torsdag 31 maj 2012

Ibland händer det att jag blir riktigt förvånad.

- den 31 maj 2012, kl 02:37

Jag tycker att mycket av det som Trafikverket har stått för de sista årtiondena, har blivit alldeles uppåt väggarna galet.

Hur de än bygger om, så verkar det bara bli alltmer rejäla hål i vägarna och en allt större oreda. Då skall vi inte ens tala om tågtrafiken, eller alla de här svindyra lösningarna de gjort med vägomdragningar, vajerräcken, tunnlar och broar, som dessvärre inte blivit till det bättre. Snarare tvärtom, de har oftast bara flyttat på problemen.

Trafikverket har blivit riktigt duktiga på att sila mygg och svälja kameler ur miljösynpunkt. De vill att vi vanliga dödliga skall ägna oss åt fotvandring, eller cykla dit vi skall. Trots att vi betalar alltmer pengar till detta ändamål och sponsrar i allt högre grad de affärsdrivande företagen, såväl inom landet som utrikes, som rullar omkring på våra vägar.

Långtradar- och den tunga trafiken ökar hela tiden och innebär enorma belastningar på vårt vägnät och miljön. Under vintern snurrar dessa dödspiloter dessutom omkring med blankslitna sommardäck i sina tunga mordredskap. Istället för att man förpassar dessa till tåg/godstrafik, som trots allt måste blir betydligt billigare och miljövänligare i det långa loppet.

Trafikverket har ännu inte förstått att järnvägar i stora delar av Europa är välutvecklade. Valmöjligheterna är dessutom många, det finns snabbtåg och lokaltåg att välja mellan. Det går tåg i stort sett mellan varje litet samhälle. Billigt är det också i jämförelse med svenska tågbiljetter.

Inte så lite häpen blev jag häromdagen, när jag insåg att Trafikverket nu hittat sitt verkliga kall, som de är bättre på än självaste skvallerpressen.
Men hur i hela fridens dar´ kunde Trafikverket veta, att Åsa & Tom separerat och gått skilda vägar?

söndag 27 maj 2012

Jag inser att mina och gammelfarmors promenader på Kyrkogården i Malmberget,

- den 27 maj 2012, kl 12:34

var så före sin tid, att vi nog inte riktigt förstod oss på det.

Vid frukosten ute på däcket imorse, läste jag i tidningen om ett lokalt hembygdsgille, som bjuder in på guidad vandring på kyrkogården. Det står specificerat om kyrkan och själva kyrkogården, där spännande levnadsöden berättas om de som befolkade trakten förr i tiden.

I en Facebook-grupp, "BILDER från Gällivare/Malmberget", som fd. Gällivaregrabben, tillika popsnöret Håkan Målle Vestling (tidigare Nilsson) startade, brukar spontant historik uppstå kring bilderna. Bilderna som FB-gruppen själva får sätta in i olika kategorier. T.ex. personbilder, bilder på byggnader, vyer från Dennewitz, Gällivare, Malmberget etc. Många är de små bildgåtor, som pusslats ihop. Något att minns om något här och någon, annat om något där. Det är också någon form av levande historia.

Idag så här på Mors Dag, Día de la Madre, sänder jag inte bara min egen mamma en djup och innerlig tanke, utan även gammelfarmor. De och alla mödrar som inte längre är, men som lämnat outplånliga spår efter sig i våra liv.

Varje år brukade jag boka in en gammelfarmor-dag på Kyrkogården i Malmberget. Allt annat avbokades den dagen.

Förutom att vi besökte graven hon ville besöka på ett mycket speciellt sätt, vandrade vi kyrkogården upp och ner. Hon stannade till vid var och varannan gravsten och berättade om de, som nu vilade i graven. Hon berättade om de olika livsöden och i de allra flesta fall av vilken anledning de hamnat på kyrkogården. Men oftast i vilket hus de bott, vilka de olika släktskapsbanden var till de nu ännu levande och historierna svävade ut till egna små historieböcker. Det var en historisk vandring om bygden, dess innevånare, livsöden, livsvillkor. Kort sagt: levande gräv-där-du-står-historia.

Jag inser så här, med handen i backspegeln, hur mycket mina tidiga kontakter med äldre människor haft för betydelse i mitt liv. De har haft tid att berätta. De har haft tid att återge historiens vindslag vidare. Samtidigt som jag inser, hur lite jag ställt frågorna medan jag kunde göra det! Så liten framtidsinsikt jag själv har haft, trots denna tidiga lyssnarbegåvning.

Jag inser också, att jag alltid haft detta lyssnar-öra, men också hur viktig den förmågan har varit. Kanske är det därför som mina besök nere i tingsrätten arkiv, bland gamla bouppteckningar och rättegångsprotokoll, gett så mycket mer insikt än, att bara komplettera ett pågående ärende.

Man kan utläsa mycket om människors liv och livsbetingelser, enbart genom att läsa innehållet i en gammal bouppteckning:

En gungstol 3:-, en spegelbyrå 10:-, en kaffepanna i koppar 2:-, 6 silverskedar 2:-, Katekesen 50 öre... Boets värde. Si och så många barn. Hustrun, eller mannen tidigare avliden. Ingående i den eller den bouppteckningens dödsbodelägare.

Snabbt har kunnat inses hur familjer slagits itu av dödens obarmhärtighet. Barn som har tagits om hand av någon släkting, bekant till familjen. Efternamn som bara har antagits rakt av, utan den formella pappersexercisen: Johansson, som egentligen heter Karlsson etc. men skriver sig som Johansson, därför att det har botts hos Johanssons sedan tidiga barnaår.

Långt från barnavårdsnämnders långa och i alltför många fall livsförspillande ageranden. Många trasiga själar, redan som barn. Barn som aldrig fått någon trygghet och omsorg. Barn som själva bär på detta svarta tomrum. Barn som sedan länge är vuxna, där ingen ser eller anar sig till det som skaver ännu inombords.

Själv hade gammelfarmor en rätt, med den tidens mått mätt, inte helt ovanlig livshistoria. Hon hade som ung kommit till sin avlidna kusins änkeman, där det fanns barn som ännu inte var vuxna och som var i behov av kvinnlig omsorg. Eftersom mannen stod där ensam med en barnaskara, som hade mist sin egen mamma, genom dennas alltför tidiga frånfälle. Den minsta av barnen var endast 2 år gammal. Med tiden hade väl tycke uppstått och de tu hade gift sig och själva fått ett gemensamt barn. Gammelfarmors kärlek till alla barnen och omsorgen om dem gick det inte att ta miste på.

På hemvägen från kyrkogården gick vi ofta förbi det hus på Österlånggatan där de hade bott. Där allt en gång i tiden hade tagit sin början. Hon berättade med saknad i rösten om hur mycket familjen, huset och trädgården hade betytt för henne. Men även om allt slit som hade funnits med på vägen. - Det här var långt före dagens slit och slängsamhälle. - Hon bodde själv i en insatslägenhet på Gunillagatan, där de hade dragit sig tillbaka, så där på ålderdomens tröskel. Där hade hon nu själv även fått konstatera livets egen lag: att all sorg föds ur kärlek. Hon hade själv blivit änka.

Nedpackad i en kartong, finns ännu gammelfarmors förlovningsklänning väl bevarad i min vård. En klänning som hon själv hade sytt upp. Säkerligen hade någon modetidning från yttervärlden varit förlagan. Varje trädd knapp, varje söm bär spår av nål och tråd. Trots det inser man inte vid en första anblick, att inte ens en symaskin har varit i närhet i klänningens tillblivelse. Vem vet, vem som den klänningen skall givas vidare till. Någon som kan vårda den och förstå dess historiska värde, någon som vill ta till sig den ursprungliga ägarinnans liv. Än så länge avvaktar den rätt tidpunkt, rätt person. Trygg i mitt förvar, undan nutidens förgänglighetsmönster.

Gammelfarmor och Hilding Ollikainen, fyllde på många bitar av den historia, som löper parallellt med min egen. Gammelfarmors man, den samhällshistoriske F O W Pettersson, hann jag själv aldrig lära känna, innan mina vägar korsades med den släkten. När jag fick min dotter, 1986, var gammelfarmor redan på väg in i det som brukar följa med åldern. En del av livet som jag lärt mig med tiden, att lyfta upp blicken ifrån, hur smärtsamt det än må.

Mors Dag, brukar vara en dag, där jag själv förstår storheten i att ha fått lyckan att vara mor. Men alltmer som tiden går. Hur kort ett liv är och hur viktigt det är att fylla det livet med omsorg och kärlek till sina medmänniskor.
Det är många foton, brev och gamla handlingar, som alla berättar om en annan tid, ett annat liv och som finns här i min vård. Många som en pusselbit av det samhälle, som en gång fanns i Malmberget och som tillhör Malmbergets, Gällivare kommuns historia.

