måndag 31 augusti 2015

När kvinnans list får råda då blir det: liten ladda-batterierna-resa med bl.a. Nils Dardelutställningen, Moderna Museet i Malmö och drömmar om en omöjlighet.

Jag och Herr H har varit ute på lite grönbete, som jag i vanlig ordning varit initiativtagare till.

Kvinnans list övergår fortfarande mannens förnuft: Jag ville själv se utställningen, eftersom det inte är varje dag man får se Nils Dardels ihopsamlade verk på en och samma gång. Vad passade då bättre att redan i våras lägga upp strategin.


Som av en ren slump så fick Herr H hotellövernattning i Malmö och ett besök på Moderna Museet och Nils Dardelutställningen i födelsedagspresent. Nils Dardel som han hade väldigt lite begrepp om dessförinnan, kan man väl lugnt påstå utan att förhäva sig. Men Herr H är till viss del läraktig, inte fullt ut, men till viss del. Han fick läsa den lilla broschyren om Nils Dardel jag försedde honom med strax innan vi skulle gå in till utställningen, för att han skulle ha lite mer glädje av själva konstutställningen. Det är ju liksom inte någon större idé att berätta något i förväg, eftersom guldfisken i akvariet har bättre minne än han har.

Herr H har viktigare saker att pyssla med här i livet: räkna golfbollar och hålla ordning på vädergudarna, som han anser ligger i fejd med tisdagsgolfen, då det BARA regnar och regnar och regnar... Ja, så har han fått ett till problem på halsen, själv köpte han sig en egen födelsedagspresent: en kamera som vida överstiger hans tekniska förmågor och som har så mycket finesser och objektiv, att det fick mig att sucka djupt. För att inte tala om hyperventilera vid blotta åsynen, eftersom jag kunde räkna ut med min baksida hur detta skulle bli.

Med andra ord så är befintliga fotografier fixade med dotterns gamla Iphone, som jag övertagit enbart för att ta och skicka bilder med. Men också hennes gamla kamera, som jag olyckligtvis saboterade vid resan till Malmberget. Avtryckningen/zoomknappen lossnade och försvann och nu kan kameran bara skötas via ett gem, som jag fiffigt kom på att man kunde ha istället. Men bara till viss del eftersom det inte går att zooma med gemet.

Den var mer än tillräckligt avancerad för Herr H, som skrattade hjärtligt åt min gamla kamera, som bara var att trycka av och levererade perfekta bilder, ända tills den trillade i backen i just Malmö, av all ställen och vid min gamla arbetshemvist där bl.a. Knutshallarna ingick. Jag älgade in på det anrika och vackra Apoteket och köpte vit häfta och linda ihop batteriluckan med, så att kameran skulle fungera.

Det var det Herr H hånskrattade åt: ihopplåstringen av batteriluckan och en kamera som såg ut som en reklam för Salvekvick. Men det har blivit knepigt med att framkalla bilder, så den har jag lagt åt sidan trots att kylskåpsdörrens övre dörrhyllor är nerlusade av fotorullar, som jag inte vetat vad jag skulle använda dem till, eftersom praktiska fotoböcker är betydligt enklare att hantera i det långa loppet än lösa foton.


Dock har jag nu funnit ut en plan för dessa fotorullar. Jag tänkte jag skulle indoktrinera Herr H av nödvändigheten om att han går en fotokurs vid Kyrkeruds folkhögskola nästa sommar, eftersom jag nu förstod av sommarens kurser att han blivit intresserad av just den kursen. Men så var det ju det där med minnet också, så jag löser det hela smidigt i vanlig ordning. Så får jag också som jag vill ha det inför nästa sommar: avkoppling och vidareutveckling för själslivets hälsa.

Jag orkade inte "göra Malmö" i fredagskväll, utan låg tills sängs på hotellet och lekte "Motala" och öppnade inte ens pocketboken som jag tagit med och som jag tänkt läsa lite ur innan träffen med John Blund. Herr H gick runt hörnet och provianterade för en spartansk kvällssupé till sängs, eftersom vi på nedresan hade ätit lunch vid Laxbutiken i Heberg och kände att det var nog fullt tillräckligt egentligen.

På lördagsmorgonen åt vi frukost tillsammans med min äldste tillika alltid lika slagfärdige äldste son. Påtåren avnjöts ute på bakgården tillsammans med deras tidningar.


Utanför Malmös nya skrytbyggen för 1 miljard hade de morgongympa, mest damer förstås i trikåer. Det har blivit mycket gågator inom vallgraven sedan sist jag var i Malmö, trots son och allt det där andra.
Så blev det dags att avtroppa till Nils Dardelutställningen, sonen skulle hem och tvätta kläder inför nästa jobbresa och allt det där andra, när man ständigt befinner sig på resande fot.

Moderna Museet, som är beläget i den gamla gasverksbyggnaden.
Driftig och handlingskraftig museichef har de också, eftersom hon förstod
att man inte kan ha ett museum utan parkeringsplatser för funktionsnedsatta, när men samtidigt inte sparat på krutet med byggnaden som är
handikappanpassad, vilket inte är billigt.



Egentligen fascinerande med en konstnär som hela tiden utvecklade sin
konst. Rolig kuf som menade att medelmåttor aldrig kunde bli idioter.
(ursäkta det är inte tavlan som hänger snett, utan jag som varit dålig fotograf)
"Den döende Dandyn" som väl får räknas som Nils Dardels mest kända verk....
Den har barn tolkat rätt genialiskt på många olika sätt, eftersom Nils
Dardels verk ofta tilltalar barns egen fantasi och barn är i allra högsta grad mottagliga för när man berättar någons biografi.

