Så vann Spanien VM i fotboll helt otippat.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 juli 2010, kl 16:59

Men borde toppfotboll inte vara bättre än så här? Föga imponerande i mitt tycke. En annan sak. De får ju ont bara någon tittar på dem! Snacka om att vara hypokondriker. Vad som blir ännu mer stolligt är ju, att de här fotbollsskådespelarna knappast kan vara omedvetna om att allt spelas ju upp i ultrarapid. (Jo, jag föredrar det ordet före slow motion).

Normalt sett är det mycket fotbollssnack i det här huset, men nu har det varit mer än vanligt.

Det fick till följd att "Sverige" skulle möta "Brasilien" i en fotbollsmatch bakom husknutens lilla gräsplätt. Lagen var en något personskral historia. Domare samt coach var en och samma person. Herr H.

"Sverige" bestod av barnbarnet snart 2 år och "Brasilien" av det andra barnbarnet nyss fyllda 7 år.

Det gick inte många sekunder innan "Brasilien" slog en fullträff med bollen rakt i nian på "Sverige". Ett illvrål hördes från "Sverige", som dock fortfarande stod upprätt och undrade förvånat vad som hänt.

Emellertid så hade coachen, dvs. herr H, tillika farfar, inte delat med sig av sina erfarenheter vad man måste göra så snart motståndaren befinner sig inom kontaktradie. Då skall man kasta sig handlöst på backen, helst slå en våldsam kullerbytta av bästa fjollkaraktär. Sedan skall man ligga kvar där i det läget och spela död, eller i vart fall så illa skadad att någon form av domslut har uppstått till egen favör. Det ingår i fotbolls-VM. Desto mer välbetalda, desto fjolligare fotboll verkar det vara.

- Det där med att kasta sig som fjollor och spela dödsskadade kanske inte förresten är någon idé att tuta i "Sverige" och "Brasilien", funderade herr H något senare när vid satt vid middagsbordet och "Sverige" och "Brasilien" befann sig i föräldrars trygga hägn.

- Det ligger något i det, svarade jag, därför att vad vi kunde konstatera inifrån vardagsrumsfönstret är det t.o.m. tveksamt om "Sverige" är något riktigt fotbollsproffsämne. Även om han nu redan som baby varit fascinerad av just fotbollar och kunde sparka boll så fort benen bar. Anledningen till denna tveksamhet är att det dröjde inte så vidare väst många sekunder innan fotbollen, rakt i nian på "Sverige", var totalt bortglömd. Liksom att match pågick.

Endast "Brasilien" och coachen fanns kvar på bollplan och coachen fick träda in i "Sveriges" ställe på plan. "Sverige" hade hittat en intressant röd tråd, som var spänd mellan hallonbuskarna och havtornsbuskarna och som han nu var i full färd att inspektera. Vilket tillslut fick hela matchen att avbrytas och de kvarvarande på spelplan undrade vad som "Sverige" höll på med.

Det fick herr H att dra sig andra saker ur tiden till minnes, som fortfarande får honom att skaka på huvudet. Naturligtvis drog han fram en speciell fotbollsmatch mellan Jitex och något lag som vi lyckats förtränga namnet på.

Saken är den att dotter började spela fotboll som 7 åring för Jitex. Det var flickorna på gården som också gick i samma skola som hon, som tyckte att hon borde hänga på och börja spela fotboll tillsammans med dem. Sagt och gjort.

På det hela taget var det en rätt charmig och rolig tid. Därför att mitt i en match, eller träning kunde det vara någon upphittad nyckelpiga, eller fin blomma som helt och hållet tog överhand från fotbollen.

Vid en av alla dessa matcher stod en av de mer pretentiösa föräldrarna en bit ifrån mig och herr H. Vi brukade ta posto vid de andra föräldrarna, där man hade samma inställning som oss över detta med flickornas fotbollsspelande. Dvs. att de i första hand skulle tycka att det var roligt att spela fotboll tillsammans. Vid just den här speciella matchen hade den pretentiöse föräldern, i vanlig ordning, skrikit sig hes redan under de inledande minuterna av matchen. Det hade mao hunnit bli tröttsamt många och högljudda instruktioner hur hans dotter skulle sparka bollen och framförallt på vilket sätt. Ungefär som om fotboll var en enmansshow.

När så motståndarlaget fick mål och ALLA flickor, oavsett lagtillhörighet, glädjerusiga omfamnade varandra, skuttade runt och skrek:

- "JAAA....MÅÅÅL", fastän det nu råkade vara motståndarlaget som hade gjort mål. Blev det rätt rörande. En glädje som spred sig och höll i sig länge i mig. Jag blir glad fortfarande när jag tänker på det.

Den glädjen delades dock inte av alla. Vi andra föräldrar trodde att den pretentiöse pappan skulle få både hjärnsläpp och hjärtinfarkt på en och samma gång. Därför att först blev han alldeles kritvit i ansiktet och stod och ventilerade foderluckan, som en fisk på torra land. Men när han hörde fnisset och de kvävda skrattsalvorna av oss andra över det som utspelades på spelplan, tog sig den kritvita ansiktsfärgen till att övergå i illande tomatrött och en arg blick på oss, som sade mer än tusen ord. Här stod vi som fåntrattar och förstörde hans dotters fotbollsproffsliv! När matchen tog slut och den slutat i 20-2, eller något ditåt till bortalaget, hördes plötsligt en viskande röst ur den föräldraklungan där vi stod:

- Ja, vad säger ni mina damer och herrar, när tror ni proffsanbuden kommer inramlade till våra flickor i Jitex. Kan det bli i nästa vecka tro?

Det trodde alla närvarande föräldrar. Tja, utom han i klädsamt tomatrött förstås. Tack och lov hörde han inte teaterviskningen. Hade han gjort det hade nog ingen av oss kunnat berätta den här solskenshistorien.

Det som var så fascinerande under just de där åren, var att dottern, denna glädjestrålande, rödkindade fotbollsflicka, när hon lämnade fotbollens värld och istället steg rakt in i hästhagen genomgick hon en märklig metamorfos. Då stegade hon runt i hästhagen, eller stallet med högst målmedvetna steg. Förvandlades till en helt annan själ. Hur hon på något förunderligt sätt ens tog sig upp på den höga hästryggen är en smärre gåta. Hon blev något helt annat. En stolt, samlad, målmedveten och rakryggad flicka, som försvann på hästryggen med hårlockarna fladdrande för vinden långt utanför ridhjälmen.

Under den första tonårstiden lade hon både fotboll, musicerande och sången på hyllan, medan all ledig tid tillbringades i stallet, eller med skissblocket i handen. Under sommarloven var det från tidiga mornar till sena kvällar. Jag brukade hänga ut med huvudet genom bilrutan för att undgå ensilagelukten från henne, sedan jag slängt in hennes cykel i bagageluckan och hämtat upp henne för kvällen från stallet. Hon blev dock urstyv på att teckna djur och speciellt hästar under de här åren.

Men fotarbetet från Jitexåren duger allt fortfarande till att ha fotbollskul med lille "Sverige" och "Brasilien".

Varde ljus över Malmfältens Motorcykelklubb!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 10 juli 2010, kl 14:11

Gällivares kommunalråd Tommy Nyström (S) har gjort till en vana att invigningstala på Midnattssolsträffen läser jag och hoppas samtidigt, att Ulla-Britt Krigsman (född Vannar) iklädd sin fina kolt, inte slutat att hälsa alla träffdeltagare välkomna både på svenska och samiska. Det är ju till midnattssolens land de kommit på motorcykelträff.

Men det var väl kul, att kommunalrådet gjort det till en tradition. Därför att alla former av turistattraktioner och klirr i kassan borde kommunledningen verkligen engagera sig i. Å andra sidan har motorcykelklubben från första stund haft bra relationer med kommunen. Men i år passade kommunalrådet på att bekräfta, att nu blir det äntligen ljus i motorcykelklubbens hus, till en kostnad av 680 000 kronor. Ett löfte HAN, kommunalrådet, tydligen hade gett även förra året.

EKEWAE?

680 000:- är det inte lite väl saftigt?

Själv fanns jag med från 1968 i motorcykelklubbens historia och hela den utveckling som blev. Det är många, långa och engagerade arbetstimmar som många, många lagt ner för att bygga upp motorcykelklubbens verksamheter och byggnader. Utan alla dessa idoga förmågor hade inte klubben blivit det den blev och fortfarande är. Någon gräddfil och ett ändlöst, hejdlöst festande har det alltså inte varit fråga om, som en del tycks ha fått för sig. Motorcykelklubben har alltid haft en seriös grund i sin verksamhet och många är de barn, som vuxit upp med klubbandan. Men naturligtvis har klubben precis som alla andra klubbar, även haft jädrans trevliga tillställningar både med och utan barn.

Eftersom jag nu funnits med redan under den första träffen, då klubbstuga hyrdes helt kortvarigt genom privata kontakter, för att sedan ordna med den egna klubblokalen där den nu ligger, vet jag också hur många händer som varit med om att skapa klubben. Själv avrundade jag min medverkan i MMCK med att vara bl.a. ordförande för crossektionen i första hälften av 80-talet, då den verksamheten kom till och många och även långa tävlingsresor företogs med crossbussen. På den tiden tävlade mina egna pojkar i Motocross. I det sammanhanget vill jag verkligen passa på att ge Fritz Larsson, numera avliden, en eloge för hans enorma och "dygnet runt engagemang" med crossbanan och verksamheten. Men liksom där fanns många andra, som gjorde den sektionen till vad den sedan kunde fortsätta att vara.

Naturligtvis kollade vi upp redan, när Folkets Park mellan Malmberget och Gällivare revs och fd. Folkets Parks entrén togs till vara av klubben, vad det skulle kosta att dra el. Dvs. då den första egna klubbstugan fanns på plats. Sedan den klubbstugan brunnit upp/ner och det nya klubbhuset stod på plats tack vare en lokal byggfirma och övriga lokala företags bredvilliga bistånd, kollades åter detta med möjligheterna att dra el till området. Sägas skall i det här sammanhanget, att klubbstugan var helt sanslöst underförsäkrad visade det sig, när den skulle återuppbyggas efter branden. Även vid detta tillfälle ansåg vi att det inte var ekonomiskt försvarbart och även en smärre utopi, att få el draget till verksamhetsområdet. Jag tror inte att det var någon som ens skulle ha kommit på tanken, att gå till kommunen och be om hjälp för detta ändamål. Sedan hörde till saken att det också gått att lösa på annat sätt och som fungerat under alla år.

Men uppenbarligen är det en helt ny era som råder idag. För det kan väl inte vara fråga om att någon slängt på en trave valfläsk?

Det tycks alltid finnas två sidor av sanningen i Gällivare kommun.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5455430

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=5469476
------------
Bilden: Tidningsurklippet har jag för mig var publicerad i Borås Tidningen. Vi var på crossträningsläger och våra ungdomar genomförde även en hel del tävlingar på västkusten. Datum är i alla fall maj 1984.

