lördag 30 november 2013

Karl den XII:s fältbibel är väl förlagan till min gamla fältbibel, som trycktes upp för soldaterna.


Bilden är suddig men det har nog ingen större betydelse, därför att det är nog få som kan läsa texten. Det är inte precis det här århundradets typsnitt eller stavning för den delen. Gåvogivaren lät berätta för mig, att den hade soldaterna i fält och den fanns i en speciell ficka i uniformen, därav det lilla & smala formatet. Jag kan mycket väl tänka mig att tjockleken var en garant för att inte bli skjuten i hjärtat med dåtidens taffliga vapen.

Soldaterna kunde knappast sakna sysselsättning även om inte kulorna ven - 330 sidor lång och de hårda pärmarnas insida berättar en del av ägarnas egen historia. Här på bilden är mittuppslaget som övergår till just bibelsångerna.

Från det ursprungliga blogginlägget har försvunnit en hänvisning till youtube: om Fältbibeln, som man tagit bort från min blogg. Men den går säkert att återfinnas för den som känner sig hugad.

  http://www.bibeln.se/skolan/amnen/amnen_religion_bibeln6a.html


Kungens egen bibel var som framgår av youtube inslaget betydligt större än soldatens enkla. Men krigarkungarna hade säkert andra som transporterade ett betydligt mer yvigt personligt arsenal än den vanlige soldaten hade med sig ut till fält.

Krigande kungar har vi haft en hel del av i det här landets historia. Det är bara de sista i ledet, Bernadotte, som inte haft någon större fascination för regelrätta krig:

http://www.rished.se/Sveriges%20Kungalangd1.html

Hur många gånger som helst har jag bestämt mig för att ta reda på ursprung och historik till alla mina gamla ärvda böcker. Sanning att säga har jag inte ens hunnit det med de egna gjorda fynden och det hela stupar alltid på, att orken bara tar slut och jag tänker: är det egentligen så viktigt att veta. Jag vet svaret på det redan när jag tänker tanken: NEJ, jag har ändå ingen som helst tanke på att slå mynt av dem, utan allt mellan varven skänker de mig sann läsglädje.

Bland alla de gamla böckerna har jag ett riktigt sorgebarn: Gustaf Dores bibel (gamla och nya testamentet) i rekorderligt format och dessvärre är lädret numera rätt skört. För att inte tala om ena pärmen som lossnat. Inte pga. min egen oaktsamhet, utan på min egen första och absolut sista inhyrda överambitiösa städtantens verk. Hon hade inte så mycket till övers för alla de gamla dammiga böckerna, som hon uttryckte det.

Det var i den stunden jag insåg, att det var en alldeles förryckt idé, att ha någon annan som städade hemma hos mig. Man skall inte släppa in en Kalle Anka läsare bland böcker och speciellt inte bland kulturhistoriska sådana.

Gustaf Dores bibel har blivit barnens och barnbarnens favorit, därför att bilderna går inte av för hackor, att botanisera runt bland. Det blir bibeln i snabbspolning att ta sig genom bilderna.


Så finns även det alster, som var den första egentliga skolboken: Luthers katekes. - Den var mina skolbarn väldigt imponerad av. Mina egna däremot har haft ett ljumt intresse av den.

Den roligare saken är dock den handskrivna boken med gamla skillingtryck. Det var väl det som var det folkliga inslaget istället för tidningarna, som inte många hade råd att hålla sig med. Betydligt trevligare kan jag tycka, vid närmare eftertanke.

Skillingtrycket om Axel Oxenstierna kanske jag borde diskutera med någon av mina mer gedigna musikvänner. Kanske dags nu eftersom tanken har funnits där ända sedan början på 90-talet.

onsdag 27 november 2013

Visserligen har det funnits många tecken på det tidigare, men nog var det en chockartad upplevelse att upptäcka, att f.d. justitiekanslern numera justitieråd i högsta domstolen, Göran Lambertz, förvandlats till en äkta rättshaverist!

Om inte hela den här Thomas Quickhärvan varit bekymmersam tidigare, så är det ingenting mot för vad den är idag, efter gårdagskvällens TV-program i SVT. http://www.svtplay.se/video/1628801/del-1

Det är fullständigt obegripligt, att Lambertz fortsätter att hävda, att hans bedömning 2006 i egenskap av justitiekansler var korrekt. Men jag tror det handlar om att Göran Lambertz måste försvara det han gjorde 2006, när han kom fram till att domarna mot Quick var korrekta. Men därmed försvann också möjligheten att åtala åklagaren Christer van der Kwast och förhörsledaren Seppo Penttinen för tjänstefel.

Hur eller ens varför Göran Lambertz drar ut i ordkrig och håller åklagaren Christer van der Kwast och förhörsledaren Seppo Penttinen om ryggen är verkligen något som fått mig att inse, att det vore nog bra om man belade Göran Lambertz med någon form av time-out. Han kan inte bara sitta kvar på sin position. Värst av allt är nog trots allt att åklagarna under resningsprocessen fullkomligt pulvriserat sönder bevisen mot Thomas Quick, men inte ens där sätter sig Göran Lambertz ner och begrundar saken.


Journalisten Hannes Råstam hade inga större svårigheter med att plocka sönder och göra slarvsylta av den s.k. bevisning som fanns vid brottsutredningarna kring de åtta mord som Thomas Quick och det som sedan förekom i rättssalarna. Bara hans bok i sig är rent hårresande. Sedan lade bara boken som Dan Josefsson skrev "Mannen som slutade ljuga" kittet till hela historien.
 

Researchern Jenny Küttim, som jobbat både med Dan Josefsson och Hannes Råstam under deras granskningar av fallet Quick, var förvånad över den brist på ödmjukhet över vad som kommit fram av Göran Lambertz under bästa sändningstid i TV-rutan. Själv tyckte jag att det blev rent ut sagt pinsamt, han gick an som en pladderkärring utan sans och balans. Ingen annan fick tala till punkt. Det är trots allt inte så: för att man upprepar en sak, blir det inte mer sanning för den saken skull.

Genom den utredning som Hannes Råstam gjorde och som sändes i TV framkom också hur garvade poliser hade fått fram bevisning som talade mot Thomas Quick, men det fick de en avhyvling av åklagaren Christer van der Kwast, för att de hade gjort ett jobb som normalt är rutin. 

Själv har jag genom min hypnosutbildning och även tidigare i mitt arbete,  även i privatlivet insett hur lätt det är att plantera falska minnen, även på fullvuxna människor. Det är ingen konst för vem som helst, som är skicklig, att få vilken fullvuxen människa som helst, att tro att hon har fyra fingrar på en hand, fastän det i själva verket finns fyra fingrar.

Än mer obegripligt är det hur Säters sjukhus varit en regelrätt sekt. Det är rena rama människospillror som har "vårdat" de intagna. http://www.svtplay.se/video/1628788/kvinnan-bakom-thomas-quick
Kan man egentligen komma närmare en rättsskandal, när det i själva verket varit sektmänniskorna på Säters sjukhus, som haft makten över hur polis och åklagarutredningen har fått fortgå.

Jag håller fullständigt med Leif GW Persson, här är det en personfråga om vilka som ingått i denna fullständigt obegripliga soppa, som alla garvade mordutredare hoppat av och bara skakat på huvudet åt!

Det är många saker som är omöjliga att reparera. Många mördare har under denna tid gått fria. De anhöriga till offren har lidit sådan stor skada, att det är en horribel situation. Arma människor. 