Här ett exempel vad en 7åring tänker:
Mannen i grön kostym kollade i
den magiska spegeln och dog genast av chocken för att han hade fått ett
sjukt hjärta, när han hade fått en barnsjukdom. Hon i blå klänning förstår ingenting av vad som händer och hon i rosa håller i kudden så att han inte
skall trilla av den. Medan hon i orange klänning försöker att gömma den
döde mannen, så att grannarna inte skall upptäcka att de har en döing
i huset. Mannen i lila kostym har tappat sitt öga.
Det här är nog ingen bra dag för män.
Vår 7 åring tyckte att Nils Dardel var en spännande konstnär med så
många märkliga motiv, som tilltalar barns fantasivärld.
Vi åkte hemåt via Mellbystrand och på väg upp så lyckades Herr H radera
alla bilder i kameran, fastän jag bad honom att lägga undan kameran
en stund om han inte förstod varför han inte fick bort texten. Suckarna bro
i Venedig
låg därefter solklart i bakvattnet och Herr H påstod att han var
en idiot. Jag tänkte: Undra vad Nils Dardel hade ansett om den saken, han som alltid varit så slagfärdig om människor han mötte, medans han levde....

Väl i Mellbystrand så återsågs det "Landströmska sommarpalatset", som
ligger nere vid sanddynerna i Laholmsbukten.

Undrade vem som äger "sommarpalatset" nu. Det stod visserligen
"välkommen"
på skylten som hängde utanför dörren, men jag är inte helt säker på att det gällde mig. Så många minnen, som
rördes om i mitt inre.
Saknad efter alla dagar i mitt liv som jag gått längs med vattenbrynet, 
om morgonen mot Båstad...
 ....och på kvällen mot Halmstad.
Alla sandslott som byggts i sanden. Somna till havets brus, efter att 

ha manglats runt i ett arbetsliv som krävt alltmer. - Jag förstår varför 
farbror Nisse ville att hans aska skulle spridas i Laholmsbukten. Han 
älskade också den chosefria tillvaron i "sommarpalatset" i Mellbystrand.



Hjärtat tog ett skutt, när jag upptäckte att det fanns ett gammalt vackert sommarhus till salu i närheten längs N:a Strandvägen. Vid hemkomsten sökte jag förgäves på mäklarens hemsida, såg att den funnits ute men tagits bort från webben. Skickade därför ett mail, men missmodet hängde redan längst ner i fotknölarna... Idag kom svaret, köpet höll på att 
avslutas. Det begärda priset var hissnade 3 275 000:- för ett fritidshus
och slutsumman blir offentlig när lagfarten är klar, eftersom det skall besiktigas och man vet inte ännu om priset kommer att förändras.


Men vad spelar det för roll. Priset och allt det där andra var bara ändå en dröm, som aldrig kunde bli sann, inte för min del och inte för barnen i mitt liv. Sedan spelar det ingen som helst roll, att jag kände att fritidshuset
var ämnat för mig fastän jag bara såg det från utsidan.

Vi går omkring i våra liv och när en dröm, som när som helst kliver fram
med full kraft och nästan slår oss till marken av den inneboende längtan.

I mitt fall var den att där jag själv som barn och stor del av mitt vuxna
liv haft släktens "sommarparadis" i den här omedelbara närheten, jag
trodde för ett ögonblick att det var därför som Herr H visade sig ha tappat kameralinsens propp på stranden och vi återvände dit efter att vi varit inne i Laholm och ätit på en uteservering. Medan Herr H gick ner till stranden för att söka pluppen till linsen, satt jag kvar i bilen och fick då en ingivelse
att jag borde fortsätta att köra längs vägen. Genast när jag passerade huset, så stannade hjärtat nästan. Det var som om huset hade talat till
mig: det här är fritidshuset, som bara väntat på dig Gun!
och jag, jag trodde i min enfald, att det var ödet som visade mig vägen
till fritidshuset i dess omedelbara närhet, en alldeles egen fristad, någonstans där jag kunde känna mig hemma, efter alla förluster som livet har bjudit på.


Middag inne i Laholm på en uteservering, eftersom Strandhotellet i Mellbystrand inte hade så kul öppettider och sannolikt inte heller
serverade stek med gräddsås, som de gjorde när jag var liten och farbror Nisse och jag satt där på Strandhotellets veranda och kände av livets lyx och flärd en liten stund i livet.

Men Laholm är inte fy skam det heller, alltjämt lika hemtrevligt med den gamla bebyggelsen, som bevarats i hela stadskärnan. Samma gamla Conditori finns där ännu, precis som på min älskade farbror Nisses tid och långt därefter när jag varit med mina söner, som ett litet avbrott
samtidigt som vi bunkrade upp lite ny proviant till "det Landströmska sommarpalatset" nere vid havets sanddyner i Mellbystrand.
Men min
dotter hon blev utan dessa underbara upplevelser av "det Landströmska sommarpalatset i Mellbystrand" och Laholm, snuvad av livet på mållinjen....

















 

onsdag 26 augusti 2015

LKAB:s gruvskalv i Malmberget fortsätter i oförminskad styrka och kontinuitet.

Med all rätt så funderar många boende i Malmberget hur LKAB:s ägare staten och Miljödomstolen har tänkt sig att detta skall vara en lämplig boendemiljö.

Borde de inte vara upp till var och en som drabbas av gruvdriftens allt allvarligare konsekvenser, att själva bestämma när boendemiljön inte längre är acceptabel.

