Det var en gång en Myra, som gick till jobbet tidigt varje morgon. Myran var flitig och gillade sitt jobb.

Ledaren, Lejonet, blev överraskad, när han fick se att Myran var effektiv utan arbetsledning. Han tänkte: om Myran är så effektiv utan arbetsledning, skulle Myran vara ännu effektivare med arbetsledning.

Lejonet anställde Kackerlackan, som hade ledarskapsutbildning och var känd för sina grundliga rapporter. Kackerlackans första uppdrag var att skapa ett arbetsschema. Han behövde även en sekreterare för att föra anteckningar... 

Och han anställde Spindeln för att hålla reda på arkivet och svara i telefonen.
Lejonet var exalterad av de rapporter, som Kackerlackan lämnade och bad honom, att göra diagram över produktionen och analysera utvecklingen. Dessa dokument kunde Lejonet visa sin chef.

Kackerlackan var tvungen att köpa en dator... Och anställa Flugan för att ansvara för IT-avdelningen.

Myran, som tidigare var en glad och produktiv arbetstagare, hatade sitt nya jobb. Han var tvungen att gå på olika kurser och beskriva sitt arbete i olika rapporter och registrera avvikelser...

Lejonet tyckte att det var hög tid att anställa en chef till enheten där Myran jobbade.

Chefsjobbet gavs till Bromsen, vars första insats var att köpa en fin matta och en ergonomisk arbetsstol till kontoret.

Den nya chefen Bromsen, behövde naturligtvis en dator och en personlig assistent för att kunna framställa en plan, att optimera arbetet och budgeten...

Enheten där Myran jobbade var inte längre en trevlig arbetsplats, alla var irriterade och oroliga för sin framtid...

Då föreslog Bromsen till Lejonet, att man borde göra en arbetsmiljökartläggning. Det framkom att Myrans enhet hade högre kostnader och produktiviteten hade minskat.

Då anställde Lejonet Ugglan, en välrenommerad konsult, som skulle göra en undersökning och lämna förslag till förändringar.

Ugglan granskade verksamheten i tre månader och fick fram en gigantisk rapport vars resultat visade att:

"Det finns för många anställda..."

Gissa vem Lejonet avskedade först?

Naturligtvis Myran, då rapporten visade, att han led av "brist på motivation och hade en negativ inställning".

onsdag 28 mars 2012

Undra om min hjärna har råkat ut för härdsmälta?

Hur i hela fridens dar´ kan jag ligga där och inte somna på stört.

Istället för att sömnen infinner sig, trots att jag är trött intill utmattning, somnar jag inte. 

Sommartid passar mig och kossorna väldigt illa. Vi idisslare har svårt att ställa om till denna dårskap, som heter sommartid. Hela tillvaron blir alltid fullständigt förryckt. Vad var det för genier, som tänkte ut det här med sommartid. Men framför allt till vilken nytta då?


Ligga där och dessutom ha en rätt enfaldig ordväxling, som säkert hänger där i minnet och dinglar från någon film. Det känns verkligen surt.

En film som jag säkert inte ens gillade, känns det som.

Fråga är bara vilken:

-Did you shoot anybody?

-A few cops...

-Any real people?

-No, just cops.


 

Men emfas har jag börjat förstå varför dagens "ungar" blir allt sämre i matte.

- den 28 mars 2012, kl 20:37

Den synliga matematiken har försvunnit ur vardagslivet och de förstår inte rent praktiskt hur räknesystemets förunderliga värld egentligen ser ut och fungerar.

Vi som hade lyckan att växa upp på 50-talet och något senare. Vi fick det här vardagsenkla, men alldeles helt nödvändiga, med oss helt gratis.

Vi hade 1-öringar, 2-öringar, 5-öringar, 10-öringar, 25-öringar, 50-öringar, 1 kronor, 2 kronor, femmor, tior, femtiolappar etc. att räkna med.

Det fanns kulramar i skolans värld och ibland även i hemmen. Man riktigt SÅG genom kulramens kulor hur orden hörde ihop med matematiken: TRE-tio= trettio, FYR-tio=fyrtio... Man bakade och mätte upp mängder. Det var det som den praktiska delen av skolans undervisning gav. Man insåg vad mängdlära var och hur priser också räknades ut efter olika mängder/måttenheter.

Därför kan jag känna, att det känns än mer tragiskt, att lek som är så mycket allvar och utvecklande för barn på något sätt gått förlorat.

När jag var liten lekte vi affär och tidigt fick vi lära oss hur mycket man skulle ha tillbaka i växel. Alla räknesätten fanns med ur en praktisk synvinkel och matematiken grundlades inombords i medvetandet.

För några år sedan satt jag som kundbollplank till Lindex. Bl.a. fanns ett moment där vi fick välja vilken rabatt vi helst ville ha. Då framkom det att 3/4 av oss som satt där, som kundbollplank, inte visste vad som blev mer på en rabattsats i jämförelse med en angiven summa pengar! Jag var djupt skakad efter den dagen. Nog vissste jag att det gått utför för befolkningen. Men att det på ett kundunderlag vara så miserabelt. Det var faktiskt en överraskning även för mig, som egentligen borde ha vetat bättre.