Många liv som har korsat min egen livsväg. En del av dem har jag en biologisk samhörighet med, andra har bara på andra sätt kommit in i mitt liv.

Betydelsefulla är de alla i livets livspussel, ty de har alla sin alldeles egen historia.

lördag 26 maj 2012

Runda bordet

hade imorse en intressant frukostdebatt.

"Hushänget" påstod att han skulle se på Melodifestivalen ikväll. Hur han nu fått sådant plötsligt vansinnigt intresse för det programmet, kan man undra en stund över. Det är väl ett utfall av retsticka, som slagit rot i honom. Betvivlar att han kommer att se programmet.

Han favorittippade de ryska gummorna och så hade han vind & skriklåten "Euforia" på en andraplats. Med tillägget att det var samma koreografi, som Caroline af Ugglas har, minus blåsten.

Enligt honom åmar Caroline af Ugglas omkring på scenen, med knappt en tråd på kroppen och halvliggande, som ett gammalt fyllo, som tappat färdriktningen på upp och ner

- Vaa? utbrast jag med emfas, hon är ju himla störtskön. För att inte tala om vilken klädgarderob hon har. Både skor och kläder är sannerligen inga dussinvaror. Undra om hon låter sy upp kläder och skor...

Det hade gått "hushänget" fullständigt förbi, han vidhöll att hon mestadels hade någon klädtrasa, som med nöd och näppe täckte kroppen.

- Du är bara avundsjuk, inflikade jag, för att hon vågar vara originell.

Skulle jag nu vilja ha samma klädgarderob som hon har? NEJ, absolut inte, men man kan väl beundra mängden och det originella ändå. Det är trots allt ett och annat program hon har flimrat runt i, så insikt saknas inte på den fronten.

Efter att vi hade haft en runddiskussion huruvida någon av oss kunde texten till "Euroria". Kunde bara konstateras, att ingen av oss kunde mer text än just ordet "Euforia" och sedan hur musiken låter, strax efter det ordet. Hon är dock favorittippad av oss, som inte följt de andra låtarna. 

Alltså är vi en tämligen slak jury i det här segdragna spektaklet, som man inte orkar följa längre. Förut gick det hyfsat att hänga med, eftersom det då bara var en enda tävling på hemmaplan och sedan själva Eurovisionsschlagerfestivalen.

Sedan övergick diskussionerna till vem som skulle ockupera stora TV:n i vardagsrummet.

- Du får göra precis som du vill, sa jag, men på vardagsrummets TV är det GP Speedway ikväll  fr.o.m. kl. 19.00 och inget annat. Det är nog eländigt att jag inte kunde gå på Ullevi och se tävlingarna där.

Dottern suckade ljudligt:

- Skall du ockupera min TV ikväll också, undrade hon klentroget till "hushänget". Då får vi sitta i köket och jobba ikväll konstaterade hon. Jag skriver hellre med musik som bakgrund, än Speedway konstaterade hon med ännu en ljudlig suck.


Förstår inte hur de där flickorna orkar, de har suttit ute i solskenet i flera dagar nu. Visserligen delvis under parasollen och skrivit på sin kandidatuppsats på dator. Men själv är jag helt färdig av att varit ute i solen en liten stund då och då, trots att det mesta av hela jag dolts av parasollen.


Det har nog börjat bli en ny fluga med utomhusgym.

den 26 maj 2012, kl 16:05

Något som jag aldrig i min vildaste fantasi ens skulle kunnat tänka mig, skulle få något större bruk.

Tja, förutom för de här sysslolösa typerna, som drar runt med förstörelselusten, som högsta intresse. Men ack så fel jag hade.

De är förståndigt placerade de här utomhusgymmen. På språng med gångstavar, eller på spurtvägen för de mer spänstiga, som i vanliga fall älgar runt i stan bland bilar och cykelbanor. Där de använder barnvagnar och hundar i koppel som hopphinder. De gör också en avstickare in mot de fria gång- och springytorna och utomhusgymmen.

Gamla gråhåriga hurtbullar slänger sina gångstavar och går lös på utomhusgymmet. Pustar, stånkar, dricker ur medhavd vattenflaska i pistolbältet, sedan plockar de upp sina gångstavar och drar vidare. Innan det kommer något hurtbulle springande på löprundan, som också genar in i utomhusgymmet och sedan försvinner efter avslutad aktivitet.

Jag satt och funderade hur det skulle fungera med ett utomhusgym i Sandviken, via en gång- och löpbana längs älvstranden. Skulle de här sysslolösa typerna få något vettigare att göra, än försöka elda upp och banka sönder hela Sandvikens badanläggning, eller skulle det bara bli pannkaka av det hela.

Men det är klart finns det nu inte pengar till det mest nödvändiga, lär väl Sandvikens upprustning och ett utomhusgym vara det sista som man har råd att utvidga med. De där goda förslagen om turistanläggning i anslutning till Sandviken de föll väl in i den allmänna törnrosasömnen av idéer.

Synd kan jag spontant tycka, därför att hela Sandviken är en tämligen outnyttjad och unik plats. Sandviken och hela älvstranden ligger där i skymundan. Det borde kunna ha ett bättre användningsområde och saluföras betydligt bättre än vad hittills gjorts. Sandviken är något som aldrig har varit inplanterat på turistkartan, ett fenomen som alltid har förbryllat mig.

Men annonseringen i övrigt i Gällivare kommun ligger sannerligen inte i träda. Den är det inget fel på. Den sista med stora likheter med TV:ns testbild var det sannaste och mer spirituella jag sett på länge.

Men jag vet inte om "Tillfälligt avbrott i Gällivare" stämmer. 
Sandviken med Dundret som bakgrund.  (Men antagligen inte den bilden som låg inne från början då den fanns i NK).

torsdag 24 maj 2012

Kontentan av Gällivare tingsrätts dom: Lärare skall förväntas tåla att bli misshandlade på jobbet.

- den 24 maj 2012, kl 11:03


Domen har naturligtvis väckt både lokalt, som internationellt intresse och bestörtning.

http://debatt.svt.se/2012/05/23/larare-ska-inte-forvantas-tala-att-bli-misshandlade-pa-jobbet/

I en tid då våldet blivit alltmer utbrett i vårt samhälle, är det en svårbegriplig motivering, som domaren valt:

att lärare ”ska ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis”.

Den faller dessutom på sin egen orimlighet. En lärarutbildning har inte samma kriterier som polisens, eller ordningsvaktens. Tingsrätten har godtagit, att det förekommer våld mot lärare i skolan. Något som helt och hållet strider mot vad som ingår i utbildningen och anställningsvillkoren av lärare.

Skall man följa det resonemanget i dess fulla konsekvens, finns det numera ingen yrkeskår, som kan räkna med att vara skyddade mot våld.


onsdag 23 maj 2012

Är du värd din vikt i guld?

Det har varit mycket "vikt" den sista tiden i mitt liv. 
 
Nu finns det iof två olika sorter av vikt:
 
1) man har vikt ett papper (vilket inte var fråga om här)
2) eller så är det den där grunkan man ställer sig på och som genast fyller hela badrummet av en mental ångestattack
 
Jag läste en gång en broschyr om en våg som talar. 
 
"Fy, farao vad hemskt, tänkte jag genast. Det räcker väl med att man själv skall stå ut i med det tysta sifferbudskapet där nere bland tårna, att starta morgonen med."
 
Varför detta vikt-tjat då? Ja, anledningen är verkligen enkel och okomplicerad: Jag har varit på en livsstilsanalys. Hårda bud serverades där. Jag åt alldeles på tok för lite protein och hade väl en vattennivå, som understeg fotknölarna. Dvs. det mesta var under all kritik.
 
Diskussionerna vid köksbordet inför min livsstilsanalys var minst sagt urspårade. I den här nya tidsandan, när det blivit så inne med att man är något signifikativt med en grunka, eller en företeelse: "En Ferrari det känns som jag" drevs det hejdlöst med. Och hur mycket skulle nu min uppmätta ålder egentligen bli. Äldste sonen tippade att han nog skulle bli betraktad som död, med tanke på vad tidigare personer som utsatt sig för detta hade fått för resultat.
 
Nu var det där med Ferrarin bara något plockat ur luften och ett synnerligen dåligt jämförelseunderlag, när det gäller mig. Det hade nog blivit mer "En korsning mellan Biffens DKW från läroverkstiden, en snigel och en knubbsäl, det känns som jag."
 
Efter avslutade år av operationscirkus, förlust av knäinnehåll och de andra allsköns skadorna, blev denna livsstilsanalys droppen som fick min bägare att rinna över. Det här duger inte längre, det insåg jag. Jag har inte ringt en "livlina", men väl mailat Hagabadets PT-skara med specialkompetens: MAYDAY MAYDAY...