Till detta kommer även av Thomas Quick utpekade medgärningsmän och svansen: alla vi andra som bara halkat med på ett bananskal pga. jävligt taffliga mordutredningar! Jag undrar hur många andra det är, som lidit alla helvetens kval pga. att mordutredningarna inte har skötts, som man kan förvänta sig av ett samhälle som påstår sig värna om rättssäkerheten. Jag och även mina barn i förlängningen lär inte vara de enda.
Det sägs att förlåtelsen är det man går vidare i livet med, men en del saker blir så oförlåtliga, att de inte kan förlåtas!


söndag 24 november 2013

LKAB i Malmberget får det att låta, som om det är Gällivare kommuns vägdragningar det hela handlar om och inte LKAB:s rovdrift med vidhängande fördrivning av människor från deras hem.

Sveriges regering och riksdag har anpassat sitt rymliga samvete till något som är rena rama diktaturen, där folk fördrivs från sina hem och dessförinnan fått utstå saker och ting som inte hör hemma i en demokrati:

Ständigt läggs nya människoöden till dem, som drabbats av LKAB:s gruvbrytning och framfart. Familjen Lundqvist och Häggqvist i Malmberget är bara det senaste tillskottet i denna skara.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/rivningsbeslut-kritiseras

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/huskonflikt-i-malmberget även rubricerad som "De mister drömboendet" med datum 21.12.2013

Aldrig hänt

Att LKAB och en fastighetsägare inte kommer överens om en affär har inte hänt tidigare, detta är unikt.

Är det här första gången som LKAB som köpare inte kommer överens med en säljare?

– Ja det är första som jag känner till säger LKAB:s informationschef Anders Lindberg.

 
LKAB:s informationschef Anders Lindberg har alldeles rätt. Därför att vanligtvis brukar LKAB:s lurendrejeri ros iland och de drabbade står där med Svarte Petter på hand, det har både Nord-Nytt och Kaliber dokumenterat och visat, så det är knappast några amsagor jag här skriver.

Detta är dock första familjen, som det gått så här långt med och jag gissar, att den här gången har både Gällivare kommun och LKAB stött på patrull.

Det skulle inte förvåna mig om det här ärendet hamnar i EU-domstol. Något som vi nog är rätt många som välkomnar, eftersom vi fått mer än nog av följetongen LKAB i Malmberget, som det aldrig verkar bli någon ordning på.

Till råga på allt håller Näringsdepartementet som bäst på att mangla den överklagade bearbetningskoncessionen, som säkerligen kommer att bli nästa ärende i EU-domstol, om inget annat av alla dessa ärenden hinner före.

Men det här är ingen nyhet på något sätt för LKAB:s malmbrytning i Malmberget. Den studsande samhällsomvandlarens Kalle Wikströms irrfärder i Malmberget är numera smått berömda. Det är inte alla som tycker att det är ok att bli shanghaiad av svenska statens förlängda arm.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/kommunen-lovade-ta-vattenprover-men-inget-hande

Det hela blir inte heller mindre problematiskt p.g.a. Gällivare kommuns ageranden, som drabbar de enskilda. Man kan undra hur det kan komma sig att en hel kommun kan hålla på att förinta sig själv, genom att gå ett statligt ägt företags viljor tillmötes vad än det gäller.

LKAB som är en stadig kassako för staten, måste alltså tillföras ännu mer tillgångar som Gällivare kommuns skattebetalare äger, förutom att LKAB redan lagt under sig och helt uppenbart tänker fortsätta med att lägga under sig privatpersoners egendom till LKAB-vinsten.

Man behöver sannerligen inte resa till Ogadenprovinsen för att studera svenskt oljebolag, det finns en motsvarighet i Malmberget, som pysslar med gruvbrytning. Den motsvarigheten är inte fullt så blodig, men principen och ingredienserna är precis desamma, inkl. miljökonsekvenserna.

Nog börjar det bli hög tid, att avskaffa den omvända Robin Hoodpolitiken. Men framförallt måste nu rikstäckande media fullt ut ta sitt ansvar och berätta hela sanningen om det statligt ägda LKAB i Malmbergets klandervärda metoder. Det finns hur mycket nonsensnyheter som helst, som rullar på i SVT:s samtliga nyhetsrapporteringar. Men en sådan sak ligger de väldigt lågt med. Riksomfattande skandal är nog bara förnamnet, när man summerar alla ingredienser som den här soppan numera består av.


lördag 23 november 2013

Man kan få magknip och räserbajs för mindre... eller?

Egentligen behöver man bara öppna Göteborgs-Posten, eller någon annan lokal blaska på nätet för att känna vämjelse. Dvs. om det nu ännu finns journalister kvar värd namnet. 

Det har trots allt blivit alltmer populärt i det svenska samhället, att lägga munkavel på yttrandefriheten. Där är tidningarna inget undantag. De är i alltför många fall ett drev, som saknar aktuellt fokus. Ibland så till den milda grad ibland, att man funderar vilka dolda agendor, som finns med i spelet för gallerierna. 

Eller vad sägs om att dra upp vad någon, sa i radion för elva-tolv år sedan i jämförelse, att det försnillats biståndspengar på x-antal miljoner. http://www.expressen.se/nyheter/riksdagsledamoten-misstanks-for-bedrageri/

I Göteborg fortsätter dokusåpan i oförminskad skala och styrka:

När den "kommunala öppenheten" visar sig vara allt annat än öppenhet, då är väl ändå botten av skittunnan nådd. Dagsfärska nyheter är att PR-konsulter kostat skattebetalarna närmare en halv miljon för råd hur man skall gå runt det svenska regelsystemet.
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2187257-kostsamma-rad-skulle-forsvara-granskning

Man kan väl tycka att nu kan det väl inte bli så mycket värre. Men det kan det sannolikt. Till skillnad från kommunalrådet Anneli Hultén är jag fullt övertygad om att vänder man på nästa, minsta lilla småsten kommer man att finna ytterligare skit. Men någon stenvändare har det visat sig att Anneli Hultén inte är, hon skyfflar över dyngan med ena foten så fort det dyker upp något nytt.

Det som förvånar mig är att människor, som man trodde var intelligenta tar dessa personer i försvar och höjer dem till skyarna. Sedan spelar det ingen som helst roll om det handlar om folket i kommunen, eller IFK Göteborg. Börjar man försvara tunnans bottenskrap då är det illa ställt med förståndet, det är min absoluta uppfattning.

Sverige och den övriga världen uppvisar idag en sådan allmän dekadens, att jag än en gång tänker på alla tidigare kulturepoker, som varit genom historiens gång. Det sista spåren av en kulturepok man har lyckats finna, är att den allmänna dekadensen har florerat i fritt fall. Jag är därför rätt övertygad om att historien håller på att upprepa sig med stormsteg. Däremot är jag rätt förvånad över hastigheten på den allmänna dekadensen. Det som jag förut trodde att det kunde röra sig om en 20-30 år, har jag fått omvärdera. Jag gissar att vi nu är nere i en handfull år.

Det går nästan inte att vända blicken åt något håll, så ser man tydliga bevis på hur illa ställt det är bara i Sverige:


F.d. landhövdningen i Norrbottens län, Per-Ola Eriksson, har inte bara suttit på dubbla stolar. Han har förvånande nog fått en skrapa av JO, 2013-10-11, dnr. 4427-2011. Där får Per-Ola Eriksson allvarlig kritik av JO, men mer än så blir det inte, trots att det finns skarpa skrivningar om myndighetsutövande. 


Ytterligare ett ställe där f.d. landshövdingen, Per-Ola Eriksson varit inblandad i är i LKAB:s styrelse. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/hahajaja-det-ar-spartider-pa-lkab.html


Det känns inte alls så långt bort ifrån skandalen, som nu fyller Göteborgs-Posten och Uppdrag Gransknings reportage, om vad girigbukarna gör med svenska folkets skattepengar. Invändningar som att det skulle röra sig om aktiebolag går bort, eftersom ägarna inte är några andra än skattebetalarna i slutändan. Jag skulle inte ödsla trycksvärta på om det vore några fattiglappar, som unnar sig semestrar etc. på skattebetalarnas bekostnad. Men nu är det ju inte ens en sådan förmildrande omständighet.