De sista skalen under 23 och 24 augusti får mig att sucka djupt, när de landar i min mailbox. Ändå vet jag att LKAB:s mätningar är rätt tveksamma, eftersom man aldrig mäter vad som händer längre upp i husen: http://gun-m-ek.blogspot.se/2015/06/det-har-ar-borjan-pa-en-berattelse-i.html

Den 23 augusti 2015 kl. 05.42:33 uppmättes följande:

Furuvägen 16                                              7,16 mm/s

Sveavägen 7                                               6,70 mm/s
Murgatan 1                                                 5,10 mm/s
Malmstavägen 11                                        3,50 mm/s
Lövberga (pensionärshemmet i Malmberget)    3,15 mm/s
Konsum Malmberget                                     2,65 mm/s
Ga: Malmstaskolan                                       2,45 mm/s
Järnvägsgatan 19                                         2,40 mm/s
Hermelinsbacken 7                                       1,93 mm/s
Genvägen 2 (i Koskullskulle)                          0,95 mm/s
 
Om man vaknar av hjärtklappning mitt i natten efter ännu ett av alla gruvskalv på 20 mm/sek eller mer, eller som på Sveavägen36,6 mm/s. VAD händer i en människas kropp när detta ständigt pågår dag efter dag, månad efter månad, år efter år. En kropp som ständigt tvingas in i ett läge av flykt, vilket är en helt naturligt arv vi människor bär med oss, vad för det för konsekvenser för människans hälsa. Då är inte aspekten giftutsläpp från gruvan ens medräknad.  

Människorna som lämnats åt sitt öde i Malmberget, bekymrar mig i allra högsta grad. För vad vore jag för människa om jag inte gjorde det.                        
Malmbergets omlagda vägar är en enda lång dödsryckning....

 

 

tisdag 25 augusti 2015

Ortsnamn och gatunamn i Sverige är inte att leka med - med tanke på hur ord har fått en helt annan betydelse.

Ofta säger Herr H:
- Det låter spännande värre med adressen "Slaktarns backe", men ännu har vi inte haft modet att köra bilen uppför den branta backen och se vad som möter längs Slaktarns backe.

Stora Menlösa är ju allt annat än vad man för tankarna till idag, men ordet menlös. Antagligen var det därför som Menlösa barns dag fick nytt namn och där man ändrade dagen till Värnlösa barns dag.

Jag minns faktiskt att jag satt på bussen mellan Malmberget och Gällivare i min ungdom och hörde hur någon undrade vad Menlösa var för något, därför att det var den dagen, Menlösa barns dag.  Jag blev rätt förvånad därför att jag själv kände till varför dagen hette så, jag vet att jag alltid kände ett stort obehag av dagen, eftersom det var till minne av alla nyfödda gossebarn som Herodes lät döda i jakten på den nyfödde judakonungen, Jesus.

Men hur det  hänger ihop med den svenska orten Stora Menlösa, kan man verkligen fundera en stund över.

Det finns onekligen gatuadresser och ställen man passerar på resa genom Sverige, som inte känns speciellt attraktivt. Fastän det inte är så man borde tänka, utan istället passa på att bli lite allmänbildad på kuppen.

Ta t.ex. Snorrslida, som är en gård som ligger cirka 5 kilometer norr om Knäred i Laholm kommun i Hallands län, som verkar vara svårsålt. Men om det är namnet, det vinterbonade fritidshuset, eller priset som är problemet, det lär vi inte få veta.

http://www.gp.se/bostad/1.2775178-huset-i-snorrslida-ar-fortfarande-till-salu

Nu vet jag i ärlighetens namn om jag skulle vilja ha adress Snorrslida, Sexdrega, Kåtebol, Årsballe, Kuballe, Ballevåla, Porrajärvi, Homojokka, Mensträsk, Gubbhelvetet, Hycklinge, Älta, Kräkångersnoret, Gravmark, Kassa, Purkijaur, Noppikoski,  Pilkalampinoppi, Stora Bugärde,  Rävige, Slöinge, Tavla, Fyllinge, Fylleskog, Vintrosa, Ärtled, Tjuvhult, Fåsås eller Rensvik. Det låter helt enkelt inte speciellt lockande och då låter helt plötsligt Fotskäl, så där lite lagom ljummet och blir bara fortsättningen till Knäred.

Ofta passerar vi en vägskylt där det står Köttkulla, så snart vi lämnat stadsgränsen. Varje gång reagerar jag likadant på ortsnamnet, det låter helt enkelt eländigt. Köttkulla kanske är en alldeles förtjusande plats att bo på men ordet Köttkulla - NEJ TACK! Hur i hela helsefyr kom man på alla dessa mysko namn, som mer eller mindre verkar nedstrålade från någon annan planet.

Mordviken vid Säffle får onekligen min thrillerådra att gå igång. Naturobjektet Huldas Buske på Ekerö får tankarna onekligen att gå runt: vilken buske då? Namnet Pungpinan (Skrapnäck) kommer från krogen Pungpinan, från 1600-talet, som väl antagligen var en pina när man skulle betala för spriten ur den magra penningpungen, som man vanligtvis hade då. Däremot kan man undra varför man slänger ut pengar på sprit om det nu var ont om den varan.

Gatunamn kan man undra om de hade supit till, eller bara var så urless efter långmangling så de klämde till med något: Ryckepungsvägen, Kom Snart Igen, Skitabacken, Knivskärargränd, Kattpiskargränden, Käppslängarliden (som vi bodde granne mer under många år), Kung Märtas Gata, Pökängsvägen, Pillesnoppvägen i Ballefjongberga får den mest svårartade surmulen att dra på smilbanden.

Det är egentligen bara lokalhistorien, som brukar få 25-öringen att trilla ner.

AHA, är det därför det heter så....

Kuk betyder faktiskt spets, så att Snålkuk i Lappland är ett berg är kanske inte så konstigt. Man får spåna sig fram vad ordet betydde ursprungligen. Fitta eller Fitt betydde ursprungligen en våtmark eller sank ängsmark. Luder betyder ursprungligen en sorts bete, lockande mat som används för exempelvis fiske, då blir fäboden i Orsa kommun som går under namnet Luderbygget, helt plötsligt lite annat.