Min kropp består numera av en herrans massa kroppsskador och tydliga tecken på att ha farit väldigt illa. Men ändå och nu kommer det viktigaste av allt: "still going strong". Så fort det blir något snack kring runda köksbordet så kastar "hushänget" ur sig den kommentar han tycks störa sig mest över:

Min opererande läkare sa vid sista knäoperationen, att mina bens utseende var som på en 18-årings. Inte telegrafstolparna, utan skicket på själva benstommen. Tydligen var det så unikt, att det uppstod förvirring där ett tag i operationssalen, när man började bläddra runt i papperna efter min ålder. De trodde väl att jag surrade i nattmössan trots att jag bara var lokalbedövad i knäet.
 
Jodå, jag har insett att jag tillhör en seg virkessort, norrländsk och som "eljest". 
 
Dessutom värdefull om man nu skall tro de stigande mineralpriserna! 
 
Förutom dessa består även människan av kol. Något snille hade väl räknat ut att man skulle räcka till två påsar grillkol. Järnet skulle bli ett par rejäla spikar och så det där lilla tillägget, svavel. Några stora tändsticksaskar upplyste samma snille om.
 
Trot´ den som vill. 
 
Jag har dock träffat på en del, som svär så det osar om dem. Av dem måste det bli en hel båtlast tändsticksaskar av.
 
För någon tid sedan diskuterade vi hur vikten förändrats med tiden. Tänk, att de som man under tonårstiden betraktade som lite mulliga och som stegade runt där i Malmberget. När man ser bilder av dem idag fundera åtminstone jag, men hur i hela fridens dar kunde man tycka att de var lite runda? Idag skulle ingen ens lyfta på ögonbrynet.
 
Genomsnittsvikten måste ha varit betydligt mindre bara på 60-talet, det finns det strålande bevis om. Inte bara jag själv, som då hade en matchvikt på max 47 kg till mina 164 cm. Något som förändrades efter varje barn jag fick.
 
Jag åker ofta i en hiss där det står max 3 personer 225 kg. 
 
Den här hissbilden är från Paris:
 

tisdag 22 maj 2012

Värmen, den riktiga värmen har Ä N T L I G E N anlänt!

Ett mått på verklig värme det är, när man kan sitta ute och äta lunch och även middag, utan att vara påpälsad. Bara sitta där i kortärmat, med bara ben och bara fötter och enbart njuta av tillvaron.



Det är ett bra mått på att värmen i luften verkligen har anlänt.

Inte den där låtsasvärmen, som infinner sig i mars/april, när några huvudlösa hurtbullar ränner runt på stan i Göteborg, eller i skärgården, i kortärmat och kortbrallor. Bara därför att det är varmt i solen. Medan vindarna fortfarande isar blodådrorna vid första bästa anblick av de här avklädda typerna. 

Jag brukar tänka "å så kallar de oss norrlänningar för hårda typer som tål kyla". Medan det i själva verket är så, att jag håller på att falla ner död av frostskador bara vid anblicken på dessa bara armar och ben, som ränner runt i snålblåsten.

När jag som 35 åring fortfarande fick visa leg. på en av mina sällsynta besök på Systembolaget, kommenterade en god vän från Göteborg det hela som:

- Det är väl inte undra på att du får visa leg. på bolaget, ni är ju djupfrysta 9 månader om året däruppe i Malmberget.


måndag 21 maj 2012

Prinsessdop och den svenska dubbelmoralen är åter ett faktum.

- den 21 maj 2012, kl 16:37
Inte vet jag. Men än så länge har vi en monarki, som majoriteten av befolkningen önskar behålla. Kungen är statschef och som varje svensk medborgare betalar ca 5:-/år till.

Personligen bidrar jag hellre med denna 5:-/år, eftersom jag kan läsa en redovisning över vad denna slant åtgår till. Hur den politiska makteliten använder sina, eller ens hur de sköter sina åtaganden, har jag däremot ingen som helst aning om. Men turbulensen kring dessa oräkneliga politiska personer och tjänstemän har varit betydligt allvarligare och mer frekvent än turerna kring kungahuset, som i det fallet närmast kan liknas vid "en storm i ett vattenglas."

I vårt kungahus har glädjande nog fötts en ny liten prinsessa. Nu skall det lilla flickebarnet döpas. Trots att hon har en familj, som bryr sig om andra barns väl och ve. En familj som lägger tid, pengar och energi till dessa ändamål, är det många beklämmande uttalanden, man kan läsa om detta lilla flickebarn och hennes familj.

Nu har jag sanning att säga lite svårt med religioner och religiösa yttringar, men själv har jag valt att döpa mina barn. Sedan har det varit upp till dem själva att vidare i livet bestämma över sina egna val. Dvs. att själva välja religion eller välja icke religion.

Men enligt Bibelns Markusevangelie lär Jesus skall ha sagt: Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.
Han tycks inte ha sagt: Låten barnen komma till mig, men inga kungliga prinsessor, ty denna sort hör icke himmelriket till.

Vart och ett av de små barnen borde inte vara föremål för vare sig dubbelmoral, eller människans tarvligheter.

Jag väljer att glädjas med de glädjeämnen, som livet fortfarande erbjuder. Barn, alla barn, oavsett härkomst är ett sant glädjeämne. En ny möjlighet till lite mer människokärlek människor emellan, oavsett om man är ateist, eller bara allmänt akterseglad på den fronten.


*****

Fotot föreställer ett flickebarn som döptes 1951 på övre plan i det hus, som en gång stod på Dalagatan 15 i Malmberget. (En gata som gruvan slukade i början på 90-talet.) Dopfunten var en efterrättsskål, sannolikt i slipat glas och inte i kristall, trots att de äldre barnen var övertygade om att någon vackrare skål aldrig någonsin funnits.

Samtidigt döptes två grannflickor, som var betydligt äldre och själva kunde stå på egna ben.

En av dessa flickor, den mindre av dem, stod gömd bakom sin mamma, eftersom hon var rädd för prästen. Den lilla flickan var ivrigt sysselsatt med att knäppa upp och knäppa igen alla knapparna, som fanns hela vägen baktill på mammans kjol.

Ingen av de två barnafäderna, som hjärtligt avskydde prästerskapet, var närvarande.

Efteråt bjöds på kaffe- och saftkalas. Det doppades hembakta bullar och kakor i sällskap med  kyrkoherden, som förrättade dopen.

Fotot är taget av fotograf Lea Wikström i hennes fotoateljé på Köpmangatan 11 i Malmberget, några dagar efter dopet. Den döpta dock inte iförd dopklänningen, utan snarare i den dress som "Vår Herre skapat".


lördag 19 maj 2012

101 årig dam med stridsvana!

Hon intog en hotfull försvarsställning, istället för att bli rånad.

Ja, dessa sköna människor. Ibland är det väl tur i oturen, att de hunnit bli prövad av livet redan innan.

Skönt är det också. Därför att när det väl händer, blir det inga lagrade tankar, som dröjer sig kvar inom en. I vanliga fall skaver den här sortens vetskap i mitt minne och sinne. Därför att oftast blir de gamla otrygga och vågar varken gå ut eller öppna dörren. De blir mer eller mindre fråntagna sina liv och tämligen vingklippta.

När det istället får sluta som en solskenshistoria hamnar det istället på det positiva mentala inneliggande kontot. Det känns betydligt skönare att veta, att där gick ännu en ynkrygg på pumpen. Istället för att ännu ett till offer skall ha fått livet förstört, eller påverkat och kringskuret.
Det händer sällan, men när det väl händer, kan man inte annat än glädja sig åt det hela. Man kan väl hoppas att den lille ynkryggen fick sig en rejäl näsbränna.

Själv funderar jag skarpt på om jag inte skall ansöka om vapenlicens för innehav av en elpistol, den dagen jag känner att jag inte har något att sätta emot dessa fräcka ynkryggar. Man kanske kan ladda elpistolen med rullatorns hjälp och på så sätt göra två flugor på smällen. Både ladda pistolen och sköta den viktiga och förebyggande hälsovården.

Men det är klart, som vanlig skraltig medborgare har man väl inget att sätta emot vapenlagar. Det är ju aldrig offren som försvaras, utan allt utgår ifrån förövarens synvinkel.
Man får väl satsa på att bli kriminell den dagen, när förmågorna tryter. 
Är det någon som vill gå med i mitt framtidsparti VEM
(Vi som El-återvinner Muskler)



Blindhet kan komma plötsligt!

- den 19 maj 2012, kl 11:44


Vi är ute på en shoppingtur i syfte, att det skall bli en uppdatering från tonåring till en ung dams garderob.

Det är bestämt att vi samtidigt skall passa på, att ta oss en tur i den vackra, skira omgivningen, som spirar av nyutsprungen grönska i det böljande landskapet.

Vi ställer kosan mot kaféstaden Alingsås, som har en stark gamla Malmbergetkänsla och som bara ligger en körvägs spottloska bort.
Fylld av tilltro om att dagens expedition skall bli en enkel sak, möter verkligheten oss som en påsprungen betongvägg!