När det gäller LKAB:s klandervärda framfart i Malmberget, är det som en enda lång följetong, utan ände och utan sans och balans. Det är som hämtat ur vilket diktaturstat som helst, där befolkningen fördrivs från sina hem, innan de dessförinnan fått utstå allsköns idioti. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/kommunen-lovade-ta-vattenprover-men-inget-hande 

Se även det 2,18 minuter långa inslaget i Nord-Nytt, som finns i länken. Den visar hur Gällivare kommun fortsätter att mörka och håller LKAB om ryggen i alla lägen. Hur förvaltningschefen på MoB i Gällivare kommun kan stå och fabulera inför Nord-Nytt:s TV-kameror, helt utan konsekvenser, är faktiskt helt obegripligt. Men börjar bli en sedvänja i Sverige. Det kostar inget att ljuga, eller fabulera å tjänstens vägnar.


Ständigt läggs nya människoöden till dem, som drabbats av LKAB:s gruvbrytning. Familjen Lundqvist och Häggqvist i Malmberget är bara det senaste tillskottet i denna skara. Det hela blir inte heller mindre problematiskt p.g.a. Gällivare kommuns ageranden, som drabbar de enskilda. 

Hur Gällivare kommun ens, i de nya fallen, kan bevilja rivningstillstånd på en fastighet, utan ägarens tillstånd/eller att husägarna inte fått upplysning om rivningstillståndet, eller detta med vattenkvalitén är bara ännu en och ytterligare totalt obegriplig situation. 




fredag 22 november 2013

Jag såg dokumentären "The act of killing"om det indonesiska folkmordets bödlar, som firas som folkhjältar.

Det har gått nästan två veckor sedan, men jag har svårt att bara släppa det hela.

Helt uppenbart är det mycket man skall se och höra innan man trillar av pinn.

I dokumentär utmanas dödsskvadronernas ledare att dramatisera sina illdåd, man får en inblick i något som man knappt kan ta in. Men det visar också hur korrupta regimer och deras deras straffrihet blir till en resa djupt in i massmördarnas fantasier. Mer skrämmande verklighet än så går knappast att fundera ut.

I denna dokumentär från 2012 fick man en inblick i bödlarnas sjuka huvuden. http://www.svtplay.se/video/1596864/the-act-of-killing
Dokumentären: Kan ses i hela världen, kan även ses i mobilen och är tillgänglig till 4 november 2014.

Jag vet inte vad som var värst egentligen, att se hur dessa skrupelfria bödlar på fullt allvar tror, att de skulle bli några bestsellers aktionshjältar i resten av världen, eller hur deras s.k. statister fick finna sig i att bli traumatiserade medan bödlarnas aktionhjälteinspelning pågick.

Här finns ett klipp på 1 min 5 sekunder ur deras filminspelning, http://www.svtplay.se/klipp/1578407/klipp-the-act-of-killing notera barnen i slutet. De har blivit helt traumatiserade av den s.k. filminspelningen och gråter hejdlöst. Kvinnan som man också tvingats med som "statist" och som också finns med i filmen, finns inte med i detta klipp, men hon blir så traumatiserad, att man inte når kontakt med henne, när det iscensatta avslutas. Kvinnan är väl tillräckligt gammal för att veta, att det som bödlarna tidigare höll på med i landet föga varit någon filminspelning.

För att göra filminspelningen så verklig som möjligt, utan att denna gång skära halsen av dem, eller lemlästa dem, slutar det hela med att bödlarna helt enkelt bränner ner byn, där de påtvingade statisterna bor och finns.

Jag har aldrig trott på dödsstraff, men jag har alltid trott på idén, att förövarna om och om igen får konfronteras med sina egna illdåd. Själva få återuppleva vissa moment i det djävulska, som de utsatt sina offer för. Bli presenterade i bild vad de hette, hur gamla det var och vad de hade för drömmar om framtiden, en dygnetruntfilm som bara började om när den slutade. Ända tills förövarna fick en insikt om vad det är de har gjort med sina offer.

Jag minns minnesstunden för offren på
Utøya, när alla namn, ålder och bilderna av dem rullade på. Jag var ingen Anders Behring Breivik, men höll på att bli fullständigt däckad och upplöst i tårar, när denna evighet av offer aldrig tycktes ta slut. Det här vore en helt riktig metod att avprogrammera honom med, sedan kunde man börja bygga upp hans fruktansvärt dysfunktionella jag.
 
Dokumentären visade igår, att jag haft fullständigt rätt. Det är det enda sättet att få dem avprogrammerade och att de kan komma till insikt. En av de ledande bödlarna i dokumentären fick så han teg, enbart genom denna filminspelning och att han fick besöka favoritplatsen, där de haft blodbad med alla offren. Slutligen nådde han insikter som dittills inte hunnit ifatt honom. De här bödlarna går ju ständigt nerdrogade för att förneka, men när man väl slagit hål i botten, finns ingen återvändo. 


Må han eller de andra aldrig någonsin bli kvitt sina mardrömmar! 

Min hjärna somnade och vaknade med detta oerhörda i flera dagar, som jag hade sett tillsammans med Herr H hemma i TV-soffan. Det är sällan som vi tystnar av det vi möter, men så var det då. Det var dödstyst i vardagsrummet en bra stund sedan dokumentären tagit slut.

Om det nu är någon som mot förmodan inte känner historiens värsta massaker på 1900-talet, eller bakgrund till slakten av 2,5 miljoner indonesier, kan man läsa sig till i viss mån händelseutvecklingen, som påbörjas redan vid upproret 1958.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Indonesien


I dagarna är det ju väldigt populistiskt rätt, att ta upp den dödade president Kennedy. Men det indonesiska folkmorden var enbart en förläning av det som skedde i Vietnamn, när USA redan på 50-talet ställde sig på franska sidan. Detta enorma krig som spred sig som en löpeld och pågick ända till 1975 har säkert ingen glömt. som upplevt den tiden. Än en gång fick de amerikanska medborgarna erfara hur alla sociala omsorger om den egna befolkningen valdes bort till förmån för krigets kostnader. Hur många miljoner som dödats och skadats i detta krig finns det ingen som idag vet.

Det må vara att USA:s Vietnamnkrig, som vanligt fördes på annan plats på jorden, men såren är ännu inte läkta och krigskyrkogården vittnar ännu om ett fullständigt mänskligt nederlag. Våld har aldrig lett till något annat än nytt våld.




torsdag 21 november 2013

Om konsten att kunna leva med en cancerbomb i fickan, som man inte har en aning om, eller när den kan utlösas igen.

Med tanke på min egen biografi borde jag väl kanske kunna hantera cancer på ett annat sätt. 

Men jag kan inte. Förmår inte. Jag är helt enkelt urkass på det här. I mitt liv borde jag väl om något ha lärt mig, att vänja mig vid att ständigt befinna mig i närheten med denna monstruösa bomb i fickan: cancern.

Många gånger har jag därför ställt mig frågan, vad är det livet som försöker säga mig, utan att jag har förstått det. Men jag kommer inte fram till något vettigt svar.

Det är inte så att jag inte är högst medveten om, att livet är ett tillfälligt lån. Döden är rent förståndsmässigt och teoretiskt enbart en fråga om när, inte om. Döden är det enda som ingen undgår. Sedan att det finns annat som inverkar och kan påverka är naturligtvis ett annat ytterlighetstillstånd. 