"Sommar" i P 1, har haft några riktiga höjdare

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 9 juli 2010, kl 12:02

så här långt. Den som missat "Glada Hudik-eldsjälen" Pär Johanssons program, har verkligen missat ett program av dignitet. Lyssna på programmet kan du göra på den här länken:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=2071 Man kan också köpa sommarprogram på CD-skiva.

Pär Johanssons berättelse om sitt liv, sina reflektioner om hur våra liv ser ut är igenkännande. Men han berättade också om sitt arbete med normalstörda och utvecklingsstörda, men också om barn överhuvudtaget, små som stora (= vuxna). Det fick mig att le många igenkännande leenden. Programmet väckte onekligen eftertanke och jag tackar Pär Johansson för hans insikter, som han förmedlar i sitt sommarprogram.

I början på 70-talet kom Mona Back ut med sin självbiografiska bok "Öppet brev till er som träffar udda barn". Det är berättelsen om hennes son Björn, som föddes 1970. Björn skadades vid förlossningen och spåddes bli ett kolli och rekommenderades att lämnas bort. Boken gav verkligen insyn om hur mycket fördomar kan slå kull varje form av medmänsklighet. Samtidigt är det här en bok om mer hopp än förtvivlan. En bok som borde vara obligatorisk kurslitteratur i högstadiet, när man rimligen borde läsa biografier, för att få en riktig spegling av sig själv och omvärlden. En omvärld där man allt mindre duger som man är. Var ämnad att bli.

Av vilken anledning jag köpte Mona Backs bok vet jag inte. Men kanske är det så att ibland vet vi intuitivt vad som väntar oss runt hörnet. Jag minns att jag köpte boken hos Wiklunds Bok & Pappershandel i Gällivare, som på den tiden hade ett stort utbud av böcker i två plan. En bokhandel som jag var mycket flitig kund hos, ett underbart ställa att botanisera runt i med tanke på att det där fanns en dam som verkligen kunde böcker. Utbudet var vid närmare eftertanke så här många år efteråt, smått hissnade, med tanke på hur utbudet länge sett ut under alltför många år.

Mikael Fabricius som övertog verksamheten, förde länge en envis kamp att inte låta stora bokklubbar ta död på litteraturutbudet, men tillslut fick han ge upp. Mot stora bokförlag och varuhus stod han sig tämligen slätt. Mikael öppnade mina ögon om hur vår värld förkrymper, utan att vi själva många gånger är medvetna om vad som sker bakom kulisserna. Vi bidrar ibland till saker och ting på grund av ren okunskap. Litteratur är alltid upplysning/spegling, om vårt eget varande och vilka vi själva är. Men vem vet, kanske öppnar Mikael Fabricius ett bokcafé, precis som de som finns runt om i det här landet för att inte tala om i Paris. Där det har blivit kult.

Med Mona Backs bok i bakhuvudet, kunde jag stå stadigt med båda fötterna planterade i jorden, när min barndomsvän inte ville acceptera att hennes nyfödde son var ett kolli. Det var inte hennes upplevelse av honom, medan läkarnas var det. Han borde lämnas bort tyckte de. Inte kunde jag ge mycket tröst och lindring via en telefonledning, men jag kunde i alla fall berätta om Mona Backs egen berättelse om sin son Björn. Jag vet inte om samtalet fick någon inverkan på hennes beslut, därför att jag har en känsla av att hon redan hade bestämt sig för att inte betrakta sin son och förstfödde som ett kolli. Det geografiska avståndet mellan oss har genom åren varit ett hinder, men jag har fått förmånen att följa hans utveckling därför att hon var en mamma som vägrade ge upp.

Hans möte med min yngste son, som då låg vid Jägarskolan i Kiruna och som var hemma på permission, är ett minne för livet. Hans frågeställningar och det samtal han hade med min yngste son, vittnade om något helt annat än ett kolli. Jag har genom åren slagits av hur mycket jag lärt mig av honom och hans tankebanor. Något som också Pär Johanssons program innehåller en hel del av.

Sedan många år tillbaka bor min barndomsväns son i eget boende, ett gruppboende. Han fick tidigt ett arbete, som han kunde ha på sina egna villkor. Men också en personlig assistent, som vidgar hans vardag och intressen. Han är en på många sätt genomklipsk person, bara med mycket ovanliga frågeställningar. Men det är inte mycket som går honom förbi. Han förstår mycket vad som människor bär inom sig, det är inte mycket som undgår honom på det planet. Han tycks ha en helt annan mänsklig sida som är överutvecklad istället. Och visserligen har min barndomsvän alltid gått ut över det vanliga, men detta har definitivt gjort henne till en människa med djupa insikter och ett mycket stort vetande om människans innersta väsen. Jag tror att han på många sätt berikat våra liv och gjort oss till mer medvetna och bättre människor än vi kanske hade varit, om han inte hade kommit till världen.

Herr H hade en morbror, Pelle, som hade Downs Syndrom. Som ungtupp brukade Herr H och de övriga grabbarna låta Pelle hänga med dem, när de skulle ut och åka bil och vara ute på lite eskapader. Vilket bidragit till att Herr H själv insett, att utan omgivningens syn, hade hans morbror Pelle kunnat få ett helt annat liv än han verkligen fick. Omgivningen betraktade Pelle, som man nu gjorde på den tiden, som om han var mindre vetande och därför sattes på undantag och blev understimulerad. Så länge Pelles föräldrar levde, förde Pelle ett undanskymt liv. Men sedan de var döda utvecklades Pelle till något helt annat. Tyvärr slutade Pelles liv alltför tidigt, men ständigt när vi träffar någon med Downs Syndrom, noterar vi bara att det är en "Pelle" och gläder oss, när vi ser att de finns med ute i vardagslivet och något varmt infinner sig inom oss.

Innan antroposofernas inträde i Sverige, levde alla dessa utvecklingsstörda barn ett undanskymt liv, undanstoppade. Men antroposofernas arbete med utvecklingsstörda gjorde att synsättet, om än väldigt sakta, förändrades. För vad är "normalt" egentligen?

Ett till sommarprogram som också lagt sig bland mina favoriter, var det som Eva Dahlgren hade om den utmaning hon ställdes inför, när man från svenska kyrkan ville att hon skulle skriva ett nytt rekviem. Det blev hon glad över. Men så kom följdfrågan: "Trodde hon på Guds existens"? Lyssna på tänkvärda tankar och reflektioner.

Energi kan aldrig utplånas bara omvandlas. Så vad är vi alla människor annat än odödliga atomer, oavsett hur många kromosomer vi har?

Gudrun Schyman är i sitt esse, igen!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 7 juli 2010, kl 12:21

Man kan undra vad som egentligen kändes mest märkligt. På den tiden hon vinglade omkring och var dyngrak, eller nu när hon för att få publicitet brände upp 100 000 kronor på några sekunder i Almedalen.

FI:s syfte var att sätta ljuset på skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner.

- FI eldar upp pengarna eftersom vi vill uppmärksamma att det är just så mycket pengar, som kvinnor förlorar varje minut i utebliven lön, säger Gudrun Schyman.
Hon medger att aktionen kan tyckas desperat. Men frågan om rättvisa löner kräver spektakulära symbolhandlingar, tycker hon som nu sällat sig till skaran rikspuckon.

Visst är det så att det ligger en stor sanning i att det inget hänt, fastän man länge varit medveten om diskrimineringen inom arbetslivet. Sist man hade frågan uppe i riksdagen om kvinnors lika rätt, under Göran Perssons era, då lyste fegheten igenom med stort F. Det förbjöds på alla andra fronter utom just vad gäller lönerna. Uppenbarligen är det en het fråga och alltför många brunstiga herrar som har alltför stor makt. Därför undrar jag om det trots allt inte är dags att införa helt vanliga svenskar under diskrimineringsombudsmannens tak. Det verkar vara den enda chansen till att få till en likalön för lika arbete, oavsett kön, eftersom vi uppenbarligen har en dålig politikeranda i det här landet och en väldigt flat fackföreningsrörelse, som hellre spelar under täcket med arbetsgivarorganisationen än bistår sina egna medlemmar.

Är det då rätt att stå och elda upp 100 000:-? För egen del gick gränsen definitivt där. Så otroligt trött jag blir på människor, som saknar fullständig förankring i verkligheten. Tänk om de istället hade delat ut dessa pengar till några med låga inkomster, det hade väl verkligen kunnat bli ett helt annat koncept med betydligt mer genomslagskraft än den här rena rama idiotin. Det finns faktiskt både män liksom kvinnor, som har så låga inkomster per månad, att de inte ens uppgår till Gudrun Schymans årliga läppstiftskonto. Människor som inte ens vet vad en semester är i det verkliga livet. Människor som inte ens har tak över huvudet. Fattigbarn som är bostadslösa. Bara just därför blir det en sådan orättfärdig handling, att man funderar hur det står till med förståndet.

Vad ger då en sådan handling för signaler till dessa våra minst bemedlade medmänniskor?

Jag är visserligen för jämställdhet mellan könen även lönemässigt, men skall det ske med dylika tilltag, då vill jag sannerligen inte vara med i debatten. Bränna 100 000:- det är att utdela en rejäl smocka till de som precis inget har. Vilket enormt förakt för sina medmänniskor.

Vilket också för mig direkt till ett par lösryckta rader, som jag återfann bara för någon månad sedan och som jag av någon outgrundlig anledning hade skrivit i ett bokomslag med dateringen augusti 1978:

"Om man funderar vad Gud tycker om pengar skall man bara betrakta dem han ger dem till".

Vilket i sin tur förpassar mig vidare i tankebanorna till nästa strålande uppvisning i Almedalen. Något som biskopen Lennart Koskinen stod för. Där står människokärleken till sin näste inte i alltför hög kurs och mina tidigare höga tankar om Lennart Koskinen fick sig därmed en mycket allvarlig knäck.

Polisen hade gett Sverigedemokraterna (SD) tillstånd att stå precis framför Svenska kyrkans tält i Visby. Det fick biskopen att se rött och han gick handgripligt tillväga för att stoppa mötet. Det fick å sin sida Sverigedemokraterna att föra bort biskopen med våld. Säkerhetspolisen var snabbt på plats och upplyste Koskinen om att SD faktiskt hade tillstånd att hålla sitt möte på platsen.

Nyheterna som strömmat på medan jag varit tämligen inkapslad i mig själv och att bara överleva, det har fått mig att tänka att det varit rätt vilsamt, när jag inte haft några större begrepp om vad som skett runt omkring mig ut i vida världen och i ankdammen Sverige.

Men FI, nej, jag menar FY för den lede och allt valfläsk som steks och vidbränns i Almedalen.

För egen del undrar jag när den demokratiska rätten, att avstå partipolitik skall börja få sina valröster räknade.

