torsdag 22 juli 2010

Det är alltid bananernas fel, sa herr H

- den 22 juli 2010, kl 16:22

förstora
Besöket i katakomberna, dvs. Catacombe Cappuccini i Palermo,

http://www.google.com/images?oe=UTF-8&gfns=1&q=catacombe+cappuccini&um=1&ie=UTF-8&source=univ&ei=kRxITNneDJSQsAbEvs2mDw&sa=X&oi=image_result_group&ct=title&resnum=1&ved=0CC4QsAQwAA&biw=1680&bih=832

hade fått herr H att tillslut, efter att ha stått öga mot öga med den lilla 2 åriga konserverade Rosalia Lombardo med bomullstussar i  näsan,
nästan krypa uppför trapporna till utgången med orden:

- Hjälp! Jag vill ut innan jag kvävs! Luft!

Jag hade inte kunnat uttrycka det bättre själv.

När jag stod inne på toaletten och tvättade och tvättade och tvättade, händer, ansikte och all hud som bara kunde tänkas ha kommit i luftkontakt där nere i katakomberna, började det äntligen kännas tämligen ok. Orden "Tutankhamuns förbannelse", där besökarna hade dött en efter en som flugor efter besöket i gravkammaren, hade med ens blivit helt uppenbar där nere bland gångarna. Dagen innan hade vi varit på konstmuseet och sett konstnären Velasquez målningar. Möta kvarlevorna av honom upphängd på en krok i en nisch i katakomberna, hade blivit en tämligen makaber upplevelse.

Den stilla brisen i skuggan längs Via Cappuccini kändes därför befriande. Plötsligt fick jag syn på den handskrivna skylten på väggen till Via Cappuccini 12. Det stod med spretiga bokstäver "Piccolo Trattroria Family By Michele & Jolanda". Ett har mitt idoga resande lärt mig, de små inhemska matställena är de allra bästa. Där kan mycket spontant hända för dagen i köket och stämningen brukar aldrig slå fel. Det är som att stiga in i och bli mottagen i någons privata kök.

Genast blev vi mottagna med ett hjärtlig handslag av värden, som pendlade mellan namnen, Michele Corleone och "Scareface". Det visade sig att Michele hade ett stort inramat porträtt hängande av "Scarface", dvs. Al Pacino på väggen i den lilla familjerestaurangen och där även rollfiguren Michel Corleone, hade en del av hans hjärta. Precis som hela filmsviten om "Gudfadern" har i själva byn Corleone. Michele visade oss glatt "likheterna" mellan honom och förlagan, "Scarface" på väggen. Mja... i skymning kanske likheterna var slående. Men tonen var betydligt hemtrevligare än "Scareface", så vi köpte hela förpackningen med hull och hår, när Michele presenterade vad han ville bjuda oss på.

In bars i maklig takt:

Husets vin i rött och vitt, en flaska buteljerat vatten, glas, bestick, servetter och bröd. En kort stund senare två olika uppläggningsfat med 7 olika sorters "Antipasti". Herr H stoppade i sig med liv och lust för att sedan bara konstatera att han stoppat i sig så mycket att han nu var mätt.

- Osedvanligt dålig planering, sa jag, med tanke på att vi har både "Primi Piatti" och "Frutta e dolce" kvar att avnjuta och på det en slurk kaffe med lite Marsala till, om vi så önskade.

Med en flott gest rasslade "Primi Piatti" fram på bordet. Skapelse hette "Maico/Scarface Speciale" dvs. Micheles alldeles egna sicilianska recept på pennepasta med lite annat smått och gott i. Naturligtvis serverad med lite obligatorisk riven parmesan, som anlände till bordet väl dold under lock för luktnervernas skull. Vi lät oss väl smaka och efter detta anlände Grande Finale, dvs. "Frutta e dolce". Den bestod av ett högt glas, där skivade bananer och jordgubbar flöt omkring i en blandning av en pressad apelsin, lite strösocker och den sicilianska specialiteten Cremovo Marsala, som till viss del påminner lite i smaken som den Spanska Cordobaregionens stolthet Montilla-Moriles sherry. Herr H åt även de skivade bananerna till min stora häpnad. Han som hävdar att han hellre dör digerdöden, eller äter gamla stolsben full i strimmiga trägnagare, än just bananer. Något som han anser är vikta för viss djursort på zoo eller ute i det fria hängandes i lianer. De skivade bananerna uteslöt jag dock, när vi gjorde denna "Frutta e dolce" väl på hemmaplan.

Det visade sig att det även i lokalen fanns en Sicilienfrälst dam från Tammerfors i Finland. Hon ville ha ett foto av sig själv och värdparet. Herr H agerade plötsligt fotograf under hjärtlig stämning och utrönande samtal på finlandssvenska.

En stund senare uppenbarade sig en fattig dam, som redan när hon trädde in i lokalen bad om ursäkt. Hon gick fram till disken där Michele stack fram en slant till henne. Hon tackade och bad åter om ursäkt och försvann. Stunden efteråt kom en gammal dam in på vingliga ben. Fru Jolanda upplät sin stämma till Michele att "nonna" dvs. mormor var nu här. Ett gult paket langades fram och stoppades ner i "nonnas" medhavda stora handväska och så var hon också borta.

Därefter kom två yngre damer i tonåren, det visade sig vara husfolkets tonårsdöttrar, som kom hemtraskande efter skoldagen. De presenterades och det utbröt allmän gissning hur gamla vi var. Det visade sig att fru Jolanda var 45 år och Michele 44 år. Min och herr H:s ålder gissade de till "sätt-in-pengar-på-mitt-smickerkonto", eftersom de trodde att vi var jämngamla med dem... ack, ack, ack. Tjattret stod härvidlag högt i taket om barn, ålder och världsliga universella ting. Sedan vankades det kaffe. Herr H valde en sedvanlig liten becksvart historia, espresso och jag "un piccolo caffélatte". Till blev det lite provsmakning av Marsala.

Toalettbesöket innan avfärd, skedde bakom kulisserna till vänster om skärbrädan i det minimala köket. Där fanns egna små frottéhanddukar, tvål och toalettpapper i en mycket välstädad toalett. Vilket är en bristvara på de flesta restauranger och barer i Europa. Alltså behövde jag inte använda av det lilla obligatoriska medhavda pappersförrådet i handväskan och parera skvättarna av "urk".

Michele med fru Jolanda vinklade glatt efter oss, med notan på 37 E.

Några kvarter ner, på väg mot hotellet, började den mer än proppmätte herr H klaga högljutt över den egna magstatusen:

- Det är alltid bananernas fel, sa han.

Jag däremot var rätt övertygad om att bananerna var helt oskyldiga. Vilket herr H avfärdade som fullständigt otänkbart och aningen "zoologisk", som han nu anser att det (O)täcka könet är.

Det "zoologiska" könets representant ansåg, att det hela handlar nog om hur mycket man vräker i sig när det smakar gott!

Eller som uppföljaren till "Viktväktarna" hade som slogan: "Ät som en höna, skit som en elefant!" 


----

Bildspelet består av 9 bilder. Jag får det bara att fungera om jag går in på bloggen via "bloggar". Vet därför inte hur ni har det.












1 kommentar:

  1. groteskt att hålla på med likvisning

    SvaraRadera