Mansnamnet Runke är en kortform av det fornnordiska Runkil, det betyder att Runkarp betyder alltså ungefär Runkes torp. Det är tur att en del namn fallit bort. Men det skaver lite ändå, i alla fall i min mun. Det känns inte helt ok faktiskt, eftersom språket har utvecklats eller kanske rent av avvecklats.

Ja, och nu känns det som om det är det läge att gå och skura munnen med såpa och rotborste....
Kanske inte undra på att man har en förvånade engelsk gäst i bilen, när man säger att man måste sakta ner, eftersom man nu kommer fram till ett FARThinder.
Jag lovar att jag skall ta itu med det... snart (tror jag i alla fall).

söndag 23 augusti 2015

Sista mätningarna av Sverigedomkraternas resultat har skakat om ordentligt i förnekelsernas led.

Äntligen har den nog så välbehövliga debatten tagit sin början. Det var verkligen inte en kvart för sent. Jag är utled på allt snack om rasism, som enbart är rökridåer för ett reellt ansvarstagande.

Det man hört från regeringshåll är att de nu är överraskade av de skenande kostnaderna både för Migrationen och sjukskrivningskostnaderna.

Jaha, men Grattis! Vi med kulram har insett problemet för många herrans år sedan.


Jodå, genierna i regeringen skall nu höja skatterna!

Sanning att säga vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Skratta skulle jag nog göra om läget inte var så allvarligt.

Folk kommer knappast att bli friskare av en ny karensdag, därför att då har man bara sopat problemen under mattan. Så länge man inte har åtgärdat grundproblematiken så kvarstår också problemet.

Det går inte att måla på en rutten vägg!


Lika illa är det med Migrationspolitiken. Man sätter folk i ett inhumant väntrum, som tar livslusten ifrån de flesta. Förser ihop dem som på den värsta kreaturmarknad. Men det är klart de här som vill göra sig rekorderliga summor/vinster på andras misär, de lever sötebrödsdagar till allt större och svindlande summor.

För mig är det obegripligt, att man inte redan vid ankomsten kan placera ut dem i landet och se till att de omgående kommer in i ett socialt liv, i arbete och för de yngre i skola. Det saknas inte precis arbetstillfällen och det är nog faktiskt bara i Sverige där man kan gå omkring och kosta pengar/bli försörjda. Eftersom jag börjar närma mig pensionsåldern så har jag kollat upp olika länder vad de har för förpliktelser man måste uppfylla för att invandra. Kan man inte försörja sig själv är det kalla handen!

För någon tid sedan såg jag på Facebook ett inlägg om att det utvandrade 1,8 miljoner svenskar till USA, upphovet till det var den enfaldige komikern, som talade om svenska båtflyktingar till USA. Vad man glömmer är att det inte går att göra en sådan jämförelse. Invandrarna fick klara sig bäst de kunde när de kom till USA, de hade en markplätt som de kunde odla that´s it. Här finns också mark att odla, som ligger i träda, skogar som inte är röjda sedan "Adam var länsman" och landsbygd som håller på att läggas ner och massor av hus som står öde och tomma därför. Byar skulle leva upp igen om det fick en tillströmning av nya människor och där det finns människor finns också arbetstillfällen. 


Hela det här EU har blivit ett enda pajasobjekt. Istället för att göra något gemensamt för alla flyktingar, fortsätter man att klubba varandra i huvudet och skyffla problemen runt med alla människor, som är på flykt undan krig och förföljelse. De har styrmedlen i sina händer men väljer att leva i sin egen lilla fantasivärld där pengarna rullar runt i ofattbar omfattning. Man låter hela Medelhavet bli en enda stor kyrkogård.


I det fallet håller jag med Sverigedemokraterna fullständigt, det kostar mindre att hjälpa dem på plats till en betydligt billigare peng, än att släpa hit dem till ett land som bara sätter dem i väntrum och ett utanförskap av dignitet!

På kvällen får den late brått och idag kunde man läsa i Göteborgs-Posten ett inlägg från Folkpartiet, Jan Björklund och Gulan Avci, ordförande Liberala Kvinnor. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2808877-vi-ska-bekampa-alla-former-av-kvinnofortryckProblemet är ingalunda nytt och det är inte alls svårt att åtgärda. Det är bara att informera vad det är för rättsregler som gäller i Sverige. Vid ankomsten får man förbinda sig att lyda under svensk lagstiftning, vill man inte acceptera det så kan man välja något annat land som bättre motsvarar den kvinnosyn man har. Svårare än så är det inte.

Fenomenet är ingalunda nytt och det vet alla som arbetat med dessa grupper kvinnor, där tvångsgifte, barnäktenskap och kvinnor som inte är jämställda männen finns. Man möter dem dessutom överallt och jag kan överhuvudtaget inte förstå hur man kan hitta en hel skola där flickorna blivit könsstympade, utan att det lett till någon som helst konsekvens!


Själv har jag sett baksidorna av barnäktenskap, kvinnor som nästan hållit sig i anstaltens dörrkarmar, därför att utanför har hela tjocka släkten suttit ute i bilen och väntat och därmed har friheten varit över. Men jag har också ingripit när flickor varit på väg att skickas iväg för att könsstympas.


Kvinnor som inte tas omhand på rätt sätt, kostar oerhörda summor bara inom rehabilitering och man behöver inte gräva så himla långt, innan man finner de verkliga orsakerna bakom ohälsan.


Den artikel hade man kunnat vara så renhårig att man hade kommit ut med INNAN valet, men då var det bättre att kasta paj på Sverigedemokraterna, som insett problemet med nuvarande invandringspolitik.