Jag tänker på röd jordgubbssaft

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 juli 2010, kl 11:20

och Mariekex och somrarna i Svanparken, där vinden ibland slet tag i kalla nylonklänningar och de nedhasade knästrumporna inte hade mycket skydd att erbjuda. Men stora långa rutschbanan, gungorna och karusellerna gjorde att kinderna snart var rödrosiga och kylan bortglömd.

Mest minns jag uppträdandena som var från de två scenerna, som fanns då. Så spännande det var. Jag tror att det var där som min obotliga kärlek till musikkåren och mjukglass föddes.

Mina tankar rör sig framåt i tiden. Jag nuddar tiden när mina pojkar var små. Så blir det ett långt hopp till min dotter. Hon brukade mata tuppen med ostbågar. Kanske inte jordens bästa meny för en tuppmage, men den rackaren verkade känna igen hennes röst, när hon kom springande mot buren med några ostbågar i den lilla medhavda påsen. Stolt struttade han omkring och sprättade sand i buren och hönorna skockade ack..ack...ack.

Befinna sig på en tidsresa i minnet gör att de sista 14 dagarna förträngs ur minnet för att åter finnas där. Så mycket blod som kom i kaskader, ambulans, nålar, påsar hängande över mitt huvud och jag själv som inte längre tycker någonting alls. Kalla händer som hanterar mig. Jag blundar. Känner de olika dofterna kring mig och vet när de blötkalla händerna tar i mig, att det är hon som luktar äppelschampo. Sjukhusets luftkonditionering gör att jag ständigt fryser. De får ingen ordning på den hur mycket de än klagar säger hon med äppelschampot. Mina armar och händer är sönderstuckna och blågula. Hon söker varligt något nytt ställe att sticka in sina nålar. Gillar hon månntro röd jordgubbssaft? Min hals är uppsvälld på utsidan. Insidan känns sönderklämd av intuberingen. När jag skall säga något får jag ta tag i luften och ändå hörs min röst som ett sprucket krus.

Igår när medvetandet började ticka framåt och jag såg mer och mer av väggen, medan jag försökte grimasera så att gummimasken i mitt ansikte inte skulle ta i ögonen, när jag försökte koncentrera blicken på vad världen verkligen innehöll. Det var då jag insåg att ute i min trädgård blommar mina rosa pioner och jordgubbslandet har börjat skifta mot rött. Det är där jag vill vara.

Kom sommar låt mig vara där du är.

LKAB:s taffliga psykologi kan väl ingen

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 28 juni 2010, kl 09:23

normalfuntad människa, som hunnit tänka till, svälja på fullt allvar med hull och hår?

Eller är det verkligen så enkelt det blivit, att man lyckats hjärntvätta en hel hop människor med att gå ut och göra en sådan infantil vinkling av det hela:


"NU har vi, LKAB, lyckats rädda jobben i 10-15 år framöver."

- HA! säger jag och håller nästan på att klappa mig på mitt nyopererade knä, medan jag tänker:

"Nu ägnar väl sig LKAB ändå åt sånt som möjligen kan gå hem i sandlådan. Där man hotar med att om jag inte får din spade, så slår jag dig med min i ditt huvud!"

-Det känns skönt och mycket bra att vi har hittat mer malm och att vi nu kan ge malmbergsborna besked om det, säger LKABs teknikdirektör Per-Erik Lindvall i ett pressmeddelande, som dimper ner lägligt till midsommarhelgen.

Men om det är det här som "hemliga klubben" räknar som "besked före sommaren" är det väl bara i sedvanlig LKAB-anda och föranleder inte ens en gäspning. Det finns inget som vi inte redan visste. Jag har vänner som hade börjat renoveringen av disponentvillan i Malmberget, när beskedet kom om fyndigheterna i Printzsköld. Hur länge sedan är inte bara det? Under mina broar har det i alla fall hunnit flyta mycket vatten under alla dessa år!

Därför förstår jag också varför LKAB:s teknikdirektör snubblar över orden i radiointervjun och allt blir så fruktansvärt uppenbart vad han har i uppdrag att säga och vad han definitivt INTE får ge sig i kast att säga. Därför att han säger:

- vi kommer att flytta...

Men så kommer han på sig att LKAB definitivt inte skall gå ut med några sådana löften, alltså inte alls ge sig in i dylika diskussioner av vad som är deras lagliga skyldigheter enligt gällande lagar. Här är det rovdrift och inget annat som gäller, nu och för alltid.

Vad LKAB:s ledning står för, det måste bli helt uppenbart t.o.m. för den mest inbitne, som går omkring i LKAB keps och gör solhälsning varje morgon tillägnad LKAB.

Hur låter det då på andra sidan, som skall tillvara de egna skattebetalarnas intressen dvs. de kommunala OCH de drabbade kommuninnevånarnas intressen. Ja, inte är det heller någon upplyftande läsning precis.

- Vi måste påskynda processen med "nya Gällivare", säger kommunalrådet Tommy Nyström.

Mina tankar över ett sånt uttalande det får mig att tänka på folksagan om "Mäster skräddare" där processen fortgår från att den lille mannen kommer med ett fint vackert tyg och vill ha sig en rock sydd. Allt eftersom så minskar resultatet vad det kan bli. Det hela slutar med att den lille mannen säger:

- Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.

Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.

Det är just precis det som kommunalrådet sysslat med i LKAB:s "hemliga kammare" och därmed förhindrat övriga politiskt valda, dvs. folkets egen röst, att göra sin röst hörd.

Vad kommunalrådet, med s-gänget bakom sig, inte tycks förstå är att ett helt annat scenario tycks stå och vänta bakom dörren, eftersom ordet framförhållning INTE ingår i kommunalrådets vokabulär. Inte heller i hans tidigare företrädare, eftersom man glatt och ivrigt rivit, det som nu hade behövts. Vem som har uppmanat till rivningar? Tja, enligt alla efterforskningar är det statligt ägda LKAB. De som redan har suttit inne med hela sanningen! Snacka om taktiska förehavanden. Det är nämligen så att det är kommuninnevånarna som har "esset" i rockärmen, inte LKAB!

"Bocken till trädgårdsmästare", var ett uttryck som min mamma brukade använda. Det tycker jag är ett passande i det här fallet. Orsaken är att bocken mest förser sig själv med trädgårdens godsaker i stället.

Men det är inte bara där det brister i den kommunala ledningen. Kommunalrådet tycks ha glömt bort vad S ("såssialdemokraterna" själva), dvs. det egna partiet gick ut med för vallöften vid sista valet. Kommunalrådet har tidigare hävdat att han inte accepterar annat än en helhetslösning för de boende i Malmberget. När kommer denna plan att presenteras, undrar jag. Kan det inte vara hög tid att kommunalrådet bekänner färg och medger att han gått vill i de stora grabbarnas korridorer?

Det finns många anledningar att börja fingranska hela denna hantering om man inte vill riskera att skicka ut ännu fler människor ut i ovissheten om tillvaron, eller gå miste om ännu fler kommunmedborgare, som ger upp och flyttar ut från Gällivare kommun. Stoppar man inte den trenden omgående, kommer ett mycket smärtsamt uppvaknande som ett brev på posten.

SGU använder sig av flygplan och kan mäta fyndigheter ända ner till 500 meters nivå. Jag undrar om det är det som man gjorde, när man kom fram till resultatet i "City-Move". Vad de nya kostsamma konsulterna för skattebetalarna håller på med i "nya Gällivare", har jag faktiskt inte lyckats spåra någon klar tanke till. Om världens konsultresurser som fanns i "City-Move" inte skulle ha varit till fyllest för en planering, då har jag svårt att förstå vad de nya konsulterna skulle kunna prestera.

Därför att planera något nytt på ett ställe där det är uppenbart, att det inte kommer att fungera torde vara helt värdelöst att satsa på. Satsa måste man göra om man inte vill som nu satsa på något, som förefaller bli mer och mer trolig. Som allt har hanterats känns det som om man planerar för en avfolkning. Det ligger i alla fall nära till hands och att det skall ske till ett så billigt pris som möjligt för statliga LKAB.

Men är det verkligen helt hopplöst för den lilla människan i Malmberget/Koskullskulle och övriga Gällivare kommun? Nej, verkligen inte! Men till det krävs framförhållning och eftertanke och att inte gåvorna fortsätter att flöda från kommunhuset rakt ner i LKAB:s fickor.

LKAB:s vilja kan inte fortsätta att bli kommunpolitikernas och de kommunalanställdas lag. De kommunala skattebetalarnas intressen måste börja gå i första hand! SGU:s flygresultat kommer att få till följd att gruvföretagen kommer att stå på led för att exploatera övre Norrland, därför att det är vida känt att här finns fyndigheter. Den som snackar om att "Nu har vi lyckats rädda jobben i 10-15 år", kan återgår till sina illa förtäckta hot som hör hemma i sandlådenivå. Det enda som ligger bakom ett dylikt uttalande är profiten och inget annat.

LKAB ser det som en självklarhet att ha tillgångar rakt under där levande människor bor. En gång i tiden fungerade LKAB som ett hyfsat rumsrent företag mot ortsbefolkningen, men det är nog alldeles riktigt som man kommit fram till vid Harvard University. Man kan läsa via webben i nättidskriften Management-Issues, att det finns flera argument som talar för att bonusar gör mer skada än nytta och det här är väl precis vad som har hänt i LKAB:s historia. Det var förre storbonusnissen Martin Ivert som drog igång det verkliga eländet, när LKAB slutade att ha kontakt med verkligheten. Dvs. inse och förstå vikten av att ha framförhållning och leva i symbios med den ortsbefolkning, som både har och kommer att drabbas av gruvverksamheten.

Det som triggar igång distanseringen från verkligheten är att dessa penningbelöningar verkar bara på kort sikt och blir sedan tagna för givna, varför de måste ökas på år efter år och tillslut blir helt orimliga. Liksom att folk som drivs enbart av pengar tenderar att sätta egennyttan före företagsnyttan, men också att bonus på individuell nivå motverkar lagarbete i allra högsta grad. Det är just precis det som nu sker inom LKAB.

Man behöver inte vara någon raketforskare för att förstå vari problematiken uppstått och eskalerat iväg och fått helt vansinniga proportioner. Läser man CV:n på LKAB:s styrelse blir den rätt glasklar. Någon som varit en stjärna i ett företag och viggas över till ett annat företag misslyckas oftast därför att organisationsmiljön är en helt annan, nätverken obefintliga och marknaden annorlunda. Jag har ansetts vara hatisk när jag poängterat detta oförtrutet under de två år jag nu haft denna blogg. Men nu visar det sig att jag inte alls varit ensam om denna hypotes. Den återfinns nu även svart på vitt, denna gång av Harvard, men faktiskt för den som ser nytert på tillvaron även EU visar digra prov på. Igår avslutades toppmötet i ännu en flopp. Man kan inte hantera bonusfolkets rus!

Om det jag skriver äger riktighet? Tja, fundera på det ni som ännu tvivlar.

