- den 9 juni 2010, kl 11:46
Det tycker fundamentalister och övriga nytänkare, utan att reflektera över att detta tillhör en gammal svensk skoltradition. Ett kulturarv som i skolavslutningshänseende trots allt markerar, att nu tar en fas slut och en tid av vila skall följa, innan nästa fas i livet tar vid.
Jag tror att vi i mångt och mycket bitit oss själva i svansen, när vi kapar bort tid av vila, tid av eftertanke, tid av återhämtning i våra liv.
Vi har blivit ett land så rädda för allt vad svenska traditioner heter, att jag kan tycka att det är hög tid att göra vägval. Väljer man bort vårt eget lands anammade traditioner, borde man också rensa upp hela almanackan.
Det känns märkligt fegt och ängsligt att stå bredbent.
Varför då fira jul, fastan, påsk, pingst?
Står man nu istället på de hedniska fötterna, borde inte detta heller vara acceptabelt.
Alltså kan vi också rensa bort otyget midsommar, som till viss del hänger ihop med valborgsmässoafton. Midsommar är dessutom en högtid som är till följd av att man då har bränt upp vinterns häxeri vid valborgsmäss! En del hävdar t.o.m. att det skulle vara en falloskult, som dröjt sig kvar. Vilket som det nu än är, förefaller de ändå lika märkliga, sett ur ett krasst nutidsperspektiv.
Eller är det nu någon som tror på häxor, som måste brännas på bål? Tja, förutom signaturen Lars i min förra blogg. Sanningar kan ibland vara obekväma, det gör dem dessvärre inte mindre sanna. Lars borde kanske fundera en stund på hur vissa handlingar haft långtgående inverkan för den de drabbat, innan han intar försvarspositioner.
Men är det nu verkligen skadligt med svenska traditioner? Det borde det i så fall vara om den gamla svenska skoltraditionen känns skadlig eller kränkande. Borde man inte i så fall sätta hela svenska folket bakom lås och bom och räknas som icke tillräkneliga, om man nu vill behålla en sådan tradition som valborg och midsommar, men är livrädd för en annan? Hur snöpligt skulle det inte bli av julens högtid, eller de andra som också kommer sig av kyrkoåret?
Själv har jag svårt, i egenskap av ateist, förstå varför det skulle vara kränkande för människor med annan, eller ingen tro alls, med dessa tidigare traditionsavslutningar i kyrkan och den vackra psalmen "Den blomstertid nu kommer". Istället gör man valet till torftiga aulor, eller klassrum där skoleleverna tillbringat hela läsåret. Avslutningen blir en kompott av "Jag är galen i glassånger" eller andra oförargliga melodier, som inte kan uppfattas som "kränkande". Jag själv och även mina tre barn gick fria ifrån denna hjärntvätt trots skolavslutningstradition i kyrkan. Så, så himla smittsam kan den påverkan inte ha varit. Det handlar väl hela tiden att förhålla sig till saker och ting.
Vad är det man är rädd för att man blir smittad av, om man fortsätter att hålla denna avslutningsdag som en högtidsdag, utformad som ett avbrott ifrån den vanliga skoldagen? Valfriheten har man ändå kvar. Sedan skall det i sanningens namn också tilläggas att det finns prästerskap som förstått sina val och så finns det de som sannerligen borde skärskåda sina egna dunkla motiv och vart den där "människokärleken" befinner sig. Men dessa människor möter man ändå överallt i samhället i alla möjliga olika skepnader och titlar.
De föräldrar, skolledare och politiker, som tror att barnen blir hjärntvättade för dessa få minuter vid skolavslutningen inför sommarlovet, undrar jag hur de resonera. Är det trots allt inte olikheterna, som vi skall förkovra oss i för att bli upplysta människor med en riktig omdömesförmåga?
Personligen tycker jag att man borde återinföra alla gamla traditioner och lovdagar, som fanns under min egen skoltid och som var en påminnelse om vårt eget kulturarv. Vilka barn av idag får i skolan, eller hemma lära sig om t.ex. Mickelsmäss och allt vad den stod för?
