- den 9 juli 2010, kl 12:02
så här långt. Den som missat "Glada Hudik-eldsjälen" Pär Johanssons program, har verkligen missat ett program av dignitet. Lyssna på programmet kan du göra på den här länken:
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=2071 Man kan också köpa sommarprogram på CD-skiva.
Pär Johanssons berättelse om sitt liv, sina reflektioner om hur våra liv ser ut är igenkännande. Men han berättade också om sitt arbete med normalstörda och utvecklingsstörda, men också om barn överhuvudtaget, små som stora (= vuxna). Det fick mig att le många igenkännande leenden. Programmet väckte onekligen eftertanke och jag tackar Pär Johansson för hans insikter, som han förmedlar i sitt sommarprogram.
I början på 70-talet kom Mona Back ut med sin självbiografiska bok "Öppet brev till er som träffar udda barn". Det är berättelsen om hennes son Björn, som föddes 1970. Björn skadades vid förlossningen och spåddes bli ett kolli och rekommenderades att lämnas bort. Boken gav verkligen insyn om hur mycket fördomar kan slå kull varje form av medmänsklighet. Samtidigt är det här en bok om mer hopp än förtvivlan. En bok som borde vara obligatorisk kurslitteratur i högstadiet, när man rimligen borde läsa biografier, för att få en riktig spegling av sig själv och omvärlden. En omvärld där man allt mindre duger som man är. Var ämnad att bli.
Av vilken anledning jag köpte Mona Backs bok vet jag inte. Men kanske är det så att ibland vet vi intuitivt vad som väntar oss runt hörnet. Jag minns att jag köpte boken hos Wiklunds Bok & Pappershandel i Gällivare, som på den tiden hade ett stort utbud av böcker i två plan. En bokhandel som jag var mycket flitig kund hos, ett underbart ställa att botanisera runt i med tanke på att det där fanns en dam som verkligen kunde böcker. Utbudet var vid närmare eftertanke så här många år efteråt, smått hissnade, med tanke på hur utbudet länge sett ut under alltför många år.
Mikael Fabricius som övertog verksamheten, förde länge en envis kamp att inte låta stora bokklubbar ta död på litteraturutbudet, men tillslut fick han ge upp. Mot stora bokförlag och varuhus stod han sig tämligen slätt. Mikael öppnade mina ögon om hur vår värld förkrymper, utan att vi själva många gånger är medvetna om vad som sker bakom kulisserna. Vi bidrar ibland till saker och ting på grund av ren okunskap. Litteratur är alltid upplysning/spegling, om vårt eget varande och vilka vi själva är. Men vem vet, kanske öppnar Mikael Fabricius ett bokcafé, precis som de som finns runt om i det här landet för att inte tala om i Paris. Där det har blivit kult.
Med Mona Backs bok i bakhuvudet, kunde jag stå stadigt med båda fötterna planterade i jorden, när min barndomsvän inte ville acceptera att hennes nyfödde son var ett kolli. Det var inte hennes upplevelse av honom, medan läkarnas var det. Han borde lämnas bort tyckte de. Inte kunde jag ge mycket tröst och lindring via en telefonledning, men jag kunde i alla fall berätta om Mona Backs egen berättelse om sin son Björn. Jag vet inte om samtalet fick någon inverkan på hennes beslut, därför att jag har en känsla av att hon redan hade bestämt sig för att inte betrakta sin son och förstfödde som ett kolli. Det geografiska avståndet mellan oss har genom åren varit ett hinder, men jag har fått förmånen att följa hans utveckling därför att hon var en mamma som vägrade ge upp.
Hans möte med min yngste son, som då låg vid Jägarskolan i Kiruna och som var hemma på permission, är ett minne för livet. Hans frågeställningar och det samtal han hade med min yngste son, vittnade om något helt annat än ett kolli. Jag har genom åren slagits av hur mycket jag lärt mig av honom och hans tankebanor. Något som också Pär Johanssons program innehåller en hel del av.
Sedan många år tillbaka bor min barndomsväns son i eget boende, ett gruppboende. Han fick tidigt ett arbete, som han kunde ha på sina egna villkor. Men också en personlig assistent, som vidgar hans vardag och intressen. Han är en på många sätt genomklipsk person, bara med mycket ovanliga frågeställningar. Men det är inte mycket som går honom förbi. Han förstår mycket vad som människor bär inom sig, det är inte mycket som undgår honom på det planet. Han tycks ha en helt annan mänsklig sida som är överutvecklad istället. Och visserligen har min barndomsvän alltid gått ut över det vanliga, men detta har definitivt gjort henne till en människa med djupa insikter och ett mycket stort vetande om människans innersta väsen. Jag tror att han på många sätt berikat våra liv och gjort oss till mer medvetna och bättre människor än vi kanske hade varit, om han inte hade kommit till världen.