I den alltmer makt- och penningstrukturformen, som är dagens samhälle, har vi tappat förankringen som var så självklar förut. Inte är det väl undra på att TV-program kan rulla på år ut och år in, där skuldsatta personer visar sig sakna helt grundläggande kunskaper i den egna ekonomin. De kan inte ens räkna plus och minus.

Blev vi verkligen enbart smartare av den skol- och teknikprocessen, när vi förlorat helhetsbilderna i tillvaron...

tisdag 27 mars 2012

Vad har du för relation till din lugg?

Undrade "hushänget" till dottern, som var på väg ut genom ytterdörren. 

Sannolikt i sista ögonblicket för att hinna med det kommunala kommunikationsmedlet, av rörelsemönstret att döma.

- Vad jag har för relation till min lugg? 

Hon stannade upp en bråkdels sekund och fortsatte:

- Ja, till att börja med har jag funderat på att gå och klippa håret de sista tre månaderna.

"Hushängets" lilla glädjefulla hjärna tycker, att det är så roligt med nutidsfenomen i ordform. Inte bara ordform skulle det efter en liten stund visa sig. Att hennes lugg varit på tapeten åtskilliga gånger, det har nog inte passerat obemärkt ens för honom.

Helt plötsligt skall man ha en relation till allt möjligt. Man skall vara ett med någon tingest. Höra ihop, som "thick and thin".

"Den här soffan känns inte som om den är jag."

Tro väl jag det, vem ser ut som en soffa, oavsett snitt eller form. Möjligen kan jag tänka mig, att jag vid invinglandet i köket om morgnarna, har vissa likheter med en obäddad utdragssoffa.

Jag önskar dock, att det här nypåfundet hade funnits på den tiden jag av ekonomiska skäl var tvingad till att köra omkring i rena öknen till bilar. Då hade jag åtminstone spontant kunna slänga ur mig till min omgivning:

- Jag vet inte, men den här bilen känns inte som om den är jag.

Å andra sidan, kanske inte. De hade nog intygat unisont, att den skrothögen på 4 hjul och jag hade nog trots allt en hel del likheter med varandra.

Igår var det rätt kyligt på morgonen och jag undrade därför med skepsis i rösten, om dottern verkligen bara skulle försvinna iväg ut genom ytterdörren i den tunna kavajen och den invirade halsduken till trots. Vilket fick mig att resa på mig och ta mig in i min och dotterns gemensamma klädkammare, som på ny-fin-språk benämns med "walk in closet". Ett nypåfundsuttryck som sannolikt hade fått min pappa att tycka, att det nog hade låtit som om man varit på väg in på klosetten. Dvs. toaletten på nysvenska.

Jag lät handen bölja fram bland galgarna och stannade vid en lurvig sak i vitt. Dottern rynkade uppgivet på näsan och behöll kavajen på. Min hand fortsatte och jag hittade en kraglös skinnjacka, med något bättre tillskärningssnitt. Aha, tänkte jag, den hade jag nästan glömt bort att den hängde där.

Det finns något bra med en dotter, som vuxit upp. Så till den milda grad, att hon sedan länge klappar mig på huvudet där uppifrån, där hon nu befinner sig i höjd. Jag gillar att ha med henne på våra klädshoppingturer. Det är så himla praktiskt, därför att hon ställer villigt upp som provdocka och då kan jag se om plagget skall vinna gehör eller förkastas. Steget är ibland väldigt långt från klädgalge till hur en människokropp ser ut i klädskapelsen.

Hon drog lydigt på sig skinnkavajen och jag konstaterade med en djup suck, att den skulle det nog ta tid för mig att krympa in i.

Mao känns den jackan inte som om den riktigt är jag. Det fattas några måttenheter till dess!

Väl åter inne vid köksbordet, sedan dottern försvunnit ut genom ytterdörren, återgick jag till min kaffekopp och min halvätna macka. Tystnaden lägrade sig kring frukostbordet och jag såg hur dottern spurtade förbi ute på vägen, på väg mot det allmänna kommunikationsmedlet.

Plötsligt gav "hushänget" upp ett gapskratt. Det visade sig att han satt och läste en 60-årings gratulationsannons, som den övriga familjen hade satt in till födelsedagsbarnet ifråga.

- Det var värst vad hon var välbevarad för att vara 60 år, skockade han och slängde fram tidningsbilden framför mig.

Bilden föreställde en ung kvinna i ca 16 års åldern. Sannolikt var bilden på temat "Once Upon A Time", som alla sagor av dignitet börjar. 

Undra vad hon tänker, när hon ser bilden av sig själv i tidningen. Är det månntro:

- Det här fotografiet är inte jag.

Eller blir det, det mest förekommande hos oss människor, som sett tiden rusat förbi med oss själv:

- Det här fotografiet är verkligen på pricken JAG!

Snacka om sågning!

- den 27 mars 2012, kl 01:13

Ibland blir jag inte så lite imponerad av hur olika vi människor är kapabla att tänka.

