Nu är det endast två veckor kvar,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 juni 2010, kl 14:35

då vi vanliga dödliga undersåtar kan sluta upp att satsa slantar, vid försommarens kafferep ute i den lilla påslakansstora trädgården, på det första av alla vadslagningsobjekt.

Vad vi satsat?

50 öringar så klart vad annars? Ingen av oss har bonusar att falla tillbaka på. Här är det dåligt om fallskärmar trots kroppsskador från arbetslivet. Dessutom tillhör vi det sorgliga gardet, som inte levt på andra, utan istället gjort precis tvärtom. Vissa av oss medborgare är mer korkade än andra, så är det.

Fråga uppstår då, kan man som korkad verkligen satsa hela sommarens inneliggande glass- och godiskassa på vadslagning?

Man får väl resonera så här: Det man förlorat på karusellerna får man ta igen på gungorna istället, som det så vackert heter. De här mynten skall dessutom ändå dras in på höstsidan. De kommer att vara lika användbara som allsköns valfläsk, som vi kommer att proppas fulla av efter denna massmediala tillställning.

Fråga är bara om det inte kommer att bli väldigt tyst, tomt och innehållslöst: "livet efter bröllopet"? Då återstår bara alla gamla repriser på TV!

Vad skall tidningar, journalister, politiker, poliskår, renoveringsgäng, TV och vår BNP-spörsmål nu ägna energi åt?

Vad skall alla de andra nu hitta på för att det skall klirra så fint i kassakistans botten?

Jag betvivlar att varken "Alfons", "Toblerone" eller "Fickpingisens mästare; Lars Ohly" kan inbringa dylika kassaklirr och frambringa det där omisskännliga drömska i blicken. Ty, inom varje undersåte verkar det finnas en underkuvad dröm om "prinsessor och prinsar och kungariken". Åtminstone är det så en hel del lever.

Sedan är det verkligen ingen lågbudgetindustri, som drog igång kring detta "kungliga sagobröllop". Det är klart det blev lite ambivalent. För hur är det nu? Officiellt måste man rynka på näsan och säga "nej, usch och fy", eller så får man klämma in något annat vilseledande svar: "jag åker om alla andra åker", eller "jag gör det alla andra gör". Bortförklaringarna har slagit alla tänkbara rekord och det skulle nog kunna bli en tjock bok i ämnet "bortförklaringar".

Är det egentligen inte rätt frapperande med alla dessa rynkade näsor och likaledes krökt ryggar som tar plats i kändisgasset?

I mitt liv finns en gammal avdankad föredetting, eller vad man nu skall titulera det här gardet, som tar sig själva på alltför stort allvar. Han har i alla fall inramade foton föreställande sig själv och drottning Silvia, hängandes i sitt vardagsrum vid något av de besök som "ämbetet" krävde. (Blev det inte riktigt roliga syftningsfel med drottningen?)

Jag tänkte när jag såg dem:

- Skulle jag verkligen vilja ha bilder av lagmannen och mig i vardagsrummet? Han som har ett efternamn som påminner starkt om det man har Clerasil till.

Nu finns visserligen inga bilder på, när han stoppade in sin hand i skrevet på mig, när jag stod vid kopieringsapparaten och hade händerna fulla av annat och inte hann värja mig, eller bilder från något nattligt telefonsamtal, eller alla andra sexuella trakasserier som jag varit utsatt av från hans sida. Men foton på honom? Nej, fy för den lede, kräksjuka kan komma plötsligt! Jag förstår liksom inte grejen att glassa sig på meriter, titlar, kändisskap, eller någons förmögenhet. Gör det någon till en bättre människa? Nu skall inte detta tolkas som om jag klassar in drottning Silvia i dessa lågtstående led som människa, definitivt inte. Snarare är det väl så att mina tankar om denna dam är betydligt högre än så.

Nej, då föredrar jag att t.ex. minnas samtalen med Cornelis Vreeswijk, där resten av det fina etablissemanget rynkade på näsan och vände honom ryggen. Därför att han var inne i en rätt svart period. Jag kan också med glädje spontant minnas finstämda och intressanta samtal, som jag hade en hel sommarledighet med "Läkerolkungen" ute på Gävles golfbana och solstolar. Människor som fortfarande kan vara riktiga människor trots någon form av idolskap, storhet, eller förmögenhet, det är dem jag lärt mig att uppskatta mest här i livet. Men skulle jag ha dem som idolbilder på väggarna hemma? Knappast, där är det mina vänner som möjligen pryder väggarna i mitt fotogalleri. Men mest naturligtvis min egen familj.

Jag tänker också på när jag skrev detta digra manus under flera års tid om Sven Wingquist, SKF:s grundare och hade förmånen att sitta ner och rumstera runt i de papper, handlingar och brev som han efterlämnat. Wingquist var verkligen en helt outstanding företagarprofil på alla tänkbara sätt. Det som gjorde honom unik var det stora sociala patos tillsammans med egenskapen av en otrolig företagsledare. Något som inte går att uppbringa i nutidens företagsreled.

Vid en större begivenhet skulle Wingquist presentera Wallenberg för en person och gjorde det med orden:

- Här skall du få träffa en äkta kapitalist.

Varvid Wallenberg surnade till och muttrade till svar:

- Du är väl själv kapitalist.

Varvid Sven Wingquist replikerade:

- Jamen nu sa jag en äkta kapitalist, en sådan som inte unnar någon annan något!