För inte alltför länge sedan bodde det 13 000 personer i Malmberget. Klarar man 5 000 sträcket idag? 2 000 - 3 000 av dem berörs av att det finns brytvärd malm nära de centrala delarna av samhället och även östra Malmberget där man nu riggat in bebyggelsen i hundstängsel utanför fönsterrutorna, kommer att bli berörda trots fagra löften. Visserligen säger LKAB att den bebyggelsen kan stå kvar, men är det verkligen den rätta sanningen? Finns det verkligen inte ytterligare en anledning till att ni omgående tar kontakt med era försäkringsbolag och Boverket ni som bor där. Är verkligen era hus byggda för att klara av skalv i runda slängar på 3.0 på Richterskalan, förutom sprängningar och markrörelser av rätt diger karaktär.

Mätningarna har trots allt startat nu först och vad jag förstått inte är helt optimala och med bergmästarens goda minne har marknivån sjunkit radikalt! Jag känner mig ytterst tveksam till bebyggelsen, med vad jag lyckats ta reda på om denna "heta potatis", som ingen vill röra i. Sedan blir inte saken trevligare av att det kommer att bli en problematisk tillvaro för alla de som inte sitter bakom en ratt framledes. Hur är det nu med "LKAB kiosken", när öppnar den med dagligvaror?


Men det är inte bara där skon klämmer, därför att de som är bosatta i centrum ställer sig ytterst tveksamma till att tvingas flytta därifrån. Orsaken till tveksamheten att flytta hänger ihop med de boendekostnader som blir aktuella i de nyproducerade lägenheterna. Alltså är det redan nu klart att det är de drabbade som betalar för LKAB:s dvs. statens vinster.


Det lär knappast finnas förutsättningar för något "nytt Malmberget", så vart Allhelgonakyrkan skall halka vidare, det är en smärre gåta för min del. Det lär knappast bli något "nytt Gällivare" heller, om inte LKAB tvingas ersätta fastighetsägarna och skattebetalarna för sina uttag. - Som sagt var det är kommuninnevånarna som har "esset" i rockärmen, inte LKAB. Se därför till att normalisera förhandlingsläget och låt det bli till ett verkligt samarbete, som klarar framtiden och spola skitsnacket!

Måndagens presskonferens i Kiruna,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 22 juni 2010, kl 01:02

där kommunalråden presenterade stadens framtida placering fick både ris och ros bland inläggen i NSD.

Vad LKAB tycker om saken det förtäljer dock inte historien.

Ytterst tveksam blir jag allt, när jag ser att Kiruna kommer att få en spridning, som mest liknar en hög med ärtor, som någon skjutit ut ur ett blåsrör. De hamnar vart de nu hamnar och mina tankar går osökt till hur Malmberget ser ut idag och vad som alldeles snart finns runt hörnet.

De här två kommunalråden i Kiruna, de har låtit klappa sig för bröstet och talat om, att det aldrig skall få hända det som nu sker i Malmberget: med stängsel utanför fönstret, avskuret och i snitslad bana mellan rasad mark och folket. Det tror jag kommer att komma som ett brev på posten även i Kiruna. Jag har svårt att se någon annan framtid för Kiruna. Framtiden kommer bakifrån även där. Skillnaden är väl bara, att i Malmberget där är det LKAB själva som hållit i taktpinnen och slagit an icke-framtiden för människorna.

OM det nu är någon egentlig skillnad förstås. Påståenden om hemliga förhandlingar mellan S och LKAB har det nämligen funnits i politiska bloggar här i NSD från Kiruna. Jag antar att de inte är helt plockade ur luften.

Personligen undrar jag hur mycket personligt elände, som kommer att följa i LKAB:s gruvbrytnings spår. Fanns det verkligen ingen expertis, som hade kunnat kallas in och som kunde ha tillvaratagit allas intressen, redan i planeringsstadiet?

Vi tycks leva i landet "huvudstupa", där det är glada amatörers afton, som planerar framtiden.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5446095

Mediacirkusen kring "Victoria + Daniel = Sant".

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 20 juni 2010, kl 22:12

Ja, vad säger man. Det finns onekligen många tankar om det hela:

Regeringens middag för Kronprinsessparet på Skeppsholmen, kanske jag skulle ha bett Lars Ohly betygsätta, eller körde han med en "delikatessmiddag" ur den egna ugnen på papptallrik då också? Man kan undra om en sådan tillställning inte omfattas av den demokrati som Ohly säger sig värna om, eller tillhöra.

Till och från har jag följt några avsnitt, som varit av alla möjliga och omöjliga kungahus i SvT. Mest för att jag faktiskt är intresserad av historia, konst och samhällskunskap och däri ingår även detta. Det som är mest beklagligt i detta sammanhang är att dårpippin dvs. de misslyckade typerna som fört krig, är de som fått plats i historien, medan de som verkligen hade nyskapande och sociala idéer sköts i sank av högadeln, prästerskap och andra ränksmidare.

Jag såg även föreställningen från Konserthuset på fredagskvällen. Det var en bitvis rätt trevlig historia, även om jag kan tycka att somt hade jag kunnat avvara. Mest imponerande var dock den kinesiska balettdansösen, som dansade sviten ur Svansjön. Jag har aldrig i hela mitt liv sett något liknande. Kul var det med både Magnus Uggla och att Roxette åter stod på scenen tillsammans.

Helt rörande blev det på slutändan när Adolf Fredriks Musikskola gjorde sin entré. Roligt var det mellan dessa två arrangemang, regeringens middag och konserten, när de galaklädda gästerna, med massor av bling-bling, steg ur helt vanliga hederliga bussar, som de hade slussats med från Ericsonhallen till Konserthuset. Undra om det var första upplevelsen av en bussresa för många av dem. Kanske något att rekommendera för en viss partiledare, då slipper hon bekymmer med parkering på handikapplatser, obetalda p-böter, oskattade bilar etc.

Lördagen var nog den mastigaste TV-dag jag haft sedan "Adam var länsman". Först själva bröllopsakten i Storkyrkan. På tal om det. Det var det bedrövligaste tal jag någonsin hört på ett bröllop. Talet som ärkebiskopen höll. Man får väl bara tacka försynen, att det plötsligt hade blivit tidspress. Den landsplågan var tydligen ämnad att vara ännu mer pinsamt längre. Behållningen var fem (5) ord, en mening, som ingick i detta långa pinsamma. Resten.... phew! Vi satt å skruvade på oss i soffhörnet och undrade när det lutheranska skulle ta slut.

Kortegen sågs också. Det var riktigt intressant, att se om SÄPO-folket med sina skottsäkra västar under skjortorna, skulle ha tillräckligt med flås för att springa 10 km/H. Slingan var väl 7 km eller något ditåt.

När jag satt där och sträckte ut en hand mot den nyinköpta chokladasken for det genom mitt huvud:

- Jag hoppas nu att alla kommuner tänkt på sina gamlingar. Så att de också får ett avbrott från vardagen och får njuta någon form av "bröllopsmiddag/feststämning". Det borde de få göra ofta!

En ask, Cloettas, "The Wedding Chocolate", kostade 69:- för 12 praliner. Här följer en reaktion över smakupplevelsen:

- Men, iiisch då, var min spontareaktion på de tre olika smaker, som fanns i chokladkartongen.

Räddningen blev ett glas kall mjölk, mellan "smakupplevelserna". De tre olika smakerna var "Blåbärspralin", "Hasselnötsnougat" och "Lingonpralin". Den enda som var någorlunda acceptabel var Hasselnötsnougaten, resten var så svidande söt-sliskiga, att tungan knorrade ihop sig ett helt varv inne i munnen och vägrade i sten mer än dessa tre smakupplevelser. Men vad kan man begära för ett styckepris för 6:-? Tydligen inte mycket! Jag läste på asken och såg att de där pengar, som skulle gå till "Kronprinsessparets Bröllopsstiftelse", vars syfte är att motverka utanförskap och främja god hälsa bland barn och ungdomar i Sverige, skulle av dessa 69:- bli 1:50! Snacka om lönande business för Cloetta.

Jag borde ha läst på asken inne i affären och inte när den var inköpt. Det är precis som alla andra tvivelaktiga insamlingar, det är någon annan som gör sig storkovan, istället för det som syftet sagts ha varit. Det fick mig därför idag, att studera "Frödinge Bröllopstårta" inne i affären. På den stod det inte ens hur mycket de hade tänkt sig att skänka vidare till "Kronprinsessparets Bröllopsstiftelse". Nu skall jag säga vad jag tycker om vissa företags policy:

Om den tycker jag inte!

Efter vigselakten i Storkyrkan och kortegen, stod det andra viktiga saker på min egen agenda. De lyckliga tu ursäktar säkert. Här var det då dags för egen "icke-galamiddag", som herr H fixat ute på grillen och i köksregionen. Sagolikt gott. Sedan var det hög tid för GP-Speedway på en annan TV-kanal. GP-speedway är det bara födslar och egen död, som kan komma emellan.

Vad skrev då de olika tidningarna om sagobröllopet och allt stå-hej? Ja, det var så mycket att jag inte ens orkat läsa. Men en journalist har jag dock läst. Någon som hängt ut hakan rejält och som jag tycker förtjänar en rejäl snyting tillbaka!

Den store Jan Guillous efter-bröllopet-analys ger jag nämligen inte mycket för. Ett tag satt jag och funderade om han inte trots allt hade tullat ur det rikliga vinförrådet han äger, innan han totade ihop "kaos i dumskallefabriken" dvs. sin kolumn i Aftonbladet. På fullt allvar tror han tydligen, att en president skulle vara lösningen till att vi slapp knäppgökar, som han tydligen anser sitter på de högsta domarposterna, eftersom de inte längre skulle besättas av de mindre dugliga men av politiskt mer lämpade. Det anser han att vi skulle få om vi hade president istället för kungahus.

- EKEWAE? tänkte jag och fick läsa om hela kolumnen, ett varv till.

Men det hjälpte inte så vidare värst mycket. Jag såg ändå ut som ett livs levande frågetecken. VAD menar karl'n och varför också dilla om USA:s historia om dödsstraff, kontra vårt kungahus? Vari ligger parallellen? Är USA verkligen något till förebild? Märkligt! Men han kanske har varit så uppslukad av sin rollfigur Hamilton, som han äntligen tagit död på, att han glömt hur verklighetens eländes elände sett ut. Den store Guillou påstår vidare att cheferna för statliga verk och ambassader skulle inte längre vara avdankade politiker. Statsapparaten skulle bli mindre korrupt och fungera bättre.

- HA! ropade jag till redan första svängen jag läste det och spillde ut en slatt kaffe över tangentbordet. Vid den andra genomläsningen skrattade jag högt och tänkte:

"när fan blir gammal så blir han religiös".

Tänk den store Guillou, som påstod att Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander var en korsning mellan Pippi Långstump och något annat dunkelt, overkligt. Här ter sig Pippi Långstrump och Lisbeth Salander som lightprofiler i jämförelse med vad han själv påstår: att den makt som kungen inte längre har och har försvunnit i ett mörkt hål i regeringskansliet, skulle återföras till en av folket vald president, som stod för alla utnämningar i riket. Guillou verkar helt och hållet ha missat vilken form det är som styr och ställer, jag kan inte se att det skulle bli någon reell skillnad. Vari skulle den bestå i, i så fall?