Vad Göteborgs-Postens maktfamilj, Peter Hjörne, påstår att hans famn är både liberal och vid, det tål att funderas på. http://www.gp.se/nyheter/ledare/kronika/1.2808916-peter-hjorne-min-famn-ar-bade-liberal-och-vid

Man kan visserligen diskutera vad ordet liberal betyder, men det vanliga sedan de fyra stånden skrotades förknippas ordet med individuella fri- och rättigheter, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet och inte minst demokrati. Det sistnämnda är inte Peter Hjörnes devis om tillvaron. Fortfarande håller han på att utestänga Sverigedemokraterna, trots att vi har allmänna och fria väl.

lördag 22 augusti 2015

Det här med bröstförstoring begriper jag mig inte på. - Jag har ett mycket värre och mer svårforcerat problem.

Visst har jag haft ont i baken, när jag cyklat förr om åren. Men nu för tiden älgar jag runt som en pissmyra för att finna på någon vettig lösning på akterproblemet, eftersom jag även har börjat känna av det så fort jag sitter överhuvudtaget på något som inte är väldigt mjukt.

Allt det här har också fått mig att börja tro, att min mamma hade helt rätt, när hon hävdade att människans rumpa blir som korumpan när kon blir gammal. D
et är på det inre planet som förändringen måste ha skett.


Försöker jag nu att kika mig i spegeln därbak, så inser jag ju att blindhet kan komma plötsligt och att det nog finns en Gudomlig försyn med att man inte kan se sig därbak och sist men inte minst: med tiden ser allt sämre...

När jag sätter mig på cykelsadeln, gör det så ont i sittbenen i rumpan, att det krävs en riddares mod att ta sig ut på den där önskade cykelturen. Det är som om det inte längre finns något invärtes att sitta på längre. Inte finns något som tycks kunna dämpa eländet heller.


Jag valde därför att köpa en cykel med comfortsadel. Men det var som att sticka ut tungan i luften och vifta en stund och så mycket mer hände inte. När jag var på Gotland förra året införskaffade jag mig en dra-på-cykelsadel i ull i hopp om att åtgärda det hela. 

- De´ äu varmande´ å goe´, sa försäljaren på marknaden i Visby, som verkade hantera en het potatis i munnen när han talade.

Skit i värmen, tänkte jag och visste varför jag spanat in ullöverdraget till cykelsadeln. Jag trodde på att jag på fullt allvar, att jag hade funnit ut den genialiska lösningen på det skavande i rumpan.

Det blev en hel del muntrationer, när jag kom hem med den mitt i smällhetaste sommaren, eftersom en del i min närstående krets frågade om jag hade satsat på ny vinterhatt.

Vilket fick den lille spjuvern, att genast göra som de vuxna häcklarna gjorde, prova den på huvudet.
 

Men comfortsadel och ullsadel, det var som en droppe i Mississippi.
Igår hade jag så när som kört ner "röda faran", min älskade cykeln, i en av ravinerna om det nu inte varit så långt att gå hem. 

Fy, vad jag var sur på "röda faran", som jag i vanliga fall är så himla glad åt.

Jag verkar stå inför ett helt olösligt problem. Jag kan ju inte gärna göra som drottningen i sagan "Prinsessan på ärten": testa med tjugo madrasser och tjugo dynor stoppade med ejderdun. Då skulle jag inte nå ner till vare sig trampor och styrstång. Men jag är ju en rätt enveten typ, när jag försöker att lösa det som andra för länge sedan gett upp hoppet om att någonsin kunna lösa, då fortsätter jag problemlösningen. Jag är av åsikten att det måste gå att lösa på något vis.

När jag framförde hypotesen att hela problemet kanske i själva verket bestod av att jag trots allt var en riktig prinsessa, möttes jag bara av idel skeptiska miner och kommentarer av karaktär, att det bästa man i så fall skulle kunna ha som omdöme var att jag var "Tanten med stjärten", men knappast "Prinsessan på ärten".

Kom igen nu någon! Det måste bara finnas någon vettig lösning på stjärt-skav-problemet...

torsdag 20 augusti 2015

Om jag säger "Hotell Tylösand" - tala om vad det första är som du tänker på då.




Tänkte du nu på sand då är du liksom jag en klassad pervers sexistiskt typ, trots att jag inte är lagd åt det hållet och följaktligen inte studerar kvinnorumpor i bikinis. Jag uppskattar utsikten av fasta tennisrumpor, något som med dagens hängaschelbyxmode är en klar bristvara.

Jag vet i alla fall, att jag åkte dit så det skrek om det hela. Alltid får jag lära mig nya saker om mig själv, som jag inte hade en susning om...
 http://reklamombudsmannen.org/uttalande/hotel-tylosand2

Trots fastställt beslut och allt av reklamombudsmannen, så undrar jag nu hur en sandig rumpa kan vara könsdiskriminerande. Möjligen kunde den bilden ha fällts för att vara åldersmobbing. M Ö J L I G E N, men det är så långt jag kan tänja mina grå.

Jag kan förstå det om bikinibrudar på bilar och annat utstuderat osmakligt. Men här begriper jag faktiskt ingenting, om jag skall vara helt ärlig. - Hur man som reklamombudsman inte kan se kopplingen till Hotell Tylösand, begriper jag inte heller, eftersom hotellet ligger med direkt anslutning till sandstranden.
Men så tillhör jag inte Sveriges Kvinnolobby, som väl antagligen tycker att burka är ett bra plagg att ha på sig på stranden i Tylösand där Hotell Tylösand ligger.  - Ett ganska trevligt hotell faktiskt med mina mått mätt.