Ja, huvudet blir fullt när jag tänker på dessa människor, som bländas av ytlig strålglans, som t.ex. de här fotona i vardagsrummet hos denne föredetting och som är synnerligen aktiv i tunga befattningar utomlands fortfarande. Stackars kungen däremot, han tycktes ha kommit som en andrahandsfråga i bildvalet. Kungen tycktes finnas med som ett mer nödvändigt ont och i en betydligt mer undanskymd pose som visades upp. I övrigt i detta vardagsrum saknas alla former av familjefoto! Tro nu inget annat, jag är allvarligt bekymrad över denne person på ett högst privat plan. Vissa människor i ens liv sopar man inte bort i ett hörn, som något oväsentligt som aldrig funnits. Hur märkligt de än må handla i övrigt. Men på något sätt är de likadana alla dessa föredettingar födda på 40-talet (min förra blogg handlade om en 30-talist förstås). Trots att de uppbär ersättningar från sina tidigare väl så tilltagna titlar, kan de inte nöja sig med detta. Allt de gör skall de ha betalt för eller dra någon fördel av!

Det verkar finnas någon form av besatthet, att inte unna någon annan att få in en fot i denna del av välbetald arbetsmarknad eller intressanta uppdrag! De fortsätter att jobba på i ännu större skala även efter uppnådd pensionsålder och uppdragen blir så många, att det till slut blir så att man inte vet om man skall skratta eller gråta. Ty, naturligtvis har de även bibehållna ersättningar som sprungit fram ur deras tidigare befattningar. Dessa personer måste tillhöra en ännu ej redovisad socialbidragstagarskara med synnerligen guldkant, som ingen inom regeringskansliet vill redovisa, än mindre vill tillstå existerar.

Därför att hade de nu varit en normal arbetstagare, som mot förmodan skulle haft någon form av bibehållna förmåner från ett upphört tidigare jobb, skulle de granskas in i fotknölarna och genast förlora den ersättning som de uppbär för tidigare meriter, sannolikt skulle de inte ens ha kvar det som lagen egentligen föreskriver.

Samtidigt klagas det högljutt över att kvinnor inte tar position i styrelser och höga poster och ungdomsarbetslösheten! Tro väl hånken det. De platserna är ju upptagna av dessa åpna 40-talister! De sitter ju på minst 3 stolar var. Inte helt sällan har de slagit rot vid så många förtroendeposter, att man inser att Einsteins teorier om att tiden är relativ, verkligen äger berättigande. De här gamla bufflarna måste jäsingen i mig ha fler än dygnets 24 timmar tillgodo!

Nej, det är mycket som vaden och buden kring 50 öringar handlar om vid uteplatsens kaffebord. Det blir trängsel kring budgivningen och de olika vadslagningsämnena, för hur blir det nu?

Kommer pappa kungen, tagen i örat av självaste ärkebiskopen, att föra sin äldsta dotter till altaret?

Det är inte bara det som föranleder all illegal totospel i sommargrönskan ute i vår trädgård. Vi har också en högt rankad vadslagning om vilka RödGröna-människor som säger sig vilja skrota hela kungahuset, men som i verkligheten gör tvärtemot eftersom det inte finns någon hejd på att ha bockat och krökt rygg för att kunna sola sig i glansen kring bröllopsmiddagens utvalda platser. Tillnyktringen kommer väl att döljas av de myckna valfläsksutbud. Redan nu skönjer man det ena tokstollelöftet efter det andra.

Jag personligen tror att det kommer att vara så många NU krökta ryggar, som kommer att ställa upp till höstens val, att man kommer att tro att PRO fått ett makabert uppsving på medlemsfronten. Det är bara rullatorerna som kommer att saknas. Eller blir det så att de här kanaljerna under sommarhalvåret kommer att lyckas återupprätta trovärdigheten för sina naiva väljare? Märkliga förklaringar och ursäkter till att slicka uppåt och sparka nedåt brukar det inte lida brist på. Om inget annat så kan man alltid skylla på vad andra gjort, eller i värsta fall byta samtalsämne till "vädret" när man målat in sig i ett hörn.

Men först ut i vår totoverksamhet kommer självaste H.M. Konung Carl XVI Gustaf dvs. Carl Gustaf Folke Hubertus, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, att visa om han är den privatperson som han visat prov på många gånger. Dvs. om han nu tillhör det nya gardet som sätter sig upp mot en ännu högre makt, som kyrkan nu alltid varit genom historien. Tja, förutom Gustav Vasa då, som gjorde processen kort! Men vem kommer att vinna vadet i vårt högst privata totokaffebord i det gröna? Då kan man inte hänge sig åt att dra sticka om vem som skall diska det som inte går att diska i diskmaskinen, eller att modulera om stickan man fått och därmed skapa förvirring om vem som blev den rättmätiga och egentliga vinnaren.

Sedan följer, som ett brev på posten, nästa klimax i vårt vadslagningskafferep. Skall vi bli ett land som kommer att bli känt för att vi verkligen förlåter alla former av brott och inte bara snackar om att vi är bra på att ha överseende?

Huva´ligen vilken stundande sommar & höstrysare som är under uppsegling. Betydligt värre än det sega manus jag ännu inte har fått någon ordning på av alla möjliga anledningar. Jag är bra på dåliga ursäkter jag också. Dock inte så skadliga för någon annan än mig själv. Men tillräckligt för att jag själv får rannsaka mig.

Bilden: ett brudpar bland sopbergen i Palermo. Ett bildbevis om att makt korrumperar var man än befinner sig i världen!

PS. Pga. den många inläggen om situationen i Malmberget, beslutade jag mig när jag förde över bloggen från NSD-Gällivare, att lägga in den även under fliken LKAB/samhällsomvandlingen. För mig är det viktigt att debatten inte styps. Just det här inlägget handlade trots allt om makt. DS.