Ta bara den här snubben, som sågade av sig foten, bara för att slippa arbeta. Snilleblixten måste dessutom ha trillat ner från den utmattade och förvirrade hjärncellen så där i sista ögonblicket, eftersom han sågade av sig foten, bara några timmar innan hans arbetsförmåga skulle utredas av arbetsförmedlingen.
Hur tänkte han egentligen, när han satt där och filosoferade.

- Få se nu. Skall jag kapa av mig huvudet. Huvudet är det ändå inte så mycket bevänt med. Lika med händerna. Äh... jag tar och kapar av mig foten, då ser jag i alla fall vad jag gör, när jag skall hysta in den i ugnen.

Säga vad man vill, men ett gediget jobb gjorde han i alla fall. Inte bara att han sågade av sig sin fot hemma i sin egen verkstad. Han slängde in foten i en ugn och ringde själv ambulans.

Hur snillrika tankar man hade på TT-Reuters-AFP, kan jag även lägga pannan i djupa veck över, eftersom man också skrev att foten inte gick att räddas...
Hur tänkte de då, att han skulle gå omkring med en transplanterad förkolnad fot?

söndag 25 mars 2012

Historisk abrovinch, om Gropen i Malmberget, har nu sett dagens ljus.

- den 25 mars 2012, kl 09:42
Det är så ivriga spadtag, att t.o.m. en gammal 1700-tals professor skottats fram och med lite välformulerad propaganda stöpts om och helt plötsligt har historien fått en helt ny utformning.

Man slänger sig med lite fakta i bildtexten. Citat: professor Jonas Meldercreutz, som var en eldsjäl för gruvbrytningen i Lappland och som, i sin roll där, titulerades Kapten, eller franska Capitaine.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=6803172
Om jag är förvånad?

Nej då, inte alls. Det går helt i fil med hela det tidigare händelseförloppet.
I reportaget har man även lyckats med konststycket, att skotta fram en gammal gruvmätare, Olle Karlsson, som intygar att en halvmeters spricka helt plötsligt en morgon fanns på den livligt trafikerade Kaptensvägen. På den tiden skall det väl i ärlighetens namn tilläggas, att Kaptensvägen var livsnerven och huvudstreetan i Malmberget. Ändå kör man på med abrovinchen i dess fulländning. Som ett litet oförargligt dammkorn, som av misstag råkat hamna på axeln.

Lika ivrigt och lätt borstar man även bort problematiken med den igenfyllning, som totalt misslyckats av Gropen.

Men det är nog dessvärre inte bara det.

Hur himla enkelt det blir, när man förvandlar svart till vitt, genom att man skriver om hela historian: Det har blivit lätt att negligera, att det står byggnader, finns ledningar, finns lungor, som också finns mitt i den här allt mer instängslade och tungt industriella gruvmiljön, som totalt utdömts som boendemiljö.

Hela abrovinchen är inställt på tvättprogrammet: Greenwashing och då blir plötsligt allt tillåtet, hur falskt skorrande det än låter och är.

Det hindrar dock inte att gamla malmbergare, som återvänder på tillfälliga besök, är djupt chockade över den syn och miljö som möter dem.

På det hela taget är det ett mycket rättvist reportage om hur saken hanteras. Man duckar inte ens för andra sanningar. Ändå känns det som om alla anständighetsnivåer har sprängts, när man påstår att Gropen funnits i århundraden.

Nästa reportage lär det väl stå, att alla malmbergare vetat om hur utarmat deras boendemiljö skulle bli och får stå sitt kast, både ekonomiskt och även miljömässigt.

Propagandaapparaten har tagit nytt avstamp, genom att forma om hela historien.

Det åsne-publika jublar och pinkar i brallan av lycka!

Åter ljuder i mitt inre, minnen från min barndom och uppväxt. Då min pappas sång strömmade ut från badrummet, medan han stod och rakade sig: Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt...
Jag som rufsig 12-åring, Barongatan i Malmberget. Närmaste grannar inom synhåll Olssons röda hus och 1 ½ av målar-Weströms tre hus. Längre upp i bilden syns husen på Smålandsgatan.

NSD reportagen börjar fungera alldeles utmärkt, som LKAB:s propagandaapparat!

Nu börjar det bli långt mellan guldspadetagen i NSD. Istället så skottas det 
ivrigt tillsammans med LKAB:s propagandaapparat. 

Det är så ivriga spadtag, att t.o.m. en gammal 1700-tals professor skottas fram
och med lite välformulerad propaganda stöpts om och helt plötsligt så har 
historien fått en helt ny utformning. 

Man slänger sig med lite fakta i bildtexten. Citat: professor Jonas Meldercreutz,
som var en eldsjäl för gruvbrytningen i Lappland och som, i sin roll där,
titulerades Kapten, eller franska Capitaine.

Bara för att den enfaldige läsaren med åsneöronen skall svälja hela propagandabetet!


Men det är väl i och för sig inget konstigt. Det är bara att konstatera hur vän-tåtarna går korsvis på Facebook, så någon raketforskare behöver man sannerligen inte vara, för att förstå hur spadtagen gått till. Det finns väl anledning till varför kritiken inte tillåts att finnas kvar.

Säga vad man vill. Men nog är det ett alldeles UTMÄRKT reportage om hur bolaget lever med skygglapparna på och att de i själva verket inte haft en aning om hur berget reagerar. De repeterar sitt mantra om berget och är helt omedveten om, att de huserar runt mitt bland en bebyggelse, med allt vad det innebär.