Vårt kungahus har ingen makt, de får inte ens tänka högt, än mindre rösta, eller tycka något. De sistnämnda "tycka-göra-agera-ankorna" tillverkar UD åt dem gång efter annan. Sedan verkar Guillou inte riktigt hajat galoppen vad sådana saker kostar med president, som skall kandidera och hur de pengarna "trollas fram"! Är det inte redan tillräckligt korrupt som det redan är? Pengar är fortfarande MAKT, det kan väl ändå inte gått herr Guillou spårlöst förbi?

Betalar vi inte tillräckligt med pengar till något, som redan bitvis är som en enda stor skyddad verkstad och som kostar oss ofantliga summor i skattepengar? Ty, den slutar inte bara med regering och riksdag och när de gjort sitt där, blir avdankade & pensionerade "ärkenissar" och sprätter runt med rundliga summor, gods och nyherresäten. Det hela fortplantar sig långt ut i landsting, kommuner, myndigheter och vars uppdrag man verkligen kan undra över. Inte är det då något som gagnar fotfolket, utan det är ett godtycke av guds nåde och långt ifrån likhet inför lagen!

Men den store Guillou slutar inte ens där i sin uppläxning. Han broderar vidare med att Aftonbladet (där han själv skriver kolumn) har kommenderat ut inte mindre än 70 journalister till, citat:

"självförnedrande underkastelse inför forna tiders överhet. Allt bara för att ätten Bernadotte lämnar ifrån sig kungakronan till ätten Westling".

- HA! och ännu mer kaffestänk på tangentbordet! Är det månntro den "svenska avundsjukan" herr Guillou lider av?

Den store Guillou kallar också dvs. än så länge majoriteten av svenskarna för "rojalistiska dumskallar" och förklarar i bästa "besserwisserstil", att ett demokratiserat system med vald statschef inte längre innebär halshuggning av kungafamiljen. Utan kungafamiljen kan fortsätta att klippa band och hålla tal ungefär som nu.

Snacka om att förminska kungafamiljen och familjen Westling och sitta på egna höga hästar och tro sig vara förmer, herr Guillou.

För egen personlig del skulle jag uppskatta om denne "besserwisser med dumstruten tättslutande uppe på huvudet och väl neddragen framför ögonen" kunde lyfta lite på dumstruten och vara lite mer påläst vad kungahuset har för sysslor, åtaganden och vad de lägger sin tid/ engagemang på. Jag kan svårligen tänka mig att någon av de demokratiskt folkvalda: Mona Sahlin, Göran Persson m.fl. skulle lägga två fingrar i kors i vad kungahuset nu gör. Den som då står ännu mer till vänster och är republikvänlig, är det ett bättre val då? Nej, jag kan verkligen inte tycka det. Därför att får man t.ex. i egenskap av medlem i Sveriges Riksdag en inbjudan till ett kungligt bröllop, dvs. det statsskick som vi i laga demokrati har och tackar nej, kan jag inte tolka det på annat sätt än, att det inte bara är fråga om dålig attityd och dålig uppfostran, man kan undra om man verkligen skött sina åtaganden. Är det inte i demokratisk anda, som Sveriges Riksdag skall verka?

Är något som redan är så föråldrat, som republik, en bra lösning? Skulle det inte bli samma erbarmliga utbud, som det nu i många stycken är? Eller tror den store Jan Guillou, att en helt "ny stam av styrande" skulle se dagens ljus? Jag misströstar på den punkten och tror att det skulle vara samma garde. Jag hade nog hellre fördragit en ny lösning, som vår kungs valda ordspråk tycks andas: "För Sverige - i tiden", dvs. "rätt man på rätt plats". Det innebär naturligtvis att även kvinnor kan vara "rätt man", inte som det är nu, en minoritet kvinnor.

Personligen har jag aldrig hört talas om att någon ur de socialdemokratiska, vänsterpartileden, eller någon annan partipolitisk inriktning: ömma för barns rättssäkerhet, hemlösa, eller alla andra kategorier av utsatta människor som vi faktiskt har i vårt land, eller värna och förvalta vår nationalskatt. Av någon oförklarlig anledning tycker republikivrarna, att det är demokrati att fullkomligt negligera dylika saker. Det är så betydelselöst, att man inte ens gitter ta till orda, eller stå upp för saken!

Nej, den som tror att ett system med republik/president är lösningen, borde sova på saken rejält och fundera på, om de trots allt inte jagar "en fantasivärld". Än finns det tillräckligt med skräckvälden och enorma orättvisor i vår värld, som rullar på just med s.k. folkvalda presidenter. Det är faktiskt mer än man kan lägga vårt kungahus till last och på det sätt som Sverige av idag styrs av. Visserligen är mycket tokigt i vårt land, men värre kunde det allt ha varit när man börjar jämföra.

Den enda analys som jag överhuvudtaget kan hålla med "Den store Guillou" om i hans kolumn är, när han anser att BP:s Carl Henric Svanberg bevisat att svenska direktörer inte har på världsmarknaden att göra.

Ställa sig upp och göra ett sådant uttalande efter ett möte i Vita huset, utan att ha förberett det på korrekt engelska, dvs. bett om hjälp där de egna tillkortakommandena är helt uppenbara. Det är för mig ännu bara ett till tecken på en del av den svenska direktörsandan, som i många stycken lider av hybris.

- "We Care About the Small People", sa Svanberg när han uttalade sig om den gigantiska katastrof som BP förorsakat med oljeutsläppen. Det verkar mer som om även han, likt Jan Guillou, håller på att fila på en helt ny karriär. Svanberg kanske skall bli romanförfattare och filar på en romanfigur av Hober-karaktär och med romantiteln "Vi går till botten med oljan".

-----------

Nu har den kommit upp på U-tube, (Svansjön) från konserten på fredagen. Ni som inte såg den kan väl göra det och börja träna hemma i vardagsrummet.

Fotbolls-VM har fått det att låta,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 18 juni 2010, kl 11:42

som en ilsken getingsvärm i hela huset, öron & kropp.

På något sätt har det där ljudet en tendens att fortplanta sig, inte bara i huset, öron & kropp, därför att även om man är ute i trädgården vet man exakt i vilket ögonblick som TV-apparaten med fotbolls-VM från Afrika slagits på. Helt sanslöst vilken idioti med dessa vuvuzelahorn!

Ljudet har skapat en speciell inramning och gett matcherna en rejäl touch av Afrika, var det någon tidning som tyckte.

Jo, nog är det en speciell inramning allt. Det tyder på en "viss form av intelligens", eftersom de här vuvuzelahornens entoniga tutande når sådan decibel, att det är skadligt och supportrarna riskerar att få permanenta hörselskador under fotbolls-VM i Sydafrika. Det är väl inte bara där som olägenheterna slutar. Spelare, domare, reportrar etc. de hör inte ens vad de säger till varandra.

Jag som i min enfald trodde, att de här gastutorna var det vidrigaste man någonsin kunde hitta på för att förstöra hörseln och trivseln med. Men då bedrog jag mig. Det fanns ett ljud till, som t.o.m. slog gastutorna: vuvuzelahornen! De måste vara någon form av värsta tortyrredskap. Jag skulle vilja se den som inte var villig att erkänna att de var en korsning mellan gris och elefant, efter att ha varit tvingad att lyssna till detta oljud under ett helt dygn.

Själv har jag stått över allt vad VM-fotbollstittande heter. Men också matcher på Ullevi är uteslutna sedan många år tillbaka. Jag skulle aldrig mer i hela mitt liv riskera att plötsligt få en gastuta instoppad och avfyrad intill örat. Det tog mig ett helt år innan jag kunde höra normalt igen, efter en sådan attack för massor av år sedan. Ullevis ledning är dessutom inte villiga att hålla en sektion gastutefri och då är man väl inte så intresserade av att hålla arenan öppen för alla som inte vill bli hörselskadad, eller har barn med sig. Det är trots allt inte alla föräldrar som tycker att det är ok med hörselskadade barn, eller att bli det själv.

Fotbolls-VM på stumfilm, via en TV-kamera där man inte själv kan välja vad man tittar på, det är lika lockande och upphetsande, som en tallrik med kokta ullstrumpor med osockrad rabarbersås till.

Det här vuvuzelahornsljudet har fått till följd att Herr H snabbt blev förpassad till bortre ringhörna. Dvs. TV-apparaten och rummet längst bort i huset, som dessvärre råkade vara dotterns rum. Jag misstänker att hon kommer att ta ut en rundlig kompensation för "sveda och värk" under fotbolls-VM. Därför att igårkväll kunde man ana sig till en "viss irritation" över att hennes rum åter var ockuperat av fotbollshuliganen, som hade barrikaderat sig där med halva kylskåpet på hennes sängbord och förnöjt låg tillbakalutad mot den stora kuddhögen i sängen.

- Schas, sa hon.
- Vadå? undrade Herr H förvånat.
- Jag skall ha sängen och rummet själv, sa hon med en måttligt road stämma.
- Vadå? fortsatte Herr H att undra och utan att se det hela kunde jag föreställa mig hans ansiktsuttryck.
- Jag skall sova!

End of discussion......

Så kom han inlommandes in i vardagsrummet, med halva kylskåpet vinglandes på en bricka och såg ut som en katt, som blivit dränkt i kallvatten.

- Hela soffhörnan och TV:n är din, sa jag och avtroppade in till paulun via tandborsten. Jag pluggade in hörlurarna i öronen med det senaste tillskottet av CD-bok. Det är en jädrans bra bok. En av de bättre sömnpillren jag någonsin lyssnat till.

Men jag har en stilla undran till alla arrangemang där oljud av hörselskadenivå måste ingå. Kan man inte anordna en egen liten tutarfest där alla som måste tuta i sina oljudsmaskiner av allehanda slag kan få sitt lystmäte mättat?

Jag kanske är ovanligt gammalmodig, men jag kan inte låta bli att tycka att det är bra mycket trevligare med sång från läktarna, eller hejarramsor. Åtminstone ger det i alla fall förutsättningar för lite social samvaro också, vilket detta jädrans tutande effektivt sätter stopp för.

Tommy Nyströms & LKAB:s fagra löften,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 juni 2010, kl 12:39

kan vara idé att påminna sig om i dessa dagar, när vi går och väntar på beskedet "före sommaren 2010", som LKAB skall lämna om vad som skall hända alla som sitter fast i ett Moment 22 av sällan skådat format. Läs och begrunda vad kommunalrådet Tommy Nyström skrev den 26.6.2008 i NSD:

För en tid sedan publicerade LKAB en bild av mig och min kollega i Kiruna, hand i hand med LKABs VD Ola Johnsson. Det var en annons som berättade om de så kallade Gruvstadsparkerna och vårt samarbete med LKAB i denna fråga.