Jag förklarar inte heller något krig med någon eventuell Gud. Det har jag bara gjort en enda gång och som jag ser det, var det enbart ett sätt att hantera en ohållbar situation. Den krigsförklaringen ligger långt tillbaka i min biografi. 

Med tiden som parameter inser jag också, att det var mitt enda sätt att hantera döden och omgivningens tafatta och i några fall, totalt loja attityd.
Jag lärde mig mycket av den situationen. Bl.a. lärde jag mig, att det finns ingen sanning som kan göra så mycket skada, som just en lögn kan åstadkomma. 

Allt jag egentligen var den gången, var att jag var en krigare mot orättvis död. Det är det enda som tiden lärt mig. Men tiden i sig är verkligen ingen läkare eller fixare. Så det där uttrycket tiden läker alla sår, det är enbart en klyscha, som saknar varje form av relevans.

Jag skuldbelägger inte någon eventuellt existerande Gud för att någon får dö i cancer, eller någon annan åkomma, som läkarvetenskapen inte heller kan fixa.

På den fronten är mitt sinne helt enkelt stoiskt, uppgivet lugnt. Det är i alla fall vad jag varje gång intalar mig själv.

Rent förnuftsmässigt borde det väl ha lett till, att jag vant mig vid livets olika villkor kan man tycka. Men si den gubben gick inte!

Något inom mig vägrar att acceptera!

Ändå kan jag tycka, att det borde ha lett till någon form av förnuftsmässigt hanterande. Men icke! Det går inte i det fallet att lära gamla hundar sitta, trots alla förnuftsmässiga samtal jag för inom mig själv.

Det har helt enkelt inte blivit lättare med åren. Det insåg jag idag, när vi stod i hissen och var på väg nedåt, för att en stund efteråt lämna sjukhuset bakom oss. Åter kändes det som om jag hade sprungit ett helt maratonlopp, igen. 

Det är en totalt obegriplig situation, där förnuftet är på kollisionskurs. För trots att det verkligen är en win-win situation, proverna visade sig ligga på samma som för ett halvår sedan. Sålunda ingen indikation om att cancern låg och lurade någonstans. Men lyckan känns bräcklig.

Allt detta kan när som helst tagas ifrån mig på samma obarmhärtiga sätt, säger rösten inom mig. Jamen nu är det inte så, du får lära dig att leva i stunden, fortsätter den att mala på. Om morgondagen vet ändå inget något om, din egoist....

Jag borde verkligen känna mig enbart glad och känna vind i seglen. Det gör jag väl också till viss del, lyckobubblorna fanns där verkligen och utandningen är så övermäktig, att jag känner mig som en maratonlöpare som just gått i mål. Men samtidigt så finns en del i mig, som inser alltför väl, att det är ett bräckligt segel, som för livets skuta framåt:

Operation 2005 där det visade sig, att de skurit rakt igenom ett aggressivt tumörfält. Marginalen var osäker, stod att läsa. Lugnt och stilla med upp och ner i halvårsvis oron med förnyade prover de efterföljande åren. Så slog cancern till igen och strålning sommaren 2011 var ett faktum, precis som jag lekte med tanken: Cancern blev nog besegrad med operationen 2005...

Alla mina planer för idag, de kom helt enkelt på skam. Jag är verkligen punkterad och helt enkelt slut i hela kroppen, trots den lycka jag erfor imorse: inget spår av cancern som var mätbar.

Men vad händer om den gör entré i en helt annan skepnad? TYST, med dig säger rösten inom mig, kom inte här och kraxa, som en otursmakerska! Jag vill behålla mina bilder inom mig, så länge jag kan och andas:

onsdag 20 november 2013

Snarkar du, förutom när du är däppt i nätan, eller fullständigt utpumpad?

Här i det här huset har vi absolut ingen som snarkar. Fingers cross!

Men det finns en björn som sover ljudligt här. Det märkliga är att det är ingen som sett björnen, bara hört den.

Jag läste om kördirigenten Alise Ojay, som hävdar att en kvarts sjungande om dagen kan bota snarkare. Det är bara att sjunga "uuuung", "gaaar" mm. Efter en månad sjungande skall man trappa upp till 20 minuters sång/dag för bästa effekt.

Man kan undra hur det kom sig, att årets julklapp enligt en nyhetstidning var en knippe morötter, av bilden att döma, istället för denna kompletta huskur "lugn och stilla natt", som består av en trippel CD med en 48-sidigt häfte för en kostnad totalt inkl. frakt till Europa för 46.50 pund, sålunda 480 SEK.

http://www.singingforsnorers.com/

Någon mig närstående svarade, efter att ha lyssnat på mig utläggning:

- Är det inte svårt att sjunga när man sover?

Suck... 

Det var nog inte riktigt så upplägget var tänkt, med att sjunga bort snarkningar och/eller sömnapné.

Själv tänkte jag på en kvinnlig släkting. Jag kan villigt erkänna, att jag nog skulle föredra vilken snarkare som helst, än att lyssna till hennes sång i 20 minuter. Även om det så vore för en enda dag. 

Till saken hör att jag bara hört henne sjunga en enda gång. Förhoppningsvis var det också både första och sista gången.
 
Fortfarande minns jag allt, som om det vore för en kvart sedan, fastän det i själva verket har hunnit gå flera decennier sedan det hela utspelade sig. 

Vi var ett stort gäng, som satt ute på min glasveranda i Malmberget. Det hela hade startat med en allsång. Men det dröjde inte så vidare värst många sekunder innan hon sjöng solo, eftersom alla andra hade tystnat tvärt och bara satt där med hela foderluckan på vid gavel och stirrade på henne. Jag beundrar mig än i denna dag, att jag inte dog av skratt, utan lyckades behålla ansiktsdragen. Kanske hamnade vi alla i ett chocktillstånd... vem vet.

Jag som dittills alltid varit av den åsikten, att alla utan undantag kan lära sig att sjunga, den kom på skam. Hon skulle funka finfint, som avancerad förhörsledare. Hon skulle få vem som helst att bekänna precis vad som helst om hon samtidigt talade om, att hon skulle sjunga för dem, så länge de inte bekände hur det hela hade gått till.

Snacka om att kunna sjunga så glasen spricker och omgivningen hemfaller i dödsryckningar.
T.o.m. Mrs Miller måste anses vara en verkligen fullträff i sångbegåvning, i jämförelse med min släkting....





tisdag 19 november 2013

Barna Hedenhös-böcker kritiseras: ”Ren och skär rasism”. Sist var det Julaftonens Kalle Anka & Co: "Tomtens verkstad".

http://www.metro.se/noje/barna-hedenhos-bocker-kritiseras-ren-och-skar-rasism/EVHmkr!9YXEPamDoYYDg/


http://www.metro.se/nyheter/svart-docka-klipps-bort-fran-kalle-anka/EVHlln!V4nux9FYmNruM/

http://www.metro.se/nyheter/barnboksfiguren-lilla-hjartat-stoppas/EVHlkv!ocxwVDanA72ZE/

När man ändå ställer till bokbål, kan vi väl lika gärna slänga in våra nationalklenoder: Elsa Beskow, Astrid Lindgren m.fl. - Ty, Pippi Långstrumps pappa var negerkung, ack ja, himmel och pannkaka! 

Inte undra på att jag aldrig förlikade mig med Pippi Långstrump, när jag var liten. Jag tyckte att Pippi Långstrump var precis lika odräglig, som Karlsson på taket. För att inte tala om Kalle Anka.

Egentligen finns det många förbjudna ord och beskrivningar i tidigare utgivna barnböcker och barnfilmer, om man nu vill ägna sig åt dylikt felfinneri.