I reportaget har man även lyckats med att skotta fram en gammal gruvmätare, Olle Karlsson, som intygar att en halvmeters spricka helt plötsligt en morgon fanns på den livligt trafikerade Kaptensvägen. På den tiden var Kaptensvägen livsnerven och huvudstreetan i Malmberget, ändå viftas det bara bort, som ett litet oförargligt dammkorn som av misstag råkat hamna på axeln. 


Lika ivrigt och lätt borstar man även bort problematiken med den igenfyllning av Gropen, som totalt misslyckats.

Men det är nog dessvärre inte bara det.

Den av LKAB:s propagandafullmatade journalisten, väljer jag att inte namnge. Det känns helt enkelt för sorgligt, eftersom jag själv har en sammanstrålade biografi med hennes släktingar, som var hederliga och inte fullt lika aningslösa. Men det är med sorg i hjärtat jag bara alltjämt kan konstatera, att det saknas grundläggande kunskaper och erkännande om att det saknas total insikt och kunskap om vad som sker med byggnader, ledningar och människor. 

Hur påverkan av de ständiga skalven och sprängningarna, som blivit alltmer påtagliga, i realiteten är. 50-talet skalv enbart det sista dygnet innan raset, skall tydligen gå byggnads- och ledningskonstruktioner helt opåverkat förbi. Då är inte ens tanken hur många sprängningar och skalv som år ut och år in har påverkat dma medräknat.

De vet inget heller om den ohälsosamma luftpåverkan, eller den allmänna dåliga boendemiljön. 

Nej, man har över lag ställt in tvättprogrammet på greenwashing och ser ut som byfånar i miljödomstolen. Med en axelryckning och ett nytt uppskov i miljödomstolen, funkar hela det ruttna rättssystemet väl. Man har ingen aning om vad som sker utanför industristängslet och nog verkar det som om det är lika nedsläckt bland dem, som skall stå för samhällsansvaret och tillsynen.

Malmberget börjar likna vissa utvalda ställen, där kärnkraftverkens härdsmälta
har genomkorsat historien. Den falskt skorrande glädjekören har väl ännu inte 
upptäckt vad det är för affärsverksamheter, som återstår och framförallt var 
den är belägen. Man har väl helt enkelt inte noterat, att LKAB:s tandverk (jodå,
här stavas det med e och inte med ä) gnagt ner hela samhället till ett miserabelt skick,
där instängslandet av människorna är ett fullbordat faktum.

Gamla malmbergare, som återvänder på tillfälliga besök, är djupt chockade över den syn och miljö som möter dem. 

På det hela taget så är det ett mycket rättvist reportage om hur saken hanteras. Man duckar inte ens för andra sanningar. Ändå känns det som om alla anständighetsnivåer har sprängts, när man påstår att Gropen funnits i århundraden. 

Men det ingår väl också som ett led i den allmänna indoktrineringen, nu när NSD:s journalist Marie Ridderström övergett eländet och mediarapporteringen, skall hamna i effektiv radioskugga under ledning av en icke transparent stiftelse, som leder rakt upp ända till statsministern. Dvs. LKAB:s ägare, staten. 

Nästa reportage lär det väl stå, att alla malmbergare vetat om hur utarmat deras boendemiljö skulle bli och får stå sitt kast, både ekonomiskt och även miljömässigt. 

Propagandaapparaten har tagit sitt avstamp, genom att forma om historien.

Det åsne-publika jublar och pinkar i brallan av lycka!

Åter ljuder i mitt inre, minnen från min barndom. Då min pappas sång strömmade ut från badrummet, medan han stod och rakade sig: Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt...

Nej, tänk inte ens tanken ut, du som läser det här. Jag kan dessvärre inte publicera detta blogginlägg i min blogg i Norrbottens-Kuriren, det skulle dröja exakt fem sekunder innan jag åter var en avstängd mediabloggare. Det är samma stiftelseägare till Norrbottens-Kuriren som till Norrländska Socialdemokraten. Men här skall den förhoppningsvis leva vidare en stund till, innan hela samhället förvandlats till ett hermetiskt tillslutet system.

fredag 23 mars 2012

Lycka kan ibland vara något så enkelt, som att ha en blogg.

Något som jag överhuvudtaget inte har reflekterat över tidigare. Men just idag, i skrivande stund, inser jag att det är så det är. 

I det här forumet, som skall bidra till människors samvaro, Facebook. Där är det precis tvärtom vad som kan utspela sig, när man tillhör den grupp som skapats av en godhjärtad person, vars enda syfte varit att man skall komma samman kring bilder från kommunen, som var och en rotar fram ur de egna gömmorna. 

Det är då man åter kan få insikt om att samma gullgriseskara, till läroverksläraren med en sådan utstuderad tyrannisk läggning, fortfarande är precis samma drev, som de en gång i världen var. Skillnaden är att numera är de inte tysta och kikar ängsligt under lugg, utan nu har de lärt sig att ta ton. Läroverkstidens tysta medgivande har ersatts med andra tongångar, som ändock är lika falskt stämda, som deras skrämda tystnad en gång var. Den tid då de godvilligt och frivilligt åsåg hur deras klasskamrater mobbades ut av denna lärare, med en sådan frenesi, som har alltför många likheter med en namngiven psykisk störning.