Vi stiger in i Gina Tricots spotlightbadande affär och färgchocken är ett faktum...

Självlysande gult, självlysande grönt, självlysande i precis varenda tänkbar färgskala. Blandat med mönstereldoradot får de oss att snabbt bli riktigt yra i huvudet.

Hon suckar tungt och jag inser, att det här var kanske inte det optimala för hennes klädförnyelseentusiasm.

Vi stiger ut och in i alla butikskedjor och boutiquer, samma syn möter oss.
Det får oss att ta en välbehövlig lunchpaus i hopp om en välbehövlig omladdning av shoppingbatterierna. Jag drömmer mig tillbaka till en inte alltför långt svunnen tid, när man fortfarande kunde göra normala färgfynd i klädesväg.

När vi fått nog av det självlysande modet ställer vi åter kosan mot färdriktning hemåt och gör ett stop i Partille i shoppingcentrat Allum.

Det blir ungefär samma tröstlösa ankmarsch genom neonfärgens- och mönstrens sinnes- och ögonrubbande värld.

Hon lufsar alltmer tilltufsad vid min sida och jag känner hemvittringen från hennes näsborrar. Men tillslut när vi når Jack & Jones i slutänden av Allums alla shoppingplan, Northugsspurtar hon och greppar tag om en knippe klädesplagg, som får följa med till provrummet.

Men av klädeshögen hon provar sig igenom, blir det bara en (1) enda svart ynka kjol med en detaljdragkedja baktill á 180:-, som får följa med till kassan.

Innan vi slutligen åker hemåt slår vi oss ner i Le Pain Francais café. Ungefär som att fira målgången, även om den haft ett klent resultat. När vi sitter där och slött rör om med våra skedar i våra caféfynd far hon plötsligt upp som en raket i kapprak ställning och utbrister:

- Wow, såg du?
- Såg vadå? undrar jag halvt medvetslös av ett helt gatlopps vedermödor via kryckor efter nya klädesplagg.

När "utsiktsfyndet" åter blir synligt, studerar jag vad hennes "Wow" består av.

En bastant Michelingubbe-variant, inpressad i ett par neongrisrosa till bristningsgränsen fyllda och illasittande tights, en neongul flera nummer för liten, kort och snäv kjol och om ännu mer illasittande. Överdelen är lika till bristningsgränsen fylld och illasittande och dessutom i en annan kulör neonfärg. Det hela för tankarna till ordet "korvskinn" med tillägget: åtskilliga nummer för litet. Slutligen kröns huvudet av en sedvanlig Hijab, som på något sätt får den mentala punkteringen att bli fullkomlig och omedelbar, tillika ofrånkomlig fråga uppkommer:

Men... men... men... Varför skyla håret, när man i övrigt inte går det minsta lilla spårlöst förbi?

fredag 18 maj 2012

Politikerna har breda kunskapsområden liksom, tjänstemän vid olika inrättningar & myndigheter.

- den 18 maj 2012, kl 10:57


Det är egentligen inte riktigt klokt hur väl skickade man nu för tiden tycks vara, trots avsaknaden av formell utbildning, eller behörighet i det som de ägnar sig åt. Man har blivit lite av self made inom samtliga förekommande områden.

Försäkringskassan bedömer numera om man är sjuk eller inte. Arbetsskadade blir utförsäkrade och får leva på socialbidrag istället för att omfattas av den arbetslagstiftning, som rimligen borde ha trätt i kraft, när det är arbetet som gjort någon sjuk, eller skadad. Förut var det läkarna som stod för den kompetensen och bedömningen.

För att underlätta "utsorteringen" av människor så hjälper s.k. förtroendeläkare till att bedöma.

Förtroendeläkare som aldrig själva träffat patienten ifråga, är dessutom avlönad av försäkringskassan. De har en sådan swisch på handläggningen de här anlitade och betalda förtroendeläkarna, att de vid en granskning inte ens hunnit ögna igenom alla journaler som finns tillgängliga. Vid en granskning av förtroendeläkarna så kom man fram till att en förtroendeläkare i genomsnitt lägger ner ungefär 3-5 minuter på en patients bedömning. Det hela går mao enligt löpandebandprincipen.

Samma system används inom försäkringsbranschen, de håller sig också med egna betalda läkarkonsulter. Dvs. förtroendeläkare som aldrig heller träffat, eller undersökt patienten de bedömer och blir tummen på vågskålen.

Skulle sånt här förekomma i något annat land skulle det kallas för korruption, eller i lindrigaste fall inkompetens.

Vad gör då tillsynsmyndigheten, Socialstyrelsen åt det här ofoget, att en hel behandlande läkarkår blir sidsteppad och ifrågasatt.

Tja, vad jag har kunnat utröna precis ingenting. Personligen kan jag tycka att antingen skall behandlande läkare prickas, eller frånta sin legitimation p.g.a.. oskicklighet i tjänsteutövning, eller så får väl de s.k. förtroendeläkarna bli av med sin legitimation alternativ prickas. Behandla/operera någon som inte är sjuk, eller skadad måste väl rimligen vara ett kriterium för att stängas av. Någondera av det två olika läkarlägren måste rimligen vara den felande länken, båda kan absolut inte ha rätt! Det faller på sin orimlighet.

Politikerna sköter sjukvård och är de som bedömer om det behövs hjärnkirurger, akutsjukvård, fungerande cancervård etc. Tja, överhuvudtaget vårdpersonal, som helt uppenbart skall kunna atomklyvas för att kunna fullfölja sina arbetsinsatser. Patientsäkerheten är allvarligt åsidosatt och rättsförhållandena tämligen oklara, för att inte säga hårresande.

Socialstyrelsen granskar numera endast ärenden, som ligger två år tillbaka i tiden, oavsett om sjukvården varit vållande till någons död! Sedan skall tilläggas att ärendet kan ha legat till sig rejält hos Socialstyrelsen, med det är ändå inkomstdatum som räknas! Klura på den du, om du klarar av den abrovinsch.

Nyss följde jag med som medlyssnare till en studievägledare. Hela betygssystemet har än en gång gjorts om av politikerna och skall fr.o.m. 1 juli 2012 ha ett helt nytt betygssystem! Man har sedan mycket länge avskaffat yrkesskola och annat som tidigare skapade en bred yrkesutbildning och tillräckligt mycket hantverkare.

Flyktingbarn skall klara av skolgången på precis samma villkor som svenska barn oavsett i vilket skede de anländer till Sverige. Det skall bli så bra så, trots att trenden visar att kunskapsnivån i svenska utbildningar stadigt sjunkit.

De som anländer Sverige har alltför ofta mycket bristfällig skolgång, ändå är det inget prioriterat ämne för att de skall komma in i arbetslivet. Sfi har blivit en evighetsinrättning för de som föredrar att vara arbetsskygga invandrare. Dessutom en inrättning där man godtar religiösa påhitt, om kvinnans underlägsenhet.

Ändå skall alla i det här landet bli högskoleutbildade för att axla poster, som direktörer och bonusnissar. Man kan undra om det är några som har sysselsättningsproblem, eller lider av någon svårartad form av "bokstavsskog", med tanke på den ständiga förändringen. Den har pågått i vart fall de sista 35 åren och stadigt förändrat lärarkåren till regelrätta pappersvändare i systemet.
Politikerna har också öppnat upp för ett system, som gör att pengar hamnar hos utländska riskkapitalbolag, eller i vart fall i en hel del mindre lämpliga verksamheter. Man skär guld med täljkniv medan brukarna, dvs. de handikappade, äldre och skolbarn har ett betydlig sorgesamt läge. 

Flyktingpolitiken, arbetskraftsinvandringen och lönedumpning omsätter också enorma belopp för skrupelfria verksamheter. Medan det vidlyftiga skattesystemet öppnat upp för precis vilken form av skatteflykt och skatteplanering som helst för de redan burgna. En vanlig svensk pensionär göre sig dock inget besvär.

Den politiska hjärntrusten i Sverige har snart förverkat varenda insparad krona, som det arbetande folket tjänat och sparat till sina pensioner, medan de byggt upp det här landet. Hur man har tänkt sig att finansiera alla dessa girigbukar, som åker i "gräddfil" med fantasilönehöjningar och bibehålla det som byggts upp av det arbetande svenska folket, det är också verkligen en smärre gåta för mig.

De här "högintelligenta" gardet på Svenskt Näringsliv, de får det dessutom att låta, som om det är några allmosor, som det arbetande folket får ta del av när de pensioneras. Medan sanningen är att det har arbetstagarna själva under ett långt arbetsliv sparat in till sig själva. Många gick dessutom ut i arbete direkt efter en mycket kort utbildning, oftast direkt efter folkskolan.

