Google+ Followers

torsdag 10 juni 2010

Herr H sitter vid frukostbordet och läser

- den 10 juni 2010, kl 23:53


morgontidningen, medan tystnaden slår en lov kring frukostbordet.

Det är bara lite porslinsskrammel och prasslet i tidningen som hörs då och då. Själv sitter jag djupt försjunken i egna tankar, med långfilstallriken framför mig och njuter av utsikten genom köksfönstret. Syrenerna prunkar ikapp med vita tulpaner, lila bollökar och löjtnantshjärtan, som är meterhöga. Mer än så är inte min sikt in i kryddträdgården.

Plötsligt bryts tystnaden av Herr H, som undrar hur någon människa kan hålla reda på om man är niomänning med någon. Det kan i alla fall någon herre som under 40 år ägnat sig åt släktforskning enligt TT, som förmedlat denna nyhet. Den här idoga släktforskaren han vet med bestämdhet, att han är niomänning till Daniel Westlings pappa.

En vidare utläggning följer om herr Daniel Westling, som han i rådande stund heter, men efter vigseln skall tituleras H.K.H. Prins Daniel.

Där sitter jag och får till min tallrik långfil serverad, att Daniel Westlings förfäder var smeder, torpare och soldater. Men att det också finns ett band till gamla adelssläkter i Dalarna, enligt en ny bok av nyssnämnde släktforskningsherre, niomänningen. Den blivande prinsen härstammar alltså från den svenska ur-adeln.

Jag börjar förstå, när jag tar mig en ny sked långfil, att detta är en idog släktforskare som bereder sig plats vid vårt frukostbord, genom Herr H. Ty, han, niomänningen har släktforskat fram 70 000 personer och gått tillbaka ända till 1386 och den första av Svinhufvudsläkterna! Många nu levande adliga familjer härstammar från det första Svinhufvudet, eller hur man nu säger.

- Nåja, säger Herr H och tar sig en slurk kaffe, det var väl för väl att han fann ett äkta Svinhufvud åt pojkstackarn, som tycks ha behandlats som någon som katten släpat in!

- Äkta och äkta, säger jag och håller upp en sked långfil och låter den långsamt hänga ner, som ett tjockt sjok i tallrinken, Daniel Westling kanske är 765 698-männing till det första Svinhufvudet, säger jag och funderar över vem som kom på att göra den första långfilen.

Tankarna rinner vidare över långfilen och jag minns helt plötsligt, att min pappa var sagolik duktig på att fixa filbunke. Den slog t.o.m. långfilen med hästlängder.

Sedan kommer jag att tänka på, att vi har också någon adlig sak i vår egen släkthistoria, inte alltför långt bak i tiden. Det kanske bara är någon 6 666-männing? "Nå´n galen generalen", enligt min pappa, som inte var speciellt hågad att diskutera ämnet. Var man som han rödkommunist var dylika saker enbart en belastning i släkthistorien.

Jag hoppas i alla fall, att jag inte är någon avkomma till något Svinhufvud. Det låter inget vidare att vara. Det är tillräckligt pinsamt ibland att möta den egna spegelbilden. Speciellt på morgonen när hårmanen står i en sky runt huvudet och jag funderar om det pågår en dolda-kameran-filminspelning genom badrumsspegeln av typen "Kvasthilda går igen".

Herr H kallar min morfar för "morfar indianen". Inte för att han har träffat honom i levande livet, men foton finns ju. Herr H tycker att min morfar såg ut som det, en indian. Fastän jag vill nog allt minnas att min morfar var av vallonsläkt. Men skall jag nu önska mig något, så tycker jag nog att härstamma från någon "indian" låter onekligen betydligt mer lockande än allt annat.

Jag ville alltid vara indian, när jag var liten och vi lekte "cowboys och indianer", jag, Hasse och kusin Kurt. Men jag blev aldrig någon långlivad indian. Förbaskade knallpulverpistoler, de funkade alltid när man inte ville att de skulle funka!

Men jag lovar och svär, det är inte jag som skalperat kusin Kurt!

(Den saken skötte naturen om, långt senare).

1 kommentar: