Idag är det världsbokdagen 2014.

Normalt så brukar jag ge bort böcker på dylika dagar, men bokmalen har näsan hängande i annan litteratur och inte ens julklapparna tycks vara lästa och litteraturintresset verkar vara lagom fisljummet på andra håll. Sålunda så gläder jag mig själv med i första hand ljudböcker, eftersom mina armar har svårt att hålla i böcker.

Det har hunnit bli en och annan bok sedan jag sist skrev om någon, så jag börjar idag bara med en liten uppvärmning:

Första boken hör väl egentligen hemma i det tema jag skrivit om våld inom hemmet och det man som utsatt kan möta utifrån av mindre nogräknade personer ute i samhället.

Det var en mp3CDbok jag fick av dottern i julklapp. "Ljusets dotter" av Elisbabet Nemert. Det är en historisk roman som handlar om 1700-talets Sverige. Ett Sverige som inte är svårt att se inom sig, när beskrivningarna kommer som på ett pärlband i boken. Ljusets dotter är de stora insikternas roman, som handlar om ondska och skapandets förlösande kraft. Läs alt. lyssnarvärd.

Nästa mp3CD bok heter "Causa Mortis" av Elias Palm. Författaren har goda insikter i själva handlingen, eftersom han själv arbetar som rättsläkare i Lund. I sitt arbete genomför han obduktioner och andra undersökningar på uppdrag av polis och åklagare, bistår kriminaltekniker på brottsplatser, agerar sakkunnig i domstol och undervisar på såväl läkarlinjen som Polishögskolan. Han här även tjänstgjort på en rättsläkarstation i New York. 

Causa Mortis är den andra och helt fristående delen i en serien om rättsläkaren Ella Andersson. Inledningen ser ut att vara tämligen harmlös förutom att en gammal kvinna återfunnits knivmördad i sitt hem. Handlingen drar sig tillbaka till andra världskrigets koncentrationsläger. 

Causa Mortis, latin för dödsorsak, även en juridisk term med betydelsen "vid dödsfallet".

Nästa CD-bok är "Den döende detektiven" av Leif GW Persson. Här slipper man supersalamin tillika superäcklet Evert Bäckström. Utan huvudpersonen är den andra falangen som Leif GW Persson skrivit om och som jag personligen känner mig hemma i: Lars Martin Johansson & Co.

Romanfiguren tillika norrlänningen Lars Martin Johansson har precis gått i pension från sin tjänst som chef på Rikskrim. Historien är bra och den håller hela vägen, men helt plötsligt så skyggar och hastar Leif GW Persson sig igenom slutet. Det är som om han själv inte orkar ta till sig vad som händer i upplösningsfasen. Kanske är det därför att han själv och romanfiguren Lars Martin Johansson i Leif GW Perssons egna funderingar helt plötsligt kommer varandra lite för nära ang. hälsostatus och odds. Det blir plötsligt väldigt naket och avklätt.

Sist kommer jag till den stora överraskningen "Kinesen" av Henning Mankell, som är en thriller. Upptakten är en bestialisk slakt av 19 personer i en liten by i Hälsingland och i den vävs en domare i Helsingborg in.

Jo, jag vet att Henning Mankell är Sveriges internationellt mest lästa författare och Kinesen är hans 27:e roman sedan debuten 1973. Det har dessutom utkommit fyra efter denna. Men tyvärr är det väl så att jag lyckats med konststycket, att få tag i de romaner som gjort, att jag inte direkt höjt Henning Mankell till några svindlande läsarhöjder. Men kinesen känns annorlunda kanske därför att jag har ett stort igenkännande i själva handlingen.

Jag stoppar där, därför att den riktigt stora överraskningen förtjänar en helt eget blogginlägg av flera orsaker. Jag har därmed överraskat mig själv och det har fått mig att inse att jag har hållit det jag har lovat mig själv, att aldrig säga aldrig och det var tur det!