Det snackas vidare vitt och brett från Svenskt Näringsliv om pensioner och ansvar. Ungefär som om svensken är något dumhuvud. Men de tycks i det sammanhanget sakna fullständig insikt om var pensionsåldern i Europeiska länder ligger och annan anledning till uppkomna prekära situationer i ländernas ekonomier. Ta t.ex. krisen i Grekland. Den har uppkommit av att girigbukarna inte gjort rätt för sig och betalat in till systemet det som de borde ha gjort. För mig är det en gåta, att den grekiska befolkningen i högre grad inte förstår det.

I Bryssel uppskattas ca 20 000 lobbyister jobba för att påverka 754 EU-parlamentariker. Det är i runda slängar 20 lobbyister per politiker. Hur många svenska politiker som "hämtats hem" av företagen/lobbyister, kan man väl bara gissa sig till. Allt är uppenbarligen till salu, det hela är bara en förhandlingsfråga om priset.

Här kommer den berömda Parkinsons lag och Peters princips huvudregel, där man befordras till sin inkompetensnivå. Fenomenet som klassas som den laterala arabesken, eller sparken uppåt.

Bland alla former av ekonomisk brottslighet förefaller det vara en överrepresentation. Risken för repressalier är i det allra närmaste obefintlig, eftersom tröghetssystemet fungera alldeles utmärkt och i många fall skyddas av svensk lagstiftning, eller EU:s regelverk.

Trodde man nu för en enda sekund, att nu kan det inte bli värre. Då tror man fel. Ständigt får man inse att det är just precis vad det kan bli. Bottennivån verkar befinna sig någonstans nere i ett bråddjup, djupare än Marianergraven.

torsdag 17 maj 2012

Helt otroligt - men nu är jag ett steg närmare!

Herre Gud, så skööööönt!

Äntligen är även alla kommentarer överförda från NSD, liksom hela mitt bloggarkiv från NSD. Men vägen dit har sannerligen varit lång och krånglig värre.

Först kom jul/nyårs/trettonhelgen efter NSD:s plötsliga besked i julmånaden om att alla externa bloggare fått respass från tidningen. Jag har egentligen inga synpunkter på NSD:s ageranden, men i de egna journalistleden har de fått rejäl kritik. I papperstidningen den 4 maj 2012 (passande nog på min födelsedag) redovisades avigsidorna av "en hårdare strid om informationen", som hade föregåtts av frilansjournalisten Lars Pekka, som gått till angrepp på NSD:s krönikörer i en insändare veckan innan. Där var det sannerligen inte små ord som han hade att säga och reaktionen uteblev inte. Konklusion: en del har uppskattat att sätta munkavel på NSD:s fria skribentkår, andra har beklagat det som de uppfattat som ett hot mot yttrandefriheten när fotfolkets bloggar försvann.

Efter jul/nyårshelgen följde för min egen räkning en till lång sjukhusvistelse. Inte blev det så mycket bättre sedan jag skrivits ut från sjukhuset. Då följde två helt oväntade dödsfall, vilket gjorde att luften mer eller mindre gick ur mig. Under våren har jag också ägnat mig åt en tentamen som krävt sitt, av de förmågor jag har och en massa annat som inte gått att förutse.

Till en början fick jag bistånd av "hushänget" med att föra över bloggarkivet från NSD, men så återstod alla kommentarer. Eftersom det inte varit möjligt att föra över alla kommentarer en och en, har de fått föras över i klump. Själv trodde jag att det skulle vara snabbt marscherat med inläggen. Men se där bedrog jag mig rejält. Det har varit en otroligt jobb! Så till den milda grad att jag många gånger övervägt att avstå. Men hade jag gjort det, hade det inte varit någon mening med att föra över hela bloggarkivet från NSD.

De få luckor jag haft att ägna mig åt att föra över kommentarerna har korsats av diverse problem. Bl.a med att den här bloggsidan ständigt har ändrat sig när jag försökt logga mig in här. Ny teknik tar tid att forcera iaf om man är ett internetpucko som jag trots allt är. Det finns viss teknik som jag helt enkelt avstår att uppdatera mig på, tar alltför mycket tid i anspråk.

Omdaningen av den här bloggsidan, DET kommer dock att ta sin tid. OCH det får ta den tid det tar. 


Bloggromanen kommer jag att publicera fortsättningen på, så småningom. Det kommer att fyllas på en hel del i Etiketten "Malmberget i mitt hjärta". Just den delen har jag en del planer, som förhoppningsvis skall korsbefruktas med min bildsvit av Malmberget. Å vem vet vilken väg det i sin tur kommer att ta. Jag är som Sickan i Jönssonligan:


"Jag har en plan!"

Men var det hela slutar det får väl tiden utvisa.


Jag har fått förfrågningar om jag kan läsa vem som gör inlägg i den här bloggen. Svaret på det är väldigt enkelt: NEJ, jag har inte en susning om vem som gör inlägg. Det är utom min kontroll.

Mitt bloggande för Norrbottens-Kuriren (NK), som blev uppföljaren från Norrländska Socialdemokraten (NSD), kommer dock att fortgå som vanligt och här är länkadressen till den NK-bloggen:  

http://www.kuriren.nu/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=6274239&entry=6274251

Vill du följa mitt bloggande kan du prenumerera på dem, så får du per automatik alla nya inlägg. 
 
Jag vet inte hur ni har det. Men själv blir jag riktigt förgrymmad över att åter finna, att nu medan jag håller på att försöka, IGEN, föra över slutkommentarerna från NSD, så går det inte att komma in i denna blogg. Det är rena rama Fort Knox. 

Jag undrar om det är Googles, Word, eller något annat skit, som vill ta över hela spacen och styra och ställa. Sålunda provar jag nu med att göra ett nytt inlägg för att se om jag M Ö J L I G E N kan komma åt mina gamla blogginlägg, där jag nu håller på att föra över kommentarerna från NSD.

Idag har jag stängt en dörr och kikar nu nyfiket in i de dörrar som står på glänt.

- den 17 maj 2012, kl 18:41

Formellt var det i mitten av december 2011 jag inte längre hade en blogg i konkurrentens tidning (NSD). Om man nu kan kalla det för konkurrent, eftersom ägarskapet är detsamma.

På ett tidigt stadium beslutade jag mig för att rädda över hela NSD-bloggen till en egen bloggsida. Vad jag inte riktigt förstod var vilket jobb det skulle innebära, eftersom mitt bloggande pågått sedan juni 2008. På hemmaplan gjorde man ett jättejobb för att hjälpa mig med den biten, eftersom mina kroppsliga möjligheter är begränsade. Men alla kommentarer och att rätta till det tekniska överläts helt och hållet till mig att klara av.

Tja, på den "långa resan" har jag befunnit mig sedan dess, medan livet delat ut rikligt av "överraskningar" under tiden.

Det är en lättnadens suck jag dragit nu på eftermiddagen, när det arbetet äntligen var till ända.

Jag instämmer i norrmännens glädjeyra över 17:e maj. Skillnaden är bara, att jag inte firar någon nationaldag, utan glädjen består i att ännu ett till synes omöjligt mål nåtts. Jag har äntligen slutfört överförandet av alla kommentarer och rättat till det tekniska från NSD-bloggen. Jag har haft åtkomst av NSD-bloggen fastän den formellt är nedlagd.

Nu återstår att se om det går att förverkliga alla de planer, som finns med "substansen" av den bloggen också, förutom att det är meningen att den skall fortsätta att leva sitt eget liv än så länge.

Nu är det säkert någon som undrar om det kan föra något med sig av bloggande. Tja, för min egen del har det gjort det och då menar jag inte dessa troll, som finns ute på nätet och som återfunnits bland inläggen. (Här på NK har jag tack och lov varit befriad ifrån dem.)

Men själva bloggandet har fört med sig, att nya dörrar öppnats upp, som jag dessförinnan inte hade kunnat ana mig till, eller ens kunnat förutspå/förutse. 

Vad fortsättningen blir av alla dessa dörrar, som nu står på glänt, det lär endast tiden utvisa.

onsdag 16 maj 2012

En krusning på vattenytan och vattnet som sinnligt omger min kropp.

- den 16 maj 2012, kl 14:47

Än så länge är det bara två damer, som sitter i badcaférummet och inväntar vattengympapasset. Musiken hörs mycket svagt. Det är den musiken enligt gyllene snittet.

Jag simmar runt konstaterande med en blick mot klockan, att den där lilla pratstunden med Eva i receptionen har gjort att jag inte kommer att hinna simma runt en timma. Gårdagens träningspass hanns inte med, därför har onsdagen fått bli träningsdag istället. En dags förskjutning på varannandagstanken. Det är ett djupt avgrundshål jag än en gång skall ta mig ur. Men vattenträningen, simmandet ger mig frid och tilltro.

Visshet om att jag K A N. Än en gång till kan jag kravla mig ur det kroppsliga underläget. Jo, visst kan jag det. Självklart kan jag det. Det är så det måste vara.