Själv fortsätter jag att tycka om alla sorters människor från allehanda ursprung och bakgrund. Bara de är som jag vill att människor skall vara: godhjärtade med etik och moral.

Tänk vad mycket man kan göra, när man tar något ur sitt tidssammanhang.

Ta bara en sådan sak som kokböcker. De är ju rena rama rasistpropagandan vid en närmare anblick. Recept
som går under benämningen: negerbollar, negerkyssar, finska pinnar,
wallenbergare, bruna bönor, svarta & röda linser, gul & vitlök, stora vita bönor, fransyska, bruna pepparkakegubbar, berlinermunkar, även kallad flottbockar, danska wienerbröd etc.

Men någonstans förstår och inser jag, att även namn som vit, gul, röd, brun, svart, för att inte tala om orden blekmedel, gula ärtor, svartsoppa, brunkål, borde förbjudas med det snaraste. I vart fall lär de väl komma på tapeten snarast.

Då har jag inte ens börjat härja runt i alla sånger, såväl barns som vuxnas, som är högst tvivelaktiga, eller det som tidigare fick inräknas som humor.

Men tänk så trist det kommer att bli, när inte jultomten längre kommer att kunna framställas som en äldre, fet, rödbrusig, vit man i skägg, som är osedvanligt lat alla årets dagar utom en enda: på julafton.

Man kanske rent av kan klassa jultomten som en rasistisk diktator, eftersom han har en massa tomtenissar i olika rangordning, som får göra grovjobbet för hans räkning och själv håvar han bara in äran.

Tänk att dottern, Herr H och jag kanske rent av hyllade och synliggjorde rasism, när vi bakade och tillverkade ett helt pepparkakslandskap. Allt i god tro för att få in massor av julklappar till utsatta barn.



 
Som om det inte kunde räcka, vi hade anklagat skatan för att vara tjuvaktig, genom att göra ett riktigt rövarnäste till honom uppe i pepparkaksträdet där han satt och höll utkik över mer saker att stjäla än som redan var fallet. - Tja, så här såg det ut när hela landskapet äntligen var klart och skulle lämna vårt hus. Som synes har vi ännu inte hunnit röja upp efter flera dagars arbete och ett väldigt pillande med lyset inne på pepparkakedasset kvällen innan. Det gällde ju att lyset inne på dass skulle funka under hela julveckan i montern.

Nog blir jag lite vemodig inombords, när jag tänker på hur tiderna har förändrats och klimatet blivit så hårt, att vi knappt vet vilka vi är längre. Även vi vanliga som aldrig burit någon rasistisk tanke inombords, utan värnat alla människors lika värde.





måndag 18 november 2013

Jonas Jonassons andra roman "Analfabeten som kunde räkna".

Det är en precis lika omöjlig och sagolik historia, som hans debutroman "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" var. Jonas Jonassons debutroman blev 2010 års mest sålda bok. Inget som förvånar mig precis.

Jag törs nästan sätta min röda vårhatt på att den nya romanen "Analfabeten som kunde räkna", inte heller lär hålla sig med några dåliga försäljningssiffor.
http://www.piratforlaget.se/bocker/analfabeten-som-kunde-rakna/

Det kan nog räcka så med beskrivningen av handlingen. Förstöra nöjet och förvecklingarna aktar jag mig noga för att göra.

söndag 17 november 2013

Diverse olika bryggerinamn på bryggeriet i Gällivare och också Smedbergs bryggeri i Malmberget.


Vet inte varför inte länken funkar att lägga in själva Youtybe klippet, men det skall nog gå att få länken att fungera om man klickar på länken:
http://www.youtube.com/watch?v=Rs3UzYNE6E4
Här finns tillsammans med bryggerietiketterna en samling "låtar" av lite mer udda karaktär.

Först på youtubeklippet kommer en samling från div. bryggerinamn i Gällivare, i den här länken finns lite olik historisk fakta: http://www.wikibeeria.com/index.php?title=G%C3%A4llivare_bryggeri  


På upploppssträckan av länken från youtube kommer Amalia Smedbergs bryggeri i Malmberget det som senare blev Smedbergs bryggeri. Det som är roligt är att även bryggerierna finns med på bild.

Själv har jag en samling intakta/oöppnade flaskor från år 2002, Nya Gellivare bryggeri AB, av hela sortimentet av både öl och cider.


Innehållet lär inte vara någon mer attraktiv dryck så här många år efteråt. Men affektionsvärdet går inte att värdera.

Fotot taget efter Elefantölprovning Tuborg/Carlsbergs, Köpenhamn 1967. Jag, i mitten på fotot, iförd Högre Allmänna Läroverket i Malmbergets skoltröja. Jag är flankerad av mina klasskamrater Lars-Gunnar Falk till vänster och Peter Sjöström till höger. - Redan då insåg jag att ölreklamen för Tuborg, när en öl smakar lika gott "Hver gang" var en myt. Någon ölälskare blev det aldrig av mig.

 


 

 

fredag 15 november 2013

Jag såg en kamp om liv och död, när jag kom körande runt kvarteret.

Det var otäckt att inte veta riktigt hur jag skulle agera. Lämna bilen mitt på vägen vid spårvagnsspåren och hoppa ur bilen, eller vad. Tuta hjälpte inte, antagonisten tog ingen notis om det. Det hela skedde i ett rasande tempo.

Den stackaren som blev attackerad försökte undfly, hann fly en bit för att några meter fram, åter vara i klorna på förövaren. Det var inte förrän det kom en kvinna gående på trottoaren, som angriparen tog till flykten. Men då var offret redan så illa tilltygat, att utgången var tämligen given.

I en storstad finns det många förövare och många som faller offer.
Förövare: en skata.
Offer: en duva.



onsdag 13 november 2013

Alla dessa insamlingsmänniskor, som man ständigt stöts och blöts med, vare sig man vill eller inte.

Jag förstår helt enkelt inte varför jag som vanlig Svensson hela tiden skall behöva gå i klinch med dessa personer, som behandlar en som om man var en förbrytare eller värsta maffiantypen, om man inte genast öppna börsen på deras anmodan. 

Jag ger mig tusan på att de aldrig någonsin skulle komma på idén, att sitta och ringa runt till alla dessa som helt skrupulöst kapar åt sig pengar på andras bekostnad. De kan väl ta taxeringskalendern till hjälp, eller de som 0-taxerar och ändå har lyxbilarna stående utanför den enorma villan och lyxyachten i någon båthamn, där enbart underhållet kostar mer än min årslön uppgår till.

Tänker bara på H & M ägaren, som lever rena ramla overkligheten, medan de som sitter och syr ihop till hans förmögenhet gör det instängda i fabriker under vidriga anställnings- och livsvillkor. De här nymodighetspriffarna som tjänar pengar på andras bekostnad och tillkortakommanden, de blir allt fler inom alla områden.


Det som bli ännu otäckare är, att de här skrupelfria viftar runt med sina pengar och gör enbart sånt som syns, allt för att framstå som ansvarstagande människor. Det är mycket yta och väldigt lite innehåll i dessa egotrippade typer. 

Jag kan tycka att ett minimikrav borde vara att de i första hand ser till att avlöna dem de utnyttjar. Skäliga löner och levnadsförhållanden borde verkligen vara ett minikrav. Det blir allt mindre färre, ute i världen inkl. Sverige, som har. 

I Sverige har t.o.m. fackföreningarna dukat under. Ja, jag har dragit den slutsatsen, eftersom man inte andas ett enda ord om alla dessa bemanningsföretag, som fått exakt samma funktion som Maffian!

Kräkfärdig blir jag vid blotta tanken på hur det här landet urartat över lag.