De har ännu inte växt upp och sett på spektaklet med vuxna ögon

Istället försvarar de med näbbar och klor en 88-årig gammal tyrann, som ägnade sig åt en sådan massiv massaker av uppväxande själar, att en del av dem aldrig återkom till ett normalt vuxet liv. Flera av dem lever som psykiskt sjuka, därför att de aldrig dög, kände att de inte hörde till. Hon var den direkta anledningen, i alltför många fall, till varför de hoppade av läroverket. Det är med sorg i hjärtat jag minns dem. De var själsligt knäckta människor, som aldrig fick någon ordning på tillvaron. Några är sedan länge döda. Inte i någon trevlig död precis.

Fullvuxna människor sitter på fullt allvar och försvarar, en lärarinnas utstuderade tyranniska drag och maktfullkomlighet, under plattityder om att hon är idag 88-år och då skriver man inte sådana saker om henne, som att jag dissar henne precis lika mycket, som de hissar henne! 

Jag står på mig och hävdar att vara åldrig är ingen ursäkt, eller förmildrande  för att man har burit sig väldigt dumt åt under sin långa lärargärning!

Men då rycker den tunga motammunitionen in och det klickas på "Gilla"knappen och det hela är som i vilken småskoleklass som helst:

Bl.a. en mer än fullvuxen man, på väg in i sista halvlek av livet sitter och skriver, att han gillade hennes undervisning och att den passade honom utmärkt! Trots att han i nästa andetag skriver, att det tog honom många många år innan han tordes säga ett enda ord på tyska, i ren och skär rädsla över att riskera att säga fel!!!

Man läser inte andra inlägg, som liksom jag intygar hur hennes människosyn av det uppväxande släktet var och att det inte var rätt. Men våra ord existerar inte i deras tillrättalagda och sköra tillvaro, som inte förmår att någon har något kritiskt att tillföra den falska bild, där alla oönskade inslag skalats bort. 

En skriver ett inlägg om hur det var långt senare, på Gunillaskolan, där samma läroverkslärarinna också huserade runt med nästa uppväxande släkte, där hade hon ett "favvo uttryck" - att försöka lära er något är som att kasta pärlor för svinen.

Jag förstår ju att hon måste ha tacklat av med åren, så milda tongångar fanns inte under hennes läroverkstid. Där var det rena rama pennalismen som rådde!

Många gånger har jag läst inläggen om och om igen. Vägrar nästan att tro på det jag läser. Läste jag verkligen rätt. Jag får nog läsa om igen.

Slutligen landar det inom mig. Min egen blotta. Mitt eget tankefel, som jag motvilligt måste rätta till. Men det blir med en urskuldande och sorgsen variant:  

Och jag som trodde att människosläktet blev intelligentare med åren...

Sedan blir det naturligtvis inte lättare av, att jag inte i övrigt tycker om förutfattade meningar om sammanslutningar, eller händelser, eller människors läggning, som man saknar insikt om, eller att jag inte anammat LKAB:s framfart med människorna, som känner sig/känt sig drabbade av bolaget och därmed svenskt rättssamhälle. 

I ett visst skede undrar jag vad de alltmer upptrappade inläggen, egentligen handlar om. Pusslet går helt enkelt inte riktigt ihop.

Men så kommer de förlösande orden, från"Einsteins brorsa", där min blogg helt plötsligt framstår, som det som sticker i ögonen, skaver i skon, som den gråsten hela hanteringen av Malmberget blivit. Där sunkiga själar försöker hävda sin rätt, att åter trampa på de, som sitter i underläge och är drabbade av någons godtyckliga handlingar.

Det som förekom och som tilläts förekomma på Malmbergets Allmänna Läroverk, det har aldrig upphört. Det pågår fortfarande. 

Men jag lutar mig lugnt tillbaka. Det gör mig helt enkelt inte något denna gång heller, att gå mot strömmen. Därför att känslan av att jag gör rätt även denna gång. Den lämnar mig inte. Sviker mig inte denna gång heller. Istället finner jag igen styrka i de ord en mycket klok man en gång i tiden skrev och som blivit något av min livsdevis om hur en riktig människa är. 

Den riktiga människa, som jag förhoppningsvis kan få ha blivit, den gången jag sluter mina ögon för den allra sista gången. Jag överlämnar hans ord i din vård:


Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

- Søren Kierkegaard (1813-1855) -

"Vargarna åt upp negrerna", en engelsk skrivövning

- den 23 mars 2012, kl 12:40

på temat plural, som fått rätt märkliga byråkratiska turer och resulterat i att Skolverket gått upp i taket.

Media har skrivit stora nyhetsuppslag och konfronterat ansvarig rektor, ang. kopieringen från gammalt skolmaterial.

Undervisningsrådet Annika Hjälm, har ett rätt märkligt påstående, eftersom hon slänger ur sig, att sånt har hon aldrig hört talas om finns i svenska läromedel.