Herr H hade en morbror, Pelle, som hade Downs Syndrom. Som ungtupp brukade Herr H och de övriga grabbarna låta Pelle hänga med dem, när de skulle ut och åka bil och vara ute på lite eskapader. Vilket bidragit till att Herr H själv insett, att utan omgivningens syn, hade hans morbror Pelle kunnat få ett helt annat liv än han verkligen fick. Omgivningen betraktade Pelle, som man nu gjorde på den tiden, som om han var mindre vetande och därför sattes på undantag och blev understimulerad. Så länge Pelles föräldrar levde, förde Pelle ett undanskymt liv. Men sedan de var döda utvecklades Pelle till något helt annat. Tyvärr slutade Pelles liv alltför tidigt, men ständigt när vi träffar någon med Downs Syndrom, noterar vi bara att det är en "Pelle" och gläder oss, när vi ser att de finns med ute i vardagslivet och något varmt infinner sig inom oss.
Innan antroposofernas inträde i Sverige, levde alla dessa utvecklingsstörda barn ett undanskymt liv, undanstoppade. Men antroposofernas arbete med utvecklingsstörda gjorde att synsättet, om än väldigt sakta, förändrades. För vad är "normalt" egentligen?
Ett till sommarprogram som också lagt sig bland mina favoriter, var det som Eva Dahlgren hade om den utmaning hon ställdes inför, när man från svenska kyrkan ville att hon skulle skriva ett nytt rekviem. Det blev hon glad över. Men så kom följdfrågan: "Trodde hon på Guds existens"? Lyssna på tänkvärda tankar och reflektioner.
Energi kan aldrig utplånas bara omvandlas. Så vad är vi alla människor annat än odödliga atomer, oavsett hur många kromosomer vi har?
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=2071 Man kan också köpa sommarprogram på CD-skiva.
Pär Johanssons berättelse om sitt liv, sina reflektioner om hur våra liv ser ut är igenkännande. Men han berättade också om sitt arbete med normalstörda och utvecklingsstörda, men också om barn överhuvudtaget, små som stora (= vuxna). Det fick mig att le många igenkännande leenden. Programmet väckte onekligen eftertanke och jag tackar Pär Johansson för hans insikter, som han förmedlar i sitt sommarprogram.
I början på 70-talet kom Mona Back ut med sin självbiografiska bok "Öppet brev till er som träffar udda barn". Det är berättelsen om hennes son Björn, som föddes 1970. Björn skadades vid förlossningen och spåddes bli ett kolli och rekommenderades att lämnas bort. Boken gav verkligen insyn om hur mycket fördomar kan slå kull varje form av medmänsklighet. Samtidigt är det här en bok om mer hopp än förtvivlan. En bok som borde vara obligatorisk kurslitteratur i högstadiet, när man rimligen borde läsa biografier, för att få en riktig spegling av sig själv och omvärlden. En omvärld där man allt mindre duger som man är. Var ämnad att bli.
Av vilken anledning jag köpte Mona Backs bok vet jag inte. Men kanske är det så att ibland vet vi intuitivt vad som väntar oss runt hörnet. Jag minns att jag köpte boken hos Wiklunds Bok & Pappershandel i Gällivare, som på den tiden hade ett stort utbud av böcker i två plan. En bokhandel som jag var mycket flitig kund hos, ett underbart ställa att botanisera runt i med tanke på att det där fanns en dam som verkligen kunde böcker. Utbudet var vid närmare eftertanke så här många år efteråt, smått hissnade, med tanke på hur utbudet länge sett ut under alltför många år.
Mikael Fabricius som övertog verksamheten, förde länge en envis kamp att inte låta stora bokklubbar ta död på litteraturutbudet, men tillslut fick han ge upp. Mot stora bokförlag och varuhus stod han sig tämligen slätt. Mikael öppnade mina ögon om hur vår värld förkrymper, utan att vi själva många gånger är medvetna om vad som sker bakom kulisserna. Vi bidrar ibland till saker och ting på grund av ren okunskap. Litteratur är alltid upplysning/spegling, om vårt eget varande och vilka vi själva är. Men vem vet, kanske öppnar Mikael Fabricius ett bokcafé, precis som de som finns runt om i det här landet för att inte tala om i Paris. Där det har blivit kult.