Det är tur att jag har ett ordentligt klädförråd i alla fall. Stora klädjättarna blir allt färre ju mer som de återfinns bland nyheterna. Jag beträder inte sedan länge tillbaka en enda H & M butik.

Dessutom vem vill gå omkring i likadana kläder som resten av världen. Det spelar ingen som helst roll i vilket land, eller stad man befinner sig längre, så nog katten hittar man samma klädkedjor och kläder överallt.

Jag föddes inte som någon dussinvara, varför kan då någon tro att jag vill gå omkring i likadan kläduniform som resten av världen...

De fina märkeskläderna/väskorna har jag ändå aldrig ansett mig vilja nyttja. I min värld har det enbart varit snurrigt, att köpa något för att det är av visst känt märke. Jag har dessutom med åren blivit alltmer sparsmakad. Men jag skall i ärlighetens namn säga, att jag aldrig ägt t.ex. ett par jeans, som kostat mer än 400:-. Det vill till att det är något extra ordinärt för att jag skall överväga ett inköp. Ett är definitivt säkert, inte köper jag något för att det hänger ett välkänt märke där och dinglar och för att vara inne. Jag dras inte med några dylika gå i samma kofålla syndrom.

I de flesta fall jag på allvar börjat syna märkeskläder har jag ganska snart insett, att märkeskläder inte är mer snygga än tämligen mediokra kläder. Sällan är märkeskläderna av några mer outstanding kvaliteter heller.

Nu vill jag med det inte ha sagt att H & M kläder är något speciella, eller tillhöra gebitet märkeskläder. För det mesta tycker jag att deras kläder ser ut som second hand varor. Sån´t man hittar på reor, där man köpt in något billigt lager som blivit stående osålda. Rena rama lumpboden, har jag inte sällan lämnat H & M med, på den tiden jag softade runt i deras affärer.

Sista girighetens företrädare på klädhimmelen fick mig inte heller att pinka ner mig av lycka. VD:n på Lindex, som gav ett utlåtande om de som sydde ihop Lindexkläder under oacceptabla förhållanden. Följande var hans åsikt om dessa arma människor: får de bara en bättre madrass att ligga på blir de nöjda. Själv är han helt uppenbart inte nöjd med sin madrass, eftersom han tycktes ha en svältlön enligt det nya girighetsmåttet. 

Saxen och Lindexkortet låg snart i min hand och ett tu tre så var magin bruten!

Min spanska minihandväska av okänt märke och i mycket bra prisklass.


tisdag 12 november 2013

Övningskörning pågår. Iakttag största möjliga tystnad ifrån baksätet!

Det är söndag och Fars Dag, dottern övningskör med Herr som som Co-driver och jag sitter förpassad till baksätet och är därmed belagd med att hålla tyst!

När vi närmar oss Kungälv och Bohus fästning tornar upp framför bilen, säger Herr H till dottern:

- Vi kör till Brobacka istället och fikar. Sväng in här.

När hon svängt efter hans direktiv åtskilliga gånger, säger han efter en stund, när vägen smalnat av betänkligt och det börjar bli helt uppenbart att han missat en och annan vägskylt, t.ex. den vi skulle ha svängt av vid. Men jag är beordrad att hålla tyst, så jag är tyst t.o.m. när jag ser att vi antagligen är på väg ut mot väglöst land, eftersom jag inte alls känner igen det som någon mer farbar avfart.

Jag och dottern, som lugnt rattar vidare, hör honom säga:

- Jag får ta upp kartboken. Få se nu, vad var det här för väg....



Efter en stund av bläddrande och läsande senare säger han:

- Ja, jag har inte en aning om var vi är.



Inget som torde ha kommit som någon överraskning för den kvinnliga populationen i bilen. Det här är sista bilden som jag tar ifrån baksätet



eftersom terrängen inte direkt uppmanat till fotografering. Vi har nu kommit in på en guppande, vindlande kostig, där vägkanter saknas och avgrunden hotar ständigt. Men som bitvis är en fullständig gyttjehistoria, med översvämmas farväg och gropar som får Gropen i Malmberget, att inte känna sig helt ensam. När vi kommer till ett avsnitt där det ligger massor av timmer vid kostigen är det rikligt med gyttja och groparna avtar inte precis i antal. Så här i efterhand ångras bittert att foton inte togs. Oavsett vilket är det en färd genom in the middle of nowhere, som känns som om den pågår i en evighet, fastän det står Alingås 33 (vill jag minnas) på någon skylt, innan det blir helt omöjlig terräng.

Herr H:s stämma bryter den långa tystnaden i bilen:

- Den är ju helt värdelös den här kartboken, inget finns utsatt på kartan som vi passerat hittills.

Utsatt och utsatt, det är inte precis några vägskyltar det är fråga om vi passerat, utan mer namn på vete gudarna vad, som är utsatta. Vita namnskyltar med röd kant runt om, som jag sanning att säga aldrig sett tidigare.

När han för andra gången beklar sig över att han inte hittar något på kartan, som motsvarar de markeringar vi passerar, kan jag inte hålla tyst längre och bryter den stränga order jag fått om att hålla tyst ifrån baksätet.

- Det var ju vääääldigt konstigt! Menar du verkligen, att inte upptrampade kostigar, som korsar denna kostig inte finns utsatta på en Sverigekarta?

Jag hinner knappt avsluta meningen innan ett par mötande bilar passerar oss i en väldig hastighet. Av hastigheten att döma och att de kommer körande helt och hållet på mitten av kostigen, tyder det på att de bor någonstans efter denna avkroks avkrokar.

Undra om inte blodtryckets undertryck steg från farliga 100 till halvdöda 130, innan vi en evighet senare kom fram Alingåsvägen.

På väg upp till den gamla kaffestugan i Brobacka, genom våta höstlöv som täcker marken, funderade jag på vad jag skulle kunna tänkas äta från deras utbud. Men glatt överraskad upptäcker jag, att de har LCHF alternativ på menyn. Inte illa för en populär kaffestuga mitt ute i skogen, eftersom de stora kafeerna inne i stan inte har det.

Det är en intressant omgivning som finns vid Brobacka, även om man vid en första anblick inte inser det, när man antingen svänger av mot Alingsås, eller fortsätter vägen upp mot Anten, Gräfsnäs eller Sollebrunn. Det är därför inte föga förvånande, att det spelats in film här i de här trakterna. Utbudet är rikt och varierande, det finns nog egentligen inte en enda miljö som inte kan återskapas i de här regionerna.


söndag 10 november 2013

På årsdagen av Kristallnatten demonstrerade nazistiska Svenska motståndsrörelsen mitt i Stockholm – till stöd för det grekiska nazistiska partiet Gyllene Gryning.

Igår var det 75 år sedan Kristallnatten i Tyskland, då nazisternas förföljelser av judarna, romer och homosexuella startade på allvar. Men redan några år tidigare hade nazisterna bl.a. förbjudit judiska barn att gå i de offentliga skolorna.

På kristallnatten dödades ca 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, mellan 20 000 - 30 000 judar arresterades och fördes till koncentrationsläger, ca 8 000 butiker vandaliserades och massor av synagogor brändes ned. 

Som om det inte kunde räcka av komplett dårskap: judarna blev belagda med att betala ett skadestånd 1 miljard mark till Tyskland, trots att det varit nazisterna och mobben som slagit sönder, mördat och plundrat.

Skulle man nu tro att människan dragit någon form av lärdom av sin egen historia, bedrar man sig. Av allt att döma är det alltför mycket att fordra. 

I Sverige fanns många nazister under andra världskriget, något som våra politiker nogsamt försöker att sopa under mattan. Inte ens de som finns i regerings- och riksdagshuset känner sin egen historia. I vart fall är det något man inte låtsas om, när man står och käbblar om vem som inte vill stå bredvid vem och vem som de inte vill samarbeta med. Samtidigt ägnar man sig åt tvångsdeportering av de som vistats i det här landet under lång tid och sökt skydd här.