Man kan inte låta bli att undra om undervisningsrådet är fem år. Jag har i alla fall rikligt med dylika inslag från min egen skolgång, ändå blev jag aldrig någon rasist. Jag tycker lika illa om alla, oavsett härkomst och födelseplats, som uppför sig illa.

Förutom att det inte är politiskt korrekt idag, med en sådan skrivövning på engelska, vette gudarna varför man inte slagit ner på påståendet om vargarna också, när man nu ändå höll på.

Jag har i alla fall inte hört talas om, eller blivit informerad under alla mina skolår, att vargar skulle ha dylika matböjelser. Nu står det påstående helt oemotsagt, oavsett om det gäller gula, vita, röda eller någon annan kulörform av intag.

Borde man inte ha slagit "två flugor på smällen" och haft en grundkurs i både det ena och det andra. Eller finns det nu någon ny dold agenda om varför vi bör skjuta vargar?

Jag tar ett skutt ut bland vårblommorna, som dykt upp i min trädgård och tänker, att hur eländigt vore det inte om bara en enda blomsort fanns i världen. Så torftiga våra liv vore då.

lördag 17 mars 2012

Förut gavs "bovarna" spirituella öknamn, som t.ex. Bildsköne Bengtsson och kumpanen Tatuerade Johansson.

- den 17 mars 2012, kl 17:59

förstora
Numera går de under namn som "33-åringen", eller "51-åringen" och på sin höjd "känd skådespelare".

Annat var det på den "gamla goda tiden".

Då var det lite Robin Hood över det hela, som i Bildsköne Bengtssons fall, som stod på de fattigas sida mot myndigheterna. Men så gällde det inte mord precis, utan förmögenhetsbrott.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bildsk%C3%B6ne_Bengtsson
http://www.nemo.nu/bb/

Det finns en hel del brottslingar, att fördjupa pannvecket och läslusten i.
Tillfället gör tjuven hette det förr i tiden.

Det kan man i allra högsta grad även tänka, när det gäller en av våra mer litterära skurkar: Frank Heller, pseudonym för Gunnar Serner. Kärt barn hade dock många namn. Det förstår man, när man läser om hans smått självbiografiske svindlare och äventyrare Filip Collin, alias Professor Pelotard.

I dåtidens studentliv fanns förlagan till CSN i form av studentväxlar, som var den tidens studielån. Studenterna ägnade sig inte helt sällan åt att förfalska växlarna åt varandra, helt enkelt för att överleva. Ibland gick de iland med det hela, men ibland kunde det bli som i Gunnar Serners fall: det hela gick käpprätt över styr.

Man kan tycka och tänka vad man vill, om den uppluttrade moralen, men hans biografi är en fascinerande historia om hur vanlig, blir skurk, för att åter bli rumsren

http://sv.wikipedia.org/wiki/Frank_Heller

Det som är lite lustigt är:

* att idag sponsrar det banksystem, som Gunnar Serner en gång svindlande, utgåvorna som Frank Hellersällskapet varje år ger ut.
* att det är en högt uppsatt jurist, som varit en av initiativtagarna till att bilda Frank Hellersällskapet.
I år bär medlemsresan av i Frank Hellers fotspår till Rivieran och sannolikt är det så, att jag inte har möjligheter att följa med i år heller.

torsdag 15 mars 2012

Det här var lite av vad jag rensade hjärna med i januari.


Jaha, tänker du säkert nu. Men nu är det mars. So what?

Min senfärdighet beror enbart på, att det har känts väldigt långt till 
tangentbord för att producera några nya tankar och så det där lilla extra, 
som är alldeles nödvändigt: tid och energi.

Ibland är ”ljudet från omvärldens brus” väldigt högt påskruvat och harmonierar
inte riktigt med det som är jag. Jag vill inte gå så långt, som att klassa det 
som någon form av light- utmattningssyndrom. Utan jag orkar bara inte 
motsvara det, som kanske omvärlden är van att kunna förvänta sig av mig.

Jag börjar med den ”tunga materian”, som jag plöjt mig igenom i CD-boksväg:

”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Det kanske inte säger dig speciellt mycket, 
om man inte känner till att hon är dotter till Anna Wahlgren, denna ”expert” på
barn, som i tid och otid varit i TV-rutan och i alla omöjliga och möjliga former 
av debatter. Vars expertis och utstrålning alltid av någon anledning har gett mig
väldigt dåliga vibbar och frossbrytningar. Kanske har jag även där varit intuitiv.

Boken, självbiografin är en skakande historia, sett ur ett mycket skadat barn 
och numera ung skadad kvinna. Jag betvivlar inte för ett enda ögonblick att 
självbiografin upptar den verklighet, som rått hemma hos ”praktmorsan” Anna
Wahlgren. Det är trots allt så jag själv mellan raderna har uppfattat hennes
verkliga jag och frågeställningar jag själv haft.

Trots det dystra temat, läs den, eller gör som jag lyssna på den.

Så hoppar jag raskt över till ett annat tema:

”Tusen olevda liv finns inom mig”, av Tomas Sjödin. Jag är visserligen inte
som huvudpersonen i romanen, pastor, men jag kände en sådan själslig 
samhörighet med pastorn, när jag läste om handlingen, att jag genast 
bestämde mig för att beställa CD-boken. Vi bär verkligen på tusen olevda liv 
inom oss.

