- den 12 juli 2010, kl 16:59
Men borde toppfotboll inte vara bättre än så här? Föga imponerande i mitt tycke. En annan sak. De får ju ont bara någon tittar på dem! Snacka om att vara hypokondriker. Vad som blir ännu mer stolligt är ju, att de här fotbollsskådespelarna knappast kan vara omedvetna om att allt spelas ju upp i ultrarapid. (Jo, jag föredrar det ordet före slow motion).
Normalt sett är det mycket fotbollssnack i det här huset, men nu har det varit mer än vanligt.
Det fick till följd att "Sverige" skulle möta "Brasilien" i en fotbollsmatch bakom husknutens lilla gräsplätt. Lagen var en något personskral historia. Domare samt coach var en och samma person. Herr H.
"Sverige" bestod av barnbarnet snart 2 år och "Brasilien" av det andra barnbarnet nyss fyllda 7 år.
Det gick inte många sekunder innan "Brasilien" slog en fullträff med bollen rakt i nian på "Sverige". Ett illvrål hördes från "Sverige", som dock fortfarande stod upprätt och undrade förvånat vad som hänt.
Emellertid så hade coachen, dvs. herr H, tillika farfar, inte delat med sig av sina erfarenheter vad man måste göra så snart motståndaren befinner sig inom kontaktradie. Då skall man kasta sig handlöst på backen, helst slå en våldsam kullerbytta av bästa fjollkaraktär. Sedan skall man ligga kvar där i det läget och spela död, eller i vart fall så illa skadad att någon form av domslut har uppstått till egen favör. Det ingår i fotbolls-VM. Desto mer välbetalda, desto fjolligare fotboll verkar det vara.
- Det där med att kasta sig som fjollor och spela dödsskadade kanske inte förresten är någon idé att tuta i "Sverige" och "Brasilien", funderade herr H något senare när vid satt vid middagsbordet och "Sverige" och "Brasilien" befann sig i föräldrars trygga hägn.
- Det ligger något i det, svarade jag, därför att vad vi kunde konstatera inifrån vardagsrumsfönstret är det t.o.m. tveksamt om "Sverige" är något riktigt fotbollsproffsämne. Även om han nu redan som baby varit fascinerad av just fotbollar och kunde sparka boll så fort benen bar. Anledningen till denna tveksamhet är att det dröjde inte så vidare väst många sekunder innan fotbollen, rakt i nian på "Sverige", var totalt bortglömd. Liksom att match pågick.
Endast "Brasilien" och coachen fanns kvar på bollplan och coachen fick träda in i "Sveriges" ställe på plan. "Sverige" hade hittat en intressant röd tråd, som var spänd mellan hallonbuskarna och havtornsbuskarna och som han nu var i full färd att inspektera. Vilket tillslut fick hela matchen att avbrytas och de kvarvarande på spelplan undrade vad som "Sverige" höll på med.
Det fick herr H att dra sig andra saker ur tiden till minnes, som fortfarande får honom att skaka på huvudet. Naturligtvis drog han fram en speciell fotbollsmatch mellan Jitex och något lag som vi lyckats förtränga namnet på.
Saken är den att dotter började spela fotboll som 7 åring för Jitex. Det var flickorna på gården som också gick i samma skola som hon, som tyckte att hon borde hänga på och börja spela fotboll tillsammans med dem. Sagt och gjort.
På det hela taget var det en rätt charmig och rolig tid. Därför att mitt i en match, eller träning kunde det vara någon upphittad nyckelpiga, eller fin blomma som helt och hållet tog överhand från fotbollen.
Vid en av alla dessa matcher stod en av de mer pretentiösa föräldrarna en bit ifrån mig och herr H. Vi brukade ta posto vid de andra föräldrarna, där man hade samma inställning som oss över detta med flickornas fotbollsspelande. Dvs. att de i första hand skulle tycka att det var roligt att spela fotboll tillsammans. Vid just den här speciella matchen hade den pretentiöse föräldern, i vanlig ordning, skrikit sig hes redan under de inledande minuterna av matchen. Det hade mao hunnit bli tröttsamt många och högljudda instruktioner hur hans dotter skulle sparka bollen och framförallt på vilket sätt. Ungefär som om fotboll var en enmansshow.