Ett studiebesök av riksdag och regering på kvarteret Terror i Berlin, skulle kanske vara ett steg i rätt riktning, där möter man en verklighet, som ingen varken kan förneka eller sopa under mattan:
Den mänskliga idiotins högborg under andra världskriget. Hitlers bunker ligger däremot inte där och den har man inte märkt ut för att inte dra till sig ohyra. Men det är ingen hemlighet för Berlinborna var den ligger, jag har själv fått den utpekad av en gammal vän vars far vägrade att ställa upp på andra världskriget, eftersom han redan hade genomlevt det första världskriget. Deporteringen till koncentrationslägret var därmed omedelbar!
Massor av listor finns hur olika rika och div. företag stödde utrensningen av judar, romer och homosexuella och även ur den egna befolkningen som satte sig upp mot utrensningen. Det är enorma summor de har betalat för att hålla apparaten utrensning vid liv.

Man blir rätt matt när man möter verkligheten som var under andra världskriget och som nu åter tagit fart.

Sprida terror genom att hänga offentligt och sätta upp skyltar på brösten, är också en form av "mänskliga pekpinnar", allt för att visa hur det går om man inte är följsam.
Det märkliga minnesmärket över alla judar som dödades under nazismens era.

Men var minnesmärket över alla zigenare, homosexuella, eller ur den egna tyska befolkningen, som också drabbades av samma öde, det är däremot okänt, eller i vart fall känner inte jag till det.
Antisemitismen är ingen nyhet, den fanns redan på 1910-1920 talet, men drabbade naturligtvis även undra andra världskriget. http://sv.wikipedia.org/wiki/Isaac_Gr%C3%BCnewald


För något år sedan visade man en film om Sigurd Hjerten och Isak Grünewald, det var i stora drag även berättelsen om svenska nazister som florerade. En alltför sorglig historia http://hd.se/kultur/boken/2009/01/03/faergstark-pionjaer/

lördag 9 november 2013

Sveriges förljugna migrationspolitik förtydligas, när media visar moral: Laziz Sharifov kom till Sverige med sin familj när han var 12 år. I dag är han 18 och går sista året i Fredrika Bremergymnasiet i Haninge.

Hugo Simberg: Sårad ängel, 1903. Konstmuseet Ateneum i Helsingfors, saml. Ahlström. Bild: Statens konstmuseum / Centralarkivet för bildkonst / Hannu Aaltonen
... nu, efter sex (6) år i Sverige skall han och hela familjen utvisas till Kazakstan! Det är bara det att resten av familjen gick under jord, när de kallades till polisstationen, endast 18 årige Laziz infann sig.

Laziz sitter nu i förvar sedan han bollats fram och tillbaka av polis på Migrationsverkets/Regeringens uppdrag. 

Den 18 årige Laziz skall sålunda utvisas till Kazakstan, som är en sekulär stat där 47 % är formellt muslimer. Landets ledare Nursultan Nazarbajev kan klassas som diktator. Han har bland annat låtit flytta huvudstaden till nybyggda Astana där enorma palats byggts åt honom och hans ministrar. Laziz däremot tillhör minoritetsfolkgruppen uzbeker och utgör 2,5 procent av befolkningen. Kazakstan är en sekulär stat där 47 procent är formellt muslimer. 

Detta är det land som han nu ensam skall utvisas till, ett land som han inte vistats i sedan har var ett tämligen litet barn, ett land som hans familj flytt från.


Utanför förvaret har klasskamrater, boxare, lärare med flera samlats de senaste dagarna för att demonstrera mot utvisningen. På Facebook har över 5 300 personer gått med i gruppen "Låt Laziz stanna i Sverige!" Sidan uppdateras ständigt om var 18-åringen befinner sig och hur han mår.

http://www.metro.se/nyheter/boxningsstjarnan-laziz-18-vill-komma-ut-harifran/EVHmkf!DblgOkUEiagiI/

Eftersom nu hela regeringen med den hycklande statsministern Fredrik Reinfeldt i spetsen, uppbackad av resten av den partipolitiska gräddan: FP, C, S, MP, och V, anser sig föra en bra och human invandringspolitik, hade det onekligen varit intressant att höra vad Sverigedemokraterna (SD) tycker om Sveriges sätt att hantera sådana killar som Laziz och inte minst alla ensamkommande flyktingbarn, som kastas tillbaka till länder som de lämnat redan som väldigt små barn. Vi har i Sverige haft lite för många fall för att detta skall kunna vara ursäktligt. Det rimmar dessutom illa i nästa hycklande invänding för massinvandring som uttalas av vår statsminister: Sverige behöver invandringen.

Jaha, varför då, undrar jag, när man inte ens satsar på att ta hand om barn och ungdom, som länge vistats i landet. Barn och ungdom som dessutom befinner sig mitt i en utbildningsfas. Är det så vi förvaltar framtiden för de som skall komma efter oss.

Vad är det som möter dem när de återvänder till en värld som är fullständigt främmande för dem.

I torsdags såg jag en Norsk dokumentär från 2012, originaltitel: "De andre" i svensk översättning "Dom Andra"  där filmaren Margreth Olin följt några ungdomar, som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Eftersom de enligt norsk lag inte kan avvisas förrän de fyllt 18 år, lever de i ett slags limbo i väntan på ofrivillig exil. Margareth Olin har granskat ett system som är så fixerat vid härkomst, att de mänskliga rättigheterna kommer i skymundan. 

Det här är Margreth Olins egna tänkvärda ord: http://www.svtplay.se/klipp/1566851/klipp-dom-andra

Hade dokumentärfilmen istället gjorts i Sverige och vilka rättsordningar som gäller här, hade dokumentären blivit ännu dystrare.

Orkar du ta till dig detta mänskliga elände, som vi bistår varje gång vi går till valurnan, så se hela den norska dokumentären, som inleder med filmarens dröm om massakern på Utøya blandad med den dokumentär som hon håller på med:  http://www.svt.se/dox/se-program/del-1-1333?autostart=true  
Dokumentären finns på på SVT play t.o.m. november ut. Se den och bilda dig själv en egen uppfattning om det är en sådan värld vi vill bistå och leva i.

Sorg och glädje borde fördelas rättvis, ja så lyder orden från en människa, som ännu bara är ett barn, men vars hopp är ute och inget förväntas längre av den mänskliga omvärlden.

fredag 8 november 2013

- Jag ställer inte upp på bilden att vi är ett kringresande sup- och lyxgäng...

haha skönt uttalande!

Även om du killar mig under armen kommer jag inte att skratta mer åt den handlingen än jag skrattade, när jag läste svaret som socialdemokratiska kommunalrådet Anneli Hultén i Göteborg, skrivit till Palle Stenberg, vd för Nudie jeans. 

Det är ju bevisat, att de tillhör ett kringresande sup- och lyxgäng! Sedan spelar det ingen som helst roll om så Anneli Hultén själv har druckit upp ett badkar fyllt med vatten. Hon tillhör ändå en av deltagarna på denna bedrövliga skuta, där dekadensen brett ut sig över alla breddar och främlingskapet och avståndet inför oss andra ständigt frodas och ökar allt mer.

