Google+ Followers

tisdag 31 augusti 2010

LKAB omskriver precis varenda sanning,

- den 31 augusti 2010, kl 12:41

förstora
som överhuvudtaget finns att omskriva.

Jag tvekar att skriva om det, men jag kan bara inte negligera det hela. Det skulle kännas hjärtlöst rent ut sagt.

I Nordnytt i fredags fanns en intervju med mamman, som förlorade sin 21 årige son och två av hennes barns far i dödsolyckan i Malmbergsgruvan, när hisskorgen släppte och föll handlöst rakt ner i gruvschaktet med de båda männen.

Jag blir alldeles matt när jag ser reportaget. Om man spolar 6:17 minuter in på nyhetssändningen kommer reportaget. http://svtplay.se/v/2123201/nordnytt/27_8_19_15

Det står naturligtvis fritt för var och en att bedöma kvinnans berättelse. Men min kan inte bli annat än att LKAB har fullständigt spårat ur. Det är alldeles tydligt. LKAB försökte t.o.m. stoppa intervjun med kvinnan!

Anledningen till försöket att lägga locket på känns otäckt och skrämmande, därför att hon kan förmedla vad som verkligen pågått i gruvan!

LKAB kan knappast ha något annat syfte än att vilja "förändra" den sanning, som denna kvinna och den avlidnes flickvän sitter inne med.

Kvinnan och arbetsmiljöverket är i sin fulla rätt att framföra sina åsikter och sin allvarliga kritik mot LKAB. I synnerhet som detta knappast kan ha kunnat hänföras till något tillfälligt arbete. Sedan att denna dubbla dödsolycka dessutom haft olyckstillbud som föregåtts dödsolyckan, gör inte saken mindre allvarlig. Uppgifter finns dessutom sparade i sonens mobil, som styrkes kvinnans uppgifter och kritik.

Sedan tycker jag inte att kommunikationsdirektören vid LKAB, Lotta Fogde, är den som skall avgöra huruvida sekretess ang. en arbetsplatsdödsolycka skall finnas eller ej. Har den som drabbats dubbelt upp brutit den sekretessen finns det ingen anledning att handla motstridigt.

Sådan medial styrka som LKAB har bundit till sin verksamhet, borde bolaget verkligen kunna prestera bättre än så här! Sanningar t.e.x. de räcker väldigt långt och länge.

Det är ju bara synd att utrikesminister Carl Bildt och HM Konungen inte sätter sig in i hur LKAB:s gruvbrytning egentligen går till och vilken förödelse och oreda den lämnar efter sig i profitjakten. En profitjakt som numera tycks ha blivit fullständigt hänsynslös och utan någon som helst urskiljning 

http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=5481075 och ännu värre skall det tydligen bli!

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=98&grupp=3596&artikel=3965924

LKAB är inte rätt bolag att tala om att de tar ett samhällsansvar. Tar man sådana stora ord i sin mun måste man kunna leva upp till dem och än har LKAB väldigt långt kvar till att de nått upp till lågvattenmärket ens.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=5561835

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=5556069

måndag 30 augusti 2010

Herrgänget åkte på en mycket efterlängtad

- den 30 augusti 2010, kl 09:17

fisketur uppe i Tarraälven tidigt i onsdagsmorse.

Herr H har nog utan överdrift hunnit införskaffa sig ett smärre lager för ändamålet och under sommaren ständigt kommit hem med nya fina drag att ta med. Sägas skall väl att det redan inneliggande lagret fiskedon sannerligen inte var helt illa. Visserligen var flug/drag/spinnarlagret rejält decimerat efter en fisketur i Vakkutavare sommaren 2002, men ändå.

När vi var på Nossebro marknad häromsistens gjordes en del fynd på dragkrokfronten och jag passade på att köpa mig ett nytt rejält långt metspö.

Jo, jag är en sopa på kastspö, dessutom passar det inte min natur. Jag får en känsla av att det är något nervöst över att fiska med kastspö.

Mitt metspö röjde glada tillrop och alla former av Jantelagskommentarer från de församlade herrarna, för hur hade jag tänkt mig kunna håva iland en fisk som satt på ett 8 meter långt metspö? Hade jag kanske gått och blivit Hulken? Jag fick då poängtera att böjer man upp metspöet så skjuter det med automatik ihop sig och kvar blir endast det sista stela utskjutande röret, som är hur långt då? Hulklångt?