När så motståndarlaget fick mål och ALLA flickor, oavsett lagtillhörighet, glädjerusiga omfamnade varandra, skuttade runt och skrek:
- "JAAA....MÅÅÅL", fastän det nu råkade vara motståndarlaget som hade gjort mål. Blev det rätt rörande. En glädje som spred sig och höll i sig länge i mig. Jag blir glad fortfarande när jag tänker på det.
Den glädjen delades dock inte av alla. Vi andra föräldrar trodde att den pretentiöse pappan skulle få både hjärnsläpp och hjärtinfarkt på en och samma gång. Därför att först blev han alldeles kritvit i ansiktet och stod och ventilerade foderluckan, som en fisk på torra land. Men när han hörde fnisset och de kvävda skrattsalvorna av oss andra över det som utspelades på spelplan, tog sig den kritvita ansiktsfärgen till att övergå i illande tomatrött och en arg blick på oss, som sade mer än tusen ord. Här stod vi som fåntrattar och förstörde hans dotters fotbollsproffsliv! När matchen tog slut och den slutat i 20-2, eller något ditåt till bortalaget, hördes plötsligt en viskande röst ur den föräldraklungan där vi stod:
- Ja, vad säger ni mina damer och herrar, när tror ni proffsanbuden kommer inramlade till våra flickor i Jitex. Kan det bli i nästa vecka tro?
Det trodde alla närvarande föräldrar. Tja, utom han i klädsamt tomatrött förstås. Tack och lov hörde han inte teaterviskningen. Hade han gjort det hade nog ingen av oss kunnat berätta den här solskenshistorien.
Det som var så fascinerande under just de där åren, var att dottern, denna glädjestrålande, rödkindade fotbollsflicka, när hon lämnade fotbollens värld och istället steg rakt in i hästhagen genomgick hon en märklig metamorfos. Då stegade hon runt i hästhagen, eller stallet med högst målmedvetna steg. Förvandlades till en helt annan själ. Hur hon på något förunderligt sätt ens tog sig upp på den höga hästryggen är en smärre gåta. Hon blev något helt annat. En stolt, samlad, målmedveten och rakryggad flicka, som försvann på hästryggen med hårlockarna fladdrande för vinden långt utanför ridhjälmen.
Under den första tonårstiden lade hon både fotboll, musicerande och sången på hyllan, medan all ledig tid tillbringades i stallet, eller med skissblocket i handen. Under sommarloven var det från tidiga mornar till sena kvällar. Jag brukade hänga ut med huvudet genom bilrutan för att undgå ensilagelukten från henne, sedan jag slängt in hennes cykel i bagageluckan och hämtat upp henne för kvällen från stallet. Hon blev dock urstyv på att teckna djur och speciellt hästar under de här åren.
Men fotarbetet från Jitexåren duger allt fortfarande till att ha fotbollskul med lille "Sverige" och "Brasilien".
Normalt sett är det mycket fotbollssnack i det här huset, men nu har det varit mer än vanligt.
Det fick till följd att "Sverige" skulle möta "Brasilien" i en fotbollsmatch bakom husknutens lilla gräsplätt. Lagen var en något personskral historia. Domare samt coach var en och samma person. Herr H.
"Sverige" bestod av barnbarnet snart 2 år och "Brasilien" av det andra barnbarnet nyss fyllda 7 år.
Det gick inte många sekunder innan "Brasilien" slog en fullträff med bollen rakt i nian på "Sverige". Ett illvrål hördes från "Sverige", som dock fortfarande stod upprätt och undrade förvånat vad som hänt.
Emellertid så hade coachen, dvs. herr H, tillika farfar, inte delat med sig av sina erfarenheter vad man måste göra så snart motståndaren befinner sig inom kontaktradie. Då skall man kasta sig handlöst på backen, helst slå en våldsam kullerbytta av bästa fjollkaraktär. Sedan skall man ligga kvar där i det läget och spela död, eller i vart fall så illa skadad att någon form av domslut har uppstått till egen favör. Det ingår i fotbolls-VM. Desto mer välbetalda, desto fjolligare fotboll verkar det vara.