Palle Stenberg å sin tur blev så heligt förb-d, när han tog del av Uppdrag Gransknings uppgifter om felaktiga kvitton och vidlyftig representation vid investerarmässan Mipim i Cannes, dit Göteborgs tjänstemän och politiker reser varje år och leker lyxliv, att han skickade ett mail till det socialdemokratiska kommunalrådet Anneli jag lovar och svär, att vi skall vända på varenda sten för att hitta oegentligheter Hultén, på den dekadensfyllda skutan Göteborg.


http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2170987-nudies-vd-nu-far-det-vara-nog-

Dessvärre var ju minsann inte bara klänningskvitton, anklever, flytande frukost, utan det var även representationskvitton, där hela representationsgäng bestod av i princip Kalle Anka och Musse Pigg, i vart fall existerade inte personerna som var uppgivna och bjudna på representationsmiddagen, som Uppdrag Granskning hade hittat. 

Vad för konkret resultat som de penningslukande lyxresorna hade lett till, blev en ännu bedrövligare redovisning. Vem är det ens som på fullt allvar kan tro, att ett företag som etablerat sig redan 1990 i Göteborg, eller 2003 skulle göra det p.g.a. kommunens medverkan i Mipim i Cannes?

Nej, nog är det ren och skär rövarhistoria med osedvanligt korkade personer, som radas upp inför TV-tittarna till Uppdrag Granskning. Den här gången inte Staffanstorp eller någon annan lika skändligt kommunstyre, utan istället det redan illa av tidigare skandaler skadat Göteborg.

http://www.svtplay.se/uppdrag-granskning 
Del 10 av 16. Uppdrag granskning. Kommungranskarna om vad Göteborgs skattebetalare fått stå för när kommuntopparna rest på mässa i Cannes. Programledare: Janne Josefsson.
Längd: 57 min
Tillgänglig till: 25 jan 2014 (78 dagar kvar)
Sändes:
Rättigheter:
Kan ses i hela världen.
Kan ses i mobilen.



Bostadsbolagets vd och IFK Göteborgs ordförande Bertil Rignäs tycker jag skall visa upp sig i den lilla svarta i storlek 40 han inköpt för våra skattepengar. Det passar väl bra att han gör det inför nästa avspark på fotbollsplanen. Jag tycker att det är det minsta vi skattebetalare kan fordra.  

Är det någon fler än jag som undra om Bertil Rignäs brukar ha nätstrumpor och klackeskor till den lilla svarta. Får han verkligen plats i en storlek 40? Ännu en sak: kör han med eller utan rakade ben, till den lilla svarta?


Föredettingen Mats Andersson, Vd på Älvstranden, fram till förra Mipim-resan, vill inte svara på något överhuvudtaget, när Uppdrag Granskning ställer frågor, eller konfronterar honom med funnen fakta. Kliar du mig på ryggen, så kliar jag dig på ryggen, nästa pucko inför TV-tittarna träder in i handlingen: Mats Karlsson fd ordförande Älvstranden Utveckling AB. Sicket mörker!

Jag vet inte men man kan i vart fall inte anklaga dessa toppar för att vara de skarpaste knivarna i lådan. Det hade varit intressant att lyssna på hur anställningsintervjuerna gått till, när man anställde det här gänget, som nu svindlat skattebetalarna. Eller är det direktfiskat ur någon av stans fina Herrklubbar, en dunk i ryggen och så var saken biff....

I gårdagens Göteborgs-Posten hade den lille statsarkitekten, Björn Siesjö, uttalat sig precis lika genomklokt och genomtänkt som han alltför ofta gör. Hör och häpna nu alla ni som jobbar häcken av er i vården etc. Vet ni vad Björn Siesjö har att berätta, att de gör på stadsbyggnadskontoret: de jobbar som bara den! 


Han gör sig inte enbart löjlig med det, genom att tro att de skulle jobba så mycket mer än vanliga människor. Dessutom får vanliga människor göra det för betydligt uslare lön och vidrigare arbetsförhållanden. Björn Siesjö blir i det allra närmaste patetiskt, när han vill framstå som den världsvane herren och försöker platta till journalisten, genom att säga: vi kan servera lingondricka på såna här mingel, men vi skulle kanske framstå som lite annorlunda.
Tja, det tycker jag verkligen att de skulle göra. Vanlig hederlig svensk lingondricka skulle onekligen vara ett (1) steg i rätt riktning. En delegation på 40 personer till Cannes är fullständigt oacceptabelt till en mässa, som dessutom verkar ha föga resultat till Göteborg, e
ftersom de nu som åker ner på dessa lyxresor mestadels är samma personer, som de träffar normalt varje arbetsdag hemma i Göteborg! Det är något svårbegripligt varför man anser sig behöva kasta så mycket pengar rakt i sjön, när vi har nerdragningar i skola, vård och omsorg.


Göteborgs stad har så dålig ekonomi, att inte ens de som är mest utsatta kan få någon form av hjälp. Det leder helt uppenbart inte till någon eftertanke, eller ödmjukhet som framförs, som en hårresande plattityd av en av sagoberättarna i reportaget. Istället bunkrar sig Göteborgs sup- och lyxgäng upp på lyxhotellet Carlton i Cannes, som några kungligheter. Snurrar runt i taxi till kostnader, som tyder på en smärre världsomsegling och impregnerar de redan snurriga huvudena i champagne och vodka.

Polisen i Göteborg har startat en utredning på eget initiativ och anger bedrägeri som brott begångna av personerna som florerar i Uppdrag Granskning. Jag skulle vilja påstå, att det inte bör stanna vid den enda brottsrubriceringen, även trolöshet mot huvudman bör rimligen finnas med. Huvudman i det här fallet är i slutändan Göteborgs skattebetalare.

Hade det här gällt vilken annan anställd som helst i underordnad ställning, hade det onekligen varit skäl för omedelbar uppsägning. Så hade säkert också skett med omedelbar verkan. Bara just därför finns det mao synnerliga skäl till att riva upp det avgångsvederlag, som finns upprättat med Mats Andersson. Han sitter trots allt och och fortsätter att ta emot våra skattepengar, trots att han burit sig så illa åt. En person där inte en miljon var tillräckligt mycket, varken kan, eller skall få fortsätta, att sätta näsan i vädret, speciellt inte när han alltjämt lever på skattebetalarnas bekostnad.

Ett avgångsvederlag upprättat med en person, som helt uppenbart gjort sig skyldig till rätt avancerat och utstuderat bedrägeri, det avtalet måste det finnas juridiska skäl till att häva helt och hållet, eftersom han betett sig på det här bedrägliga och utstuderade sättet. Förhoppningsvis skall det - som omväxling i den här staden - leda fram till ett åtal och dom.

De enorma summorna behövs sannerligen betydligt bättre på andra ställen, med tanke på att så många behjärtansvärda verksamheter nu skall upphöra och redan har upphört p.g.a. bristande ekonomi i stadens budget.

Jag var så korkad att jag trodde, att man anställde människor på högt uppsatta poster för att de var de skarpaste hjärnorna. Men kan man inte ens hantera en tjänsteresa, lämna in rätt kvitton, ange rätt saker, då är man verkligen inte speciellt smart och helt oförtjänt av dylika poster och definitivt inte värdig något avgångsvederlag. 

De vet inte vad de har gjort, vad de redovisat, var de varit, vad de medverkat i, eller vad det hela har lett till för konstruktivt. BAH berätta det till några andra, men försök inte att slå det i Göteborgs alla skattebetalare. Därför att det här är solklara fall av bedrägerier. Så är det bara... 
Nej, så här simpla saker har de här lyxpriffarna inte inmundigat.

Så, sorry kommunalrådet Anneli Hultén, kan man inte sitta i toppen och se till att verksamheten fungerar, då skall man nog lämna plats för någon som klarar av det uppdraget.

Det är egentligen helt sagolikt, att de har lyckats förstöra det som en gång var en av Sveriges riktiga käpphästar. Fort har också dekadensen spridit sig, det tyder inte på någon större intelligens hos de styrande.