Herrarna tittade klentroget på mig.

Fiskehistorier för karlar det är ungefär samma kaliber som lumparminnen. Det får mig att tänka på, när några ur det manliga släktet helt nyligen körde upp till naturreservatet Vättlefjäll för att fiska. I Vättlefjäll har upplysningsvis Göteborgs sameförening en torvkåta, som Herr H hjälpt till att renovera i våras. Några större klipp till fiskesjöar betvivlas dock att det finns, trots fiskekartans uppgifter om rikliga mängder av ditten och datten.

Med sig på detta fiskafänge hade de den yngre förmåga, som visade sig skulle bli en mycket tillförlitlig rapportör. När det lilla herrsällskap återvände efter fiskafänget och visade upp sin "fångst" som låg i en plastkasse, tittade jag förvånat på fisken och sa:

- Jäsingen, ni har verkligen lyckats med det otroliga, ni har fått havsfisk i en fjällsjö!

Detta fick den yngre förmågan, att genast lossa på de tungband han belagts med. Han berättade exakt hur det hela hade gått till. I brist på fångst hade Herr H i samråd med yngste sonen stannat vid fiskaffären i Bohus och införskaffat utebliven fisk.

Nu visste vi ju här på hemmaplan, att den nesan inte behövde upprepa sig, när det skulle fiskas i Tarraälven. Avståndet är trots allt för långt för att släpa hem någon fisk, men vi var inte sena med att ge förslag till manipulerade fiskebilder.

Sålunda satte vi Herr H på nattåget i tisdags för färd upp till Luleå, där han skulle ansluta sig med de övriga, som dagarna innan hade anlänt dit. Ett glatt och förväntansfullt gäng bilade till Kvikkjokk, åkte helikopter en bit och använda också de berömda apostlahästarna för att komma till den övernattningsstuga de hade tänkt använda sig av.

Så långt var allt frid och fröjd och telefonen var tyst, så när som på ett SMS från Herr H, där enbart ordet "Lasse" stod.

- "Lasse", vadå undrade jag och tittade frågande på dottern. Vi hade en gissningstävlan om vad resten av budskapet skulle ha varit om det hade skrivits färdigt innan det skickades.

- Lasse har fått en jättefisk, som nu slukat oss allihop och det är fasligt mörkt här inne i buken på fisken skall ni veta.
- Lasse blev just uppäten av en björn och björnen är nu på väg emot mig.

Några timmar senare anlände ett MMS, som hade den berömde "Lasse" som avsändare. Alltså förstod vi att ingen av våra gissningar hade varit rätt. På MMS-fotot såg Herr H ut att ha lagt sig tillrätta på knä, vid den steniga strandkanten. Vi utgick ifrån att han hade ställt sig i böneläge och förberett sig på en stilla bön till fiskguden om en god och näringsrik fångst.

Den yngste sonen skrattade skadeglatt, när han fick se bilden:

- HA! Han har lyckats få sitt berömda rulltrassel igen!

Så bredde etertystnade åter ut sig och vi förberedde oss på att så skulle förbli till måndag. Men i fredags fick fiskafänget ett plötsligt slut, när en av deltagarna slog en frivolt på en hal sten och fick hämtas av ambulanshelikopter till Gällivare lasarett.

Herr H ringde i olika omgångar och meddelade slutligen, att nu satt han och de övriga två i bilen mitt i ingenstans längs en slingring väg, som skulle leda fram till Gällivare. Medan ambulanshelikoptern sedan länge hade transporterat den skadade till Gällivare lasarett.

Det hela slutade iaf tämligen lyckligt och Herr H ringde sent på fredagskvällen och meddelade, att de hade nu även fått med sig den skadade från Gällivare lasarett. Han hade blivit "avhjälpt" och var nu "välpaketerad" och skulle nog klara den fortsatta färden. Men nu skulle de först och främst uppsöka Max för att få något i de tomma magarna. Sedan skulle de åka vidare tillbaka till Luleå, där tågbiljetter och resten av packningen fanns.

Jag lyssnade skeptiskt på budskapet.