För mig är denna högtidsstund med "Den blomstertid nu kommer" något extra känslomässigt. Sedan har jag aldrig kommit underfund med om det är de egna barnens skolavslutningar, som fått mig att känna denna rörelse med "Den blomstertid nu kommer", eller om det rent av ligger ännu längre bort i tiden och därför blir en mix av det hela. Dvs. minnen från de egna skolavslutningarna i Malmbergets Allhelgonakyrka och det förhållandet att de egna barnen stått inför samma sak, som jag själv upplevt. Sommarlov. En tid som för ett skolbarn kändes helt oändlig i längd. Det var som om en hel evighet skulle hinna förflyta däremellan innan skolan åter startade på höstsidan, eller en ny fas i livet skulle komma. Den känslan är för evigt försvunnen och jag inser att hela sommaren är bara två ögonblinkningar bort, innan den är över!
Texten till "Den blomstertid nu kommer", trycktes i "Den svenska psalmboken 1695", med tillägget "Een Sommarwisa", och tillskrivs Israel Kolmodin. Somliga hymnologer hävdar att den har sitt ursprung i äldre, världslig poesi. Den har skrivits om flera gånger om. bl.a. av Johan Olof Wallin, som gjorde en bearbetning 1819 och den har i senaste psalmboken fem strofer, varav man oftast bara sjunger antingen en, två eller tre. Genom att enbart sjunga den första versen kan man göra om sången till en icke-religiös sång. Den senaste bearbetningen är gjord av Britt G Hallqvist, 1979. Det är dock inte hela "historien" och den går alltså alla skolbarn miste om pga. räddhågade vuxna. Borde man inte istället vända på pannkakan och göra våra kommande generationer pålästa och uppmärksammade på vår egen nationalskatt?
Ett stycke historia väl värd att bevaras, kan jag tycka. Det ligger dessutom en väl förborgad naturens under i dessa strofer. Är det inte viktigt vad det är för arv och värderingar vi lämnar över till kommande släkten, oavsett om vi är en troende, eller en icketroende vuxen?
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
Jag tror att vi i mångt och mycket bitit oss själva i svansen, när vi kapar bort tid av vila, tid av eftertanke, tid av återhämtning i våra liv.
Vi har blivit ett land så rädda för allt vad svenska traditioner heter, att jag kan tycka att det är hög tid att göra vägval. Väljer man bort vårt eget lands anammade traditioner, borde man också rensa upp hela almanackan.
Det känns märkligt fegt och ängsligt att stå bredbent.
Varför då fira jul, fastan, påsk, pingst?
Står man nu istället på de hedniska fötterna, borde inte detta heller vara acceptabelt.
Alltså kan vi också rensa bort otyget midsommar, som till viss del hänger ihop med valborgsmässoafton. Midsommar är dessutom en högtid som är till följd av att man då har bränt upp vinterns häxeri vid valborgsmäss! En del hävdar t.o.m. att det skulle vara en falloskult, som dröjt sig kvar. Vilket som det nu än är, förefaller de ändå lika märkliga, sett ur ett krasst nutidsperspektiv.
Eller är det nu någon som tror på häxor, som måste brännas på bål? Tja, förutom signaturen Lars i min förra blogg. Sanningar kan ibland vara obekväma, det gör dem dessvärre inte mindre sanna. Lars borde kanske fundera en stund på hur vissa handlingar haft långtgående inverkan för den de drabbat, innan han intar försvarspositioner.
Men är det nu verkligen skadligt med svenska traditioner? Det borde det i så fall vara om den gamla svenska skoltraditionen känns skadlig eller kränkande. Borde man inte i så fall sätta hela svenska folket bakom lås och bom och räknas som icke tillräkneliga, om man nu vill behålla en sådan tradition som valborg och midsommar, men är livrädd för en annan? Hur snöpligt skulle det inte bli av julens högtid, eller de andra som också kommer sig av kyrkoåret?