Undra om min sandiga tantrumpa kan klassas, som sexistiska inslag på bild.
Eller hade den kanske rent av klassats som manschauvinistiskt kvinnoförtryck.

Jag känner hur jag ogillar starkt, att inte säkert veta!

måndag 17 augusti 2015

Bortrest på en tillställning med många barn närvarande - det är då man inser ett och annat.

Ur barnamun kommer vad som helst. För att inte tala om vad som kan utspela sig i de små livens närvaro. Det kommer tankar som man inte tänkt, i vart fall inte kommer ihåg att man någonsin har tänkt.

Tycker en 4-åring att ett gammalt popsnöre, som livnärt sig hela sitt liv på att musicera, tar i så att trumhinnorna nästan sprängs vid vissa passager i ett i övrigt så finstämt stycke. Då kan man vara rätt övertygad om att det inte gått 4-åringen spårlöst förbi. Även om det suttits lugnt och fint tillbakalutad i den alltför stora stolen och med vitadukslångbordets dukning med vinglas och vikta servetter ungefär upp vid nästippen på 4-åringen.


När det hela är klart och de närvarande applåderar åt det gamla popsnöret, då sätter 4-åringen upp två tummar i luften, som givetvis pekar nedåt. Hade man nu valt bort applåderna, vilket jag tycker att man kan göra i vissa lägen, det här var ett sådant, så hade det nog för mig egen räkning blivit en tumme upp för val av melodi och en tumme ned helhetsutförandet.

Ett barn som närvarar då aktören talar obegripliga saker kan det lika gärna infinna sig ett solklart NEJ, uttalat högt och tydligt. Det får det att rycka lite i mina mungipor, eftersom det där uttalade NEJ-et passar så himla bra in i sammanhanget. Slump eller medvetenhet, det lär vi aldrig få veta.


I brist på sysselsättning, medan de som orerat där långt framme hållit på så obegripligt länge, har de flesta besticken vid alla de små barnen hunnits virats ut och in i servetten så många gånger, att de mest av allt liknar någon urvriden disktrasa och inte visar det minsta lilla spår av servettvikning längre.
Vänta och vänta och vänta, åhhhh.... all denna väntan. Istället för att sitta där med träsmaken i baken hela tiden, så tar de sig helt enkelt ut till den varma sommarsolen, åker karusell, rusar runt och återvänder till de vuxna-träsmak-i-baken-gänget.

De återkommer, efter något som har upplevts som en hel eon för en träsmak-i-baken-vuxen, rödrosiga, fulla av energi och med en kroppstemperatur, som sprider sig i hela ansiktet, ungefär som om de varit instoppade i en finsk bastutävling med kläderna på. Eftersvettningen går inte att ta miste, svettdropparna sprider sig längs hela ansiktet och pappan torkar både ansikte och hår på de små liven i de fint vikta servetterna, som han timman innan mässat om bara skall ligga i knät, när man äter.


Vänta på de olika rätternas tidskrävande inordning, eller på att få hämta lite mer tårta. Har man som vuxen klarat av att dittills sitta som en ihoptorkad mumie i munnen, det är då det inte längre går att hålla inne med ett leende från den ena örsnibben till den andra. Inte blir leendet så mycket mindre av att pappan som försett barnen med föreskrifter på gott uppförande, norpar åt sig från de frimodiga barnens backning av god tårta!

....och varför får man inte röra allt spännande, som lokalen har försetts med och varför är de fina båtarna, som vore så roliga att få leka med, så högt uppsatta mot taket, säkert 4 meter upp i luften och finns det verkligen så långa barn som kan nå dit upp? Hur skall man då kunna leka med dem?

Nu ger de bara unisont upp och lägger sig ner som små ihopkurade kattungar på sina alltför stora stolarna för att nästa sekund vara utflugna igen, ut i sommarsolen och leken, de fria livet.

Varför skall vuxna alltid krångla till det...
eller gör de verkligen det fullt ut. Är inte det lilla glädjefyllda barnet egentligen alltid och ständigt närvarande inom alla vuxna, när vi inte passar på oss, inte bara lägger locket på och skall uppföra oss...


Det tar sig bara lite annorlunda uttryck.

lördag 15 augusti 2015

Det lär knappast vara någon vanlig slappskalle, som har saboterat det nya utomhusbadet Pöl Harbour, Älvstranden i Göteborg.

Jag misstänker att inte ordet gentifiering ingår i deras normalvokabulär.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2801782-pol-harbour-saboterat

Begreppet myntades 1964 av Ruth Glass i dennas beskrivning av några områden i centrala London och betecknar en social statushöjning av ett område, på andra områdens bekostnad.

Det känns verkligen väldigt feltänkt då man saboterar ett efterlängtat utomhusbad i en stort hamnområde, som nu Göteborgs är men så förvånansvärt svåranvänt/svårtillgängligt.

När i flyttade till Göteborgs innerstad, Otterhällan, 1991, brukade jag och dottern ljumma sommarkvällar gå på kvällspromenad längs kajen/hamnen. Men det var inte lätt att kryssa sig förbi alla stopp på vägen och inte fanns det någonstans, att slå sig ner för den delen heller. Så är det ju alltjämt och så är det ju längs kanalerna också. Så mycket missad njutning i något som inte behöver kosta så mycket.

Själv luftade jag hjärnan i Gottskär igår eftermiddag, där varken våldsverkare, tiggare, klottrare eller samhällsförstörare: Politiker &Trafikverket, inte gick att skönja så långt ögat nådde.

Det finns tydligen hopp om livet i en del små samhällsidyller, där avarten ännu inte har intagit människorna. Hela hamnområdet i Gottskär med omnejd vittnar om medmänsklig samverkan för att göra det så gemytligt som bara möjligt är människor emellan.