- Det kan väl inte vara MAX ni skall gå till om ni är kvar i Gällivare, det lär väl i så fall vara fråga om MD:s, eller i vart fall det som tidigare var MD:s.
- Ja, inte vet jag, svarade Herr H, som har något bristfällig lokalkännedom. Är det inte här som Max finns? I Gällivare?
- Herre j....rs Max har inte funnits i Gällivare sedan Hedenhös tid, svarade jag med en ljudlig suck, eftersom jag härvidlag hunnit berätta minst åtta gånger Max:s hela historia.

Herr H har sålunda ett något teflonartat och selektivt minne. Han har själv suttit på MD:s altan en sommar, när vi var på besök i de gamla hemtrakterna. Han satt där ute i sommarsolen och filosoferade medan han spanade mot kyrkan och skylten där han nyss läst: "Andra sidan" och förstått att här rådde direktkontakt mellan kyrka och Guds fader. Ty, en dylik hänvisning vid kyrkan lät inte vänta på sig i herr H:s livliga hjärna. Helt plötsligt såg det ut som om han tänkte säga något ytterligare och mycket riktigt så blev det också så. Han undrade om man direkt när man kommit till "Andra sidan", kunde höra spelet av harpor.

Det var inte något vi kände till hade förekommit på "Andra sidan", men tutande bilar, hundskall och en och annan röst brukade man kunna höra på "Andra sidan". Vad däremot skulle inträffa i himmelen dvs. när man var död, det kunde ingen av oss uppge. Dessutom var det så att jag bara kände till tre nu levande personer, som påstod sig skulle komma till himmelen. De tre var Herr H själv, Annalena (på tingsrätten) och min kusin Karin. Vi andra hade nog ställt in oss på att leva loppan på ett helt annat och betydligt varmare ställe, där det inte heller var så kylslaget, som det nu kan bli ovan molnen. Men var det nu så att de tre skulle ledsna på varandras sällskap efter en si så där eon, eller bara tycka att det blev långtråkigt med en församling om tre personer, så var de naturligtvis mycket varmt välkomna ner till oss andra.

---------

PS. Ja, så var det den där lilla petitessen med att få in och även kunna se bilderna. Det finns nu sex bilder i bildspelet + sex bilder inne i texten. - För den som inte ser några bilder inlagda i texten, tipsar jag om att gå in till min blogg via "bloggar" då brukar de dyka upp. Iaf för mig är det så. Går jag däremot in via Gve sidan och klickar upp min blogg så funkar det inte. - Njut av bilderna, som åtminstone fick mig att få rejäl släng av "hemlängtan" och kanske även ett visst mått av lappsjuka! DS.

lördag 28 augusti 2010

Folkvettsetikettexperten Magdalena Ribbing

- den 28 augusti 2010, kl 16:20

förstora
hon hade nog haft ett och annat att säga om mig. Mer än vanligt är det väl bäst att tillägga, innan det kommer ett inlägg i bloggen om att där slog jag huvudet på spiken!

Därför att snörvla och ideligen nysa det går verkligen inte an, enligt Magdalena Ribbings etikettsregler. Hur allvarligt det här är, det måste var och en förstå, eftersom hon t.o.m. har egen spalt i DN.

Men snörvlandet och nysandet är oundvikligt. Även om jag ideligen snyter mig och sprayar näsan full i Rennäsans koksaltlösning, känns det varje gång som om jag precis snutit ut hela hjärnan. Det bubblar i öronen och så sänker sig mörkret tillfälligt för ögonen och det känns som om världen upphör en microsekund. I nästa stund upprepar sig proceduren. I det oändliga känns det som.

Det får att tänka på min yngste son, då 4 år, som undrade vart tankhålet för snuvan fanns och vem det var som tyckte att det var så himla roligt att hålla på med sånt. Kunde det inte begripas att det inte var så roligt för den som blivit fulltankad.

Ja, vår kropp är en otroligt konstig makapär, tänker jag och känner hur håret känns som en våt ulluva, som är omöjlig att ta sig ur, medan jag funderar hur hög feber jag kan ha. Men ligga och ha tråkigt? Nej, det går verkligen inte an.