Simma på, känn hur benen faktiskt hänger med, även om ena knäet smärtar våldsamt fortfarande. Befriad från kryckorna kanske rent av till midsommaren. Kan det vara så. Jo, det måste vara så. Snigel snigel på vägen där, säg vem som i landet söligast är. Skalman eller ...

Sorlet tilltar. Bassängkanten påminner tillslut om när skatorna slår sig ner på rad. Först kommer en skata, sedan en till skata, ytterligare en skata... Så fortgår det tills crescendot är ett fullbordat faktum. Nu börjar det bli svårt att kryssa sig fram mellan de som tar sig plats. Ställer sig mitt i vägen istället för vid bassängkanten. Det är svårt att föreställa sig att bara några minuter bort så var här en plats fylld av stilla harmoni. Nu studsar ljuden runt i öronbedövande styrka.

Det hinner bara bli 40 minuter, sedan går det bara inte att ta sig genom den ogenomträngliga mur av bastanta damkroppar, som inte vill släppa förbi någon som tror sig vilja simma den där timman innan hon ger upp.
Blöt och slokörad tar jag mig med stapplande steg uppför bassängtrappan med ett rejält grepp om trappräcket. Så dunlätt i vattnet, så blytung uppför bassängtrappan.

Jag snappar åt mig ett par hantlar och beger mig genom dörren till Philipssons folkbad. Där råder en avslappnad stämning. Det ligger utsmetade människor iförda vita badrockar i vilstolarna. En herre avviker från de övriga, han sitter med uppfälld stolsrygg och läser. Två av damerna har dragit vilstolarna fram mot fönsterrutan, där solens strålar förvandlar det knottriga glaset till en skimrande diamantkänsla.

Musik. Mjuk musik harmonierar ljudet av vattnet som porlar fram.

Hantlar upp, hantlar ner. Vattnets eget ljud är som en egen andhämtning. Ungefär som årorna vid en stilla rodd.

Jag avslutar med att springa i en lemiskata i det brösthöga varma vattnet. I vattnet kan jag springa, men inte på land.

Friheten finns där fortfarande helt åtkomlig bara jag själv tillåter den, att finnas på sina egna villkor.

J'aime la liberté

PS. Jag finns INTE med på bilden! DS.

måndag 14 maj 2012

Spola bajset!

- den 14 maj 2012, kl 11:30

Bara du kan rädda bajset och ge det en stilig final.

Om jag fått tics och tvångssyndrom?

Nej, knappast.

Kanske borde alla kommuner instifta denna form av slogans "Shit is life". Dvs. spola bajset.

I toalettstolen skall det bara spolas ner tre saker: kiss, bajs och toapapper.
Allt annat skall man slänga där det hör hemma. Då skyddar man havet och vår gemensamma miljö. http://skitresan.se/ här kan du läsa allt vad som spolas ner och hur hanteringen blir och vilka faror vi utsätter varandra för.

Själv minns jag en norrlandskommun, som man enligt kommunalrådet inte skall göra dålig reklam för. Därför skall jag inte skriva ut namnet på kommunen. Men i den "marknadsorten", där fanns det en stor myndighetsbyggnad. Utanför på gatan i en av rörkrökarna, där blev det en dag tvärnit i VA-ledningarna.

Anledning?

Tja, VA-folket i kommunen de hade aldrig någonsin sett så mycket nedspolade kondomer.

Lista ut hur de hade kommit dit. Då har du nog kommit på universums gåta, eller det mänskliga psykets outgrundliga vägar. De är lite annorlunda än VA-ledningarnas, enkla vinklingar och krökar.

söndag 13 maj 2012

Magnus Betnér TV 5 i fredags - Ämne: curlingföräldrar.

- den 13 maj 2012, kl 12:19
förstora

Jag tror inte att det finns något ämne i vuxenvärlden, som diskuterats så mycket som just curlingförälderns. Själv har jag varit tämligen oengagerad i debatten, eftersom jag tror starkt på sunda förnuftet.

I Magnus Betnérs program fanns fem föräldrar, inklusive han själv. Sålunda fem helt olika förhållningssätt till sina barn. Fem olika livsförhållanden och förutsättningar. Vad som är rätt eller fel, är väl någonstans upp till var och en att bestämma, både som förälder och det barn man en gång i tiden själv har varit. Det som är rätt för en förälder är fel för en annan, rätt i en tidsepok är fel i en annan.

Tiderna har onekligen förändrats med allt vad det innebär. Det går aldrig att plocka något ur ett sammanhang. Jag behöver inte gå längre än till jämförelsen vilket rörelsemönster och tillåtande jag själv hade som barn, till hur mina egna barn har haft det och ytterligare ett steg hur barnbarnen i den nya tidsandan har det.

När jag lyssnade ett tag på vad man egentligen menade med curlingföräldrar, förstod jag att jag alltid varit och alltid kommer att vara en curlande förälder, hur gamla mina barn än blir. Därför att det är stor skillnad på att uppfostra sina barn till att bli odrägliga och fostra sina barn till största möjliga trygghet och med den största omtanke, som man som förälder kan erbjuda.

Det som finns i begreppet curlande förälder, anser jag inte vara något curlande alls. Det är normal omvårdnad och omtanke. Som förälder står man på något underligt sätt ändå alltid med en underlåtenhetsskuld och hoppas att det skall gå vägen ändå.

Istället borde omvärlden vara betydligt mer oroade över alla dessa barn, som inte har curlande föräldrar. Barnet som har förälder som inte kan, inte får, eller orkar ta ansvar. Förälder som har så fullt upp med sig själv, att den inte kan fylla uppgiften.

Alla dessa ocurlade barn som är ensamma, osedda, vilsna och saknar fast förankring i livet. Barn som får vara förälder till sin egen förälder. Det är dessutom inget nytt fenomen.

Inte sällan möter man barn och föräldrar där det gått över styr och där den ömsesidiga respekten inte finns. Vem som i det fallet är mest odräglig, eller skyldig det kan var och en fundera en stund över.

Vara mamma, det är min viktigaste "titel" jag någonsin har fått och någonsin kommer att få. Den skulle jag under inga som helst omständigheter kunna tänka mig, att inte försöka leva upp till. Inte ens idag när de är vuxna skulle jag kunna tänka mig, att inte finnas där, när helst de behöver mig, eller vill att jag finns där.

Det är en genomgående ömsesidighet och den saken förstår man med handen i backspegeln, när man har ett längre perspektiv att blicka tillbaka på. Barn föds som små livsfilosofer och man kan verkligen fundera över vem som egentligen fått mest utbyte i slutändan, barnet eller föräldern.

Jag tänker fortsätta curla mina barn och barnbarn. En sak till: jag tänker dessutom fortsätta, att njuta och uppskatta curlandet.

Vad väger du själv in i ordet curlingförälder? När är det curlande och när är det bara självklart sunt förnuft?

lördag 12 maj 2012

Tider av missräkningar.

- den 12 maj 2012, kl 07:22


Den traditionella och årliga fotbollsmatchen mellan regeringen och oppositionen har orsakat ett politiskt bråk i bästa sandlådeanda. Något som jag tycker har blivit rätt signifikativt för politiken i Sverige.

Vad saken gäller?

Ja, Sverigedemokraterna får inte vara med S. V och MP hävdar att de utgör ett ”rödgrönt” lag.

SD:s Per Ramhorn säger till svd.se:

- Man tar sig för pannan. Det är sandlådementalitet. Men vi vill inte göra stor sak av detta, för vi har viktigare saker att hålla på med.
Den som tror att det skulle räcka med det uttalandet, tror fel.

S:s Christer Adelsbo, säger att det vore mer naturligt att SD spelar med regeringen, eftersom de oftare stödjer den i riksdagen.

- Det är en hittpålösning. Det blir ett löjets skimmer över det hela, kontrar M:s Anders Hansson. (Allt enligt TT)

Det som är så förunderligt är, att en hel del förvånas över att extrema nationalistiska partier vinner mark runt om i Europa. Jag tror inte ens att det handlar om sandlådeanda, utan det är en genomgående brist att förstå och se att se orsak och verkan. Vi lever i en märklig tidsanda.

Parken av vindsnurror har blivit en missräkning, man kan inte göra sig av med elen. Nu är många av dem med vindsnurrepark konkursmässiga. Något som får mig att nästan dåna av, med tanke på att elräkningarna rakat i höjden och snart tangerar lånekostnaderna på ett helt hus per månad! Trots att man anlitar samma elbolag, skojarbolaget Göteborgs Energi, så vill de ha betalt inte bara för elleveransen utan även för elöverföringen!

Det finns mer missräkningar i dessa tider.

Den som tänker sig äventyret att köpa färdiglagad fisksoppa, kommer troligtvis hemdragande med en fisksoppa med en nästintill obefintlig andel fisk, som innehåll och namnet till trots. Och är man så bottenlöst korkad att man till äventyrs skulle satsa på att köpa hem citronmuffins. Ja då kan man vara tämligen övertygad om att det är en citronmuffins vars citroninslag lyser med sin frånvaro. Det är liksom ingen hejd på matmarknaden. Å snart så äter vi kött utan kött, utan att förstå att det är köttklister. Tur att jag är fisk och grönsaksälskare – fingers cross!