 
Konditoriet hade snits både på utbud och trappräcke.

Vid Hamnkrogen höll man på att rigga upp musikinstrument på utomhusarenan, så det vankades nog lite festligheter på kvällen.

Långt, så långt ut, att objektivet fick användas pågick dykningar från hopptornet. Några paddlade kanot och andra vindsurfade, medan andra låg och vändstekte sig i solen, eller satt ute och åt eller fikade.
 
Den stora bryggan/njutningsplatsen med många bänkar runtom hade kommit till av förenade krafter. Det fanns dessutom två ställen att stega in på, vilket kändes alldeles sympatiskt.

T.o.m bryggans golv bar sina tydliga tecken över att här hade något åstadkommits med gemensamma krafter.

Sittbänkarna ute hade sponsrats av både privatpersoner och av företag.
 
T.o.m. kyrkan hade gett sitt bidrag till ändalykten, att vila bak, ben och tankar på. Idag kändes texten extra sanningsenligt: han för mig till vatten där jag finner ro. Psaltaren 23:2
 
Många satt där och en del låg t.o.m. och solade på trädäcket. Någon hade sprungit från sin kasse med både mat och annat i. Lite märkt av tidens anda, så öppnades kassen lite för att se att det inte var en kvarlämnad bomb. Man blir onekligen lite nojig av att bo i en storstad där livets fortsättande inte är någon självklarhet. På fel plats vid fel tillfälle, är inte något som jag bara läst om, utan själv upplevt många gånger om så här långt i livet....
Tänk att i lilla pittoreska Gottskär kan de få till det, men inte i Göteborg. Är det inte märkligt så säg...
Njut av utsikten stod det på bänken, fastän det mest är reklamen för sponsorn som syns. De hade borrat små hål för kaffekoppar på bordet. Är nog en god idé i nära havet där det blåser och friskar på, så att alla trista tankar och allt det där väldigt ledsna blir jagad på flykten.
Hela hamninloppet hade bänkar för att man skulle kunna slå sig ner och bara vara, utan att behöva stå givakt.
T.o.m. motorcyklar och en bit ifrån hade t.o.m. mopederna sina speciella markerade platser.
Vad hör väl hemma i ett område där man kan flanera runt och i ett kombinerat hamnområde om inte ett ankare. Vackert i all sin enkelhet. Man behöver inte ha så mycket flotta statyer och andra märkvärdigheter.
 
En historisk karta är alltid lika upplyftande och lärorikt att ta in.

I en levande hamn finns också det som hör till....

Ankringsplats även för BAD pojkar, eller är det så illa att det är dåliga pojkar... Det känns inte som om det var fråga om det sistnämnda.
Gottskärs övriga bebyggelse tycker jag att du själv skall uppleva på plats. Det liknar i mångt och mycket alla de här vackra fiskelägen/fiskesamhällena, med vindlande gränder och små söta skärgårdshus, mestadels vitmålade,  från en gång i tiden och så de pampigt, stora, väldiga och svulstiga, för folk med omåttligt mycket pengar.



onsdag 12 augusti 2015

Sedan man släppte psykiatrins personer fria har mycket hänt - ta t.ex. den här tillträdande VD:n för Nordea, Casper von Koskull.

För inte så länge sedan så tillhörde dylika personer hemma inom psykiatrin och klassades att lida av megalomani (storhetsvansinne) - sålunda ett solklart fall för Beckomberga, eller


Numera intar de ledande positioner och kan fritt uttala sig, så att en annan något mer normalfuntad människa bara står där med munnen öppen, som en fågelholk och funderar över:


"Vad var det han sa?"

"Okey, du är värd mer än 800 gånger än andra anställda, som också kan det här jobbet."

- So, what´s your point?


Det kanske är dags att skriva en nutidsvariant av de litterära personerna med megalomani. De börjar bli lite åldersnupna de som finns: Jan i Skrolycka i romanen Kejsaren av Portugallien, som Selma Lagerlöf kom ut med 1914, eller Rodion Romanovitj Raskolnikov i Brott och straff av Fjodor Dostojevskijs, som kom ut 1866...

tisdag 11 augusti 2015

"Sänk Estonia" av Dan Larsson

Den här boken träffade inte på mitt bästa läsar-jag måste jag villigt erkänna och därför får denna recension tas med en nypa salt. Jag låg sjuk i någon märklig och tämligen segdragen magåkomma och var sålunda inte riktigt i fas med vad en bok med dylikt innehåll kräver.

Dan Larssons roman "Sänk Estonia" har ett snabbt, brutalt innehåll med ett persongalleri som är både trovärdig och högst sannolik. Skall man sätta en sorteringsstämpel på den här romanen, så blir det en solklar: machobok för typer som gillar vapenskrammel och då kommer jag osökt in på en annan författare, Leif G W Persson och slogs av vissa andra paralleller mellan dessa två herrar.

Göteborgs-Postens Ingrid Bosseldal skrev lite förenklat, att Leif GW Perssons senaste bok "Bombmakarens kvinna" är en besvärlig roman, som handlar om nedstigning i mörkret. http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2793054-leif-gw-persson-bombmakarens-kvinna

Dan Larssons roman "Sänk Estonia" är också i allra högsta grad en nedstigning i mörkret. Men till skillnad från GP:s Ingrid Bosseldal är jag dessvärre väl medveten om detta människans mörker. Därför blir vissa saker inte några överdrifter, utan snarare tvärtom: verkligheten överträffar inte alltför sällan dikten.

Det finns inget i romanen "Sänk Estonia", som känns science fictionartat och den här storyn är precis lika godtagbar som någon annan hypotes, som också tänkts om Estonia. Själv har jag skrivit om Estonia: http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/09/estoniakatastrofen-28-september-1994.html
och inläggen är dessvärre inte heller någon dragen vals.