Det dröjer inte många sekunder innan mitt snuvfyllda huvud innehåller en massa roliga bildminnen. (Eller är det rent av så att minnena finns i hela kroppen.) Bl.a. den där mannen i en reklamfilm för någon nässpray, eller något ditåt. I vart fall hade han snutit sig så mycket, att man bara kunde ana sig till hur hans fingrar rörde sig på ett tangentbord och glasrummet som han satt i var fyllt med pappersnäsdukar upp i brösthöjd på honom. Normalt så stänger min hjärna av när den möter reklam, men det finns ett par som tilltalar mig, dock går reklamvärdet förlorat eftersom jag aldrig fäster mig vid vad det är reklam för.

En par andra sagolika minnesbilder är de foton, där jag lyckats fånga min dotter, då 10 år. Hon hade en vansinnig rinnsnuva och hade ledsnat på den droppande näsan, som irriterade henne i sängläsandet. Därför hade hon petat in två rejäla papperstussar i vardera näsborren. Papperstussarna hängde väl ut ca 10 cm, där hon satt uppallad på en kuddhög. Fotona är betalbara helt enkelt. Men pluggar jag in de bilderna i min blogg, är jag nog med största sannolikhet rökt, även om hon normalt är lugnet självt.

I alla fall bäst att inte väcka den björn som sover, eller sover gör hon inte. Hon håller på att plocka fram det som skall ner i resväskan. Det blir väldig tidig avfärd imorgon med morgonflyget. Hon skall läsa en kurs på universitetet i Innsbruck, som ett led i den Master med EU-anpassning, som hon tänkt sig att läsa in. Det kommer nog att bli så där tomt och tyst, igen, när hon gett sig av. Men så är livets gång, barn är bara ett högst tillfälligt lån, som vi inte äger och jag är glad så länge hon ännu bor hemma.

Men folkvettsetikettexperten Magdalena Ribbing, får mig att fundera vidare över både ett och annat. Hur gör alla de här fina etikettsriktiga personerna. Vad händer med deras snuva, nysningar och snörvlingar som är oundvikliga, dvs. om man inte vill häkta fast en droppkopp under näsan för "fritt fall". Men det alternativet går säkert också bort i etikettsvärlden. Bara en sådan sak som vad händer dem egentligen, när de går för att "pudra näsan". Kan det verkligen vara samma sak, som inträffar för oss andra, som inte är född med silverskeden i ena handen.

Hur går det till egentligen i etikettsvärlden?

Jag har hört talas om att "fina flickor" sticker bara upp ett finger i luften och så är hela saken avklarad. Eftersom jag nu inte tillhör kategorin "fina flickor" lämnar jag det därhän och tänker, att det borde väl var ett fall för "intresseklubben" att anteckna. Nu kastar sig säkert signaturerna "Malmbergaren" eller "Runar" över tangentbordet och tycker att det är imponerande, att det går att skriva så mkt. obegripligt.

Det finns bara en given kontring på sådana kommentarer:

- Ja, det är rätt imponerande hur det går att läsa så mkt obegripligt.

Min snuva är dock inte obegriplig. Men det förlåter man så gärna, för vad är väl livet utan en 2-årings snoriga avskedsblötpussar?

När äldste sonen ringde igårkväll och jag lade fram min teori om vart ifrån min plötsliga snuva hade kommit, suckade han djupt och en smula uppgivet och sa att nästa vecka kommer personalen tillbaka på jobbet, som har småungar på dagis. De små liven är vandrande bakteriehärdar som ynglar av sig. Precis när man tror, att man har klarat sig undan, då är man slagen ner i sängbotten.

Jag tänkte att det är nog det som kallas för gudomlig rättvisa och att det nog är därför jag inte är religiös.


torsdag 26 augusti 2010

"Shaken, not stirred".

- den 26 augusti 2010, kl 12:51

förstora
det uttrycket är verkligen gångbart i LKAB "soppan". Därför att där återfinns alla varianter och innebörder av ordet "skakad".

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=5556069

Den gamla slogan om hur Agent 007 ville ha sin Martini serverad, "Skakad, inte rörd", kan nog faktiskt bli en värdig efterträdare till "Malmberget i mitt hjärta". I alla fall om man ser till de yttre omständigheterna och gömmer undan vad Malmberget står för oss malmbergare.

Vilka rön har LKAB presenterat för att säkerställa att byggnader verkligen tål denna påverkan? Någonsin hört talas om materialutmattning? Eller påverkan av berget, när det börjat bli lite för mycket plockepinn/underminering/påverkan av det som återstår? Vad blir då den totala mixen av denna rejäla "molotowcoctail"? Vad är det som skall inträffa för att LKAB skall inse att detta måste redan haft inverkan på byggnader och mark?

