- den 13 juli 2010, kl 11:58
fick jag en reaktion på i min blogg igår, som inte gick mig spårlöst förbi.
När jag läste inlägget från R, var det skolans laguttag som ringde i mitt huvud. Jag har som vuxen många gånger funderat på hur det kändes att alltid bli sist vald i laget, eller bli uthängd som att inte kunna läsa, dömdes ut att inte kunna det eller det. Något som jag senare även har mött inom yrkeslivet. Sanning att säga blir jag lika upprörd varje gång jag stöter på det i mitt liv.
Det fick mig också, att när jag senare i yrkeslivet själv blev lärare, aldrig låta barnen själva ta ut lagen och jobba intensivt på att klassen var "ett". Det var ett effektivt sätt att både göra, men även behålla gruppkänslan. Tillåts ett eget växande på egna villkor stärks också med automatik den sociala kompetensen inom gruppen, vilket också ger resultat för hela gruppen.
Jag vet att jag var en sopa på att åka skidor på tid under skoltiden. Sedan om det berodde på felaktig utrustning, eller vallning, det vete gudarna. Jag har inte känt några behov av att veta varför. Men allt före sista plats var för mig en personlig seger. Jag var den som alltid gav upp sist och jag var duktigare på annat. För mig har denna vetskap räckt långt i livet. Ändå har jag kunnat behålla glädjen av att befinna mig i skidspåret, även på "platten". Det har fått mig att också se tillbaka och analysera min egen uppväxt och barndom.
Jag hade favören att vara uppväxt i barntäta "Bäcken". Där fick alla vara med och spela brännboll, leka burk, hoppa rep och hage etc. Barnen i "Bäcken" oavsett ålder blev mina bästa tränare och mentorer. Jag blev också väldigt tidigt klart medveten om, att vi alla växte upp på olika villkor. Det gjorde att jag själv var rätt medveten om mig själv, när jag väl anlände till skolan och det som skulle bli vuxenlivet. Visst fanns det en och annan i "Bäcken" som hade de här solklara "mobbartendenserna" och "överlägsenheten", som gärna ville hänga ut andra, ansåg sig bättre än andra, peta i någon som inte skulle få följa med/vara med. Jag sällade mig aldrig till det sällskapet utan föredrog då istället att bli kvar med den som "inte dugde".
Men de här mobbarpersonerna var lätträknade och de fick aldrig någon makt över mig. Tidigt kände jag igen tendenserna som "mobbarna" använde sig av. Jag har under resten av mitt liv, betraktat dessa personer som mer eller mindre socialt handikappade och har mött dem precis överallt, både i privatliv och inom yrkesliv. Jag tycker ärligt och uppriktigt sagt synd om dem. De har förlorat mycket här i livet, av det som är värdefullt att bära med sig som medmänniska.
Det som signaturen R berättade om sin son i ett inlägg fick alla dessa tankar att åter virvla upp i mitt huvud. R berättade att sonen hade helt kort spelat fotboll under 90-talet. Men lagt av då han som 10-åring fick nöta allt mer bänk medan laget toppades inför turneringar. Tillslut blev sonen utfryst av de övriga polarna i laget. En solklar konsekvens av ledarens beslut om att toppa laget och en uppenbar brist på den pedagogiska fronten, anser jag. Morsorna trodde R att det berodde på. Ja, de hade säkert sin inverkan, men med en vuxen och medveten ledare hade detta aldrig kunnat ske.
Sedan berättade R om exakt den sortens föräldrar, som man helst inte vill se när det gäller barnverksamheter. De som står och skriker som galningar både på barn och domare, ungefär som om det gäller livet. Helt sjukt och bedrövligt anser jag. Man behöver ge sina barn uppskattning och få dem att förstå att var sak har sin tid. Rom byggdes verkligen inte på en dag. Det här är en bedrövlig attityd, att redan som barn mötas av, få det dunkat i huvudet, eller åskådliggjort att "du kan inte". Det blir så när man utformar ett samhälle som inte tar vara på våra olikheter och där alla skall pressas in i samma form. Trots att vi verkligen är så olika som bara möjligt är! Men tillsammans blir vi ofta något helt annat. Det är också bara tillsammans med andra, som man kan finna gemensamma lösningar.