I oktober 2011 hölls i Professor Etzel Cardenas regi en föreläsning i Lund med rubriken ”Kejsarens nya droger”. Gästföreläsare var Professor Irwing Kirsch. Enligt honom består effekten av anti-depressiva mediciner till 82% av placeboeffekten. En anmärkningsvärt hög siffra, som dock inte är speciellt förvånande. Vi är många som delar den uppfattningen och erfarenheten. Men det hindrar dock inte kriminalvården, att bevilja både det ena och det andra och mest av allt, helt motbjudande och vämjeligt lufthålspermission, tämligen omgående för livstidsdömde för ett synnerligt rått mord.

Väl nere i det värsta av bottenslam, gäller det ta sats och vända det uppåt och då får man underlåta, att kommentera varför Gunillaskolan i Malmberget tömdes och varför skolskandalen på Tallbackaskolan är ett faktum.
Jag har börjat få väldigt svårt med uttalade lögner och valser.

Engelsmän semestrande i Sverige anser, att sommaren i Sverige är den varmaste dagen på året och väljer av naturliga skäl därför sydligare breddgrader. Där de brukar sitta på sandstranden i upprullade kostymbyxben. Lakansbleka med uppknäppta skjortor.

Medan jag kan tycka, med fog, att det är något som jag mer räknade till sommaren i Malmberget. Det var däremot den varmaste dagen på året. Hade man oturen att fortfarande lida av de nyutslagna björkarna i en väl mixad Molotovcoctail med gruvans utsläpp, då missade man hela sommaren för det året.

Men det är historia nu och nu skall jag gå och lägga mig och dra täcket över huvudet. Strunta i allt vad Göteborgsvarv och jippon heter. Det lär inte bli någon missräkning. Jag känner redan hur ögonen går i kors av trötthet. Huvudsaken är att jag har vaknat till liv innan GP Speedwayen kör igång ikväll.
Medusa forsätter väl ändå sin huvudlösa vandring på vår jord. 

Ryktet om hennes död var nog tämligen överdrivet... zzzzzzZZZZZZZZ.

tisdag 8 maj 2012

Bedrövligt agerande av LKAB, igen. Trots en hel stab av informatörer blir det inte till det bättre

- den 8 maj 2012, kl 23:48

förstora
och nog börjar det kännas som om måttet är mer än rågat. Så här lät det i en nyhetsutsändning i både SVT och i Nord Nytt idag:

http://svt.se/2.126179

Skall man inte ha högre svansföring än så om man vill framstå som seriöst statligt företag.

2009 försökte sig LKAB på ännu en omskrivning av sanningen. Det har varit många under årens lopp. Men då år 2009, försökte man åter sätta munkavel på människor, som ville ha tid för öppen debatt med LKAB och/eller kommunpolitikerna. Det hade hänt alltför mycket i kulisserna, som inte på långa vägar var bra och som krävde möten på lika villkor. Man ville inte att samma sak än en gång skulle upprepa sig.

Innan dess hade det skett en hel del innan LKAB:s kommunikationsdirektör Lotta Fogdes inträde på spelplanen, som hon uppenbarligen saknade insikt om då, år 2009. Sålunda visste hon inte mycket om den press som sattes på husägare boende vid Elevhemsområdet.

Vi kunde bl.a. under lång tid i lokalpressen läsa om: hur folk på Elevhemsområdet vägrade finna sig i att bolaget skulle bestämma om de skulle byta bort sitt billiga boende för en spottstyver i förhållande till vad ett likvärdigt boende skulle kosta. En del husägare hade betalat av sina huslån, dvs. planerat för en trygg ålderdom, för att bara konstatera att helt plötsligt befinna sig i en situation där de förväntades sälja sina villor till priser, som inte stod i relevans till verkligheten.

Idag vet vi att många faktiskt också blev grundlurade av LKAB! Anders Furbecks försvar till det var år 2009 i pressen: att "det inte går att backa bandet", vilket var fullständiga rena floskler och hans uttalande i radion var också anmärkningsvärt om vad LKAB har för skyldigheter.

Historien låter sig dock inte lika lätt omskrivas, även om många länkar syns vara ej åtkomliga:

http://www.dn.se/ekonomi/man-kanner-sig-blast-av-dem?rm=print
http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4070416

Vad har då politikerna i Gällivare kommun gjort?

Av de dryga 14 000 personer som en gång bodde i Malmberget är det inte många tusen som återstår. Vill minnas att jag hörde en siffra på ca 3 000 sist.
Robsam, Tingvallskulle, Dennewitz etc. är i det fallet oräknade.

Människor har under väldigt lång tid funnit sig i att bli bortkörda från sina hem, när gruvan tagit plats. Den tysta fördrivningen från kommunen har skett under ansenlig tid. Det är en bedrövlig syn som möter varje återvändare, som varit borta ett tag. Det är ungefär likvärdiga omdömen: dött samhälle och passiv inställning till LKAB.

Inte sällan deltar man i gruvvisning med proffsig föreläsning, man är uppenbarligen numera stolta över att jobba i bolaget. 30 miljarder i omsättning och 15,5 i vinst. Man kan då undra hur det kommer sig att det aldrig från kommunalt håll propsats på att få behålla en miljard för samhällsomdaning, istället för att idka fördrivning.

Det har aldrig slagit politikerna att människor behöver få välja sitt boende och sina liv själva. Stå i kommuns tomtkö för att t.ex. kunna bygga eget hus i egen regi, har varit och är i stort sett en utopi för den vanliga människan. Det har varit vikt för ”få utvalda”, trots att det är det billigaste sättet för människor att få ett eget hus, efter eget tycke, smak och behov.

Valmöjligheterna har varit i det allra närmaste obefintliga för övriga. Man kan väl kalla det vad man vill, men en fördrivning är det trots allt fråga om. Hur gärna man än vill skriva om historien så att den blir mer rumsren.
Än en gång har LKAB slagit an taktpinnen, utan att lyssna till dem som är berörda. De drabbade vill ha garantier om att själv bestämma, när de anser att boendet skall lösas in av bolaget, inte tvärtom.

För att inte tala om de som inte ens kom med i den långa tidsplanen.
Man kan undra hur mycket tondöv man i egenskap av statligt ägt bolag kan göra sig, med tanke på att boendemiljön i Malmberget är utdömd av både forskarna, Boverket m.fl.

Jag kan inte sluta att förundras, hur illa skött det här är.

söndag 6 maj 2012

Vettlösheten som breder ut sig i Sverige. Vilken av dem är du - Duktig slav, eller överhöghet?

- den 6 maj 2012, kl 12:39


En (1) hockeybiljett Ryssland - Sverige, i Globen kostar 1 540:-
En (1) fotbollsbiljett mellan IF Elfsborg - IFK Göteborg i Borås Arena 350:-
En (1) biljett till FIM Swedish Speedway Grand Prix, Ullevi i GÖTEBORG, kostar 845:-

Då har inget påslag lagts för själva inköpet av biljetterna!

Vi skattebetalare betalar dessutom miljoners miljoner i poliskostnader, när de här s.k. fotbollsfansen drabbar samman, slår varandra i huvudet och beter sig allmänt vidrigt åt. Det ger en signal om att samhällets resurser är det här som är viktigt att lägga pengar på. Medan fotbollsklubbarna själva inte behöver stå för dessa kostnader, trots att det är deras evenemang, som drabbar den enskilda skattebetalaren och befolkningens rättssäkerhet. Fotbollsklubbarna kan själva håva in vinsterna och hålla pengavärldens absurditeter i gång, där miljonerna rullar fritt och hämningslöst.

Fenomenen är ändlösa, fler än den här bloggen kan ta upp.

Läser man t.ex. Göteborgs-Postens uteätare, vad de tuggar i sig och vad det kostar, när de är ute och proväter krogarnas menyer, inkl. vinlista. Då kan man inte annat än skaka på huvudet. Vilka normalpersoner har råd med detta?
Läser man hur mycket de här sanslösa personerna tjänar i frivilligorganisationerna, som de själva klassar som "marknadsmässiga löner".
Vad är då en marknadsmässig lön i det här nya vettlösa Sverige?

Tja, tillhör man:

Cancerfonden och är generalsekreterare tjänar man 94 500:-/månad.
Röda Korsets generalsekreterare tjänar 86 000:-/månad.
Rädda barnen generalsekretare tjänar 80 000:-/månad.
BRIS generalsekreterare cashar in 75 000:-/månad.
Majblommans generalsekreterare 60 000:-/månad.

Så fortsätter eländet i frivilligorganisation efter frivilligorganisation.
I samtliga fall avgår dessutom en knippe procent (procentsats) till insamling och administration! Inte blir det så himla mycket kvar och hur sker egentligen redovisningen av vad man gjort för insatser?