Men det är en sak som förvånar mig, när det gäller kommunens framförhållning. Att LKAB misskött sina kort och inte har någon ordning på sin planering, eller hur det drabbat, det vet vi redan. Men hur kommunen & politikerna kunnat göra det är en större gåta. Har man ingen som helst koll på hur fastighetsmarknaden ser ut och ställt sig frågan hur det kommer sig, att det blivit en sådan djupdykning på fastigheternas värde i förhållande till Gällivare

http://www.dn.se/nyheter/sverige/gropen-ater-upp-staden-1.192840

Det var ju inte precis igår, som de första tecknen på att något var i olag började framträda. 
Men allt det här är också det som fått mig att förstå, att makt kan även få den med bästa intentioner, att snabbt bli fartblind i maktens korridorer.

Jag blir ärligt talat beklämd när jag läser två inlägg av förtvivlad privat hyreshusfastighetsägare. Inläggen gjordes helt nyligen i NSD varav en i min egen blogg:

För mig som är äger hyresfastigheter (privata) i centrala Malmberget så är det en mkt svår kräftgång jag ser framför mig. Naturligtvis vill jag behålla mina hyresgäster till det nya "Malmberget". Men hur ska jag kunna bygga nya hyreshus som de ska kunna bo i? Lkab måste betala för mina fastigheter i Mbgt först innan jag kan ens söka lån och bygglov till nya lägenheter. Det tar ca 2 år att få igenom allt med bygglov, detaljplaner, lån osv. Kommer Gällivares banker att bevilja lån till oss gamla fastighetsägare till nya hyresfastigheter??? Inte får vi några lån till att bygga nya hyresrätter i dagsläget. Våra fastigheter i Malmberget kan inte belånas. Det har varit lånestopp de senaste 10 åren för hyresfastigheter i centrala Mbgt. Men vem ska bygga de nya hyresfastigheterna?

Fastighetsägarna i centrala Malmberget kan inte bygga nya hyreshus förrän de fått betalt av Lkab för fastigheterna i Mbgt. Och efter att Lkab köpt upp hyresfastigheterna tar det ca 2 år av få tag i tomter och lån till nya hyresfastigheter. Kommer bankerna att låna ut pengar till nya hyreshus: - för Lkabs betalning/inlösen av hyreshusen lär inte räcka till att bygga nya hus??? Vi fastighetsägare kan inte köpa de befintliga hyreshusen i Gällivare för att ge bostäder till de hyresgäster vi har idag, för att de befintliga hyreshusen i Gällivare har redan fullt i alla lägenheter. Detta betyder att LKAB måste köpa hyreshusen 2 år före de ska utflyttas. Dags att kommunen och LKAB börjar planera. Vilka ska äga de nya hyresfastigheterna som måste byggas t ex ???


Hur har man, från ansvarigas håll kunnat missat sådana parametrar och hur allvarligt detta varit för framtiden, en framtid som är NU. Inte bara för dem som de drabbat privat, utan hur allvarligt det är för hela kommunens överlevnad. Naturligtvis har alla dessa små smygande steg bakåt i utvecklingen blivit till den situationen som är idag.

Eller är det så illa att kommunalrådet suttit "sekretesslockin", utan några möjligheter till kontakter vare sig med de övriga partierna, eller de egna s-leden, eller regeringskontakter, eller bara en sådan enkel sak som att ha rådgjort med en "riktig" jurist?

Vad har de övriga politikerna gjort, som inte omfattats av Agent 007 "sekretess". Har de varit omedvetna om hela situationen. Är det så måste en förändring ske väldigt snabbt. Vad har detta fått revisorerna att vidta för åtgärder? Jag förstår verkligen inte hur detta har kunnat ske, men framför allt HUR det har FÅTT ske.

Vad jag vet råder enbart sekretess om sånt som kan räknas som industrispionage. Till några dylika hemliga möten lär inte kommunalrådet ha varit inbjuden. Så vad yrar han om?