- Det där med att kasta sig som fjollor och spela dödsskadade kanske inte förresten är någon idé att tuta i "Sverige" och "Brasilien", funderade herr H något senare när vid satt vid middagsbordet och "Sverige" och "Brasilien" befann sig i föräldrars trygga hägn.
- Det ligger något i det, svarade jag, därför att vad vi kunde konstatera inifrån vardagsrumsfönstret är det t.o.m. tveksamt om "Sverige" är något riktigt fotbollsproffsämne. Även om han nu redan som baby varit fascinerad av just fotbollar och kunde sparka boll så fort benen bar. Anledningen till denna tveksamhet är att det dröjde inte så vidare väst många sekunder innan fotbollen, rakt i nian på "Sverige", var totalt bortglömd. Liksom att match pågick.
Endast "Brasilien" och coachen fanns kvar på bollplan och coachen fick träda in i "Sveriges" ställe på plan. "Sverige" hade hittat en intressant röd tråd, som var spänd mellan hallonbuskarna och havtornsbuskarna och som han nu var i full färd att inspektera. Vilket tillslut fick hela matchen att avbrytas och de kvarvarande på spelplan undrade vad som "Sverige" höll på med.
Det fick herr H att dra sig andra saker ur tiden till minnes, som fortfarande får honom att skaka på huvudet. Naturligtvis drog han fram en speciell fotbollsmatch mellan Jitex och något lag som vi lyckats förtränga namnet på.
Saken är den att dotter började spela fotboll som 7 åring för Jitex. Det var flickorna på gården som också gick i samma skola som hon, som tyckte att hon borde hänga på och börja spela fotboll tillsammans med dem. Sagt och gjort.
På det hela taget var det en rätt charmig och rolig tid. Därför att mitt i en match, eller träning kunde det vara någon upphittad nyckelpiga, eller fin blomma som helt och hållet tog överhand från fotbollen.
Vid en av alla dessa matcher stod en av de mer pretentiösa föräldrarna en bit ifrån mig och herr H. Vi brukade ta posto vid de andra föräldrarna, där man hade samma inställning som oss över detta med flickornas fotbollsspelande. Dvs. att de i första hand skulle tycka att det var roligt att spela fotboll tillsammans. Vid just den här speciella matchen hade den pretentiöse föräldern, i vanlig ordning, skrikit sig hes redan under de inledande minuterna av matchen. Det hade mao hunnit bli tröttsamt många och högljudda instruktioner hur hans dotter skulle sparka bollen och framförallt på vilket sätt. Ungefär som om fotboll var en enmansshow.
När så motståndarlaget fick mål och ALLA flickor, oavsett lagtillhörighet, glädjerusiga omfamnade varandra, skuttade runt och skrek:
- "JAAA....MÅÅÅL", fastän det nu råkade vara motståndarlaget som hade gjort mål. Blev det rätt rörande. En glädje som spred sig och höll i sig länge i mig. Jag blir glad fortfarande när jag tänker på det.
Den glädjen delades dock inte av alla. Vi andra föräldrar trodde att den pretentiöse pappan skulle få både hjärnsläpp och hjärtinfarkt på en och samma gång. Därför att först blev han alldeles kritvit i ansiktet och stod och ventilerade foderluckan, som en fisk på torra land. Men när han hörde fnisset och de kvävda skrattsalvorna av oss andra över det som utspelades på spelplan, tog sig den kritvita ansiktsfärgen till att övergå i illande tomatrött och en arg blick på oss, som sade mer än tusen ord. Här stod vi som fåntrattar och förstörde hans dotters fotbollsproffsliv! När matchen tog slut och den slutat i 20-2, eller något ditåt till bortalaget, hördes plötsligt en viskande röst ur den föräldraklungan där vi stod:
- Ja, vad säger ni mina damer och herrar, när tror ni proffsanbuden kommer inramlade till våra flickor i Jitex. Kan det bli i nästa vecka tro?
Det trodde alla närvarande föräldrar. Tja, utom han i klädsamt tomatrött förstås. Tack och lov hörde han inte teaterviskningen. Hade han gjort det hade nog ingen av oss kunnat berätta den här solskenshistorien.