Jag påstår att det brister i utbildning, när man inte kan hantera den som behöver en startsträcka, eller kanske t.o.m. en betydligt längre startsträcka, eller kanske rent av behöver finna ut vad den är bra på. En del passar som anfallsspelare, andra att täcka upp, vara tryggheten. Så är det i verkliga livet också.
Jag vet inte hur många vuxna jag mött, som tidigt i livet mött just vuxna med dåligt omdöme. För hur många bär inte sår i sig genom resten av livet just på grund av de mött som barn. Men det gäller inte bara barn, det gäller unga och t.o.m. vuxna som drabbats! Hur många gånger jag hört orden från vuxna människor:
"jag kan inte rita", "jag kan inte sjunga", "jag kan inte måla", "jag kan inte spela något instrument".
Det där orden "jag kan inte"... Ja listan kan göras väldigt lång på just oförmågorna. Sedan när man börjar nysta bakifrån, men hur länge tränade du på det som du inte kan? Då får man veta "nej, då, jag har inte alls tränat", alternativt "det har inte funnits någon uppbackning". Fullt klartänkta människor har kunnat säga mig detta utan att blinka, eller ens reflektera över vad det är som de berättar. Det är alltså någon annan som har bestämt att de inte kan, trots att det inte givits en rimlig chans. Sedan har den domen förföljt dem resten av livet. Men hur skall då någon "kunna", undrar jag om man varken getts en sportslig chans att utvecklas, eller fått uppbackning? Det säger sig självt att det inte funkar. Naturbegåvningar föds väldigt sällan.
Vad de här ledarfigurerna ännu inte har förstått är att de gett sig själva underbetyg. Man placerar helt enkelt inte en 7-åring, eller 10 åring som bänkvärmare, eller ens en vuxen! Jag hoppas att det någon gång skall falla dessa ledare in, att felet sitter hos dem själva. Alla kan, på sina egna villkor och växer det gör varje människa som tillåts växa. Det handlar om att själv ta reda på och veta vem man är, men till det behövs ibland hjälp. Ibland väldigt mycket hjälp.
Bra ledare med pedagogisk utbildning växer det inte på träd och jag har mött både toppenbra och rent ut sagt urusla sådana. Men när man sätter ett barn, att bli bänkvärmare och mer eller mindre fockas ur laget dvs. ur gemenskapen skall man vara medveten om att man varit med om att skapa en djup tragedi. Kanske t.o.m. med livslånga konsekvenser, för den som drabbats.
Där orden "växa på egna villkor inte finns", är ingen bra miljö. En vacker dag så kommer resultatet, om en grupp fått utvecklas tillsammans på ett glädjefyllt sätt. Det är så det alltid funkar oavsett om det gäller barnidrott, skola eller en arbetsplats. Alla har sin plats och alla är vi bra på något som gör att en grupp fungerar.
------
Sedan. Tack, Göte, för att du nu lärt mig, att spelarna inte spelar i ultrarapid! Det hade jag verkligen inte någon aaaaning om att de inte gör. Här sitter jag framför TV:n och tror att de den ena gången efter den andra, lyckas mer eller mindre hänga kvar i luften och även gör målen om och om igen! Du får nog också skriva till Svenska Akademien och be dem göra ändringarna i alla ordlistor!
-----
Bilden är lånad med medgivande av http://bigganed.blogspot.com/
När jag läste inlägget från R, var det skolans laguttag som ringde i mitt huvud. Jag har som vuxen många gånger funderat på hur det kändes att alltid bli sist vald i laget, eller bli uthängd som att inte kunna läsa, dömdes ut att inte kunna det eller det. Något som jag senare även har mött inom yrkeslivet. Sanning att säga blir jag lika upprörd varje gång jag stöter på det i mitt liv.