Jag har varit tvungen att lyssna på kommunalrådets "sommarprat" flera gånger (sändes 6 juli i lokalradion), bara för att förvissa mig om att jag uppfattat saker och ting rätt. Det var mycket som var mer än lovligt snurrigt. Jag återkommer med de olika "posterna", när jag har benat upp och fått mer "kött på benen".

PHEW....

onsdag 25 augusti 2010

Gunillahem "gruvar" sig för framtiden,

- den 25 augusti 2010, kl 01:20

förstora
stod det som rubrik. Det måste ha varit en av de mer flerdubbelbottnade rubrikerna jag har läst på länge. Den rymmer många lager, sanningar. Men den som den var menad åt, lämnar jag däremot därhän denna gång. Det känns överfullt och vida upp över halsmandlarna av just den illavarslande soppan.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5547667

Men nog är det allt glädjande, att återkommande få läsa om hur skillnaden har blivit som natt och dag på verksamheten. Tidigare drevs äldreboendet i kommunal regi, som vilket annat boende som helst. Men sedan dess har det förvandlats till intraprenad och det innebär bland annat, att personalen själva till största del styr verksamheten och kan vara med om att påverka, vilket även de boende har. Det är precis min filosofi om hur arbetslivet skall se ut, om det skall vara en sund miljö för alla inblandade.

Jag tycker också att det låter som om det blivit ett riktigt bra ställe för människor, som inte längre är i arbete och inte heller längre ränner runt i livets ekorrhjul för att försöka få debet och kredit att gå ihop. Det är dessutom inte mer än en självklar rättighet.

Pension är en SPARAD och INARBETAD löneförmån och inte en allmosa, som politiker och de kommunala förvaltningar tycks ha fått för sig, eftersom man inte gör annat än snor åt sig allt vad tyget håller. I många fall behandlas våra gamlingar, som någon form av fattigjoner, helt utan rättigheter. Våra pensionärer och handikappade har inte fått någon lag, som tillnärmelsevis uppnår till de krav, som djurlagsstiftningen anger.

När det gäller pensionerna har det här illa ansedda och bespottade SD-partiet en klar poäng. Varför skall de som varit med om att spara in denna löneförmån, dela med sig till alla tillresta. Så till den milda grad dessutom att den sistnämnda gruppen får ut mer i pension, än de som varit med om att under ett helt långt liv varit med om att bidra till den gemensamma pensionskakan och socialförsäkringssystemet.

De här politikerna, som nu tycker att de vill vara så vänliga, kan väl istället själva bidra till detta, eller dirigera om pengar från något mindre kännbart håll. Då kan vi väl äntligen få stopp på denna systematiska plundring av pensionerna och hela socialförsäkringssystemet, innan det är helt tömt.

måndag 23 augusti 2010

Raketost och Violtabletter

- den 23 augusti 2010, kl 18:02

förstora
det tillhör något, som jag vid blotta tanken kan känna smaken av i munnen.

Raketosten i sig tror jag verkligen inte att jag gillade speciellt bra. Den var så där lite schizo-gummiaktig-sladdrig i smaken. Jag är rätt övertygad om att det var sättet, som man fick tillgång till en ny skiva Raketost, som var hemligheten bakom favoritskapet. Säger väl kanske en hel del om barns upptäckarlust och viljan att utforska/testa.

Jag tänker på läkaren/pedagogen/filosofen Maria Montessori, som sa att "barn har 100 språk men berövas 99 av dem", jag är rätt övertygad om att jag aldrig lät mig berövas de 100 språken.

Jag minns en julhelg, när jag och min syster satt i den gröna bäddsoffan och samsades om att dra upp ännu en Raketostskiva. Bäddsoffan blev vår hemvist under jular, när våra egna rum blev upptagna av tillresta släktingar och vi två fick sova skavfötters. Det var ett avbrott i vardagen, därför att locket till bäddsoffan hade en del kvistar i locket och när man tittade ordentligt på en kvist, såg kvisten i träet ut att vara en figur.

Det hann bli många figurer i trälocket att upptäcka och som lockade fram olika historier. Det blev nästan en sport att hitta nya. Men en av dessa kvistar minns jag särskilt väl, den såg ut som en liten hund. Man kunde faktiskt ha riktigt kul med detta sofflock eller väggen innan vi skulle sova. Med en bordslampas hjälp, riktades ljuset mot sofflocket, eller väggen. Där fick våra händer liv i form av "skuggteater". De blev till flaxande fåglar, fjärilar och mysko gubbar och figurer, som slukade den andres skuggfigur... innan ljuset släcktes av mamma med orden: "Godnatt och sov gott".