Därför känns Dan Larssons roman lika viktig, som hans första bok om "Mytomanen Thomas Quick". Det går inte att komma ifrån, att man från "högre ort" gjort sitt bästa för att dölja sanningen om Estonias förlisning.

Jag kan väl bara hoppas, att Dan Larssons grävande journalistikspade inte grävt förgäves, fastän här i romanform, utan att det blir startskottet för det som hände med hans första bok om "Mytomanen Thomas Quick". För det mesta, då allt gått åt pipan redan från första början, krävs den där berömda droppen som urholkar stenen.


Dan Larssons första bok "Mytomanen Thomas Quick" beställde faktiskt radarparet Guillou och Perssons företag, då de började inse att Sture Bergwall alls inte var någon massmördare, med inpinkade revir i precis varenda gärningsmannaprofil. Något som hade fått varje utländsk gärningsmannaprofilmakare att skaka på huvudet åt idiotin, som det förryckta teamet med åklagaren Christer Van der Kwast i spetsen hade åstadkommit. Här hade man en gärningsman som hade lyckats med ett konststycke, som aldrig någon någonsin i kriminalhistorien hade lyckats med tidigare.

Däremot skall sägas att Sture Bergwall alias Thomas Quick är långt ifrån någon mysfarbror, som man på senare år verkar ha omvandlat honom till i Media. Även om han nu inte är någon massmördare, utan bara ännu en av alla dessa märkliga krakar som jag läst/lyssnat mig mätt på i mitt jobb. 


Dan Larssons bok "Mytomanen Thomas Quick" som utkom 1998, var en mycket välskriven och dokumenterande bok, där journalisten Dan Larsson gjorde ett bra grävande journalistiskt hantverk, då han följde rättegång efter rättegång och även händelserna kring mordutredningarna. Tyvärr utkom den boken inte i några nyutgåvor och skall absolut inte sammanblandas med en senare Quickutgåva med ungefär samma namn, som också är utgiven av Dan Larsson.



Dan och jag harvade några år i samma klass på Läroverket i Malmberget på 60-talet och jag vågar påstå, att vår svensklärare hade gjort vågen åt Dans första bok, "Mytomanen Thomas Quick" . Detsamma gällde även Leif G W Perssons, vars debutroman var "Grisfesten" och faktiskt den bästa som Leif G W Persson någonsin skrivit, eftersom språket/språkläran även stod i högklass, liksom den bärande berättelsen, som också hade sin upprinnelse taget ur verkligheten.

Men sedan har hänt något med de här två herrarnas språklärokunskaper. De ägnar sig åt den nya varianten journalistisk språklära där man börjar meningar med bindeord och har svårt att få till bisatser etc. Sedan verkar de lite väl överförtjusta i något spår, som de kört fast i och glömmer bort, att visserligen är väl kanske inte läsarna de vassaste knivarna i lådan, men när något redan har berättats är det förbrukat och använt.

Leif GW Persson fastnar i "Supersalamins" Evert Bäckström. Supersalamin förekommer lite för mycket som uttryck i en av böckerna och det känns som om den där Supersalamin dyker upp åtminstone 500 gånger och tjatas igenom hela boken. Så illa är det inte med Dan Larssons roman "Sänk Estonia", men jag gissar att vår gamle svensklärare på Läroverket hade stoppat in "SS-Satan" ..... och 20 gånger kraftigare än atombomben, som fälldes över Hiroshima 1945 och vasallstaterna i vardera näsborre på Sylvard Larssons grabb tämligen omgående, om det varit detta som han hade presterat vid läroverket, där alla former av upprepningar genast fick en illröd bock i kanten!

Det var det här gänget som slutligen fick sin examen vid Läroverket i Malmberget - Var Dan Larsson och blogginnehavaren befinner sig på fotot, får intresserade lista ut på egen hand.
Det som är märkligt med Dan Larssons roman "Sänk Estonia" är som om man hälsat på två olika Dan Larsson. Den första delen av boken känns lite trevande, men sedan flyter storyn på och den blir plötsligt en bladvändare, t.o.m. språkläran hämtar tillbaka mark.

Jag har sagt det förr och jag säger det än en gång. Man måste ha en dräpande kritiker som läser det manus man författat och som kan slå ner på varje tveksamhet. Skillnaden blir huruvida man skall utkomma med ett mästerverk, eller bara en läsvärd roman. - Men kanske ligger det någon form av sanning i att sedan jag själv började fila på mina egna romanmanus, distanserat mig från att vara enbart läsare. Kanske har jag blivit den oresonliga kritikern istället, som är ute på ständig felfinnarjakt.




Dan Larssons machoroman "Sänk Estonia" om tiden kring Sovjetunionens fall, den har inte ens något att förtälja om vad för öde den ryska "välanvända" damen möter och det kan jag tycka är lite synd, eftersom han grävt så djupt i att inte lämna något spadtag ogjort för de övriga i persongalleriet, som är idel män. Inte blir det två rader om damen med de fotriktiga skorna heller, därmed missar han, den gamle hockeylirare i MAIF, målet som legat där fullständigt öppet för en riktig rökare till fullträff.

Lite full i fniss blir jag trots allt, när jag helt plötsligt står inför beskrivningar som lär höra hemma hos Dan Larsson av utanpåskriften att döma. Men det är väl kanske så med alla författare, att någonstans lyser det egna jaget igenom lite här och där. Jag tänker också på Dan Larssons pappa Sylvard Larsson och jag undrar om han inte i sin egen skrivarverkstad i himmelen, ler åt sin son och tänker: det var som attan, att jag fick ge namn åt en riktig ärkeskurk. Det tror jag Sylvard hade gillat!