Spontant kan jag säga att annonsen ger en bra bild av hur vårt samarbete ser ut. Vi är överens om att vi nu är på rätt väg i frågan om hur vi ska hantera gruvdriftens påverkan på samhället. Och Gruvstadsparken är en viktig del i detta arbete.

Jag har envist drivit frågan om en helhetslösning för Malmberget eftersom brytningen är spridd på flera malmkroppar och det är stora områden som påverkas. Och nu har vi fått gehör, det är hela sanningen.

Vi är överens om att vi inte ska uppfinna hjulet en gång till utan i stället fortsätta diskussionerna precis som vi gjort i frågan om Elevhemsområdet.
Det har lärt alla parter mycket som vi nu tar med oss i detta arbete.


Vi ska använda samma sorts "genomförandeavtal", ett avtal som reglerar följande punkter:

* Upphävande eller ändring av detaljplaner.
* Inlösen av fastigheter.
* Hantering av nyttjanderätts och ledningshavare.
* Ersättnings- och genomförandefrågor mellan kommunen och LKAB.
* Huvudmannaskap för gator och allmänna platser.
* Drift och skötsel av va, gator och allmänna platser.
* Tidsplan för områdets successiva övergång från bostadsområde till gruvområde.


Detta är något kommunen inte kommer att göra avkall på. Vi tycker helt enkelt att det fungerade bra när vi till slut kom överens om Elevhemsområdet så nu är planen att göra på samma sätt med resten av Malmberget.

Politiskt är det bara att beklaga att min egen regering inte hann i mål med dessa frågor, men jag är glad över att den nuvarande näringsministern nu fört det i hamn. Det känns också tryggt att LKAB fått ett tydligt direktiv av ägaren staten att ta ett större ansvar i samhällsomvandlingen.

Elaka tungor talar ibland om att kommunen är på väg att "sälja ut" Malmberget. Det är närmast skrattretande och bara ett bevis på att man inte intresserat sig för att ta reda på fakta.


Det är lika viktigt för oss att ha en bra dialog med LKAB som det är för LKAB att ha en konstruktiv dialog med kommunerna i Malmfälten. Vi lever i ett förhållande med LKAB där gruvan är vårt gemensamma barn. Och som i alla andra förhållanden är kommunikation en av de allra viktigaste ingredienserna.

Från kommunens sida kommer vi att både informera och involvera berörda parter när det blir dags för omvandling av ett nytt område.

Men om du ändå känner dig osäker så kan du slå mig en signal eller skicka ett mail så ska jag försöka svara så tydligt jag kan.

Av Tommy Nyström Kommunalråd (s), Gällivare kommun

---------

Ovanstående var publicerat i NSD den 26.6.2008 (jag kan inte nog poängtera att det gäller 2008 och inte 2010). Inlägget hittar jag dessvärre inte igen, när jag slagit en sökning på det. Därför har jag kopierat in det i dess helhet istället.

Det var många som satte morgonkaffet i vrångstrupen, den här morgonen i juni 2008, efter att ha läst ovanstående skrivet av Tommy Nyström.

http://www.nsd.se//NYHETER/ARTIKEL.ASPX?ArticleID=3823265

Personligen skall jag käka upp en hel tallrik med havregrynsgröt (vilket inte tillhör min favoriträtt) om upplösningen "före sommaren 2010" ens kommer i närheten av Tommy Nyströms och LKAB:s fagra löften från juni 2008. Hittills har inte en enda punkt följts, som utlovades 2008 och i efterföljande "glädjeyttringar" från Tommy Nyström, LKAB och övriga "förhöjare av tvivelaktiga livskvalitéer".

Jag är verkligen inte som Tommy Nyström och finner allt långt ifrån skrattretande och tycker att det är betydligt bättre, att jag bli hånad för att tillhöra epitetet "elaka tungor" än att jag skulle tillhöra det stora sällskapet "svarta tungor".

Igår såg jag och dottern filmen "Mary & Max".

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 juni 2010, kl 11:07

Herr H vägrade i sten, sedan han fått klart för sig att filmen var animerad.

Just det hade fått mig att länge tveka, men så bestämde jag mig för att släppa alla mina förutfattade meningar och det var väl tur att jag gjorde det.

Det dröjde inte så värst länge in på filmen innan det här animerade föll i glömska och jag var helt uppslukad. Filmen var både rörande, sorglig, dråplig, men i allra högsta grad suverän. Livet är i många stycken helt obegripligt innan man nått vissa insikter och kunskaper. Vad jag menar med det kommer du att förstå, utan att jag tar udden av handlingen och animationerna.

Efteråt funderade jag på om den hade gjort sig som vanlig spelfilm. Nej, jag tror faktiskt inte det. Just det här förhållandet att personerna Mary & Max hade lämnats fria ifrån verkliga huvudrollsinnehavare gav filmen ytterligare en stor portion originalitet.

Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den åttaåriga Mary, som bor i Australien och om Max 44 år, som är bosatt i New York. Båda är socialt handikappade, men av helt olika anledningar. Dock blir de vänner genom livets längtan efter något större, dvs. av en längtan att någon skall känna ens allra innersta tankar och se vem man i själva verket är. Det är mao en helt avskalad historia, som visar att djup vänskap inte nödvändigtvis kräver en fysisk närvaro. Man kan ha en mycket innerlig relation ändå. En relation som tar fram och visar bilden av oss själva inför oss själva. En relation som inte är helt okomplicerad och kräver mod och tillit.

Under 20 års tid får man ta del av deras märkliga matvanor, besvikelser och drömmar. Även om man som åskådare inte bär på samma problematik, som Mary eller Max, är det inte alls svårt att känna igen sig.

En del recensenter har sågat filmen rakt av. Jag förstår det. Men en sak till förstår jag i det sammanhanget. Dessa recensenter har en mycket lång väg att gå innan de skaffat sig insikt om den smärtsamma och samtidigt dråpliga berg- och dalbana, som livet verkligen kan innebära.

Se den! Men tjuvkika inte på någon trailer innan, det kommer bara att förstöra mer än ge dig något.

Våga istället ta steget fullt ut och bara falla fritt. Jag gjorde det och ångrar mig inte en enda sekund.

-------

är den genomgående melodin i filmen och heter passande nog "Perpetuum mobile". Spelar gör Penguin Café Orchestra.

Herr H sitter vid frukostbordet och läser

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 10 juni 2010, kl 23:53

morgontidningen, medan tystnaden slår en lov kring frukostbordet.

Det är bara lite porslinsskrammel och prasslet i tidningen som hörs då och då. Själv sitter jag djupt försjunken i egna tankar, med långfilstallriken framför mig och njuter av utsikten genom köksfönstret. Syrenerna prunkar ikapp med vita tulpaner, lila bollökar och löjtnantshjärtan, som är meterhöga. Mer än så är inte min sikt in i kryddträdgården.

Plötsligt bryts tystnaden av Herr H, som undrar hur någon människa kan hålla reda på om man är niomänning med någon. Det kan i alla fall någon herre som under 40 år ägnat sig åt släktforskning enligt TT, som förmedlat denna nyhet. Den här idoga släktforskaren han vet med bestämdhet, att han är niomänning till Daniel Westlings pappa.

En vidare utläggning följer om herr Daniel Westling, som han i rådande stund heter, men efter vigseln skall tituleras H.K.H. Prins Daniel.

Där sitter jag och får till min tallrik långfil serverad, att Daniel Westlings förfäder var smeder, torpare och soldater. Men att det också finns ett band till gamla adelssläkter i Dalarna, enligt en ny bok av nyssnämnde släktforskningsherre, niomänningen. Den blivande prinsen härstammar alltså från den svenska ur-adeln.

Jag börjar förstå, när jag tar mig en ny sked långfil, att detta är en idog släktforskare som bereder sig plats vid vårt frukostbord, genom Herr H. Ty, han, niomänningen har släktforskat fram 70 000 personer och gått tillbaka ända till 1386 och den första av Svinhufvudsläkterna! Många nu levande adliga familjer härstammar från det första Svinhufvudet, eller hur man nu säger.

- Nåja, säger Herr H och tar sig en slurk kaffe, det var väl för väl att han fann ett äkta Svinhufvud åt pojkstackarn, som tycks ha behandlats som någon som katten släpat in!

- Äkta och äkta, säger jag och håller upp en sked långfil och låter den långsamt hänga ner, som ett tjockt sjok i tallrinken, Daniel Westling kanske är 765 698-männing till det första Svinhufvudet, säger jag och funderar över vem som kom på att göra den första långfilen.

Tankarna rinner vidare över långfilen och jag minns helt plötsligt, att min pappa var sagolik duktig på att fixa filbunke. Den slog t.o.m. långfilen med hästlängder.

Sedan kommer jag att tänka på, att vi har också någon adlig sak i vår egen släkthistoria, inte alltför långt bak i tiden. Det kanske bara är någon 6 666-männing? "Nå´n galen generalen", enligt min pappa, som inte var speciellt hågad att diskutera ämnet. Var man som han rödkommunist var dylika saker enbart en belastning i släkthistorien.

Jag hoppas i alla fall, att jag inte är någon avkomma till något Svinhufvud. Det låter inget vidare att vara. Det är tillräckligt pinsamt ibland att möta den egna spegelbilden. Speciellt på morgonen när hårmanen står i en sky runt huvudet och jag funderar om det pågår en dolda-kameran-filminspelning genom badrumsspegeln av typen "Kvasthilda går igen".

Herr H kallar min morfar för "morfar indianen". Inte för att han har träffat honom i levande livet, men foton finns ju. Herr H tycker att min morfar såg ut som det, en indian. Fastän jag vill nog allt minnas att min morfar var av vallonsläkt. Men skall jag nu önska mig något, så tycker jag nog att härstamma från någon "indian" låter onekligen betydligt mer lockande än allt annat.

Jag ville alltid vara indian, när jag var liten och vi lekte "cowboys och indianer", jag, Hasse och kusin Kurt. Men jag blev aldrig någon långlivad indian. Förbaskade knallpulverpistoler, de funkade alltid när man inte ville att de skulle funka!

Men jag lovar och svär, det är inte jag som skalperat kusin Kurt!

(Den saken skötte naturen om, långt senare).

"Den blomstertid nu kommer" är kränkande.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 9 juni 2010, kl 11:46

Det tycker fundamentalister och övriga nytänkare, utan att reflektera över att detta tillhör en gammal svensk skoltradition. Ett kulturarv som i skolavslutningshänseende trots allt markerar, att nu tar en fas slut och en tid av vila skall följa, innan nästa fas i livet tar vid.

Jag tror att vi i mångt och mycket bitit oss själva i svansen, när vi kapar bort tid av vila, tid av eftertanke, tid av återhämtning i våra liv.

Vi har blivit ett land så rädda för allt vad svenska traditioner heter, att jag kan tycka att det är hög tid att göra vägval. Väljer man bort vårt eget lands anammade traditioner, borde man också rensa upp hela almanackan.