Själv har jag svårt, i egenskap av ateist, förstå varför det skulle vara kränkande för människor med annan, eller ingen tro alls, med dessa tidigare traditionsavslutningar i kyrkan och den vackra psalmen "Den blomstertid nu kommer". Istället gör man valet till torftiga aulor, eller klassrum där skoleleverna tillbringat hela läsåret. Avslutningen blir en kompott av "Jag är galen i glassånger" eller andra oförargliga melodier, som inte kan uppfattas som "kränkande". Jag själv och även mina tre barn gick fria ifrån denna hjärntvätt trots skolavslutningstradition i kyrkan. Så, så himla smittsam kan den påverkan inte ha varit. Det handlar väl hela tiden att förhålla sig till saker och ting.
Vad är det man är rädd för att man blir smittad av, om man fortsätter att hålla denna avslutningsdag som en högtidsdag, utformad som ett avbrott ifrån den vanliga skoldagen? Valfriheten har man ändå kvar. Sedan skall det i sanningens namn också tilläggas att det finns prästerskap som förstått sina val och så finns det de som sannerligen borde skärskåda sina egna dunkla motiv och vart den där "människokärleken" befinner sig. Men dessa människor möter man ändå överallt i samhället i alla möjliga olika skepnader och titlar.
De föräldrar, skolledare och politiker, som tror att barnen blir hjärntvättade för dessa få minuter vid skolavslutningen inför sommarlovet, undrar jag hur de resonera. Är det trots allt inte olikheterna, som vi skall förkovra oss i för att bli upplysta människor med en riktig omdömesförmåga?
Personligen tycker jag att man borde återinföra alla gamla traditioner och lovdagar, som fanns under min egen skoltid och som var en påminnelse om vårt eget kulturarv. Vilka barn av idag får i skolan, eller hemma lära sig om t.ex. Mickelsmäss och allt vad den stod för?
För mig är denna högtidsstund med "Den blomstertid nu kommer" något extra känslomässigt. Sedan har jag aldrig kommit underfund med om det är de egna barnens skolavslutningar, som fått mig att känna denna rörelse med "Den blomstertid nu kommer", eller om det rent av ligger ännu längre bort i tiden och därför blir en mix av det hela. Dvs. minnen från de egna skolavslutningarna i Malmbergets Allhelgonakyrka och det förhållandet att de egna barnen stått inför samma sak, som jag själv upplevt. Sommarlov. En tid som för ett skolbarn kändes helt oändlig i längd. Det var som om en hel evighet skulle hinna förflyta däremellan innan skolan åter startade på höstsidan, eller en ny fas i livet skulle komma. Den känslan är för evigt försvunnen och jag inser att hela sommaren är bara två ögonblinkningar bort, innan den är över!
Texten till "Den blomstertid nu kommer", trycktes i "Den svenska psalmboken 1695", med tillägget "Een Sommarwisa", och tillskrivs Israel Kolmodin. Somliga hymnologer hävdar att den har sitt ursprung i äldre, världslig poesi. Den har skrivits om flera gånger om. bl.a. av Johan Olof Wallin, som gjorde en bearbetning 1819 och den har i senaste psalmboken fem strofer, varav man oftast bara sjunger antingen en, två eller tre. Genom att enbart sjunga den första versen kan man göra om sången till en icke-religiös sång. Den senaste bearbetningen är gjord av Britt G Hallqvist, 1979. Det är dock inte hela "historien" och den går alltså alla skolbarn miste om pga. räddhågade vuxna. Borde man inte istället vända på pannkakan och göra våra kommande generationer pålästa och uppmärksammade på vår egen nationalskatt?
Ett stycke historia väl värd att bevaras, kan jag tycka. Det ligger dessutom en väl förborgad naturens under i dessa strofer. Är det inte viktigt vad det är för arv och värderingar vi lämnar över till kommande släkten, oavsett om vi är en troende, eller en icketroende vuxen?
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar