- den 24 juli 2010, kl 10:03
blandad kompott.
Jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad av språkröret Maria Wetterstrand. Jag som trodde att den kvinnan inte kunde dra på smilbanden.
- Man skall inte skratta åt sina egna skämt, sa Herr H med myndig röst.
- Jodå, det kan man visst det, sa jag, som gått omkring och malt på här hemma med just samma ord som hon nu hade använt om Centerns viltdjurspolitik.
Skillnaden var bara att jag hade gjort det när vargdödandet hade satt igång i vintras och hon gjorde det under Almedalsveckan. Centerpartiets viltdjursresonemang, det går helt enkelt inte ihop. Det är fullständigt omöjligt att skjuta friska vargar, för att få en frisk vargstam. Resonemanget faller på sin orimlighet.
En sak till som jag helt och hållet håller med Miljöpartiet och det är deras förslag till totalstopp för etablering av nya köpcentra utanför centrum. Det är ett stopp som man verkligen bör införa oavsett vem som får den politiska makten i sin hand. Kan man få stopp på den dårskapen kanske vi kan få igen levande städer och samhällen, som inte leder till total utarmning och småbutiksdöd. Men Miljöpartiet som sådant, de är ju bara en svans och upprepning av Socialdemokraterna.
För övrigt anser jag att Almedalsveckan borde döpas om till "Retroveckan". Allt återanvänds. Man får en stark känsla av "suck... intet nytt under solen". Lars Ohlys tal t.o.m. påminde om ett första maj tal direkt hämtat från det goda 1970-talet. För mitt inre kunde jag riktigt se hur det måste ha fått alla som förut brukade stå på barrikaderna, att börja treva efter sina palestinasjalar och näbbdojor.
Nu blir det inget mer politikspekulerande i min blogg. I alla fall inte på ett tag, tanketvärniten till trots. Den kittlar onekligen skratt- och fantasinerven: "Verklighetens folk". HA! Dessutom registrerad hos Patentverket av Kristdemokraterna! Skall det skojas eller skall det skojas? Men det är "retro" det också. Därför att det användes redan av uppstickarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i drag-under-galoscherna-partiet, "Ny demokrati", när de begav sig i början av 90-talet. Men jag lägger ner ändå, för trots allt är jag i själva verket väldigt allergisk mot just politik. Men filosoferat har jag likafullt gjort, därför att det har passat mitt flygspaningsläge rätt bra. Det gäller ju att anpassa sig till den verklighet som erbjuds.
Jag skall nu försöka att få upp mina kryckor från golvet, studsa iväg ut i köket och skramla runt i kylskåpet efter något matnyttigt till frukost.
Kryckor har en förkärlek att trilla ner på golvet hur väl jag än hängt fast dem, eller gillrat upp dem för att de skall vara lättåtkomliga. Jag har kommit underfund med att kryckor borde ha någon form av paraplyställ längst ner, som man kan veckla ut så att de kan stå själva. Sedan skulle man med en lätt tryckning kunna fälla in stället, så att man kan studsa vidare på kryckorna. Om en sådan fiffig anordning skulle finnas kunde man ju också snabbt få en arm fri, utan att se ut som man är svårt puckelryggig.
Men det har slagit mig, att jag är rätt haj på att anpassa mig till det mesta i livet. Que se ra se ra. Patentlösningarna har hunnit bli många i mitt liv, när det inte funkat med det som jag tidigare varit van med. Det är ju så livet får levas och ses. Mitt blogg-motto håller alltså fortfarande. Eller som kloke herr H tyckte, när kroppen var som värst tilltygad:
"när du inte kan det du vill, får du vilja det du kan".
Ta bara en sådan simpel sak som att kunna äta, när man är avhängig av kryckor. Alla dessa moment av lyftande, flyttande, bärande, dukande. De kan med lätthet helt enkelt bytas ut till stora glas, som man för enkelhetens skull kan stoppa ner i morgonrocksfickan. Den har tillräckligt stora fickor för att man skall kunna fara runt som en transportkänguru på grönbete, till det ställe där man vill sitta. Man får bara inte fylla glaset alltför mycket, det blir mao en lagom portion. Häromdagen hade det blivit för mycket fil, eftersom de skivade jordgubbarna hade tryckt på mer än jag hade förväntat mig. Det "lilla misstaget" fick sked, penna och ihopvirad korsordstidning, som jag hade nedstoppad i andra fickan, att ramla ut när jag försökte minimera katastrofen. Det hade blivit en tjusig filjordgubbsblandning på altangolvet från matglaset, som inte hade bestått sjögångsprovet via kryckor.
När jag skall husera runt med mat, då tänker jag i proportionerna "ett glas mat". Jag har förvandlats till en sked och gaffel-asket, när jag är ensam, eller helt enkelt bara vill klara mig på egen hand. Det går inte att äta med kniv och gaffel ur ett glas. Men med enbart en gaffel funkar det riktigt bra. Man får helt enkelt skära allt i lagom bitar och mixa glaset med det man tycker skall dyka upp till nästa tugglager. Sitta och meta med gaffeln i glaset funkar bra. Det blir lite spänning i ätande och utseende på maten och vem har sagt att man nödvändigtvis måste ha mat på en tallrik. Jag tror att jag skall lägga till det ibland, även efter livet på kryckor.
Åh, en sak till: välsigne finessen med flaskor och en vanlig hederlig gammaldags kork! Jag hittade till min förvåning några plastkorkar i besticklådan. Korkarna har överlevt flyttar från fornstora dar. Dvs. ändå från Malmberget där de är inköpta. De är visserligen grisrosa men passar glasflaskor. Mjölk i plastflaskor är verkligen ingen höjdare. Flaskor underlättar livet en hel del har jag kommit underfund med, när det går sjögång på kryckor. Men det är ett väldigt krängande av och på med transport-morgonrocken, så fort något behöver förflyttas.
But, don't you ever say never to me.
Towanda!
Jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad av språkröret Maria Wetterstrand. Jag som trodde att den kvinnan inte kunde dra på smilbanden.
- Man skall inte skratta åt sina egna skämt, sa Herr H med myndig röst.
- Jodå, det kan man visst det, sa jag, som gått omkring och malt på här hemma med just samma ord som hon nu hade använt om Centerns viltdjurspolitik.
Skillnaden var bara att jag hade gjort det när vargdödandet hade satt igång i vintras och hon gjorde det under Almedalsveckan. Centerpartiets viltdjursresonemang, det går helt enkelt inte ihop. Det är fullständigt omöjligt att skjuta friska vargar, för att få en frisk vargstam. Resonemanget faller på sin orimlighet.
En sak till som jag helt och hållet håller med Miljöpartiet och det är deras förslag till totalstopp för etablering av nya köpcentra utanför centrum. Det är ett stopp som man verkligen bör införa oavsett vem som får den politiska makten i sin hand. Kan man få stopp på den dårskapen kanske vi kan få igen levande städer och samhällen, som inte leder till total utarmning och småbutiksdöd. Men Miljöpartiet som sådant, de är ju bara en svans och upprepning av Socialdemokraterna.
För övrigt anser jag att Almedalsveckan borde döpas om till "Retroveckan". Allt återanvänds. Man får en stark känsla av "suck... intet nytt under solen". Lars Ohlys tal t.o.m. påminde om ett första maj tal direkt hämtat från det goda 1970-talet. För mitt inre kunde jag riktigt se hur det måste ha fått alla som förut brukade stå på barrikaderna, att börja treva efter sina palestinasjalar och näbbdojor.