Det känns märkligt fegt och ängsligt att stå bredbent.

Varför då fira jul, fastan, påsk, pingst?

Står man nu istället på de hedniska fötterna, borde inte detta heller vara acceptabelt.

Alltså kan vi också rensa bort otyget midsommar, som till viss del hänger ihop med valborgsmässoafton. Midsommar är dessutom en högtid som är till följd av att man då har bränt upp vinterns häxeri vid valborgsmäss! En del hävdar t.o.m. att det skulle vara en falloskult, som dröjt sig kvar. Vilket som det nu än är, förefaller de ändå lika märkliga, sett ur ett krasst nutidsperspektiv.

Eller är det nu någon som tror på häxor, som måste brännas på bål? Tja, förutom signaturen Lars i min förra blogg. Sanningar kan ibland vara obekväma, det gör dem dessvärre inte mindre sanna. Lars borde kanske fundera en stund på hur vissa handlingar haft långtgående inverkan för den de drabbat, innan han intar försvarspositioner.

Men är det nu verkligen skadligt med svenska traditioner? Det borde det i så fall vara om den gamla svenska skoltraditionen känns skadlig eller kränkande. Borde man inte i så fall sätta hela svenska folket bakom lås och bom och räknas som icke tillräkneliga, om man nu vill behålla en sådan tradition som valborg och midsommar, men är livrädd för en annan? Hur snöpligt skulle det inte bli av julens högtid, eller de andra som också kommer sig av kyrkoåret?

Själv har jag svårt, i egenskap av ateist, förstå varför det skulle vara kränkande för människor med annan, eller ingen tro alls, med dessa tidigare traditionsavslutningar i kyrkan och den vackra psalmen "Den blomstertid nu kommer". Istället gör man valet till torftiga aulor, eller klassrum där skoleleverna tillbringat hela läsåret. Avslutningen blir en kompott av "Jag är galen i glassånger" eller andra oförargliga melodier, som inte kan uppfattas som "kränkande". Jag själv och även mina tre barn gick fria ifrån denna hjärntvätt trots skolavslutningstradition i kyrkan. Så, så himla smittsam kan den påverkan inte ha varit. Det handlar väl hela tiden att förhålla sig till saker och ting.

Vad är det man är rädd för att man blir smittad av, om man fortsätter att hålla denna avslutningsdag som en högtidsdag, utformad som ett avbrott ifrån den vanliga skoldagen? Valfriheten har man ändå kvar. Sedan skall det i sanningens namn också tilläggas att det finns prästerskap som förstått sina val och så finns det de som sannerligen borde skärskåda sina egna dunkla motiv och vart den där "människokärleken" befinner sig. Men dessa människor möter man ändå överallt i samhället i alla möjliga olika skepnader och titlar.

De föräldrar, skolledare och politiker, som tror att barnen blir hjärntvättade för dessa få minuter vid skolavslutningen inför sommarlovet, undrar jag hur de resonera. Är det trots allt inte olikheterna, som vi skall förkovra oss i för att bli upplysta människor med en riktig omdömesförmåga?

Personligen tycker jag att man borde återinföra alla gamla traditioner och lovdagar, som fanns under min egen skoltid och som var en påminnelse om vårt eget kulturarv. Vilka barn av idag får i skolan, eller hemma lära sig om t.ex. Mickelsmäss och allt vad den stod för?

För mig är denna högtidsstund med "Den blomstertid nu kommer" något extra känslomässigt. Sedan har jag aldrig kommit underfund med om det är de egna barnens skolavslutningar, som fått mig att känna denna rörelse med "Den blomstertid nu kommer", eller om det rent av ligger ännu längre bort i tiden och därför blir en mix av det hela. Dvs. minnen från de egna skolavslutningarna i Malmbergets Allhelgonakyrka och det förhållandet att de egna barnen stått inför samma sak, som jag själv upplevt. Sommarlov. En tid som för ett skolbarn kändes helt oändlig i längd. Det var som om en hel evighet skulle hinna förflyta däremellan innan skolan åter startade på höstsidan, eller en ny fas i livet skulle komma. Den känslan är för evigt försvunnen och jag inser att hela sommaren är bara två ögonblinkningar bort, innan den är över!

Texten till "Den blomstertid nu kommer", trycktes i "Den svenska psalmboken 1695", med tillägget "Een Sommarwisa", och tillskrivs Israel Kolmodin. Somliga hymnologer hävdar att den har sitt ursprung i äldre, världslig poesi. Den har skrivits om flera gånger om. bl.a. av Johan Olof Wallin, som gjorde en bearbetning 1819 och den har i senaste psalmboken fem strofer, varav man oftast bara sjunger antingen en, två eller tre. Genom att enbart sjunga den första versen kan man göra om sången till en icke-religiös sång. Den senaste bearbetningen är gjord av Britt G Hallqvist, 1979. Det är dock inte hela "historien" och den går alltså alla skolbarn miste om pga. räddhågade vuxna. Borde man inte istället vända på pannkakan och göra våra kommande generationer pålästa och uppmärksammade på vår egen nationalskatt?

Ett stycke historia väl värd att bevaras, kan jag tycka. Det ligger dessutom en väl förborgad naturens under i dessa strofer. Är det inte viktigt vad det är för arv och värderingar vi lämnar över till kommande släkten, oavsett om vi är en troende, eller en icketroende vuxen?

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

Nu är det endast två veckor kvar,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 juni 2010, kl 14:35

då vi vanliga dödliga undersåtar kan sluta upp att satsa slantar, vid försommarens kafferep ute i den lilla påslakansstora trädgården, på det första av alla vadslagningsobjekt.

Vad vi satsat?

50 öringar så klart vad annars? Ingen av oss har bonusar att falla tillbaka på. Här är det dåligt om fallskärmar trots kroppsskador från arbetslivet. Dessutom tillhör vi det sorgliga gardet, som inte levt på andra, utan istället gjort precis tvärtom. Vissa av oss medborgare är mer korkade än andra, så är det.

Fråga uppstår då, kan man som korkad verkligen satsa hela sommarens inneliggande glass- och godiskassa på vadslagning?

Man får väl resonera så här: Det man förlorat på karusellerna får man ta igen på gungorna istället, som det så vackert heter. De här mynten skall dessutom ändå dras in på höstsidan. De kommer att vara lika användbara som allsköns valfläsk, som vi kommer att proppas fulla av efter denna massmediala tillställning.

Fråga är bara om det inte kommer att bli väldigt tyst, tomt och innehållslöst: "livet efter bröllopet"? Då återstår bara alla gamla repriser på TV!

Vad skall tidningar, journalister, politiker, poliskår, renoveringsgäng, TV och vår BNP-spörsmål nu ägna energi åt?

Vad skall alla de andra nu hitta på för att det skall klirra så fint i kassakistans botten?

Jag betvivlar att varken "Alfons", "Toblerone" eller "Fickpingisens mästare; Lars Ohly" kan inbringa dylika kassaklirr och frambringa det där omisskännliga drömska i blicken. Ty, inom varje undersåte verkar det finnas en underkuvad dröm om "prinsessor och prinsar och kungariken". Åtminstone är det så en hel del lever.

Sedan är det verkligen ingen lågbudgetindustri, som drog igång kring detta "kungliga sagobröllop". Det är klart det blev lite ambivalent. För hur är det nu? Officiellt måste man rynka på näsan och säga "nej, usch och fy", eller så får man klämma in något annat vilseledande svar: "jag åker om alla andra åker", eller "jag gör det alla andra gör". Bortförklaringarna har slagit alla tänkbara rekord och det skulle nog kunna bli en tjock bok i ämnet "bortförklaringar".

Är det egentligen inte rätt frapperande med alla dessa rynkade näsor och likaledes krökt ryggar som tar plats i kändisgasset?

I mitt liv finns en gammal avdankad föredetting, eller vad man nu skall titulera det här gardet, som tar sig själva på alltför stort allvar. Han har i alla fall inramade foton föreställande sig själv och drottning Silvia, hängandes i sitt vardagsrum vid något av de besök som "ämbetet" krävde. (Blev det inte riktigt roliga syftningsfel med drottningen?)

Jag tänkte när jag såg dem:

- Skulle jag verkligen vilja ha bilder av lagmannen och mig i vardagsrummet? Han som har ett efternamn som påminner starkt om det man har Clerasil till.

Nu finns visserligen inga bilder på, när han stoppade in sin hand i skrevet på mig, när jag stod vid kopieringsapparaten och hade händerna fulla av annat och inte hann värja mig, eller bilder från något nattligt telefonsamtal, eller alla andra sexuella trakasserier som jag varit utsatt av från hans sida. Men foton på honom? Nej, fy för den lede, kräksjuka kan komma plötsligt! Jag förstår liksom inte grejen att glassa sig på meriter, titlar, kändisskap, eller någons förmögenhet. Gör det någon till en bättre människa? Nu skall inte detta tolkas som om jag klassar in drottning Silvia i dessa lågtstående led som människa, definitivt inte. Snarare är det väl så att mina tankar om denna dam är betydligt högre än så.

Nej, då föredrar jag att t.ex. minnas samtalen med Cornelis Vreeswijk, där resten av det fina etablissemanget rynkade på näsan och vände honom ryggen. Därför att han var inne i en rätt svart period. Jag kan också med glädje spontant minnas finstämda och intressanta samtal, som jag hade en hel sommarledighet med "Läkerolkungen" ute på Gävles golfbana och solstolar. Människor som fortfarande kan vara riktiga människor trots någon form av idolskap, storhet, eller förmögenhet, det är dem jag lärt mig att uppskatta mest här i livet. Men skulle jag ha dem som idolbilder på väggarna hemma? Knappast, där är det mina vänner som möjligen pryder väggarna i mitt fotogalleri. Men mest naturligtvis min egen familj.

Jag tänker också på när jag skrev detta digra manus under flera års tid om Sven Wingquist, SKF:s grundare och hade förmånen att sitta ner och rumstera runt i de papper, handlingar och brev som han efterlämnat. Wingquist var verkligen en helt outstanding företagarprofil på alla tänkbara sätt. Det som gjorde honom unik var det stora sociala patos tillsammans med egenskapen av en otrolig företagsledare. Något som inte går att uppbringa i nutidens företagsreled.

Vid en större begivenhet skulle Wingquist presentera Wallenberg för en person och gjorde det med orden:

- Här skall du få träffa en äkta kapitalist.

Varvid Wallenberg surnade till och muttrade till svar:

- Du är väl själv kapitalist.

Varvid Sven Wingquist replikerade:

- Jamen nu sa jag en äkta kapitalist, en sådan som inte unnar någon annan något!