Med Mona Backs bok i bakhuvudet, kunde jag stå stadigt med båda fötterna planterade i jorden, när min barndomsvän inte ville acceptera att hennes nyfödde son var ett kolli. Det var inte hennes upplevelse av honom, medan läkarnas var det. Han borde lämnas bort tyckte de. Inte kunde jag ge mycket tröst och lindring via en telefonledning, men jag kunde i alla fall berätta om Mona Backs egen berättelse om sin son Björn. Jag vet inte om samtalet fick någon inverkan på hennes beslut, därför att jag har en känsla av att hon redan hade bestämt sig för att inte betrakta sin son och förstfödde som ett kolli. Det geografiska avståndet mellan oss har genom åren varit ett hinder, men jag har fått förmånen att följa hans utveckling därför att hon var en mamma som vägrade ge upp.
Hans möte med min yngste son, som då låg vid Jägarskolan i Kiruna och som var hemma på permission, är ett minne för livet. Hans frågeställningar och det samtal han hade med min yngste son, vittnade om något helt annat än ett kolli. Jag har genom åren slagits av hur mycket jag lärt mig av honom och hans tankebanor. Något som också Pär Johanssons program innehåller en hel del av.
Sedan många år tillbaka bor min barndomsväns son i eget boende, ett gruppboende. Han fick tidigt ett arbete, som han kunde ha på sina egna villkor. Men också en personlig assistent, som vidgar hans vardag och intressen. Han är en på många sätt genomklipsk person, bara med mycket ovanliga frågeställningar. Men det är inte mycket som går honom förbi. Han förstår mycket vad som människor bär inom sig, det är inte mycket som undgår honom på det planet. Han tycks ha en helt annan mänsklig sida som är överutvecklad istället. Och visserligen har min barndomsvän alltid gått ut över det vanliga, men detta har definitivt gjort henne till en människa med djupa insikter och ett mycket stort vetande om människans innersta väsen. Jag tror att han på många sätt berikat våra liv och gjort oss till mer medvetna och bättre människor än vi kanske hade varit, om han inte hade kommit till världen.
Herr H hade en morbror, Pelle, som hade Downs Syndrom. Som ungtupp brukade Herr H och de övriga grabbarna låta Pelle hänga med dem, när de skulle ut och åka bil och vara ute på lite eskapader. Vilket bidragit till att Herr H själv insett, att utan omgivningens syn, hade hans morbror Pelle kunnat få ett helt annat liv än han verkligen fick. Omgivningen betraktade Pelle, som man nu gjorde på den tiden, som om han var mindre vetande och därför sattes på undantag och blev understimulerad. Så länge Pelles föräldrar levde, förde Pelle ett undanskymt liv. Men sedan de var döda utvecklades Pelle till något helt annat. Tyvärr slutade Pelles liv alltför tidigt, men ständigt när vi träffar någon med Downs Syndrom, noterar vi bara att det är en "Pelle" och gläder oss, när vi ser att de finns med ute i vardagslivet och något varmt infinner sig inom oss.
Innan antroposofernas inträde i Sverige, levde alla dessa utvecklingsstörda barn ett undanskymt liv, undanstoppade. Men antroposofernas arbete med utvecklingsstörda gjorde att synsättet, om än väldigt sakta, förändrades. För vad är "normalt" egentligen?
Ett till sommarprogram som också lagt sig bland mina favoriter, var det som Eva Dahlgren hade om den utmaning hon ställdes inför, när man från svenska kyrkan ville att hon skulle skriva ett nytt rekviem. Det blev hon glad över. Men så kom följdfrågan: "Trodde hon på Guds existens"? Lyssna på tänkvärda tankar och reflektioner.
Energi kan aldrig utplånas bara omvandlas. Så vad är vi alla människor annat än odödliga atomer, oavsett hur många kromosomer vi har?
Rödbetan
SvaraRaderaKan det vara så att filen står och buffrar, alltså tänker utan att det händer något? Vid problem med buffring, gå till webbradion som du hittar i botten av alla sidor. Klicka på "Min radio" i webbradions högra kant, så fälls en större radio upp. Där kan du välja mellan tre olika kvaliteter, låg (32 kbps), mellan (96 kbps) och hög (192 kbps). Vet du med dig att du har en kraftfull internetuppkoppling bör du med fördel välja hög. Testa med olika inställningar för att hitta det som passar din uppkoppling bäst.
Anmäl >Gun (2010-07-12 22:47:47)
Är det någon som lyssnat på länken och fått den att fungera hela programmet?
Anmäl >Rödbetan (2010-07-10 16:19:11)