Pastorn, i romanen, bara drar rakt av och helt oväntat för hela omgivningen…

Inom mig själv finns nämligen en rymmare. Ända sedan barnsben har den där
rymmaren funnits inom mig. Jag är född med den där rymmaren inom mig. Med
facit i hand har jag förstått, att det inte handlar om, att inte vilja konfronteras
med verkligheten. Det handlar om mod och överlevnad. Men också om en stark
vilja att vilja försonas med sitt eget liv, det egna jaget. Vara ett med det egna
jaget.

Så till den CD-bok jag hade med mig på sjukhuset:

”Skojarna i Örtagården” av Arto Paasilinna. Uppläsare var Frej Lindqvist i
bästa klingande finlandssvenska, som ger boken och innehållet ytterligare en
dimension av upplevelse.

Jag bara älskar Arto Paasilinnas påhittighet och romaner. Det är sådant liv och
lust och swusch och finskt sisu över hans skrivande. 

Jag brukade berätta det sist avlyssnade vid matbordet på sjukhuset. De tyckte
också att det var en burlesk historia, som de aktivt tog del av och gladdes åt.

Men den här gången vete gudarna om Arto Paasilinna är förlåten. Därför att han
har fullkomligt snott stora delar av mitt bloggmanus ”Sprickor i fasaden”, som 
jag nu efter flytten till denna blogghåla, beslutat mig för att slutföra. Jag valde
att göra halt i det manuset, sedan verkligheten hade visat sig, att den hade 
fått lite för många likheter med mitt redan skrivna/skissade manus. Jag fick 
fundera en rejäl stund över, om jag skulle förmå mig att släppa iväg ut i etern
vad jag skrivit. Anledningen till mitt ”avdelning halt” var bara, att man aldrig
vet vilka man kan inspirera och som en vacker dag kanske har fått nog och den
där sista droppen har fått bägaren att rinna över…


Bilden är lånad efter medgivande av
den fingerfärdiga kortmakerskan: 
http://bigganed.blogspot.com/

Det påstås att kvinnor inte har någon humor.

- den 15 mars 2012, kl 19:48

Men hur riktigt är det påståendet?

onsdag 14 mars 2012

Media och möjligheterna till insyn, släcks sakta men säkert ner i hela övre Norrland!

- den 14 mars 2012, kl 13:49

förstora
Vad kommer sedan, kan jag inte låta bli att undra, efter att ha studerat presstödskartan...

Man får ägna sig åt lite detektivarbete, för att utröna vilka det är som ligger bakom idén, att lägga hela övre Norrland i webbmediaskugga, dvs. med synnerligen begränsad, för att inta tala om en helt omöjlig insyn.

Det talar tvärtemot syftet med det svenska presstödet, som är att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen.

Turen går raskt, snubblande vidare över stock och sten: 
http://www.presstodsnamnden.se/

Det är inte utan att mina tankar rör sig kring den senaste tidens händelser/avslöjanden, som av någon outgrundlig anledning INTE rapporterats om i någon av Norrlandstidningarna. Skrämmande nog inte heller i någon av de andra stora tidningsdrakarna:

Sveriges vapenhantering, med andra krigförande länder/diktaturer och Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel. Vapenexport till dma, de två fängslande journalisterna, Johan Persson och Martin Schibbye, som var på jakt efter Lundin Oils verksamhet och som besvärande nog leder rakt in i regeringskansliets allra heligaste rum. Sedan börjar det statligt ägda LKAB:s hantering av drabbad ortsbefolkning bli mer än bekymmersam. Är allt detta verkligen en ren tillfällighet, eller är det: just business as usual.

NSD:s chefredaktör framhärdar dock fortfarande att "för oss är det en satsning framåt". En satsning som blivit alltmer stängd för gemene man, är det verkligen en satsning framåt? Jag höjer en stark tvivlande röst...

Den ekvationen går inte ihop i mitt arma huvud, hur jag än tänker på det. Vrider och vänder på det.

Vi har gått en märklig utveckling i Sverige. Från att det har varit en klick synnerligen välmående män, som innehaft all makt. Till ett friare samhälle där människors lika värde har fått en alltmer betydande roll. Men nu håller friheten på att kapas, allt eftersom. Det håller på att bli ett alltmer slutet och olikt samhälle, där människors lika värde inte på långa vägar längre existerar.
Men helt omöjligt är det ändock inte, att rota runt och kika hur det ser ut bakom kulisserna. Inte än är det väl bäst att tillägga:

Norrbottens Media AB bildades 2007 och det är det bolaget, som äger tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren: där läsarreaktionerna inte har varit nådiga!

Nuvarande ägare är Erik och Asta Sundins stiftelse, som äger aktiemajoritet i Norrbottens Media AB.