Nu blir det inget mer politikspekulerande i min blogg. I alla fall inte på ett tag, tanketvärniten till trots. Den kittlar onekligen skratt- och fantasinerven: "Verklighetens folk". HA! Dessutom registrerad hos Patentverket av Kristdemokraterna! Skall det skojas eller skall det skojas? Men det är "retro" det också. Därför att det användes redan av uppstickarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i drag-under-galoscherna-partiet, "Ny demokrati", när de begav sig i början av 90-talet. Men jag lägger ner ändå, för trots allt är jag i själva verket väldigt allergisk mot just politik. Men filosoferat har jag likafullt gjort, därför att det har passat mitt flygspaningsläge rätt bra. Det gäller ju att anpassa sig till den verklighet som erbjuds.
Jag skall nu försöka att få upp mina kryckor från golvet, studsa iväg ut i köket och skramla runt i kylskåpet efter något matnyttigt till frukost.
Kryckor har en förkärlek att trilla ner på golvet hur väl jag än hängt fast dem, eller gillrat upp dem för att de skall vara lättåtkomliga. Jag har kommit underfund med att kryckor borde ha någon form av paraplyställ längst ner, som man kan veckla ut så att de kan stå själva. Sedan skulle man med en lätt tryckning kunna fälla in stället, så att man kan studsa vidare på kryckorna. Om en sådan fiffig anordning skulle finnas kunde man ju också snabbt få en arm fri, utan att se ut som man är svårt puckelryggig.
Men det har slagit mig, att jag är rätt haj på att anpassa mig till det mesta i livet. Que se ra se ra. Patentlösningarna har hunnit bli många i mitt liv, när det inte funkat med det som jag tidigare varit van med. Det är ju så livet får levas och ses. Mitt blogg-motto håller alltså fortfarande. Eller som kloke herr H tyckte, när kroppen var som värst tilltygad:
"när du inte kan det du vill, får du vilja det du kan".
Ta bara en sådan simpel sak som att kunna äta, när man är avhängig av kryckor. Alla dessa moment av lyftande, flyttande, bärande, dukande. De kan med lätthet helt enkelt bytas ut till stora glas, som man för enkelhetens skull kan stoppa ner i morgonrocksfickan. Den har tillräckligt stora fickor för att man skall kunna fara runt som en transportkänguru på grönbete, till det ställe där man vill sitta. Man får bara inte fylla glaset alltför mycket, det blir mao en lagom portion. Häromdagen hade det blivit för mycket fil, eftersom de skivade jordgubbarna hade tryckt på mer än jag hade förväntat mig. Det "lilla misstaget" fick sked, penna och ihopvirad korsordstidning, som jag hade nedstoppad i andra fickan, att ramla ut när jag försökte minimera katastrofen. Det hade blivit en tjusig filjordgubbsblandning på altangolvet från matglaset, som inte hade bestått sjögångsprovet via kryckor.
När jag skall husera runt med mat, då tänker jag i proportionerna "ett glas mat". Jag har förvandlats till en sked och gaffel-asket, när jag är ensam, eller helt enkelt bara vill klara mig på egen hand. Det går inte att äta med kniv och gaffel ur ett glas. Men med enbart en gaffel funkar det riktigt bra. Man får helt enkelt skära allt i lagom bitar och mixa glaset med det man tycker skall dyka upp till nästa tugglager. Sitta och meta med gaffeln i glaset funkar bra. Det blir lite spänning i ätande och utseende på maten och vem har sagt att man nödvändigtvis måste ha mat på en tallrik. Jag tror att jag skall lägga till det ibland, även efter livet på kryckor.
Åh, en sak till: välsigne finessen med flaskor och en vanlig hederlig gammaldags kork! Jag hittade till min förvåning några plastkorkar i besticklådan. Korkarna har överlevt flyttar från fornstora dar. Dvs. ändå från Malmberget där de är inköpta. De är visserligen grisrosa men passar glasflaskor. Mjölk i plastflaskor är verkligen ingen höjdare. Flaskor underlättar livet en hel del har jag kommit underfund med, när det går sjögång på kryckor. Men det är ett väldigt krängande av och på med transport-morgonrocken, så fort något behöver förflyttas.
But, don't you ever say never to me.
Towanda!
jag letade nyligen de här vanliga korkarna du skriver om. hittade inga!
SvaraRadera