Raketost i magen, är ingen bra godnattmeny. Jag blev törstig och smaken av Raketost, mjölk och tandkräm, var sannerligen ingen höjdare att somna till.

Den som kommer ihåg Raketostens uppgång och fall, minns att man skulle snöra av en skiva från det runda, hårda, "pappröret" med folieklädd insida, som osten var innesluten i. Avdragssnöret satt helt enkelt fast i själva paketet. En ännu ej öppnad Raketost, hade dessutom ett papplock med folie på ovansidan och på undersidan, fanns en botten, som blev flyttbar allt eftersom osten skars av med hjälp av snöret. Det snöret brukade bli lite klibb/kletigt.

För att osten skulle gå att skära av i skivor med snöret, blev man tvungen att pressa upp botten allteftersom, som Raketostens innehåll minskade. Mina små fingrar hade svårigheter att klara det. Tillslut även min storasyster, som var nästan 6 år äldre än mig. Då försökte vi pressa in något i botten som skulle få osten att förflyttas längre upp i rörpapprullen. Det blev inte ett helt lyckat resultat, eftersom den inte låg helt i balans och skivorna blev då inte jämntjocka och väldigt tjocka på ena sidan. IÄCK! så de skivorna smakade och Raketosten lämnades åt sitt öde i kylskåpet.

Nej, jag tror ärligt och uppriktigt inte, att jag skulle lubba benen av mig för att få ta i Raketost idag.

En helt annan femma är det med Violtabletter.


För mig var det något som tillhörde min uppväxt i mycket sparsam omfattning, men det tog sin början hos tant Astrid på danstiljorna. Det var på den tiden då jag drömde om att bli en prima ballerina när jag blev stor. (ha ha...)

Men de drömmarna blev bara drömmar. Det fick övertas av "dans på is". När det inte heller blev något, fick det istället övergå till danstiljor igen men "på lokal", fortfarande med Violtabletter, som följeslagare.

Under först delen av tonårstiden var jag rätt frekvent på dansgolvet: Nordan, Folkets Park, Ungdomsgården i Malmberget, i Riccione, i San Marino, i Ravenna. Långt senare hotell Vassara dvs. det som skulle döpas om till Nex. Tillägget kom med Folket Hus = (dvs. "Blodiga Yxan"), Björnfällan, Nuunisvaara. För att ytterligare utvidga danstiljorna till alla möjliga byar i närheten, Kiruna, Luleå och skuttet till Göteborg, under ledigheter. Dansen ringlade vidare till Umeå, Jönköping, Tranås, Uppsala, Malmö för senare ut i vida världen, fortfarande bestyckad med en ask Violtabletter i handväskan. Dansa utan Violtabletter det gick bara inte. En eller två bitar Violtabletter var liksom startskottet.


Salsakurs på Cuba, prova en äkta Havannacigarr och testa en Cuba Libre, tillhör de ännu ej uppfyllda drömmarna.

Igår när jag och Herr H stod i kassakön och väntade på vår tur, fick jag syn på en ask Violtabletter. Fazer?

Men det var väl inte Fazer, som gjorde de riktiga Violtabletterna? Violtabletterna måste också vara uppköpta av Fazer. Kan det ha varit Marabous från början? Fazer.... nej det lät inte igenkännande och asken gick liksom inte att känna igen heller.

Köpa? Naturligtvis!

Hem och testa smaken? Naturligtvis, dock utan danssteg.

Nej, fy bubblan, det smakade inte alls Violtabletter!

Jag påstår inte att det var bättre förr, utan konstaterar bara att det är sämre nu.


Nu har jag kunnat fixa till bloggen och även bilderna, alla tre. Hoppas att ni är nöjd med ut- och insikten. Undra vilken tablettask som ni minns, eller som var/är din/er favorit.


Det kanske var Läkerol. dvs. tabletterna som "Läker-all" t.o.m. hjärtesorg. Det var det en kille som sa till mig en gång, när han bjöd upp mig och sträckte fram en ask, som visade sig vara just en ask Läkerol (vita, gamla, hederliga, vanliga).