Är det något som mina yrkeskunskaper har lärt mig, så är det att det finns inget så oöverträffat som stiftelseform. Det är garanterat fritt från insyn!
(Av just samma anledning håller jag på med en mycket segdragen historia, som aldrig tycks kunna bli färdig: En roman om en mycket speciell stiftelse.)
Stiftelsespåret från Erik och Asta Sundins stiftelse, det tar dessvärre inte slut där. Utan leder vidare ända upp bland de svindlande och högst oväntade höjderna:

http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/12/statsministern-kan-utse-ledamot-i-ntms-agarstiftelse

Statsministern kan utse ledamot i Norrbottens Media AB:s ägarstiftelse!
Just det: Var god skölj och SVÄLJ gott folk!

PS. Kom nu inte med någon sedvanlig "Green pelletkorvanalys," vad det här betyder. Utan sätt dig ner och tänk efter... FÖRE! DS.

torsdag 8 mars 2012

Kan du använda pengar som flugsmällor?

Inte jag i alla fall.

Jag vet inte hur en del mail hittar till min mailbox. 
Bukowskis tycker i alla fall att jag är en presumtiv
kund. Hur de nu kunnat få sånt för sig, kan man 
inte låta bli att undra en stund över.
 
Men kanske är det därför, som bankerna tycks 
ha fått för sig, att jag ligger uppbunkrad med ett 
eget kassavalv och dessutom vill ha redovisat 
mina utländska tillgångar.

Jag blev inte så lite förvånad första gången det hände mig, att 25-öringen hann valsa runt ett par varv innan polletten trillade ner. Statliga SBAB ville ha in både det ena och det andra av mig. Jag la upp ett flatgarv och knölade ner brevet och svarskuvertet i papperskorgen. Mina ev. kvarlämnade "tillgångar" i utlandet kan man inte redovisa på något bankpapper, om det inte är så att de har börjat med avancerad sopåtervinning. 

Visserligen har de där knepiga figurerna i CERN ställt hela världsbilden på huvudet. Men ändå tror jag, att vi fortfarande håller oss vid realtid och därför lär jag inte vara skyldig, att redovisa några tillgångar från eventuella tidigare liv. Det var nog en stund sedan den tiden var i så fall och nog är mitt minne långt och bra, men inte riktigt så långt och bra.

Härom sistone när jag släpptes ut från sjukan fick jag motionera om lite pengar för att hinna betala huslånen. Då visade det sig att jag inte kunde sätta in pengar på mitt eget konto, utan att förklara varifrån jag hade fått pengarna. Det var en riktigt myndig min som banksnillet lade upp, där han stod och trummade med fingrarna i bankdisken. 

Ibland får man riktigt vända sig runt och kolla om dolda kameran är i farten för någon nyinspelning. Därför att ta ut från ett ställe och sätta in på ett annat borde inte vara så knepigt i dessa tider av elektroniska lämnade spår. Man behöver i alla fall inte vara någon Einstein, för att lista ut det.
Men tydligen har jag blivit någon intressant Mata Hari-typ med oanade förmågor. Så oanade att jag själv inte ens känner till dem.

Det sägs att man kan resa fritt inom EU-länderna. Något som i praktiken inte heller fungerar för en sådan som jag, som inte vill resa svindyr charter, utan kör med mina egna flyg- och hotellbokningar via Internet. Inte vill jag heller traska omkring i någon turistströms fotspår, utan vill finna mina egna smultronställen bland lokalbefolkningen oavsett var jag kommer. 

Då vill det till att lämna ifrån sig pass på hotellen, som kopieras och lämnas över till den lokala polismyndigheten, som tydligen håller kollen på resrutt. Snacka om att de har lite vettigt att göra, när det finns så många kriminella gäng/organisationer, att även den gode Roberto Saviano måtte ha tappat räkningen på dem.

Men den bistra sanningen är den, att min madrass endast består av det som madrasser vanligtvis brukar bestå av. 

Lycklig hade jag varit annars, då hade jag liksom du kanske har, så mycket pengar, att du kan använda dem som flugsmällor, bläddrat runt rejält i Bukowskis katalog http://www.bukowskis.com/auctions/S199

Vad sägs om att köpa en riktig Louis Vuitton koffert från sekelskiftet för ett nätt litet utropspris på 35 - 40 000:-. Eller lite smycken à la åtskilliga tusenlappar. Det är nog en bättre investering för dem som nu har pengar, än att låta bankerna, eller låtsaspengavärlden förvalta slantarna.

I mitten av 1800-talet var Louis Vuitton den välkände koffert- och väskåterförsäljare, vars modehus blivit alltmer lockande även för nutidens nyrika, som travar omkring med dessa fula väskor, för att visa att de är en viss klass. I jämförelse med dessa är gammelfarmors gamla ärvda väska, som jag förvarar ett och annat "fynd" i, riktigt snygg!  

(Inbrottstjuvar göre sig icke besvär, det är ett riktigt bottennapp, att sno åt sig den väskans innehåll. Förutsatt att man inte går igång på gamla tandborstar förstås. Jodå, det ÄR sant! Det skall bli en riktigt fin tavla, när rätt antal är nådd.)
 
Men jag är inte mycket för krafs. Mina behov blir allt mindre med åren. Det som ryms i en rullresväska och sängplats funkar oftast väldigt fint för min del. Jag har inte så stora fordringar på livet. Jag sätter värde på helt annat, sånt som inte kan köpas, eller fås för pengar.