Det fick mig också, att när jag senare i yrkeslivet själv blev lärare, aldrig låta barnen själva ta ut lagen och jobba intensivt på att klassen var "ett". Det var ett effektivt sätt att både göra, men även behålla gruppkänslan. Tillåts ett eget växande på egna villkor stärks också med automatik den sociala kompetensen inom gruppen, vilket också ger resultat för hela gruppen.
Jag vet att jag var en sopa på att åka skidor på tid under skoltiden. Sedan om det berodde på felaktig utrustning, eller vallning, det vete gudarna. Jag har inte känt några behov av att veta varför. Men allt före sista plats var för mig en personlig seger. Jag var den som alltid gav upp sist och jag var duktigare på annat. För mig har denna vetskap räckt långt i livet. Ändå har jag kunnat behålla glädjen av att befinna mig i skidspåret, även på "platten". Det har fått mig att också se tillbaka och analysera min egen uppväxt och barndom.
Jag hade favören att vara uppväxt i barntäta "Bäcken". Där fick alla vara med och spela brännboll, leka burk, hoppa rep och hage etc. Barnen i "Bäcken" oavsett ålder blev mina bästa tränare och mentorer. Jag blev också väldigt tidigt klart medveten om, att vi alla växte upp på olika villkor. Det gjorde att jag själv var rätt medveten om mig själv, när jag väl anlände till skolan och det som skulle bli vuxenlivet. Visst fanns det en och annan i "Bäcken" som hade de här solklara "mobbartendenserna" och "överlägsenheten", som gärna ville hänga ut andra, ansåg sig bättre än andra, peta i någon som inte skulle få följa med/vara med. Jag sällade mig aldrig till det sällskapet utan föredrog då istället att bli kvar med den som "inte dugde".
Men de här mobbarpersonerna var lätträknade och de fick aldrig någon makt över mig. Tidigt kände jag igen tendenserna som "mobbarna" använde sig av. Jag har under resten av mitt liv, betraktat dessa personer som mer eller mindre socialt handikappade och har mött dem precis överallt, både i privatliv och inom yrkesliv. Jag tycker ärligt och uppriktigt sagt synd om dem. De har förlorat mycket här i livet, av det som är värdefullt att bära med sig som medmänniska.
Det som signaturen R berättade om sin son i ett inlägg fick alla dessa tankar att åter virvla upp i mitt huvud. R berättade att sonen hade helt kort spelat fotboll under 90-talet. Men lagt av då han som 10-åring fick nöta allt mer bänk medan laget toppades inför turneringar. Tillslut blev sonen utfryst av de övriga polarna i laget. En solklar konsekvens av ledarens beslut om att toppa laget och en uppenbar brist på den pedagogiska fronten, anser jag. Morsorna trodde R att det berodde på. Ja, de hade säkert sin inverkan, men med en vuxen och medveten ledare hade detta aldrig kunnat ske.
Sedan berättade R om exakt den sortens föräldrar, som man helst inte vill se när det gäller barnverksamheter. De som står och skriker som galningar både på barn och domare, ungefär som om det gäller livet. Helt sjukt och bedrövligt anser jag. Man behöver ge sina barn uppskattning och få dem att förstå att var sak har sin tid. Rom byggdes verkligen inte på en dag. Det här är en bedrövlig attityd, att redan som barn mötas av, få det dunkat i huvudet, eller åskådliggjort att "du kan inte". Det blir så när man utformar ett samhälle som inte tar vara på våra olikheter och där alla skall pressas in i samma form. Trots att vi verkligen är så olika som bara möjligt är! Men tillsammans blir vi ofta något helt annat. Det är också bara tillsammans med andra, som man kan finna gemensamma lösningar.
Jag påstår att det brister i utbildning, när man inte kan hantera den som behöver en startsträcka, eller kanske t.o.m. en betydligt längre startsträcka, eller kanske rent av behöver finna ut vad den är bra på. En del passar som anfallsspelare, andra att täcka upp, vara tryggheten. Så är det i verkliga livet också.