Det som var så fascinerande under just de där åren, var att dottern, denna glädjestrålande, rödkindade fotbollsflicka, när hon lämnade fotbollens värld och istället steg rakt in i hästhagen genomgick hon en märklig metamorfos. Då stegade hon runt i hästhagen, eller stallet med högst målmedvetna steg. Förvandlades till en helt annan själ. Hur hon på något förunderligt sätt ens tog sig upp på den höga hästryggen är en smärre gåta. Hon blev något helt annat. En stolt, samlad, målmedveten och rakryggad flicka, som försvann på hästryggen med hårlockarna fladdrande för vinden långt utanför ridhjälmen.
Under den första tonårstiden lade hon både fotboll, musicerande och sången på hyllan, medan all ledig tid tillbringades i stallet, eller med skissblocket i handen. Under sommarloven var det från tidiga mornar till sena kvällar. Jag brukade hänga ut med huvudet genom bilrutan för att undgå ensilagelukten från henne, sedan jag slängt in hennes cykel i bagageluckan och hämtat upp henne för kvällen från stallet. Hon blev dock urstyv på att teckna djur och speciellt hästar under de här åren.
Men fotarbetet från Jitexåren duger allt fortfarande till att ha fotbollskul med lille "Sverige" och "Brasilien".
Debatten startad av 1970 bästa VM:et
SvaraRaderaStartad: 2010-07-12 18:10:51
Det finns 5 kommentarer.
Fotbollen har utvecklast otroligt på de 40 år som gått sen VM -70. Tempo, spelarnas styrka, ork, bollkontroll, taktik mm. Ibland kan matcherna bli för täta pga att lagen läser av varandra för bra. Fotboll är ett strategispel inte ett slump/sluggerspel som hockey. Kan vara att ni som inte själv spelat på högre nivå inte har rätta tänket och förståelsen för spelet. Idagens fotboll skulle Pelé och Maradonna vara en dussinvara.
Anmäl >fotboll på hög nivå (2010-07-13 09:58:31)
Läste bara försa inlägget, men då här ligger det till:
Slow-motion = uppspelning
Ultrarapid = inspelning
Matcherna är inte inspelade i ultrarapid, däremot spelas vissa repriser upp i slow-motion. Nu vet du vad som gäller.
Anmäl >Göte (2010-07-13 09:11:06)
1970 bästa VM:et
SvaraRaderaTja, tänk jag tycker att fotbollen bara blivit sämre och sämre. Det sitter antagligen för mycket gamla gubbar i hierarkin. När jag bodde i Malmberget hängde jag på alla möjliga tänkbara fotbollsmatcher, även ute i byarna. Det var många gånger betydligt bättre fotboll än som jag nu kunnat se i detta VM:s slutspelomgångar.
R
trist historia du berättar och de som varit bänkvärmare är många. Effektivt sätt att döda all glädje för de som verkligen inte borde vara inne på blodigt allvar. Men tror du verkligen att det var morsorna som toppade lagen? Min erfarenhet är att det är halvstirriga ledare/tränare som inte inser att det är barn som de har att göra med. En vacker dag så kommer resultatet om en grupp fått utvecklas tillsammans. Dvs. gått från lek till teknik & mer allvar
Anmäl >Gun (2010-07-13 01:02:12)
Jodu, Gun. Min son spelade fotboll helt kort på 90-talet, men lade av då han som tioåring fick nöta allt mera bänk medan laget toppades inför turneringarna. Att spela för att det är roligt verkar inte existera ivrigt påhejat av dessa idioter till forbollsföräldrar som gapar som debila på sina och andras barn, kastar okvädningsord över domarna och sliter sitt hår i vanmakt.
Och min erfarnhet var att det var morsorna som var mest tokiga.
Nå. Grabben klev av eftersom han till slut inte platsade i laget och dessutom, som av en tillfällighet blev utfryst av de övriga polarna i laget. Undrar vad det sista berodde på?! Kan det ha varit morsorna?
Anmäl >R (2010-07-12 20:03:26)
Detta var ett bra VM. Kanonbra fotboll och en fin propaganda för sporten. Spanien var det bästa laget och den mest kompletta elvan.
VM 1970 med Pelé var nog det vassaste VM:et som spelats.
Anmäl >1970 bästa VM:et (2010-07-12 18:10:51)