Ja, huvudet blir fullt när jag tänker på dessa människor, som bländas av ytlig strålglans, som t.ex. de här fotona i vardagsrummet hos denne föredetting och som är synnerligen aktiv i tunga befattningar utomlands fortfarande. Stackars kungen däremot, han tycktes ha kommit som en andrahandsfråga i bildvalet. Kungen tycktes finnas med som ett mer nödvändigt ont och i en betydligt mer undanskymd pose som visades upp. I övrigt i detta vardagsrum saknas alla former av familjefoto! Tro nu inget annat, jag är allvarligt bekymrad över denne person på ett högst privat plan. Vissa människor i ens liv sopar man inte bort i ett hörn, som något oväsentligt som aldrig funnits. Hur märkligt de än må handla i övrigt. Men på något sätt är de likadana alla dessa föredettingar födda på 40-talet (min förra blogg handlade om en 30-talist förstås). Trots att de uppbär ersättningar från sina tidigare väl så tilltagna titlar, kan de inte nöja sig med detta. Allt de gör skall de ha betalt för eller dra någon fördel av!

Det verkar finnas någon form av besatthet, att inte unna någon annan att få in en fot i denna del av välbetald arbetsmarknad eller intressanta uppdrag! De fortsätter att jobba på i ännu större skala även efter uppnådd pensionsålder och uppdragen blir så många, att det till slut blir så att man inte vet om man skall skratta eller gråta. Ty, naturligtvis har de även bibehållna ersättningar som sprungit fram ur deras tidigare befattningar. Dessa personer måste tillhöra en ännu ej redovisad socialbidragstagarskara med synnerligen guldkant, som ingen inom regeringskansliet vill redovisa, än mindre vill tillstå existerar.

Därför att hade de nu varit en normal arbetstagare, som mot förmodan skulle haft någon form av bibehållna förmåner från ett upphört tidigare jobb, skulle de granskas in i fotknölarna och genast förlora den ersättning som de uppbär för tidigare meriter, sannolikt skulle de inte ens ha kvar det som lagen egentligen föreskriver.

Samtidigt klagas det högljutt över att kvinnor inte tar position i styrelser och höga poster och ungdomsarbetslösheten! Tro väl hånken det. De platserna är ju upptagna av dessa åpna 40-talister! De sitter ju på minst 3 stolar var. Inte helt sällan har de slagit rot vid så många förtroendeposter, att man inser att Einsteins teorier om att tiden är relativ, verkligen äger berättigande. De här gamla bufflarna måste jäsingen i mig ha fler än dygnets 24 timmar tillgodo!

Nej, det är mycket som vaden och buden kring 50 öringar handlar om vid uteplatsens kaffebord. Det blir trängsel kring budgivningen och de olika vadslagningsämnena, för hur blir det nu?

Kommer pappa kungen, tagen i örat av självaste ärkebiskopen, att föra sin äldsta dotter till altaret?

Det är inte bara det som föranleder all illegal totospel i sommargrönskan ute i vår trädgård. Vi har också en högt rankad vadslagning om vilka RödGröna-människor som säger sig vilja skrota hela kungahuset, men som i verkligheten gör tvärtemot eftersom det inte finns någon hejd på att ha bockat och krökt rygg för att kunna sola sig i glansen kring bröllopsmiddagens utvalda platser. Tillnyktringen kommer väl att döljas av de myckna valfläsksutbud. Redan nu skönjer man det ena tokstollelöftet efter det andra.

Jag personligen tror att det kommer att vara så många NU krökta ryggar, som kommer att ställa upp till höstens val, att man kommer att tro att PRO fått ett makabert uppsving på medlemsfronten. Det är bara rullatorerna som kommer att saknas. Eller blir det så att de här kanaljerna under sommarhalvåret kommer att lyckas återupprätta trovärdigheten för sina naiva väljare? Märkliga förklaringar och ursäkter till att slicka uppåt och sparka nedåt brukar det inte lida brist på. Om inget annat så kan man alltid skylla på vad andra gjort, eller i värsta fall byta samtalsämne till "vädret" när man målat in sig i ett hörn.

Men först ut i vår totoverksamhet kommer självaste H.M. Konung Carl XVI Gustaf dvs. Carl Gustaf Folke Hubertus, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, att visa om han är den privatperson som han visat prov på många gånger. Dvs. om han nu tillhör det nya gardet som sätter sig upp mot en ännu högre makt, som kyrkan nu alltid varit genom historien. Tja, förutom Gustav Vasa då, som gjorde processen kort! Men vem kommer att vinna vadet i vårt högst privata totokaffebord i det gröna? Då kan man inte hänge sig åt att dra sticka om vem som skall diska det som inte går att diska i diskmaskinen, eller att modulera om stickan man fått och därmed skapa förvirring om vem som blev den rättmätiga och egentliga vinnaren.

Sedan följer, som ett brev på posten, nästa klimax i vårt vadslagningskafferep. Skall vi bli ett land som kommer att bli känt för att vi verkligen förlåter alla former av brott och inte bara snackar om att vi är bra på att ha överseende?

Huva´ligen vilken stundande sommar & höstrysare som är under uppsegling. Betydligt värre än det sega manus jag ännu inte har fått någon ordning på av alla möjliga anledningar. Jag är bra på dåliga ursäkter jag också. Dock inte så skadliga för någon annan än mig själv. Men tillräckligt för att jag själv får rannsaka mig.

Bilden: ett brudpar bland sopbergen i Palermo. Ett bildbevis om att makt korrumperar var man än befinner sig i världen!

PS. Pga. den många inläggen om situationen i Malmberget, beslutade jag mig när jag förde över bloggen från NSD-Gällivare, att lägga in den även under fliken LKAB/samhällsomvandlingen. För mig är det viktigt att debatten inte styps. Just det här inlägget handlade trots allt om makt. DS.

LKAB:s styrelseordförande Björn Sprängare,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 2 juni 2010, kl 01:06

han ser många fördelar med att LKAB delprivatiseras och börsintroduceras.

Det stod att läsa i ekonominyheterna.

- Jaha, undra just varför han tycker det? tänkte jag när jag läste om det hela och var till en början bespetsad på en genomtänkt helhetsplan. Nog är det en plan allt. Det skall gudarna veta!

Sedan när jag har läst igenom det som skrivits. Men även lyssnat igenom det som gått via radion, hittade jag ännu fler artiklar. En där ordförande för Gruvfyran, tillika styrelseledamoten i LKAB:s styrelse, Tomas Nilsson, var upprörd över Björn Sprängares uttalande. Hans upprördhet beror på att han anser att frågan om delprivatisering och börsnotering inte diskuterats i styrelsen överhuvudtaget under den tid han funnits där. Tomas Nilsson tycker dessutom, att det är olämpligt att föra dylika diskussioner.

Jag vet inte men för mig förefaller det som om det måste vara en hel del, som Tomas Nilsson tyvärr inte uppfattat, eller förstått sin delaktighet i.

Länge har jag förgäves efterlyst Tomas Nilssons upprördhet över att LKAB inte gjort rätt för sig och dessutom befinner sig i otaliga mål i miljödomstolen mot de drabbade.

Inte heller har det upprört Tomas Nilsson att LKAB inte kan uppnå de miljökrav som finns stipulerade i lag och därmed också av samma anledning befinner sig i det ena målet efter det andra i miljödomstolen. Han verkar inte ens vara brydd över de tilltagande skalven, sprickor eller att ett stort ras är att förvänta sig när takskivan över hålrummet ger vika förutom de som redan skett. Tydligen ser han inga risker alls med schweizerosten Malmberget. Men han kanske skall vara med i den där filmen "Jägarna II", då måste man ju vara macho värre, ingen knapsu där inte.

Sedan har jag mycket svårt att förstå Tomas Nilssons påstående, eftersom Björn Sprängare uttryckligen säger, att man inom styrelsen varit överens om att det inte är sunt att ha mycket pengar i ett företag. Vad trodde Tomas Nilsson att de diskussionerna betydde eller handlade om? Det kan jag inte låta bli att undra. Trodde han kanske att LKAB:s styrelse hyste farhågor över att de i styrelsen kunde bli skadade om de gjorde en mollbergare i kassavalvet någon arla morgon?

Nej, jag tror att det är dags att alla påhejare av eländet inkl. Tomas Nilsson ställer sig frågan vad LKAB och styrelsen har för intentioner. Men framförallt vart de själva står rent moraliskt och samhällspreventivt.

Hade jag överhuvudtaget några dubier förut kan jag säga att alla frågetecken blivit utrakade sedan jag nu tagit del av Björn Sprängares utspel. Trots allt är han faktiskt LKAB:s styrelseordförande och en spegling av vad som pågår inom väggarna i "Fort Knoxs styrelserum och ledning" med adress Luleå. Den här styrelsen och ledningen har uppenbart inga som helst viljor eller intentioner, att vilja göra rätt för sig, eller leva i symbios med de samhällen de påverkar, eller den arbetskraft de hämtar ifrån de orter där de är verksamma. Dvs. i den mån de nu överhuvudtaget håller sig med egna anställda längre.

Björn Sprängare vidimerar nu bara det man länge har kunnat ana sig till. LKAB vill enbart håva in pengar till vilket pris som helst. Man drar sig inte för att köra över drabbade människor och rycker på axlarna åt de problem man förorsakat privatpersoner och därmed även hela kommuners skattebetalare inkl. enorma miljöproblem.

När han dessutom är av den uppfattningen, (citat):

- Speciellt nu när LKAB sitter i olika förhandlingar med till exempel Kiruna kommun och andra om stadsflyttskostnader.

Han ser inte att dessa förhandlingar är en konsekvens av LKAB:s rovdrift, utan han ser det enbart som en risk att LKAB:s flera miljarder stora kassakista uppmuntrar till slöseri!

Ja, just det! Han kallar det risk för "S L Ö S E R I".

Jag tänker i det ögonblicket, att det är tur att gamla Elsa (Karpinnen, som jag skrev om i en blogg 6 oktober 2009) hastigt avled här i maj och slapp uppleva det här också! Jag vill inte ens tänka på hur hon hade upplevt detta utspel.

Därför att ordföranden i LKAB han dundrar friskt vidare, som om det regnar (citat):

- Om vi hade haft andra aktieägare med så skulle de aktieägarna ha krävt att vi hade drivit förhandlingen i botten.

DET är anledningen till varför LKAB:s ordförande Björn Sprängare, tycker att det vore bra med ett icke helstatligt företag. DÅ hade man minsann drivit det i botten. Dvs. helt och hållet kört över allt och alla!

Om näringsministern Maud Olofsson och kommunalrådet i Gällivare inte vaknar till liv över detta utspel, kommer de sannolikt inte att göra det någonsin!

Näringsdepartementets företrädare det vet vi redan vad han tyckte: Han uttalade att regeringen hade fullt förtroende för Björn Sprängare i egenskap av ordförande.

Åh, Du, Björn Sprängare, ni behöver inte driva några förhandlingar i botten. Ni har redan nått alla tänkbara bottennivåer!

"The bottom is nådd", som Timbaktus album och låt hette. När han skrev den låten visste han inte om hur lågt man kan sjunka, men så rör han väl sig inte heller i fina flashiga styrelserum, där det enda som räknas är profiten. Där mår de aldrig illa över sina egna handlingar som Timbaktu gör.