Jag vet inte hur många vuxna jag mött, som tidigt i livet mött just vuxna med dåligt omdöme. För hur många bär inte sår i sig genom resten av livet just på grund av de mött som barn. Men det gäller inte bara barn, det gäller unga och t.o.m. vuxna som drabbats! Hur många gånger jag hört orden från vuxna människor:
"jag kan inte rita", "jag kan inte sjunga", "jag kan inte måla", "jag kan inte spela något instrument".
Det där orden "jag kan inte"... Ja listan kan göras väldigt lång på just oförmågorna. Sedan när man börjar nysta bakifrån, men hur länge tränade du på det som du inte kan? Då får man veta "nej, då, jag har inte alls tränat", alternativt "det har inte funnits någon uppbackning". Fullt klartänkta människor har kunnat säga mig detta utan att blinka, eller ens reflektera över vad det är som de berättar. Det är alltså någon annan som har bestämt att de inte kan, trots att det inte givits en rimlig chans. Sedan har den domen förföljt dem resten av livet. Men hur skall då någon "kunna", undrar jag om man varken getts en sportslig chans att utvecklas, eller fått uppbackning? Det säger sig självt att det inte funkar. Naturbegåvningar föds väldigt sällan.
Vad de här ledarfigurerna ännu inte har förstått är att de gett sig själva underbetyg. Man placerar helt enkelt inte en 7-åring, eller 10 åring som bänkvärmare, eller ens en vuxen! Jag hoppas att det någon gång skall falla dessa ledare in, att felet sitter hos dem själva. Alla kan, på sina egna villkor och växer det gör varje människa som tillåts växa. Det handlar om att själv ta reda på och veta vem man är, men till det behövs ibland hjälp. Ibland väldigt mycket hjälp.
Bra ledare med pedagogisk utbildning växer det inte på träd och jag har mött både toppenbra och rent ut sagt urusla sådana. Men när man sätter ett barn, att bli bänkvärmare och mer eller mindre fockas ur laget dvs. ur gemenskapen skall man vara medveten om att man varit med om att skapa en djup tragedi. Kanske t.o.m. med livslånga konsekvenser, för den som drabbats.
Där orden "växa på egna villkor inte finns", är ingen bra miljö. En vacker dag så kommer resultatet, om en grupp fått utvecklas tillsammans på ett glädjefyllt sätt. Det är så det alltid funkar oavsett om det gäller barnidrott, skola eller en arbetsplats. Alla har sin plats och alla är vi bra på något som gör att en grupp fungerar.
------
Sedan. Tack, Göte, för att du nu lärt mig, att spelarna inte spelar i ultrarapid! Det hade jag verkligen inte någon aaaaning om att de inte gör. Här sitter jag framför TV:n och tror att de den ena gången efter den andra, lyckas mer eller mindre hänga kvar i luften och även gör målen om och om igen! Du får nog också skriva till Svenska Akademien och be dem göra ändringarna i alla ordlistor!
-----
Bilden är lånad med medgivande av http://bigganed.blogspot.com/
Nä. Givetvis var det inte morsorna, flocken, som gjorde att det blev som det blev. Kanske indirekt, men tränarna hade givetvis det yttersta ansvaret.
SvaraRaderaJag får också flashbacks från åren. Jag minns en glad grabb som tyckte det var kul med fotboll förvandlas till en uppgiven, till slut utfryst, bänknötare därför att han inte var "tillräckligt bra". Både vi och han var nog naiva. Som tioåring spelar man idag inte fotboll eller ishockey främst för att det är roligt. Utan för att vinna turneringarna.
Nu har jag ingen koll på lagsporterna, men jag tror det är samma skit idag. Toppade lag och bindgalna föräldrar som ylar okvädningsord.
Ungarna får inte ha roligt idag. Det finns inte plats för det längre.
Anmäl >R (2010-07-14 12:18:48)