Vill man bli riktigt mörkrädd av den nya tidsandan skall man läsa http://www.charityrating.org/ hemsida.

Sedan alla dessa U-landsbidrag, som det blivit separata affärsverksamheter av och som i de allra flesta fall går direkt i diktaturers egensyften.

Bolagens skatteplanering och "målvaktssystemet", som går helt i fil med de vettlösa regler och lagar vi har och där man utan vidare kan undandra sig miljarder. Medan den lilla pensionären skall betala fullt ut, till sista kronan!

Det är då som uttrycket: "här är skillnad på skit och pannkaka" får sig en riktig genomkörare under hårfästet och man på allvar blir varse vilken grupp man tillhör: Duktig idiot, dvs. slav och ingalunda någon överhöghet, som bara armbågar sig fram till vilket pris som helst och på andras bekostnad.

Idag, 6 maj, är första gången sedan valet som det är en direktsänd TV-debatt med samtliga partiledare. - Vem skall stå bredvid Jimmie Åkesson och sitta i samma sminkrum som han, i detta land som har yttrandefrihet i "demokratisk anda". - Det är nu vi kommer att få höra om Stefan Löfvens röst är ljus eller mörk, något som vi är många som funderat över. - Om Löfven har några tänder, som Faktumredaktionen (tidningen för Göteborgs hemlösa) vid en snabbgoogling kunde svara ett rungande NEJ på. Något som de dock konstaterade helt krasst, att det kanske skulle kullkastas i Agendas studio idag.

Eftersom vi nu även tar emot anhöriginvandring i stora mått. Hur blir det även i fortsättningen med alla svenska barn, som förvägras rätten till sina anhöriga genom statsapparatens flathet och rättslöshetens lagar. Och hur blir det då i fortsättningen med alla hemlösa i Sverige, som för regeringen varit så länge osynliga för? Skall de hemlösa svenskarna fortfarande vara hänvisade till trappuppgångar, toaletter och pappkartonger direkt på marken, som slaf för natten och hela det portabla bohaget i bästa fall i en Svensson-attache´-portfölj (=plastkasse)?

Suck, säger jag bara och betvivlar att jag ens vill tillhöra den här världen, som utkristalliserat sig.

Eller är det så, att jag bara håller på att bli den där "tanten", som åter blivit på högsta mode och dammats av, när man upptäckt att hon är ett utrotningshotat fenomen.

Ungefär som något urtidsdjur i bästa Jurassic Park-modell, trots uteblivit kakbak, snusbrun kappa/hatt och handväska i i högsta beredskap i handen. Beredd att slå till, första bästa väskryckare!

lördag 5 maj 2012

Björnanfall eller enbart ett infall?

- den 5 maj 2012, kl 22:27


Där är det är långt till den sotiga kaffepannan på den öppna elden i skogsgläntan, medan långkalsongernas korviga benlängder förstulet stoppas ner i skoskaften. Doften av röken sprider sig lustfyllt i den svala luften, medan fingrarna trevar sig ner i ryggsäcken, efter den där knövliga limpskivan med osten på.

Elden sprakar till och korvskivan, som ligger vid glöden måste åter vändas. Två sekunder bort, så har ena kanten av korvskivan blivit lite för svart. Kniven åker fram och det sotsvarta skavs bort, innan korv möter mun. Smaken når de inre regionerna av medvetande och blicken är långt bort i fjärran, när kaffedoften breder ut sig.

Det är lustigt hur länge dofter, smaker och känslor kan sitta kvar i sinnesvärlden.

Ibland längtar jag väldigt mycket efter det simpelt enkla i tillvaron. Men omgiven av eldningsförbud och inhägnade områden låter sig inte saken så enkelt göras. Det är väl priset man får betala när färdriktningen blivit inställd på söder istället för norr. Storstadsregion istället för vildmark.

Den där stilla lunken i vildmarken har också ersatts av surrande motorljud och doften av avgaser. Sålunda är inte vildmark längre synonymt med den stilla lunken i min sinnesvärld.

En som däremot inte haft någon stilla stund ute i naturen, är han som imorse påstod sig ha blivit anfallen av en björn i Gävletrakten. Det var en vådlig historia som först berättades av mannen och som kablades ut i media.

Det var en rolig felskrivning till att börja med på Text-TV. Det stod att det var hustrun till björnen, som berättade hur björnen hade blivit riven och biten. Då undrade vi förstås samstämt hur björnen mådde efter sammandrabbningen. Sedan kom ändringstexten och helt plötsligt var det inte längre fru Björn, som uttalat sig, utan frun till den rivna och bitna mannen.

Men så har det tagit sig allt eftersom timmarna gått. Nu har sakkunniga granskat fotografier av skadorna på den rivna och bitna mannen. De sakkunniga har kommit fram till att skadorna inte har orsakats av björn, inte heller av något annat djur.

Nu råder stor förvirring, vad var det han stötte på där i skogen om det nu inte är skador från något djur?

Förvirring tycks också råda om det är så, att någon har blivit bötfälld för att ha kört omkring med dubbdäck i det vinterväglag, som fortfarande råder i norr. 

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6405999
Kanske är det så att vi just nu är inne i förvirringens tid och inte i sedvanliga hänryckningens tid.

tisdag 1 maj 2012

I den vackra Greta Garbosviten hade tiden stannat.

- den 1 maj 2012, kl 13:46


Jag och Greta Garbo var de enda gästerna på det gamla, stora vackra Gästgiveriet i Gränna.

Fastän, handen på hjärtat, Greta hade nog sanning att säga checkat ut för länge sedan och jag var den enda gästen på Gästgiveriet.

Men Gretas själ hade dröjt sig kvar i de vackra rummen, salongerna, matsalen och innergården. Det var inte svårt att förstå varför detta var platsen, som hon brukade återvända till.

De spröjsade fönstren med spetsgardiner och prunkande pelargonior i full blom, stod där som klippt och skurna ur en svensk sommardröm, som bara hade tagit paus. Borta var glammet och sorlet, humlesurr och vindens sus genom trädkronorna och klirret från svala champagneglas.

De gamla antika möblerna och inredningen i övrigt fick mig att känna en känsla av, att jag just precis stigit in i Gretas privata hem. De höga klätterrosorna utanför de stora spröjsade fönstren, höll som bäst på att tvekande sticka fram sina små ljusgröna, spröda blad.

Magnolian stod i en full bedövande blomning på bar kvist och aprilsolen glimmade ut över vattnet. Över himmelen strävade sig en skock fåglar fram, högt högt upp. I fjärran låg Visingsö i en tunn rest av dimslöja, som färjan tagit kurs emot.

Tiden gjorde åter ett vingslag i mitt medvetande.

För den vänliga norskan som stod i receptionen, fanns inga önskningar som var omöjliga att uppfylla. Känslan av att vara enda gästen var dock påtaglig och märklig.

Efter två nätter som ensam gäst, kände jag mig så hemtam och lyxigt ensam, att jag till frukostrummet på lördagsmorgonen anlände med duschhandduken fortfarande virad runt om mitt huvud. Till min häpnad satt där en man med ryggen vänd emot mig vid ett av frukostborden. Jag stängde tyst dörren efter mig. Återvände till rummet för att göra mig respektabel och åter göra entré för frukost.

På söndagskvällen när jag körde upp efter E 4:an och snart skulle passera skylten till Kolmården, lyftes slutet på ängen upp av den ”ordträffsäkre bondens” nya budskap, som brukar handla om livet och företeelser i mellanmjölkens förlovade land: Sverige. Han måste vara den i Sverige mest läste plakatuppsättaren i hela landet. Det är helt omöjligt att inte läsa hans vidsträckta budskap.

Den här gången brast jag ut i ett hjärtligt och högt skratt, trots att jag satt helt ensam i bilen. På plakatet stod det denna gång: ”Stefan Löfven har han ljus eller mörk röst?”

Huvudet på spiken, igen! Den bonden han förstår nog lika lite som jag ”Stefan Löfveneffekten” och socialdemokraternas uppsving. Snacka om masspsykos!
Lika lite som jag förstår den här besserwissern advokaten Peter Althin. 

Tidigare riksdagsledamot i KD och nu ordförande i Republikanska föreningen, som tyckte, att det var passande, att ge kung Carl Gustaf en lika smaklös som sanslös 66 års födelsedagspresent igår. Dvs. bad kungen att avgå så att vi här i landet kan få en-kostsam-grisen-i-säcken-president, vars enda egoistiska syfte är att sno åt sig pengar och makt!

Jag har ingen mark, där E 4:an passerar, att sätta upp ett första maj plakat, denna plakatens dag 1 maj. Men väl en blogg och jag utbrister i emfas:
Gud bevare konungariket Sverige från fler narcissister med en fallenhet för maktfullkomlighets utövande!